Bet. 1994/95:KrU3

Kulturutskottets betänkande

1994/95:KRU03

Kulturmiljöfrågor

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

1994/95

KrU3

Sammanfattning

I betänkandet behandlas motioner som avser kulturmiljöfrågor.

Utskottet avstyrker tre motionsyrkanden som syftar till ett ökat

stöd för Sala silvergruva samt för industriminnen i Skåne och

Västmanland.

Utskottet diskuterar i sammanhanget den övergripande frågan om

insatser för industriminnesvården i Sverige. Utskottet anser att det

är angeläget att en heltäckande bild av åtgärdsbehov, kostnader m.m.

kan presenteras snarast för regeringen. Utskottet förutsätter att

det regeringsuppdrag som Riksantikvarieämbetet (RAÄ) fått, det s.k.

Industriminnesprojektet, kan slutredovisas tidigare än vad

regeringen krävt. Om detta inte skulle vara möjligt, förutsätter

utskottet att RAÄ överväger möjligheten att successivt avrapportera

resultatet av uppdraget.

En motion har till syfte att hällristningarna i Tanum i Bohuslän

skall skyddas, bevaras och levandegöras. Utskottet, som erinrar om

att de i motionen aktualiserade hällristningarna väntas bli uppförda

på Unescos Världsarvslista i december 1994, avstyrker motionen med

hänvisning bl.a. till att det ankommer i första hand på de

kulturvårdande myndigheterna att svara för att hällristningarna

skyddas och levandegörs.

Ett motionsförslag att bevara badhyttsbebyggelsen på

Falsterbonäset avstyrks med hänvisning till att det vid sidan om

ägarna i första hand åvilar kommunerna ett ansvar att tillgodose

skyddsbehov på kulturmiljöområdet.

Motionerna

1993/94:Kr217 av Bertil Persson (m) vari yrkas att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om badhytterna på Falsterbonäset.

1993/94:Kr236 av Lena Hjelm-Wallén och Birger Andersson (s, c)

vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om behovet av statliga resurser till Sala

silvergruva.

1993/94:Kr242 av Margitta Edgren m.fl. (fp) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att bevara industriminnen i Skåne.

1993/94:Kr266 av Berit Oscarsson m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om behovet av ökade insatser för byggminnesvården av

industriminnen.

1993/94:Kr301 av Karl-Erik Svartberg m.fl (s, m, fp, c, kds, nyd,

v) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om behovet av skydd för Bohusläns

hällristningar.

Ansvaret för den statliga kulturmiljövården

Vid riksmötet 1992/93 godkände riksdagen inriktningen av

länsstyrelsernas uppgifter på kulturmiljövårdens område som

tillämpas fr.o.m. den 1 juli 1993 (prop. 1992/93:100 bil. 14 punkt B

1, yttr. 1992/93:KrU7y, bet. 1992/93:BoU17, rskr. 1992/93:283). I

propositionen angavs att länsstyrelsernas uppgifter skall vara att

arbeta med landskapets långsiktiga förvaltningsfrågor och ge stöd

till de svenska jordbruksföretagens möjligheter att upprätthålla

landskapets traditionsinnehåll. De skall vidare bl.a. ansvara för

frågor om enskilda kulturmiljöer och kulturminnen samt ge

kulturmiljöområdet en sådan tyngd i organisationen att uppgifterna

kan bedrivas i enlighet med det vidgade ansvar länsstyrelserna ges

på området. I propositionen konstaterades att kulturmiljövården har

att arbeta utifrån en relativt smal resursbas. Denna svårighet kan

enligt propositionen bara bemästras genom en effektiv roll- och

ansvarsfördelning mellan kulturmiljövårdens olika parter.

Riksantikvarieämbetet (RAÄ) skall fortsättningsvis utveckla de

centrala myndighetsfunktionerna och arbeta med kunskapsuppbyggnad.

Ansvaret för att ta ställning i frågor om enskilda kulturmiljöer och

kulturminnen koncentreras till länsstyrelserna. RAÄ bemyndigas

därför att till länsstyrelserna delegera sådana beslut om bidrag

till vård av byggnader, fornlämningar och landskap som RAÄ dittills

fattat.

Statligt stöd till kulturmiljövård

För innevarande budgetår har medel för kulturmiljövård anvisats

över följande tre anslag under Kulturdepartementets huvudtitel.

1. Anslaget Riksantikvarieämbetet. Under anslaget, som uppgår

till drygt 129 miljoner kronor, har ca 7 miljoner kronor avsatts för

vård, underhåll och levandegörande av de fastigheter som RAÄ

förvaltar samt ca 15,5 miljoner kronor för insatser mot

luftförorenings- och försurningsskador.

2. Anslaget Kulturmiljövård. Anslaget disponeras av RAÄ, som i

sin tur får fördela medlen till länsstyrelserna. Beslut om bidrag

och andra åtgärder fattas beträffande vård av kulturhistoriskt

värdefull bebyggelse, fornminnes- och kulturlandskapsvård inom en

ram av 72,6 miljoner kronor. Anslaget har förstärkts under

1990-talet bl.a. för vård och levandegörande av kulturmiljöer. En

redovisning härför lämnas i kulturutskottets betänkanden

1989/90:KrU21 och 1990/91:KrU25.

