Bet. 1994/95:JuU5

Justitieutskottets betänkande

1994/95:JUU05

Ökat skydd för barn

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Utskottet

Hemställan

1994/95

JuU5

Sammanfattning

I detta betänkande behandlar utskottet regeringens förslag

till ändringar i brottsbalken i syfte att ytterligare stärka

skyddet för barn och ungdomar mot att bli utnyttjade i sexuella

sammanhang. Förslagen bygger delvis på uttalanden av riksdagen i

fråga om bl.a. sexuellt umgänge med barn, straffmaximum för

grovt sexuellt utnyttjande samt preskriptionsregler rörande

sexualbrott mot barn. Utskottet, som konstaterar att förslagen

ligger väl i linje med utskottets tidigare överväganden,

tillstyrker bifall till propositionen.

Propositionen

I proposition 1994/95:2 (Justitiedepartementet) har regeringen

föreslagit att riksdagen antar det i propositionen framlagda

förslaget till lag om ändring i brottsbalken (BrB).

Lagförslaget, som granskats av Lagrådet, har fogats till

betänkandet, se bilaga.

Utskottet

Inledning

Den bärande tanken bakom straffbestämmelserna för sexualbrott

är en önskan att värna om den enskildes sexuella

självbestämmanderätt. Samhället har dock inte helt överlåtit på

den enskilde att bestämma över sina sexuella förbindelser. Detta

gäller bl.a. för barn och ungdomar. Lagstiftningen på detta

område bygger på att det finns ett särskilt behov av att bereda

barn skydd mot olika former av sexuella övergrepp och

utnyttjanden. Utgångspunkten är att den som är under 15 år skall

skyddas mot varje form av sexuell beröring och att den som är

underårig, dvs. under 18 år, skall skyddas mot vissa

otillbörliga utnyttjanden och viss förförelse. Sexualbrotten är

utformade som övergrepp gentemot personer, som behöver skydd

för sin sexuella integritet.

Bestämmelserna om sexualbrotten återfinns i 6 kap. BrB.

Reglerna har varit föremål för översyner vid upprepade

tillfällen under årens lopp. Genom omfattande ändringar som

trädde i kraft den 1 juli 1984 (prop. 1983/84:105, JuU25, rskr.

332, SFS 1984:399) kom hela kapitlet att stöpas om. Bl.a. togs

bestämmelserna om otukt med barn och otukt med ungdom bort och i

stället infördes bestämmelser om sexuellt utnyttjande av

underårig och sexuellt umgänge med barn.

Den 1 juli 1992 ändrades ett flertal regler i 6 kap. BrB på

nytt (prop. 1991/92:35, JuU7, rskr. 159, SFS 1992:147).

Ändringarna syftade bl.a. till att stärka skyddet för barn och

ungdomar mot att bli utnyttjade i sexuella sammanhang och till

att i strafflagstiftningen ytterligare markera allvaret i

sexuella övergrepp mot barn. Bl.a. infördes då en grov grad av

brotten sexuellt utnyttjande och sexuellt tvång.

Den 20 november 1989 antog FN:s generalförsamling en

konvention om barnets rättigheter, den s.k. barnkonventionen.

Konventionen innehåller bestämmelser avsedda att tillförsäkra

barn grundläggande rättigheter och att bereda barn skydd mot

övergrepp och utnyttjande. Med barn avses i konventionen varje

människa under 18 år. Sverige ratificerade konventionen i juni

1990 och den trädde i kraft den 2 september samma år. Sverige

reserverade sig inte på någon punkt och tillträdet till

konventionen föranledde inga ändringar i gällande lagstiftning

(prop. 1989/90:107, SoU28, rskr. 350).

Under år 1993 utarbetades inom Justitiedepartementet

departementspromemorian (Ds 1993:80) Ökat skydd för barn

Ytterligare åtgärder mot sexuella övergrepp m.m.

I promemorian behandlas frågan om svensk lagstiftning i någon

del behöver ändras för att Sverige skall anses uppfylla

bestämmelserna i barnkonventionen i fråga om bl.a. skydd av barn

mot sexuellt utnyttjande och sexuella övergrepp samt rörande

behandlingen av barn som frihetsberövats eller misstänks för

brott.

