Bet. 1994/95:KU13

Konstitutionsutskottets betänkande

1994/95:KU13

Lagstiftningsprocessen m.m.

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Innehållsförteckning

1994/95

KU13

Sammanfattning

I betänkandet behandlas fem motioner från allmänna

motionstiden 1994 och en motion från allmänna motionstiden 1993.

Motionerna från 1994 rör huvudsakligen beslutsunderlaget för

politikerna och det officiella språket. Utskottet avstyrker

dessa motioner.

Motionen från 1993 rör förvaltningen av statsråds

värdepappersinnehav. Utskottet avstyrker motionen med hänsyn

till pågående beredning inom regeringskansliet.

Motionerna

Motioner väckta under allmänna motionstiden 1994

1993/94:K204 av Maud Ekendahl och Gullan Lindblad (m) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att utreda utredandet.

1993/94:K205 av Henrik S Järrel (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

behovet av fortsatta avregleringar,

2. att riksdagen hos regeringen begär att en handlingsplan

tas fram för avregleringar, om möjligt förenklingar av gällande

lagstiftning samt gallring av föråldrade, överflödiga eller

eljest uttjänta lagar.

1993/94:K306 av Lennart Fridén (m) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om språklig vägledning.

1993/94:K502 av Margitta Edgren (fp) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om bättre offentligt beslutsunderlag.

1993/94:K503 av Karin Pilsäter (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att ett könsneutralt språk skall användas

i propositioner angående ny eller ändrad lagstiftning, i

förordningar och andra officiella dokument,

2. att riksdagen beslutar att använda ett könsneutralt språk

i enlighet med vad som i motionen anförts.

Motion väckt under allmänna motionstiden 1993

1992/93:K206 av Bengt Hurtig m.fl. (v) vari yrkas att

riksdagen hos regeringen begär förslag om inrättande av en fond

av typ "blind trust" för statsrådens innehav av värdepapper.

Utskottet

Beredning av beslut m.m.

Motioner

I motion 1993/94:K502 påpekar Margitta Edgren (fp) att

politiker behöver ett öppet, pedagogiskt beslutsunderlag som

följer vissa principer och som speglar olika sidors syn på

problem som skall lösas. Underlaget skall inte begränsa

politikernas handlingsfrihet utan öka deras förutsättningar att

fatta bra beslut som är i medborgarnas intresse. Etiska

överväganden skall enligt motionären vara en naturlig del av en

analys. Hon anför vidare att det i Sverige finns en modell för

samhällsekonomisk och finansiell konsekvensanalys som är väl

anpassad till den offentliga sektorns behov och som

rekommenderas för regeringens propositioner. Kommunförbundet,

Landstingsförbundet och Riksrevisionsverket ställer sig bakom

modellen i skriften Bättre beslutsunderlag i den offentliga

sektorn -- en presentationsmodell (Förvaltningsrevisionen

informerar 1991:2). I den praktiska vardagen händer dock inte

mycket enligt motionären. Hon anser att riksdagen bör kräva att

modellen skall prövas som underlag till de beslut riksdagen

skall fatta, och hon begär att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad som anförts i motionen om bättre

offentligt beslutsunderlag.

I motion 1993/94:K204 av Maud Ekendahl och Gullan Lindblad (m)

hänvisar motionärerna till den redogörelse som i samband med

budgetpropositionen lämnats för verksamheten inom de kommittéer

som tillsatts och anser att bantningen av utredningsväsendet bör

fortsätta. Motionärerna, som också kritiserar bristen på

jämställdhet i kommittéerna, anser att en ensamutredare bör

tillkallas för att gå igenom kommittélistan och rensa bort

meningslösa uppdrag, reducera expertpanelerna och se över

tidsmarginalerna. Till uppdraget bör gärna en kvinna utses. De

begär att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

som anförts i motionen om att utreda utredandet.

I motion 1993/94:K205 anför Henrik S Järrel (m) att

lagstiftningen inom många områden är "luddig, snårig,

svåröverskådlig och ett plottrigt lappverk". Som exempel nämns

skatte-, byggnads- och miljölagstiftningen. Att lagar skall vara

klara, entydiga, inte alltför detaljrika och någorlunda

bestående måste enligt motionären vara en vägledande princip.

Han begär att riksdagen dels som sin mening ger regeringen till

känna behovet av fortsatta avregleringar (yrkande 1), dels hos

regeringen begär att en handlingsplan tas fram för

avregleringar, om möjligt förenklingar av gällande lagstiftning

samt gallring av föråldrade, överflödiga eller "eljest uttjänta

lagar" (yrkande 2).

Gällande ordning m.m.

Beslutsunderlag

Krav när det gäller beredningen av regeringsärenden finns

grundlagsfästa i 7 kap. 2 § regeringsformen. Av bestämmelsen

framgår att behövliga upplysningar och yttranden skall inhämtas

från berörda myndigheter. I den omfattning som behövs skall

tillfälle lämnas sammanslutningar och enskilda att yttra sig.

Beredningen i övrigt av regeringsärenden inom departementen och

regeringen är lika litet som kommittéväsendet grundlagsreglerad.

Ansvaret för beredningen av ett regeringsärende faller på det

statsråd som har att föredra ärendet vid regeringssammanträde

eller i övrigt besluta i ärendet.

I 3 kap. 2 § riksdagsordningen finns bestämmelser som rör

innehållet i vissa propositioner. Bl.a. stadgas att proposition

med förslag om nytt eller väsentligen höjt anslag eller om

sådana riktlinjer för viss statsverksamhet som avses i 9 kap.

7 § regeringsformen (dvs. princip- och organisationsbeslut) bör

innehålla uppskattning av framtida kostnader för det ändamål som

förslaget avser.

I sammanhanget skall också nämnas att, om riksdagen anser att

beslutsunderlaget bör kompletteras, kan det berörda utskottet

enligt 4 kap. 10 § riksdagsordningen inhämta upplysningar och

yttranden. Detta kan äga rum genom regelrätta remissförfaranden

eller genom slutna eller offentliga utfrågningar.

Genom verksledningsbeslutet (prop. 1986/87:99, bet.

1986/87:KU29, rskr. 226) har dragits upp vissa riktlinjer för

hur arbetet med att utforma lagar och andra föreskrifter skall

bedrivas. Innan föreskrifter beslutas skall man så långt möjligt

bedöma vilka kostnader och övriga effekter som tillämpningen kan

leda till för staten, kommunerna och den privata sektorn (prop.

s. 28 f.).

Också i andra sammanhang har behovet av konsekvensanalyser

betonats. Enligt begränsningsförordningen (1987:1347) skulle

myndigheterna utreda och dokumentera kostnadsmässiga och andra

konsekvenser av regelförslag. Begränsningsförordningen upphörde

att gälla den 1 november 1994 och ersattes av nya bestämmelser

i verksförordningen (1987:1100). I dessa föreskrivs bl.a. att en

myndighet, innan den beslutar en föreskrift, noga skall överväga

om detta är den mest ändamålsenliga åtgärden, samt utreda

föreskriftens kostnadsmässiga och andra konsekvenser,

dokumentera utredningen i en konsekvensutredning och lämna den

till Riksrevisionsverket för yttrande, lämna andra statliga

myndigheter, kommuner, landsting och företag och andra enskilda

som kostnadsmässigt eller på något annat betydande sätt berörs

tillfälle att yttra sig i frågan och om konsekvensutredningen.

