Bet. 1994/95:JuU24

Justitieutskottets betänkande

1994/95:JUU24

Vissa straffrättsliga frågor

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

Innehållsförteckning

1994/95

JuU24

Sammanfattning

I detta betänkande behandlar utskottet olika straffrättsliga

frågor som väckts genom motioner under den allmänna motionstiden

år 1995. Motionerna gäller bestämmelserna om övergrepp mot

kvinnor och barn, trafikbrott, regleringen när det gäller unga

lagöverträdare, preskriptionstiden för miljöbrott, företagsbot

samt vissa ansvarsfrihetsgrunder m.m.

Utskottet förordar, med anledning av motionsönskemål,

särskilda överväganden i fråga om vilken minsta grad av våld som

krävs för att en gärning skall rubriceras som våldtäkt när det

gäller barn. I övrigt avstyrks motionerna.

Till betänkandet har fogats 13 reservationer.

Motionerna

1994/95:Ju604 av Ingbritt Irhammar och Lennart Brunander (c)

vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om införande av en principiell

nollgräns för illegal narkotika i trafiken.

1994/95:Ju605 av Ronny Olander (s) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär att en parlamentarisk

utredning tillsätts som samtidigt och i samarbete med

enmansutredaren ser över medverkandeansvaret,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

en delrapport bör lämnas innan vårriksdagens avslutning,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

utredningstiden bör avkortas så att ärendet kan behandlas under

höstriksdagens session.

1994/95:Ju606 av Sigge Godin och Elver Jonsson (fp) vari yrkas

att riksdagen hos regeringen begär ett förslag till lag mot

alkoholförtäring efter trafikolycka.

1994/95:Ju607 av Claes-Göran Brandin m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär att en parlamentarisk

utredning tillsätts som samtidigt som och i samarbete med

enmansutredaren ser över de frågor som straffrättskommittén

skall utreda,

2. att riksdagen hos regeringen begär att en delrapport lämnas

före vårriksdagens avslutning,

3. att riksdagen hos regeringen begär att utredningstiden

avkortas så att ärendet kan behandlas under höstriksdagens

session.

1994/95:Ju608 av Maggi Mikaelsson m.fl. (v) vari yrkas

2. att riksdagen hos regeringen begär att den under 1995

återkommer med förslag om höjning av straffsatserna för

miljöbrott och därmed förlängning av preskriptionstiderna,

3. att riksdagen hos regeringen begär att den återkommer med

förslag om hur ansvaret för ett företags miljöbrott skall

klargöras genom en skärpning av 36 kap. 7 § brottsbalken om

företagsbot.

1994/95:Ju610 av Tuve Skånberg och Lennart Fridén (kds, m)

vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att återinföra generellt förbud

för lärare att ha sexuellt umgänge med sina underåriga elever i

åldern 15--18 år.

1994/95:Ju612 av Ewa Larsson m.fl. (mp) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att straffsatserna för övergrepp mot

kvinnor och barn bör skärpas,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att könsköpare bör kriminaliseras,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att sexuell exponering på klubbar bör

förbjudas.

1994/95:Ju613 av Ola Ström (fp) vari yrkas att riksdagen hos

regeringen begär förslag till sådan ändring i brottsbalken att

ett sexuellt övergrepp mot barn kan rubriceras som våldtäkt även

då det inte kan beläggas att den minderårige gjort motstånd vid

brottstillfället.

1994/95:Ju614 av Isa Halvarsson (fp) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om behovet av förslag till ny och kompletterande lagstiftning

beträffande bensodiazepiner i trafiken.

1994/95:Ju615 av Isa Halvarsson (fp) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om behovet av och principer för ny lagstiftning beträffande

narkotika och andra droger i trafiken.

1994/95:Ju616 av Elisa Abascal Reyes (mp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att narkotikaberusning vid framförande av

fordon skall jämställas med alkoholberusning,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att särskilda gränsvärden bör tas fram för

vilka mängder narkotika i kroppen som skall gälla för fällande

domar motsvarande rattfylleri/grovt rattfylleri.

1994/95:Ju617 av Mats Odell (kds) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan

ändring i rattfyllerilagen att nollgräns för narkotiska preparat

som ej ingår i läkemedel införs,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att gränsvärden sätts för narkotiska

preparat i läkemedel.

1994/95:Ju618 av Chatrine Pålsson m.fl. (kds) vari yrkas

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att rattfyllerilagstiftningen bör ändras

till att även omfatta anabola steroider.

1994/95:Ju620 av Ingbritt Irhammar m.fl. (c, s, m, fp, v, mp,

kds) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om en översyn av lagen vad gäller

våldtäktsbrott mot barn.

1994/95:Ju624 av Ewa Larsson m.fl. (mp) vari yrkas

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till en korrekt

terminologi vid klassificering av sexuellt våld.

1994/95:Ju626 av Eva Eriksson (fp) vari yrkas att riksdagen

hos regeringen begär en sådan ändring av trafikbrottslagen att

en presumtionsregel införs för drograttfylleri i enlighet med

vad som i motionen anförts.

1994/95:Ju627 av Ingegerd Sahlström m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om översyn och utvidgning av nödvärnsrätten.

1994/95:Ju708 av Gun Hellsvik m.fl. (m) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om beslag av utländska medborgares fordon vid

trafikbrott.

1994/95:Ju801 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om familjegruppskonferenser.

1994/95:Ju802 av Gun Hellsvik m.fl. (m) vari yrkas

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om systemet med familjegruppskonferenser och

medlingsverksamhet,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om betydelsen av att avskaffa påföljden

överlämnande till vård inom socialtjänsten,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en ny påföljd benämnd ungdomsstraff för

ungdomar i åldern 15--17 år,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om begränsning i restriktionerna för att

kunna döma 18--21-åringar till fängelse.

1994/95:Ju805 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en översyn av lagstiftningen när det

gäller sexbrott.

1994/95:Ju806 av Eva Flyborg m.fl. (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om vikten av att myndigheter använder en mer

korrekt terminologi när det gäller våld riktat mot kvinnor.

1994/95:Ju807 av Birger Schlaug m.fl. (mp) vari yrkas

4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan

ändring i lagen att kriterierna för vad som utgör nödvärnsrätt

vid kvinnomisshandel och sexuella övergrepp förändras,

8. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan

ändring i lagen att straffsatserna för sexuellt våld skärps,

10. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan

ändring i lagen att det införs en korrekt terminologi vid

klassificering av sexuellt våld,

16. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan

ändring i lagen att det inte blir straffpåföljd vid

samvetsvägran att utföra visst arbete,

17. att riksdagen hos regeringen begär förslag till

komplettering av lagen med regel om ekologiskt nödvärn.

1994/95:Ju809 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas

18. att riksdagen hos regeringen begär en utredning om

åtgärder mot lagöverträdare under 15 år,

19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om unga lagöverträdare,

20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om medling,

21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om återställande.

1994/95:T210 av Wiggo Komstedt m.fl. (m) vari yrkas

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om kontroll av narkotikapåverkade förare.

1994/95:T238 av Kenth Skårvik m.fl. (fp) vari yrkas

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om halvering av säkerhetsavdraget vid

beräkning av promillehalten för rattfylleri,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en strategi för bekämpning av narkotika i

trafiken,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om farliga mediciner i trafiken.

1994/95:Jo606 av Dan Ericsson m.fl. (kds) vari yrkas

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att preskriptionstiden för miljöbrott

reglerade i brottsbalken och annan miljölagstiftning än

miljöskadelagen bör förlängas.

1994/95:Jo622 av Kia Andreasson m.fl. (mp) vari yrkas

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att preskriptionstiden för miljöbrott

skall vara 25 år.

1994/95:A802 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari yrkas

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att köp av sexuella tjänster bör förbjudas

i lag såvida inte remissomgången runt Prostitutionsutredningen

anför tungt vägande skäl emot en kriminalisering.

Utskottet

Inledning

I detta betänkande behandlar utskottet ett antal

straffrättsliga frågor som aktualiserats genom motioner under

den allmänna motionstiden våren 1995. Motionerna berör

bestämmelserna om övergrepp mot kvinnor och barn, trafikbrott,

regleringen när det gäller unga lagöverträdare,

preskriptionstiden för miljöbrott, företagsbot samt vissa

ansvarsfrihetsgrunder m.m.

Utskottet kommer under hösten 1995 att återkomma till vissa

andra straffrättsliga frågor som tagits upp i motioner under den

allmänna motionstiden i år.

Övergrepp mot kvinnor och barn

Sexualbrott

I motionerna Ju612 (mp) och Ju807 (mp) efterfrågas skärpta

straff för sexuella övergrepp på kvinnor och barn. I motion

Ju805 (v) begärs en översyn av lagstiftningen när det gäller

sexualbrott.

Bestämmelserna om sexualbrott i 6 kap. rättegångsbalken (RB)

har under senare år varit föremål för ett flertal utredningar

och lagstiftningsåtgärder, främst med syftet att få till stånd

en strängare reglering på området.

I ett större ärende år 1984 beslutade riksdagen om

genomgripande ändringar av 6 kap. brottsbalken (BrB) som bl.a.

innebar att vissa bestämmelser togs bort och att nya

bestämmelser infördes (prop. 1983/84:105, JuU25, rskr. 332).

I ett ärende våren 1992 beslutade riksdagen bl.a. om ändringar

i bestämmelserna om våldtäkt, sexuellt tvång, sexuellt

utnyttjande, sexuellt utnyttjande av underårig, sexuellt umgänge

med avkomling och med syskon samt sexuellt umgänge med barn

(prop. 1991/92:35, JuU7, rskr. 159). Riksdagen tog i ärendet

också ställning för ett tillkännagivande till regeringen om

behovet av förlängda preskriptionstider för sexualbrotten.

Våren 1993 beslutade riksdagen om skärpt straff för sexuellt

ofredande (prop. 1992/93:141, JuU16, rskr. 220). I det

sammanhanget gjorde riksdagen också bl.a. ett tillkännagivande

till regeringen om att en allmän översyn av bestämmelsen om

sexuellt umgänge med barn borde göras.

Under slutet av förra året fattade riksdagen beslut om vissa

ändringar i BrB i syfte att ytterligare stärka skyddet för barn

och ungdomar mot att bli utnyttjade i sexuella sammanhang (prop.

1994/95:2, JuU5, rskr. 58). Riksdagens beslut innebar ändringar

av bestämmelserna om sexuellt umgänge med barn, sexuellt

utnyttjande av underårig, grovt sexuellt utnyttjande och

sexuellt ofredande. Vidare beslutades om förlängning av

preskriptionstiden för sexualbrott mot barn. Vissa av

lagstiftningsåtgärderna var föranledda av de ovan nämnda

tillkännagivandena av riksdagen.

I juli 1993 tillsatte regeringen Kvinnovåldskommissionen (dir.

1993:88) som har i uppdrag att utifrån ett kvinnoperspektiv göra

en översyn av frågor som rör våld mot kvinnor och föreslå

åtgärder för att motverka sådant våld. Till kommissionens

uppgifter hör bl.a. att göra en utvärdering och allmän översyn

av tillämpningen av de regler som rör sexualbrott,

kvinnomisshandel och därmed närbesläktade brott och överväga

möjligheterna att med i huvudsak nuvarande lagstiftning komma

till rätta med sådana brott. I det sammanhanget skall

kommissionen särskilt studera våldtäktsbrottet. Kommissionen

skall påtala brister som uppmärksammas vid översynen och

aktualisera de lagstiftningsåtgärder, inklusive frågor om

straffskalor m.m., som den finner påkallade. Ett slutbetänkande

från Kvinnovåldskommissionen väntas vid halvårsskiftet 1995.

I budgetpropositionen (1994/95:100 bil. 3 s. 10) aviserar

justitieministern att regeringen kommer att ta initiativ till en

översyn av bestämmelserna om sexualbrott i brottsbalken. Något

beslut i denna fråga är enligt vad utskottet inhämtat från

Justitiedepartementet ännu inte fattat.

Utskottet konstaterar att bestämmelserna om sexualbrott i BrB

under senare år har varit föremål för ett flertal

lagstiftningsärenden som resulterat i ett mycket stort antal

ändringar av enskilda lagrum. Ändringarna har varit nödvändiga

för att modernisera lagstiftningen, men de har samtidigt fått

till resultat att systematiken i lagregleringen på området i

viss mån har gått förlorad. Det finns nu behov av att på ett

mera övergripande sätt se över 6 kap. BrB och att i det

sammanhanget också överväga innehållet i de enskilda lagrummen.

Utskottet ser därför med tillfredsställelse att regeringen avser

att få till stånd en allmän översyn av bestämmelserna om

sexualbrott. Motion Ju805 får därmed anses tillgodosedd och

avstyrks.

Den aviserade översynen och Kvinnovåldskommissionens kommande

betänkande bör enligt utskottets mening inte föregripas av

riksdagen med något uttalande med anledning av motionerna Ju612

och Ju807. Även dessa motioner avstyrks således.

I motionerna Ju613 (fp) och Ju620 (c, s, m, fp, v, mp och kds)

begärs ändring av bestämmelsen om våldtäkt i 6 kap. 1 § BrB så

att det skall bli lättare att döma för våldtäkt vid sexuella

övergrepp mot barn.