Vidare behandlas i promemorian vissa frågor om sexuella

övergrepp mot barn. Promemorian mynnar ut i vissa förslag till

lagändringar mot bakgrund av bl.a. uttalanden i riksdagen

rörande sexuellt umgänge med barn (1992/93:JuU16 s. 14 f) samt

straffmaximum för grovt sexuellt utnyttjande och

preskriptionsregler avseende sexualbrott mot barn (1991/92:JuU7

s. 13 resp. s. 15).

Propositionen grundas på promemorian och remissbehandlingen

av den.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås vissa ändringar i BrB i syfte att

ytterligare stärka skyddet för barn och ungdomar mot att bli

utnyttjade i sexuella sammanhang.

Bestämmelsen om sexuellt umgänge med barn i 6 kap. 5 § BrB,

dvs. då någon i annat fall än som avses förut i 6 kap. BrB har

sexuellt umgänge med barn under 15 år, förs enligt förslaget in

i 6 kap. 4 § första stycket BrB och blir således att rubricera

som sexuellt utnyttjande av underårig eller, i förekommande

fall, grovt sexuellt utnyttjande av underårig. Till följd härav

upphävs 6 kap. 5 § BrB.

Straffmaximum för grovt sexuellt utnyttjande i 6 kap. 3 § BrB

höjs enligt förslaget från fängelse högst fyra år till fängelse

högst sex år.

Bestämmelsen om sexuellt ofredande, 6 kap. 7 § BrB, föreslås

utvidgad på så sätt att det blir straffbart att förmå även den

som är fyllda 15 men inte 18 år att företa eller medverka i en

handling med sexuell innebörd, om handlingen är ett led i

framställning av pornografisk bild eller utgör en posering i

annat fall än när det är fråga om framställning av en bild.

Vidare föreslås i propositionen att preskriptionstiden för

sexualbrott mot barn enligt 6 kap. 1--4 och 6 §§ BrB förlängs på

så sätt att preskriptionstiden börjar löpa först den dag

målsäganden fyller eller skulle ha fyllt 15 år. Regler om detta

förs enligt förslaget in i 35 kap. 4 § BrB.

Slutligen behandlas vissa frågor mot bakgrund av

barnkonventionen.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 1995.

Utskottets överväganden

Utskottet vill redan här slå fast att regeringens förslag

ligger väl i linje med de överväganden som legat bakom

utskottets tidigare ställningstaganden i flertalet av de

aktuella frågorna och som framgår av det följande ställer

utskottet sig bakom förslagen. Till de enskilda förslagen

återkommer utskottet i det följande.

Sexuellt umgänge med barn

Enligt 6 kap. 5 § BrB döms den som har sexuellt umgänge med

barn under 15 år för sexuellt umgänge med barn till fängelse

i högst fyra år. Straffskyddet för barn under 15 år är

ovillkorligt och avser såväl heterosexuella som homosexuella

handlingar. Straff inträder även om den sexuella förbindelsen är

helt frivillig från barnets sida och oavsett om något

beroendeförhållande föreligger eller inte. Bestämmelsen är

subsidiär i förhållande till de sexualbrott som anges i 6 kap.

1--4 §§ om våldtäkt, sexuellt tvång, sexuellt utnyttjande och

sexuellt utnyttjande av underårig. I de fall då någon av dessa

bestämmelser inte är tillämplig på ett fall av sexuell

förbindelse mellan en vuxen och ett barn blir det alltså fråga

om att tillämpa bestämmelsen om sexuellt umgänge med barn.

Begreppet sexuellt umgänge innefattar, förutom samlag,

främst någorlunda varaktig beröring av den andres könsorgan

eller beröring av den andres kropp med det egna könsorganet,

dvs. sexualhandlingar som företas med avsikt att tillfredsställa

eller uppväcka bådas eller enderas sexuella drift. Med

samlag avses i detta sammanhang att mannens och kvinnans

könsdelar kommit i beröring med varandra. Det föreligger inget

krav på inträngande eller sädesutgjutning och inte heller på

varaktighet. Även en kortvarig beröring kan i detta sammanhang

utgöra samlag.

