Bet. 1994/95:JuU2

Justitieutskottets betänkande

1994/95:JUU02

Ett effektivare brottmålsförfarande

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Bilaga 1

Innehållsförteckning

1994/95

JuU2

Sammanfattning

I detta betänkande behandlar utskottet ett regeringsförslag om

en rad åtgärder som syftar till att effektivisera

brottmålsförfarandet samt fem motioner som väckts i ärendet.

Utskottet tillstyrker, med tre smärre justeringar av lagteknisk

natur, regeringens förslag. Med anledning av fyra av motionerna

tar utskottet dessutom ställning för att brott mot lagen om

hundskatt bör utmönstras ur strafflagstiftningen.

Propositionen

I proposition 1994/95:23 (Justitiedepartementet) har

regeringen föreslagit att riksdagen antar de i propositionen

framlagda och av Lagrådet utom såvitt avser lagförslag 8

granskade förslagen till

1. lag om ändring i brottsbalken,

2. lag om ändring i rättegångsbalken,

3. lag om ändring i utsökningsbalken,

4. lag om ändring i checklagen (1932:131),

5. lag om ändring i lagen (1939:608) om enskilda vägar,

6. lag om ändring i trafikbrottslagen (1951:649),

7. lag om ändring i lagen (1958:205) om förverkande av

alkoholhaltiga drycker m.m.,

8. lag om ändring i lagen (1994:1016) om ändring i lagen

(1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m.,

9. lag om ändring i lagen (1960:418) om straff för

varusmuggling,

10. lag om ändring i naturvårdslagen (1964:822),

11. lag om ändring i narkotikastrafflagen (1968:64),

12. lag om ändring i lagen (1972:435) om överlastavgift,

13. lag om ändring i vapenlagen (1973:1176),

14. lag om ändring i lagen (1986:1009) om förfarandet i vissa

fall vid förverkande m.m.,

15. lag om ändring i plan- och bygglagen (1987:10),

16. lag om ändring i jaktlagen (1987:259),

17. lag om ändring i lagen (1988:950) om kulturminnen m.m.,

18. lag om ändring i lagen (1991:1969) om förbud mot vissa

dopningsmedel,

19. lag om ändring i ordningslagen (1993:1617).

Lagförslagen, utom lagförslag 7, har fogats till betänkandet,

se bilaga 1. Lagförslag 7 har av utskottet överlämnats till

socialutskottet för samordnad beredning med ett annat förslag

avseende samma lag (se 1994/95:SoU9).

Motionerna

1994/95:Ju3 av Sten Östlund och Sverre Palm (s) vari yrkas att

riksdagen beslutar att 48 kap. 20 § rättegångsbalken ges den

lydelse som i motionen anförts.

1994/95:Ju4 av Patrik Norinder (m) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om avkriminalisering av skyldighet att betala hundskatt.

1994/95:Ju5 av Sigrid Bolkéus (s) vari yrkas att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

avkriminalisering av skyldighet att betala hundskatt.

1994/95:Ju6 av Karl-Erik Persson m.fl. (v) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att skyldighet att betala hundskatt bör

avkriminaliseras.

1994/95:Ju7 av Anders Svärd (c) vari yrkas att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

att skyldigheten att betala hundskatt bör avkriminaliseras.

Utskottet

Inledning

Bakgrund

År 1990 tillkallades en parlamentariskt sammansatt kommitté

med uppdrag att utreda åklagarverksamheten och

brottmålsförfarandet. Kommittén, som antog namnet

Åklagarutredningen -90, avlämnade i juni 1992 betänkandet (SOU

1992:61) Ett reformerat åklagarväsende.

Åklagarutredningen tar i betänkandet upp olika frågor om

åklagarväsendets organisation, åklagarnas uppgifter och

brottmålsförfarandet. Betänkandet har remissbehandlats.

Inför sitt ställningstagande till åklagarväsendets

organisation analyserade Åklagarutredningen flera

organisationsmodeller. Utredningens slutsats blev att endast två

kan komma i fråga -- den nuvarande ordningen eller den s.k.

regionmodellen. Regeringen, som för sin del gjorde bedömningen

att regionmodellen inte är lämplig som organisatorisk uppbyggnad

för åklagarväsendet, gav i november 1993 Riksåklagaren i uppdrag

att bl.a. se över indelningen i åklagardistrikt. Den 14 april

1994 gav regeringen Riksåklagaren tilläggsuppdraget att se över

bl.a. frågor rörande arbetsfördelningen mellan lokala och

regionala åklagarmyndigheter.

Den 14 april 1994 uppdrog regeringen även åt Riksåklagaren att

tillsammans med Rikspolisstyrelsen och Riksskatteverket utarbeta

ett förslag till fördjupat samarbete mellan berörda myndigheter

vid bekämpningen på central nivå av ekonomisk brottslighet. De

nämnda myndigheterna överlämnade den 1 september 1994 idéskissen

(ÅD 375-94) En central enhet för bekämpning av ekonomisk

brottslighet.