Myndigheten skall begära regeringens medgivande att besluta

föreskriften om den leder till inte oväsentligt ökade kostnader

för staten, kommuner, landsting eller företag eller andra

enskilda. -- Riksrevisionsverket skall enligt sin instruktion

utveckla metoder för myndigheternas konsekvensutredningar och

följa tillämpningen.

Enligt 13 § kommittéförordningen (1976:119) skall en kommitté

i sitt betänkande redovisa en beräkning av kostnaderna för att

genomföra kommitténs förslag. Regeringen har vidare utfärdat

särskilda kommittédirektiv (dir. 1984:5) vari kommittéerna

ålagts att lämna väl genomarbetade kostnadsberäkningar som tar

hänsyn till alla kostnader för olika intressenter (staten,

kommunerna, socialförsäkringssektorn, företagen och enskilda),

såväl direkta som indirekta. Även andra viktigare konsekvenser

skall belysas. Enligt kommittédirektiv från år 1992 (dir.

1992:50) skall kommittéerna även redovisa de regionalpolitiska

konsekvenserna av sina förslag. Nyligen beslutade

kommittédirektiv (dir. 1994:23) innehåller riktlinjer för hur

kommittéerna och de särskilda utredarna förutsättningslöst skall

pröva offentliga åtaganden. Riktlinjer lämnas även för hur

effekterna av genomförd verksamhet skall analyseras, liksom för

redovisningen av hur utredningsförslag skall finansieras. I

direktiven anges bl.a. att varje kommitté skall redovisa

konsekvenserna av sina förslag. Alla för en bedömning viktiga

konsekvenser skall identifieras, kvantifieras och så långt

möjligt värderas. Både utgångsläge och förslag till förändringar

skall beskrivas i finansiella och -- i möjlig mån --

samhällsekonomiska termer.

För regeringskansliets del finns ett cirkulär (C 1989:7) från

Statsrådsberedningen och Finans- och Civildepartementen, där

varje departement ges ett ansvar för att konsekvensutredningar

görs i de författningsärenden som handläggs inom departementen.

Här framhålls att det självfallet inte är mindre viktigt att man

bedömer konsekvenserna av de regler som riksdagen eller

regeringen beslutar genom lagar och förordningar. Konsekvenserna

av förordningsförslag bör enligt cirkuläret redovisas i

skriftlig form. Vidare sägs att konsekvenserna av lagförslag

givetvis bör beskrivas i den proposition eller lagrådsremiss där

förslaget läggs fram. Cirkuläret ersätts fr.o.m. den 1 november

1994 av ett nytt cirkulär (1994:13) om problem- och

konsekvensanalyser i författningsarbetet. I detta cirkulär

framhålls att det till problemanalysen hör att analysera och

beskriva det problem som skall lösas och hur, dvs. av vem och

med vilka metoder det bör lösas. Vidare framhålls att, om

problemanalysen visat att en författningsreglering är den

lämpligaste lösningen på problemet, skall man överväga om det

finns alternativa regellösningar och i så fall beskriva dem i

konsekvensanalysen. Syftet är att klargöra vilket alternativ som

sammantaget ger de lägsta kostnaderna för de berörda och

samtidigt i minsta möjliga utsträckning belastar miljön,

samhällsekonomin och statsfinanserna. I den miljömässiga

analysen skall ingå att redovisa negativ eller positiv påverkan

på miljön av att den aktuella regeln införs eller inte.

Att konsekvensutredningar i regelgivningssammanhang skall

belysa effekterna av regeln, både ekonomiska och andra

konsekvenser, framhölls i 1991 års budgetproposition (prop.

1990/91:100 bil. 2). I propositionen sades bl.a. att

konsekvensutredningar utan tvivel är av stor betydelse för ett

ändamålsenligt beslut, samtidigt som de på sikt blir en grund

för jämförelser i den uppföljning av regler som är en väsentlig

del i den nya budgetprövningen. Frågan om god regelkvalitet

gällde enligt propositionen reglernas ändamålsenlighet för sitt

syfte. I praktiken är reglers innehåll ofta resultat av

kompromisser och intresseavvägningar, och i en komplex

verklighet finns ofta målkonflikter. Det gjorde enligt

propositionen inte frågan om regelkvalitet mindre betydelsefull.

Många regler har t.ex. fått helt andra effekter än vad som

avsetts eller beräknats, och detta har inte sällan berott på

omständigheter som borde ha varit möjliga att förutse vid en

omsorgsfull konsekvensanalys.

I 1993 års budgetproposition (prop. 1992/93:100 bil. 8 s. 21)

anförde föredragande statsrådet att regelreformeringsarbetet

syftar till att åstadkomma regelsystem som tillgodoser de

övergripande samhälleliga målen till en så låg samhällsekonomisk

kostnad som möjligt. Regelreformering omfattar därför såväl

avreglering som förändringar av befintliga regler och noggrann

utvärdering av förslag till nya regleringar. Statsrådet anförde

vidare att regelreformeringsarbetet kännetecknas både av en

strävan efter ändrade styreffekter av reglerna och av en strävan

att sanera i regelbestånden för att minska dem och få bort

föråldrade eller onödiga regler. De ansträngningar som under

åren gjorts för att få färre, ändamålsenligare, enklare,

tydligare och begripligare regler har sammanfattningsvis drivits

som ett program för en god regelkvalitet (se prop. 1990/91:100

bil. 2 s. 50). Programmets åtgärder är att regelgivaren skall

tillämpa en s.k. checklista för att pröva alternativ till

regelstyrning (se Statsrådsberedningens PM 1990:2 Att styra

genom regler), göra konsekvensutredningar för att bedöma

ekonomiska konsekvenser av olika styralternativ, i budgetarbetet

följa upp sina regler för att få till stånd en löpande bevakning

av effekterna av regelsystemen, registrera sina regler för att

hålla ordning på dem samt följa handböcker och annan vägledning

för att förenkla och förtydliga reglerna.

Programmet berördes också i 1994 års budgetproposition

(1993/94:100 bil. 8 s. 33). I samma proposition nämndes att det

behov av att komplettera checklistan med avseende på i första

hand EES-avtalet men också på ett eventuellt medlemskap i EU som

påtalats överensstämde väl med uppgiften för den översyn av

checklistan som var i gång i ett samarbete mellan

Statsrådsberedningen och Justitie- och Finansdepartementen.

Vidare nämndes att regeringen, förutom det mera långsiktiga

arbetet för att höja regelkvaliteten som programmet är uttryck

för, bedrev ett omfattande arbete med att ompröva reglers

styreffekter. Arbetet avsåg bl.a. att genom olika åtgärder höja

rättssäkerheten och effektiviteten och stärka konkurrensen i

hela samhället, och ett särskilt betydelsefullt projekt i detta

sammanhang var Delegationen för genomförandet av ett regeringens

avregleringsprogram för 1993/94, m.m. (N 1993:07).