Utskottet har vid ett stort antal tillfällen de senaste åren

behandlat frågor som rör sexualbrott och straff för olika

sexuella övergrepp på barn. Vid utskottets behandling av frågor

om sexualbrott i samband med utskottets betänkande rörande

straffskalor våren 1993 (1992/93:JuU16 s. 15 f) biföll

riksdagen utskottets hemställan (rskr. 220) om ett

tillkännagivande att regeringen borde överväga att göra en

allmän översyn av bestämmelsen om sexuellt umgänge med barn i 6

kap. 5 § BrB. Enligt utskottet kunde det ifrågasättas om

benämningen "sexuellt umgänge" är lämplig eller ens adekvat för

det slag av gärningar som straffbeläggs i paragrafen. Vidare

fanns det, enligt utskottet, skäl att överväga om bestämmelsen

medger en tillräcklig reaktion från samhällets sida på alla de

former av sexuella övergrepp mot barn som den för närvarande är

tänkt att omfatta. I det sammanhanget kunde det enligt

utskottets uppfattning finnas anledning att se över såväl

bestämmelsens tillämpningsområde som dess straffskala.

I propositionen föreslås att den nuvarande bestämmelsen i 6

kap. 5 § BrB om sexuellt umgänge med barn förs in i 6 kap. 4 §

första stycket BrB.

Enligt bestämmelsen i 6 kap. 4 § BrB bereds ungdom under 18 år

ett förstärkt straffskydd mot sexuellt umgänge i de fall den

unge antingen är avkomling, dvs. barn eller barnbarn osv. till

gärningsmannen eller står under gärningsmannens fostran, dvs.

gärningsmannen är vårdnadshavare, styvförälder eller liknande,

eller slutligen att gärningsmannen på grund av myndighets beslut

har att svara för den unges vård eller tillsyn. Regleringen

innebär i huvudsak ett absolut förbud för föräldrar, andra

fostrare eller vård- eller tillsynspersonal inom t.ex.

socialvården att inlåta sig på sexuellt umgänge med underåriga

som står under deras vård eller tillsyn. Det kan sägas att det

typiska är att det föreligger ett beroendeförhållande mellan

barnet och den vuxne. Straffet är fängelse i högst fyra år. Har

den som begått gärningen visat särskild hänsynslöshet mot den

underårige eller om brottet på grund av dennes låga ålder eller

annars är att anse som grovt är straffet fängelse i lägst två

och högst åtta år.

Enligt regeringen är en sådan straffrättslig särbehandling som

återfinns i 6 kap. 4 § BrB motiverad också i de situationer där

någon, oavsett om något beroendeförhållande föreligger eller

inte, utnyttjar barn under 15 år genom att förmå barnet att

delta i sexuella handlingar. Avsikten är att det skall markeras

att ett barn alltid måste ha nått en sådan nivå av insikt och

mognad att det kan inse vidden av sina handlingar innan ett

relevant samtycke till sexuellt umgänge kan ges. Lagstiftningen

skall tydligt förmedla att om ett barn deltar i en sexuell

aktivitet med en vuxen så är detta helt och hållet den vuxnes

ansvar.

Genom den föreslagna ändringen kommer också vissa av de

gärningar som i dag faller under bestämmelsen om sexuellt

umgänge med barn att, enligt 6 kap. 4 § andra stycket BrB, kunna

bedömas som grovt sexuellt utnyttjande av underårig.

Utskottet tillstyrker propositionen i denna del.

Grovt sexuellt utnyttjande

Till straff enligt 6 kap. 3 § BrB för sexuellt utnyttjande

döms den som förmår annan till sexuellt umgänge genom att

allvarligt missbruka hans eller hennes beroende ställning eller

som har sexuellt umgänge med annan genom att otillbörligt

utnyttja att denne befinner sig i vanmakt eller annat hjälplöst

tillstånd eller lider av psykisk störning. Straffet är fängelse

i högst två år.

