Bet. 1994/95:JuU3

Justitieutskottets betänkande

1994/95:JUU03

Teleavlyssning och teleövervakning

Innehåll

Utskottet

Hemställan

1994/95

JuU3

Skrivelsen

I skrivelse 1994/95:32 har regeringen (Justitiedepartementet)

berett riksdagen tillfälle att ta del av vad som anförts i

skrivelsen om tillämpningen under år 1993 av bestämmelserna i

rättegångsbalken (RB) om hemlig teleavlyssning och hemlig

teleövervakning vid förundersökning i brottmål.

Utskottet

Bestämmelser om hemlig teleavlyssning och hemlig

teleövervakning som tvångsmedel vid förundersökning i brottmål

finns i första hand i 27 kap. RB, men finns också i andra lagar,

t.ex. i lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om

tvångsmedel i vissa brottmål och i lagen (1991:572) om särskild

utlänningskontroll.

Hemlig teleavlyssning innebär att samtal eller andra

telefonmeddelanden, som befordras via ett allmänt tillgängligt

telenät till eller från viss telefonapparat eller annan

teleanläggning, i hemlighet avlyssnas eller upptas genom

tekniskt hjälpmedel för återgivning av innehållet i meddelandet.

Förutom för avlyssning av telefonsamtal kan tvångsmedlet således

användas för upptagning av annan telekommunikation än muntlig

sådan, såsom telex, telefax och datakommunikation.

Hemlig teleövervakning innebär att uppgifter i hemlighet

hämtas in om samtal eller andra telemeddelanden som har

expedierats eller beställts till eller från en viss

telefonapparat eller annan teleanläggning eller att en sådan

anläggning avstängs för samtal eller meddelanden.

I enlighet med riksdagens önskemål (JuU 1981/82:54, rskr. 298

och prop. 1988/89:124 s. 55, JuU25, rskr. 313) redovisar

regeringen årligen hur reglerna i RB om hemlig teleavlyssning

och hemlig teleövervakning har tillämpats (se senast skr.

1993/94:46, JuU6, rskr. 21).

I den skrivelse som utskottet nu behandlar lämnar regeringen

en redogörelse för tillämpningen av bestämmelserna i RB om

hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning under år 1993.

Redogörelsen bygger på uppgifter som Rikspolisstyrelsen (RPS)

lämnat i en skrivelse till regeringen den 7 september 1994.

Redogörelsen omfattar samtliga fall av hemlig teleavlyssning och

hemlig teleövervakning enligt RB:s regler under år 1993.

Hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning med stöd av

bestämmelserna i RB har enligt regeringens skrivelse

huvudsakligen förekommit i förundersökningar där det funnits

starka misstankar om organiserad eller annars omfattande handel

med narkotika och då andra spaningsmetoder prövats utan resultat

eller redan från början befunnits vara otillräckliga.

Huvudsyftet har liksom tidigare varit att avslöja den mera

omfattande smugglingen till och försäljningen inom landet.

Hemlig teleavlyssning

När det gäller förundersökningar avseende grovt narkotikabrott

visar regeringsskrivelsen att domstolarna under år 1993 meddelat

tillstånd att avlyssna kommunikation till eller från

telefonapparater eller andra teleanläggningar som innehafts

eller använts av sammanlagt 261 misstänkta personer. Antalet

sådana fall under åren 1969--1993 var följande.

00>1969 16>28 38>1978 50>102 70>1987 82>205

00>1970 16>39 38>1979 50>147 70>1988 82>210

00>1971 16>44 38>1980 50>220 70>1989 82>214

00>1972 16>34 38>1981 50>277 70>1990 82>214

00>1973 16>46 38>1982 50>313 70>1991 82>243

00>1974 16>44 38>1983 50>418 70>1992 82>258

00>1975 16>42 38>1984 50>414 70>1993 82>261

00>1976 16>64 38>1985 50>233

00>1977 16>122 38>1986 50>213

När det gäller andra grova brott som enligt RB kan grunda rätt

till teleavlyssning uppges sådan ha använts i 84 fall under år

1993. Det har gällt förundersökningar som huvudsakligen rört

mord, grov mordbrand, grovt rån, grov penningförfalskning och

grovt sabotage. Motsvarande siffror för de närmast föregående

åren var 61 (1992), 31 (1991), 13 (1990), 24 (1989), 15 (1988),

15 (1987), 15 (1986) resp. 6 (1985). (Siffran för 1986

innefattar inte den telefonavlyssning som det året ägde rum inom

utredningen av mordet på statsminister Olof Palme.)

