Bet. 1994/95:JuU20

Justitieutskottets betänkande

1994/95:JUU20

Ändringar i kriminalvårdslagstiftningen

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

Innehållsförteckning

1994/95

JuU20

Sammanfattning

I detta betänkande behandlar utskottet ett regeringsförslag om

ändringar i kriminalvårdslagstiftningen beträffande

anstaltsindelningen och fördelningen av intagna mellan anstalter

m.m. Förslaget syftar bl.a. till att förbättra kriminalvårdens

möjligheter att placera intagna på anstalter med lämplig

verksamhetsinriktning, bekämpa förekomsten av narkotika och att

i övrigt förbättra ordningen och säkerheten vid fängelserna.

I samband med propositionen behandlar utskottet ett antal

motioner som väckts dels med anledning av propositionen, dels

under den allmänna motionstiden i år.

Utskottet tillstyrker regeringens förslag; i fråga om

närhetsprincipen och åtgärder mot dopning även med anledning av

en motion.

Utskottet avstyrker bifall till övriga motioner.

Till betänkandet har fogats två reservationer från (m) och en

reservation från (kds).

Propositionen

I proposition 1994/95:124 har regeringen föreslagit riksdagen

att anta av Lagrådet granskade förslag till

1. lag om ändring i rättegångsbalken,

2. lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i

anstalt,

3. lag om ändring i lagen (1976:371) om behandlingen av

häktade och anhållna m.fl.

Lagförslaget har fogats till betänkandet, se bilaga.

Motionerna

Motion väckt med anledning av propositionen

1994/95:Ju15 av Gun Hellsvik m.fl. (m) vari yrkas att

riksdagen beslutar att 29 § i förslaget till lag om ändring i

lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt utformas i enlighet

med lagrådsremissens förslag.

Motioner väckta under allmänna motionstiden 1995

1994/95:Ju506 av Dan Ericsson (kds) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om nödvändigheten att gå igenom

Kriminalvårdsstyrelsens handläggning av visitationspatrullerna

och deras avveckling,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en redovisning av narkotikabeslag på

kriminalvårdsanstalterna före och efter visitationspatrullernas

avveckling,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av att på nytt bygga upp en

effektiv narkotikabekämpning på kriminalvårdsanstalterna.

1994/95:Ju801 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om narkotika- och drogfria fängelser,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om fängelsetidens utnyttjande, permissioner

och utbildning för de intagna.

Utskottet

Bakgrund till propositionen

Kriminalvårdslagstiftningen bygger i allt väsentligt på de

principer som lades fast genom 1974 års kriminalvårdsreform.

Grundtankar för reformen var att så långt det är möjligt med

hänsyn till kravet på samhällsskydd och differentiering främja

de intagnas samhällsanpassning och motverka de skadliga

följderna av frihetsberövandet.

År 1992 tillkallades en parlamentarisk kommitté

(Fängelseutredningen, dir. 1992:36) med uppgift att se över

kriminalvården i anstalt. Fängelseutredningens uppdrag var att

göra en genomgripande översyn av de principer och det regelverk

som lades fast genom 1974 års kriminalvårdsreform.

Huvuduppgiften var att, efter en avvägning mellan de olika

intressen som gör sig gällande, överväga vilka principer för

anstaltsplacering som bör tillämpas i framtiden samt att anpassa

regelverket till dessa. Intresset av att hålla anstalterna

narkotikafria skulle därvid särskilt uppmärksammas.

I augusti 1993 överlämnade utredningen sitt huvudbetänkande

(SOU 1993:76) Verkställighet av fängelsestraff. I betänkandet

föreslår utredningen att lagen (1974:203) om kriminalvård i

anstalt (KvaL) skall ersättas med en ny lag med benämningen

lagen om verkställighet av fängelsestraff (fängelselagen). I

sitt betänkande behandlar utredningen inledningsvis de

grundläggande målen för kriminalvården i anstalt. Utredningen

tar vidare upp anstaltsindelningen och reglerna för placering av

de intagna och föreslår därvid även särskilda bestämmelser om

placeringen av ungdomar och kvinnor. Utredningen lämnar också

förslag till ändringar bl.a. beträffande straffverkställigheten

för vissa långtidsdömda, de intagnas kontakter med yttervärlden,

vistelser utanför anstalten, innehav av personliga

tillhörigheter, kontrollåtgärder mot intagna samt det

disciplinära sanktionssystemet. Betänkandet har

remissbehandlats.

I januari 1994 överlämnade utredningen sitt slutbetänkande

Kriminalvård och psykiatri (SOU 1994:5), i vilket tas upp frågan

om behandling av intagna som är psykiskt sjuka eller störda samt

frågan om behandling av män som är dömda för övergrepp mot

kvinnor och barn. Även detta betänkande har remissbehandlats.

Propositionen bygger på vissa av Fängelseutredningens förslag

i det förstnämnda betänkandet. Regeringen anför att den avser

att vid ett senare tillfälle återkomma till Fängelseutredningens

övriga förslag.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås ändringar i KvaL, vilka bl.a. syftar

till att förbättra kriminalvårdens möjligheter att placera de

intagna på en anstalt med lämplig verksamhetsinriktning.

Ändringarna syftar också till att bekämpa förekomsten av

narkotika och i övrigt förbättra ordningen och säkerheten i

fängelserna.

Indelningen i riks- och lokalanstalter avskaffas. I stället

föreslås att anstalterna endast delas in i öppna respektive

slutna beroende på graden av säkerhet. Den som kan befaras

missbruka eller på annat sätt ta befattning med narkotika under

verkställigheten skall företrädesvis placeras i en sluten

anstalt.

Vid fördelningen av intagna mellan anstalter av samma slag

skall enligt förslaget i propositionen den som har behov av

utbildning eller behandling som anordnas i viss anstalt, om det

är lämpligt, placeras i denna. Vidare skall den placering

eftersträvas som är ägnad att främja en ändamålsenlig planering

av frigivningen. Sammantaget innebär regeringsförslaget att den

s.k. närhetsprincipen, enligt vilken en intagen om möjligt skall

placeras på en anstalt nära hemorten, inte längre skall

upprätthållas som en övergripande norm för

anstaltsplaceringarna.

Försändelser till eller från de intagna i alla slutna

anstalter skall enligt regeringens förslag få granskas för att

undersöka om de innehåller otillåtna föremål.

I propositionen föreslås vidare att, om det behövs för att

bedöma om ett besök skall tillåtas eller ej och om det i så fall

skall vara bevakat, det i förväg skall undersökas om den

besökande är dömd eller misstänkt för brottslig verksamhet.