Åklagarutredningen föreslog vidare att det borde göras en

översyn av Riksåklagarens verksamhet och organisation samt av

ansvaret för ADB-frågor inom åklagarväsendet. Mot bakgrund härav

gav regeringen i juli 1992 Statskontoret i uppdrag att se över

åklagarväsendets centrala organisation. Uppdraget redovisades i

februari 1993 i rapporten Riksåklagarens framtida roll och

organisation. Rapporten har remissbehandlats. I regleringsbrevet

för budgetåret 1992/93 uppdrog regeringen åt Riksåklagaren att

analysera omfattningen av Riksåklagarens tillsynsverksamhet.

Uppdraget redovisades i mars 1993 i promemorian

Tillsynsverksamheten i Riksåklagarens kansli. I årets

budgetproposition (prop. 1993/94:100 bil. 3 s. 35 f) redovisade

regeringen sina överväganden i dessa frågor.

I den nu aktuella propositionen tas med ett undantag upp

Åklagarutredningens förslag i fråga om åklagarens uppgifter och

brottmålsförfarandet. Den kvarstående frågan gäller om polisens

och åklagarnas befattning med ärenden angående

felparkeringsavgifter skall upphöra och ett enhetligt

sanktionssystem, som bygger på det nuvarande systemet för

uttagande av kontrollavgift vid s.k. tomtmarksparkering, skall

införas på parkeringsområdet. Detta förslag har enligt

propositionen statsfinansiella konsekvenser som i den rådande

ekonomiska situationen kräver ytterligare överväganden.

I propositionen behandlas vidare vissa frågor om åklagares

övertagande av ledningen av förundersökning som, förutom av

Åklagarutredningen, har berörts i betänkandet (SOU 1988:18)

Rapport av Parlamentariska kommissionen med anledning av mordet

på Olof Palme. Även denna rapport har remissbehandlats.

Här bör också erinras om att regeringen i propositionen

(1994/95:12) Handläggningen av ungdomsmål, som behandlas i

riksdagen denna höst, tar upp en rad frågor om

brottmålsförfarandet i ungdomsmål.

Härutöver kan nämnas att Riksåklagaren den 3 oktober 1994 har

redovisat de ovannämnda uppdragen rörande åklagarväsendets

organisation m.m. i rapporten (1994:2) Åklagarväsendets

dimensionering och indelning på regional och lokal nivå. Ärendet

bereds nu vidare i Justitiedepartementet. I det sammanhanget

bereds också en promemoria (Ds 1994:95) om tjänstestrukturen för

åklagare m.m. som utarbetats av en arbetsgrupp inom

departementet. Även den ovannämnda idéskissen om en central

enhet för bekämpning av ekonomisk brottslighet bereds i

Justitiedepartementet.

I ärendet föreligger en skrift från Riksskatteverket.

Propositionen

I propositionen föreslås en rad åtgärder som syftar till att

effektivisera brottsbekämpningen. En utgångspunkt för reformen

har varit att resurserna för denna verksamhet skall kunna

användas på ett så ändamålsenligt sätt som möjligt.

Åklagarens roll skall enligt propositionen renodlas på så sätt

att åklagare befrias från de flesta uppgifter han i dag har som

inte har någon anknytning till förfarandet i brottmål. Det

innebär att åklagare inte längre skall ha som uppgift att föra

talan om vissa viten och avgifter samt om handräckning.

I linje härmed föreslås i propositionen att uppgiften att föra

talan om tilläggsavgift för olovligt byggande förs över från

åklagare till byggnadsnämnderna. Talan skall enligt

propositionen föras vid länsrätt i stället för vid allmän

domstol, och prövningstillstånd skall krävas vid överklagande

till kammarrätten.

Vidare läggs fram förslag om att åklagare inte längre skall ha

som uppgift att föra talan om handräckning enligt lagen

(1939:608) om enskilda vägar, naturvårdslagen (1964:822) och

lagen (1988:950) om kulturminnen m.m.

Åklagarens uppgift att föra talan om handräckning enligt den i

bilaga B till gränsälvsöverenskommelsen den 16 september 1971

mellan Sverige och Finland intagna stadgan för fisket inom Torne

älvs fiskeområde behålls dock enligt propositionen oförändrad.

I propositionen förordas att åklagarnas befattning med ärenden

om generella viten behålls. Däremot föreslås att åklagare inte

längre skall ha som uppgift att föra talan om utdömande av vite

enligt 2 kap. 15 § utsökningsbalken.

Propositionen innehåller flera förslag om avkriminalisering av

förfaranden som kan motverkas på annat sätt än genom att

resurserna för brottsbekämpning tas i anspråk. I anslutning

härtill uttalas att kriminalisering som sanktionsform bör

användas med försiktighet.

I enlighet med det anförda föreslås beträffande vårdslöshet i

trafik att det straffbara området inskränks så att endast den

som i väsentlig mån brister i omsorg och varsamhet skall dömas

till straff. Som påföljd förordas dagsböter. I dag kan även

penningböter komma i fråga.

På trafikområdet föreslås vidare att gränsen för när

överlastavgift skall tas ut höjs och att lägsta avgift blir

2 000 kr.

I propositionen föreslås också att straffbestämmelsen i

checklagen för den som ställer ut en check utan täckning eller

som förfogar över täckningen innan checken skall uppvisas

upphävs.

