Bet. 1994/95:KU14

Konstitutionsutskottets betänkande

1994/95:KU14

Vissa tryck- och yttrandefrihetsrättsliga frågor

Innehåll

Sammanfattning

Motioner

Utskottet

Hemställan

Reservationer

Innehållsförteckning

1994/95

KU14

Sammanfattning

I betänkandet behandlas ett antal motioner från de allmänna

motionstiderna åren 1994 och 1995 i följande tryck- och

yttrandefrihetsrättsliga ämnen.

1. Åtgärder mot våldsskildringar

2. Forskning om våldsskildringarnas verkan

3. Ytterligare åtgärder mot barnpornografi

4. Frågor om meddelarskydd m.m.

5. Yttrandefrihetsgrundlagens reklamregel

6. Rätt till genmäle och beriktigande m.m.

7. Nya medier och grundlagar m.m.

8. Grundlagsreglering av frekvensfördelning

Under punkten 1 behandlas motioner som från olika

utgångspunkter tar upp våldsskildringar. Utskottet hänvisar till

att regeringen skall inleda ett brett upplagt arbete om våldet i

samhället. Utskottet anser att de ämnen som tas upp i motionerna

bör bli föremål för analys och bedömning i det arbetet och

föreslår att riksdagen gör ett tillkännagivande med den

innebörden. Utskottet avstyrker samtliga motioner som behandlas

under övriga punkter. Till betänkandet är fogat 6 reservationer.

Motioner

Motioner från allmänna motionstiden år 1994

1993/94:K208 av Bengt Hurtig m.fl. (v) vari yrkas att

riksdagen begär att regeringen utarbetar ett förslag till

lagstiftning om ansvarig utgivare för publika databaser,

1993/94:K210 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas

7. att riksdagen hos regeringen begär förslag till

förstärkning av meddelarskyddet så att det gäller också utanför

offentlig sektor,

1993/94:K409 av Sten Söderberg (-) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om åtgärder mot media,

1993/94:K414 av Björn von der Esch (m) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om 1 kap. 12 § andra stycket YGL,

1993/94:K418 av Ulrica Messing (s) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om avskaffande av den statliga förhandsgranskningen av film,

1993/94:K419 av Lotta Edholm (fp) vari yrkas

1. att riksdagen antar de i motionen framställda förslagen

till ändringar i yttrandefrihetsgrundlagen,

2. att riksdagen antar de i motionen framställda förslagen

till ändringar i brottsbalken,

3. att riksdagen antar de i motionen framställda förslagen

till ändringar i lagen om granskning och kontroll av filmer och

videogram,

4. att riksdagen antar de i motionen framställda förslagen

till ändringar i lagen om pliktexemplar av dokument,

1993/94:K420 av Henrik S Järrel (m) vari yrkas att riksdagen

beslutar avskaffa bestämmelsen i 1 kap. 12 § andra stycket

yttrandefrihetsgrundlagen,

1993/94:K428 av Bengt Rosén (fp) vari yrkas att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

behovet av en utredning på pressetikens område med uppgift att

lägga fram förslag som stärker allmänhetens samt juridiska

personers -- främst små företags och organisationers --

ställning gentemot massmedia,

1993/94:K429 av Christina Linderholm (c) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om införande av 18-årsgräns för biograffilm,

1993/94:K431 av Birger Andersson och Rune Thorén (c) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om telefaxkommunikation,

1993/94:K438 av Harriet Colliander och Ian Wachtmeister (nyd)

vari yrkas att riksdagen upphäver 1 kap. 12 § andra stycket

yttrandefrihetsgrundlagen,

1993/94:K441 av Harriet Colliander och Ian Wachtmeister (nyd)

vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär en utredning av

förutsättningarna för en stärkt genmälesrätt,

1993/94:K442 av Lotta Edholm (fp) vari yrkas att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

en utredning av yttrandefrihetsgrundlagens bestämmelser om

fördelning av frekvensutrymmet i syfte att säkra mångfalden i

etern,

1993/94:K443 av Rolf L Nilson (v) vari yrkas att riksdagen

begär att regeringen återkommer med förslag om avskaffad

vuxencensur och 18-årsgräns i enlighet med vad som anförts i

motionen,

1993/94:Kr309 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar avskaffa censuren för vuxenfilm

under förutsättning av att åldersgränsen höjs till 18 år,

Motioner från allmänna motionstiden år 1995

1994/95:K402 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att tillsätta en utredning för att säkra

att de nya drift- och ledningsformer som förekommer i den

offentliga sektorn inte minskar möjligheterna till insyn och

demokratisk debatt,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en informationskampanj till ämbetsverk,

statliga bolag och kommuner om innebörden i meddelarfriheten och

offentlighetsprincipen,

1994/95:K403 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar att upphäva möjligheten att genom

särskild lag meddela föreskrifter om förbud mot kommersiell

reklam i radio- och televisionsprogram i enlighet med vad som

anförts i motionen,

1994/95:K407 av Åke Carnerö m.fl. (kds) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av forskning om

underhållningsvåldets påverkan på barn, ungdomar och vuxna,

3. att riksdagen hos regeringen begär ett förslag till lag om

obligatorisk förhandsgranskning av de filmer och videogram som

säljs eller hyrs ut till allmänheten,

1994/95:K409 av Ulla-Britt Hagström (kds) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om ytterligare lagstiftningsstöd mot våldet i

medierna,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om ytterligare forskning om våldets negativa

påverkan,

1994/95:K410 av Isa Halvarsson och Barbro Westerholm (fp) vari

yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om förhandsgranskning av våldsvideo i avsikt

att hejda/hindra det förråande videoutbudet,

1994/95:K411 av Lennart Fridén (m) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om lagändring för att ge förtalsdrabbade större möjlighet till

rättelse och skadestånd,

1994/95:K412 av Lena Klevenås och Berit Löfstedt (s) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om åtgärder för att skydda barn mot TV- och

videovåld,

1994/95:K415 av Birgitta Hambraeus (c) vari yrkas att

riksdagen hos regeringen begär en utredning om

våldsrapporteringen i massmedia i enlighet med vad som anförts i

motionen,

1994/95:K418 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari yrkas

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en parlamentarisk utredning med uppgift

att ge förstärkt grundlagsskydd för de fria etermedierna,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om lagändringar för att stärka barns och

ungdomars skydd mot våldsskildringar,

1994/95:K419 av Kenth Skårvik (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om snara åtgärder i syfte att motverka

spridning av bildmedieproduktioner med grova våldsinslag,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en utredning syftande till riktlinjer och

åtgärder i mening att få en utveckling från ett mindre

brottsbenäget samhälle mot ett mjukare samhälle,

1994/95:K420 av Anders Ygeman (s) vari yrkas att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

elektroniska massmedier,

1994/95:K422 av Bengt Harding Olson (fp) vari yrkas att

riksdagen hos regeringen begär tillsättande av en parlamentarisk

utredning om förstärkning av det personliga integritetsskyddet,

1994/95:K423 av Peter Eriksson m.fl. (mp) vari yrkas att

riksdagen hos regeringen begär en utredning för att undersöka

möjligheterna att begränsa utbudet av underhållningsvåld i

television, dataspel och videogram,

1994/95:K424 av Karl-Göran Biörsmark (fp) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om införandet av en särskild avgift på TV- och

videovåldsfilmer,

1994/95:K425 av Henrik S Järrel (m) vari yrkas att riksdagen

beslutar avskaffa bestämmelsen i 1 kap. 12 § andra stycket,

yttrandefrihetsgrundlagen,

1994/95:K426 av Ingegerd Sahlström m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om ett nationellt handlingsprogram mot våld,