Enligt förslaget skall kroppsvisitation alltid göras när en

intagen i en sluten anstalt återkommer till anstalten efter

vistelse utanför denna eller när han har haft ett obevakat

besök, om det inte är uppenbart obehövligt. Möjligheterna att i

vissa situationer göra även annat än ytlig kroppsbesiktning,

trots att det inte finns någon konkret misstanke i det enskilda

fallet, utvidgas till att omfatta alla intagna på slutna

anstalter. Kroppsbesiktning i form av urinprov och liknande

föreslås få tas även i syfte att utröna om den intagne har

använt dopningsmedel.

I propositionen föreslås också att det skall införas en

uttrycklig bestämmelse om rätt för kriminalvården att omhänderta

egendom i avvaktan på beslut om beslag.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1995.

Överväganden

Allmänt

Utskottet har tidigare konstaterat (se bl.a. 1992/93:JuU25 s.

9 f) att det i huvudsak har rått politisk enighet om den

kriminalpolitik som kriminalvårdsreformen var ett uttryck för

men att utvecklingen i samhället varit en annan än det fanns

anledning att förutse i början av 1970-talet när

kriminalvårdsreformen utformades. Inte minst narkotikaproblemen

har försvårat genomförandet av en del av ambitionerna i

reformen. Utskottet uttalade därutöver i 1993 års ärende att det

ligger ett stort värde i den ökade specialiseringen inom

anstaltsorganisationen när det gäller verksamhetens inriktning

på särskilda motivations- och behandlingsavdelningar m.m. och

att detta tillsammans med intresset av att hindra spridningen av

narkotikamissbruket och att kunna erbjuda rehabilitering även på

lokalanstalterna väger så tungt, att det kan motivera att den

dömde i strid mot närhetsprincipen placeras på en annan anstalt

än den som ligger närmast hemorten.

Utskottet har i fråga om narkotikapolitiken på kriminalvårdens

område tidigare uttalat (senast 1993/94:JuU17) att självklara

riktmärken måste vara att intagna utan narkotikaproblem och

sådana som vill bli av med sitt missbruk inte skall behöva komma

i kontakt med narkotika under anstaltsvistelsen, att missbrukare

avskärs från tillförsel av droger och att intagna förhindras att

bedriva narkotikahandel inom anstalterna och ute i samhället.

Utskottet vill redan nu lägga fast att utskottet ser positivt

på regeringens förslag som ligger väl i linje med utskottets nu

redovisade ståndpunkter. Till enskildheter i förslaget kommer

utskottet i det följande.

Närhetsprincipen

I motion Ju801 (m) framhålls att fängelsetiden måste fyllas

med meningsfull vård och sysselsättning så att den intagne har

goda möjligheter att återgå till ett hederligt liv efter

avtjänat straff. I motionen anförs att det är av central

betydelse att det reformarbete som nu pågår inom kriminalvården

med bl.a. differentiering av fångarna efter vård- och

behandlingsbehov ges förutsättningar att vidareutvecklas. Mot

bakgrund härav yrkas att den s.k. närhetsprincipen inte längre

skall upprätthållas som övergripande norm vid

anstaltsplaceringen. I motionen understryks också att

möjligheter till bl.a. grundläggande skolutbildning är en

förutsättning för att de intagna skall kunna få en ny start i

samhället efter avtjänat straff.

Den 1 januari 1989 trädde nya bestämmelser om

påföljdsbestämningen i kraft (prop. 1987/88:120, JuU45, rskr.

404, SFS 1988:942). Den generella bestämmelsen i 1 kap. 7 §

brottsbalken (BrB) upphävdes och i stället infördes en

detaljerad reglering om påföljdsval och straffmätning.

Utgångspunkten skall därvid vara straffvärdet av det eller de

brott som läggs den dömde till last och inte vård- eller

behandlingsaspekter.

När påföljden skall verkställas skall alltjämt tas största

möjliga hänsyn till den dömdes personliga förutsättningar och

till strävan att anpassa honom till ett liv i frihet utan

kriminalitet. Ambitionen är att inom ramen för den ådömda

påföljden så långt som möjligt genom stöd och hjälp söka

underlätta den dömdes anpassning i samhället, och alla krafter

skall sättas in för att minska de negativa effekterna av

frihetsberövandet för den intagne. Stora ansträngningar skall

också göras för att komma till rätta med den intagnes personliga

och sociala problem för att på så sätt minska risken för ny

brottslighet efter straffverkställigheten.

Utskottet har som ovan nämnts vid olika tillfällen tidigare

(se bl.a. 1992/93:JuU25 s. 9 f) uttalat att det ligger ett stort

värde i den ökade specialiseringen inom anstaltsorganisationen

när det gäller verksamhetens inriktning på särskilda

motivations- och behandlingsavdelningar m.m. och att värdet av

att kunna erbjuda de intagna rehabilitering även på

lokalanstalterna väger så tungt, att det kan motivera att den

dömde placeras på en annan anstalt än den som ligger närmast

hemorten.

När KvaL trädde i kraft 1974 var verksamheten vid landets

anstalter tämligen likartad. Under senare år har det skett en

utveckling mot ökad specialisering av verksamhetens inriktning

vid såväl riks- som lokalanstalter. Till grund för denna

utveckling ligger bl.a. de krav på en ökad differentiering som

statsmakterna har uttalat. Specialiseringen har främst inriktats

på narkotikamissbrukarna. Några anstalter erbjuder särskilda

behandlingsprogram för intagna som har missbruksproblem och på

många håll bedrivs ett omfattande arbete för att motivera

missbrukande intagna att genomgå behandling. Vissa anstalter

eller avdelningar har avdelats för intagna som inte missbrukar

narkotika, så att de t.ex. inte skall utsättas för påverkan att

börja missbruka. På vissa anstalter har man samlat den mycket

svårbehandlade grupp av intagna som missbrukar och som inte vill

gå igenom behandling för sitt missbruk. Avsikten är att

härigenom bl.a. förbättra möjligheterna att hålla andra

anstalter och avdelningar fria från narkotika.

Det finns också program för intagna som missbrukar alkohol,

t.ex. den s.k. rattfällan, som riktar sig till intagna som har

dömts för rattfylleribrott. I propositionen som låg till grund

för de nya regler om grovt rattfylleri m.m. som trädde i kraft

den 1 februari 1994 (prop. 1993/94:44, JuU11, rskr. 78) angavs

att alla som dömts till fängelse för trafiknykterhetsbrott bör

genomgå alkoholavvänjande behandling under anstaltstiden. Ett

antal kriminalvårdsanstalter har inrättats speciellt för detta

ändamål.

Vid några kriminalvårdsanstalter finns särskilda

behandlingsprogram för intagna som har förgripit sig mot kvinnor

eller barn. Riksdagen gav 1991 (1990/91:JuU17 s. 15, rskr. 154)

regeringen till känna att denna behandling bör utökas och

intensifieras ytterligare. Målsättningen är att de intagna som

vill och har behov av det skall kunna få sådan behandling.