3. Anslaget Kulturstöd vid ombyggnad m.m. Från anslaget, som

disponeras av RAÄ, får bidrag beviljas till ombyggnad, renovering

och underhåll av kulturhistoriskt värdefull bostadsbebyggelse inom

en ram motsvarande 160 miljoner kronor.

Medel för kulturmiljövården anvisas även under andra departements

huvudtitlar.

4. Anslaget Arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Viktiga

insatser har kunnat göras på kulturmiljövårdsområdet tack vare de

satsningar som gjorts vid ett flertal tillfällen av

arbetsmarknadsskäl under 1990-talet, senast under våren 1994. Då

beslutade riksdagen -- på arbetsmarknadsutskottets initiativ -- om

särskilda åtgärder för att skapa sysselsättning åt arbetslösa.

Beslutet innebar att 1,5 miljarder kronor under

Arbetsmarknadsdepartementets huvudtitel under anslaget

Arbetsmarknadspolitiska åtgärder skulle få användas för s.k.

ROT-insatser som kunde påbörjas omgående (bet. 1993/94:AU21, rskr.

1993/94:148). Regeringen beslutade därefter att av nämnda belopp 195

miljoner kronor skulle avse kulturmiljövård och kulturbyggnader,

inklusive RAÄ:s fastigheter.

Senare samma vår beslutade riksdagen i enlighet med regeringens

förslag i kompletteringspropositionen (prop. 1993/94:150) att under

nämnda anslag, Arbetsmarknadspolitiska åtgärder, anvisa 300 miljoner

kronor för budgetåret 1994/95 för ROT-insatser i byggnader och

miljöer av kulturhistoriskt värde (yttr. 1993/94:KrU10y, bet.

1993/94:FiU20, rskr. 1993/94:457).

5. Anslaget Landskapsvårdande åtgärder. Under Miljö- och

naturresursdepartementets huvudtitel anvisas innevarande budgetår

250 miljoner kronor för att bevara natur- och kulturvärden samt för

att upprätthålla ett öppet landskap. Naturvårdsverket,

Jordbruksverket och RAÄ fördelar medlen efter behovsprövning till

länsstyrelserna.

Stöd till industriminnesvård

Allmänna upplysningar

I enlighet med riksdagens beslut vid riksmötet 1985/86

tillkallades en utredning (U 1988:14) om förvaltningen av vissa

kulturmiljöer (bet. KrU 1985/86:8 s. 19--20, rskr. 1985/86:47).

Enligt riksdagsbeslutet skulle utredningen bl.a. uppmärksamma frågan

om bevarande av industriminnen. I betänkandet (SOU 1991:64) Att

förvalta kulturmiljöer anfördes bl.a. att en särskild utredning

borde tillsättas på industriminnesvårdens område (s. 163--164).

Vidare ansåg utredningsmannen att industrin själv borde stå för en

betydande del av industriminnesvården. En sådan finansieringsform

skulle underlättas avsevärt om företagen generellt medgavs

avdragsrätt i rörelsen för sina bidrag till stiftelser för

kulturmiljövård avseende industriminnen.

I 1993 års budgetproposition (prop. 1992/93:100 bil. 12 s.

128--129) pekades vissa områden ut för prioriterade insatser inom

kulturmiljövården under treårsperioden 1993/94--1995/96. Bland de

förvaltningsfrågor inom kulturmiljövården som enligt

kulturministerns mening måste ges hög prioritet nämndes landets

industriminnen. RAÄ hade i sin fördjupade anslagsframställning för

perioden anfört att industriminnesvården framstår som en av de mest

brännande frågorna inom den kulturhistoriska byggnadsvården i vad

gäller såväl urval som säkerställande och ekonomiskt stöd till

upprustning och fortsatt vård. I propositionen anfördes bl.a. att

det är en viktig uppgift för RAÄ att skyndsamt förbättra

kunskapsläget och därefter ta fram ett handlingsinriktat underlag

för selektiva åtgärdsprogram för dokumentation, bevarande,

förvaltning och vård.

RAÄ fick därefter -- i juni 1993 -- regeringens uppdrag att ta

fram ett handlingsprogram för bevarande, vård och långsiktig

förvaltning av landets industriminnen. Uppdraget skall redovisas

senast den 1 juli 1996.

I enlighet med det givna uppdraget pågår vid RAÄ ett s.k.

Industriminnesprojekt. För att förbättra kunskapsläget har RAÄ

tillsammans med Nordiska museet insamlat uppgifter från länen som

tar fasta på såväl materiella som immateriella aspekter på

industrisamhällets kulturarv. För närvarande håller ett

industriminnesregister för hela landet på att upprättas. Därefter

skall ett representativt urval av de fysiska industriminnena göras

och en praktisk handlingsplan för dokumentation, förvaltning och

vård tas fram och kostnadsberäknas. Aktionsprogrammet avses bli

presenterat för regeringen år 1996.