Även jaktlagen ändras enligt propositionens förslag så att det

för straffbarhet krävs i vart fall grov oaktsamhet samt att

straffbestämmelsen för bl.a. lindrigare former av s.k.

överskjutning utgår. Samtidigt förslås att länsstyrelserna skall

ha rätt att ta ut en särskild avgift i motsvarande fall.

Vad beträffar brott som avser olovliga förfaranden med förhyrd

egendom förordas i propositionen särskilda restriktioner vid

åtalsprövningen.

Slutligen föreslås i den del av propositionen som rör

avkriminalisering särskilda restriktioner för åtalsprövningen

vid brott som avser övertrasseringar av eget konto.

I propositionen läggs fram ett antal förslag som syftar till

att effektivisera förfarandet vid förundersökning. I denna del

föreslås till att börja med att möjligheten att underlåta

förundersökning, i de fall det ändå finns tillräckliga skäl för

åtal, utvidgas till att omfatta alla brott som inte kan antas

leda till annan påföljd än böter.

Förundersökningen skall enligt propositionen alltid inledas

genom ett formligt beslut. Samtidigt föreslås en utvidgning av

polismans rätt och skyldighet att vidta utredningsåtgärder innan

en förundersökning hunnit inledas. Det föreslås också ett

förtydligande av bestämmelsen om skyldighet att på polismans

tillsägelse följa med till förhör så att det framgår att den

gäller även om förundersökning inte inletts.

Enligt propositionen bör regeln om åklagares övertagande av

ledningen av förundersökningen förtydligas så att det framgår

att åklagaren i dessa fall har ansvaret för hela utredningen.

Som en konsekvens föreslås att åklagares rätt att meddela

anvisningar för förundersökningens bedrivande när

polismyndigheten är förundersökningsledare tas bort -- åklagaren

får i stället överta ledningen av förundersökningen.

Vad beträffar förundersökningsprotokollet anförs i

propositionen att dokumentationen av vad som framkommit under en

förundersökning inte bör göras mer omfattande än vad som krävs i

det enskilda fallet för att syftet med förundersökningen skall

uppfyllas. Ingen lagstiftningsåtgärd krävs dock i denna del

enligt propositionen.

I frågan om åtalsplikten tas i propositionen ställning för att

principen om absolut åtalsplikt bör behållas. Inte heller bör,

enligt vad som anförs, reglerna i rättegångsbalken om

åtalsunderlåtelse ändras.

Det framhålls dock att principen om en absolut

förundersökningsplikt bör tolkas på det sättet att den innebär

en skyldighet att inleda utredning endast då det ligger inom det

rimligas gräns att anta att en utredning kan leda till att saken

blir uppklarad och någon kan lagföras för brottet. För att

undanröja den osäkerhet som kan råda på denna punkt bör enligt

propositionen lagstiftningen förtydligas. Ett sådant

förtydligande torde också, anförs det, främja en enhetlig och

säker rättstillämpning. I propositionen föreslås således att

förundersökning inte skall behöva inledas om det är uppenbart

att brottet inte går att utreda. Möjligheterna till

förundersökningsbegränsning i s.k. disproportionsfall (se 23

kap. 4 a § 1 rättegångsbalken, RB) bör därmed, anförs det, inte

utvidgas.

I ett avsnitt i propositionen behandlas reglerna om

strafföreläggande och ordningsbot. Här föreslås att området för

strafföreläggande utvidgas genom att åklagare skall få utfärda

strafföreläggande för alla typer av brott där böter ingår i

straffskalan. Vidare föreslås att ett föreläggande också skall

få omfatta medgivna enskilda anspråk som avser

betalningsskyldighet.

Beträffande tillämpningsområdet för att förelägga ordningsbot

är inställningen i propositionen att någon utvidgning inte bör

ske. Inte heller föreslås några ändringar när det gäller

beslutsordningen.

I denna del av propositionen förordas avslutningsvis att

strafföreläggande och föreläggande av ordningsbot behålls

oförändrat som två separata institut.

I propositionen tas också upp bestämmelserna om förverkande

och beslag. Här föreslås att åklagare ges generell rätt att

besluta om förverkande utan samband med talan om ansvar för

brott, om inte egendomen har betydande värde eller det finns

särskilda skäl att saken prövas av rätten. Vidare hemställs om

att det införs en rätt för polisman att besluta om förverkande,

när någon ansvarstalan inte skall föras. Som förutsättning

härför föreslås gälla att saken är uppenbar och att egendomen

saknar saluvärde eller kan antas vara värd mindre än en tiondel

av basbeloppet. Den som drabbas skall dock enligt propositionen

alltid ha rätt till domstolsprövning. I denna del förordas också

att åklagarens skyldighet upphävs att i vissa fall hos domstol

begära en förlängning av åtalstiden när beslag skett.

Slutligen har i regeringskansliet uppmärksammats att 1 § lagen

(1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m. av

misstag fått en felaktig lydelse i ett annat

lagstiftningsärende. I detta ärende har därför intagits ett

förslag till ändring i lagen.

Samtliga lagförslag utom det sistnämnda har granskats av

lagrådet. Lagändringarna såvitt avser förslagen om renodling av

åklagarrollen och avkriminalisering m.m. föreslås träda i kraft

den 1 januari 1995. De ändrade reglerna om strafföreläggande

föreslås träda i kraft den dag regeringen bestämmer.