Statsrådsberedningens promemoria 1990:2 Att styra genom

regler? Checklista för regelgivare syftar till att påminna om

att kostsamma, onödiga och ineffektiva åtgärder måste undvikas,

att lämpligt styrmedel väljs och att rättsreglerna görs

ändamålsenliga, enkla och klara. Den översyn av checklistan som

nämndes i årets budgetproposition befinner sig i ett slutskede.

1990 års promemoria skall ersättas av PM 1994:2, som skall ge

rättssakkunniga och andra handläggare i bl.a. regeringskansliet

ett underlag för att i beredningsarbetet ställa sig de rätta och

nödvändiga frågorna.

I skriften Bättre beslutsunderlag i den offentliga sektorn --

en presentationsmodell (Förvaltningsrevisionen informerar,

Fi 1991:2) anvisas en modell för att presentera

beslutsunderlag. Syftet med skriften, som har tagits fram av en

arbetsgrupp bestående av representanter från

Riksrevisionsverket, Svenska Kommunförbundet,

Landstingsförbundet, Civildepartementet och Finansdepartementet,

är att visa hur en enhetlig, enkel och överskådlig

presentationsmodell kan användas som ett hjälpmedel för

beslutsunderlag i den offentliga sektorn. Ett bra

beslutsunderlag skall enligt skriften ge beslutsfattarna en

överskådlig bild av alla kostnader och övriga effekter som

beslutet förväntas medföra. Det måste också vara anpassat till

den offentliga sektorn.

Vissa sifferuppgifter

Av kommittéberättelsen 1994 (skr. 1993/94:103) kan utläsas att

antalet kommittéer i slutet av 1993 uppgick till 128. Under

året tillsattes 100 kommittéer, och arbetet avslutades i 118

kommittéer. För 1992 var motsvarande siffror 83 resp. 68. Dessa

uppgifter avser kommittéer tillsatta efter beslut av regeringen.

I kommittéberättelsen redovisas även ett antal mindre eller

under kortare tid verksamma utredningar, som betalas från

departementens anslag Utredningar m.m. Där redovisas också vissa

utredningsorgan (råd, delegationer, arbetsgrupper m.m.) som är

tillsatta efter regeringsbeslut eller beslut i

departementsprotokoll och som finansieras över något annat

anslag än Utredningar m.m. I bilaga 4 till kommittéberättelsen

1994 redovisas 132 sådana utredningsorgan mot 124 i föregående

års berättelse.

Andelen kvinnor i kommittéerna var 31,0 %, vilket är 2,7

procentenheter högre än föregående år. Av ordförandena var 224

män och 43 kvinnor (16,1 %), vilket är 0,8 procentenheter mer än

föregående år. Av ledamöterna var 465 män och 261 kvinnor

(36 %), vilket är 2,1 procentenheter högre än föregående år.

Fördelningen bland sekretariatspersonalen var 299 män och 170

kvinnor (36,2 %), vilket är 2,6 procentenheter fler kvinnor än

föregående år.

I regeringens skrivelse (skr. 1994/95:15) med en redogörelse

för behandlingen av riksdagens skrivelser till regeringen lämnas

uppgifter om antalet författningar i Svensk

författningssamling (SFS) och antalet myndighetsregler hos

myndigheterna under regeringen. Denna redovisning grundar sig på

uppgifter om författningarna i SFS och antalet regelrubriker i

myndigheternas årliga regelförteckningar. Vidare redovisas

situationen angående registreringen av kommunernas och

landstingens föreskrifter.

I fråga om lagar och förordningar framgår av redogörelsen att

antalet gällande grundförfattningar den 1 juli 1994 var 3 376,

varav 1 165 lagar. Jämfört med motsvarande siffra den 1 juli

1993 har antalet grundförfattningar minskat med 83. I skrivelsen

konstateras att den minskning av antalet gällande

grundförfattningar som kunnat registreras sedan mitten av

åttiotalet och som fick ett tillfälligt avbrott med förra årets

redovisning sålunda fortsatt trots att flera nya författningar

trädde i kraft den 1 januari 1994 samtidigt med EES-avtalet.

Antalet kungjorda grund- eller ändringsförfattningar i SFS

under första halvåret 1994 var 1 114. I skrivelsen jämförs

denna siffra med antalet under samma period år 1993 (955), och

det konstateras att den höga takten i nyutgivningen av

författningar således fortsätter.

I fråga om myndighetsregler framgår att antalet regelrubriker

i regelförteckningar hos myndigheter under regeringen per den 1

september 1994 har beräknats till ca 12 200. Detta innebär en

minskning jämfört med den 1 september 1993 då antalet

regelrubriker uppgick till ca 13 100.

Tidigare riksdagsbehandling

Utskottet behandlade senast frågan om konsekvensanalyser i

propositioner i årets granskningsbetänkande (1993/94:KU30).

Utskottet lämnade i betänkandet en ingående redogörelse för

tidigare riksdagsbehandling av frågan om konsekvensanalyser för

lagförslag.

I betänkandet påpekades att utskottet vid ett flertal

tillfällen framhållit vikten och betydelsen av att

propositionerna innehåller genomarbetade konsekvensanalyser.

Propositionens förslag utgjorde underlag för riksdagens beslut.

Krävs ytterligare upplysningar kunde det beredande utskottet

visserligen komplettera underlaget, men på grund av tidsbrist

kunde oftast inte något mer omfattande analys- och

utredningsarbete göras. Att en väl genomförd konsekvensanalys

fanns med i beslutsunderlaget underlättade också en

efterkommande uppföljning och utvärdering.

I fråga om den aktuella granskningen ansåg utskottet att

arbetet med konsekvensanalyser måste fortsätta och att en

utveckling måste ske. Riktlinjer och metoder för analysernas

utformning måste utvecklas. Härvid borde hänsyn tas bl.a. till

att konsekvensanalyserna kan underlätta såväl riksdagens som

regeringens efterföljande utvärderings- och uppföljningsarbete.

Utskottet utgick från att regeringen vid sina överväganden av

åtgärder för fler och bättre konsekvensanalyser skulle komma att

uppmärksamma det behov av förbättringar som påvisats genom

utskottets granskning. Enligt utskottets mening borde

regeringens överväganden även omfatta frågan om ett sådant

utvecklingsarbete beträffande riktlinjer och metoder för

analysernas utformning. Utskottet utgick från att regeringen i

detta arbete skulle beakta de synpunkter som framförts i

utskottsyttrandena.

Utskottet uttalade avslutningsvis att utskottet avsåg att

återkomma till frågan om konsekvensanalyser i propositioner i

kommande granskningsarbete.