1994/95:K430 av Ingegerd Wärnersson och Anita Jönsson (s) vari

yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om ökad information angående data- och

TV-spel,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av lagstiftning rörande

våldsförhärligande data- och TV-spel,

1994/95:K432 av Karl-Göran Biörsmark m.fl. (fp, s, c, v, mp,

kds) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till alternativa

lagtekniska förslag för kriminalisering av innehav av

barnpornografi,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till

kriminalisering av import och export av barnpornografiska

alster,

3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till

kriminalisering av innehav av disketter och CD-ROM-skivor med

barnpornografiskt innehåll,

1994/95:K510 av Berndt Ekholm (s) vari yrkas att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

att se över offentlighet och tillgänglighet i bolag, stiftelser

och andra associationsformer som utövar den gemensamt

finansierade verksamheten,

1994/95:Ju612 av Ewa Larsson m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att anspelningspornografi skall förbjudas,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att innehav av barnpornografi bör

förbjudas,

1994/95:Ju802 av Gun Hellsvik m.fl. (m) vari yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om sanering av medievåld,

1994/95:Ju807 av Birger Schlaug m.fl. (mp) vari yrkas

13. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan

ändring i lagen att restriktioner införs mot det kommersiella

våldet,

14. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan

ändring i lagen att videofilmer förhandsgranskas som de filmer

som visas på biografer samt att stickprov utförs i

detaljhandeln,

1994/95:Ju809 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om forskning om hur våldsutbudet påverkar

barn och ungdomar,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att systemet med ansvarig utgivare för

film och videokassetter skall utvärderas,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en tvingande 18-årsgräns för filmer,

1994/95:Kr205 av Birger Schlaug m.fl. (mp) vari yrkas

24. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att alla videogram skall vara

förhandsgranskade.

Utskottet

Åtgärder mot våldsskildringar

Bestämmelser om censur

Bestämmelser om censur av offentligt visad film infördes i

vårt land redan år 1911.

Av 1 kap. 3 § yttrandefrihetsgrundlagen framgår att det inte

får förekomma att filmer eller videogram först måste granskas av

en myndighet eller något annat offentligt organ. Genom lag får

dock meddelas föreskrifter om granskning och godkännande av

filmer och videogram som skall visas offentligt. Sådana

föreskrifter har meddelats genom lagen (1990:886) om granskning

och kontroll av filmer och videogram. Av den framgår att

framställningen i en film eller ett videogram skall vara

granskad och godkänd av Statens biografbyrå innan den får visas

vid allmän sammankomst eller offentlig tillställning.

Framställningen i en film eller ett videogram får inte godkännas

för visning för barn under sju år, under elva år eller under

femton år, om den kan vålla barn i den aktuella åldersgruppen

psykisk skada.

Bestämmelser om förbud mot att sprida våldsskildringar m.m.

Bestämmelser om förbud mot spridning av filmer och videogram

med våldsinslag infördes genom att riksdagen år 1981 antog lagen

(1981:485) om förbud mot spridning av filmer och videogram med

våldsinslag, den s.k. videovåldslagen (prop. 1980/81:176, bet.

KU 1980/81:28 och bet. KU 1981/82:38). Bakgrunden till

lagstiftningen var att den då förhållandevis nya videotekniken

även hade kommit att utnyttjas till att sprida våldsskildringar

bl.a. till barn och ungdomar på ett sätt som ingav starka

betänkligheter. Lagen var ett provisorium i avvaktan på

resultatet av den då arbetande Yttrandefrihetsutredningens

överväganden.

Vissa ändringar gjordes i videovåldslagen år 1985 (prop.

1984/85:116, bet. KU 1985/86:11). Dessa innebar bl.a. att

kriterierna i lagen för vad som skulle anses vara otillåtna

våldsskildringar skärptes. Avsikten var att bestämmelserna

skulle komma i närmare överensstämmelse med biografbyråns praxis

i fråga om förbud mot offentlig visning. Det krav som tidigare

funnits i 1 § videovåldslagen på att skildringarna skulle vara

närgångna eller långvariga utgick nu när det var fråga om

sexuellt våld. Bestämmelsen skulle också omfatta annat sexuellt

tvång än sådant som är att hänföra till våld. En utvidgning av

bestämmelsen skedde till att omfatta också skildringar av våld

mot djur och våld som inte har någon människa som direkt eller

indirekt upphov. Vidare formulerades bestämmelsen om, så att

förbud mot extremvåld blev huvudregeln, och undantag kom att

gälla om spridandet var försvarligt med hänsyn till

framställningens syfte och sammanhang samt omständigheterna i

övrigt.

År 1988 beslutade riksdagen (prop. 1986/87:151, bet. KU

1987/88:36) att bestämmelserna i videovåldslagen -- med vissa

ändringar -- skulle överföras till 16 kap. brottsbalken och att

videovåldslagen skulle upphävas. Reglerna om olaga

våldsskildring avseende sexuellt våld eller tvång gjordes

tillämpliga även på stillbilder och på bilder i tryckta skrifter

och i televisionsprogram och andra rörliga bilder. Ändringarna

trädde i kraft den 1 januari 1989.

Genom lagändringar, som beslutades våren 1990 (prop.

1989/90:70, bet. 1989/90:KrU30) och som trädde i kraft den 1

januari 1991, skärptes det i brottsbalken föreskrivna högsta

straffet för olaga våldsskildring från fängelse i sex månader

till fängelse i två år. Det straffbara området utvidgades till

att avse även oaktsam spridning av våldsskildringar om

spridningen sker i yrkesmässig verksamhet eller eljest i

förvärvssyfte. Ändringarna ingick i ett åtgärdsprogram med syfte

att komma till rätta med skadeverkningarna av våldsskildringar i

filmer och videogram.

Åtgärdsprogrammet innefattade även den nyss nämnda lagen

(1990:886) om granskning och kontroll av filmer och videogram.

Inrättandet av ett råd mot skadliga våldsskildringar

(Våldsskildringsrådet) ingick också i programmet. Biografbyrån

fick i uppdrag att ha tillsyn över videogrammarknaden. I

propositionen anförde departementschefen att det behövdes andra

insatser än censur av extrema våldsskildringar för att komma

till rätta med de problem som hela utbudet av våldsskildringar

på biograf, video och TV, däri inbegripet satellit- och

kabel-TV, kunde medföra. I åtgärdsprogrammet ingick också att

stimulera till sanering av marknaden genom bl.a. frivillig

förhandsgranskning av videogram genom Biografbyrån på uppdrag av

distributörerna. Vid tiden för riksdagsbehandlingen av

lagstiftningsärendet räknade man med att ca hälften av samtliga

filmer som kom ut på den legala marknaden blev förhandsgranskade

på detta sätt (prop. 1989/90:70 s. 32). Utskottet har från

Våldsskildringsrådet inhämtat att andelen numera är avsevärt

större.