Genom den tidigare nämnda lagstiftningen som trädde i kraft

den 1 juli 1992, (prop. 1991/92:35, JuU7, rskr. 159, SFS

1992:147), infördes den grova graden av brottet sexuellt

utnyttjande med en straffskala om fängelse lägst sex månader och

högst fyra år. Som rekvisit för när brottet skall bedömas som

grovt anges att gärningsmannen har visat särskild hänsynslöshet

eller om brottet annars är att anse som grovt. I ärendet

uttalade utskottet (s. 13), att utskottet godtog

justitieministerns förslag när det gällde gradindelningen men

att det inte var berett att frångå sitt tidigare

ställningstagande att sexuellt utnyttjande ur

straffvärdesynpunkt kan te sig likvärdigt med våldtäkt och att

detta borde komma till uttryck i straffmaximum för brottet grovt

sexuellt utnyttjande. -- I sina tidigare uttalanden (se JuU

1986/87:3 s. 11 f) hade utskottet särskilt tagit sikte på

situationer där straffvärdet för gärningen var högt och närmast

borde likställas med straffvärdet för våldtäkt. Utskottet utgick

i 1992 års ärende ifrån att saken skulle bli föremål för

ytterligare överväganden utan något särskilt uttalande från

riksdagens sida.

Utskottet ser därför med tillfredsställelse att regeringen nu

föreslår att maximistraffet för grovt sexuellt utnyttjande höjs

från fängelse i fyra år till fängelse i sex år, dvs. samma som

för våldtäkt.

Utskottet tillstyrker propositionen i denna del.

Sexuellt ofredande

Enligt stadgandet i 6 kap. 7 § BrB första stycket skall den

dömas för sexuellt ofredande som sexuellt berör barn under

15 år eller förmår ett barn under 15 år att företa eller

medverka i någon handling med sexuell innebörd. Detsamma gäller

den som blottar sig för annan på ett sätt som är ägnat att väcka

anstöt eller eljest genom ord eller handling på ett uppenbart

sedlighetssårande sätt uppträder anstötligt mot annan. Straffet

är böter eller fängelse i högst två år. Straffmaximum höjdes så

sent som den 1 juli 1993 (prop. 1992/93:141, JuU16, rskr. 220,

SFS 1993:207).

Såvitt nu är av intresse straffbeläggs härigenom såsom

sexuellt ofredande att någon förmår ett barn under 15 år att

vara modell vid framställning av pornografisk bild eller vid

sexuell posering.

Lagstiftningen bygger i princip på att den som har uppnått 15

års ålder själv har ett ansvar för sina sexuella handlingar.

Regeringen anser att detta dock inte kan gälla fullt ut. Unga

människor är enligt barnkonventionen i många avseenden att

bedöma som barn åtminstone upp till 18 års ålder, och de som

utnyttjas i pornografiska sammanhang kan inte själva överblicka

och bedöma de långsiktiga konsekvenserna av sitt handlande. Det

finns en uppenbar risk att dessa ungdomar tar särskild social

och känslomässig skada. Ungdomar bör därför enligt regeringen

ges ett ökat skydd mot sexuell exploatering och de skador som

kan bli en följd därav.

I propositionen föreslås att bestämmelsen om sexuellt

ofredande utvidgas på så sätt att det blir straffbart att förmå

även den som är fyllda 15 men inte 18 år att medverka vid

framställning av pornografisk bild eller vid sexuell posering.

Regeln har utformats så, att för ansvar krävs att gärningsmannen

genom tvång, förledande eller annan otillbörlig påverkan förmår

den underårige att företa eller medverka i handling med sexuell

innebörd, om handlingen är ett led i framställningen av

pornografisk bild eller utgör en posering i annat fall än när

det är fråga om framställning av en bild. Till skillnad mot vad

som gäller när barnet är under 15 år faller således

bildframställning m.m. vid vilka den unge medverkat helt och

hållet frivilligt utanför det straffbelagda området.

Utskottet delar regeringens bedömning och tillstyrker

propositionen i denna del.

I sammanhanget kan nämnas att bestämmelsen om sexuellt

ofredande är av betydelse bl.a. också vid bekämpningen av

barnpornografibrott som regleras i 16 kap. 10 a § BrB. Enligt

den bestämmelsen skall den dömas för barnpornografibrott som

skildrar barn i pornografisk bild med uppsåt att bilden sprids

eller som sprider sådan bild. Straffet är böter eller fängelse i

högst två år.

Riksdagen beslutade i våras (1993/94:KU28, rskr. 450) om

vilande grundlagsändringar som bl.a. innebär att det blir

straffbart att inneha barnpornografi fr.o.m. den 1 januari 1999.

Vidare kan nämnas att regeringen den 3 november i år har

beslutat om direktiv (dir. 1994:117) för en kommitté som skall

ha till uppgift att utreda på vilket sätt och med vilka medel

barnpornografi bäst kan bekämpas.

