Beredningskedjan

Dir.SOUDsProp.Bet.Rskr.

Fortsatt giltighet av 1952 års tvångsmedelslag

1994-11-15 · 4 sidor


Så kom texten hit

  • Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: dokumentet är webbpublicerat utan tryckt paginering och indelas i avsnitt — ett sidnummer visas aldrig om det inte står i källan

Varje sida nedan har en egen länk «Kontrollera mot PDF» till originalet på just den sidan.

Citera

Bet. 1994/95:JuU4, Fortsatt giltighet av 1952 års tvångsmedelslag

Dokumentets text

avsnitt 1 Kontrollera mot PDF

Justitieutskottets betänkande

1994/95:JUU04

Fortsatt giltighet av 1952 års tvångsmedelslag

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motionen

Utskottet

Hemställan

Reservation

1994/95

JuU4

Sammanfattning

I detta betänkande behandlar utskottet regeringens förslag om

en förlängning av giltighetstiden för 1952 års tvångsmedelslag.

Utskottet tillstyrker förslaget. Till betänkandet har fogats en

reservation (v).

Propositionen

I proposition 1994/95:33 har regeringen

(Justitiedepartementet) föreslagit att lagen (1952:98) med

särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål skall

fortsätta att gälla till utgången av år 1995.

Lagförslaget har fogats till betänkandet, se bilaga.

Motionen

1994/95:Ju8 av Alice Åström m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen

avslår proposition 1994/95:33 om fortsatt giltighet av 1952 års

tvångsmedelslag enligt vad i motionen anförts om ett

ofullständigt beslutsunderlag.

Utskottet

Bestämmelser om tvångsmedel vid beivrande av brott finns,

förutom i rättegångsbalken (RB), i bl.a. lagen (1952:98) med

särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål. Lagen,

som är tidsbegränsad, innehåller tilläggs- och

undantagsbestämmelser till den grundläggande regleringen i RB i

fråga om straffprocessuella tvångsmedel och ger utökade

möjligheter att uppdaga brott som rör rikets säkerhet eller är

av allmänfarlig natur. Efter den senast gjorda förlängningen

gäller lagen till utgången av år 1994 (prop. 1993/94:14, JuU5,

rskr. 20).

Lagen gäller vid förundersökning angående dels vissa

allmänfarliga brott (t.ex. mordbrand, allmänfarlig ödeläggelse

och sabotage), dels vissa högmålsbrott (t.ex. uppror och

högförräderi) och dels vissa brott mot rikets säkerhet (t.ex.

spioneri). Lagen gäller också försök, förberedelse och stämpling

till dessa brott om sådan gärning är belagd med straff.

I förhållande till regleringen i RB ger lagen utvidgade

möjligheter till bl.a. häktning och anhållande samt hemlig

teleavlyssning och hemlig teleövervakning (se 1992/93:JuU9

s. 1 f).

SÄPO-kommittén kom i sitt slutbetänkande (SOU 1990:51)

Säkerhetspolisens arbetsmetoder, personalkontroll och

meddelarfrihet fram till slutsatsen att det föreligger ett

permanent behov av sådana särskilda möjligheter till

tvångsanvändning som 1952 års lag tillhandahåller. På sikt

borde, ansåg kommittén, bestämmelserna arbetas in i RB.

För närvarande pågår flera olika utredningar som behandlar

regelsystemen för olika tvångsmedel. Polisrättsutredningen (Ju

1991:05) har genom tilläggsdirektiv (dir. 1993:33) fått i

uppdrag att se över behovet av att ändra reglerna i RB om

beslag, husrannsakan, kroppsvisitation och kroppsbesiktning.

avsnitt 2 Kontrollera mot PDF

Utredningen skall ha slutfört sitt uppdrag senast den 1 mars

1995. Reglerna om hemlig teleavlyssning och hemlig

teleövervakning är föremål för en översyn (Ju 1994:G) i

belysning av den snabba tekniska utveckling och de

marknadsrelaterade förändringar som äger rum på teleområdet och

telemarknaden. I samband härmed bereds inom

Justitiedepartementet förslagen i Datastraffrättsutredningens

betänkande (SOU 1992:110), Information och den nya

InformationsTeknologin -- straff och processrättsliga frågor,

såvitt avser telekontrollagstiftningen. Även frågan om behovet

av att se över RB:s regler om häktning är aktuell.

Domstolsverket har fått i uppdrag att göra en förnyad

utvärdering av 1988 års häktningsreform. Uppdraget skall vara

slutfört senast den 31 december 1994.

Regeringen gör i propositionen den bedömningen att resultaten

av det pågående översynsarbetet kan vara avgörande för frågan om

och i så fall hur bestämmelserna i 1952 års lag skall

permanentas. Ett ställningstagande i frågan bör enligt

regeringen anstå tills arbetet avslutats. I avvaktan härpå bör

giltighetstiden för lagen förlängas ytterligare ett år till

utgången av år 1995.