I proposition 1990/91:64 om yttrandefrihetsgrundlag m.m.

anförde departementschefen beträffande våldsskildringar i

rörliga bilder att det under behandlingen av det ärende som lett

fram till programmet för åtgärder mot skador av våldsskildringar

i filmer och videogram hade uttalats att det fanns anledning att

räkna med att åtgärdsprogrammet skulle få en större effekt än

vad en obligatorisk förhandsgranskning skulle kunna få.

Departementschefen ansåg att det självfallet inte var möjligt

att då förutsäga hur snart verkningarna av programmet skulle

komma att visa sig. Sakligt sett fanns det enligt henne goda

skäl att hoppas att det skulle komma att ske ganska snart.

Enligt departementschefen var det å andra sidan inte

orealistiskt att räkna med att den fulla effekten av de olika

åtgärderna kommer att visa sig först när verksamheten hunnit

pågå en tid och utvecklat sina former. Hon ansåg därför att det

fanns anledning att avvakta den något mera långsiktiga

utvecklingen på videogrammarknaden innan frågan om eventuella

ytterligare åtgärder mot våldsvideogrammen togs upp till nya

överväganden. I detta läge saknades det enligt

departementschefen tillräckligt starka skäl för att en ny

grundlag skulle medge censur i vidare omfattning än den

existerande. Den nya grundlagen borde däremot lämna utrymme för

sådana åtgärder som hade beslutats mot våldsskildringarna.

Konstitutionsutskottet (bet. 1990/91:KU21) tillstyrkte

propositionen i denna del.

Nu gällande bestämmelser om olaga våldsskildring har följande

innehåll.

Enligt 16 kap. 10 b § första stycket brottsbalken skall den

som i stillbild eller i en film, ett videogram, ett

televisionsprogram eller andra rörliga bilder skildrar sexuellt

våld eller tvång med uppsåt att bilden eller bilderna sprids

eller som sprider en sådan skildring dömas, om inte gärningen

med hänsyn till omständigheterna är försvarlig, för olaga

våldsskildring till böter eller fängelse i högst två år.

Detsamma gäller den som i rörliga bilder närgånget eller

utdraget skildrar grovt våld mot människor eller djur med uppsåt

att bilderna sprids eller som sprider en sådan skildring.

I paragrafens andra stycke straffbeläggs oaktsam spridning av

nu nämnt material under förutsättning att spridningen sker i

yrkesmässig verksamhet eller eljest i förvärvssyfte.

I paragrafens tredje och fjärde stycke görs bl.a. undantag för

sådana bilder som godkänts för visning av Statens biografbyrå.

Såvitt avser skildrandet av sexuellt våld eller tvång finns i

princip motsvarande reglering i 7 kap. 4 § 13

tryckfrihetsförordningen resp. 5 kap. 1 § första stycket

yttrandefrihetsgrundlagen. Som yttrandefrihetsbrott skall också

enligt 5 kap. 1 § andra stycket yttrandefrihetsgrundlagen anses

att t.ex. sprida sådana olaga våldsskildringar som i rörliga

bilder närgånget eller utdraget skildrar grovt våld mot

människor eller djur.

Bestämmelser om otillåten utlämning av film eller videogram

Av 3 kap. 11 § yttrandefrihetsgrundlagen framgår att det genom

lag får meddelas föreskrifter för det fall att någon i

förvärvssyfte till den som är under femton år lämnar ut filmer

med ingående skildringar av verklighetstrogen karaktär som

återger våld eller hot om våld mot människor eller djur.

Grundlagsbestämmelsen ger konstitutionellt stöd åt lagstiftning

som förbjuder utlämnande av våldsskildringar till barn. En sådan

bestämmelse finns i 16 kap. 10 c § brottsbalken. Den som

uppsåtligen eller av grov oaktsamhet i yrkesmässig verksamhet

eller annars i förvärvssyfte till den som är under femton år

lämnar ut en film, ett videogram eller en annan upptagning med

rörliga bilder med ingående skildringar av verklighetstrogen

natur som återger våld eller hot om våld mot människor eller

djur kan enligt paragrafen dömas för otillåten utlämning av

film eller videogram till böter eller fängelse i högst sex

månader.

Utredningsförslag

Våldsskildringsrådet överlämnade i maj 1993 betänkandet

(SOU 1993:39) En gräns för filmcensuren. Rådet förordar att de

nuvarande åldersgränserna för filmvisning på biografer får

finnas kvar oförändrade och att ytterligare en gräns vid arton

år införs. Rådet föreslår också att vuxencensuren tas bort. I

frågan om åldersgränserna skall vara tvingande eller

rekommenderade har olika åsikter kommit fram i rådet. Rådet har

valt att -- utan egna ställningstaganden -- redovisa skälen för

och emot tvingande resp. rekommenderade åldersgränser. I sina

överväganden anför rådet att de flesta som förordat tvingande

åldersregler också har förordat motsvarande regler när det

gäller utlämning av videogram. Rådet anför att det här har

funnits en viss tvekan eftersom ett av argumenten för tvingande

åldersregler för bio har varit det speciella med just

biografupplevelsen. Rådet konstaterar att en ändring av

utlämningsregeln i 16 kap. 10 c § brottsbalken kräver

grundlagsändring.

Betänkandet upptar förslag till lagtexter som avser en

tvingande artonårsgräns. Som alternativ redovisas också

lagtextförslag som avser en rekommenderad artonårsgräns.

Betänkandet har varit föremål för beredning i

regeringskansliet.

Riksdagsbehandling under föregående riksmöte

Med anledning av ett motionsyrkande om avskaffande av

biografcensuren hänvisade utskottet vid föregående riksmöte till

beredningen i regeringskansliet av Våldsskildringsrådets

förslag. Utskottet uttalade att beredningen inte borde

föregripas genom något uttalande från riksdagens sida

(1993/94:KU2).

Motionerna

I flera motioner förs fram krav om att biografcensuren skall

avskaffas.

I motion 1993/94:K418 av Ulrica Messing (s) anförs att den

enda form av kulturyttring som nu utsätts för statlig

förhandsgranskning är filmer som skall visas offentligt.

Motionären anser att denna typ av förhandsgranskning har

överlevt sig själv. De praktiska förutsättningarna i form av

gemensam moral- och etiksyn, den nya tekniken och de nya

formerna för information och kulturyttringar är enligt

motionären helt förändrade och omöjliggör i sig en statlig

förhandsgranskning. Hon vill därför att den statliga

förhandsgranskningen av film avskaffas.