Följande definition av begreppet industriminnen har lämnats av

projektets ledare Kersti Morger.

Industriminnen kan vara av vitt skilda slag: personliga minnen

förmedlade i form av intervjuer eller anteckningar, källmaterial

såsom skriftliga handlingar, foton, kartor och ritningar.

Industriminnen kan vara redskap och maskiner, men även byggnader och

landskap. Landskapen kan i sin tur innehålla byggnader i anslutning

till produktionsprocessen men även transportsystem, bostäder,

skolor, kommunala byggnader m.m. Industriminnen omfattar således

såväl bebyggelse och landskap som arbetsliv, konsumtionsmönster,

värderingar och livsformer under industrialismen. (Ur Teknik och

kultur nr 1 1994.)

På initiativ av Nordiska museets styresman bildades år 1992

Industrihistoriskt forum, ett samarbetsorgan för dokumentation,

bevarande och forskning rörande det industriella arvet med

representanter för RAÄ, länsstyrelser, Nordiska museet och andra

museer, arkiv, näringsliv, fackliga organ, forskarsamhället och

hembygdsrörelsen. En uppgift för Industrihistoriskt forum är att dra

upp riktlinjer för hur de olika institutionerna tillsammans skall

kunna göra en aktiv och samlad satsning för att rädda det

industriella arvet.

Stöd till industriminnesvård i Skåne (mot. 1993/94:Kr242 yrkande

2)

Bidrag till industriminnesvård

Länsstyrelsen i Malmöhus län har av tidigareläggningsmedel anvisat

medel för upprustning av agraranknutna industrimiljöer, bl.a. 1,6

miljoner kronor för kalkugnarna i Östra Torp i Trelleborgs kommun.

Även väderkvarnar och vattenkvarnar har fått stöd för upprustning,

t.ex. Södra Åsums vattenkvarn i Sjöbo kommun, som stötts med

likaledes 1,6 miljoner kronor.

Länsstyrelsen i Kristianstads län har av tidigareläggningsmedel

satsat på olika industriminnen. Främst kan nämnas Torsebro krutbruk

från 1680-talet, där ungefär 3 miljoner kronor använts för

byggnadsvård, markvård, informationstavlor m.m. Kulturmiljöenheten

vid länsstyrelsen har nyligen färdigställt en inventering av

industriminnena i länet, som kommer att publiceras inom kort.

Tidigare riksdagsbehandling

Kulturutskottet avstyrkte hösten 1993 ett motionsyrkande med

innehåll liknande det nu aktuella yrkandet. Utskottet ansåg att

riksdagen inte i det då aktuella ärendet borde göra några uttalanden

om behovet av stöd till vården av visst industriminne eller behovet

av medel till industriminnesvård i vissa län. Utskottets

ställningstagande skedde dels mot bakgrund av ansvarsuppdelningen

inom kulturmiljövården mellan riksantikvarieämbetet och

länsstyrelserna, dels med hänvisning till den prioritering av

industriminnesvården i landet under perioden 1993/94--1995/96 som

kulturministern förordat i 1993 års budgetproposition (bet.

1993/94:KrU1 s. 13).

Stöd till industriminnesvård i Västmanland (mot. 1993/94:Kr266)

Vissa upplysningar med anledning av motionen

Av sysselsättningsskäl har -- som framgår av ett föregående

avsnitt i detta betänkande -- betydande summor anvisats för

kulturmiljövård budgetåren 1991/92--1994/95. Västmanlands län har

sammanlagt tilldelats knappt 32 miljoner kronor därav. Medel har

anvisats för olika industrimiljöer i länet såsom Polhemshjulet i

Norberg, Oljeön i Engelsberg och Sala silvergruva. Även

industrimiljöer i västra delen av landskapet Västmanland som hör

till Örebro län har erhållit stöd för kulturmiljövård. Som exempel

kan nämnas Pershyttan i Nora kommun.

Länsstyrelsen i Västmanlands län avser att under innevarande

budgetår göra en långsiktig vård- och bevarandeplan för de

objekt som erhållit stöd. Syftet med planen är bl.a. att

fastighetsägarna skall erhålla råd för det fortsatta

bevarandearbetet.

Sala silvergruva (mot. 1993/94:Kr236)

Vissa upplysningar med anledning av motionen

Ett kommunalt bolag, Sala Gruv- och Turism AB, har ansvar för

förvaltningen av fast och lös egendom vid Sala silvergruva och

besöksverksamheten vid gruvan. Företagets intäkter består av

driftbidrag från kommunen, hyror för lokaler och bostäder vid gruvan

och avgifter från besökarna.

RAÄ gjorde år 1991 en dispositionsplan för Sala silvergruva.

Planen anger hur gruvområdet med mark och tillhörande anläggningar

kan användas och restaureras. Flera av förslagen i planen har

sedermera kunnat förverkligas. Bl.a. kan nämnas att en hiss

installerats i Gustav III:s schakt, att enhetliga och tydliga

informationsskyltar satts upp vid byggnader m.m. och att

orienteringstavlor för hela området satts upp.