Den genomsnittliga avlyssningstiden år 1993 var 43 dagar.

Motsvarande tider för tidigare år var 47 dagar (1992) 44 dagar

(1991), 46 dagar (1990), 44 dagar (1989), 48 dagar (1988), 54

dagar (1987), 53 dagar (1986) resp. 60 dagar (1985). Under 1993

förekommer ärenden där avlyssningen pågått endast en dag medan

den i några andra fall har pågått i mer än fem månader. I ett

fall har avlyssningen pågått i nästan ett år.

Av skrivelsen framgår att avlyssningen haft betydelse för

förundersökningen i fråga om den misstänkte i drygt 56 % av

fallen år 1993, vilket kan jämföras med drygt 47 % av fallen år

1992, 48 % av fallen år 1991, 47 % (1990), 51 % (1989), 44 %

(1988), 68 % (1987), 64 % (1986) resp. 77 % (1985).

Vidare framgår av regeringsskrivelsen att avlyssningen inte

gett något resultat i knappt 16 % av fallen och att åtgärden

avbrutits med kvarstående misstanke i drygt 27 % av fallen.

Motsvarande siffror för år 1992 är att avlyssningen inte gav

något resultat i drygt 28 % av fallen och att åtgärden avbröts

med kvarstående misstanke i drygt 24 % av fallen.

Under redovisningsperioden har det i likhet med föregående år

inte förekommit något fall där domstol lämnat en ansökan om

teleavlyssning utan bifall. Inte heller vid den förhandsprövning

som RPS gör har negativt besked lämnats i något fall.

Hemlig teleövervakning

Enligt skrivelsen har tillstånd för hemlig teleövervakning

lämnats i 60 fall under år 1993. Av dessa avsåg 54 fall

narkotikabrott, tre fall mord och tre fall andra brott.

Även under 1992 lämnades 60 tillstånd, varav 57 fall avsåg

narkotikabrott och tre fall avsåg grov stöld och grovt rån.

Under 1991 lämnades 41 tillstånd varav 35 fall avsåg

narkotikabrott och sex fall avsåg grov stöld, grovt bedrägeri,

grovt rån och egenmäktighet med barn.

Tiderna för teleövervakningarna under år 1993 varierar mellan

en och tre månader. För år 1992 varierade tiderna mellan 18

dagar och knappt fyra månader.

Den genomsnittliga teleövervakningstiden var 34,8 dagar.

Motsvarande siffra för år 1992 var drygt 47 dagar och för år

1991 43 dagar.

Teleövervakning har haft betydelse för förundersökningen i

fråga om den misstänkte i 35 % av fallen. År 1992 var

motsvarande siffra 25 %. I 10 % av fallen har övervakningen

inte gett något resultat och i 55 % av fallen har åtgärden

avbrutits med kvarstående misstanke. Motsvarande siffror för år

1992 är att 37 % av fallen blev resultatlösa och i 38 % av

fallen avbröts åtgärden med kvarstående misstanke.

Inte heller i fråga om teleövervakning har det under

redovisningsperioden förekommit att domstol lämnat en ansökan

utan bifall eller att RPS vid förhandsprövning lämnat ett

negativt besked.

Överväganden

Utskottet kan först konstatera att antalet teleavlyssningar på

grund av misstanke om grovt narkotikabrott under åren

1986--1990 låg på en relativt konstant nivå men att antalet har

ökat sedan år 1991. De för år 1991--1993 registrerade ökningarna

ger enligt utskottets mening dock inte anledning att anta att

trenden är starkt uppåtgående. Jämfört med år 1992 har det

endast skett en marginell ökning under år 1993. Av

regeringsskrivelsen framgår också att antalet fall av hemlig

teleavlyssning när det gäller annan grov brottslighet än

narkotikabrott, som under åren 1983--1990 legat på en i allt

väsentligt jämn nivå, sedan 1991 ökat i betydande grad.