I motion 1993/94:K419 av Lotta Edholm (fp) anför motionären

att frågan om filmcensuren har behandlats av en rad olika

utredningar som har föreslagit att vuxencensuren skall

avskaffas. Motionären konstaterar att inga förslag i den

riktningen har lagts fram av någon regering. Motionären anser

att förhandsgranskningen av biograffilm för vuxna bör avskaffas

och att i stället en ny åldersgräns på 18 år bör införas för

offentlig visning av filmer och videogram. Om filmen skall visas

för yngre personer, måste den enligt motionären genomgå en

granskning liknande den vi har i dag. Därmed försvinner de sista

resterna av vuxencensuren, samtidigt som staten har kvar

möjligheten att kontrollera filmer som riktar sig till barn och

ungdomar. Samtidigt bör enligt motionären också förbudet att

lämna ut filmer till barn under 15 år skärpas. Lagen bör, i

linje med vad som föreslås gälla biograffilm, omfatta ungdomar i

åldersgruppen 15--18 år. Utlämnande till den senare gruppen får

ej ske om det är grovt våld som skildras. I enlighet med det

anförda lägger motionären fram förslag till lagar om ändring i

yttrandefrihetsgrundlagen (yrkande 1), brottsbalken (yrkande 2),

lagen om granskning och kontroll av filmer och videogram

(yrkande 3) samt lagen om pliktexemplar av dokument (yrkande 4).

Att vuxencensuren skall avskaffas och att en 18-årsgräns i

stället skall införas förespråkas också i motionerna

1993/94:K429 av Christina Linderholm (c), 1993/94:K443 av Rolf L

Nilson (v) och 1993/94:Kr309 yrkande 1 av Ian Wchtmeister m.fl.

(nyd).

Ett liknande förslag om åldersgräns förs fram när det gäller

videogram för privat bruk. I motion 1994/95:K418 yrkande 9 av

Lars Leijonborg m.fl. (fp) föreslår motionärerna nämligen att en

ytterligare, högre åldersgräns införs för utlämning av

videofilmer, som kan tillämpas på sådana grova våldsskildringar

som bedöms olämpliga för åldersgruppen 15--18 år.

Motion 1994/95:Ju809 yrkande 12 av Olof Johansson m.fl. (c)

tar upp frågan om åldersgränserna för barn skall vara tvingande

eller rekommenderade. En tvingande 18-årsgräns både för filmer

som skall visas på biografer och för distribution via videogram

kan enligt motionärerna innebära en förbättring. Med denna

reglering kan man skärpa kraven för utlåning av videogram.

Motionärerna menar ett en obligatorisk ny 18-årsgräns tvingar

filmproducenterna att inte göra filmerna våldsammare än att de

kan tillåtas för den köpstarka tonårspubliken (15--18 år). På så

sätt skapas ett stort tryck på ytterligare självsanering inom

branschen.

I motion 1994/95:Ju802 yrkande 3 av Gun Hellsvik m.fl. (m)

förklarar motionärerna att de är motståndare till att införa

censur eller förbud, eftersom de är övertygade om att förbud

inte är bästa lösningen på den här sortens problem. När det

t.ex. gäller videovåldsdebatten anser de att det primära bör

vara att föräldrar och andra vuxna i barns och unga människors

närhet försöker förstärka barns naturliga avståndstagande från

våld och förklarar de orealistiska inslagen i de inspelade

scenerna med s.k. underhållningsvåld. Den stora nackdelen med

förbud är enligt motionärerna just att det många gånger lockar

till nyfikenhet att pröva det förbjudna. Det går inte heller att

utlova garantier för att det förbjudna inte existerar i

samhället.

Motionärerna understryker betydelsen av att föräldrar tar

ansvar för att överföra grundläggande normer om moral och etik

till sina barn. Samtidigt vill de peka på ett föredömligt

initiativ som tagits av ett varuhusföretag när det gäller våld

och barn och ungdom. Företaget anges ha fastställt en

''Icke-våldspolicy'' som syftar till att klargöra hur företaget

skall bidra till att samhället totalt tar avstånd från

människoförakt, förnedrande företeelser och våld. Policyn skall

styra varuhusets agerande som stor detaljhandelskedja och verka

för ökad respekt för människors lika värde, demokrati och fred.

Ickevåldspolicyn skall påverka sortimentsvalet,

varurepresentation och reklamutformning. Motionärerna anför att

företaget dock särskilt betonar att detta inte innebär att det

tar avstånd från allt våld som ingår i t.ex. barnskildringar

utan från de skildringar där våld visas endast som något

spännande, ofarligt eller där våldet glorifieras och upphöjs

till något positivt. Detta är enligt motionärerna en viktig

markering. De menar nämligen att det ligger ett värde i att barn

och ungdomar genom god fostran blir medvetna om att våld

dessvärre ingår som ett ont inslag i vår värld men att det

gäller att motverka och ta avstånd från våld eller

våldstendenser just på grund av våldets konsekvenser. Det

initiativ som företaget har tagit utgör enligt motionärerna ett

gott exempel på att en aktör på marknaden också är beredd att ta

ansvar för saneringen av medievåldet. De anser att regeringen

bör notera detta och på olika sätt stödja och uppmuntra en

utveckling i riktning mot en självsanering. Riksdagen bör enligt

motionärerna göra ett tillkännagivande i enlighet med det nu

anförda.

I motion 1994/95:K426 av Ingegerd Sahlström m.fl. (s) begärs

ett nationellt handlingsprogram mot våld i medierna.

Enligt motion 1994/95:Ju809 av Olof Johansson m.fl. kan det

bli aktuellt att införa censur av videogram som är avsedda för

privat bruk. Motionärerna anför att tillgängligheten av filmer

och video ökar och att man kan beställa video direkt från hemmet

vilket medför att minderåriga kan beställa filmer som inte får

lämnas ut till dem. Det är enligt motionären viktigt att denna

nya form att skräddarsy sitt TV-konsumerande nogsamt följs och

utvärderas med tanke på den ökade tillgänglighet av våldsvideo

som denna teknik möjliggör för ungdomar i känslig ålder.

Motionärerna anser att systemet med ansvarig utgivare måste

utvärderas. Om det visar sig att systemet med ansvarig utgivare

inte fått avsedd verkan, kan enligt motionärerna införande av

förhandsgranskning bli aktuell (yrkande 11).

I flera motioner förespråkas nya regler om censur.

I motion 1994/95:K407 yrkande 3 av Åke Carnerö m.fl. (kds)

anförs sålunda att tiden nu är mogen att göra en utvärdering av

yttrandefrihetsgrundlagen och att ett förslag till lag om

obligatorisk förhandsgranskning av videogram därvid bör

framläggas. Censur av filmer och videogram för privat bruk

förespråkas också i motionerna 1994/95:K409 yrkande 1 av

Ulla-Britt Hagström (kds), 1994/95:K410 yrkande 1 av Isa

Halvarsson och Barbro Westerholm (fp), 1994/95:K412

såvitt nu är i fråga av Lena Klevenås och Berit Löfstedt (s),

1994/95:K423 såvitt nu är i fråga av Peter Eriksson (mp) och

1994/95:KrU 205 yrkande 24 av Birger Schlaug m.fl. (mp).