Utskottet vill först erinra om att utskottet i annat

sammanhang (se JuU 1986/87:3 s. 10 f) behandlat frågan om

gränsdragningen mellan våldtäkt och sexuellt utnyttjande. I det

ärendet handlade det om en motion föranledd av det s.k.

Piteåfallet, där en av berusning medvetslös flicka utsattes för

sexuella övergrepp. Utskottet uttalade att det är viktigt att

framhålla att den som utnyttjar en persons värnlöshet för att

skaffa sig sexuellt umgänge därigenom begår ett allvarligt

övergrepp. Enligt utskottet kunde ett synsätt som innebär att

handlingen skulle vara mindre klandervärd eftersom offret har

saknat förmåga att säga nej naturligtvis inte accepteras. Om

detta torde det heller inte, anförde utskottet, råda någon

oklarhet i lagstiftningen och i rättstillämpningen. Av det

anförda drog utskottet emellertid inte slutsatsen att ett

sexuellt övergrepp utan inslag av våld eller hot e.d. mot en

värnlös person bör kallas för våldtäkt. I stället fann utskottet

att brottsbenämningen våldtäkt, som har använts sedan länge och

som språkligt väl motsvarar det slags gärningar som beskrivs i

våldtäktsparagrafen, även i fortsättningen borde reserveras för

dessa fall.

När detta väl är sagt måste utskottet också konstatera att det

i rättspraxis inte är helt klarlagt vilken grad av våld som

minst krävs för brottsrubriceringen våldtäkt när det gäller

barn. Utskottet vill här hänvisa till Högsta domstolens

avgörande DB 367/1993 samt Göta hovrätts dom den 17 november

1994 (DB 1156). Enligt utskottets mening är det närmast

självklart att det krävs mindre våld ju yngre barnet är. En

naturlig utgångspunkt är också att våld mot barn respektive mot

vuxna i detta sammanhang kan ha helt olika karaktär. Utskottet

vill för sin del understryka det angelägna i att denna fråga får

en grundlig genomlysning i det utredningsarbete som

justitieministern aviserat. Lagstiftningsarbetet bör enligt

utskottets mening vara inriktat på att få till stånd en ordning

där fler fall av övergrepp på barn som i övrigt uppfyller

rekvisiten för våldtäkt också kommer att bedömas som sådant

brott. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med anledning av

motionerna Ju613 och Ju620 som sin mening ge regeringen till

känna.

I motion Ju610 (kds, m) begärs att det generella förbud som

tidigare fanns för lärare att ha sexuellt umgänge med underåriga

elever skall återinföras.

I 6 kap. 4 § BrB fanns tidigare bl.a. ett förbud för någon att

ha sexuellt umgänge med den som var under 18 år och som stod

under hans tillsyn vid skola, anstalt eller annan inrättning.

Brottet betecknades som otukt med ungdom, och straffet var

fängelse i högst fyra år.

Bestämmelsen om otukt med ungdom upphävdes år 1984 (prop.

1983/84:105, JuU25, rskr. 332). Samtidigt infördes i 6 kap. 3 §

BrB en bestämmelse som innebär att den som förmår annan till

sexuellt umgänge genom att grovt missbruka hans eller hennes

beroende ställning döms för sexuellt utnyttjande till fängelse i

högst fyra år.

I propositionen (s. 30) anfördes att det som regel måste anses

olämpligt och många gånger direkt stötande om en lärare skulle

ha en sexuell förbindelse med en elev som inte uppnått

myndighetsåldern. Samtidigt framhölls att bestämmelsen om otukt

med ungdom tillkom under en tid då skolan var väsentligt mer

auktoritär och beroendeförhållandet mellan lärare och elever

mera markerat än vad som är fallet i dag. Man kan numera,

anfördes det, inte utgå från att det i alla skolformer och i

alla situationer finns ett uttalat beroendeförhållande mellan

lärare och elev. I de fall där ett förbud kan te sig motiverat,

exempelvis där det är stor åldersskillnad mellan parterna och

eleven är starkt beroende av lärarens betygsättning eller

motsvarande, torde enligt propositionen den allmänna

bestämmelsen om sexuellt utnyttjande vara tillräcklig för ett

ingripande.

Utskottet delade i sitt betänkande (s. 21) justitieministerns

syn på relationen mellan lärare och elever i det aktuella

avseendet. Även i övrigt anslöt sig utskottet till

regeringsförslaget när det gällde kriminaliseringen av sådana

fall som då omfattades av regeln om otukt med ungdom.

Här kan nämnas att det ifrågavarande brottet numera har

gradindelats samtidigt som gärningsbeskrivningen har justerats

(prop. 1991/92:35, JuU7, rskr. 159; se även prop. 1994/95:2,

JuU5, rskr. 58).

I ett ärende våren 1993 avstyrkte utskottet ett motionsyrkande

liknande det nu aktuella (1992/93:JuU16 s. 13). Utskottet

uttalade då att det alltjämt hade uppfattningen att bestämmelsen

i 6 kap. 3 § BrB om sexuellt utnyttjande ger tillräckliga

möjligheter att ingripa i de fall sexuellt umgänge mellan lärare

och elev är att anse som otillbörligt. Det fanns därför enligt

utskottets uppfattning inte skäl att återgå till en ordning där

sådant umgänge generellt straffbeläggs.

Utskottet vidhåller sin uppfattning och avstyrker bifall till

motion Ju610.

Terminologin vid våld mot kvinnor

I motionerna Ju624 (mp), Ju806 (fp) och Ju807 (mp) anförs att

benämningar som "lägenhetsbråk", "familjevåld" och "ringa

misshandel" inte bör användas när fråga är om misshandel och

sexuella övergrepp mot kvinnor.

Misshandel, ringa brott, är upptaget som brottsbenämning i 3

kap. 5 § BrB. Straffet för denna gärning är böter eller

fängelse i högst sex månader. Ord som "lägenhetsbråk" etc.

förekommer däremot inte i lagstiftningen eller, såvitt utskottet

känner till, som på annat sätt vedertagna benämningar inom

rättsväsendet. Däremot förekommer det att uttryck som

"lägenhetsbråk" används i polisrapporter och liknande.

Som tidigare nämnts har Kvinnovåldskommissionen i uppdrag att

göra en översyn av frågor som rör våld mot kvinnor. Kommissionen

skall se över de regler som rör kvinnomisshandel och därmed

närbesläktade brott, t.ex. olaga hot och ofredande, och överväga

möjligheterna att med i huvudsak nuvarande lagstiftning komma

till rätta med sådana brott. Kommissionen skall också, såvitt

här är av intresse, närmare analysera orsakerna till att så stor

andel av anmälningar om kvinnomisshandel skrivs av, se om

rutinerna för handläggningen av sådana brott kan förbättras och

undersöka om den nuvarande brottsstatistiken kan och bör

könsuppdelas i större omfattning än för närvarande.

Utskottet är inte berett att förorda att brottsbenämningen

misshandel, ringa brott, skall ersättas med någon annan

benämning för ringa fall av misshandel i de fall offret är en

kvinna eller ett barn. Härutöver konstaterar utskottet att det

allmänna syftet med motionsönskemålen synes vara att framhålla

att våld mot kvinnor inte får bagatelliseras inom rättsväsendet,

något som utskottet instämmer i. I den delen anmärker utskottet

att frågor om myndigheters och domstolars handläggning av

ärenden om kvinnomisshandel m.m. för närvarande övervägs av

Kvinnovåldskommissionen. Det saknas enligt utskottets

uppfattning skäl för riksdagen att nu göra något uttalande med

anledning av motionerna Ju624, Ju806 och Ju807. Motionerna

avstyrks.

Prostitution m.m.

I motion Ju612 (mp) och A802 (fp) begärs ett förbud mot köp av

sexuella tjänster. I den förstnämnda motionen efterfrågas även

ett förbud mot sexuell exponering på klubbar m.m.

I Sverige finns inget förbud mot prostitution. Däremot finns i

6 kap. 7--10 §§ BrB bestämmelser om sexuellt ofredande,

koppleri och förförelse av ungdom som bl.a. syftar till att

motverka prostitution. Vidare stadgas i 2 kap. 14 §

ordningslagen (1993:1617) att offentlig tillställning som utgör

pornografisk föreställning inte får anordnas.

Utskottet behandlade i ett betänkande hösten 1992 ett antal

motioner med krav på kriminalisering av prostitution

(1992/93:JuU15). I betänkandet anförde utskottet bl.a. att

ytterligare åtgärder mot prostitutionen borde övervägas. En

sådan åtgärd skulle enligt utskottet kunna vara att

kriminalisera prostitutionen. Utskottet anförde att det tidigare

tagit avstånd från en sådan tanke och att det alltjämt kände

stor tvekan inför den. Mot en kriminalisering talade enligt

utskottet bl.a. svårigheten att tillräckligt tydligt identifiera

den brottsliga gärningen, bevissvårigheter och risken för

negativa effekter för den inblandade kvinnan. För en

kriminalisering talade å andra sidan främst den normbildande

effekten av ett straffbud som också skulle kunna få en viss

avhållande effekt. Utskottet ansåg att frågan innehöll känsliga

avvägningar som krävde sin särskilda belysning, och utskottet

var därför berett att tillstyrka att den utreddes. Frågan om

kriminalisering borde dock enligt utskottet inte ses isolerad

utan i ett större sammanhang, t.ex. inom ramen för en

totalöversyn av samhällets åtgärder mot prostitution. Vad

utskottet anförde gav riksdagen som sin mening regeringen till

känna (rskr. 133).

Regeringen tillsatte i mars 1993 en särskild utredare (dir.

1993:31) för att göra en översyn av samhällets åtgärder mot

prostitution. I utredningsuppdraget ingick bl.a. att överväga

frågan om kriminalisering av prostitutionen.

Utredaren avlämnade i mars i år betänkandet (SOU 1995:15)

Könshandeln. I betänkandet uppskattar utredaren att 2 500

kvinnor varje år säljer sexuella tjänster i Sverige. Av dessa

beräknas ca 650 vara gatuprostituerade. De övriga återfinns i

den mer osynliga inomhusprostitutionen, på massageinstitut, i

lägenhetsprostitution, i eskortservice och i

call-girl-verksamhet. Antalet köpare av sexuella tjänster

uppskattas till drygt 100 000. Utredaren gör bedömningen att

könshandeln i Sverige efter en nedgång under 1980-talet och i

början av 1990-talet nu åter ökar.

I betänkandet föreslår utredaren bl.a. att det i 6 kap. BrB

skall införas en ny bestämmelse som innebär att den som

utnyttjar en annan person för tillfällig sexuell förbindelse mot

ekonomisk eller annan därmed jämförlig ersättning skall dömas

för könshandel till böter eller fängelse i högst sex månader.

Detsamma skall gälla den som ställer sig till förfogande för en

sådan sexuell förbindelse. Om brottet är grovt skall dömas till

fängelse i högst fyra år. Vid bedömandet av om brottet är grovt

skall särskilt beaktas om det innebär missbruk av någons ungdom,

oförstånd, utsatthet eller beroende ställning.

Utredaren lägger också fram ett förslag om skärpning av

koppleribestämmelsen i 6 kap. 8 § BrB.

För att förbättra de sociala insatserna på området föreslår

utredaren att det inrättas ett nationellt centrum som bl.a.

skall skaffa sig en samlad bild över prostitutionen, initiera

forskning, fungera som opinionsbildare, samordna insatserna mot

prostitutionen och göra det möjligt att ha en beredskap för att

bekämpa denna.

Utskottets initiativ till en samlad översyn av åtgärderna mot

prostitution har resulterat i ett utredningsbetänkande som för

närvarande bereds i regeringskansliet. Utskottet anser att

riksdagen bör avvakta resultatet av beredningsarbetet. Någon

ytterligare åtgärd i denna fråga från riksdagens sida erfordras

således för närvarande inte. Motionerna Ju612 och A802 avstyrks.

Trafikbrott

Narkotika m.m. i trafiken

I motionerna Ju604 (c), Ju614 (fp), Ju615 (fp), Ju616 (mp),

Ju617 (kds), Ju618 (kds), Ju626 (fp), T210 (m) och T238 (fp)

begärs utökade möjligheter att komma till rätta med trafikanter

som är påverkade av narkotika och liknande preparat.

Enligt 4 § första stycket trafikbrottslagen (1951:649) skall

den dömas för rattfylleri som fört ett motordrivet fordon eller

en spårvagn efter att ha förtärt alkoholhaltiga drycker i sådan

mängd att alkoholkoncentrationen under eller efter färden

uppgått till minst 0,2 promille i hans blod eller 0,10 milligram

per liter i hans utandningsluft (s.k. promillerattfylleri). För

andra ämnen än alkohol finns inga gränsvärden uppställda.

I andra stycket i samma lagrum stadgas vidare straff för den

som vid förandet av ett motorfordon eller en spårvagn är så

påverkad av alkoholhaltiga drycker eller något annat medel att

det kan antas att han inte på ett betryggande sätt kan föra

fordonet (s.k. kliniskt rattfylleri).