Vid ett antal anstalter bedrivs olika utbildningar och

särskild vård eller behandling med inriktning på speciella

grupper intagna, såsom Kriminalvårdsanstalten Mariefred, som

företrädesvis tar emot förstagångsdömda yngre män med långa

strafftider.

I anslutning till Fängelseutredningens arbete gjordes en

undersökning av anstaltsklientelet, vilken omfattar samtliga

personer som frigavs under oktober månad 1992. Av undersökningen

framgår bl.a. att 31 % av gruppen bedömdes ha ett aktuellt

narkotikamissbruk (inom senaste två månaderna före

frihetsberövandet). 44 % bedömdes vara missbrukare av alkohol. 6

% hade varit föremål för psykiatrisk slutenvård genom tvång

eller frivillighet. Omkring hälften av dem som frigavs under

denna tid var arbetslösa före frihetsberövandet. 10 % av

samtliga hade avbrutit folk- eller grundskola. Fullföljd

utbildning över grundskolenivå redovisades för 31 % där

merparten avsåg gymnasial yrkesutbildning. Tidigare

undersökningar visar att omkring en tredjedel av de intagna har

behov av att förbättra sina baskunskaper och basfärdigheter i

att läsa, skriva och räkna. Utskottet har som en jämförelse

inhämtat att andelen personer i normalbefolkningen med läs- och

skrivsvårigheter uppgår till omkring 5 %.

I propositionen konstateras att intagnas behov av behandling

och utbildning är stort. Kriminalvårdens möjligheter att uppnå

ett bra resultat i arbetet med att förmå de intagna att leva ett

liv utan kriminalitet beror enligt regeringen i stor

utsträckning på vilka förutsättningar det finns att erbjuda dem

lämplig behandling eller utbildning under verkställighetstiden.

Mot denna bakgrund är det enligt regeringen värdefullt att

utvecklingen av verkställighetens innehåll inom anstalterna

fortsätter. När närhetsprincipen infördes hade de flesta

anstalter som ovan anförts en likartad verksamhet, varför

säkerhetsaspekter och närheten till hemorten ofta var det enda

som behövde beaktas vid valet av anstalt. Allt eftersom det har

utvecklats olika behandlings- och utbildningsprogram måste

hänsyn också tas till vilket av dessa som är bäst lämpat för den

intagne. Det är givetvis inte möjligt att erbjuda samma

behandling och utbildning vid landets alla anstalter, utan

anstalterna måste specialiseras på olika inriktningar. För att

en intagen skall kunna erbjudas en verkställighet som är

anpassad till hans behov av utbildning, behandling eller

liknande, måste han i många fall placeras på en anstalt som

ligger relativt långt från hans hemort. I vissa fall kan det

också vara bra för den dömde att för en tid komma ifrån närheten

till ett för honom skadligt umgänge. Mot denna bakgrund och

eftersom behandlingshänsynen måste tillmätas stor vikt anser

regeringen att närhetsprincipen inte bör ha samma övergripande

betydelse som tidigare vid anstaltsplaceringarna.

I sammanhanget bör nämnas att det i propositionen också

föreslås nya regler om indelningen av anstalter. Den nuvarande

indelningen i riks- och lokalanstalter föreslås upphöra och

anstalterna bli indelade enbart i öppna resp. slutna, beroende

på graden av säkerhet. Liksom i dag föreslås placering i öppen

anstalt äga företräde och placering i sluten anstalt ske endast

om det finns särskilda skäl. Den som kan befaras missbruka eller

på något annat sätt ta befattning med narkotika under

verkställigheten skall företrädesvis placeras i en sluten

anstalt.

Förslaget i propositionen går ut på att utöka möjligheterna

att placera en intagen i en anstalt där han kan få adekvat vård

och behandling under anstaltstiden, vilket innebär att

närhetsprincipen inte längre skall ha samma övergripande

betydelse som tidigare. Utskottet tillstyrker

regeringsförslaget. Motion Ju801 om prioritering av

rehabiliterande åtgärder under anstaltstiden får härigenom anses

tillgodosedd.

Drogfria anstalter m.m.

Kontrollerade besök

I ett antal motioner berörs frågor med inriktning på

narkotika- och drogbekämpningen inom kriminalvården.

I motionerna Ju15 och Ju801 (båda m) yrkas att det införs

möjligheter att genomföra besök till en i anstalt intagen under

sådana former att han och besökaren varken kan överlämna föremål

eller komma i fysisk kontakt med varandra, t.ex. genom att de

skiljs åt med hjälp av en glasskiva. I motionerna anförs att

besöken är en vanlig införselväg för narkotika.

Utskottet har tidigare vid flera tillfällen (senast

1993/94:JuU17 s. 17 f) behandlat motionsönskemål som rör krav

på effektivare kontroll inom anstalterna av intagna och

besökande m.m.

Utskottet har under lång tid kunnat konstatera att

narkotikasituationen utgör ett svårbemästrat problem inom

kriminalvården. Enligt kriminalvårdens statistik bedöms ungefär

en tredjedel av de intagna i anstalt ha ett aktuellt missbruk av

narkotika vid intagningen. Trots att stora ansträngningar vidtas

inom kriminalvården för att hindra att narkotika kommer in i

anstalterna händer det att så sker. Utskottet vill inledningsvis

erinra om sina tidigare uttalanden (senast i det ovan angivna

ärendet) om att självklara riktmärken för narkotikapolitiken på

kriminalvårdens område måste vara att intagna utan

narkotikaproblem och sådana som vill bli av med sitt missbruk

inte skall behöva komma i kontakt med narkotika under

anstaltsvistelsen, att missbrukare avskärs från tillförsel av

droger och att intagna förhindras att bedriva narkotikahandel

inom anstalterna och ute i samhället.

Huvudregeln i gällande lagstiftning (29 § KvaL) är att en

intagen i anstalt får ta emot besök i den utsträckning det

lämpligen kan ske, dvs. i en omfattning som är praktiskt

genomförbar. Vid besök får den intagne och besökaren normalt

umgås ensamma tillsammans i ett särskilt besöksrum. Som villkor

för ett besök kan av säkerhetsskäl föreskrivas att den besökande

underkastar sig kroppsvisitation eller ytlig kroppsbesiktning

eller medger undersökning av väska, kasse eller annat dylikt som

han vill medföra vid besöket. Om det är påkallat med hänsyn till

säkerheten kan vidare föreskrivas att en tjänsteman skall vara

närvarande vid besöket (bevakat besök).

Fängelseutredningen har i sitt betänkande (SOU 1993:76 s. 240

f) föreslagit att besök skall kontrolleras i större utsträckning

än för närvarande och att kontrollen även skall kunna ske genom

att besöket genomförs i ett besöksrum, som utformats så att den

intagne och besökaren inte kan överlämna föremål till varandra,

t.ex. genom att den intagne och besökaren skiljs åt genom en

glasruta.