Sala silvergruva har av de medel som riksdagen anvisat för

sysselsättningsskapande åtgärder, s.k. tidigareläggningsmedel,

erhållit sammanlagt 8,8 miljoner kronor under budgetåren

1991/92--1994/95 för upprustning av byggnader. Vidare har RAÄ i

september 1994 beslutat att av sysselsättningsmedel anvisa 1,5

miljoner kronor för rekonstruktion av det s.k. Gamla Hjulhuset ett

av de äldsta husen vid gruvan, vilket eldhärjades i juni 1994.

Härutöver förekommer beredskapsarbete vid Sala silvergruva.

Tidigare riksdagsbehandling

Motionsyrkanden av innebörd att det är ytterst angeläget att

staten tar ett stort kostnadsansvar för bevarandet av Sala

silvergruva har behandlats av kulturutskottet vid olika tillfällen.

Utskottet uttalade hösten 1991 att gruvan är intressant både från

kulturhistorisk och ekonomisk-historisk synpunkt och att den torde

vara av stort intresse för landet (bet. 1991/92:KrU4 s. 14). Hösten

1993 konstaterade utskottet att staten under en rad av år satsat

resurser på olika anläggningar i och kring gruvan. Utskottet

avstyrkte ett motionsförslag innebärande bl.a. att riksdagen skulle

uttala att det är angeläget att staten tar ytterligare ekonomiskt

ansvar för gruvan. Utskottet anförde bl.a. följande (bet.

1993/94:KrU1 s. 13).

Utskottet anser att riksdagen inte nu bör göra några uttalanden om

behovet av stöd till vården av visst industriminne eller behovet av

medel till industriminnesvård i vissa län. Utskottets

ställningstagande sker dels mot bakgrund av den redovisade

ansvarsfördelningen inom kulturmiljövården, dels med hänvisning till

den prioritering av industriminnesvården i landet under perioden

1993/94--1995/96 som kulturministern förordat i 1993 års

budgetproposition.

Bevarande av hällristningarna i Bohuslän (mot. 1993/94:Kr301)

Insatser mot luftförorenings- och försurningsskador

Som framgår av ett tidigare avsnitt disponerar RAÄ under anslaget

Riksantikvarieämbetet medel för insatser mot luftförorenings- och

försurningsskador på kulturminnen och kulturföremål. För innevarande

budgetår har ca 15,5 miljoner kronor av myndighetens anslag

budgeterats för ändamålet. Härtill kommer särskilda medel för

forskningsinsatser som anvisas över anslaget Forsknings- och

utvecklingsinsatser inom kulturområdet.

Följande mål för RAÄ:s luftföroreningsprogram anges i RAÄ:s

årsredovisning för budgetåret 1993/94.

Följa skadeutvecklingen på runstenar och hällristningar och

åtgärda akuta skador.

Vetenskapligt utvärdera effekten av utförda konserveringar på

byggnadsutsmyckningar i sandsten.

Konservera stenutsmyckningar i större omfattning på ca 15

byggnader per säsong.

Bedöma skador på metall utomhus och inomhus samt vidta åtgärder

för miljöförbättringar och genomföra konservering.

Av årsredovisningen framgår även följande.

Inom ramen för luftföroreningsprogrammet har tillståndet hos

stenutsmyckningar på Sveriges byggnader kartlagts genom en

omfattande inventering. Skadorna på runstenar och bildstenar följs

med två huvudmetoder. Dels byggs ett register upp över samtliga

runstenar och deras skador, dels följs skadorna i detalj på 16

utvalda runstenar med hjälp av foton. Under budgetåret 1993/94 kunde

64 runstenar rengöras och lagas. För närvarande har drygt 800

runstenar en fadder för tillsyn och underhållande tvätt. I

årsredovisningen konstateras att en metod för att bevara utsatta

hällristningar är att täcka dem med jord. En övertäckning har gjorts

på försök med regelbunden övervakning av kemin i markskiktet. För

att effektivt kunna följa effekten av stenkonservering behövs

fältmetoder för oförstörande provning. Inom RAÄ har institutionen

för konservering (RIK) startat ett utvecklingsarbete med mätmetoder

för vattenupptagning, saltinnehåll, sprickor och ljudhastighet. En

sammanställning av kunskapsläget beträffande gotländsk sandsten

pågår.

RAÄ har utarbetat en särskild rapport, Air Pollution and the

Swedish Heritage, Progress 1988--1991, (publicerad i RAÄ:s

rapportserie RIK som nr 6). Denna rapport har i sin tur utgjort

underlag för en internationell utvärdering år 1992 av insatserna mot

luftförorenings- och försurningsskador. Den internationella

utvärderingsrapporten, benämnd Air Pollution and the Cultural

Heritage, Evaluation of the Swedish Programme, har utförts av Univ.

Doz. Dr. Ernst Bacher, Österrike, Sir Dr. Bernard Feilden,

Storbritannien, och prof. Dr. Rolf Snethlage, Bayern. Utvärderarna

anför att de är imponerade av den höga kvaliteten i det arbete som

gjorts inom programmet. Inom några områden är basen för övervakning

av skador så gott som komplett. Inom andra områden rekommenderar

utvärderarna ökade resurser för forskning och dokumentation.