I motion 1994/95:Ju807 yrkandena 13 och 14 av Birger Schlaug

m.fl. (mp) anför motionärerna att det behövs krafttag mot det

kommersiella våldet. Motionärerna förklarar att det inte kan

vara meningen att tryckfrihetsförordningen och

yttrandefrihetsgrundlagen är till för att skydda pornografiska

filmer där kvinnor torteras och förnedras i underhållande syfte,

eller videofilmer som skildrar sadistiskt våld och detaljerade

mord. För att begränsa det kommersiella våldet bör enligt

motionärerna följande områden regleras: videofilmer bör

förhandsgranskas; stickprovskontroller bör utföras i

detaljhandeln; våld som underhållning i TV-kanalerna bör tas

bort genom censur.

I motion 1994/95:K424 av Karl-Gunnar Biörsmark (fp) föreslås

en ny form av sanktion mot våldsskildringar. Motionären menar

att man i stället för att tillgripa censur bör införa en

särskild avgift för programbolag som visar våldsskildringar och

för den som hyr ut eller säljer videogram med våldsskildringar.

Utskottets bedömning

Våldsbrottsligheten är ett allvarligt samhällsproblem. På

senare tid har förekommit flera fall av oprovocerat grovt våld

där unga människor är inblandade. Händelserna har gett upphov

till oro på många håll. I motionerna finns också uttryck för

sådan oro. Som framgår av den utförliga redogörelsen i det

föregående har en rad åtgärder vidtagits för att begränsa

skadeverkningarna av våldsskildringarna i media. De flesta

videogram som distribueras är numera också föremål för frivillig

förhandsgranskning. Utskottet har dock tidigare uttalat sig mot

obligatorisk förhandsgranskning.

Utskottet har erfarit att regeringen skall inleda ett brett

upplagt arbete mot våldet i samhället. Utskottet utgår från att

regeringen redovisar resultatet av arbetet och att regeringen

förelägger riksdagen förslag till lämpliga åtgärder. De ämnen

som tas upp i motionerna bör enligt utskottets mening kunna bli

föremål för en samlad analys och bedömning i det sammanhanget.

Mot den bakgrunden bör riksdagen inte nu ta ställning i sak till

de olika frågor som tas upp i motionerna. Riksdagen bör däremot

med anledning av motionerna göra ett tillkännagivande i enlighet

med det anförda.

Forskning om våldsskildringarnas inverkan

Bakgrund

Våldsskildringsrådet skall enligt sina direktiv (dir. 1990:40)

ha till uppgift att samordna verksamhet mot skadliga

våldsskildringar i rörliga bilder. Rådet skall bl.a.

kontinuerligt följa de erfarenheter som massmedie- och

påverkansforskare gör på området. Rådet skall också fortlöpande

ge Kulturdepartementet information om sitt arbete och om de

effekter som uppnås till följd av regeringens åtgärdsprogram.

Rådet kan ta initiativ till projekt inom forskning,

utbildningsväsende och föreningsliv. Det kan enligt direktiven

t.ex. gälla studier av skilda samhällsgruppers videokonsumtion,

lokala projekt med ambition att kartlägga utbudet, arbete med

medieprogram eller kvalitetsinbrytningar på videomarknaden.

Rådets uppgift skall vara att föreslå de projekt som här kan

vara lämpliga.

I delbetänkandet (SOU 1993:39) En gräns för filmcensuren

redogör rådet i två avsnitt för vad forskningen för närvarande

vet om barns och ungdomars mediebeteende och om effekterna av

medievåldet. Det anges bl.a. att den senaste genomgången av

forskningen på området gjorts i en antologi år 1993. I denna har

ett antal forskare -- med ekonomiskt stöd från

Våldsskildringsrådet -- gett del av sina erfarenheter i dessa

frågor. Antologin innehåller ett mycket stort antal referenser

till tidigare utförd forskning. Rådet anser att man

sammanfattningsvis kan säga att kunskapen om bildvåldets

effekter ökat under senare år.

I betänkandet 1993/94:KU1 tog konstitutionsutskottet ställning

till motionsyrkanden om utredning av videovåldets negativa

effekter. Konstitutionsutskottet konstaterade att det pågick

forskning vad gäller effekterna av medievåld. Mot bakgrund

härav, och med hänsyn till de uppgifter som Våldsskildringsrådet

har bl.a. vad gäller frågan om forskning inom området, fanns det

enligt konstitutionsutskottet inte anledning för riksdagen att

vidta någon åtgärd med anledning av motionsyrkandet.

Också i det nedan berörda ärendet om ytterligare åtgärder mot

barnpornografi förekom några motionsyrkanden med krav på

utredning om videovåldets negativa effekter. Motionerna avslogs

med hänvisning till utfört och pågående arbete på området (bet.

1993/94:KU28, rskr. 1993/94:450).

Motionerna

I motion 1994/95:K409 yrkande 2 av Ulla-Britt Hagström (kds),

1994/95:K407 yrkande 1 av Åke Carnerö m.fl. (kds), 1994/95:K412

såvitt nu är i fråga av Lena Klevenås och Berit Löfstedt samt

1994/95:Ju809 yrkande 10 av Olof Johansson m.fl. (c) efterlyser

motionärerna ytterligare forskning om negativ påverkan av våldet

i medierna.

I motion 1994/95:K415 av Birgitta Hambreus (c) framförs kritik

mot massmedias sätt att skildra nyheter med våldsinslag.

Motionären menar att en utredning bör tillsättas med bl.a.

socialpsykologisk expertis för att analysera konsekvenserna av

nyhetsmedias rapportering av våld. Syftet med utredningen skulle

vara att medvetandegöra och skapa en debatt kring sådan

rapportering och att undersöka om andra sätt att rapportera

skulle minska våldets attraktionskraft.

I motion 1994/95:K419 av Kenth Skårvik (fp) menar motionären

att det finns mycket kunskap och erfarenhet samlad, både genom

vetenskapliga undersökningar, genom rapporter och referenser och

inte minst inom skolans värld, i de sociala organen, inom

föreningslivet och inom polisväsendet. Man bör enligt motionären

på nytt belysa vilken inverkan våldshandlingar i bildmediet, i

rollspel och liknande har på den uppväxande generationen och

motåtgärder i anslutning till detta (yrkande 1). Därtill

föreslår motionären att riksdagen initierar en utredning som i

sammanfattande form beskriver utvecklingen i samhället och

mynnar ut i förslag till åtgärder som i positiv mening skall

bidra till en utveckling mot ett mindre brottsbenäget samhälle

med en livsmiljö som känns trygg för alla att leva i (yrkande

2).

Utskottets bedömning

En av Våldsskildringsrådets uppgifter är som framgått att ta

initiativ till projekt inom forskning, utbildningsväsende och

föreningsliv. Som exempel på sådana projekt kan nämnas en

TV-våldsundersökning som görs vid institutionen för

Journalistik, Medier och Kommunikation vid Stockholms

universitet. En del av undersökningen utgörs av en studie av

våldsskildringar i TV:s nyhetssändningar. Studien redovisas i

Våldsskildringsrådets skriftserie nr 9. Vad som förespråkas i

motionerna kan således tillgodoses genom rådets verksamhet.

Några åtgärder från riksdagens sida med anledning av motionerna

är därför inte påkallade. Utskottet avstyrker motionerna.

Ytterligare åtgärder mot barnpornografi m.m.