Regeringen anför i propositionen (s. 35) att kontroll genom

att en tjänsteman är närvarande vid besöket kan användas både

för att hindra införsel av otillåtna föremål och i fall där man

t.ex. misstänker planläggning av brott eller avvikande.

Användning av besöksrum som är så utformade att de omöjliggör

överlämnande av föremål skulle i och för sig kunna vara ett

verksamt medel för att hindra att narkotika och andra otillåtna

varor kommer in till anstalten genom besöket. Denna form av

kontrollerat besök framstår dock enligt regeringen som främmande

för svenska förhållanden, och regeringen anser att det finns

risk för att den skulle kunna leda till en avsevärd försämring

av anstaltsklimatet. Enligt regeringens mening finns det därför

för närvarande inte tillräckliga skäl att vid sidan om den

nuvarande ordningen införa en möjlighet att kontrollera besök

genom att det äger rum i besöksrum som är så utformade att den

intagne och besökaren inte kan överlämna föremål till varandra.

Utskottet delar regeringens uppfattning och avstyrker bifall

till motionerna Ju15 och Ju801 i nu behandlad del.

Åtgärder mot dopning

I motion Ju801 (m) framhålls att dopningspreparat som t.ex.

anabola steroider inte bör få förekomma på fängelserna.

Den 1 juli 1991 trädde lagen (1991:1969) om förbud mot vissa

dopningsmedel i kraft (prop. 1990/91:199, SoU7, rskr. 59). Lagen

innehåller straffbestämmelser för den som uppsåtligen överlåter,

framställer, förvärvar i överlåtelsesyfte, bjuder ut till

försäljning eller innehar anabola steroider eller andra

dopningsmedel som avses i lagen. Bruk av dopningsmedel är

däremot inte kriminaliserat.

En intagen är, om inte annat föranleds av medicinska eller

liknande skäl, enligt 52 d § KvaL skyldig att på anmaning lämna

blod-, urin- eller utandningsprov för kontroll av att han inte

är påverkad av beroendeframkallande medel.

Bestämmelsen i 52 d § KvaL ändrades den 1 juli 1993 (prop.

1992/93:142, JuU17, rskr. 221, SFS 1993:210). De intagnas

generella skyldighet att lämna urin- och utandningsprov

utvidgades till att även omfatta blodprov. I propositionen

anförde regeringen (s. 21 och 28) att blodprov kunde komma till

användning vid olika sorters droger. Bestämmelsen formulerades

därför så att provtagningen kunde avse varje form av

beroendeframkallande medel och någon specificering av medlen

sker inte i lagtexten. Frågan om kontroll av anabola steroider

behandlades inte trots att KVS aktualiserade frågan i sitt

remissyttrande över departementspromemorian (Ds 1992:19)

Åtgärder mot bruk av narkotika samt ringa narkotikabrott som låg

till grund för propositionen.

I den proposition som nu behandlas konstateras (s. 42) att mot

bakgrund av vad som anförs i förarbetena till lagen om förbud

mot vissa dopningsmedel kan formuleringen "beroendeframkallande

medel" i 52 d § KvaL för närvarande inte anses omfatta

dopningsmedel. En intagen är således inte enligt nuvarande

lagstiftning skyldig att lämna urinprov för kontroll om han

använt dopningsmedel.

Regeringen anför i propositionen att kriminalvården skulle få

ett instrument som visar när det finns skäl att vidta mer

ingripande åtgärder mot förekomsten av dopningsmedel om de

intagna var skyldiga att på anmaning lämna prov för kontroll av

om de använt sådant medel. Att bruket av dopningsmedel inte är

kriminaliserat utgör enligt regeringen inte något hinder mot en

skyldighet för de intagna att lämna prov för kontroll av att de

inte använt dopningsmedel. De intagna är skyldiga att lämna prov

för kontroll av om de använt alkohol, trots att det inte är

kriminaliserat att dricka alkohol. Skyldigheten att lämna

urinprov för kontroll av att den intagne inte använt narkotika

fanns också innan eget bruk av narkotika kriminaliserades. Mot

bakgrund härav föreslår regeringen att tillämpningsområdet för

52 d § KvaL utvidgas så att urinprov och andra provtagningar

bör få användas även för kontroll av att den intagne inte använt

sådant dopningsmedel som anges i 1 § lagen om förbud mot vissa

dopningsmedel.

Utskottet delar regeringens bedömning och tillstyrker

regeringsförslaget. Motion Ju801 får anses tillgodosedd i nu

behandlad del.

Övriga motionsönskemål

Kontrollinsatser mot narkotika

I motion Ju506 (kds) yrkas en undersökning av KVS handläggning

av visitationspatrullernas avveckling samt en redovisning av

narkotikabeslag på kriminalvårdsanstalterna före och efter denna

avveckling. Vidare yrkas i motionen att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna att det föreligger ett behov av att på

nytt bygga upp en effektiv narkotikabekämpning på anstalterna.

Särskilda visitationspatruller inom kriminalvården fanns

tidigare vid sju större anstalter spridda över landet från Malmö

i söder till Härnösand i norr. Det totala antalet tjänster

uppgick till drygt 20. Patrullerna disponerade också ett antal

hundar. Kostnaderna för verksamheten uppgick till ca 8 miljoner

kronor per år. Patrullerna utförde visitationer dels på den

anstalt vid vilken de var stationerade, dels vid andra

anstalter.

I början av december 1992 beslutade KVS att de särskilda

visitationspatrullerna skulle avvecklas. Åtgärden föregicks av

en genomgripande översyn och analys av en arbetsgrupp som

redovisade sitt arbete i rapporten Visitationspatrullernas

verksamhet och organisation -- en översyn.

Arbetsgruppen konstaterade bl.a. att inrättandet av de

särskilda visitationspatrullerna var en nödvändighet i början av

1970-talet eftersom personalens kunskaper inom narkotikaområdet

var bristfälliga och alternativen få. Beroende på ändrade

förutsättningar och ett mera decentraliserat synsätt kom

patrullverksamheten efter hand att framstå som en hämsko i

ansträngningarna att mobilisera hela kriminalvårdsorganisationen

i att förebygga och stävja narkotikamissbruk.

I regeringens planeringsdirektiv för kriminalvården avseende

innevarande budgetår anförs i denna del dels att KVS skall

redovisa hur respektive regionmyndighet inom kriminalvården valt

att organisera och planera narkotikakontrollinsatserna bl.a. mot

bakgrund av avvecklingen av visitationspatrullerna, dels att

kriminalvården skall bedöma resultatet av omorganisationen av

narkotikakontrollinsatserna. Vidare skall KVS i årsredovisningen

över budgetåret 1994/95 redovisa hur förekomsten och missbruket

av narkotika vid anstalter och häkten har förändrats samt hur

insatserna för bekämpning av narkotikamissbruk och hiv/aids

utvecklats.