I årets granskningsbetänkande lämnades också en redovisning av

kommittéväsendet. Utskottet gjorde därvid en genomgång av

kvinnorepresentationen i kommittéerna och ville liksom vid

tidigare granskningstillfällen understryka vikten av att

kvinnorepresentationen i kommittéerna ökar. Utskottet utgick

från att regeringen skulle ägna denna fråga fortsatt

uppmärksamhet, men granskningen föranledde inte något uttalande

i övrigt från utskottets sida.

Utskottet lämnade i granskningsbetänkandet även en redogörelse

för regelbeståndet och regelregistreringen. -- Utskottet hade i

sitt betänkande 1993/94:KU5 utan ställningstagande i sak tagit

del av det avsnitt i 1993 års budgetproposition som behandlade

regelreformering, språkvård och samhällsinformation.

Utskottets bedömning

Av den föregående redogörelsen framgår att under flera år stor

uppmärksamhet ägnats åt frågor om såväl det offentliga

beslutsunderlaget som om regelkvalitet och behovet av

regelreformering. Utskottet utgår från att så kommer att ske

även fortsättningsvis och anser inte att något tillkännagivande

behövs med anledning av motionerna 1993/94:K204, 1993/94:K205

och 1993/94:K502.

Språket i lagar m.m.

Allmänt

Motion

I motion 1993/94:K306 av Lennart Fridén (m) framhåller

motionären vikten av att det språk som används i riksdagen är så

korrekt som möjligt, så att oklarheter både i lagar och

förordningar och i förarbeten och olika underlag till beslut

undviks. Han hänvisar till att ett antal vägledande skrifter

kommit till under senare år för att vara till stöd bl.a. för

riksdagen, och han nämner bl.a. Statsrådsberedningens Svarta

listan 1988, Riksdagens skrivregler 1990 och Myndigheternas

skrivregler (Ds 1991:58). Motionären kritiserar det onödiga

bruket av främst anglicismer. Han föreslår att de som i

riksdagen och regeringskansliet på senare år har arbetat med de

uppräknade handledningarna också efter en genomgång av

riksdagstryck m.m. från senare tid borde kunna ta fram en

vägledning för språkbruket främst i riksdagen. En sådan

vägledning skulle vara till hjälp även för andra, t.ex.

journalister i fråga om parlamentariska och politiska termer. I

motionen begärs att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad som anförts i motionen om språklig vägledning.

Gällande ordning m.m.

Statsrådsberedningen har gett ut vissa anvisningar för

författningsskrivning i den s.k. Gröna boken. I denna hänvisas i

fråga om språket i nya författningar och i ändringsförfattningar

till promemorian Språket i lagar och andra författningar och

Statsrådsberedningens promemoria 1979:2 Några riktlinjer för

författningsspråket.

Basskrivregler för den offentliga förvaltningen finns i

Myndigheternas skrivregler (Ds 1991:58, tredje bearbetade

upplagan Ds 1994:1). Dessa har tillkommit i samarbete med bl.a.

riksdagens språkgrupp och Svenska språknämnden. Eftersom en stor

del av regeringskansliets texter ingår i riksdagstrycket har det

ansetts önskvärt att riksdagen och regeringskansliet har

gemensamma skrivregler. Riksdagens språkgrupp och

Statsrådsberedningen har därför kommit överens om en

rekommendation att Myndigheternas skrivregler skall tillämpas

såväl i riksdagen som i regeringskansliet. Detta innebar vissa

nyheter och ändringar i förhållande till riksdagens skrivregler.

Statsrådsberedningen har också gett ut en promemoria

(PM 1992:2) Redaktionella och språkliga frågor i EES-arbetet.

Promemorian har utarbetats av språkexperterna i

Justitiedepartementet i samarbete med rättssekretariatet hos

Utrikesdepartementets handelsavdelning.

I 1993 års budgetproposition (prop. 1992/93:100 bil. 8 s. 26)

behandlades behovet av ett bra och begripligt språk i

myndigheternas verksamhet. Det framhölls att bl.a. det mångåriga

språkvårdsarbete som bedrivits i regeringskansliet visar att det

är av stor vikt att språkarbetet bedrivs fortlöpande och

systematiskt och med god kännedom om myndighetens verksamhet.

Inte minst viktigt var att arbetet i regeringskansliet med att

göra t.ex. nya lagar så överskådliga och lättlästa som möjligt

förmedlas till myndigheterna inför deras regelarbete. Enligt

föredragande statsrådet behövdes en samordning av den offentliga

språkvården, och Svenska språknämnden bedömdes vara ett lämpligt

organ för uppgiften att särskilt uppmärksamma behovet av att

förbättra de offentliga texterna och att utveckla och så långt

det är möjligt samordna språkvårdsinsatser. Statsrådet räknade

med att återkomma till regeringen med förslag om att det skulle

träffas avtal med nämnden om dess roll i språkvårdsarbetet inom

statsförvaltningen.

Ämnet språkvård togs upp även i 1994 års budgetproposition

(prop. 1993/94:100 bil. 8 s. 35). Där meddelades att

promemorian (Ds 1993:61) Visst går det att förändra

myndighetsspråket kommit ut. Vidare meddelades att regeringen i

december 1993 beslutat att tillsätta en arbetsgrupp med uppgift

att främja språkvårdsarbetet hos myndigheterna. I gruppens

uppgift ingick också att överväga vilka bidrag Svenska

språknämnden och andra språkvårdande verksamheter kunde lämna.

Genom initiativ från gruppen och myndigheterna själva borde

olika projekt kunna sättas i gång för att förbättra skrivandet

och för att samordna arbetet vid revidering eller nyproduktion

av texter. En ökad språklig kompetens hos de anställda bedömdes

komma att gagna inte bara dem själva utan också i hög grad

verksamheten och medborgarna.

Den nämnda promemorian tar upp frågor om varför

myndighetsspråket ser ut som det gör, hur man praktiskt går till

väga för att förändra texter och skrivvanor inom en myndighet

och om det ger några ekonomiska vinster.

Aktuell verksamhet

Under riksmötet 1992/93 praktiserade två studerande från

språkkonsultlinjen inom Institutionen för nordiska språk vid

Stockholms universitet på riksdagen. De granskade och skrev en

rapport om språket i och utformningen av riksdagens

utskottsbetänkanden. Under hösten 1993 höll de också ett

seminarium med berörda tjänstemän om sina iakttagelser.

Behovet av fortsatt språkvårdsarbete inom riksdagen är enligt

uppgift uppmärksammat inom riksdagens förvaltningskontor. Tanken

är att ett organisatoriskt ansvar skall läggas hos

protokollskansliet. Bitr. kammarsekreteraren har i uppdrag att

förbereda och leda en reorganisation av arbetet. I språkgruppen

avses ingå även representanter för utskottskanslierna,

textgranskarna, dokument- och registerenheten och

förvaltningskontoret. Gruppen skall bl.a. kunna initiera

seminarier i språkfrågor.

Tidigare utskottsbehandling

Utskottet behandlade under riksmötet 1992/93 (bet.