Bestämmelser om barnpornografibrott

För barnpornografibrott döms enligt 16 kap. 10 a §

brottsbalken den som skildrar barn i pornografisk bild med

uppsåt att bilden sprids, om inte gärningen med hänsyn till

omständigheterna är försvarlig. Detsamma gäller den som sprider

sådan bild av barn. För att det skall vara möjligt att ingripa

om sådana skildringar sprids genom tryckt skrift eller i en

film, finns en bestämmelse i 7 kap. 4 § 12

tryckfrihetsförordningen, till vilken 5 kap. 1 §

yttrandefrihetsgrundlagen hänvisar.

Barnpornografibrottet infördes i brottsbalken och

tryckfrihetsförordningen år 1980. Den nämnda bestämmelsen i

yttrandefrihetsgrundlagen fanns med då den grundlagen trädde i

kraft år 1992.

Riksdagens beslut år 1994 om ytterligare åtgärder mot

barnpornografi m.m.

Under den allmänna motionstiden år 1994 väcktes ett stort

antal motioner om ytterligare åtgärder mot barnpornografi. Med

anledning av motionerna beslutade riksdagen på förslag av

konstitutionsutskottet att som vilande anta förslag till lagar

om ändringar i tryckfrihetsförordningen och

yttrandefrihetsgrundlagen (bet. 1993/94:KU28, rskr.

1993/94:450). En del av åtgärderna tog sikte på ett

ikraftträdande den 1 januari 1995, medan en annan del föreslogs

träda i kraft först den 1 januari 1999. Sålunda skulle det

fr.o.m. den 1 januari 1995 bli möjligt att konfiskera

barnpornografiskt material som påträffas i samband med en

förundersökning och att förverka den ekonomiska vinningen av

barnpornografi. Åtgärderna med verkan fr.o.m den 1 januari 1999

innebär att det då blir straffbart att inneha barnpornografi.

Efter valet till riksdagen i september 1994 antog riksdagen

slutligt förslagen till grundlagsändringar i fråga om

konfiskation och förverkande av ekonomisk vinning

(ikraftträdande den 1 januari 1995) (bet. 1994/95:KU6, rskr.

1994/95:12).

Det vilande beslutet om kriminalisering av innehav av

barnpornografi (ikraftträdande den 1 januari 1999) skall anmälas

till kammaren för slutligt beslut först efter nästa val till

riksdagen.

I konstitutionsutskottets betänkande 1993/94:KU28 berördes ett

förslag till lösning när det gäller kriminalisering av innehav

av barnpornografi som hade förts fram i diskussionen. Förslaget

gick ut på att undanta barnpornografi från

tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens

tillämpningsområde i likhet med vad som skett i fråga om

kommersiell reklam, kreditupplysning och i sig brottsliga

tillvägagångssätt att anskaffa information (1 kap. 9 §

tryckfrihetsförordningen och 1 kap. 12 §

yttrandefrihetsgrundlagen). Utskottet anförde att en avgörande

skillnad är att de nämnda fallen kan sägas ligga i utkanten av

eller utanför den tryck- och yttrandefrihet som de båda

grundlagarna garanterar. Vidare anförde utskottet följande i

frågan:

Tryckfrihetsförordningen skyddar inte varje användning av det

tryckta ordet. T.ex. bedrägeri där vilseledandet sker genom att

en tryckt skrift används utgör inte tryckfrihetsbrott utan

beivras enligt vanlig lag. Tidigare har pornografi å andra sidan

alltid ansetts falla under det som enligt

tryckfrihetsförordningen kan anses utgöra missbruk av

tryckfriheten och vars kriminalisering kräver en bestämmelse i

brottskatalogen.

I sammanhanget bör också framhållas att grundlagarna

tillförsäkrar alla en rätt att i bl.a. tryckta skrifter och

filmer yttra sina tankar och åsikter, offentliggöra allmänna

handlingar samt meddela uppgifter och underrättelser "i vad ämne

som helst" (1 kap. 1 § andra stycket tryckfrihetsförordningen,

jfr 1 kap. 1 § första stycket yttrandefrihetsgrundlagen).

Grundlagarna inehåller således inte någon definition av vad

slags uppgifter, tankar m.m. som är "skyddsvärda" eller "inte

skyddsvärda" och som därför bör omfattas av deras skyddsregler

eller inte. Däremot medger grundlagarna att ingripanden sker mot

sådana yttranden m.m. som innebär att någon missbrukar denna

rätt att fritt yttra sig i alla möjliga lägen. För yttranden som

anses utgöra missbruk av denna tryck- och yttrandefrihet finns i

tryckfrihetsförordningen den brottskatalog (7 kap. 4 §) till

vilken yttrandefrihetsgrundlagen hänvisar. I brottskatalogen

finns sedan år 1980 barnpornografibrottet. Barnpornografi är

skildringar som är att anse just som missbruk av

yttrandefriheten på samma sätt som t.ex. olaga våldsskildring

och hets mot folkgrupp. Det kan enligt konstitutionsutskottets

mening inte anses godtagbart att urholka grundlagarna genom att

utmönstra vissa företeelser på grund av att de inte anses

skyddsvärda. Tvärtom medger tryckfrihetsförordningen och

yttrandefrihetsgrundlagen -- som redan framgått -- att det sker

ingripanden mot icke skyddsvärda yttranden i dessa medier i de

särskilda former som grundlagarna föreskriver.

Konstitutionsutskottet anser således att barnpornografibrottet

inte bör utmönstras ur grundlagarna. En kriminalisering av

innehav av barnpornografi bör i stället ske inom ramen för

grundlagsregleringen.

I bestämmelserna om barnpornografibrott anges inte någon

bestämd åldersgräns när det gäller att avgöra vad som avses med

barn. Vid behandlingen av ärendet om ytterligare åtgärder mot

barnpornografi våren 1994 förekom ett antal motionsyrkanden som

gick ut på att en åldersgräns skulle införas i bestämmelserna. I

sitt yttrande till konstitutionsutskottet i ärendet pekade

justitieutskottet på den norska lösningen på motsvarande

problem. I Norge innefattar barnpornografibrottet förbud att

inneha eller till Norge införa pornografiska bilder av någon som

är, kan antas vara eller framställs som att vara under 16 år.

Det borde enligt justitieutskottets mening övervägas om en

liknande lösning men med en 18-årsgräns går att finna för

svenskt vidkommande. Justitieutskottet noterade dock att också

en lösning efter dessa linjer kan medföra vissa problem när det

gäller avgränsningen av det straffbara området. De

bevissvårigheter som eventuellt kan bli följden av ett

åldersrekvisit måste enligt justitieutskottet också noga

övervägas. Justitieutskottet framhöll att det hittills inte

presenterats några övertygande skäl för en strikt åldersgräns,

där barn definieras som en person som inte fyllt 18 år.

Konstitutionsutskottet uttalade för sin del att det föreligger

skäl att utvidga lagstiftningens skydd till att omfatta även

unga människor vars könsmognadsprocess är avslutad men som

uppenbarligen fortfarande befinner sig i den utveckling som

motiverar lagstiftningens skyddsbestämmelser.