Med annat medel avses i paragrafen till att börja med sådana

medel som juridiskt klassas som narkotika. Hit hör opiater och

opioider som morfin och heroin, centralstimulerande medel som

amfetamin och kokain, olika cannabispreparat som marijuana och

hasch samt hallucinogena droger som LSD. Vidare omfattas

organiska lösningsmedel som toulen, bensin, trikloretylen, eter

och aceton. Uttrycket omfattar också trafikfarliga läkemedel

såsom bedövningsmedel, smärtstillande medel, medel mot epilepsi,

olika psykofarmaka, medel mot allergier och andningssvårigheter

samt vissa hostmediciner.

Straffet för rattfylleri är böter eller fängelse i högst sex

månader.

Är brottet att anse som grovt skall föraren enligt 4 a §

trafikbrottslagen dömas för grovt rattfylleri till fängelse i

högst två år. Vid bedömandet av om brottet är grovt skall

särskilt beaktas om föraren haft en alkoholkoncentration som

uppgått till minst 1,0 promille i blodet eller 0,50 milligram

per liter utandningsluft, om föraren annars har varit avsevärt

påverkad av alkohol eller något annat medel eller om

framförandet av fordonet har inneburit en påtaglig fara för

trafiksäkerheten.

I sammanhanget förtjänar också att nämnas att enligt 17 a §

körkortslagen (1977:477) skall en läkare som vid undersökning

av en körkortshavare finner att denne av medicinska skäl är

uppenbart olämplig att inneha körkort anmäla det till den

länsstyrelse som meddelat körkortstillståndet. En sådan

anmälan kan få till följd att körkortstillståndet återkallas.

Justitieministern anförde i kammaren den 12 januari i år

(prot. 1994/95:50) att hon avser att ta initiativ till att

undersöka förutsättningarna för att komplettera

rattfyllerilagstiftningen med gränsvärden för olika narkotiska

preparat.

Inom Justitiedepartementet pågår nu enligt vad utskottet

inhämtat överväganden i den aktuella frågan.

Justitiedepartementet anordnade den 4 april i år ett seminarium

med företrädare för bl.a. Vägverket, Riksåklagaren, polisen,

domstolsväsendet och forskningen på området i syfte att samla

information inför det fortsatta arbetet.

Här kan också nämnas att det inom Brottsförebyggande rådet

pågår ett projekt om läkemedel, droger och trafiksäkerhet som

kommer att redovisas till sommaren.

Utskottet anser att det finns starka skäl att se över

rattfyllerilagstiftningen när det gäller narkotika och liknande

preparat. Syftet med en sådan översyn bör vara att förbättra

möjligheterna att upprätthålla trafiksäkerheten och en

tillräcklig kontroll av trafikanternas körförmåga med avseende

på dessa droger. En möjlig åtgärd kan enligt utskottets mening

vara att införa en reglering som anger tillåtna gränsvärden för

narkotika m.m. på liknande sätt som gäller för alkohol. I det

sammanhanget är en naturlig frågeställning om det är lämpligt

och möjligt att införa en s.k. 0-gräns i trafiken för narkotika

och liknande droger som påverkar körförmågan.

Utskottet är medvetet om att det behövs en rad olika

överväganden innan en lagstiftning av angivet slag skulle kunna

införas. Som exempel på problem kan nämnas att det inte finns --

och kanske inte går att få fram -- tillräckligt vetenskapligt

underlag för att koppla en viss halt av en drog till en viss

grad av trafikfarlighet. En fråga som uppkommer är också om den

stora mängden legalt förskrivna och använda mediciner m.m. med

narkotiskt och liknande innehåll -- som t.ex. de många

allergimediciner som innehåller efedrin samt olika psykofarmaka

och vissa smärtstillande preparat -- skall vara undantagna från

regleringen och, om så bedöms vara fallet, hur detta skall lösas

ur kontrollsynpunkt och rent lagstiftningstekniskt samt hur

överkonsumtion av legala medel skall bedömas. Andra

frågeställningar hänger samman med möjligheterna att mäta

förekomsten i kroppen av de aktuella drogerna. Somliga av dem är

mycket svåra att spåra i kroppen redan några minuter efter det

att de intagits trots att påverkanseffekten finns kvar. Andra

däremot lämnar spår vid provtagning under lång tid efter det att

deras drogande effekt har upphört. Även den omvandling av de

ursprungliga produkterna som sker i kroppen ställer till problem

i detta avseende. Utskottet anser också att det behövs närmare

överväganden när det gäller förhållandet mellan

rattfyllerilagstiftningen och narkotikastrafflagen (1968:64) i

nu aktuellt hänseende. När det gäller illegal narkotika kan

nämnas att bruket, oavsett samband med andra aktiviteter som

bilkörning, redan i dag är straffbart enligt 1 § 6

narkotikastrafflagen.

Utskottet konstaterar att justitieministern har angett att hon

avser att ta initiativ till att undersöka förutsättningarna för

att komplettera rattfyllerilagstiftningen med gränsvärden för

olika narkotiska preparat och att det inom regeringskansliet har

inletts ett arbete i denna fråga. Utskottet förutsätter att

detta arbete bedrivs med den skyndsamhet som är möjlig och att

vad utskottet här har anfört därvid beaktas. Något särskilt

initiativ i frågan från riksdagens sida erfordras inte.

Utskottet avstyrker därmed bifall till motionerna Ju604, Ju614,

Ju615, Ju616, Ju617, Ju618, Ju626, T210 och T238.

Eftersupning

I motion Ju606 (fp) tas upp frågan om s.k. eftersupning.

Motionärerna önskar en lagstiftning i Sverige efter mönster av

vad som gäller i t.ex. Norge.

I Norge får en förare av motorfordon inte inta alkohol eller

något annat berusande eller bedövande medel under de första sex

timmarna efter en avslutad körning om han förstår eller måste ha

förstått att körningen kan leda till polisundersökning. Förbudet

mot s.k. eftersupning gäller dock inte efter det att blodprov

eller alkoholutandningsprov tagits eller polisen har beslutat

att något sådant prov inte skall tas.

Motioner angående eftersupning har behandlats och avstyrkts av

utskottet vid flera tillfällen, senast hösten 1993 i ett ärende

om skärpning av rattfyllerilagstiftningen (prop. 1993/94:44,

JuU11, rskr. 78). Utskottet hänvisade då till att det i ett

tidigare ärende (1989/90:JuU2 s. 31) uttalat att problemet med

påstådd eftersupning torde vara relativt litet sett i

förhållande till samtliga trafiknykterhetsbrott och att tungt

vägande invändningar av bl.a. rättssäkerhetsnatur kan åberopas

mot att införa ett förbud mot eftersupning. Utskottet

konstaterade vidare att det i den aktuella propositionen angavs

att frågan om eftersupning i och för sig är av intresse vid

övervägande av rattfyllerilagstiftningens utformning, men att

denna fråga, bl.a. med hänsyn till beredningsunderlaget inte

kunnat prövas på ett fullständigt sätt. Utskottet fann inte skäl

att då göra något ytterligare uttalande i frågan, utan avstyrkte

den föreliggande motionen.

Utskottet vidhåller sin uppfattning i frågan och avstyrker

bifall till motion Ju606.

Säkerhetsavdraget vid alkoholanalys

I motion T238 (fp) föreslås att det s.k. säkerhetsavdraget vid

analys av alkoholhalten i blod och utandningsluft skall

halveras.

Analyser av alkoholkoncentrationen i blod utförs av

Rättsmedicinalverket. Vid sina analyser gör verket, för att

undvika att för höga mätvärden fastställs, ett säkerhetsavdrag

som grundar sig på verkets bedömningar av tillförlitligheten hos

de mätmetoder som används. Säkerhetsavdraget varierar beroende

på den alkoholkoncentration som uppmätts i blodet och är vid

exempelvis 1,5 promille alkohol 0,09 promille.

Alkoholutandningsprov tas av polisman med stöd av lagen

(1976:1090) om alkoholutandningsprov. I en särskild förordning

(F 1976:1091) har Rikspolisstyrelsen bemyndigats att meddela

föreskrifter för verkställighet av lagen. Rikspolisstyrelsen har

efter samråd med Statens kriminaltekniska laboratorium (SKL) i

ett särskilt beslut bestämt säkerhetsavdraget vid denna mätmetod

till 0,07 milligram alkohol per liter utandningsluft.

Säkerhetsavdraget är vid båda de nu nämnda mätmetoderna

bestämt så att sannolikheten blir högst 0,1 procent för att ett

prov med verklig alkoholhalt strax under de i lagen angivna

gränserna får ett för högt värde (jfr prop. 1988/89:118 s. 18).

I regeringens proposition om införandet av ett särskilt

straffansvar för rattfylleri grundat på alkoholkoncentrationen i

utandningsluft framhölls (prop. 1988/89:118 s. 18) att

säkerhetsavdraget endast är ett uttryck för den tillförlitlighet

som analysmetoden har och att det ytterst är en uppgift för

domstolarna att ta ställning till om avdragets storlek är

anpassat efter de krav som måste ställas i bevishänseende. Det

skulle mot den bakgrunden, anfördes det, inte kunna accepteras

att säkerhetsavdraget fastställs genom lag eller någon annan

författning. Enligt propositionen måste en principiell och

tydlig skillnad göras mellan den nedre promillegräns som är

föreskriven och den säkerhetsmarginal som bevismetoden kräver.

Att författningsreglera denna säkerhetsmarginal vore enligt

propositionen att föreskriva om tillförlitligheten hos en viss

mätmetod vilket ter sig som oförenligt med principen om fri

bevisprövning. Riksdagen hade ingen annan uppfattning.

Utskottet, som instämmer i det ovan anförda, anser inte att

storleken på det s.k. säkerhetsavdraget vid analyser av

alkoholkoncentrationer är en fråga som riksdagen bör ta

ställning till. Motion T238 avstyrks.

Åtgärder för indrivning av böter vid trafikbrott

I motion Ju708 (m) efterfrågas en möjlighet att beslagta och

förverka fordon för utländska medborgare som inte betalar böter

för trafikbrott som de begår i Sverige. Frågan bör enligt

motionärerna utredas av regeringen.

Indrivning av böter, vare sig de bestämts av domstol eller

genom godkännande av strafföreläggande eller föreläggande av

ordningsbot, sker enligt bötesverkställighetslagen (1979:189)

genom uppbörd eller indrivning. Uppbörd sker genom frivillig

betalning av bötesbeloppet till Rikspolisstyrelsen. Indrivning

är en tvångsåtgärd som ombesörjs av kronofogdemyndigheten.

Bötespåföljd som bestämts i Sverige kan under vissa

förutsättningar verkställas utomlands med stöd av lagen

(1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge

ang. verkställighet av straff m.m. och -- i mån av särskild

överenskommelse mellan Sverige och främmande stat -- lagen

(1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet

av brottmålsdom. Samarbetet enligt den sistnämnda lagen grundas

på en inom Europarådet utarbetad konvention om brottmålsdoms

internationella rättsverkningar (brottmålsdomskonventionen).

Denna konvention har emellertid bara tillträtts av ett mindre

antal stater, däribland Sverige. Inom Europarådet bedrivs

kontinuerligt ett arbete för att få till stånd ett utvidgat

internationellt samarbete när det gäller t.ex.

straffverkställighet. Frågan kan också komma att aktualiseras

inom ramen för det växande straffrättsliga samarbetet inom EU:s

tredje pelare.

Härutöver kan nämnas att det finns vissa möjligheter att få

till stånd lagföring i annat land för gärning som har begåtts i

Sverige. Inom Norden förekommer det exempelvis i ganska stor

utsträckning att åtal för brott, som har begåtts i ett land,

väcks i det land där den misstänkte vistas (jfr prop. 1971:114

s. 14).

Förverkande av egendom är enligt svensk rätt en s.k. särskild

rättsverkan av brott som i första hand syftar till att

omhänderta hjälpmedel som använts vid brott och utbyte, t.ex.

pengar, av brott, se 36 kap. BrB. I sammanhanget kan också

nämnas att det i 7 § trafikbrottslagen (1951:649) år 1987

infördes (prop. 1986/87:81, JuU24, rskr. 200) en bestämmelse om

förverkande av fordon. Bestämmelsen ändrades år 1993 (prop.

1993/94:44, JuU11, rskr. 78) och innebär i sin nuvarande lydelse

att fordon som har använts vid brott enligt lagen får förklaras

förverkat, om det behövs för att förebygga fortsatt sådan

brottslighet och förverkande inte är oskäligt. Syftet med

förverkandemöjligheten är att komma till rätta med framför allt

upprepade fall av trafikonykterhet och olovlig körning.

Sammanfattningsvis gäller alltså att beslut om förverkande

inte kan komma i fråga av den anledningen att böter kan

förväntas inte bli betalade.

Däremot bör nämnas att det enligt 26 kap. 1 § RB är möjligt

att belägga egendom med kvarstad i syfte att säkerställa

betalning av böter. Bestämmelsen innebär att det om någon är

skäligen misstänkt för brott och det skäligen kan befaras, att

han genom att avvika eller genom att undanskaffa egendom eller

annorledes undandrar sig att betala böter, värdet av förverkad

egendom, företagsbot eller annan ersättning till det allmänna

eller skadestånd eller annan ersättning till målsägande, som kan

antas komma att på grund av brottet ådömas honom, får förordnas

om kvarstad på så mycket av hans egendom att fordringen kan

antas bli täckt vid utmätning. Kvarstad får beslutas endast om

skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som

åtgärden innebär för den misstänkte eller något annat motstående

intresse.