Utvärderarna anser att det finns många fördelar med programmets

organisation, där kulturmiljövårdande myndigheter och museer arbetar

med stöd från materialforskningen. Utvärderarna framhåller att det

är viktigt att forskningsresultat förs ut till det praktiska arbetet

och rekommenderar ökad utbildning av inventerings- och

konserveringspersonal.

Vissa upplysningar med anledning av motionen

I Bohuslän finns norra Europas största koncentration av

hällristningar. Ristningarna som tillkom för ungefär 3 000 år sedan

under bronsåldern anses ha hög konstnärlig kvalitet och stor

variationsrikedom i motiven. Kärnområdet för de bohuslänska

ristningarna finns i Tanums kommun där Vitlycke, Aspeberget,

Litsleby, Fossum och Kalleby utgör de främsta

hällristningslokalerna. Hällristningarna i Bohuslän är utsatta för

vittring på grund av den pågående försurningsprocessen.

Regeringen beslöt i juni 1989 efter förslag av RAÄ att ansöka om

att hällristningarna i Tanum (Fossum) i Bohuslän skulle uppföras på

Unescos Världsarvslista, en lista som upptar objekt såsom Egyptens

pyramider, Akropolis i Aten samt för Sveriges del Drottningholms

slott, Birka/Hovgården och Engelsbergs bruk. I oktober 1993 vidgades

ansökningen till att avse ett större område, Tanumsslätten. Unescos

mellanstatliga Världsarvskommitté kommer att ta ställning till

ansökan beträffande hällristningarna i Tanum i december 1994. En

närmare redovisning för frågor rörande Världsarvslistan lämnas i

betänkandet 1993/94:KrU1.

Ett forskningsprojekt beträffande hällristningarna i landet pågår

vid institutionen för konservering vid RAÄ i samarbete med

institutionen för oorganisk kemi vid Göteborgs universitet och

institutionen för geologi vid Stockholms universitet.

Forskningsarbetet har bekräftat farhågorna att de flesta

hällristningarna inte kan bevaras på längre sikt utan skydd.

Undantag är t.ex. de skånska hällristningarna i kvartsitrikt berg

som bedöms beständiga. Kemiska behandlingar och enklare regnskydd

tycks vara verkningslösa. För att bevara hällristningarna krävs

enligt dagens bedömning antingen övertäckning med jord av anpassad

kemisk sammansättning och tillräcklig lagertjocklek eller inbyggnad

med fuktisolering och klimatreglering.

För att lyfta fram hällristningarna i Bohuslän startade år 1992

ett särskilt projekt, benämnt Projekt Västhäll. Bakom projektet står

representanter för Tanums kommun, Bohuslandstinget, Länsstyrelsen i

Göteborgs och Bohus län, RAÄ och Bohusläns museum i Uddevalla, som

fungerar som projektledning. Syftet med projektet är dels att på ett

levande och spännande sätt visa upp och berätta om ristningarna,

dels att slå larm om hoten och aktivt bidra till att ristningarna

kan bevaras för framtiden. Projektet avser att under åren 1992--1995

koncentrera de största insatserna till Vitlyckeområdet. På sikt bör

enligt projektbeskrivningen de mest intressanta

hällristningsmiljöerna i hela Bohuslän knytas samman i en reselänk

med samlad beskrivning och med Bohusläns museum och

Hällristningsmuseet i Vitlycke som informationsbaser.

Som ett led i Projekt Västhäll genomför Länsstyrelsen i Göteborgs

och Bohus län en skadeinventering av länets hällristningar i syfte

att erhålla heltäckande kunskap om skadornas utbredning och

intensitet. Bl.a. kommer hällarnas geografiska läge, exponeringsgrad

vad gäller förhärskande vindriktning, solinstrålning och

utsläppskällor att undersökas. Även hällarnas mineralogiska

sammansättning, vittringens utbredning och intensitet m.m. kommer

att redovisas. När det insamlade materialet bearbetats kommer

behovet av åtgärder och beräknade kostnader härför att preciseras.

I Tanum finns för närvarande två mindre hällristningsmuseer, ett

litet privat i Underslös och ett i Vitlycke som hör till Bohusläns

museum och är inrymt i en provisorisk byggnad. Som ett fristående

projekt men i nära samarbete med Projekt Västhäll pågår planering

för ett nytt hällristningsmuseum i Vitlycke på samma plats som det

nu provisoriska. Det nya museet är tänkt att fungera som en publik

bas för ristningsområdet och för forskningen. Arbetet med

gestaltning och utformning av det nya museet pågår. Bohusläns museum

har i september 1994 ansökt om medel hos Boverket för den nya

museibyggnaden. Tanums kommunfullmäktige har i oktober 1994 beslutat

anvisa 5 miljoner kronor för byggnaden.

Vidare har RAÄ i samarbete med Bohusläns museum, länsantikvarien i

Göteborgs och Bohus län samt Tanums kommun nyligen utlyst en

arkitekttävling om att utforma skyddsanordningar för hällarna.

