Bet. 1994/95:JuU26

Justitieutskottets betänkande

1994/95:JUU26

Arvoden enligt rättshjälpslagen, m.m.

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Utskottet

Hemställan

1994/95

JuU26

Sammanfattning

I detta betänkande behandlar utskottet vissa delar av

kompletteringspropositionen. Det rör sig dels om förslag till

ökat anslag till Domstolarna m.m. under andra huvudtiteln, dels

om förslag till nya regler för fastställande av arvoden på

rättshjälpsområdet.

Utskottet tillstyrker regeringens förslag, dock med ändringen

att ikraftträdandetidpunkten för lagarna bestäms till den 1

augusti 1995. Ett särskilt yttrande (m) har fogats till

betänkandet.

ANDRA HUVUDTITELN

Propositionen

I proposition 1994/95:150 (kompletteringspropositionen) har

regeringen föreslagit att riksdagen

dels med ändring av riksdagens beslut (1994/95:JuU15,

rskr. 255) till Domstolarna m.m. för budgetåret 1995/96 anvisar

ett ramanslag på 3 830 692 000 kr,

dels antar regeringens förslag till

1. lag om ändring i rättegångsbalken,

2. lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429).

Lagförslagen, som granskats av Lagrådet, har fogats till

betänkandet, se bilaga.

Utskottet

Anslagsfrågor

I propositionen föreslår regeringen att anslaget till

Domstolarna m.m. skall höjas med 7 875 000 kr jämfört med

riksdagens tidigare beslut (1994/95:JuU15, rskr. 255) om anslag

för budgetåret 1995/96. Tillskottet är avsett att täcka

kostnader för två målgrupper inom de allmänna

förvaltningsdomstolarna. Det gäller dels mål till följd av ny

lagstiftning på jordbruksområdet (2 miljoner kronor) som trädde

i kraft den 1 januari 1995 (prop. 1994/95:75, JoU7, rskr. 126),

dels mål till följd av ett förslag (prop. 1994/95:218) om en ny

instansordning för mål om arbetslöshetsersättning (5,875

miljoner kronor) som för närvarande behandlas i riksdagen.

Sådana mål skall enligt regeringens förslag i fortsättningen

överklagas från arbetslöshetskassa direkt till allmän

förvaltningsdomstol.

Utskottet har ingen erinran mot förslaget. Utskottet utgår

dock från att de medel som avser mål om arbetslöshetsersättning

endast tas i anspråk om riksdagen beslutar i enlighet med

förslaget.

Arvoden på rättshjälpsområdet

Inledning

I förevarande ärende lägger regeringen fram ett förslag om

arvoden till biträden och offentliga försvarare. Förslaget

bygger på ett utkast till lagrådsremiss. Ett antal myndigheter

och organisationer har beretts tillfälle att lämna synpunkter på

utkastet.

Lagrådet har yttrat sig över lagförslaget.

Förslagets huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås ändringar i bestämmelserna om

ersättning till biträden enligt rättshjälpslagen och offentliga

försvarare som i huvudsak innebär att timkostnadsnormen skall

styra all ersättning för arbete på rättshjälpsområdet -- såväl

inom som utom det taxesatta området -- och att regeringen skall

fastställa denna norm.

Ändringarna innebär också att den betydelse vid bedömningen av

ersättning för arbete som tidsåtgången bör ha -- och som den i

praxis redan fått -- kommer till uttryck i lagtexten.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1995.

Bakgrund

Ersättningen till advokater och andra jurister på

rättshjälpsområdet bestäms enligt fast praxis utifrån en

timkostnadsnorm som årligen fastställs av regeringen på grundval

av beräkningar från Domstolsverket. Dessa grundas i sin tur på

självkostnaden vid de allmänna advokatbyråerna. Ersättningen

skall enligt 22 § rättshjälpslagen (1972:429) vara skälig och

utgå för arbete, tidsspillan och utlägg som uppdraget krävt.

Timkostnadsnormen har mycket stor betydelse för de totala

kostnaderna för rättshjälpen.

Regeringen föreslår nu lagändringar i syfte att ge regeringen

de instrument som krävs för en effektiv kontroll av

timersättningen till biträden och offentliga försvarare.