1992/93:KU9) en motion om att riksdagen skulle uppdra åt

riksdagens förvaltningsstyrelse att utarbeta ett program för

språkvården i riksdagen. Utskottet, som inhämtade uppgifter om

språkvården i riksdagen från förvaltningskontoret, pekade på att

det fanns gemensamma basskrivregler för den offentliga

förvaltningen, att det inom riksdagen fanns särskild

språkvårdskompetens inom stenografkåren och hos textgranskarna

inom tryckerienheten, att särskilda språkvårdsseminarer för

personalen hållits och nya planerades av förvaltningskontoret,

att samarbete med regeringskansliets språkexperter förekom och

att förvaltningskontoret också tagit upp frågan om

språkvårdsutbildning med partikanslierna. Därutöver framhölls

att försök inletts med ett datorbaserat stöd avseende

rättstavningskontroll, synonymer och textanalys. Utskottet ville

för sin del betona vikten av att man inom riksdagen, särskilt i

det officiella riksdagstrycket, värnade det svenska språket.

Något särskilt uppdrag till förvaltningsstyrelsen var enligt

utskottet dock inte erforderligt.

Utskottets bedömning

Enligt utskottet bör höga krav ställas på det språk som

används i offentliga sammanhang. Inom regeringskansliet läggs

också ett betydande arbete ned på språkvård. Enligt utskottets

mening är det viktigt att frågan ges tillräcklig uppmärksamhet

även i riksdagen. Av uppgifter från förvaltningskontoret framgår

att frågan om organisationen av språkvårdsarbetet är

uppmärksammad och att planer på utveckling av detta arbete

finns. Utskottet anser inte att något sådant tillkännagivande

som begärs i motion 1993/94:K306 behövs, och utskottet avstyrker

motionen.

Könsneutralitet

Motion

I motion 1993/94:K503 av Karin Pilsäter (fp) föreslås dels att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att ett könsneutralt språk skall användas i

propositioner angående ny eller ändrad lagstiftning, i

förordningar och andra officiella dokument (yrkande 1), dels att

riksdagen beslutar att använda ett könsneutralt språk i enlighet

med vad som i motionen anförts (yrkande 2). Motionären hänvisar

till att inom Europarådet år 1990 antogs en rekommendation om

eliminering av sexism i språket och att regeringarna där

rekommenderas att främja ett användande av språket som speglar

principen om jämställdhet. Motionären ifrågasätter varför mannen

är norm i det officiella språket. Enligt motionären bör språket

inte spegla otidsenliga fördomar om kvinnors och mäns roller,

och statsmakterna bör vara föregångare på detta område.

Riksdagen bör därför enligt motionären ge regeringen i uppdrag

att se över språket i propositioner om ny eller ändrad

lagstiftning, i författningar och andra officiella dokument.

Detta gäller enligt motionären självfallet även de av riksdagen

framtagna dokumenten.

Gällande ordning m.m.

Utskottet, som behandlade motionsyrkanden om ett könsneutralt

språk under förra årets riksmöte, lämnade i sitt betänkande

1993/94:KU5 följande redogörelse.

I Statsrådsberedningens promemoria från 1979 framhålls (s. 13)

att kritik riktats mot det sedan gammalt i författningar använda

bruket med ordet han som ersättningsord för substantiv som

betecknar både män och kvinnor. I promemorian anges att det är

givet att man så långt som möjligt bör gå kritiken till mötes.

Ett sätt att lösa problemet anges vara att helt undvika

personliga pronomen i texten. Detta medför dock en risk för att

texten belastas med passivformer, upprepningar av substantiv,

abstrakta och opersonliga vändningar. Ett annat sätt är att

skriva han eller hon. Denna lösning kan rekommenderas bara i

enstaka fall. Om texten däremot kräver ett ymnigt bruk av

pronomen blir kombinationen lätt störande, särskilt vid böjning.

Sammanfattningsvis har i Statsrådsberedningens promemoria

angetts att man i första hand så långt som möjligt bör undvika

personliga pronomen. I andra hand bör man använda han eller

hon. Om dessa alternativ leder till dåliga formuleringar eller

störande upprepningar bör han även i fortsättningen

användas.

Vad gäller ändringar i äldre författningar sägs i promemorian

bl.a. att man i fortsättningen inte bör vara främmande för

tanken att arbeta om äldre författningar av enbart språkliga

skäl. Detta kan emellertid, bl.a. på grund av tidsbrist, ske

bara i ganska begränsad omfattning. Däremot bör man alltid ta

tillfället i akt att modernisera en äldre författning språkligt,

när man skall göra en saklig ändring i den.

I Myndigheternas skrivregler anges (avsnitt 4.4.1) beträffande

användningen av pronomenet han att detta tidigare alltid

användes i många texter, särskilt författningstexter, när man

syftade på båda könen. Det anges fortfarande vara användbart när

man avser både män och kvinnor eller där substantivet är en

abstraktion. I texter där man måste skilja på könen eller i

texter som man vill göra helt könsneutrala kan man välja något

eller några av följande sätt: han eller hon, upprepning av

huvudordet, omskrivning med plural eller könsneutrala

substantiv.

I samband med behandlingen av lag om tystnadsplikt för präst

inom svenska kyrkan m.m. år 1979 avstyrkte utskottet (KU

1979/80:7) ett motionsyrkande om ändring av ordet han i

lagtexten till orden han eller hon. Utskottet hyste

förståelse för de av motionärerna framlagda synpunkterna.

Utskottet framhöll att det i de föreslagna lagtexterna använda

ordet han självfallet inte betecknade enbart män. Ordet var

i stället uppenbart använt som ersättningsord för substantiv som

betecknar både män och kvinnor. Av Statsrådsberedningens

promemoria 1979:2 med några riktlinjer för författningsspråket

framgick enligt utskottet att denna könsneutrala användning av

ordet han var hävdvunnen i svenskt lagspråk och att

anvisningarna innebär att ordet även fortsättningsvis skall

användas på detta sätt i flertalet fall. Enligt utskottets

mening hade det likväl varit lämpligare om annat uttryck än

han begagnats i lagtexten. Utskottet fann dock att

angelägenheten av att ny lagstiftning kom till stånd på området

var så stor att den tog över den olägenhet som låg i att

lagtexterna inte fått en helt tillfredsställande språklig

utformning.

Lagutskottet behandlade år 1979 (LU 1979/80:10) ett

motionsyrkande om att riksdagen hos regeringen skulle begära att

vid översyn av äldre lagar och utarbetandet av nya lagtexter

författningarna skulle utformas könsneutralt. Lagutskottet

redogjorde för vad som anfördes i Statsrådsberedningens

promemoria 1979:2 om användningen av ordet han och språklig

modernisering av äldre författningar (se ovan). Lagutskottet

delade motionärernas uppfattning om att språket i åtskilliga

både äldre och yngre författningar stod i mindre god samklang

med strävandena mot jämställdhet mellan män och kvinnor. En

modernisering av författningsspråket tedde sig enligt utskottets

mening erforderlig, och utskottet såg därför med

tillfredsställelse att dittills tillämpade regler för

författningsskrivandet setts över och kompletterats av

Statsrådsberedningen i samarbete med departementens rättschefer

och att framkomna synpunkter redovisats i Statsrådsberedningens

PM 1979:2. Lagutskottet framhöll att promemorians språkregler

och anvisningar för en modernisering av författningsspråket var

avsedda att tillämpas inte bara när nya författningar utarbetas

utan också då äldre lagar och förordningar ändras i sakligt

hänseende. Enligt lagutskottets mening tillgodosåg de nya

riktlinjerna i allt väsentligt de krav på författningsspråket

som kunde ställas från jämställdhetssynpunkt.