Konstitutionsutskottet anslöt sig till justitieutskottets

bedömningar och ansåg att regeringen borde se till att frågan

blir föremål för utredning. På förslag av konstitutionsutskottet

beslutade riksdagen också ett tillkännagivande med den

innebörden (bet. 1993/94:KU28, rskr. 1993/94:450).

Utredning om åtgärder mot barnpornografi

Den 3 november 1994 bemyndigade regeringen justitieministern

att tillkalla en kommitté med uppgift att utreda på vilket sätt

och med vilka medel barnpornografi bäst kan bekämpas. Enligt

direktiven skall kommittén därför undersöka på vilka områden det

krävs insatser för att på ett effektivt sätt förebygga att det

produceras och distribueras barnpornografiskt material. Med en

sådan undersökning som utgångspunkt skall kommittén närmare

överväga vilka ändringar i lagstiftningen och vilka andra

åtgärder som kan anses motiverade för att förhindra förekomst

och spridning av barnpornografiskt material. Det anges att

frågor om kriminalisering av innehav och annan befattning därvid

skall övervägas särskilt. I direktiven sägs vidare att kommittén

skall analysera den närmare innebörden och effekten av

grundlagsändringarna med anslutande lagstiftning och mot

bakgrund av denna analys ange vilka lagändringar som utredningen

finner motiverade.

Kommittén skall även behandla frågan om en åldergräns kan tas

in i bestämmelsen om barnpornografibrott.

Kommittén skall samråda med den nedan berörda kommittén om nya

medier och grundlagarna, varvid särskilt skall beaktas

innebörden av den tekniska utvecklingen och de ökade

distributions- och framställningsmöjligheter som denna medför

beträffande barnpornografiska bilder (dir. 1994:117).

Motionerna

I motion 1994/95:K432 av Karl-Göran Biörsmark m.fl. (fp, s, c,

v, mp, kds) berörs det förslag till kriminalisering av innehav

av barnpornografi som riksdagen antog som vilande våren 1994.

Motionärerna menar att den valda metoden, att ändra i de båda

grundlagarna, är mycket långtgående och att den medför

vittgående konsekvenser. Eftersom det finns gott om tid innan en

förändring kan ske, menar de att man i stället borde studera den

lösning som berördes i det föregående och som innebär att man

bryter ut barnpornografibrottet ur tryckfrihetsförordningen och

yttrandefrihetsgrundlagen och reglerar det uteslutande i

brottsbalken. Riksdagen bör enligt motionärerna hos regeringen

begära ett sådant alternativt förslag (yrkande 1).

I väntan på att en grundlagsändring kan komma till stånd för

innehavskriminalisering finns det enligt motionärerna ett par

områden där en kriminalisering kan ske utan att sådana

ingripanden krävs, t.ex. när det gäller import och export av

barnpornografiska alster. De anser att riksdagen därför hos

regeringen bör begära förslag härom (yrkande 2).

Enligt motion 1994/95:Ju612 yrkande 3 av Ewa Larsson m.fl.

(mp) bör innehav av barnpornografi förbjudas. Motionärerna anför

vidare att anspelningspornografi där vuxna föreställer barn har

en stor marknad i Sverige, medan denna form av pornografi är

förbjuden i Norge. Motionärerna vill ha ett förbud också i

Sverige (yrkande 1).

Utskottets bedömning

Riksdagen har beslutat att som vilande anta förslag till

ändringar i tryckfrihetsförordningen och

yttrandefrihetsgrundlagen som innebär att det fr.o.m. den 1

januari 1999 blir straffbart att inneha barnpornografi. Beslutet

skall anmälas till kammaren för slutligt beslut först efter

nästa val till riksdagen. Skulle det visa sig att

grundlagsändringarna bör ges en annan utformning för att tjäna

sitt syfte är -- som utskottet anförde då ärendet behandlades

våren 1994 -- riksdagen under innevarande mandatperiod

oförhindrad att fatta erforderliga beslut härom utan att detta

kommer att försena ett ikraftträdande den 1 januari 1999.

En utredning har nu tillsatts med uppgift att utreda på vilket

sätt och med vilka medel barnpornografi bäst kan bekämpas.

Utredningen skall analysera den närmare innebörden och effekten

av grundlagsändringarna och mot bakgrund av denna analys ange

vilka ändringar som utredningen finner motiverade. Även frågan

om en åldersgräns kan tas in i bestämmelsen om

barnpornografibrott skall behandlas av utredningen.

Några åtgärder från riksdagens sida med anledning av

motionerna är således inte påkallade. Utskottet avstyrker därför

motionerna.

Frågor om meddelarskydd m.m.

Regler om meddelarskydd

Med meddelarskydd brukar man avse det komplex av regler i

tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen som skall

skydda den som medverkar vid tillkomsten av en tryckt skrift

eller ett radio- eller TV-program genom att lämna uppgifter för

offentliggörande. Skyddet åstadkoms genom bestämmelser om

meddelarfrihet och anonymitetsskydd.

Meddelarfriheten är ett viktigt inslag i den reglering som

avser att förverkliga offentlighetsprincipen. Den innebär att

det i viss utsträckning är möjligt att straffritt lämna normalt

sekretessbelagda uppgifter för publicering i tryckt skrift,

radio eller TV.

Enligt 1 kap. 1 § tredje stycket tryckfrihetsförordningen har

var och en rätt att lämna meddelanden i vilket ämne som helst

för publicering i tryckta skrifter. Meddelandet skall lämnas

till skriftens författare, till någon annan upphovsman till en

framställning i skriften, till dennas utgivare, till skriftens

redaktion eller till en nyhetsbyrå. Bestämmelsen innebär att

uppgiftslämnaren går fri från ansvar och skadeståndsskyldighet,

även om meddelandet normalt skulle vara straffbart som brott mot

tystnadsplikt. Undantag från denna huvudregel gäller bara i den

mån sådana är angivna i tryckfrihetsförordningen.

Vidare har enligt 1 kap. 1 § fjärde stycket

tryckfrihetsförordningen var och en rätt att anskaffa uppgifter

och underrättelser i vilket ämne som helst för att antingen

själv offentliggöra dem i tryckt skrift eller lämna meddelande

som avses i det nyss beskrivna tredje stycket i paragrafen.

Också undantag från detta anskaffarskydd skall ha stöd i

tryckfrihetsförordningen.

I sak samma reglering av meddelarfriheten och skyddet för

anskaffare finns i 1 kap. 2 § yttrandefrihetsgrundlagen, som

gäller andra medier än det tryckta ordet.

För att förverkliga de syften som bär upp meddelarfriheten

finns regler i 3 kap. tryckfrihetsförordningen om

anonymitetsskydd. Anonymitetsskyddet består av flera

komponenter. En är rätten till anonymitet som innebär att

författare, meddelare samt utgivare av icke periodiska skrifter

inte är skyldiga att låta sina namn sättas ut på skriften

(1 §).

En viktig del i anonymitetsskyddet utgör vidare bestämmelserna

i 3 § om tystnadsplikt för dem som tagit befattning med

tillkomsten eller utgivningen av tryckt skrift och för dem som

varit verksamma vid t.ex. bokförlag och nyhetsbyråer. Dessa får

enligt huvudregeln inte röja vem som är författare, meddelare

eller utgivare av en icke periodisk skrift.