Tävlingsföreskrifterna stipulerar bl.a. att skydden skall utformas

så att besökarna på nära håll skall kunna studera hällarna utan att

behöva gå på dem, att skydden inte får ta uppmärksamheten från

ristningarna samt att de bör ges ett utförande så att de smälter in

i miljön.

RAÄ har av tidigareläggningsmedel, som anvisades våren 1994 av

riksdagen i anslutning till behandlingen av

kompletteringspropositionen (prop. 1993/94:150), beslutat tilldela

Göteborgs och Bohus län 3 miljoner kronor. Som grund för

tilldelningen har angetts det internationella ansvaret och att ett

särskilt ansvar måste tas för de objekt som kan komma att tas upp på

Världsarvslistan. Länsstyrelsen har i dagarna beslutat att 670 000

kronor av beloppet skall användas för utförande av en

programskrivning för det planerade hällristningsmuseet.

Bevarande av badhytterna på Falsterbonäset (mot.

1993/94:Kr217)

Vissa upplysningar med anledning av motionen

Badortsrörelsen i Skanör och Falsterbo började på 1890-talet och

utvecklades kraftigt efter tillkomsten av

Vellinge--Skanör--Falsterbo järnväg år 1904. Vid denna tid började

små badhytter byggas vid stränderna i Skanör och Falsterbo.

Hytterna, som i regel hör till en näraliggande villa, står i

flertalet fall på mark som arrenderas av kommunen. Viss

vandalisering av hytterna har förekommit på senare tid.

Enligt lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m.

(naturresurslagen, NRL) skall områden som är av riksintresse för

kulturminnesvården skyddas mot åtgärder som påtagligt kan skada

kulturmiljön (2 kap. 6 §). RAÄ har -- på grundval av underlag som

tagits fram av länsstyrelserna i samråd med länsmuseer och vissa

kommunala museer -- beslutat vilka kulturmiljöer som är av

riksintresse enligt det synsätt som kommer till uttryck i

naturresurslagen. En utgångspunkt för RAÄ:s urval har varit att

områdena skall representera hela landets historia från stenåldern

till nutid, dvs. de olika samhällsklassernas boendeförhållanden och

arbetsmiljöer och de olika samhällstyper som uppstått genom tiderna.

Bland de miljöer som förtecknats i Malmöhus län ingår Skanör och

Falsterbo, medeltida handelsorter som vid sekelskiftet år 1900 i hög

grad präglades av turistnäringen.

Enligt plan- och bygglagen (1987:10), PBL, skall varje kommun ha

en aktuell översiktsplan, som omfattar hela kommunen (1 kap. 3 §).

Av översiktsplanen skall framgå hur kommunen avser att tillgodse

riksintressen enligt NRL (4 kap. 1 § andra stycket 2). Vidare får

kommunen utfärda särskilda skyddsbestämmelser för speciellt

värdefull bebyggelse (5 kap. 7 § första stycket 4).

Enligt lagen (1988:950) om kulturminnen m.m., KML, får en byggnad

som är synnerligen märklig genom sitt kulturhistoriska värde eller

som ingår i ett kulturhistoriskt synnerligen märkligt

bebyggelseområde förklaras för byggnadsminne av länsstyrelsen.

Bestämmelserna om byggnadsminne får också tillämpas på park,

trädgård eller annan anläggning av kulturhistoriskt värde (3 kap. 1

§). Länsstyrelsen anger genom skyddsföreskrifter på vilket sätt

byggnadsminnet skall vårdas och underhållas samt i vilka avseenden

den inte får ändras (3 kap. 2 §). Fråga om en byggnad bör förklaras

för byggnadsminne kan väckas av var och en genom ansökan eller tas

upp av länsstyrelsen på eget initiativ (3 kap. 4 §).

Frågan om skydd för kulturhistoriskt värdefulla byggnader och

bebyggelsemiljöer tas också upp i direktiven för den tidigare i år

tillkallade utredningen om vissa frågor om kulturminnesskydd m.m.,

Kulturarvsutredningen. I direktiven till utredningen anförs efter en

hänvisning till 3 kap. KML följande (dir. 1994:57).

Utredaren skall se över det skydd som kulturminneslagen erbjuder

byggnader och pröva om det är ändamålsenligt utformat. Därvid skall

utredaren överväga om det behövs ett förstärkt skydd för byggnader

som är väl värda att bevara, men som inte är av så stort

kulturhistoriskt värde att de kan förklaras för byggnadsminnen.

Övervägandena skall göras bl.a. utifrån bedömningar om vilken

bebyggelse som det bör vara statens uppgift att besluta om skydd för

resp. vilket byggnadsskydd som kommunen bör ha ansvar för genom sin

tillämpning av plan- och bygglagen (1987:10). Förekomsten av

statsbidrag till vården av kulturhistoriskt värdefulla byggnader,

som inte kan göras till byggnadsminnen, kan utgöra ett motiv för ett

skyddsinstitut.