Ikraftträdande bör enligt propositionen ske när den ADB-baserade

strafförelägganderutinen anpassats till de nya reglerna. I

övrigt föreslås lagändringarna träda i kraft den 1 april 1995.

Överväganden

Allmänt

Utskottet kan konstatera att rättsväsendet i likhet med andra

delar av den offentliga verksamheten har ställts inför uppgiften

att med begränsade resurser bemästra en allt större arbetsbörda.

Den utveckling som sker ställer krav på en kontinuerlig översyn

och förbättring av organisation och arbetsmetoder inom polis-,

åklagar- och domstolsväsendet. På riksdagen och regeringen

faller dessutom att fortlöpande ompröva det regelsystem som bär

upp rättsväsendet. Vid de överväganden som då måste göras ställs

mot varandra å ena sidan kraven på effektivisering av olika

verksamheter och å andra sidan rättssäkerhetsaspekter som är av

grundläggande betydelse i en rättsstat.

I propositionen läggs fram ett betydande antal förslag som

syftar till att effektivisera brottsbekämpningen. Förslagen tar

i första hand sikte på åklagarnas arbetsuppgifter, men de berör

också verksamheten hos polisen och vid domstolarna.

Utskottet finner vid en samlad bedömning att förslagen i

propositionen bör kunna leda till en effektivisering av

brottmålsförfarandet samtidigt som rättssäkerhetskraven

upprätthålls. Utskottet tillstyrker i sak de lagförslag som

läggs fram. Utskottet instämmer vidare i princip i de uttalanden

som görs i propositionen om att kriminalisering som en metod för

att söka hindra överträdelse av olika normer i samhället bör

användas med försiktighet. Till en aspekt av denna fråga, liksom

till ett spörsmål rörande ordningsbotsinstitutet, återkommer

utskottet nedan.

Kustbevakningens möjlighet att förelägga ordningsbot

I motion Ju3 (s) begärs en lagändring som skall göra det

möjligt för regeringen att förordna en tjänsteman vid

Kustbevakningen att utfärda föreläggande av ordningsbot.

Kustbevakningen är en civil myndighet med uppgift att utföra

sjöövervakning och annan kontroll och tillsynsverksamhet.

Kustbevakningen svarar för miljöräddningstjänsten till sjöss och

medverkar i sjöräddningstjänsten. När Försvarsmakten ingriper

mot utländska statsfartyg skall Kustbevakningen samverka med

Försvarsmakten.

Enligt lagen (1982:395) om Kustbevakningens medverkan vid

polisiär övervakning har kustbevakningstjänsteman i viss

utsträckning samma befogenhet som polisman när det gäller bl.a.

trafikregler och säkerhetsanordningar för sjötrafiken.

Kustbevakningstjänsteman kan exempelvis hålla förhör, gripa

någon och företa husrannsakan med stöd av vissa i lagen angivna

bestämmelser i rättegångsbalken.

Kustbevakningstjänsteman får däremot inte utfärda föreläggande

av ordningsbot. Enligt bestämmelserna i 48 kap. RB får

ordningsbot föreläggas av polisman (1 §). Vidare har regeringen

bemyndigats att förordna att ordningsbot får föreläggas även av

åklagare och tulltjänsteman (20 §). Sådana förordnanden finns i

2 § ordningsbotskungörelsen (1968:199) och omfattar vissa

åklagare samt vissa tulltjänstemän beträffande brott mot

varusmugglingslagen.

Ordningsbot får endast ges för sådana brott för vilka inte är

föreskrivet annat straff än penningböter (13 §). Möjligheten att

beivra brott genom ordningsbot inskränks vidare genom en

föreskrift om att Riksåklagaren i samråd med

Rikspolisstyrelsen skall göra ett urval av sådana brott som

skall omfattas av denna möjlighet (14 §). Med stöd härav har

Riksåklagaren meddelat ett beslut (se SFS 1991:2047) om

ordningsbot för vissa brott. För varje brottstyp anges i

beslutet en ordningsbot. Straffet bestäms sålunda enligt en på

förhand fastställd taxa. Rikspolisstyrelsen har vidare utfärdat

föreskrifter och allmänna råd för tillämpningen inom

polisväsendet av ordningsbotsinstitutet.

Det finns vissa ytterligare begränsningar av möjligheten att

förelägga ordningsbot (15 §). Föreläggande får således inte ges

om den misstänkte förnekar gärningen. Vidare utgör samtidig

misstanke om andra brott för vilka ordningsbot inte kan utfärdas

hinder mot föreläggandet. Det måste också vara fråga om ett

normalfall. Om gärningen innefattar några särskiljande

omständigheter i förhållande till vad som förutsatts i RÅ:s

ordningsbotsbeslut skall ärendet överlämnas till åklagare.

Föreläggandet utfärdas normalt direkt i samband med händelsen

i den misstänktes närvaro (16 §). Föreläggandet ges på en

blankett vars utformning bestäms i samråd mellan Riksåklagaren

och Rikspolisstyrelsen.

Om ett föreläggande godkänts, gäller det som dom som vunnit

laga kraft (3 §).