Preskriptionsbestämmelser för sexualbrott

Inom straffrätten finns två former av preskription,

åtalspreskription och påföljdspreskription. De allmänna

bestämmelserna om preskription ges i 35 kap. BrB.

Åtalspreskription innebär att påföljd för ett brott inte får

ådömas om den misstänkte inte har häktats eller erhållit del av

åtal för brottet inom viss tid från brottet. Denna tid är

bestämd till olika antal år beroende på det straff som högst kan

följa på brottet. Preskriptionstiden är två år om på brottet

inte kan följa svårare straff än fängelse i ett år, fem år om

svåraste straffet är högre men inte över fängelse i två år, tio

år om svåraste straffet är högre men inte över fängelse i åtta

år, femton år om svåraste straffet är fängelse på viss tid över

åtta år och slutligen tjugofem år om fängelse på livstid kan

följa på brottet.

Preskriptionstiden löper enligt huvudregeln från den dag då

brottet begicks.

Reglerna om åtalspreskription i BrB gäller också i fråga om

brott inom specialstraffrätten i den mån avvikande bestämmelser

inte har meddelats.

Med påföljdspreskription menas att en påföljd som har ådömts

någon bortfaller om åtgärder för verkställighet inte har

vidtagits inom viss tid som varierar efter påföljdens art och

längd.

Rättspolitiskt brukar åtalspreskription motiveras bl.a. med

att statens straffanspråk inte bör upprätthållas under

obegränsad tid; straffbehovet försvagas allteftersom tiden

löper, och från allmänpreventiv synpunkt är det därför inte lika

nödvändigt att för länge sedan begångna brott blir beivrade som

att så sker med brott som ännu är aktuella i det allmänna

medvetandet. Ett annat skäl som brukar tillmätas betydelse är

att det skulle drabba den misstänkte onödigt hårt att behöva

riskera att lång tid efter brottet ådömas straff, som kanske

äventyrar den tillvaro han byggt upp för sig (jfr SOU 1923:9 och

SOU 1925:28). Utskottet vill här tillägga att utskottet tidigare

vid flera tillfällen också slagit fast att preskriptionsreglerna

måste vara klara och enkla så att de inte vållar

tillämpningssvårigheter (se JuU 1984/85:14).

Åtalspreskriptionstiden i BrB är, som ovan framgått, bestämd

till olika antal år alltefter det straff som högst kan följa på

brottet. Det förekommer dock avsteg från de generella

bestämmelserna om preskription bl.a. i 35 kap. BrB och

skattebrottslagen (1971:69) rörande vissa bokföringsbrott resp.

skattebrott.

Utskottet behandlade under sistlidna vår (1993/94:JuU25 s. 30)

frågor rörande preskriptionsbestämmelser för sexualbrott.

Utskottet hänvisade därvid till sitt betänkande våren 1992

rörande sexuella övergrepp mot barn (1991/92:JuU7 s. 14 f).

Utskottet uttalade där bl.a. att starka skäl måste kunna

åberopas för en avvikelse från den generellt gällande

preskriptionstiden, i all synnerhet när det är fråga om att

förlänga den. Utskottet anförde vidare att utskottet emellertid

inte tidigare avvisat tanken på en särlösning för vissa brott om

sådan påkallas, och utskottet var berett att förorda en översyn

när det gällde sexualbrotten. Utskottet uttalade därvid att

översynen borde syfta till att de nuvarande

åtalspreskriptionstiderna förlängs. Vad utskottet anförde om en

översyn gav riksdagen som sin mening regeringen till känna

(rskr. 159).

Regeringen uttalar i propositionen att den i och för sig delar

den grundläggande inställningen, som framförts av Lagrådet, att

det är olyckligt om olika brott med likartat straffvärde har

olika preskriptionstider. Regeringen konstaterar emellertid att

det, som ovan nämnts, redan i dag gjorts avsteg från de

generella bestämmelserna om preskription i fråga om vissa brott.

Särskilt pekar regeringen på att vid vissa bokföringsbrott

utgångspunkten för preskriptionstidens beräknande förlagts till

en annan -- senare -- tidpunkt än dagen för brottets begående.

Regeringen konstaterar att den föreslagna regleringen inte

innebär en principiell nyhet.