Utredaren skall vidare överväga vilka möjligheter som finns att

förenkla länsstyrelsernas handläggning av ärenden om

byggnadsminnesförklaring.

Mot bakgrund av vad plan- och byggutredningen anfört i sitt

betänkande är det lämpligt att utredaren överväger behovet av en

utvecklad terminologi när det gäller parker och grönområden.

Vellinge kommun antog år 1990 en översiktsplan. Enligt planen är

det bl.a. en allmän målsättning för kommunen att ta hänsyn till

kulturminnesvårdens intressen.

Utskottet

Vissa frågor om stöd till industriminnesvård

Tre av de motioner som utskottet här behandlar tar upp frågan om

stöd till industriminnesvård.

I motion Kr242 (fp) anförs att många av industriminnena i Skåne är

en viktig del av landets historia och borde få del av de bidrag som

utgår från staten under anslaget Kulturmiljövård (yrkande 2).

Motionärerna bakom motion Kr266 (s) anser att dagens anslag inte

är dimensionerade för större insatser för industriminnen.

Västmanlands industriminnen kan inte tas om hand på ett fullt

godtagbart sätt i dag, menar motionärerna, som kräver ökade insatser

för byggnadsvården av dessa.

Staten bör ta ett fortsatt ekonomiskt ansvar för att bevara den

riksklenod som Sala silvergruva utgör, anser motionärerna bakom

motion Kr236 (s, c).

När det gäller de stödinsatser som motionärerna aktualiserat anser

utskottet -- i överensstämmelse med utskottets ställningstagande

föregående år -- att riksdagen inte bör göra några uttalanden om

behovet av stöd till vården av visst industriminne eller behovet av

stöd till industriminnesvård i vissa län. Detta ställningstagande

sker mot bakgrund av den i det föregående redovisade

ansvarsfördelningen inom kulturmiljövården samt med hänvisning till

de uttalanden som gjorts om att industriminnesvården skall vara ett

prioriterat område inom kulturmiljövården. Motionerna Kr236, Kr242

yrkande 2 och Kr266 avstyrks.

Som framgår av ett tidigare avsnitt i detta betänkande har

industriminnesvården pekats ut som ett prioriterat område inom

kulturmiljövården. Betydande satsningar har under senare år gjorts

när det gäller vård och restaurering av industriminnen, främst tack

vare de s.k. tidigareläggningsmedel som riksdagen anvisat vid olika

tillfällen. Enligt vad utskottet har inhämtat från RAÄ finns det god

beredskap inom kulturmiljövården att komma i gång med upprustning

och restaurering av ytterligare industriminnen.

Det s.k. Industriminnesprojektet vid RAÄ innebär att ett

handlingsprogram för bevarande, vård och långsiktig förvaltning av

industriminnen skall redovisas senast den 1 juli 1996. Inom

projektet färdigställs för närvarande ett databaserat

kunskapsregister. Med en kunskapsöversikt som bas diskuteras

värderingsfrågor och urvalskriterier mellan företrädare för

projektet, de olika länen samt regionala och kommunala museer. För

de projektansvariga återstår bl.a. att göra ett urval som innebär

att olika avvägningar måste göras när det gäller det nationella,

regionala och lokala ansvaret. Likaledes måste avvägningar göras

mellan bevarandeintressen och ekonomiska förutsättningar. Även

frågor som rör säkerställande, förvaltning, vård och finansiering

måste analyseras.

Enligt utskottets uppfattning står kulturmiljövården inför mycket

stora utmaningar när det gäller bevarandet av industriminnen, inte

minst med tanke på att antalet objekt ökar i takt med att

näringslivet omstruktureras. Det arbete som bedrivs inom

Industriminnesprojektet är därför av betydelse för framtida

ställningstaganden på detta område.

Utskottet anser -- bl.a. med hänsyn till att det i vissa fall kan

vara nödvändigt med akuta åtgärder -- att det är angeläget att en

heltäckande bild av åtgärdsbehov, kostnader, finansiering m.m. kan

presenteras för regeringen snarast möjligt. Utskottet förutsätter

därför att arbetet inom RAÄ:s Industriminnesprojekt bedrivs med

sikte på en slutredovisning av uppdraget tidigare än vad regeringen

krävt. Utskottet förutsätter också att, om en sådan tidigareläggning

inte kan göras, RAÄ överväger möjligheten att successivt

avrapportera uppdraget. Utskottet utgår från att RAÄ i sitt arbete

tar hänsyn till den del av industriminnesvården som berör arbetsliv,

konsumtionsmönster, värderingar och livsformer under industrialismen

samt belyser vikten av att industriminnen kan levandegöras.

Bevarande av hällristningarna i Bohuslän

Hällristningarna i Bohuslän hotas av en pågående luftförorenings-

och försurningsprocess, framhåller motionärerna bakom motion Kr301

(s, m, fp, c, kds, nyd, v). För att skydda, bevara och levandegöra

hällristningarna föreslår motionärerna att olika åtgärder vidtas.

Således bör t.ex. ett antal hällar förses med skyddstak, kombinerade

med anordningar för renspolning och avledningar av markvatten.