Åklagarutredningen föreslog i sitt betänkande (SOU 1992:6 del

A s. 225 f) att instituten ordningsbot och strafföreläggande

skulle slås samman till ett institut -- föreläggande av påföljd.

Åklagarutredningen tog i sammanhanget (s. 220 f) upp frågan om

formerna för beivrande av överträdelser av

sjötrafikförordningen. Den vanligaste formen av sådana

överträdelser torde enligt utredningen vara överträdelser av

brott mot föreskrifter angående fartbegränsning inom vissa

områden och i vissa farleder. Därutöver förekommer enligt

utredningen förseelser avseende bl.a. brister i förandet av

lanternor, brott mot ankringsförbud och brott mot begränsningar

i rätten att använda vattenområde för båttävling,

vattenskidåkning och liknande sporter.

Utredningen föreslog att penningböter skulle införas för de

angivna överträdelserna och att detta skulle kombineras med en

möjlighet för tjänstemän inom Kustbevakningen att, i likhet med

vad som gäller inom tullen, under vissa förutsättningar utfärda

föreläggande av bötesstraff inom ramen för det föreslagna

institutet föreläggande av påföljd.

Utredningen hade från Kustbevakningen inhämtat att intresset

var stort inom myndigheten för att införa förenklade former för

beivrande av brott på sjötrafikens område. Bland fördelarna

nämndes att handläggningen blir enklare och snabbare, att

dagsbotsutredning inte behövs och att bötesbeloppen blir lika

för alla. Inom Kustbevakningen bedömde man också enligt

utredningen att möjligheten att utfärda ordningsbot skulle öka

benägenheten att ingripa och beivra överträdelser. Med en

kortare utbildning skulle systemet enligt Kustbevakningen

fungera väl i praktiken och kostnaderna skulle bli mycket

blygsamma.

Åklagarutredningens överväganden utmynnade i ett förslag om

att åklagare och polisman skulle få en i lag reglerad rätt att

utfärda förelägganden enligt den nya påföljden och att

regeringen härutöver skulle bemyndigas att förordna att sådant

föreläggande skall få utfärdas också av tjänsteman vid en annan

myndighet.

Genom den föreslagna lösningen öppnades enligt utredningen en

möjlighet att i framtiden ge andra yrkesgrupper rätt att utfärda

bötesföreläggande där så kan befinnas lämpligt. Som exempel på

områden där sådan möjlighet skulle kunna övervägas nämnde

utredningen -- förutom Kustbevakningens övervakning av

fritidsbåtstrafiken -- Yrkesinspektionens tillsyn över

arbetsmiljöfrågor och trafikinspektörers besiktningsverksamhet.

I propositionen förordas att instituten strafföreläggande och

ordningsbot behålls åtskilda. När det gäller frågan om att

utvidga den krets som får utfärda föreläggande av ordningsbot

erinras om att, enligt 11 kap. 4 § regeringsformen, föreskrifter

om domstolarnas rättskipningsuppgifter, om huvuddragen av deras

organisation och om rättegången skall föreskrivas i lag.

Reglerna om strafföreläggande och ordningsbot utgör enligt

propositionen en begränsning av domstolarnas

rättskipningsuppgifter som enligt denna bestämmelse kräver

lagform. Det torde därför, anförs det, inte utan vidare vara

möjligt att bemyndiga regeringen att ge tjänstemän vid en

myndighet behörighet att utfärda föreläggande om ordningsbot.

Med hänsyn till detta, och då utredningens betänkande inte ger

underlag för regeringen att nu föreslå att en sådan behörighet

skall ges till tjänstemän vid ytterligare myndigheter än polis

och tull, läggs i propositionen inte nu fram något förslag på

denna punkt.

Utöver vad som framgår av propositionen kan tilläggas att

regeringen i december 1993 tillsatte en utredning med uppgift

att utreda statens maritima verksamhet. Utredningen skall enligt

sina direktiv (dir. 1993:136) se över den verksamhet som bedrivs

av marinen, Kustbevakningen, Sjöfartsverket och sjöpolisen.

Kommittén skall bedöma om den inriktning som hittills gällt för

myndighetsuppgifterna inom denna del av statens maritima

verksamhet fortfarande är ändamålsenlig i alla delar eller om en

förskjutning av tyngdpunkten och insatserna mot något

uppgiftsområde bör ske. En av utgångspunkterna för

utredningsarbetet skall vara att Kustbevakningens karaktär som

civil, självständig myndighet direkt under regeringen bör

behållas. Utredningsarbetet skall vara avslutat senast den 1

april 1995.

Försvarsutskottet behandlade våren 1993 (1992/93:FöU9) ett

motionsyrkande liknande det nu aktuella. Utskottet avstyrkte

motionen med hänvisning till den nyssnämnda utredningen.

Utskottet instämmer i och för sig i att det kan finnas skäl

som talar för att vissa tjänstemän inom Kustbevakningen borde

ges rätt att förelägga ordningsbot. Frågan är dock inte

okomplicerad och kräver fortsatta överväganden. Med hänsyn till

att Kustbevakningens arbetsuppgifter i förhållande till

sjöpolisen och andra myndigheter för närvarande utreds bör

förslaget i motion Ju3 inte nu föranleda någon riksdagens

åtgärd. Motionen avstyrks.