KVS har i bilaga till anslagsframställningen för budgetåret

1995/96 (bilaga 12 s. 73 f) redovisat kriminalvårdens

organisation och planering av narkotikakontrollinsatserna inom

den slutna kriminalvården.

Av redovisningen framgår bl.a. att de specialdestinerade

resurserna för narkotikabekämpning utökades i samband med att

visitationspatrullerna avvecklades. Förutom de ca 8 miljoner

kronor som frigjordes när patrullerna lades ned, vilka fördelats

regionvis, har regionmyndigheterna i Stockholm, Göteborg och

Malmö sammantaget tillförts ytterligare drygt 6 miljoner kronor.

Medlen är i första hand avsedda att inriktas mot det extremt

krävande, brottsintensiva och gravt narkomaniserade klientel som

i huvudsak finns koncentrerat till de tre

storstadsregionerna. Strafftiderna inom denna klientkategori

är relativt korta och motivationen att komma till rätta med sitt

missbruk är enligt vad som anförs i redovisningen generellt sett

låg.

I redovisningen anför KVS rörande omställnings- och

utvecklingsarbetet på narkotikakontrollområdet i regionerna

sammanfattningsvis bl.a. följande:

Narkotikakontrollinsatserna måste sättas in i ett

helhetsperspektiv där även andra åtgärder, såsom att utveckla en

ny arbetsorganisation med bl.a. kontaktmannaskap, utbyggnad av

påverkansprogram och lokalförändringar m.m. är nödvändiga för

att bedriva en kvalitativ och kostnadseffektiv verksamhet.

Det framgår klart att arbetet med att organisera och utveckla

narkotikakontrollinsatserna har intensifierats och fått en ökad

betydelse på regional och lokal nivå.

Den 1 juni 1994 var samtliga visitationspatruller avvecklade

utom en, som läggs ned i oktober 1994.

Det finns en gemensam grundstruktur i regionernas nya

organisation som innebär att säkerhetsansvariga har utsetts på

såväl regional nivå som vid samtliga anstalter och häkten.

Därutöver har varje myndighet ett antal tjänstemän bland

baspersonalen som har tilldelats ett särskilt funktionsansvar

inom säkerhetsområdet. Tyngdpunkten i det dagliga

säkerhetsarbetet ligger hos den lokala baspersonalen. Fyra

regioner har därutöver inrättat en regional säkerhetsgrupp eller

har enskilda lokalt stationerade specialister som har hela

regionen som arbetsområde. Fem regioner har tillgång till

hundekipage. Olika former för regional samordning, intern

samverkan och uppföljning prövas.

Regionerna har prioriterat utbildning och annan

kompetensutveckling inom säkerhetsområdet för att kvalitetssäkra

den nya organisationen.

Samverkan mellan kriminalvården och andra myndigheter har

intensifierats.

En genomtänkt differentieringsstrategi är av stor betydelse

för en framgångsrik narkotikabekämpning. Som en följd av ändrad

anstaltsklassificering och omfattande nybyggnation håller

regionerna på att se över och omarbeta befintliga strategier.

Den ansträngda beläggningssituationen har varit ett hinder för

att differentiera intagna på önskvärt sätt.

Det finns ett klart uttalat behov av fortsatt utbildning och

andra utvecklingsinsatser inom narkotikakontrollområdet och

sådana insatser har prioriterats i regionernas verksamhetsplaner

för kommande verksamhetsår.

I redovisningen anför KVS också att regionmyndigheternas

bedömning är att den nya organisationen medfört ett tydligare

ansvar, ett effektivare resursutnyttjande och att

narkotikakontrollinsatserna har ökat i såväl omfattning som

kvalitet.

Det bör i sammanhanget anmärkas att anstaltsutbyggnaden inte

kommer att ske i den takt som förutsattes när KVS presenterade

sin redovisning (se prop. 1994/95:100 bil. 3 s. 67 f).

Kriminalvården har tidigare använt sig av uppgifter från

enkätundersökningar, urinprovskontroller (ca 80 000 prov/år),

uppgifter om beslag och antalet intagna narkotikamissbrukare för

att bedöma narkotikasituationen vid anstalterna. För att pröva

en ny metodik i arbetet med att försöka konstatera omfattningen

av narkotikamissbruket i anstalt har kriminalvården vid två

tillfällen under år 1994, dels den 18 april, dels den 24

oktober, genomfört samtidiga urinprovskontroller vid landets

anstalter. Undersökningsgrupperna utgjordes av samtliga fysiskt

närvarande intagna födda dag 1--6 (april) och dag 13--18

(oktober). I april togs 879 av 4 381 intagna ut för urinprov. Av

dessa lämnade 6,5 % positiva eller manipulerade (utspädda) prov

och 7,0 % vägrade lämna prov. I oktober ingick i

undersökningsgruppen 782 av 4 484 intagna. Vid detta tillfälle

lämnade 6,2 % positiva eller manipulerade prov och 11,4 %

vägrade. De positiva proven härrörde i 1,9 resp. 2,6 % av fallen

från legalt förskrivna läkemedel. Vid undersökningarna lämnades

84,1 resp. 78,5 % negativa prov. Detta innebär att för 86,5

resp. 82,4 % av de undersökta intagna kunde inte konstateras

spår av narkotika i urinen som härrör från missbruk i anstalt.

Resultat och slutsatser av undersökningarna redovisas i

rapporten (KVS-PBU-serien 95/1) Narkotikamissbruk i anstalt --

resultat från undersökningar i april och oktober 1994.

Regeringen konstaterar mot bakgrund av undersökningsresultatet

för april, vilket fanns tillgängligt när propositionen

beslutades, att det förekommit ett visst missbruk av narkotika i

anstalt men att detta missbruk inte är så omfattande som ibland

har befarats.

Utskottet har inhämtat att KVS i början av innevarande år

tillsatt en narkotikaanalysgrupp med uppdrag bl.a. att utveckla

och fördjupa analysen av information på narkotikaområdet och att

ta fram olika typer av statistik som kan ligga till grund för

var och hur narkotikakontrollinsatserna bör sättas in.

Vidare har KVS tagit initiativ till ett utvecklat

inspektionsprogram inom vilket bl.a. anstalter och häkten skall

bli föremål för grundliga genomlysningar på olika områden.

Utskottet har inhämtat att Huddingeanstalten den 3--7 april i år

blev föremål för en sådan inspektion. Av inspektionsprogrammet

framgår att granskning ägde rum beträffande bl.a.

rättstillämpning, verksamhetsinnehåll, säkerhet, ADB-frågor och

myndighetens handlingsplaner för olika händelser. I fråga om

säkerhet granskades rutiner för visitationer och dokumentation

av dessa, urinprovsstrategi, narkotikabekämpning, besöksrutiner,

m.m. Inspektionen genomfördes av sammanlagt ett tjugotal

tjänstemän från KVS.