I kyrkoförfattningsutredningens slutbetänkande (SOU 1987:4) En

ny kyrkolag m.m. berörs bruket av de personliga pronomenen han

och hon i författningstexterna. Konstruktionen med han eller

hon ansågs enligt utredningen bli onödigt tung, och för att

få ett så naturligt och lättläst språk som möjligt valde man att

använda pronomenet han i sammanhang där det behövdes ett

personligt pronomen i singularis. Utredningen trodde inte att

det skulle uppstå några problem för den som läste utredningens

lagtexter att förstå att han enligt gängse bruk här användes

i allmän betydelse och syftade på båda könen. Även i

kommunallagsgruppens slutbetänkande Ds 1988:52 Ny lag om

kommuner och landsting berördes svårigheten att skriva

könsneutralt. Utredningen fullföljde 1983 års

demokratiberednings arbete (se SOU 1985:29 Principer för ny

kommunallag) med att göra lagen könsneutral, men man försökte

undvika de dubbla pronomenen som ofta leder till tunga

formuleringar. Utredningen hade på olika sätt försökt att komma

runt de problem som enligt utredningen nödvändigtvis uppstår när

man skall skriva en könsneutral författningstext. Det ansågs

mödan värt eftersom endast ett tjugotal paragrafer berördes.

Tidigare utskottsbedömning

Utskottet behandlade, som nämnts ovan, motionsyrkanden om ett

könsneutralt språk under förra riksmötet (bet. 1993/94:KU5).

Utskottet hänvisade till den lämnade redogörelsen för olika

möjligheter att göra en text könsneutral och ansåg att det i

officiella texter i så stor utsträckning som möjligt bör

användas ett könsneutralt språk. Utskottet utgick från att

riktlinjerna för språket i lagar och andra författningar samt

inom den offentliga förvaltningen beaktas och ansåg mot bakgrund

av det anförda inte att det fanns skäl för riksdagen att vidta

någon åtgärd med anledning av motionen.

Utskottets bedömning

Utskottet vill åter stryka under betydelsen av att det språk

som används i officiella texter i så stor utsträckning som

möjligt är könsneutralt. Utskottet har inte anledning att frångå

sin tidigare bedömning och anser sig kunna utgå från att de

nämnda riktlinjerna för språket i lagar och andra författningar

samt inom den offentliga förvaltningen följs. Motion

1993/94:K503 bör lämnas utan bifall.

Förvaltning av statsråds värdepapper

Motion

I motion 1992/93:K206 av Bengt Hurtig m.fl. (v) anser

motionärerna att statsråds stora aktieinnehav medför problem,

även om regeringen vidtagit åtgärder för att undvika det. Risken

finns att förtroendet för statsråd med stor aktieförmögenhet

rubbas. Motionärerna föreslår därför att samtliga statsråd med

större förmögenhetsinnehav i aktier eller andra värdepapper

skall överlämna dem till någon form av "blind trust", som skall

ha att förvalta förmögenheten på ett sådant sätt att värdet av

förmögenheten behålls, men statsrådet skall inte ha kännedom

om hur förmögenheten är sammansatt. Regeringen bör enligt

motionärerna lägga fram förslag i enlighet med det anförda.

Gällande bestämmelser m.m.

I 6 kap. 9 § andra stycket regeringsformen stadgas att

statsråd inte får utöva allmän eller enskild tjänst samt att

statsråd inte heller får inneha uppdrag eller utöva verksamhet

som kan rubba förtroendet för honom.

Förbudet har bl.a. till uppgift att förhindra att

jävssituationer uppkommer. För den statliga förvaltningen finns

i 11 och 12 §§ förvaltningslagen (1986:223) regler om när den

som handlägger ett visst förvaltningsärende är att anse som

jävig. Förvaltningslagen gäller formellt inte vid handläggning

av regeringsärenden men iakttas ändå i praxis av regeringen.

Av de jävssituationer som nämns i 11 § förvaltningslagen är

det främst de som omnämns i paragrafens första styckes första

punkt som är av intresse i förevarande sammanhang. Där stadgas

att den som skall handlägga ett ärende är jävig om saken angår

honom själv eller hans make, förälder, barn eller syskon eller

någon annan närstående. Detsamma gäller om ärendets utgång kan

väntas medföra synnerlig nytta eller skada för honom själv eller

närstående. Vidare föreligger enligt första punkten jäv om

ärendets utgång kan väntas medföra synnerlig nytta eller skada

för befattningshavaren eller hans familj. Denna typ av jäv går

under beteckningen intressejäv, och som typexempel brukar nämnas

att handläggaren äger aktier i ett aktiebolag som uppträder som

part i ärendet. Huruvida jäv föreligger i ett sådant fall beror

på storleken av aktieinnehavet liksom på ärendets betydelse för

aktiebolaget. Från jäv kan enligt 11 § andra stycket bortses

när frågan om opartiskhet uppenbarligen saknar betydelse.

I insiderlagen (1990:1342) finns bestämmelser om handelsförbud

och anmälningsskyldighet för fondpappersinnehav. Var och en som

genom anställning, uppdrag eller annan befattning har fått

information eller kunskap om en inte offentliggjord

kurspåverkande omständighet som är ägnad att väsentligt påverka

kursen på fondpapper är förbjuden att utnyttja informationen för

egen och annans handel på värdepappersmarknaden till dess att

omständigheten blivit allmänt känd eller upphört att ha

betydelse för kurssättningen. Förbudet gäller även offentliga

funktionärer. Beträffande aktieägare gäller förbudet information

om omständigheter som rör aktiebolag i vilket han äger aktier.

För att underlätta tillsynen och minska benägenheten för

otillåten handel, men också för att stärka förtroendet för

befattningshavare och myndigheter, kan regeringen enligt 11 §

insiderlagen om det är påkallat för en myndighet föreskriva

anmälningsskyldighet för myndighetens funktionärer.

Den 31 januari 1991 beslutade regeringen, med tillämpning av

insiderlagens regler om anmälningsskyldighet, att

Statsrådsberedningen och departementen skulle föra förteckningar

över fondpappersinnehav samt att Statsrådsberedningens

förteckning skulle omfatta bl.a. statsrådens innehav. Statsråden

kom även överens om att anmäla makars eller sambors samt barns

innehav på samma sätt. Efter regeringsskiftet hösten 1991

beslutade den nya regeringen att Justitiedepartementets

förteckning skulle omfatta även de fondpapper som innehas av

statsråden. Anvisningar för statsrådens anmälan om innehav av

fondpapper har utarbetats inom Justitiedepartementet och

överlämnats till statsråden. Efter regeringsskiftet hösten 1994

omfattas statsrådens fondpappersinnehav åter av

Statsrådsberedningens förteckning.