Avkriminalisering av brott mot lagen om hundskatt

I motionerna Ju4 (m), Ju5 (s), Ju6 (v) och Ju7 (c) förordas

avkriminalisering av förfaranden som innebär brott mot lagen om

hundskatt.

Lagen (1923:116) om hundskatt föreskriver som huvudregel att

den som innehar en hund årligen skall erlägga hundskatt till

kommunen. Den skattskyldige skall anmäla sitt hundinnehav till

kommunen, som skall föra in uppgifterna i ett

hundskatteregister. Kommunen bestämmer hundskattens storlek. För

betald skatt lämnas ett särskilt skattemärke, som -- utom i

vissa särfall -- skall fästas på hundens halsband eller på annat

lämpligt sätt anbringas på hunden.

Enligt 9 § lagen om hundskatt döms den till böter som

underlåter att anmäla innehav av en skattepliktig hund, som

lämnar oriktiga uppgifter för att undandra sig skattskyldighet,

om inte gärningen är belagd med straff i brottsbalken, eller som

inte anbringar skattemärket på hunden så som är stadgat. Allmänt

åtal för brott mot hundskattelagen får väckas endast efter

medgivande av kommunen.

Åklagarutredningen lade som redan nämnts fram ett antal

förslag om avkriminalisering av olika brott. Beträffande lagen

om hundskatt anförde utredningen (s. 138 f) att dess intresse i

saken inskränkte sig främst till att få till stånd en ordning

där åklagare och polis inte blir belastade av ärenden angående

denna skatt. Det framstod enligt utredningen som uppenbart att

denna typ av ärenden tillhör den kategori som skulle vara lämpad

för ett system med administrativa avgifter eller andra former av

sanktioner eller påtryckningsmedel, exempelvis vite.

Å andra sidan fann utredningen, även om det som den anförde

låg utanför dess omedelbara intresse, att hundskatten var av

ringa betydelse som offentlig inkomstkälla och att det saknades

något bärande motiv för att ha kvar någon form av central

registrering av hundinnehav. Utredningen föreslog mot den

bakgrunden att lagen om hundskatt upphävs och att skyldigheten

att betala sådan skatt avskaffas.

I propositionen läggs inte fram något förslag om

avkriminalisering av brott mot lagen om hundskatt. Där

konstateras att det inom specialstraffrätten är de materiella

reglerna som ger innehåll åt straffbestämmelserna. Vid

överväganden om ett förfarande kan avkriminaliseras tvingas man

ta ställning inte bara till straffbestämmelsen som sådan utan

även till de materiella reglerna. Ur principiell synpunkt bör

nämligen enligt propositionen inte i lag eller författning givna

föreskrifter lämnas osanktionerade. Den riktiga åtgärden bör i

sådant fall, anförs det, vara att föreskriften som sådan

utmönstras eller ges ett annat innehåll. För att ta ställning

till denna typ av åtgärder krävs enligt propositionen i regel

ingående kunskap om det ämnesområde som regleringen avser. Det

skulle således krävas en analys inte bara av straffsanktionen

utan också av behovet över huvud taget av den materiella

regleringen på det aktuella fackområdet. Det anförs i

propositionen att sådana analyser endast i begränsad

utsträckning har varit möjliga att utföra inom ramen för

Åklagarutredningens arbete.

Enligt propositionen skall de förslag som lagts fram av

Åklagarutredningen ses som exempel på fall där det är möjligt

att begränsa användningen av strafflagstiftning. Exemplen bör

enligt propositionen kunna följas av flera i samband med att de

regelsystem som innehåller specialstraffrättsliga bestämmelser

efter hand ses över.

I sammanhanget bör nämnas att Regeringsrätten i ett avgörande

den 13 januari 1994 (mål nr 4099-1990) beträffande Örkelljunga

kommun har slagit fast att en kommun har rätt att fastställa

hundskatten till 0 kr.

I ett ärende i våras fann skatteutskottet (1993/94:SkU34) att

frågan om hundskattens framtida utformning nu borde prövas i

ljuset av det rättsläge som uppkommit med anledning av

Regeringsrättens nyssnämnda avgörande, och utskottet utgick från

att önskemål från olika håll om en möjlighet för kommunerna att

själva få bestämma om registreringen och skatten därvid tas upp

till behandling. Skatteutskottet såg emellertid inte någon

anledning till ett ställningstagande i denna fråga, utan ansåg

att den bör kunna prövas fritt. Därmed avstyrktes de aktuella

motionsyrkandena.

Justitieutskottet anser att det nu är dags att utmönstra brott

mot lagen om hundskatt ur strafflagstiftningen. Regeringen bör

därför, om den anser att den aktuella skatten skall finnas kvar

-- en fråga som det inte ankommer på detta utskott att ta

ställning till -- i lämpligt sammanhang överväga

sanktioneringsfrågan och därefter återkomma till riksdagen med

ett förslag. Vad utskottet har anfört bör riksdagen med

anledning av motionerna Ju4, Ju5, Ju6 och Ju7 som sin mening ge

regeringen till känna.