Med tanke på att det tidigare förekommit stora variationer

såväl uppåt som nedåt i antal avlyssningar mellan olika år anser

utskottet, i likhet med vad utskottet uttalade förra året, att

ytterligare jämförelseår behövs för att med säkerhet kunna göra

bedömningar av läget. Utskottet utgår från att regeringen mycket

nära följer utvecklingen.

Utskottet konstaterar, när det gäller såväl teleavlyssning som

teleövervakning, att andelen fall i vilka åtgärden haft

betydelse för förundersökningen i fråga om den misstänkte ökat

starkt jämfört med föregående år samtidigt som andelen fall i

vilka åtgärden inte lett till något resultat minskat kraftigt.

Utskottet noterar också att de fall i vilka teleövervakning

avbrutits med kvarstående misstanke ökat samt att den

genomsnittliga tiden för sådan övervakning minskat i betydande

grad. I övriga avseenden är förhållandena i stort sett

oförändrade jämfört med föregående år.

Härutöver vill utskottet i likhet med regeringen konstatera

att antalet beslag av främst heroin och amfetamin, liksom den

mängd som har beslagtagits, har ökat successivt under senare år.

Av regeringsskrivelsen framgår att antalet beslag under år 1993

avseende sådan narkotika har ökat något jämfört med år 1992 och

att beslagsmängden i jämförelse med år 1992 har ökat när det

gäller amfetamin men minskat när det gäller heroin och kokain.

Utskottet delar regeringens uppfattning att läget på

narkotikaområdet alltjämt är djupt oroande, och utskottet anser

i likhet med regeringen att teleavlyssning är ett hjälpmedel som

inte kan undvaras i kampen mot narkotikan. Detsamma gäller i

fråga om annan särskilt grov brottslighet. I detta sammanhang

har utskottet föregående år särskilt pekat på utvecklingen när

det gäller grova rån. Regeringen redovisar i skrivelsen att en

relativt omfattande avlyssning skett på grund av misstanke om

grovt rån.

Utskottet noterar i likhet med föregående år att

teleövervakning i avsevärt mindre omfattning än teleavlyssning

har haft betydelse för förundersökning i fråga om den

misstänkte. Andelen fall där övervakningen haft sådan betydelse

har emellertid, som nyss nämnts, ökat kraftigt sedan år 1991.

Jämfört med år 1992 har teleövervakningen varit påtagligt mera

framgångsrik trots att antalet tillstånd var oförändrat. Att

teleövervakning inte är lika effektivt som teleavlyssning är som

regeringen anför emellertid en naturlig följd av dessa

tvångsmedels olika användningsområden; teleövervakning har sin

största betydelse i förundersökningar om narkotikabrott och

fyller en viktig funktion för att t.ex. kartlägga en misstänkt

narkotikahandlares kontaktkrets. Teleövervakning kan också

utgöra ett komplement till teleavlyssning.

Avslutningsvis vill utskottet återigen understryka vikten av

restriktivitet när det gäller teleavlyssning och

teleövervakning. Av betydelse i det sammanhanget är den praxis

enligt vilken ärenden om teleavlyssning anmäls för

rikspolischefen innan de överlämnas till åklagare (jfr prop.

1980/81:76 s. 277 f och JuU1987/88:4 s. 4). Som utskottet

tidigare uttalat är det ett oavvisligt krav att åtgärderna i

varje enskilt fall så långt det är möjligt begränsas i fråga om

både antalet avlyssnade eller övervakade telefonapparater och

andra teleanläggningar och den tid som någon av åtgärderna

pågår.

Med dessa uttalanden bör regeringens skrivelse läggas till

handlingarna.

Hemställan

Utskottet hemställer

beträffande hemlig teleavlyssning och hemlig

teleövervakning

att riksdagen lägger regeringens skrivelse 1994/95:32 till

handlingarna.

Stockholm den 15 november 1994

På justitieutskottets vägnar

Gun Hellsvik

I beslutet har deltagit: Gun Hellsvik (m), Göran Magnusson

(s), Sigrid Bolkéus (s), Märta Johansson (s), Görel Thurdin (c),

Margareta Sandgren (s), Anders G Högmark (m), Siw Persson (fp),

Ann-Marie Fagerström (s), Alice Åström (v), Pär Nuder (s), Lars

Björkman (m), Kia Andreasson (mp), Rolf Åbjörnsson (kds), Helena

Frisk (s) och Jeppe Johnsson (m).