I motion Ju8 (v) kritiseras den redovisning som lämnas i

propositionen beträffande tillämpningen av 1952 års lag.

Motionärerna, som efterlyser en redovisning av i vilken

utsträckning lagen använts och varför den behövs, anser att det

bristfälliga beslutsunderlaget bör leda till att propositionen

avslås.

I propositionen redovisas att Säkerhetspolisen i en skrivelse

den 1 september 1994 till regeringen anfört att 1952 års lag är

av utomordentlig vikt för Säkerhetspolisens fortsatta verksamhet

och hemställt att lagen återigen förlängs. Säkerhetspolisen har

därvid anfört att lagen alltjämt utgör en nödvändig grund för

Säkerhetspolisens verksamhet för uppdagande av brott mot rikets

säkerhet samt att de möjligheter till tvångsmedel i särskilda

fall som lagen ger också har utnyttjats i stor omfattning.

Utskottet vill för sin del beträffande behovet av den

reglering som 1952 års lag innehåller i likhet med föregående år

erinra om SÄPO-kommitténs nyssnämnda ställningstagande. I fråga

om redovisningen i propositionen för lagens tillämpning vill

utskottet påminna om att utskottet i ett initiativärende år 1982

om parlamentarisk kontroll i fråga om telefonavlyssning

efterlyste en årlig redovisning till riksdagen men från

redovisningen undantog sådana brottmål som avses i 1952 års lag.

Utskottet uttalade att utskottet härvidlag liksom eljest självt

kan inhämta den information som anses behövlig (JuU 1981/82:54

s. 5; jfr 1988/89:Ju21 s. 9 f och 1990/91:JuU6 s. 3). Det bör

avsnitt 3 Kontrollera mot PDF

också nämnas att utskottet regelmässigt och med viss

periodicitet brukar inhämta upplysningar i här aktuella

hänseenden vid besök hos Säkerhetspolisen eller vid utfrågning

med företrädare för Säkerhetspolisen.

Utskottet ansluter sig till regeringens bedömning. 1952 års

lag bör således ges fortsatt giltighet i enlighet med

regeringens förslag. Motion Ju8 avstyrks.

Hemställan

Utskottet hemställer

beträffande fortsatt giltighet av 1952 års lag

att riksdagen med bifall till proposition 1994/95:33 och med

avslag på motion 1994/95:Ju8 antar det genom propositionen

framlagda förslaget till lag om fortsatt giltighet av lagen

(1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa

brottmål.

res. (v)

Stockholm den 15 november 1994

På justitieutskottets vägnar

Gun Hellsvik

I beslutet har deltagit:

Gun Hellsvik (m),

Göran Magnusson (s),

Sigrid Bolkéus (s),

Märta Johansson (s),

Görel Thurdin (c),

Margareta Sandgren (s),

Anders G Högmark (m),

Siw Persson (fp),

Ann-Marie Fagerström (s),

Alice Åström (v),

Pär Nuder (s),

Lars Björkman (m),

Kia Andreasson (mp),

Rolf Åbjörnsson (kds),

Helena Frisk (s) och

Jeppe Johnsson (m).

Reservation

Avslag på propositionen

Alice Åström (v) anför

1952 års tvångsmedelslag innehåller bestämmelser om

straffprocessuella tvångsmedel som innebär att den enskildes

rättsliga skydd är väsentligt svagare än vad som gäller enligt

rättegångsbalkens regler. Lagen är bl.a. på grund härav

tidsbegränsad.

I propositionen redovisas på några rader att säkerhetspolisen

anser lagen vara nödvändig, att den utnyttjas i stor omfattning

samt att det är av utomordentlig vikt att giltighetstiden

förlängs. Även om utskottet i och för sig har möjligheter att

självt inhämta information om lagens tillämpning m.m. anser jag

att det underlag som redovisas i propositionen för den

föreslagna förlängningen av lagens giltighetstid är

otillräckligt. Med tanke bl.a. på att insynen i hur lagen

används är begränsad vilket utgör ett hot mot rättssäkerheten

och på att tillämpningen innebär stora risker för

integritetskränkningar, anser jag att beslut om en förlängning

av giltighetstiden inte kan fattas utan att regeringen närmare

redovisar i vilken utsträckning lagen använts och mera ingående

utvecklar skälen till att den behövs.

Jag är sålunda kritisk mot regeringsförslaget, och jag är, i

linje med vad som framförs i motion Ju8, inte beredd att

tillstyrka förslaget i propositionen om en förlängning av 1952

års lag.

Mot bakgrund av det anförda anser jag att utskottets

hemställan bort ha följande lydelse:

beträffande fortsatt giltighet av 1952 års lag

att riksdagen med bifall till motion 1994/95:Ju8 avslår det

avsnitt 4 Kontrollera mot PDF

genom proposition 1994/95:33 framlagda förslaget till lag om

fortsatt giltighet av lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser

om tvångsmedel i vissa brottmål.

Regeringens lagförslag

Bilaga