När utskottet senast (1993/94:JuU17 s. 17 f) behandlade

motionsönskemål rörande narkotikakontrollen vid anstalterna

konstaterade utskottet att resultatet av kriminalvårdens nya

organisation skall följas upp. Utskottet vidhöll också sitt

tidigare uttalande där utskottet utgick från att

Kriminalvårdsstyrelsen organiserar narkotikabekämpningsarbetet

på anstalterna på ett ändamålsenligt och från kostnadssynpunkt

effektivt sätt. Utskottet fann att de då aktuella motionerna

inte borde föranleda någon åtgärd från riksdagens sida och

avstyrkte bifall till dem.

KVS skall i verksamhetsberättelsen för innevarande budgetår

redovisa dels hur förekomsten och missbruket av narkotika vid

anstalter och häkten har förändrats, dels insatserna för

bekämpning av bl.a. narkotikamissbruk. Utskottet finner inte

skäl att nu ändra sin tidigare redovisade ståndpunkt, och

utskottet avstyrker bifall till motion Ju506.

Permissionsregler

I motion Ju801 (m) understryks att reglerna om permission från

anstalt skall vara restriktiva. I motionen anförs att

medborgarnas berättigade krav på skydd och säkerhet skall

tillmätas betydelse före den intagnes intresse av att få

permission.

För att underlätta anpassningen i samhället kan en intagen

enligt 32 § första stycket KvaL beviljas tillstånd att lämna

anstalten för viss kort tid (korttidspermission), om det inte

föreligger påtaglig fara för fortsatt brottslig verksamhet eller

avsevärd fara för annat missbruk. Vid denna bedömning skall

särskilt beaktas om den intagne har nyttjat eller förfarit

olagligt med narkotika inom anstalten eller utan giltigt skäl

vägrat lämna urinprov enligt 52 d §. Korttidspermission får

enligt andra stycket i 32 § också ges, om annan särskild

anledning föreligger än som anges i första stycket. Intagen som

avses i 7 § tredje stycket får inte beviljas permission enligt

32 § första stycket och får i övrigt beviljas korttidspermission

endast om synnerliga skäl föreligger. För korttidspermission får

ställas de villkor som anses erforderliga beträffande

vistelseort, anmälningsskyldighet eller annat. Är noggrann

tillsyn behövlig, får det föreskrivas att den intagne under

permissionen skall stå under bevakning. Intagen som avses i 7 §

tredje stycket skall vid permission alltid stå under bevakning.

I 12 § andra och tredje styckena förordningen (1974:248) om

kriminalvård i anstalt (KvaF) finns vissa restriktioner

beträffande korttidspermission enligt 32 § KvaL. Enligt dessa

bör det föreligga särskilda skäl, om sådan permission skall

beviljas intagen som dömts till fängelse i lägst två år och som

ännu inte har avtjänat sex månader av straffet. Har den intagne

varit häktad inräknas häktningstiden. KVS kan dock föreskriva

att viss tid av straffet bör ha avtjänats i anstalt innan

permission beviljas. Intagen som dömts till fängelse i lägst två

år för s.k. terroristbrott bör enligt 12 § tredje stycket KvaF

inte beviljas sådan korttidspermission annat än om det finns

särskilda skäl härför.

Vad gäller frigivningspermission föreskrivs i 33 § KvaL att

intagen till förberedande av frigivning kan beviljas permission

under viss längre tid (frigivningspermission). Sådan permission

får inte beviljas för tid före den dag då villkorlig frigivning

kan komma i fråga. För frigivningspermission får ställas de

villkor som kan anses erforderliga beträffande vistelseort,

anmälningsskyldighet och annat.

I 63--89 kriminalvårdens anstaltsföreskrifter (KVVFS 1993:3)

finns ytterligare bestämmelser om permission. Enligt dessa

gäller bl.a. följande. Återkommande korttidspermission

(regelbunden permission) får beviljas intagen som avtjänar ett

fängelsestraff på lägst två månader och som inte särbehandlas

enligt 7 § tredje stycket KvaL. Regelbunden permission skall

föregås av en individuellt bestämd kvalifikationstid.

Vad gäller kvalifikationstid föreskrivs i

anstaltsföreskrifterna bl.a. att regelbunden permission normalt

får beviljas först sedan en fjärdedel av den sammanlagda

strafftiden avtjänats, s.k. minimitid. Intagen som avtjänar ett

fängelsestraff på mer än åtta år får dock beviljas regelbunden

permission efter en kvalifikationstid på två år. Vid fängelse på

livstid får intagen beviljas regelbunden permission tidigast

efter två år och sex månader av verkställigheten.

Intagen i öppen anstalt, som avtjänar ett fängelsestraff som

understiger två år, får utan hinder av bestämmelserna om

minimitid beviljas regelbunden permission redan efter en

kvalifikationstid av en månad om strafftiden är högst ett år,

och två månader om straffet överstiger ett år. Regelbunden

permission får dock inte beviljas förrän minst en månad har

avtjänats i anstalt.

Vid förhöjd risk för återfall i brott eller annat missbruk

förlängs kvalifikationstiden. Den polis- och åklagarmyndighet

som handlagt ärendet rörande den intagne skall kontaktas för

information när kvalifikationstiden bestäms, om det inte är

obehövligt.

För intagen som avtjänar ett fängelsestraff på lägst två år

eller som är placerad i sluten anstalt finns möjlighet att

frångå minimitiden. Regelbunden permission kan i sådana fall

beviljas högst tre månader före den gällande minimitiden om det

föreligger särskilda skäl härför.

Beträffande planering av permission anges i

anstaltsföreskrifterna att en permission skall förberedas och

planeras för att minska risken för missbruk, varvid särskild

uppmärksamhet skall ägnas åt de förhållanden under vilka

permissionen skall tillbringas och de villkor som behöver

ställas. På begäran av polismyndighet, eller om det annars

bedöms erforderligt, skall polismyndigheten på permissionsorten

underrättas. Polismyndigheten skall alltid underrättas om en

bevakad permission och om permission för intagen som dömts till

fängelse lägst två år. Har den intagne dömts för brott mot

person skall målsäganden underrättas om en förestående

permission, om det bedöms erforderligt eller om målsäganden

begärt det.

När det gäller villkor för permission föreskrivs i

anstaltsföreskrifterna att det för korttidspermission skall

ställas de villkor som bedöms nödvändiga för att motverka

misskötsamhet. Finns det en uttalad risk för att intagen kan

komma att avvika under permission, men trots detta bör beviljas

särskild permission, skall permissionen vara bevakad. Med

bevakad permission menas att den intagne under hela vistelsen

utanför anstalten skall stå under tillsyn av minst två

kriminalvårdstjänstemän, varav minst en skall tillhöra

anstaltens vård- och tillsynspersonal. Om tillsynen är ordnad på

annat sätt föreligger obevakad permission.