Övrigt

I propositionen föreslås, som framgått ovan, utvidgad rätt för

åklagare att besluta om förverkande utan samband med talan om

ansvar för brott. Dessutom föreslås att även polisman i vissa

fall skall ha rätt att besluta om förverkande när någon

ansvarstalan inte skall föras. Förslagen i propositionen i denna

del förutsätter ändringar i bl.a. nuvarande 4 § lagen

(1986:1009) om förfarandet i vissa fall vid förverkande m.m.

(förverkandelagen). I propositionen läggs fram förslag till

sådana ändringar. Samtidigt föreslås att bestämmelserna i 4 §

förverkandelagen flyttas till lagens 3 §.

Under ärendets beredning i utskottet har uppmärksammats att

det i 24 § varusmugglingslagen (1960:418) finns en bestämmelse

om att befattningshavare vid Tullverket som Generaltullstyrelsen

bestämmer i vissa fall får såsom åklagare meddela beslut enligt

4 § förverkandelagen. De föreslagna ändringarna i

förverkandelagen förutsätter alltså ändringar också i 24 §

varusmugglingslagen.

Tulltjänstemans rätt att besluta om förverkande överensstämmer

för närvarande med den som gäller för åklagare. Propositionens

förslag innebär som nämnts utvidgad rätt för åklagare att

besluta om förverkande. Utskottet anser att det i detta ärende

saknas underlag för att ge tulltjänsteman samma utvidgade rätt.

I stället bör tulltjänstemans rätt på detta område överensstämma

med den som föreslås gälla för polisman och som nära

ansluter till den som för närvarande gäller för åklagare och

därmed också för tulltjänsteman. Utskottet har utarbetat ett

samlat förslag till ändring i varusmugglingslagen i enlighet med

det nu anförda.

Utskottet har dessutom gjort dels ett tillägg till 3 § i

förslaget till lag om ändring i lagen (1972:435) om

överlastavgift, dels en språklig justering av den föreslagna

bestämmelsen i 48 kap. 5 a § rättegångsbalken.

Utskottet har i övrigt ingenting att anföra med anledning av

propositionen och motionerna.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande förordnande för kustbevakningstjänsteman att

förelägga ordningsbot

att riksdagen avslår motion 1994/95:Ju3,

2. beträffande avkriminalisering av brott mot lagen om

hundskatt

att riksdagen med anledning av motionerna 1994/95:Ju4,

1994/95:Ju5, 1994/95:Ju6 och 1994/95:Ju7 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

3. beträffande rättegångsbalken

att riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i

rättegångsbalken med den ändringen att 48 kap. 5 a § erhåller i

bilaga 2 som Utskottets förslag betecknade lydelse,

4. beträffande lagen om överlastavgift

att riksdagen med anledning av regeringens förslag till lag om

ändring i lagen (1972:435) om överlastavgift antar utskottets i

bilaga 3 framlagda förslag till lag om ändring i nämnda lag,

5. beträffande varusmugglingslagen

att riksdagen med anledning av regeringens förslag till lag om

ändring i varusmugglingslagen (1960:418) antar utskottets i

bilaga 4 framlagda förslag till lag om ändring i nämnda lag,

6. beträffande övriga lagförslag

att riksdagen antar regeringens förslag till

a) lag om ändring i brottsbalken,

b) lag om ändring i utsökningsbalken,

c) lag om ändring i checklagen (1932:131),

d) lag om ändring i lagen (1939:608) om enskilda vägar,

e) lag om ändring i trafikbrottslagen (1951:649),

f) lag om ändring i lagen (1994:1016) om ändring i lagen

(1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m.,

g) lag om ändring i naturvårdslagen (1964:822),

h) lag om ändring i narkotikastrafflagen (1968:64),

i) lag om ändring i vapenlagen (1973:1176),

j) lag om ändring i lagen (1986:1009) om förfarandet i vissa

fall vid förverkande m.m.,

k) lag om ändring i plan- och bygglagen (1987:10),

l) lag om ändring i jaktlagen (1987:259),

m) lag om ändring i lagen (1988:950) om kulturminnen m.m.,

n) lag om ändring i lagen (1991:1969) om förbud mot vissa

dopningsmedel,

o) lag om ändring i ordningslagen (1993:1617).

Stockholm den 22 november 1994

På justitieutskottets vägnar

Gun Hellsvik

I beslutet har deltagit:

Gun Hellsvik (m),

Lars-Erik Lövdén (s),

Göran Magnusson (s),

Sigrid Bolkéus (s),

Göthe Knutson (m),

Märta Johansson (s),

Görel Thurdin (c),

Margareta Sandgren (s),

Anders G Högmark (m),

Siw Persson (fp),

Ann-Marie Fagerström (s),

Alice Åström (v),

Pär Nuder (s),

Lars Björkman (m),

Kia Andreasson (mp),

Rolf Åbjörnsson (kds),

Helena Frisk (s),

Jeppe Johnsson (m) och

Göran R Hedberg (m).

Lars-Erik Lövdén (s), Göthe Knutson, (m) och Göran R Hedberg

(m) har inte deltagit i besluten under mom. 1--3 och 6.

Anders G Högmark (m) och Lars Björkman (m) har inte deltagit i

besluten under mom. 4 och 5.