Tidigare utskottsbehandling

Utskottet avslutade under våren 1993 en granskning av

statsråds innehav av värdepapper och i anslutning härtill frågor

om jäv för statsråd. I granskningsbetänkandet 1992/93:KU30

lämnas en utförlig redogörelse för gällande bestämmelser och för

regeringens praxis för hanteringen av jävssituationer m.m.

Utskottet pekade på att regeringen den 24 oktober 1991 beslutade

att tillsätta en etikkommitté (Ju 1991:E) med uppgift bl.a. att

ge riktlinjer om hur statsrådens tillgångar borde förvaltas samt

att ur etisk synvinkel ge råd om statsrådens

förmögenhetsdispositioner. Utskottet hade tagit del av de regler

för extern förvaltning av regeringsledamöters förmögenheter och

rådgivande organ som finns i bl.a. Canada och USA. Utskottet

(majoriteten) uttalade att förhållandena här i Sverige

visserligen är annorlunda, men att principen att statsråd under

tjänstetiden fråntas möjligheterna att påverka sina eventuella

kapitalplaceringar måste ses som ett intressant alternativ för

att förhindra uppkomsten av jävssituationer. Utskottet

(majoriteten) rekommenderade därför att möjligheterna att sätta

viss egendom under oberoende extern förvaltning under den tid

statsrådstjänsten innehas skulle bli föremål för utredning, och

därvid borde möjligheterna att i Sverige tillämpa t.ex. ett

system med blind trust som förekommer i Canada och USA

undersökas.

I en s-reservation framhölls att, även om förbud mot

aktieinnehav generellt inte borde uppställas för statsråd,

aktieägande statsråd borde överlämna sina aktier till en

oberoende extern förvaltning. Vidare rekommenderades i

reservationen att regeringen skyndsamt skulle utreda om systemet

med blind trust kan införas i Sverige.

Även vid 1993/94 års riksmöte granskade utskottet frågan om

statsrådens innehav av värdepapper (bet. 1993/94:KU30).

Utskottet hänvisade därvid till föregående års ingående

granskning och bedömning av frågorna samt fann att årets

granskning -- som inte innefattat någon självständig utredning

av i vilken omfattning jäv eller jävsliknande situationer

uppstått för statsråden -- inte gav anledning till något

uttalande från utskottets sida.

Utskottets s-ledamöter hänvisade i ett särskilt yttrande till

de uppfattningar de uttalat vid föregående års granskning och

vidhöll de i reservationen angivna uppfattningarna.

Regeringens etikkommitté

Regeringens etikkommitté tillsattes i oktober 1991 med uppgift

bl.a. att granska de anmälningar som statsråden gör av

fondpappersinnehav, ge riktlinjer om hur statsrådens tillgångar

bör förvaltas samt att ur etisk synvinkel ge råd om statsrådens

förmögenhetsdispositioner. Inom kommittén har utretts bl.a.

frågan om att införa ett system med blind trust. Kommittén

överlämnade den 8 november 1993 en promemoria --

Intressekonflikter för statsråd -- till statsrådet Reidunn

Laurén.

I promemorian underströk kommittén som tre grundläggande

principer dels att statsråd bör välja sådana former för

placeringen av sina förmögenhetstillgångar och för förvaltningen

av dem att han eller hon i möjligaste mån undviker

intressekonflikter och jävssituationer i sin tjänsteutövning,

dels att statsråd inte får för egen eller närståendes

vinning på ett otillbörligt sätt dra fördel av sin ställning som

statsråd och av information och kunskap som han eller hon

inhämtar under tjänstgöringen, och dels att ansvaret för att

i tjänsteutövningen förebygga intressekonflikter och

jävssituationer i första hand vilar på statsrådet själv.

Kommittén erinrade om förbudet mot bisysslor m.m. och fann att

det kan vara oförenligt med detta förbud att statsråd själv

förvaltar värdepapper i större omfattning. Förvaltningen borde

då överlåtas åt annan, fristående förvaltare, närmast genom

deponering av värdepappersportföljen i bank eller hos

värdepappersinstitut.

Kommittén gjorde vidare en genomgång av insiderlagens

bestämmelser och dess betydelse för statsrådens del.

När det gäller ett statsråds förvaltning av sin förmögenhet

utanför insiderlagens tillämpningsområde föreslog kommittén

vissa riktlinjer för förvaltningen. I fråga om aktier borde

statsråden i princip avhålla sig från spekulation genom

korttidsaffärer och begränsa sig till långsiktiga placeringar.

Portföljen borde uppvisa en rimlig diversifiering och belåningen

hållas låg. De förordade riktlinjerna beträffande aktier borde

enligt kommittén ges motsvarande tillämpning i fråga om

konvertibla skuldebrev och skuldebrev förenade med optionsrätt

till nyteckning samt liknande värdepapper. Såvitt avser

placeringar i obligationer, statsskuldväxlar, certifikat och

liknande ränteinstrument fanns knappast några skäl att -- utöver

vad som följer av bestämmelserna i insiderlagen -- begränsa

statsrådens placeringsmöjligheter. Ränteoptioner, ränteterminer,

indexoptioner och indexterminer, liksom aktieoptioner och

aktieterminer, borde statsråd i princip inte införliva i sina

värdepappersportföljer. -- Enligt kommittén torde de förordade

riktlinjerna kunna tjäna till viss vägledning även när det

gäller andra värdepapper än marknadsnoterade värdepapper.

I fråga om överlämnande av ett statsråds förmögenhet till

förvaltning i blind trust uttalade kommittén att ett sådant

överlämnande uppenbarligen skulle innebära mycket långtgående

inskränkningar i statsrådets rätt att själv råda över sina

personliga förhållanden. Inte minst gällde detta den totala

omplacering av statsrådets förmögenhetstillgångar som

förvaltaren måste företa helt utan statsrådets insyn och

medverkan. Sådan omplacering skulle också kunna leda till

vittgående skatteeffekter och därmed till en betydande

belastning på statsrådet eller kanske närmast trustens likvida

tillgångar. Att genom särskild lagstiftning undanröja dessa

skatteeffekter för den helt säkert mycket obetydliga grupp, vars

förmögenheter skulle överlämnas till denna förvaltningsform, var

enligt kommittén knappast någon framkomlig väg. En sådan

lagstiftning skulle av allmänheten lätt kunna uppfattas som ett

obehörigt gynnande av ett fåtal höginkomsttagare och ägare av

stora förmögenheter. -- Mot den redovisade bakgrunden förordade

kommittén att erfarenheterna av det regelsystem som kommittén

föreslog skulle avvaktas, innan möjlighet till förvaltning i

blind trust öppnades.

För det fall att det mot kommitténs förordande skulle anses

att möjlighet till förvaltning i blind trust bör öppnas för

svenska statsråd, gjorde kommittén vissa påpekanden enligt

följande.