Beslut om kvarstad meddelas av rätten. I avbidan på rättens

beslut om kvarstad får undersökningsledaren eller åklagaren ta

egendomen i förvar. Bestämmelser om verkställandet av kvarstad

genom utmätning finns i 16 kap. 10 och 13 §§ utsökningsbalken.

Utskottet anser att önskemålet i motion Ju708 får anses vara

väsentligen tillgodosett med den existerande reglering som här

har redogjorts för. Motionen avstyrks.

Vissa frågor om unga lagöverträdare

Inledning

I detta avsnitt behandlar utskottet vissa motionsspörsmål om

den särskilda regleringen som gäller unga lagöverträdare.

Gällande ordning

Sedan länge särbehandlas unga lagöverträdare under 18 år.

Deras brottslighet skall i betydligt mindre utsträckning än de

äldres bli föremål för domstolsprövning och åtgärder inom

kriminalvården. Principen är i stället att de unga

lagöverträdarna skall uppmärksammas av de sociala myndigheterna

och att dessa på olika sätt skall ge råd och stöd eller ingripa

med andra åtgärder. Tanken är att åtal skall kunna underlåtas om

lika goda eller bättre behandlingsmöjligheter för en ung

lagöverträdare kan åstadkommas utan att åtal väcks.

Den rättsliga regleringen finns i första hand i

socialtjänstlagen (1980:620), lagen (1990:52) med särskilda

bestämmelser om vård av unga (LVU) och lagen (1964:167) med

särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare (LUL).

Särskilda bestämmelser om förfarandet i brottmål mot unga

finns i den ovan nämnda LUL. Lagen har karaktären av komplement

till rättegångsbalken och innehåller bl.a. bestämmelser om

åtalsunderlåtelse, yttranden från socialnämnden,

strafföreläggande, underrättelse om brottsmissstanke till

vårdnadshavare och särskilda regler för unga som gripits av

polis. Vidare finns särskilda bestämmelser som rör förfarandet i

domstol, bl.a. om häktning, offentlig försvarare,

personutredning och om vårdnadshavares medverkan. Det finns

också en bestämmelse om en tidsfrist för hållande av

huvudförhandling. Flertalet bestämmelser avser dem som är under

18 år, men några gäller även för dem som har fyllt 18 men inte

21 år. I lagen regleras också förfarandet när utredning inleds i

fråga om den som misstänkts för att ha begått brott före 15 års

ålder.

I juni 1990 tillkallades en parlamentarisk kommitté (Ju

1990:07; dir. 1990:53) för att göra en översyn av det allmännas

insatser vid brott av unga och för att utvärdera det nuvarande

regelsystemet på området. Huvuduppgiften var att undersöka om

den nuvarande fördelningen av uppgifter mellan socialtjänsten

och rättsväsendet var väl avvägd och om samordningen mellan

myndigheterna kunde förbättras. Utredningen, som antog namnet

Ungdomsbrottskommittén, lade i juni 1993 fram betänkandet (SOU

1993:35) Reaktion mot ungdomsbrott. Betänkandet har

remissbehandlats och redan delvis lett till lagstiftning.

Sålunda antog riksdagen i höstas förslag till ändringar i LUL om

hur ungdomsmålen skall handläggas hos framför allt polis,

åklagare och i domstol (prop. 1994/95:12, JuU1, rskr. 39).

Lagändringarna trädde i kraft den 1 mars 1995. Kommitténs

förslag när det gäller utformningen av påföljdssystemet för unga

lagöverträdare bereds vidare inom Justitiedepartementet.

Utredning om brott av barn

I motion Ju809 (c) begärs en utredning om vilka rättsliga

åtgärder som bör vidtas mot lagöverträdare under 15 år.

Barn under 15 år får inte straffas för brott (1 kap. 6 §

BrB). Däremot kan brott av barn under 15 år utredas av polis

under vissa förutsättningar. Regler härom finns i 31 § LUL. En

polisutredning kan ske om den kan antas ha betydelse för att

avgöra behovet av socialtjänstens insatser med avseende på den

unge, och det behövs för att klarlägga om någon som har fyllt 15

år har tagit del i brott, om det behövs för att efterforska gods

som har åtkommits genom brott eller om det annars är av särskild

vikt att en utredning äger rum. Har barnet inte fyllt 12 år får

utredning inledas endast om det finns synnerliga skäl. Barnets

vårdnadshavare och socialnämnden skall omedelbart underrättas om

att en utredning har inletts, men underrättelse till

vårdnadshavaren får underlåtas, om det finns särskilda skäl mot

en underrättelse.

Fråga om den som är under 15 år har gjort sig skyldig till ett

brott kan bli prövad av domstol under vissa förutsättningar.

Förfarandet kallas bevistalan och reglerna finns i 37 § LUL.

Brottsförebyggande rådet (BRÅ) har inom ramen för

regeringsuppdraget att ta fram underlag för ett nationellt

brottsförebyggande program ålagts att kartlägga vilka åtgärder

det allmänna och andra bör vidta när det gäller de ungdomar

under 15 år som begår brott. BRÅ bör därvid, anges det i

uppdraget, belysa om den ovannämnda bestämmelsen om utredning av

brott av barn i LUL är väl avvägd och hur den i praktiken har

tillämpats. Uppdraget skall redovisas i mitten av juni månad

1995.

Utskottet anser att motion Ju809 i nu berörd del får anses

tillgodosedd genom uppdraget till BRÅ. Motionsyrkandet avstyrks.

Medlingsverksamhet m.m.

I flera motioner tas upp frågan om medling mellan den unge

lagöverträdaren och målsäganden. I motionerna Ju801 (m) och

Ju802 (m) efterlyses medlingsverksamhet enligt en modell från

Nya Zeeland, och i motion Ju809 (c) begärs införandet av medling

som alternativ sanktionsform. I sistnämnda motion yrkas också

att reglerna i LUL om återställande av skador bör utvecklas.

Lagstiftningen innehåller vissa bestämmelser om återställande

av skador efter brottslig handling. Enligt 13 § LUL får en

polisman anmoda den som har eller kan antas ha fyllt 15 men inte

18 år att så snart som möjligt vidta åtgärder för att avhjälpa

eller begränsa skada på grund av brott, om den unge erkänt

brottet eller om det annars med hänsyn till omständigheterna är

uppenbart att han begått brottet. Anmodan får endast ske om det

är lämpligt med hänsyn till omständigheterna. Om det inte är

uppenbart obehövligt, skall målsägandens samtycke inhämtas innan

anmodan sker.

I vissa fall kan i samband med dom föreskrivas att den dömde

skall biträda den skadelidande med visst arbete som syftar till

att avhjälpa eller begränsa skadan. Detta gäller bl.a. 31 kap.

1 § tredje stycket BrB om den ådömda påföljden är överlämnande

till vård inom socialtjänsten. Föreskrift får meddelas endast

med den skadelidandes samtycke.

Redan i dag pågår på flera orter i landet försök med s.k.

medlingsprojekt inom vilka polisen och åklagaren i samarbete med

socialtjänsten låter ungdomar som begått brott göra rätt för

sig. Åtgärderna kommer till stånd under ett mycket tidigt

stadium av det rättsliga förfarandet. Initiativet tas i

flertalet fall av polisen, som sedan i samarbete med

socialtjänsten genomför den s.k. medlingen. Om den unge gör rätt

för sig leder detta ofta till åtalsunderlåtelse. Deltagande i

ett medlingsprojekt får dock inte uppställas som ett villkor för

att åtalsunderlåtelse skall komma till stånd.

Ungdomsbrottskommittén har i sitt betänkande presenterat en

redovisning av medlingsverksamhet som förekommer både inom och

utom landet (SOU 1993:35 s. 431 ff). Kommittén föreslår i sitt

betänkande inte något formaliserat medlingsförfarande men anser

att lokala initiativ till brottsofferkonfrontation bör

understödjas. Enligt kommittén bör Rikspolisstyrelsen verka för

att medlingsverksamheten inom de lokala polisdistrikten

utvecklas av polismyndigheten i samråd med åklagare och

socialtjänst. Den unges vilja att göra rätt för sig skall, anser

utredningen, beaktas vid prövningen av rapporteftergift och

åtalsunderlåtelse.

Enligt ett regeringsuppdrag från mars 1994 skall Riksåklagaren

utarbeta en modell för medlingsverksamhet. En kartläggning skall

ske av de erfarenheter som hittills finns av inom landet

bedrivna medlingsprojekt. Med utgångspunkt från kartläggningen

skall Riksåklagaren utarbeta en eller flera generella modeller

för hur en medlingsverksamhet för unga lagöverträdare skulle

kunna bedrivas. Inom ramen för uppdraget kommer även att beröras

frågor om återställande av skador. Uppdraget skall, enligt vad

utskottet erfarit, redovisas den 1 september 1995.

Sedan den 1 januari 1988 skall åklagaren, vid sin bedömning av

om åtalsunderlåtelse skall meddelas, särskilt beakta den unges

vilja att ersätta målsäganden för skada som uppkommit genom

brottet eller att avhjälpa eller begränsa skadan. Åklagaren kan

med stöd av denna regel (17 § LUL) räkna den unge till godo att

han t.ex. kontaktat målsäganden och diskuterat möjligheterna att

göra rätt för sig eller att han följt en anmodan av polis att

ställa till rätta. Systemet innebär inte att man kan "köpa sig

fri" från åtal. Det är viljan att göra rätt för sig som är

avgörande för bedömningen, inte om ersättning faktiskt har

betalats eller skada reparerats. Sedan den 1 mars 1995 gäller

också att den unges vilja att på annat sätt gottgöra målsäganden

skall beaktas vid prövningen av frågan om åtalsunderlåtelse

(prop. 1994/95:12 s. 77 f). Här avses att den unge t.ex. kan ha

utfört visst arbete för målsägandens räkning eller deltagit i

medling.

Utskottet har vid tidigare behandling av frågan om

konfrontation och medling (se 1991/92:JuU24 s. 15 och där gjord

hänvisning) uttalat stor förståelse för motionärernas syfte med

yrkandena. Utskottet har understrukit både vikten av att den

unge får klart för sig att hans brottslighet inte accepteras och

av att han kommer till insikt om vad brottsligheten betyder för

den som drabbats. Tanken på ett medlingsförfarande har utskottet

funnit värd att överväga. Utskottet har dock avstyrkt bifall

till motionsönskemålen med tanke på det beredningsläge som rått.

Utskottet vill nu på nytt understryka att utskottet ser mycket

positivt på den medlingsverksamhet som pågår. Den bör som anförs

i motionerna utan tvekan kunna utvecklas vidare. Arbetet härmed

pågår redan, och enligt utskottets mening bör resultatet av

Riksåklagarens utredningsuppdrag avvaktas innan det avgörs om

åtgärder behöver vidtas för att introducera t.ex. nya former av

medlingsverksamhet. Med dessa ord avstyrker utskottet bifall

till nu behandlade delar av motionerna Ju801, Ju802 och Ju809.

Ungdomsbrottskommittén har beträffande återställande av skador

föreslagit att polisen i ökad utsträckning skall anmoda ungdomar

att göra rätt för sig eller avhjälpa skador på grund av brott.

Frågan bör, enligt utredningen, kunna tas upp i samband med ett

medlingsförfarande.

Som framgått ovan utreds frågan om modeller för ett

medlingsförfarande av Riksåklagaren. Utskottet utgår från att

frågan om utveckling av systemet med återställande av skador

övervägs i det sammanhanget. Det saknas därför enligt utskottets

mening anledning för riksdagen att nu uttala sig i frågan.

Utskottet avstyrker bifall till motion Ju809 i nu berörd del.

Påföljden för unga lagöverträdare

I motion Ju802 (m) yrkas att påföljden överlämnande till vård

inom socialtjänsten skall avskaffas och att en ny påföljd kallad

ungdomsstraff för 15--17-åringar skall införas. Påföljden skall

verkställas i särskilt inrättade kriminalvårdshem och vara

utformad på ett i motionen närmare beskrivet sätt. I motionen

begärs vidare att de restriktioner som gäller för att döma

18--21-åringar till fängelse avskaffas. I motion Ju809 (c)

efterlyses nya påföljder för unga lagöverträdare.

Brottsbalken innehåller en särskild påföljd för ungdomar

under 21 år. Bestämmelsen, som finns i 31 kap. 1 § BrB, innebär

att rätten får döma en ung person som begått en brottslig

gärning till överlämnande till vård inom socialtjänsten. En

förutsättning är att den unge kan bli föremål för vård eller

annan åtgärd enligt socialtjänstlagen eller LVU. Ett sådant

överlämnande innebär att det ankommer på socialnämnden att ensam

besluta vilka åtgärder som skall vidtas beträffande den unge.

Socialtjänstlagen möjliggör olika vårdinsatser under

förutsättning att den unge frivilligt medverkar till dessa.

Aktualiseras tvångsvård enligt LVU skall socialnämnden ansöka

därom hos länsrätten, som beslutar i frågan. Socialnämnden

bestämmer hur sådan tvångsvård av den unge skall ordnas, var han

skall vistas under vårdtiden och hur länge vården skall pågå.

Socialnämndens åtgärder anpassas helt till den unges behov.