Vidare bör gångbroar byggas vid de mest besökta

hällristningsplatserna och arbetet med jordövertäckningar

intensifieras.

I likhet med motionärerna anser utskottet att det är synnerligen

angeläget att hällristningarna i Bohuslän bevaras och levandegörs.

The World Heritage Bureau inom Unescos Världsarvskommitté beslutade

i juli 1994 att tillstyrka att de i motionen aktualiserade

hällristningarna, nämligen de i Tanum, förs upp på Världsarvslistan.

Beslut i kommittén väntas i december 1994. Objekt som anmäls på den

s.k. Världsarvslistan skall ha ett framträdande universellt värde.

Genom att ansluta sig till en Unescokonvention från år 1972, den

s.k. Pariskonventionen, har Sverige åtagit sig att skydda och

levandegöra sitt nationella kultur- och naturarv och att inte skada

andra fördragsanslutna staters kultur- och naturarv.

Utskottet erinrar om att det i första hand ankommer på de

kulturvårdande mydigheterna att svara för att hällristningarna

skyddas och levandegörs. De åtgärder som motionärerna efterlyser och

som också krävs för objekt på Världsarvslistan har redan vidtagits

eller pågår inom ramen för Projekt Västhäll och genom det

forskningsarbete beträffande hällristningar som utförs inom RAÄ:s

institution för konservering i samarbete med universiteten i

Stockholm och Göteborg. Särskilda medel har -- som redovisats i det

föregående -- anvisats av såväl staten som av Tanums kommun för

olika insatser i fråga om de aktuella hällristningarna. Därutöver

kan tilläggas att utskottet har inhämtat att det finns planer på att

inleda ett samarbete rörande hällristningarna mellan företrädarna

för Projekt Västhäll och institutionen för kulturvård vid Göteborgs

universitet. Samarbetet skulle bl.a. syfta till fördjupade kunskaper

om nedbrytningsprocesser och till att utforma alternativa strategier

för ett långsiktigt bevarande av hällristningarna.

Med hänvisning till det anförda anser utskottet att motionen inte

erfordrar någon åtgärd från riksdagens sida.

Bevarande av badhytterna på Falsterbonäset

Motionären bakom motion Kr217 (m) anför att den omfattande

badhyttsbebyggelsen på Falsterbonäset utgör ett unikt och värdefullt

kulturminne av utomordentligt intresse för framtiden. Motionären

anser att det är angeläget att bevara bebyggelsen för framtiden

genom någon form av kulturskydd.

Utskottet vill erinra om att kommunerna enligt PBL har i uppgift

att upprätta en översiktsplan som visar kommunens intentioner vad

gäller markanvändning och bebyggelse. Som framgår av det föregående

skall översiktsplanen visa hur kommunen avser att tillgodose

riksintressen bl.a. för kulturmiljövården enligt NRL. Skanör och

Falsterbo har av RAÄ utpekats som ett sådant riksintressant område.

Kommunen kan -- för att precisera intentionerna i områden med

särskilda kulturvärden -- utfärda särskilda skyddsbestämmelser i

detaljplaner. Som ett led i planeringsprocessen kan kommunen också

göra ett kulturmiljöprogram såsom en del av översiktsplanen i vilken

olika bevarandeintressen preciseras. Programmet kan -- om det antas

av fullmäktige -- bli grundläggande för kommunens olika organ.

Utskottet vill i sammanhanget också framhålla vikten av att

fastighetsägarna inser värdet av de kulturmiljöer som de förvaltar

och att de engagerar sig i vården av dessa.

Det anförda innebär att det vid sidan om ägarna i första hand

åvilar kommunerna ett ansvar att tillgodose skyddsbehov på

kulturmiljöområdet. Med hänvisning härtill och till det arbete som

bedrivs inom Kulturarvsutredningen rörande skydd av kulturhistoriskt

värdefull bebyggelse anser utskottet att motionsyrkandet inte bör

föranleda någon riksdagens åtgärd. Utskottet avstyrker motion Kr217.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande stöd till industriminnesvård

att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Kr236, 1993/94:Kr242

yrkande 2 och 1993/94:Kr266,

2. beträffande åtgärder för att skydda, bevara och levandegöra

hällristningarna i Bohuslän

att riksdagen avslår motion 1993/94:Kr301,

3. beträffande bevarande av badhytterna på Falsterbonäset

att riksdagen avslår motion 1993/94:Kr217.

Stockholm den 15 november 1994

På kulturutskottets vägnar

Åke Gustavsson

I beslutet har deltagit: Åke Gustavsson (s), Elisabeth

Fleetwood (m), Anders Nilsson (s), Leo Persson (s), Stig Bertilsson

(m), Ingegerd Sahlström (s), Björn Kaaling (s), Lennart Fridén (m),

Carl-Johan Wilson (fp), Monica Widnemark (s), Charlotta L

Bjälkebring (v), Agneta Ringman (s), Jan Backman (m), Ewa Larsson

(mp), Fanny Rizell (kds), Nils-Erik Söderqvist (s) och Andreas

Carlgren (c).