Regeringens lagförslag

Bilaga 1

Den som obehörigen tar Den som obehörigen tar

befattning med vilt som han befattning med vilt som han

vet eller har skälig vet eller har skälig

anledning anta har dödats anledning anta har dödats

eller åtkommits genom eller åtkommits genom

jaktbrott eller brott som jaktbrott döms för j a

avses i 45 § tredje k th ä l e r i till

stycket, döms för j a k böter eller fängelse i

t h ä l e r i till högst sex månader.

böter eller fängelse i

högst sex månader.

Utskottets förslag till ändring i regeringens förslag till

lag om ändring i rättegångsbalken

Bilaga 2

Regeringens förslag Utskottets förslag

48 kap.

5 a §

Har målsäganden Har målsäganden

anmält enskilt anspråk i anmält enskilt anspråk

anledning av brottet som avser avseende betalningsskyldighet

betalningsskyldighet och är i anledning av brottet och

omständigheterna sådana är omständigheterna

att åklagaren enligt 22 sådana att åklagaren

kap. 2 § första stycket enligt 22 kap. 2 §

är skyldig att utföra första stycket är

målsägandens talan, skyldig att utföra

skall också det enskilda målsägandens talan,

anspråket föreläggas skall också det enskilda

den misstänkte till anspråket föreläggas

godkännande. den misstänkte till

godkännande.

Utskottets förslag till lag om ändring i lagen (1972:435) om

överlastavgift

Bilaga 3

3 §2

Har högsta tillåtna Har högsta tillåtna

bruttovikt överskridits i bruttovikt överskridits i

fråga om ett fordon som fråga om ett fordon som

inte ingår i ett inte ingår i ett

fordonståg, fördelas fordonståg, fördelas

överlasten lika på överlasten lika på

fordonets axlar. Överlasten fordonets axlar. Överlasten

för varje axel avrundas för varje axel avrundas

därefter till närmast därefter till närmast

lägre, hela hundratal lägre, hela hundratal

kilogram och minskas sedan med kilogram och minskas sedan med

300 kilogram. För varje 500 kilogram. Grundbelopp tas

axel beräknas härefter ut enligt 2 § andra

överlastavgift med stycket. Därefter

tillämpning av tabellen i 2 beräknas överlastavgift

§ andra stycket. för varje axel med

tillämpning av tabellen i 2

§ andra stycket.

Bestämmelserna i första stycket äger motsvarande tillämpning i

fråga om fordon, som ingår i fordonståg, när den för tåget

tillåtna bruttovikten ej överskridits.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995. Har den

avgiftsgrundande färden ägt rum före ikraftträdandet tillämpas

äldre bestämmelser.

2 Senaste lydelse 1990:14

Utskottets förslag till lag om ändring i lagen (1960:418) om

straff för varusmuggling

Bilaga 4

Härigenom föreskrivs att 16 och 24 §§ lagen (1960:418) om

straff för varusmuggling skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

16 §

När beslag lagts å egendom, som kan antagas vara enligt denna

lag förverkad, skall åklagaren antingen så snart ske kan väcka

åtal för brott, som föranlett beslaget, eller talan vid domstol

med yrkande om egendomens förverkande eller ock förfara på sätt

i 21 § sägs.

Vad i rättegångsbalken

är stadgat om den tid, inom

vilken åtal sist skall hava

väckts, skall ej äga

tillämpning.

24 §1

I mål rörande brott I mål rörande brott

enligt författningar, enligt författningar,

vilkas efterlevnad tullverket vilkas efterlevnad tullverket

har att övervaka, må, om har att övervaka, må, om

ej svårare straff än ej svårare straff än

böter kan följa å böter kan följa å

brottet eller om målet brottet eller om målet

rör brott som avses i 2 rör brott som avses i 2

§ andra meningen, talan § andra meningen, talan

föras av befattningshavare föras av befattningshavare

vid tullverket som vid Tullverket som

generaltullstyrelsen Generaltullstyrelsen

bestämmer. Sådan bestämmer. Sådan

befattningshavare må ock befattningshavare må ock

såsom åklagare meddela meddela beslut enligt 3 §

beslut enligt 4 § lagen fjärde stycket lagen

(1986:1009) om förfarandet (1986:1009) om förfarandet

i vissa fall vid i vissa fall vid

förverkande m.m. förverkande m.m.

Vad nu stadgats skall icke lända till inskränkning i allmän

åklagares åtalsrätt i fråga om brott, som nyss sagts.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1995.

1 Senaste lydelse 1986:1013

Innehållsförteckning

Sammanfattning 1

Propositionen 1

Motionerna 2

Utskottet 2

Inledning 2

Bakgrund 2

Propositionen 4

Överväganden 6

Allmänt 6

Kustbevakningens möjlighet att förelägga ordningsbot 7

Avkriminalisering av brott mot lagen om hundskatt 9

Övrigt 11

Hemställan 12

Bilagor

1. Regeringens lagförslag 14

2. Utskottets förslag till ändring i regeringens förslag

till lag om ändring i rättegångsbalken 46

3. Utskottets förslag till lag om ändring i lagen

(1972:435) om överlastavgift 47

4. Utskottets förslag till lag om ändring i lagen

(1960:418) om straff för varusmuggling 49