År 1990 gjorde KVS en översyn av tillämpningen av

permissionsreglerna. I redovisningen till regeringen

(1991-01-28, C21-9011-1172) anförde styrelsen bl.a. att ett nytt

permissionssystem med det övergripande målet att minska antalet

misskötta permissioner hade trätt i kraft den 1 juni 1989.

Utgångspunkten för det nya systemet var att detta skulle präglas

av större fasthet och konsekvens. Enligt det nya systemet skulle

permissionerna planeras och förberedas noggrannare, villkor

ställas i större omfattning än tidigare och kontrollen av hur

permissionerna hade skötts skulle förbättras.

KVS anförde vidare att det nya systemet utformats så att

möjligheterna att bevilja regelbundna permissioner från främst

slutna lokalanstalter minskade samtidigt som något större

möjligheter öppnades att medge särskilda permissioner. Målet

hade enligt KVS varit att styra över från regelbundna

permissioner, som oftare missköttes, till permissioner för

särskilda ändamål, vilka missköttes i mycket liten omfattning.

De nya reglerna hade enligt KVS lett till ett avsevärt

förbättrat resultat. Andelen misskötta regelbundna permissioner

hade minskat med mer än 25 %. Vid de slutna lokalanstalterna

hade antalet regelbundna permissioner minskat med 18 % och

misskötsamheten vid sådana permissioner med drygt 33 %. Totalt

för samtliga typer av permissioner hade misskötsamheten minskat

med 20 %.

Av KVS årsredovisning för budgetåret 1993/94 framgår att

antalet beviljade permissioner under detta budgetår uppgått till

50 886 varav 615 (1,21 %) misskötts genom uteblivande.

Motsvarande siffror för permissioner som misskötts på grund av

uteblivande var för budgetåret 1990/91 1,85 %, 1991/92 1,69 %

och 1992/93 1,39 %.

I KVS verksamhetsplan för budgetåret 1995/96 anförs

beträffande permissioner att antalet misskötta permissioner

skall minskas genom en noggrann bedömning, planering och

uppföljning samt att samverkan skall ske dels med anhöriga, dels

med andra berörda myndigheter, särskilt polisen. Vidare anförs

att ett utvecklat kontaktmannaskap förutsätts nedbringa de

misskötta permissionerna.

Mot bakgrund av att andelen misskötta permissioner under några

år har minskat till följd av en allmän uppstramning inom

kriminalvården föreslår Fängelseutredningen (s. 265 f) att

lagtexten anpassas efter den skärpta praxis som numera

förekommer vid prövning av frågor om regelbunden permission. I

stället för att som nu anges i 32 § första stycket KvaL, att

permission kan beviljas om det inte föreligger påtaglig fara för

fortsatt brottslighet eller avsevärd fara för annat missbruk,

föreslår Fängelseutredningen en bestämmelse enligt vilken

permission skall vägras om det föreligger en ej obetydlig fara

för fortsatt brottslighet eller annat missbruk.

När utskottet behandlade motionsönskemål rörande permissioner

m.m. senast (1993/94:JuU17) avstyrkte utskottet då aktuella

motioner med hänvisning till att beredningen av bl.a.

Fängelseutredningens förslag borde avvaktas. Utskottet vidhåller

denna uppfattning och avstyrker bifall till motion Ju801 i nu

behandlad del.

Övrigt

I övrigt har utskottet ingenting att anföra med anledning av

propositionen eller motionerna.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande närhetsprincipen

att riksdagen med bifall till proposition 1994/95:124 i denna

del och med anledning av motion 1994/95:Ju801 yrkande 11 i denna

del antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen

(1974:203) om kriminalvård i anstalt såvitt avser 7 a §,

2. beträffande kontrollerade besök

att riksdagen med bifall till proposition 1994/95:124 i denna

del och med avslag på motionerna 1994/95:Ju15 och 1994/95:Ju801

yrkande 10 i denna del antar det i moment 1 nämnda lagförslaget

såvitt avser 29 §,

res. 1 (m)

3. beträffande åtgärder mot dopning

att riksdagen med bifall till proposition 1994/95:124 i denna

del och med anledning av motion 1994/95:Ju801 yrkande 10 i denna

del antar det i moment 1 nämnda lagförslaget såvitt avser

52 d §,

4. beträffande förslaget till ändring i lagen om

kriminalvård i anstalt i övrigt

att riksdagen med bifall till proposition 1994/95:124 antar

det i moment 1 nämnda lagförslaget i den mån det inte omfattas

av utskottets hemställan ovan,

5. beträffande övriga lagförslag

att riksdagen med bifall till proposition 1994/95:124 antar

regeringens förslag till

a) lag om ändring i rättegångsbalken,

b) lag om ändring i lagen (1976:371) om behandlingen av

häktade och anhållna m.fl.,

6. beträffande kontrollinsatser mot narkotika

att riksdagen avslår motion 1994/95:Ju506,

res. 2 (kds)

7. beträffande permissionsregler

att riksdagen avslår motion 1994/95:Ju801 yrkande 11 i denna

del.

res. 3 (m)

Stockholm den 25 april 1995

På justitieutskottets vägnar

Gun Hellsvik

I beslutet har deltagit:

Gun Hellsvik (m),

Lars-Erik Lövdén (s),

Birthe Sörestedt (s),

Sigrid Bolkéus (s),

Göthe Knutson (m),

Märta Johansson (s),

Margareta Sandgren (s),

Anders G Högmark (m),

Siw Persson (fp),

Ann-Marie Fagerström (s),

Alice Åström (v),

Pär Nuder (s),

Lars Björkman (m),

Kia Andreasson (mp),

Rolf Åbjörnsson (kds),

Helena Frisk (s) och Ingbritt Irhammar (c).

Reservationer

1. Kontrollerade besök (mom. 2)

Gun Hellsvik, Göthe Knutson, Anders G Högmark och Lars

Björkman (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 8 som börjar

med "Utskottet delar" och slutar med "behandlad del" bort ha

följande lydelse:

Besök är en vanlig väg för införsel av narkotika till intagna

i kriminalvårdsanstalt. Det är inte endast aktiva missbrukare

som för in narkotika, utan också intagna som inte missbrukar kan

genom löften om ersättning eller genom hot om våld eller annan

brottslighet förmås att medverka vid insmugglingen. Ofta

förvarar besökaren narkotikan i kroppens håligheter där den inte

kan upptäckas vid en ytlig kroppsbesiktning. När narkotikan

överlämnats förvaras den av den intagne på liknande sätt. Enligt

utskottets uppfattning är det bl.a. mot bakgrund härav

nödvändigt att besök, i linje med vad som anförs i motionerna

Ju15 och Ju801, kan arrangeras på ett sådant sätt att den

intagne och besökaren kan hindras att lämna över föremål eller

ha fysisk kontakt med varandra, t.ex. genom användande av ett

besöksrum med en åtskiljande glasruta. Utskottet är alltså

kritiskt till regeringsförslaget i denna del, och enligt

utskottets mening borde regeringen till riksdagen ha fört fram

det lagförslag som i denna del fanns i lagrådsremissen.