Domstolen, som fastlägger det straffrättsliga ansvaret, saknar i

dessa fall i princip inflytande över innehållet i den utdömda

påföljden. Om brottets straffvärde m.m. påkallar det finns dock

möjlighet för domstolen att förena överlämnandet till vård med

dagsböter, även om böter inte ingår i straffskalan för det

aktuella brottet.

Myndigheterna inom rättsväsendet har härutöver möjlighet att

utnyttja alla de alternativ (böter, villkorlig dom,

skyddstillsyn och fängelse) som står till buds för vuxna

lagöverträdare när det gäller att bestämma reaktionerna på ett

brott som begåtts av en ung person. Genom den särreglering som

finns för unga lagöverträdare är möjligheterna i praktiken

väsentligt begränsade, särskilt i frågan om fängelse.

Förutsättningarna för att döma unga lagöverträdare till

fängelse anges i 30 kap. 5 § BrB. För brott som någon begått

innan han fyllt 18 år får rätten döma till fängelse endast om

det finns synnerliga skäl. Ungdomar mellan 18 och 21 år som

begått brott får dömas till fängelse endast om det med hänsyn

till gärningens straffvärde eller det annars finns särskilda

skäl för det. Förutom brottets straffvärde skall hänsyn tas till

tidigare lagföringar och till brottets art (prop. 1987/88:120

s. 103). Här kan också nämnas att en minskning av straffet

regelmässigt kan ske med stöd av strafflindringsbestämmelsen i

29 kap. 7 § BrB om fängelse

utdöms.

Bland ungdomar i åldern 15--18 år döms varje år ett antal av

20--50 till fängelse. Antalet ungdomar som vid ett visst givet

tillfälle är intagna i kriminalvårdsansvalt är mot bakgrund

härav mycket lågt, i allmänhet under 10 i hela landet. Den 1

februari i år var fyra personer under 18 år inskrivna i

kriminalvårdsanstalt. Antalet ungdomar i åldern mellan 18 och 21

år som dömts till fängelse och år 1993 intogs i anstalt uppgick

till 778. Den 25 april i år var 177 personer i den

ålderskategorin intagna i kriminalvårdsanstalt.

Ungdomsbrottskommittén har föreslagit att påföljden

överlämnande till vård inom socialtjänsten skall utmönstras och

att det skall införas en ny reaktion för lagöverträdare som är

under 21 år. Denna föreslås bli nämnd särskild tillsyn. Enligt

förslaget skall verkställigheten ske i särskilda ungdomshem,

s.k. § 12-hem, som skall administreras av Statens

institutionsstyrelse (SIS). En förutsättning för att döma till

särskild tillsyn skall vara att det föreligger synnerliga skäl

för en frihetsberövande påföljd om den unge är 15--17 år eller

särskilda skäl om han är 18--20 år. Frågan om sådana skäl är för

handen skall bedömas med utgångspunkt i brottslighetens

straffvärde eller art eller den omständigheten att den unge

tidigare begått brott. Särskild tillsyn skall utmätas på viss

tid mellan sex månader och två år. Vid straffmätningen skall

samma regler gälla som för fängelse. Enligt kommittén kommer

särskild tillsyn för unga att i stor utsträckning träda i

stället för fängelse. Som framgått ovan bereds dessa förslag nu

i Justitiedepartementet.

Utskottet har under detta riksmöte, som framgått ovan,

behandlat en proposition om handläggningen av ungdomsmål (prop.

1994/95:12, JuU1). I propositionen uttalades bl.a. att

utgångspunkterna för det fortsatta arbetet med frågor om hur

påföljdssystemet för unga bör vara utformat var att reaktioner

på brott som begås av unga skall vara en uppgift för

rättsväsendet och att starka skäl talade för att påföljden vård

inom socialtjänsten i sin nuvarande form bör tas bort och att

även unga personer skall ådömas en påföljd för brottet av

domstol i huvudsak inom ramen för det vanliga påföljdssystemet.

I ärendet väcktes motioner med begäran att inriktningen av

systemet med unga lagöverträdare alltjämt skulle vara att

huvudansvaret för dessa borde ligga på socialtjänsten och att de

unga borde hållas utanför kriminalvården.

Utskottet kände i likhet med motionärerna tveksamhet inför

resonemanget i propositionen om att de principer som ligger till

grund för påföljdsbestämningen för vuxna i ökad utsträckning

borde vara vägledande även vid bestämmandet av påföljder för de

unga. Utskottet anförde vidare bl.a. att grundläggande för

utskottets uppfattning är att fängelsestraff motverkar en ung

människas möjlighet att föra ett laglydigt liv. Ungdomar under

18 år som begår brott borde därför så långt möjligt hållas

utanför kriminalvården, och huvudansvaret för dessa borde även

fortsättningsvis ligga hos socialtjänsten, även om

tvångsåtgärder i vissa fall kunde vara nödvändiga för att

förhindra den unge från fortsatt kriminalitet. Utskottet ansåg

det angeläget att det utvecklas metoder, inom ramen för såväl

rättsväsendet som socialtjänsten, för att finna adekvata

åtgärder som kan medverka till att barn och ungdomar som begått

brott kan ledas in i ett laglydigt liv. Här krävdes, enligt

utskottets uppfattning, också en utökad samverkan mellan

socialtjänsten och rättsväsendet, som borde inriktas på att

åstadkomma snabba, enkla och adekvata åtgärder mot

ungdomsbrottsligheten. Regeringen fick, anförde utskottet

vidare, beakta vad utskottet anfört i det fortsatta

reformarbetet på påföljdsområdet när det gäller ungdomar. Vad

utskottet anfört gav riksdagen som sin mening regeringen till

känna (rskr. 1994/95:39).

Utskottet har alltjämt denna uppfattning. Utskottet avstyrker

därmed bifall till motion Ju802 där ett nytt påföljdssystem för

ungdomar förespråkas som har stora likheter med det som

utskottet i det nyssnämnda ärendet tog avstånd från.

När det i övrigt gäller påföljdssystemet för unga

lagöverträdare konstaterar utskottet att arbetet härmed pågår.

Någon riksdagens åtgärd med anledning av motion Ju809 i denna

del behövs inte, och utskottet avstyrker bifall till den.

Inte heller anser utskottet det befogat att i nuvarande

beredningsläge göra något uttalande om förutsättningarna för att

döma 18--21-åringar till fängelse vilket begärs i motion Ju802.

I detta sammanhang bör noteras att Ungdomsbrottskommittén inte

funnit skäl att föreslå någon ändring av gällande regler

härvidlag. Utskottet har också tidigare av samma skäl avslagit

en liknande motion (se 1990/91:JuU19 s. 18). Motion Ju802

avstyrks i denna del.

Straffansvarsutredningen m.m.

En särskild utredare skall enligt sina direktiv (dir. 1994:39)

utreda vissa frågor inom den allmänna straffrätten. Häri ingår

bl.a. att se över vissa frågor angående medverkansansvaret inom

straffrätten, de regler som gäller för försök, förberedelse och

stämpling till brott samt bestämmelserna om underlåtenhet att

hindra och avslöja brott. I direktiven anges bl.a. att ett av

flera skäl att se över medverkansregleringen i materiellt

hänseende är det i det s.k. Lindomefallet uppkomna spörsmålet om

hur ansvarsfrågan skall bedömas när två personer varit

närvarande när ett brott begåtts, men det inte med tillräcklig

grad av säkerhet går att avgöra vem av dem som begått brottet

eller om de båda utfört gärningen tillsammans. Utredaren, som

antagit namnet Straffansvarsutredningen, skall redovisa sitt

uppdrag senast den 1 juli 1996.

I det s.k. Lindomemålet (Mölndals tingsrätts dom den 31

januari 1991, DB 53, och Hovrättens för Västra Sverige dom den

26 april 1991, DB 64) skyllde två misstänkta gärningsmän på

varandra, och så småningom frikändes båda i brist på bevisning

om vem som var gärningsman.

I motionerna Ju605 och Ju607 (båda s) begärs mot bakgrund av

bl.a. Lindomemålet att det tillsätts en parlamentarisk utredning

som samtidigt och i samarbete med Straffansvarsutredningen ser

över de i direktiven upptagna frågorna. I motionerna begärs

vidare att en delrapport skall presenteras före 1995 års

vårriksdags avslutning och att utredningstiden avkortas så att

ärendet kan behandlas under höstriksdagens session innevarande

år. Skälet härför anges vara att det med hänsyn till frågornas

betydelse inte kan anses försvarbart att ha så lång

utredningstid som bestämts.

När det gäller frågan om tillsättande av en parlamentarisk

utredning vill utskottet erinra om att det i direktiven till

Straffansvarsutredningen betonas att de frågor som skall

övervägas är mycket centrala och betydelsefulla för

straffansvarets generella utformning och avgränsning. För det

fall mer betydelsefulla förändringar skall ske av de nuvarande

reglerna, talar, sägs det vidare i direktiven, starka skäl för

att frågan bör beredas under parlamentarisk medverkan.

Utredningsuppdraget kan därför i vissa avseenden, anförs det,

betecknas som en förstudie. Utredaren är dock oförhindrad att

presentera fullständiga förslag till lösningar, inkl. förslag

till ny lagstiftning.

Mot bakgrund av vad som anförts i direktiven till

Straffansvarsutredningen anser utskottet att det saknas

anledning att för närvarande initiera en parlamentarisk

medverkan i utredningsarbetet. Utredningens förslag bör

avvaktas. Inte heller är utskottet berett att tillstyrka

motionsönskemålen i övrigt. Här har utskottet noterat dels att

utredningsuppdraget rör mycket centrala och betydelsefulla

frågor inom den allmänna straffrätten som kan komma att kräva

lång utredningstid, dels att det står utredningen fritt att

fortlöpande redovisa resultatet av sitt arbete i form av

delbetänkanden. Motionerna Ju605 och Ju607 avstyrks.

Ansvarsfrihetsgrunder m.m.

Inledning

Utskottet behandlar i detta avsnitt några motionsyrkanden som

rör den rättsliga regleringen av olika grunder för

ansvarsfrihet.

En utförlig genomgång av ämnet gjordes av

Fängelsestraffkommittén i dess slutbetänkande (SOU 1988:7)

Frihet från ansvar. Där behandlades den s.k. legalitetsprincipen

-- som kortfattat kan sägas innebära att det måste finnas stöd i

lag eller annan författning för att en handling skall utgöra

brott och kunna leda till utdömande av en straffrättslig påföljd

-- samt de allmänna reglerna om ansvarsfrihet. Med det

sistnämnda avses bl.a. de lagreglerade ansvarfrihetsgrunderna

nödvärn, laga befogenhet, nöd, excess, och förmans befallning

liksom de vid tiden för utredningsuppdraget oskrivna

ansvarfrihetsgrunderna samtycke och rättsvillfarelse. Även vissa

andra ansvarsfrihetsgrunder behandlades i betänkandet.

Fängelsestraffkommitténs ovan nämnda betänkande låg till grund

för en proposition i ämnet förra året. I propositionen föreslogs

i ett avsnitt om ansvarsfrihet inga materiella ändringar av de

lagreglerade ansvarsfrihetsgrunderna utan endast förtydliganden.

Dock vidgades nödrätten något. Ansvarsfrihetsgrunderna samtycke

och straffrättsvillfarelse (egentlig rättsvillfarelse) föreslogs

lagreglerade. I huvudsak anslöt sig den föreslagna regleringen

till vad som fick betraktas som gällande rätt. Dock skedde en

försiktig utvidgning av området för ansvarsfrihet vid

straffrättsvillfarelse. Riksdagen antog förslagen (prop.

1993/94:130, JuU27, rskr. 321) och den nya regleringen trädde i

kraft den 1 juli 1994.

Nödvärn m.m.

Bestämmelsen om nödvärn finns i 24 kap. 1 § BrB. Den innebär

att en gärning som någon begår i nödvärn och som håller sig inom

gränserna för nödvärnsrätten inte skall utgöra brott. En gärning

som någon begår i nödvärn utgör brott endast om den med hänsyn

till angreppets beskaffenhet, det angripnas betydelse och

omständigheterna i övrigt är uppenbart oförsvarlig. Rätt till

nödvärn föreligger mot 1) ett påbörjat eller överhängande

brottsligt angrepp på person eller egendom, 2) den som med våld

eller hot om våld eller på annat sätt hindrar att egendom

återtas på bar gärning, 3) den som olovligen trängt in i eller

försöker tränga in i rum, hus, gård eller fartyg, eller 4) den

som vägrar att lämna en bostad efter tillsägelse.

Nödvärnsbestämmelsen kompletteras av en regel i 24 kap. 6 §

som innebär att om någon i en nödvärnssituation gjort mer än vad

som är medgivet, skall han ändå vara fri från ansvar, om

omständigheterna var sådana att han svårligen kunde besinna sig.

I motion Ju627 (s) förespråkas en ordning som innebär att en

person, i första hand en kvinna, utöver i nödvärnssituationer,

också skulle gå fri från ansvar om anledningen till en gärning

som i och för sig borde medföra straffansvar är att hon under

lång tid varit utsatt för psykiskt och fysiskt våld från den

person som gärningen riktar sig mot. Detta skulle gälla även om

gärningen inte hade direkt samband med en pågående misshandel.

Liknande tankegångar framförs i motion Ju807 (mp).

Kvinnovåldskommissionen skall enligt sina direktiv (dir.