Avsikten är att skapa möjligheter att dämpa den årliga höjningen

av timersättningen som, enligt regeringen, för närvarande är mer

eller mindre inbyggd i dagens system.

Bakgrunden är att riksdagen nyligen har beslutat om anslag

till Rättshjälpskostnader om drygt 1 178 miljoner kronor för

budgetåret 1995/96. Beslutet innebär en besparing på anslaget

(12 månader) med 14 miljoner kronor (prop. 1994/95:100 bilaga 3

s. 72--73, JuU19, rskr. 265). Denna minskning bedömdes som

möjlig att genomföra redan nu i avvaktan på den genomgripande

översyn av rättshjälpslagen som pågår inom

Rättshjälpsutredningen (dir. 1993:77) vars förslag beräknas

medföra betydande kostnadsbesparingar. -- Utredningen har till

uppdrag att komma med förslag som kan leda till ökad

effektivitet och kostnadsbesparingar och till att

rättshjälpsresurserna koncentreras till de områden där de bäst

behövs. Uppdraget skall redovisas i september 1995.

Nuvarande regler

Ersättning till rättshjälpsbiträden m.fl. utgår enligt

rättshjälpslagen (1972:429). Enligt lagens 22 § har som nyss

nämnts biträden rätt till skälig ersättning för arbete,

tidsspillan och utlägg som uppdraget krävt. Vid bedömningen av

vad som är skäligt arvode skall uppdragets art och omfattning

beaktas. Hänsyn skall också tas till andra omständigheter av

betydelse såsom den skicklighet och omsorg som uppdraget har

utförts med samt den tid som lagts ned på uppdraget. I

bestämmelsen anges också att regeringen eller den myndighet

regeringen bestämmer fastställer taxa som skall tillämpas vid

bestämmande av ersättningen. En motsvarande bestämmelse om

ersättning till offentliga försvarare finns i 21 kap. 10 §

rättegångsbalken (RB). Bestämmelserna fick sin nuvarande

utformning år 1982.

När rättshjälpslagen infördes förutsattes att ersättningen

till biträden och offentliga försvarare till stor del skulle

bestämmas med tillämpning av s.k. taxor, främst saktaxor där

utgångspunkten var den arbetstid en genomsnittsadvokat lägger

ned på ett genomsnittsärende av den ärendekategori som taxesätts

(prop. 1972:4 s. 273 f). I ärendet framhölls att den

timersättning som får anses skälig borde vara den genomsnittliga

kostnaden per timme för advokatverksamhet. Vidare angavs att

självkostnaderna vid de allmänna byråerna torde få tillmätas

stor betydelse.

Endast två taxor har införts på rättshjälpsområdet; en taxa

för ersättning till biträde i mål om äktenskapsskillnad efter

gemensam ansökan och en taxa för ersättning till offentliga

försvarare i vissa brottmål. Den viktigaste faktorn i

taxesystemet är den s.k. timkostnadsnormen, dvs. den ersättning

per timme som anses skälig. Normen baseras på den genomsnittliga

kostnaden per timme vid de allmänna advokatbyråerna, och den har

som nämnts ovan mycket stor betydelse för kostnaderna för

rättshjälpen.

Timkostnadsnormen har blivit normgivande vid bestämmande av

ersättning inom hela rättshjälpsområdet genom att skälig

ersättning per arbetad timme i domstolarnas och andra

myndigheters praxis har antagits sammanfalla med

timkostnadsnormen trots att denna i och för sig saknat

självständig betydelse. Högre timersättning har i brottmål

bestämts i mål som rört speciella ämnesområden och svårbedömda

rättsfrågor, där försvararen haft särskild kännedom om och

erfarenhet av rättsområdet, och även i mål som har pågått under

avsevärd tid och inneburit stor bundenhet för försvararen (se

NJA 1989 s. 14 och NJA 1993 s. 237). Praxis måste emellertid

betraktas som restriktiv.

Tidigare beslutades taxorna -- och därmed timkostnadsnormen --

av Domstolsverket efter delegering från regeringen. I november

1990 återtog regeringen delegationen. Från och med år 1992 har

Domstolsverket återfått rätten att fastställa taxor medan

regeringen behållit rätten att besluta om den timkostnadsnorm

som skall ligga till grund för taxorna.