Utskottet anser således med anledning av motionerna Ju15 och

Ju801 i behandlad del att 29 § KvaL borde ha den lydelse som

framgår av utskottets hemställan nedan.

dels att utskottets hemställan under moment 2 bort ha

följande lydelse:

2. beträffande kontrollerade besök

att riksdagen med anledning av dels proposition 1994/95:124 i

denna del, dels motionerna 1994/95:Ju15 och 1994/95:Ju801

yrkande 10 i denna del antar det i moment 1 nämnda

lagförslaget såvitt avser 29 § med den ändringen att paragrafen

erhåller följande som Utskottets förslag betecknade lydelse.

Regeringens förslag Utskottets förslag

29 §

En intagen får ta emot besök i den utsträckning det lämpligen

kan ske. En intagen får inte ta emot besök som kan äventyra

säkerheten i anstalten eller som kan motverka den intagnes

anpassning i samhället eller annars vara till skada för den

intagne eller annan. Om en intagen under utredningen av ett

disciplinärende hålls avskild från andra intagna, får den

intagne också vägras besök i den utsträckning det är

oundgängligen nödvändigt för att syftet med utredningen inte

skall äventyras.

Om det behövs för att Om det behövs för att

kunna bedöma om en intagen kunna bedöma om en intagen

skall få ta emot besök i skall få ta emot besök i

ett särskilt fall eller om ett särskilt fall eller om

ett besök skall vara ett besök skall vara

bevakat, skall i förväg kontrollerat, skall i

undersökas om den förväg undersökas om

besökande har dömts den besökande har dömts

eller är misstänkt eller är misstänkt

för brottslig verksamhet. I för brottslig verksamhet. I

den utsträckning det den utsträckning det

behövs skall upplysningar behövs skall upplysningar

också inhämtas om den också inhämtas om den

besökandes personliga besökandes personliga

förhållanden i förhållanden i

övrigt. övrigt.

Om det behövs med hänsyn Om det behövs med hänsyn

till säkerheten, skall en till säkerheten, skall en

tjänsteman vid anstalten tjänsteman vid anstalten

vara närvarande vid vara närvarande vid

besöket (bevakat besök). besöket eller detta ske

Besök av en advokat som under sådana

biträder den intagne i en förhållanden att den

rättslig angelägenhet intagne och den besökande

skall vara bevakat bara om inte kan överlämna

advokaten eller den intagne föremål till varandra

begär det. (kontrollerat besök).

Besök av en advokat som

biträder den intagne i en

rättslig angelägenhet

skall vara kontrollerat bara

om advokaten eller den intagne

begär det.

Regeringens förslag Utskottets förslag

Som villkor för besök kan av säkerhetsskäl föreskrivas att den

besökande underkastar sig kroppsvisitation eller ytlig

kroppsbesiktning.

2. Kontrollinsatser mot narkotika (mom. 6)

Rolf Åbjörnsson (kds) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 12 som

börjar med "KVS skall" och slutar med "motion Ju506" bort ha

följande lydelse:

Narkotikafria fängelser är ett viktigt led i den samlade

kampen mot narkotika. Möjligheten att minska brottsligheten på

detta område är kopplad till narkotikasituationen på

fängelserna. Enligt utskottets uppfattning innebär avvecklandet

av kriminalvårdens visitationspatruller såväl minskad kompetens

som minskat informationsflöde på narkotikabekämpningsområdet. De

skador som uppstått genom att den samlade kompetensen skingrats

är mycket allvarliga.

Utskottet anser, i likhet med vad som anförs i motion Ju506,

att KVS handläggning av ärendet rörande visitationspatrullernas

avveckling snarast bör bli föremål för en genomlysning.

Utskottet delar också den uppfattning som framförs i motionen

att det nu är nödvändigt att på nytt bygga upp en effektiv

narkotikabekämpning på anstalterna. I detta sammanhang är det

nödvändigt att det sker en redovisning av hur förekomsten och

missbruket av narkotika vid anstalter och häkten förändrats

sedan visitationspatrullerna avvecklades. Det ankommer på

regeringen att vidta de åtgärder som är nödvändiga för att vad

utskottet nu förordat skall komma till utförande. Vad utskottet

nu med anledning av motion Ju506 anfört bör riksdagen som sin

mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 6 bort ha

följande lydelse:

6. beträffande kontrollinsatser mot narkotika

att riksdagen med anledning av motion 1994/95:Ju506 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

3. Permissionsregler (mom. 7)

Gun Hellsvik, Göthe Knutson, Anders G Högmark och Lars

Björkman (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 15 som

börjar med "När utskottet" och slutar med "behandlad del" bort

ha följande lydelse:

Utskottet delar den uppfattning som framförs i motion Ju801

att reglerna om permission från anstalt måste vara restriktiva.

För den som dömts för vålds- eller narkotikabrott bör permission

beviljas endast undantagsvis. Även när det gäller den som

återfallit i brott finns det anledning att vara återhållsam med

permissioner. Vid bedömningen av om permission skall beviljas

eller inte i dessa fall måste den dömdes intresse av att få

permission vägas mot medborgarnas berättigade krav på skydd och

säkerhet. Utskottet anser att skyddsintresset måste vara det

primära vid denna avvägning. Det allmänna får aldrig väja undan

från sitt ansvar för att enskilda inte utsätts för brott i

samband med permissioner. Medborgarna måste kunna lita på staten

i detta avseende. Det ankommer på regeringen att till riksdagen

återkomma med förslag till lagstiftning så att den ordning som

utskottet nu skisserat snarast kan förverkligas. Vad utskottet

nu med anledning av motion Ju801 anfört bör riksdagen som sin

mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 7 bort ha

följande lydelse:

7. beträffande permissionsregler

att riksdagen med anledning av motion 1994/95:Ju801 yrkande 11

i denna del som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

Regeringens lagförslag

Bilaga

Innehållsförteckning

Sammanfattning 1

Propositionen 1

Motionerna 1

Motion väckt med anledning av propositionen 1

Motioner väckta under allmänna motionstiden 1995 2

Utskottet 2

Bakgrund till propositionen 2

Propositionens huvudsakliga innehåll 3

Överväganden 4

Allmänt 4

Närhetsprincipen 4

Drogfria anstalter m.m. 7

Kontrollerade besök 7

Åtgärder mot dopning 8

Övriga motionsönskemål 9

Kontrollinsatser mot narkotika 9

Permissionsregler 12

Övrigt 15

Hemställan 15

Reservationer 16

1. Kontrollerade besök (mom. 2) 16

2. Kontrollinsatser mot narkotika (mom. 6) 18

3. Permissionsregler (mom. 7) 18

Regeringens lagförslag 20