1993:88) bl.a. studera den särskilda problematiken för kvinnor

som utsätts för hot om våld och överväga om tillämpningen av

bestämmelserna om nödvärn vållar problem i sådana sammanhang.

Kommissionen skall vid halvårsskiftet i år redovisa sitt arbete.

Som framgått ovan har ansvarsfrihetsbestämmelserna nyligen

varit föremål för överväganden, och förtydligande lagstiftning

antogs av riksdagen förra året. I det ärendet övervägdes frågan

om nödvärnsrättens omfattning. Fängelsestraffkommittén,

remissinstanserna och regeringen (prop. 1993/94:130 s. 29 f)

ansåg att något skäl till ändring av nödvärnsrätten härvidlag

inte förelåg, och riksdagen hade ingen annan uppfattning.

Som underströks i det ärendet måste nödvärnsrätten alltid bli

beroende av en avvägning mellan motstående intressen. På ena

sidan finns intresset av att en person som blir angripen skall

ha möjlighet att försvara sig och sin egendom mot angreppet.

Detta intresse är naturligtvis starkt. Det måste emellertid

vägas mot det angelägna i att rättssystemet inte bäddar för en

upptrappning av våldet i samhället. Det är inte rimligt att

brottsliga angrepp får mötas av motåtgärder som inte står i

proportion till angreppen.

Enligt utskottets mening täcker alltså de gällande

bestämmelserna om nödvärn väl de behov som finns. Utskottet är

inte berett att ställa sig bakom förslag på en så långtgående

rätt att bruka våld som förespråkas i motionerna. Utskottet

anmärker härutöver att hänsyn till en kvinnas utsatta position

kan tas vid straffmätningen. Utskottet avstyrker bifall till

motionerna Ju627 och Ju807 i denna del.

I motion Ju807 begärs vidare en reglering som innebär att det

inte blir straffpåföljd vid samvetsvägran att utföra visst

arbete. I motionen begärs också att en rätt till ekologiskt

nödvärn införs; härmed avses en nödvärnsrätt för den som söker

avvärja ett pågående eller överhängande ingrepp i känsliga

naturmiljöer.

Utskottet konstaterar först att skyldigheten att utföra t.ex.

farligt arbete eller arbete som innebär spridning av gift m.m.

torde vila på avtalsrättslig grund. Självklart finns det inte

heller möjlighet att med straffrättsligt stöd tvinga någon att

begå brott inom ramen för sitt arbete. Gällande regler torde

alltså tillgodose syftet med motion Ju807 i denna del. Motionen

avstyrks.

När det gäller yrkandet om ekologiskt nödvärn konstaterar

utskottet först att ansvarsfrihetsreglerna är tillämpliga t.ex.

när det gäller brottsliga angrepp på person eller egendom. I

princip är reglerna tillämpliga t.ex. vid miljöbrott enligt 13

kap. 8 a § BrB. När det däremot gäller ansvarsfrihet för att

avvärja ingrepp som inte är brottsliga ställer det sig

annorlunda. Enligt utskottets mening finns det inte anledning

att utvidga reglerna om ansvarsfrihet till att omfatta sådana

situationer. Motion Ju807 i denna del avstyrks.

Preskriptionstiden för miljöbrott

I flera motioner tas upp frågan om preskriptionstiden för

miljöbrott. Således begärs i motion Ju608 (v) en höjning av

straffskalan för miljöbrott och därmed förlängd

preskriptionstid. I motion Jo606 (kds) begärs också en

förlängning av preskriptionstiden för miljöbrott och i motion

Jo622 (mp) begärs att denna tid förlängs till 25 år.

Inom straffrätten finns två former av preskription,

åtalspreskription och påföljdspreskription. De allmänna

bestämmelserna om preskription ges i 35 kap. BrB.

Åtalspreskription innebär att påföljd för ett brott inte får

ådömas om den misstänkte inte har häktats eller erhållit del av

åtal för brottet inom viss tid från brottet. Denna tid är

bestämd till olika antal år beroende på det straff som högst kan

följa på brottet. Preskriptionstiden är två år om på brottet

inte kan följa svårare straff än fängelse i ett år, fem år om

svåraste straffet är högre men inte över fängelse i två år, tio

år om svåraste straffet är högre men inte över fängelse i åtta

år, femton år om svåraste straffet är fängelse på viss tid över

åtta år och slutligen tjugofem år om fängelse på livstid kan

följa på brottet.

Preskriptionstiden löper enligt huvudregeln från den dag

brottet begicks.

Reglerna om åtalspreskription i BrB gäller också i fråga om

brott inom specialstraffrätten i den mån avvikande bestämmelser

inte har meddelats.

Med påföljdspreskription menas att en påföljd som har ådömts

någon bortfaller om åtgärder för verkställighet inte har

vidtagits inom viss tid vilken varierar efter påföljdens art och

längd.

Rättspolitiskt brukar åtalspreskription motiveras bl.a. med

att statens straffanspråk inte bör upprätthållas under

obegränsad tid; straffbehovet försvagas allteftersom tiden

löper, och från allmänpreventiv synpunkt är det därför inte lika

nödvändigt att för länge sedan begångna brott blir beivrade som

att så sker med brott som ännu är aktuella i det allmänna

medvetandet. Ett annat skäl som brukar tillmätas betydelse är

att det skulle drabba den misstänkte onödigt hårt att behöva

riskera att lång tid efter brottet ådömas straff, som kanske

äventyrar den tillvaro han byggt upp för sig (jfr SOU 1923:9 och

SOU 1925:28).

Som nyss sagts, är åtalspreskriptionstiden i brottsbalken

bestämd till olika antal år alltefter det straff som högst kan

följa på brottet. Det förekommer dock avsteg från de generella

bestämmelserna om preskription bl.a. när det gäller vissa

bokföringsbrott respektive sexuella övergrepp mot barn (ang.

sistnämnda brott se prop. 1994/95:2, JuU5, rskr. 58). En

särreglering finns också i skattebrottslagen (1971:69).

På miljöområdet finns ett stort antal delvis överlappande,

delvis icke sammanhängande ansvarsregler. Bestämmelser om straff

för olika typer av brott på miljöområdet finns såväl i

brottsbalken som i ett stort antal författningar med

miljöanknytning. De allvarligaste miljöbrotten är dock reglerade

i brottsbalken.

Om ansvar för miljöbrott stadgas i 13 kap. 8 a § BrB. Straffet

för normalbrottet är böter eller fängelse i två år. För grovt

brott är straffet fängelse lägst sex månader och högst sex år.

Preskriptionstiden för normalbrottet är således fem år och för

det grova brottet tio år. Den som av oaktsamhet begår gärning

varom stadgas i nämnda bestämmelse kan jämlikt 13 kap. 9 § andra

stycket dömas för vållande till miljöstörning till böter eller

fängelse i högst två år.

Den föregående regeringen lade i augusti 1994 fram en

proposition till riksdagen med förslag till en miljöbalk.

Förslagen byggde bl.a. på Miljöskyddskommitténs (dir. 1989:32)

huvudbetänkande (SOU 1993:27) Miljöbalk. Enligt vad som framgår

av betänkandet (s. 660 f) yppades inom kommittén önskemål om att

förlänga preskriptionstiderna för miljöbrott. Anledningen

härtill angavs vara att brotten är svåra att uppdaga i tid och

att utredningstiderna blir långa. Kommittén konstaterade att

dess förslag om straffskärpningar innebar att preskriptionstiden

förlängdes väsentligt i vissa fall, och att det inte framstod

som tillrådligt att införa särskilda preskriptionstider för

miljöbrott. Kommittén anförde bl.a. att det inte syntes önskvärt

med olika specialbestämmelser på straffrättens område där kravet

att lika skall behandlas lika är särskilt stort. Den

förutvarande regeringen delade kommitténs uppfattning (prop.

1994/95:10 s. 237).

Den nuvarande regeringen återkallade den nämnda propositionen

och har genom tilläggsdirektiv (1994:134) givit

Miljöorganisationsutredningen (M 1993:04) i uppdrag att lägga

fram ett nytt förslag till miljöbalk. I det sammanhanget skall

hela frågan om straff- och sanktionsbestämmelser för miljöbrott

tas upp. Utredningen, som numera antagit namnet

Miljöbalksutredningen, skall senast sommaren år 1996 i ett

huvudbetänkande redovisa resultatet av sitt arbete.

Jordbruksutskottet har i sitt betänkande 1994/95:JoU16

föreslagit ett riksdagens tillkännagivande av innebörd att

planeringen av arbetet på en miljöbalk inriktas på ett

ikraftträdande senast den 1 januari 1998 och att inriktningen

bör vara att en proposition föreläggs riksdagen i så god tid att

riksdagsbehandlingen hinner avslutas före sommaruppehållet år

1997.

Justitieutskottet har vid flera tidigare tillfällen slagit

fast att preskriptionsreglerna måste vara klara och enkla så att

de inte vållar tillämpningssvårigheter (se 1991/92:Ju7 s. 15).

Det står också utom diskussion, vilket framfördes redan vid

införandet av särregleringen i nu aktuellt hänseende på

skattebrottsområdet (jfr prop. 1961:28 s. 38, 1LU1961:17), att

starka skäl måste kunna åberopas för en avvikelse från den

generellt gällande preskriptionstiden, i all synnerhet när det

som i förevarande fall är fråga om att förlänga den. Utskottet

är inte berett att i nuvarande beredningsläge ta ställning till

frågan. I stället bör det pågående utredningsarbetet avvaktas.

Utskottet avstyrker bifall till nu behandlade delar av

motionerna Ju608, Jo606 och Jo622.

Företagsbot

I motion Ju608 (v) begärs en översyn och en skärpning av

reglerna om företagsbot i syfte att utvidga sanktionens

tillämplighet vid miljöbrottslighet.

Reglerna om företagsbot finns i 36 kap. 7--10 §§ BrB, och de

infördes den 1 juli 1986 (prop. 1985/86:23, JuU13, rskr. 110).

Företagsbot är en särskild rättsverkan av brott och innebär i

princip att ett företag i vissa fall kan åläggas att betala en

bot om lägst 10 000 kr och högst 3 miljoner kronor om brott

begåtts i utövningen av näringsverksamheten.

För att företagsbot skall kunna komma i fråga krävs dels att

brottsligheten har inneburit ett grovt åsidosättande av de

särskilda skyldigheter som är förenade med verksamheten eller

annars är av allvarligt slag, dels att näringsidkaren inte gjort

vad som skäligen kunnat krävas för att förebygga brottsligheten.

Företagsbot skall dock inte åläggas om brottsligheten varit

riktad mot näringsidkaren eller om det annars skulle vara

uppenbart oskäligt.

Företagsbotens funktion är, enligt uttalanden i motiven, rent

bestraffande (prop. s. 114, JuU s. 12).

Miljöskyddskommittén föreslog i sitt huvudbetänkande (SOU

1993:27 s. 663 f) att lagstiftningen om företagsbot skulle

ändras för att möjliggöra en vidgad tillämpning av institutet.

Vidare föreslogs en kraftig höjning av botens maximibelopp.

Förslaget fördes inte fram i propositionen med förslag till

miljöbalk (prop. 1994/95:10 s. 238). I propositionen redovisas

att flera remissinstanser förordat en översyn av

företagsbotsinstitutet. Det ansågs att denna borde föregås av en

analys som omfattar även andra typer av brott än miljöbrott

eftersom de sistnämnda inte är de enda brott som företagsbot är

avsett för.

I regeringens skrivelse 1994/95:217 om samlade åtgärder mot

den ekonomiska brottsligheten aviseras att regeringen inom kort

kommer att besluta om att tillkalla en särskild utredare för att

utvärdera reglerna om företagsbot. Utredaren skall ta reda på

hur reglerna har fungerat i praktiken och om företagsbot har

visat sig vara en tillräckligt verksam sanktion mot ekonomisk

brottslighet. Utredaren skall, anges det vidare, lägga fram de

förslag som kan visa sig behövas för att underlätta

tillämpningen av reglerna och för att annars effektivisera

sanktionssystemet mot ekonomisk brottslighet. Därvid skall

utredaren också överväga om det finns skäl att införa regler om

straffansvar för juridiska personer i likhet med vad som

förekommer i vissa andra länder.

Utskottet anser att nu behandlat yrkande i motion Ju608 i det

rådande beredningsläget inte bör föranleda någon riksdagens

åtgärd. I stället bör den aviserade utvärderingen avvaktas.