En sådan möjlighet torde kunna öppnas utan alltför stora

ingrepp i gällande lagstiftning. I ett avtal med bank eller

värdepappersinstitut om fullständig förmögenhetsförvaltning

kunde förvaltaren ges fria händer att omplacera

förmögenhetstillgångarna och att i övrigt vidta alla

förvaltningsåtgärder som förvaltaren finner vara motiverade. Det

kunde inte heller föreligga något hinder mot att förvaltaren i

avtalet förpliktas att -- med undantag beträffande

deklarationsuppgifter -- inte ge uppdragsgivaren någon insyn i

förvaltningen eller beträffande värdepappersportföljens

sammansättning, så länge uppdragsgivaren uppehåller sin

statsrådstjänst. I avtalet borde enligt kommittén tas in en

bestämmelse att förvaltaren bör eftersträva att efter en

självständig bedömning undvika att förvärva sådana värdepapper

som vid en annan förvaltningsform skulle kunna ge upphov till

intressekonflikter för statsrådet vid handläggning av

förvaltningsärenden inom regeringen. Det borde vidare åligga

förvaltaren att -- inom ramen för den förvaltade egendomen --

hålla en sådan likviditet att förvaltaren kan erlägga

uppkommande realisationsvinstskatter och bestrida andra av

förvaltningen föranledda kostnader. En närmare granskning av

detaljer i förvaltningsavtal kunde i förekommande fall ske i

samråd mellan uppdragsgivaren och etikkommittén.

De regler som gäller om fysiska personers skyldighet att avge

självdeklaration till skattemyndigheten kunde enligt kommittén

föranleda problem, nämligen om statsrådet också i detta

sammanhang skall kunna hållas okunnig om den närmare

sammansättningen av sin förmögenhet. Dessa svårigheter syntes

dock inte kommittén oöverkomliga. En enkel lösning borde kunna

nås, om förvaltaren av förmögenheten efter utgången av varje

kalenderår tilläts att på eget ansvar redovisa dels till ägaren

den totala avkastningen av värdepappersportföljen och

portföljens sammanlagda deklarationsvärde, dels till

skattemyndigheten mera detaljerade uppgifter rörande portföljens

sammansättning, avkastning och deklarationsvärde. För detta

ändamål borde en mindre ändring i skattelagstiftningen vara till

fyllest. En sådan lösning skulle emellertid leda till konflikt

med den grundläggande principen i rättssamhället att en part i

ett mål eller ärende skall ha fri insyn i de förhållanden som

kan läggas till grund för en domstols eller myndighets

avgörande.

Ett statsråd som överlämnar sitt fondpappersinnehav till sådan

avskärmad förmögenhetsförvaltning borde enligt kommittén vara

befriad från anmälningsskyldighet enligt 11 § insiderlagen.

Vidare borde fondpappersinnehavet, när fråga är om aktier i s.k.

avstämningsbolag, vara förvaltarregistrerat. Insynsmöjligheten

för envar att få del av uppgifter om ägare med mer än 500 aktier

i avstämningsbolag, även om aktierna är förvaltarregistrerade,

borde stängas beträffande aktier i blind trust. Enligt kommittén

borde, om möjlighet öppnas för statsråd att till annan överlämna

förvaltningen av sin förmögenhet i former som motsvarar blind

trust, den möjligheten utsträckas till att gälla även andra

offentliga funktionärer som avses i 11 § insiderlagen.

Kommittén hade inte sett som sin uppgift att utarbeta förslag

till den mer omfattande lagstiftning som torde bli erforderlig,

om det skulle anses böra kunna inrättas blind trusts med

ställning av juridiska personer.

Etikkommitténs promemoria hade enligt vad statsminister Carl

Bildt uppgav vid utskottets utfrågning med honom den 26 april

1994 varit föremål för beredning inom regeringen. Ett utkast

till slutsatser hade upprättats och samråd om dessa inletts med

den parlamentariska oppositionen.

Pågående beredning

Statssekreteraren i Justitiedepartementet har den 14 november

1994 låtit meddela att frågan om vilka riktlinjer som skall

gälla i fråga om redovisning, registrering och förvaltning av

statsrådens värdepapper m.m. för närvarande bereds i

regeringskansliet och att i det sammanhanget bl.a. frågan om

s.k. blind trust kommer att analyseras ytterligare.

Utskottets bedömning

Frågan om statsrådens förmögenhetsförvaltning har som framgår

ovan behandlats av regeringens etikkommitté. Kommittén har även

behandlat möjligheterna att tillämpa ett system med blind trust.

Ovan framgår också att frågan om vilka riktlinjer som skall

gälla i fråga om redovisning, registrering och förvaltning av

statsrådens värdepapper m.m. bereds inom regeringskansliet och

att i det sammanhanget frågan om blind trust kommer att

analyseras ytterligare.

Med hänsyn till den sålunda pågående beredningen anser

utskottet att motion 1992/93:K206 i huvudsak är tillgodosedd,

och utskottet avstyrker motionen.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande beredning av regeringsbeslut m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1993/94:K204, 1993/94:K205 och

1993/94:K502,

2. beträffande språket i riksdagen

att riksdagen avslår motion 1993/94:K306,

3. beträffande pronomenet han

att riksdagen avslår motion 1993/94:K503,

4. beträffande förvaltningen av statsråds värdepapper

att riksdagen avslår motion 1992/93:K206.

Stockholm den 17 november 1994

På konstitutionsutskottets vägnar

Birgit Friggebo

I beslutet har deltagit: Birgit Friggebo (fp), Kurt Ove

Johansson (s), Catarina Rönnung (s), Anders Björck (m), Ingvar

Johnsson (s), Widar Andersson (s), Birger Hagård (m), Tone

Tingsgård (s), Birgitta Hambraeus (c), Björn von Sydow (s),

Jerry Martinger (m), Barbro Hietala Nordlund (s), Kenneth Kvist

(v), Pär-Axel Sahlberg (s), Inger René (m), Peter Eriksson (mp)

och Håkan Holmberg (fp).

Innehållsförteckning

Sammanfattning 1

Motionerna 1

Motioner väckta under allmänna motionstiden 1994 1

Motion väckt under allmänna motionstiden 1993 2

Utskottet 2

Beredning av beslut m.m. 2

Motioner 2

Gällande ordning m.m. 3

Beslutsunderlag 3

Vissa sifferuppgifter 6

Tidigare riksdagsbehandling 7

Utskottets bedömning 8

Språket i lagar m.m. 8

Allmänt 8

Motion 8

Gällande ordning m.m. 9

Aktuell verksamhet 10

Tidigare utskottsbehandling 10

Utskottets bedömning 10

Könsneutralitet 11

Motion 11

Gällande ordning m.m. 11

Tidigare utskottsbedömning 13

Utskottets bedömning 13

Förvaltning av statsråds värdepapper 13

Motion 13

Gällande bestämmelser m.m. 13

Tidigare utskottsbehandling 15

Regeringens etikkommitté 15

Pågående beredning 18

Utskottets bedömning 18

Hemställan 18