Timkostnadsnormens konstruktion behandlades i regeringens

proposition 1992/93:109 om ändring i rättshjälpslagen m.m. (s.

40 f). I propositionen föreslogs inga ändringar när det gällde

beräkningen av timkostnadsnormen men regeringen anmärkte att den

inte är tvingad att vid fastställandet av timkostnadsnormen utgå

enbart från självkostnaderna vid de allmänna advokatbyråerna.

Regeringen ansåg att det fanns ett utrymme för en friare

bedömning än den som utvecklats under den tid Domstolsverket

fastställde taxorna.

Regeringen fastställde därefter i november 1992

timkostnadsnormer i brottmål respektive i mål om

äktenskapsskillnad efter gemensam ansökan till belopp som

understeg Domstolsverkets beräkningar om självkostnaden vid de

allmänna byråerna. För brottmålens del innebär beslutet en

sänkning av normen med omkring 5 % medan i

äktenskapsskillnadsmålen gällande nivå förblev oförändrad.

Högsta domstolen prövade under år 1993 flera fall om

ersättning i brottmål. Det rörde sig om såväl taxebundna som

icke taxebundna mål. Här skall i korthet beröras ett par beslut.

I ett fall där brottmålstaxan inte var tillämplig fann Högsta

domstolen att försvararen inte fick skälig ersättning om

timersättningen beräknades efter timkostnadsnormen; i stället

bestämdes timersättningen till den av Domstolsverket beräknade

självkostnaden (NJA 1993 s. 114). I ett annat fall inom det

taxebundna området prövade Högsta domstolen om brottmålstaxan

var behäftad med ett sådant uppenbart fel som avses i 11 kap. 14

§ regeringsformen och därmed kunde åsidosättas. Högsta domstolen

fann att taxan var bindande inom sitt tillämpningsområde och

anförde att skälig ersättning är ett så vagt begrepp att det kan

finnas utrymme för olika beräkningsmetoder när det gäller att

bestämma ersättningsnivån. Det senare beslutet var inte

enhälligt.

I april 1993 bestämde regeringen en ny timkostnadsnorm som var

gemensam för brottmål och mål om äktenskapsskillnad efter

gemensam ansökan. Normen låg i nivå med Domstolsverkets

beräkningar. Nya taxor som gäller till utgången av juni 1995

fastställdes därefter för ett år sedan. Den bygger på en

timkostnadsnorm om 935 kr inklusive mervärdesskatt.

Överväganden

All ersättning för arbete som skall lämnas till offentliga

försvarare och till biträden på rättshjälpsområdet i övrigt

skall enligt förslaget bestämmas med tillämpning av en

timkostnadsnorm som beslutas av regeringen. Ersättningen skall

bestämmas med utgångspunkt i den tidsåtgång som kan anses rimlig

med hänsyn till uppdragets art och omfattning. Timersättningen

får avvika från timkostnadsnormen t.ex. om arbete har utförts på

ett mindre skickligt eller ett särskilt skickligt sätt.

Utskottet konstaterar att förslaget innebär en kodifiering av

rådande praxis samtidigt som möjligheten att göra en friare

bedömning av skälig ersättning lyfts fram genom en språklig

omredigering av lagtexten. Denna bedömning kan avse såväl den

tidsåtgång för vilken ersättning begärs som kvaliteten på det

utförda arbetet. Förslaget innebär således att såväl

tidsåtgången som snabbheten och skickligheten skall inverka på

ersättningens storlek. Det är inte heller meningen att den tid

som faktiskt lagts ned på ett uppdrag okritiskt skall läggas

till grund för ersättningen. I denna del bör det tvärtom

understrykas att det är den tidsåtgång som kan anses rimlig med

hänsyn till uppdragets art och omfattning som berättigar till

ersättning. Samma ordning gäller för övrigt redan nu; skillnaden

är att det nu lagregleras hur den i en kostnadsräkning angivna

tidsåtgången skall bedömas.