Härutöver utgår utskottet från att det i utvärderingsarbetet

sker överväganden om företagsbotsinstitutets användning på

miljöbrottsområdet utan något särskilt uttalande från riksdagens

sida. Motionen avstyrks i nu behandlad del.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande översyn av sexualbrottsbestämmelserna

att riksdagen avslår motion 1994/95:Ju805 yrkande 7,

2. beträffande skärpta straff för sexuella övergrepp

att riksdagen avslår motionerna 1994/95:Ju612 yrkande 2 och

1994/95:Ju807 yrkande 8,

3. beträffande våldtäkt mot barn

att riksdagen med anledning av motionerna 1994/95:Ju613 och

1994/95:Ju620 som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

4. beträffande sexuellt umgänge mellan lärare och elev

att riksdagen avslår motion 1994/95:Ju610,

5. beträffande terminologin vid våld mot kvinnor

att riksdagen avslår motionerna 1994/95:Ju624 yrkande 2,

1994/95:Ju806 yrkande 1 och 1994/95:Ju807 yrkande 10,

res. 1 (fp, mp)

6. beträffande prostitution

att riksdagen avslår motionerna 1994/95:Ju612 yrkandena 4 och

5 samt 1994/95:A802 yrkande 13,

res. 2 (c, mp)

7. beträffande narkotika m.m. i trafiken

att riksdagen avslår motionerna 1994/95:Ju604, 1994/95:Ju614,

1994/95:Ju615, 1994/95:Ju616, 1994/95:Ju617, 1994/95:Ju618

yrkande 4, 1994/95:Ju626, 1994/95:T210 yrkande 12 samt

1994/95:T238 yrkandena 10 och 11,

res. 3 (fp, v, mp, kds)

res. 4 (c)

8. beträffande eftersupning

att riksdagen avslår motion 1994/95:Ju606,

9. beträffande säkerhetsavdraget vid alkoholanalys

att riksdagen avslår motion 1994/95:T238 yrkande 9,

10. beträffande åtgärder för indrivning av böter vid

trafikbrott

att riksdagen avslår motion 1994/95:Ju708,

res. 5 (m)

11. beträffande utredning om lagöverträdare under 15 år

att riksdagen avslår motion 1994/95:Ju809 yrkande 18,

res. 6 (m, c, fp)

12. beträffande medling

att riksdagen avslår motionerna 1994/95:Ju801 yrkande 5,

1994/95:Ju802 yrkande 9 och 1994/95:Ju809 yrkande 20,

res. 7 (m, c, fp, mp)

13. beträffande återställande av skador

att riksdagen avslår motion 1994/95:Ju809 yrkande 21,

res. 8 (m, c, fp, mp)

14. beträffande avskaffande av påföljden vård inom

socialtjänsten m.m.

att riksdagen avslår motion 1994/95:Ju802 yrkandena 10 och 11,

res. 9 (m)

15. beträffande nya påföljder för unga lagöverträdare

att riksdagen avslår motion 1994/95:Ju809 yrkande 19,

res. 10 (m, c, fp)

16. beträffande fängelse för 18--21-åringar

att riksdagen avslår motion 1994/95:Ju802 yrkande 12,

res. 11 (m)

17. beträffande Straffansvarsutredningen m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1994/95:Ju605 och

1994/95:Ju607,

18. beträffande utvidgning av nödvärnsrätten m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1994/95:Ju627 och

1994/95:Ju807 yrkande 4,

res. 12 (mp)

19. beträffande ekologiskt nödvärn m.m.

att riksdagen avslår motion 1994/95:Ju807 yrkandena 16 och 17,

20. beträffande preskriptionstiden för miljöbrott m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1994/95:Ju608 yrkande 2,

1994/95:Jo606 yrkande 4 och 1994/95:Jo622 yrkande 4,

res. 13 (v, mp, kds)

21. beträffande översyn av företagsbotsinstitutet m.m.

att riksdagen avslår motion 1994/95:Ju608 yrkande 3.

Stockholm den 27 april 1995

På justitieutskottets vägnar

Gun Hellsvik

I beslutet har deltagit:

Gun Hellsvik (m),

Lars-Erik Lövdén (s),

Birthe Sörestedt (s),

Sigrid Bolkéus (s),

Göthe Knutson (m),

Märta Johansson (s),

Margareta Sandgren (s),

Anders G Högmark (m),

Siw Persson (fp),

Ann-Marie Fagerström (s),

Alice Åström (v),

Pär Nuder (s),

Lars Björkman (m),

Kia Andreasson (mp),

Rolf Åbjörnsson (kds),

Helena Frisk (s),

Jeppe Johnsson (m),

Göran R Hedberg (m) och

Ingbritt Irhammar (c).

Lars Björkman (m) och Göran R Hedberg (m) har inte deltagit i

besluten under mom. 1 och 2 samt 4-21.

Göthe Knutson (m), Anders G Högmark (m) och Alice Åström (v)

har inte deltagit i beslutet under mom. 3.

Reservationer

1. Terminologin vid våld mot kvinnor (mom. 5)

Siw Persson (fp) och Kia Andreasson (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 9 som börjar

med "Utskottet är" och slutar med "Motionerna avstyrks" bort ha

följande lydelse:

Utskottet anser att brottsbenämningen misshandel, ringa brott,

inte är lämplig när fråga är om en man som misshandlar en kvinna

eller ett barn. Brottsbenämningen är i de fallen alltför neutral

och döljer de allvarliga övergrepp det handlar om. Detta medför

risk för att våld mot kvinnor bagatelliseras inom rättsväsendet.

Regeringen bör överväga rubriceringsfrågan och återkomma till

riksdagen med ett förslag. Vad utskottet nu har anfört bör

riksdagen med anledning av motionerna Ju624, Ju806 och Ju807 som

sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 5 bort ha

följande lydelse:

5. beträffande terminologin vid våld mot kvinnor

att riksdagen med anledning av motionerna 1994/95:Ju624

yrkande 2, 1994/95:Ju806 yrkande 1 och 1994/95:Ju807 yrkande 10

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

2. Prostitution (mom. 6)

Kia Andreasson (mp) och Ingbritt Irhammar (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 10 som

börjar med "Utskottets initiativ" och slutar med "A802 avstyrks"

bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att köp av sexuella tjänster bör

kriminaliseras. Det fortsatta beredningsarbetet i frågan bör

därför ha som inriktning att ett sådant förbud skall införas.

Vidare erfordras skärpt lagstiftning för att få stopp på alla

former av sexuell exponering på klubbar o.dyl. Regeringen bör

återkomma till riksdagen med förslag i enlighet med vad

utskottet nu har anfört. Detta bör riksdagen med anledning av

motionerna Ju612 och A802 som sin mening ge regeringen till

känna.

dels att utskottets hemställan under moment 6 bort ha

följande lydelse:

6. beträffande prostitution

att riksdagen med bifall till motionerna 1994/95:Ju612

yrkandena 4 och 5 samt 1994/95:A802 yrkande 13 som sin mening

ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

3. Narkotika m.m. i trafiken (mom. 7)

Siw Persson (fp), Alice Åström (v), Kia Andreasson (mp) och

Rolf Åbjörnsson (kds) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 11

börjar med "Utskottet anser" och på s. 12 slutar med "och T238"

bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att det finns starka skäl att se över

rattfyllerilagstiftningen när det gäller narkotika, anabola

steroider, lugnade mediciner och andra medicinska preparat som

kan medföra ett trafikfarligt beteende. En sådan översyn bör

enligt utskottets mening snarast komma till stånd. En

utgångspunkt för utredningsarbetet bör, anser utskottet, vara

att det skall införas en 0-gräns i trafiken för alla typer av

preparat som här är i fråga, men en möjlighet kan också vara --

naturligtvis endast när det gäller legala läkemedel -- att

gränsvärden fastställs för olika preparat. Vid fastställandet av

sådana gränsvärden skall trafiksäkerhetskraven tillmätas

avgörande betydelse. Utskottet är medvetet om att ett flertal

olika frågor närmare måste analyseras innan ett förslag med den

inriktning som utskottet här har tagit ställning för kan

föreläggas riksdagen. Utskottet förutsätter att arbetet härmed

bedrivs med skyndsamhet. Vad utskottet nu har anfört bör

riksdagen med anledning av motionerna Ju604, Ju614, Ju615,

Ju616, Ju617, Ju618, Ju626, T210 och T238 som sin mening ge

regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 7 bort ha

följande lydelse:

7. beträffande narkotika m.m. i trafiken

att riksdagen med anledning av motionerna 1994/95:Ju604,

1994/95:Ju614, 1994/95:Ju615, 1994/95:Ju616, 1994/95:Ju617,

1994/95:Ju618 yrkande 4, 1994/95:Ju626, 1994/95:T210 yrkande 12

samt 1994/95:T238 yrkandena 10 och 11 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

4. Narkotika m.m. i trafiken (mom. 7)

Ingbritt Irhammar (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 11

börjar "Utskottet anser" och på s. 12 slutar med "och T238" bort

ha följande lydelse:

Utskottet anser att det finns starka skäl att se över

rattfyllerilagstiftningen när det gäller narkotika. En sådan

översyn bör därför snarast komma till stånd. En utgångspunkt för

utredningsarbetet bör enligt utskottets mening vara att det

skall införas en principiell 0-gräns i trafiken i fråga om

illegal narkotika; detta anser utskottet med beaktande av såväl

narkotikalagstiftningen som lagstiftningen i fråga om

rattfylleri och de krav mer allmänt som trafiksäkerheten ställer

som självklart. Däremot är utskottet för närvarande inte berett

att ta ställning för de motioner som rör förbud mot vissa

läkemedel m.m. Ett sådant förbud skulle kunna få långtgående

konsekvenser, t.ex. för allergisjuka på landsbygden. Ett

eventuellt förbud i fråga om legala läkemedel förutsätter alltså

enligt utskottets mening noggranna överväganden, inte minst i

fråga om vilken betydelse sådana läkemedel har för

trafiksäkerheten. Också ett flertal andra frågor kräver närmare

analys. Det får ankomma på regeringen att beakta vad utskottet

nu anfört i det kommande utredningsarbetet. Det sagda bör

riksdagen med bifall till motionerna Ju604 och Ju617 i denna del

och med anledning av motionerna Ju614, Ju615, Ju616, Ju617 i

denna del, Ju618, Ju626, T210 och T238 som sin mening ge

regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 7 bort ha

följande lydelse:

7. beträffande narkotika m.m. i trafiken

att riksdagen med bifall till motionerna 1994/95:Ju604 och

1994/95:617 yrkande 1 samt med anledning av motionerna

1994/95:Ju614, 1994/95:Ju615, 1994/95:Ju616, 1994/95:Ju617

yrkande 2, 1994/95:Ju618 yrkande 4, 1994/95:Ju626, 1994/95:T210

yrkande 12 samt 1994/95:T238 yrkandena 10 och 11 som sin mening

ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

5. Åtgärder vid indrivning av böter vid trafikbrott (mom. 10)

Gun Hellsvik, Göthe Knutson, Anders G Högmark och Jeppe

Johnsson (alla m) anser

dels att utskottets yttrande på s. 15 som börjar med

"Utskottet anser" och slutar med "Motionen avstyrks" bort ha

följande lydelse:

Utskottet anser att åtgärder måste vidtas för att utländska

trafikanter som begår trafikbrott i Sverige i större

utsträckning skall betala sina böter. Nuvarande reglering

innebär i praktiken att den utländske trafikant som lämnar

landet utan att ha betalat sina böter kommer undan påföljden.

Utskottet ifrågasätter om reglerna om kvarstad fungerar

tillfredsställande i aktuellt hänseende och anser att regeringen

bör överväga åtgärder för att förbättra utländska trafikanters

betalningsmoral -- det kan t.ex. röra sig om ytterligare

möjligheter till inskränkningar i förfoganderätten till det egna

fordonet till dess böterna betalats -- och därefter återkomma

till riksdagen med förslag. Vad utskottet har anfört bör

riksdagen med anledning av motion Ju708 som sin mening ge

regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 10 bort ha

följande lydelse:

10. beträffande åtgärder för indrivning av böter vid

trafikbrott

att riksdagen med anledning av motion 1994/95:Ju708 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

6. Utredning om lagöverträdare under 15 år (mom. 11)

Gun Hellsvik (m), Göthe Knutson (m), Anders G Högmark (m),

Siw Persson (fp), Jeppe Johnsson (m) och Ingbritt Irhammar (c)

anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 17 som

börjar med "Utskottet anser" och slutar med "Motionsyrkandet

avstyrks" bort ha följande lydelse:

Ungdomsbrottskommittén, som inte särskilt hade att behandla

frågan om brott av barn under 15 år, konstaterar dock i sitt

betänkande att det finns en mycket betydande barnbrottslighet.

Exempelvis begås det första brottet ofta redan i

10--12-årsåldern. Under arbetets gång i utredningen yppades

flera gånger önskemål om att åtgärder vidtas för att se över

samhällets brottsförebyggande insatser vad särskilt gäller barn

under 15 år (jfr SOU 1993:35 s. 90 f).

Som framgått ovan är möjligheterna att vidta rättsliga

åtgärder mot unga lagöverträdare under 15 år begränsade.

Utskottet anser i likhet med vad som framförs i motion Ju809 att

en utredning bör komma till stånd för att undersöka vilka

åtgärder som bör vidtas för denna grupp. BRÅ:s ovan redovisade

uppdrag härvidlag är alltför begränsat men bör kunna tjäna som

underlag för ytterligare utredningsarbete. Det får ankomma på

regeringen att snarast vidta åtgärder för att en sådan utredning

som utskottet nu efterlyst kommer till stånd. Vad utskottet här

med anledning av motion Ju809 uttalat bör riksdagen som sin

mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 11 bort ha

följande lydelse:

11. beträffande utredning om lagöverträdare under 15 år

att riksdagen med anledning av motion 1994/95:Ju809 yrkande 18

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

7. Medling (mom. 12)

Gun Hellsvik (m), Göthe Knutson (m), Anders G Högmark (m), Siw

Persson (fp), Kia Andreasson (mp), Jeppe Johnsson (m) och

Ingbritt Irhammar (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 18 som

börjar med "Utskottet vill" och slutar med "och Ju809" bort ha

följande lydelse:

Utskottet vill nu på nytt understryka att utskottet ser mycket

positivt på den medlingsverksamhet som pågår på vissa håll, och

den bör, som anförs i motionerna Ju801, Ju802 och Ju809, utan

tvekan kunna utvecklas vidare. Många brott av ungdomar begås av

oförstånd eller förhastande, och ungdomar får ofta inte klart

för sig vilka konsekvenser brottet får för den som drabbas.