Regeringen anför i propositionen att en särbehandling av

sexualbrott mot barn i preskriptionshänseende har starka skäl

för sig. Sexualbrott mot barn intar en särställning i det att de

i många fall inte ger några synliga skador. Skadorna ligger i

stället regelmässigt på det psykiska planet och kan vara både

svåra och livsvariga. Ett barn som utsätts för sexuella

övergrepp förmår ofta av olika skäl inte berätta om vad det

varit utsatt för förrän det kommer upp i de övre tonåren. Det är

först då som barnet nått sådan självständighet och mognad att

det kan berätta vad det varit med om. Sexuella övergrepp mot

barn upptäcks därför i många fall inte förrän lång tid

förflutit. Inte sällan kan de då vara preskriberade.

Regeringen understryker i propositionen att det

straffrättsliga sanktionssystemet har en central roll för att

bekämpa sexuella övergrepp. Höga krav måste därför ställas på

att regelsystemet är utformat så att det medger en effektiv

lagföring. Om bevisläget är sådant att den som gjort sig skyldig

till sexuellt övergrepp på ett barn kan överbevisas härom när

brottet uppdagas vore det enligt regeringens uppfattning

stötande om preskriptionsreglerna skulle lägga hinder i vägen

mot en lagföring. Om preskriptionstiden förlängs skulle den som

utsatts för övergrepp som barn härigenom kunna få upprättelse

även då en lång tid förflutit från händelsen och möjligheterna

att få skadestånd skulle öka. Regeringen anser att de

rättspolitiska argument, av innebörd att straffanspråket

uttunnas med tiden och att gärningsmannen efter viss tid bör

vara fredad mot ingripande, som uppbär preskriptionsinstitutet

väger lätt mot intresset av att kränkningar av detta slag

beivras.

Regeringen föreslår att preskriptionstiden för sexualbrott som

riktar sig mot barn och försök till sådant brott förlängs på det

sättet att preskriptionstiden börjar löpa först den dag

målsäganden fyller eller skulle ha fyllt 15 år.

För att en förlängning av preskriptionstiden skall vara

motiverad måste det enligt regeringsförslaget krävas att det rör

sig om allvarliga kränkningar. Regeringen ifrågasätter om de

brott som avses i bestämmelsen om sexuellt ofredande typiskt

sett uppfyller detta kriterium och föreslår att dagens

preskriptionsregler behålls för brott som faller under den

bestämmelsen. Regeringen föreslår sålunda att den nya

preskriptionsregeln skall gälla våldtäkt, sexuellt tvång,

sexuellt utnyttjande, sexuellt utnyttjande av underårig,

sexuellt umgänge med avkomling och sexuellt umgänge med syskon

(6 kap. 1--4 och 6 §§ BrB) samt försök till sådana brott. Övriga

brott i 6 kap. påverkas inte av förslaget.

Bestämmelsen om från vilken tidpunkt preskriptionstiderna

skall räknas förs in som ett andra stycke i 35 kap. 4 § BrB.

Regeringen föreslår därjämte en särskild övergångsbestämmelse

enligt vilken den nya bestämmelsen skall tillämpas även på brott

som har begåtts före ikraftträdandet om inte möjligheten att

ådöma påföljd har bortfallit enligt äldre bestämmelser.

Utskottet tillstyrker propositionen också i denna del.

Övrigt

I övrigt har utskottet ingenting att anföra med anledning av

propositionen.

Hemställan

Utskottet hemställer

beträffande åtgärder mot sexuella övergrepp på barn

att riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i

brottsbalken.

Stockholm den 22 november 1994

På justitieutskottets vägnar

Gun Hellsvik

I beslutet har deltagit:

Gun Hellsvik (m),

Lars-Erik Lövdén (s),

Göran Magnusson (s),

Sigrid Bolkéus (s),

Göthe Knutson (m),

Märta Johansson (s),

Görel Thurdin (c),

Margareta Sandgren (s),

Siw Persson (fp),

Ann-Marie Fagerström (s),

Alice Åström (v),

Pär Nuder (s),

Kia Andreasson (mp),

Rolf Åbjörnsson (kds),

Helena Frisk (s),

Jeppe Johnsson (m) och

Göran R Hedberg (m).

Regeringens lagförslag

Bilaga