Timkostnadsnormen skall enligt förslaget bestämmas på grundval

av Domstolsverkets beräkningar av självkostnaderna vid de

allmänna advokatbyråerna. Som regeringen anför innebär detta

emellertid inte att självkostnaderna ensamma skall vara

avgörande för timkostnadsnormen; de skall tjäna som utgångspunkt

och regeringen bör, när normen bestäms, kritiskt granska och

justera de olika poster som ingår i underlaget såväl i sänkande

som i höjande riktning.

Utskottet vill avslutningsvis understryka, vilket också direkt

framgår av lagförslaget, att ett biträde eller en offentlig

försvarare alltid har rätt till skälig ersättning för

arbete. Det kan således inte ifrågakomma att timkostnadsnormen,

t.ex. i besparingssyfte, fastställs till ett belopp som

understiger vad som är skälig ersättning.

Sammanfattningsvis konstaterar utskottet att utskottet inte

har någon erinran mot förslaget. Utskottet tillstyrker alltså

propositionen i denna del. Med hänsyn till den tid som åtgår för

riksdagsbehandlingen samt utfärdande och kungörande av de nya

bestämmelserna bör ikraftträdandet dock skjutas fram till den 1

augusti 1995.

Till sist vill utskottet erinra om Rättshjälpsutredningens

arbete. Det förslag som utskottet nu tillstyrkt kan således

ganska snart komma att bli föremål för ändringar med anledning

av utredningens förslag.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande anslag till Domstolarna m.m.

att riksdagen med ändring av sitt tidigare beslut

(1994/95:JuU15, rskr. 255) till Domstolarna m.m. för

budgetåret 1995/96 anvisar ett ramanslag på 3 830 692 000 kr,

2. beträffande arvoden på rättshjälpsområdet

att riksdagen antar i propositionen framlagda förslag till lag

om ändring i rättegångsbalken och lag om ändring i

rättshjälpslagen (1972:429), dock med den ändringen att

ikraftträdandetidpunkten för lagarna bestäms till den 1 augusti

1995.

Stockholm den 1 juni 1995

På justitieutskottets vägnar

Gun Hellsvik

I beslutet har deltagit:

Gun Hellsvik (m),

Lars-Erik Lövdén (s),

Birthe Sörestedt (s),

Göran Magnusson (s),

Sigrid Bolkéus (s),

Märta Johansson (s),

Margareta Sandgren (s),

Anders G Högmark (m),

Ann-Marie Fagerström (s),

Alice Åström (v),

Pär Nuder (s),

Lars Björkman (m),

Kia Andreasson (mp),

Göran R Hedberg (m),

Bengt Harding Olson (fp) och

Tuve Skånberg (kds).

Särskilt yttrande

Gun Hellsvik, Anders G Högmark, Lars Björkman och Göran

Hedberg (alla m) anför:

Vi vill erinra om att vi föreslog att riksdagen för budgetåret

1995/96 till Domstolarna m.m. skulle anslå ett 72 miljoner

kronor högre belopp än vad regeringen föreslog och riksdagen

senare beslutade om (1994/95:JuU15). Bakgrunden till vårt

förslag var -- vid sidan av ett ökande antal brottmål och det

pågående reformarbetet inom domstolarna -- bl.a. att

måltillströmningen till de allmänna förvaltningsdomstolarna

kunde förväntas öka som en följd av medlemskapet i EU. Detta

har, som framgår av det nu aktuella ärendet, genast bekräftats.

I fråga om ändringarna i rättshjälpslagen konstaterar vi att

regeringsförslaget, som vi tillstyrker, ligger väl i linje med

de förslag i besparingssyfte som vi förde fram redan i

budgetsammanhang (1994/95:JuU19). Regeringen borde emellertid

nu ha gått längre och fört fram förslag om att ändra också i

andra delar av rättshjälpssystemet. En allmän sänkning av

inkomstgränsen och ett införande av en ny grundavgift vid

överklagande hade mycket väl kunnat genomföras redan nu. Detta

tillsammans med andra åtgärder som vi föreslog vid

budgetbehandlingen skulle ha möjliggjort en besparing på

rättshjälpsanslaget för nästa budgetår på 120 miljoner kronor i

stället för 21 miljoner kronor som riksdagen på regeringens

förslag beslutade om.

Regeringens lagförslag

Bilaga