Utskottet tänker här inte endast på de ekonomiska konsekvenserna

av ett brott utan även t.ex. på den känsla av otrygghet som

under lång tid kan följa en drabbad person. Det måste därför

vara ett starkt önskemål att på olika sätt tydliggöra effekterna

av brott, särskilt för unga lagöverträdare. Ett sådant sätt är

konfrontation mellan den unge och målsäganden i syfte att hos

den unge skapa en medvetenhet om och förståelse för vad

brottsligheten innebär för den som drabbas. Konfrontation i

detta syfte måste förväntas ha en starkt brottsavhållande effekt

på många unga lagöverträdare.

Kartläggningsarbete om nya s.k. medlingsmodeller pågår enligt

uppdraget till Riksåklagaren, men detta är inte tillräckligt.

Redan nu bör nya former av medling kunna prövas och här kan

ledning hämtas från de förslag som framförs i motionerna Ju801,

Ju802 och Ju809. Det får ankomma på regeringen att se till att

ett sådant arbete inleds och vid behov återkomma till riksdagen

med förslag snarast möjligt. Vad utskottet här anfört bör

riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 12 bort ha

följande lydelse:

12. beträffande medling

att riksdagen med anledning av motionerna 1994/95:Ju801

yrkande 5, 1994/95:Ju802 yrkande 9 och 1994/95:Ju809 yrkande 20

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

8. Återställande av skador (mom. 13)

Gun Hellsvik (m), Göthe Knutson (m), Anders G Högmark (m),

Siw Persson (fp), Kia Andreasson (mp), Jeppe Johnsson (m) och

Ingbritt Irhammar (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 19 som

börjar med "Som framgått" och slutar med "berörd del" bort ha

följande lydelse:

Utskottet anser att syftet med bestämmelserna om återställande

av skador är lovvärt och att dessa bestämmelser bör utvecklas i

enlighet med vad som framförs i motion Ju809. Här behövs således

åtgärder som kan åstadkomma en utveckling och effektivisering av

regleringen, och Riksåklagarens utredningsarbete härvidlag kan

inte avvaktas. Det får ankomma på regeringen att genast vidta

åtgärder härför. Vad utskottet nu med anledning av motion Ju809

anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 13 bort ha

följande lydelse:

13. beträffande återställande av skador

att riksdagen med anledning av motion 1994/95:Ju809 yrkande 21

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

9. Avskaffande av påföljden vård inom socialtjänsten m.m.

(mom. 14)

Gun Hellsvik, Göthe Knutson, Anders G Högmark och Jeppe

Johnsson (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 21 som

börjar med "Utskottet har" och slutar med "avstånd från" bort ha

följande lydelse:

Utskottet har uppfattningen att det första steget som måste

tas i det fortsatta arbetet med att minska ungdomsbrottsligheten

är att avskaffa påföljden överlämnande till vård inom

socialtjänsten. Grunden för att tillämpa den påföljden är främst

den unges behov av vård och behandling, medan den omständigheten

att han begått brott skjuts i bakgrunden. Detta medför att det

faktiska ingripandet som den unge utsätts för bestäms av

vårdbehovet och inte av hur allvarligt brottet är. En sådan

egenskap hos påföljdssystemet är svår att förena med de

grundläggande principerna om legalitet och likhet inför lagen.

Det finns också ett starkt intresse av att påföljdssystemet är

tydligt. Av betydelse är vidare att straffsystemet bygger på att

det är domstolen som skall bestämma påföljden och att denna

skall stå i proportion till brottet. Det är alltså, enligt

utskottets mening, svårt att förena en rad grundläggande

principer för straffsystemet med ett bibehållande av nuvarande

överlämnandepåföljd, och denna bör utmönstras. Enligt utskottets

mening bör påföljdssystemet för unga lagöverträdare sålunda

förändras genom att påföljden överlämnande till vård inom

socialtjänsten avskaffas och en ny påföljd, ungdomsstraff, för

ungdomar i åldern 15--17 år införs såsom föreslås i motion

Ju802. Det får ankomma på regeringen att snarast utforma ett

sådant lagförslag och återkomma med detta till riksdagen. Vad

utskottet nu med anledning av motion Ju802 anfört bör ges

regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 14 bort ha

följande lydelse:

14. beträffande avskaffande av påföljden vård inom

socialtjänsten m.m.

att riksdagen med anledning av motion 1994/95:Ju802 yrkandena

10 och 11 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört,

10. Nya påföljder för unga lagöverträdare (mom. 15)

Gun Hellsvik (m), Göthe Knutson (m), Anders G Högmark (m),

Siw Persson (fp), Jeppe Johnsson (m) och Ingbritt Irhammar (c)

anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 21 som

börjar med "När det" och slutar med "till den" bort ha följande

lydelse:

Som framgått ovan bereds nu Ungdomsbrottskommitténs förslag om

ett nytt påföljdssystem för unga lagöverträdare i

Justitiedepartementet. Utskottet ser det som angeläget att

arbetet härmed avancerar och att resultatet härav presenteras

för riksdagen inom en snar framtid. I det arbetet bör följande

beaktas.

När det gäller ungdomar som begår brott behövs, som framförs i

motion Ju809, nya former av påföljder som kan användas i stället

för de traditionella påföljderna. Utskottet tänker här t.ex. på

en utvidgning av systemet med att ge föreskrift om

samhällstjänst och på hur medling skall kunna infogas som ett

permanent inslag i sanktionsregleringen för unga lagöverträdare.

Flera av de traditionella påföljderna bör dock kunna användas

även för de unga lagöverträdarna om de kan kombineras och

anpassas till de ungas behov. Utgångspunkterna för ett sådant

arbete angavs av den förutvarande regeringen i proposition

1994/95:12 om handläggning av ungdomsmål (avsnitt 4). Vad där

anfördes i nu berörda frågor bör kunna tjäna som vägledning i

arbetet med ett nytt påföljdssystem för unga.

Det får ankomma på regeringen att snarast återkomma till

riksdagen med förslag i den riktning som utskottet nu skisserat.

Vad utskottet här med anledning av motion Ju809 uttalat bör

riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 15 bort ha

följande lydelse:

15. beträffande nya påföljder för unga lagöverträdare

att riksdagen med anledning av motion Ju809 yrkande 19 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

11. Fängelse för 18--21-åringar (mom. 16)

Gun Hellsvik, Göthe Knutson, Anders G Högmark och Lars

Björkman (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 21 som

börjar med "Inte heller" och slutar med "denna del" bort ha

följande lydelse:

Utskottet anser att gällande begränsningar när det gäller att

döma unga lagöverträdare under 18 år till fängelse alltjämt bör

råda. Däremot har utskottet uppfattningen att det är

kriminalpolitiskt förfelat att behålla en sådan inskränkning när

det gäller unga i åldersgruppen 18--21 år. Dessa personer är,

som framhålls i motion Ju802, myndiga och bör fullt ut svara för

sina handlingar. Av detta följer att de i påföljdshänseende

principiellt bör likställas med vuxna. Någon särreglering när

det gäller att döma till fängelse i dessa fall bör alltså inte

finnas. Erforderlig hänsyn till den dömdes ungdom kan i stället

tas vid straffmätningen jämlikt 29 kap. 7 § BrB, där den

allmänna strafflindringsbestämmelsen för unga under 21 år finns.

Det bör ankomma på regeringen att upprätta förslag till

lagstiftning med den innebörd som utskottet nu förordat.

Förslaget bör snarast föreläggas riksdagen. Vad utskottet nu

uttalat bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 16 bort ha

följande lydelse:

16. beträffande fängelse för 18--21-åringar

att riksdagen med anledning av motion 1994/95:Ju802 yrkande 12

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

12. Utvidgning av nödvärnsrätten m.m. (mom. 18)

Kia Andreasson (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 23

börjar med "Som underströks" och på s. 24 slutar med "i denna

del" bort ha följande lydelse:

Utskottet har nu emellertid en annan uppfattning och kan i

princip ställa sig bakom de resonemang härvidlag som framförs i

motionerna Ju627 och Ju807. Här vill utskottet anmärka att

Kvinnovåldskommissionen bl.a. skall studera den särskilda

problematiken för kvinnor som utsätts för hot om våld och

överväga om tillämpningen av bestämmelserna om nödvärn vållar

problem i sådana sammanhang. Oavsett utgången av

Kvinnovåldskommissionens överväganden anser utskottet att det nu

bör inledas ett arbete på att utvidga nödvärnsrätten på det sätt

som förespråkas i motionerna. Det får ankomma på regeringen att

utföra detta arbete och återkomma till riksdagen med förslag

till lagstiftning i denna riktning. Vad utskottet nu med

anledning av motionerna Ju627 och Ju807 uttalat bör riksdagen

som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 18 bort ha

följande lydelse:

18. beträffande utvidgning av nödvärnsrätten m.m.

att riksdagen med anledning av motionerna 1994/95:Ju627 och

1994/95:Ju807 yrkande 4 som sin mening ger regeringen till känna

vad utskottet anfört,

13. Preskriptionstiden för miljöbrott m.m. (mom. 20)

Alice Åström (v), Kia Andreasson (mp) och Rolf Åbjörnsson

(kds)

anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 26 som

börjar med "Justitieutskottet har" och slutar med "och Jo622"

bort ha följande lydelse:

Utskottet har stor förståelse för tankarna i motionerna om en

förlängning av preskriptionstiderna för miljöbrotten. Det står

dock, som framfördes redan vid införande av särregleringen i nu

aktuellt hänseende på skattebrottsområdet (jfr prop. 1961:28 s.

38, 1LU1961:17), utom diskussion att starka skäl måste kunna

åberopas för en avvikelse från den generellt gällande

preskriptionstiden, i all synnerhet när det som i förevarande

fall är fråga om att förlänga den. Utskottet har emellertid, som

framgått ovan, inte avvisat tanken på en särlösning för vissa

brott om sådan påkallas, och mot bakgrund av den brottslighet

det här gäller är utskottet berett att förorda en översyn på

området. Utskottet har då noterat det som klart

otillfredsställande att när effekterna av ett miljöbrott först

blir synliga, åtalspreskription ofta redan har inträtt.

Översynen bör kunna ske genom att tilläggsdirektiv ges till

Miljöbalksutredningen, som enligt utskottets uppfattning bör se

över gällande preskriptionsbestämmelser på området. En

utgångspunkt för översynsarbetet bör enligt utskottets

uppfattning vara att preskriptionstiden bör ligga på minst 25

år. Det får ankomma på regeringen att utforma de

tilläggsdirektiv till Miljöbalksutredningen som utskottet nu

förordat. Vad utskottet här med anledning av motionerna Ju608,

Jo606 och Jo622 anfört bör riksdagen som sin mening ge

regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 20 bort ha

följande lydelse:

20. beträffande preskriptionstiden för miljöbrott m.m.

att riksdagen med anledning av motionerna 1994/95:Ju608

yrkande 2, 1994/95:Jo606 yrkande 4 och 1994/95:Jo622 yrkande 4

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

Innehållsförteckning

Sammanfattning 1

Motionerna 1

Utskottet 5

Inledning 5

Övergrepp mot kvinnor och barn 5

Sexualbrott 5

Terminologin vid våld mot kvinnor 8

Prostitution m.m. 9

Trafikbrott 10

Narkotika m.m. i trafiken 10

Eftersupning 12

Säkerhetsavdraget vid alkoholanalys 13

Åtgärder för indrivning av böter vid trafikbrott 14

Vissa frågor om unga lagöverträdare 15

Inledning 15

Gällande ordning 15

Utredning om brott av barn 16

Medlingsverksamhet m.m. 17

Påföljden för unga lagöverträdare 19

Straffansvarsutredningen m.m. 21

Ansvarsfrihetsgrunder m.m. 22

Inledning 22

Nödvärn m.m. 23

Preskriptionstiden för miljöbrott 24

Företagsbot 26

Hemställan 27

Reservationer 29

1. Terminologin vid våld mot kvinnor (mom. 5) 29

2. Prostitution (mom. 6) 30

3. Narkotika m.m. i trafiken (mom. 7) 30

4. Narkotika m.m. i trafiken (mom. 7) 31

5. Åtgärder vid indrivning av böter vid trafikbrott

(mom. 10) 31

6. Utredning om lagöverträdare under 15 år (mom. 11) 32

7. Medling (mom. 12) 33

8. Återställande av skador (mom. 13) 33

9. Avskaffande av påföljden vård inom socialtjänsten m.m.

(mom. 14) 34

10. Nya påföljder för unga lagöverträdare (mom. 15) 35

11. Fängelse för 18--21-åringar (mom. 16) 35

12. Utvidgning av nödvärnsrätten m.m. (mom. 18) 36

13. Preskriptionstiden för miljöbrott m.m. (mom. 20) 37