En annan väsentlig del i anonymitetsskyddet är

efterforskningsförbudet i 4 §. Detta innebär att myndigheter och

andra allmänna organ inte får efterforska författaren till en

framställning som har införts eller varit avsedd att införas i

en tryckt skrift, den som har gett ut eller avsett att ge ut

tryckt skrift eller den som lämnat ett meddelande för

publicering. Författaren, meddelaren eller utgivaren får dock

efterforskas då detta behövs för åtal eller annat ingripande som

är tillåtet enligt tryckfrihetsförordningen. Vid sådan

efterforskning gäller den nämnda tystnadsplikten.

Motsvarande bestämmelser om anonymitetsskyddet finns i 2 kap.

1, 3 och 4 §§ yttrandefrihetsgrundlagen.

Meddelarskyddet har sin största betydelse när det gäller de

offentliga funktionärerna, dvs. de som är anställda hos

myndigheterna och andra personer som deltar i en myndighets

verksamhet på grund av uppdrag, tjänsteplikt eller annan

liknande grund. Denna kategori av personer kan utsättas för

sanktioner för att de har lämnat ett meddelande för publicering

bara i de fall och i den ordning som tryckfrihetsförordningen

och yttrandefrihetsgrundlagen anvisar.

Meddelarskyddets betydelse för andra personkategorier är mera

begränsad. Här gäller frågan närmast om det är möjligt att

avtalsvägen avstå från rättigheter som tryckfrihetsförordningen

ger och om skadestånd och andra påföljder kan inträda vid

kontraktsbrott genom uppgiftslämnande för offentliggörande utan

att detta kolliderar med reglerna i tryckfrihetsförordningen och

yttrandefrihetsgrundlagen. Övervägande skäl har ansetts tala för

att avtalade tystnadsplikter generellt tar över meddelarfriheten

(prop. 1986/87:151 s. 117--119).

Utredningsförslag om grundlagsfäst meddelarfrihet på den

privata sektorn

Frågan om att utvidga meddelarfriheten utanför

myndighetsområdet har flera gånger varit föremål för utredning

och övervägande. Yttrandefrihetsutredningen (SOU 1983:70) tog

upp frågan och ansåg att som en allmän princip borde gälla att

meddelarfriheten inte skulle medföra att företagens möjligheter

att fungera på marknaden äventyrades. Förslag lämnades om en

utvidgning av meddelarfriheten. Frågan behandlades utförligt i

en år 1986 avlämnad lagrådsremiss om förstärkt grundlagsskydd

för yttrandefriheten m.m. (intagen i prop. 1986/87:151).

Slutsatsen av övervägandena blev att övertygande skäl i och för

sig kunde anföras för tanken att meddelarfriheten borde gälla

också utanför myndighetsområdet men att något förslag inte kunde

läggas fram i lagstiftningsärendet. I betänkandet KU 1987/88:36

ansåg konstitutionsutskottet att det fanns skäl att utvidga

meddelarfriheten att i princip gälla förhållandet även utanför

den offentliga sektorn. Enligt utskottet var det material som

förelåg i ärendet inte tillräckligt. Utskottet ansåg att

regeringen i stället borde se till att frågan blev föremål för

utredning.

Konstitutionsutskottets uttalande ledde till att

Meddelarskyddskommittén tillkallades. Kommittén föreslog i

betänkandet (SOU 1990:12) Meddelarrätt en grundlagsreglering om

rätt för enskilda inom företag och organisationer att lämna

uppgifter, som omfattas av avtalad tystnadsplikt, för

publicering utan att drabbas av straff eller andra rättsföljder.

Kommittéförslaget behandlades i proposition 1990/91:64 om

yttrandefrihetsgrundlag. Där konstaterades att förslaget mött

starkt motsånd bland remissinstanserna. Med hänsyn härtill stod

det enligt propositionen klart att det inte var möjligt att föra

fram frågan om en vidgad insyn inom den privata sektorn till

grundlagsstiftning i samband med 1991 års riksdagsval. Vidare

stod det enligt propositionen klart att en lagstiftning av det

slag som finns redovisat i kommitténs betänkande -- med

grundlagsfäst meddelarfrihet inom privata företag och andra

privata organisationer -- inte kunde förordas i det dåvarande

läget. Frågan borde dock ägnas fortsatt uppmärksamhet och göras

till föremål för vidare överväganden. Regeringen ansåg sig inte

beredd att då förorda någon särskild inriktning på

beredningsarbetet utan ansåg att erfarenheterna av

lagstiftningen om skydd för företagshemligheter borde avvaktas.

Vid riksdagsbehandlingen av grundlagsärendet anförde

konstitutionsutskottet (bet. 1990/91:KU21) att det var angeläget

att öka insynen i det privata näringslivet och i de stora

organisationerna. Vilken väg man lagstiftningstekniskt skulle gå

var enligt utskottet en komplicerad fråga. Också utskottet kunde

konstatera att det inte hade varit möjligt att föra fram frågan

om ett förstärkt meddelarskydd på den privata sektorn inför

riksdagsvalet år 1991. Liksom regeringen ansåg utskottet att

frågan borde ägnas fortsatt uppmärksamhet.

Riksdagsbehandling under senare år

Med anledning av några motionsyrkanden hänvisade utskottet vid

riksmötet 1992/93 till sitt tidigare uttalande i

grundlagsärendet om att frågan borde ägnas fortsatt

uppmärksamhet. Något särskilt uttalande från riksdagens sida

ansågs inte påkallat (bet. 1992/93:KU2).

Frågor om insyn, meddelarfrihet och anonymitetsskydd i

kommunala företag berördes under riksmötet 1993/94 i ett

lagstiftningsärende om handlingsoffentligheten i kommunala

företag. I ärendet föreslogs en ny regel, 1 kap. 9 §, i

sekretesslagen (1980:100) av innebörd att vad som föreskrivs i

tryckfrihetsförordningen om rätt att ta del av allmänna

handlingar hos myndighet i tillämpliga delar också gäller

handlingar hos aktiebolag, handelsbolag, ekonomiska föreningar

och stiftelser där kommuner eller landsting utövar ett rättsligt

bestämmande inflytande. Riksdagen antog förslaget och

bestämmelsen trädde i kraft den 1 januari 1995.

I den proposition som låg till grund för förslaget anförde

regeringen att något uttryckligt undantag i lag från principen

om meddelarfrihet inte borde göras för de kommunala företagens

del. Allmänhetens intresse av insyn kunde enligt propositionen

sägas vara större i de kommunala företagen, vilka ytterst

garanteras av kommunala medel, än i de privata. Samma ordning

borde gälla i de kommunala företagens verksamhet som i de

kommunala myndigheterna, om inte särskilda skäl talade för något

annat. Regeringen såg för sin del inte att det fanns några

sådana skäl och föreslog därför ingen inskränkning av

meddelarfriheten (prop. 1993/94:48). Konstitutionsutskottet hade

samma uppfattning (bet. 1993/94:KU13).

I ärendet hade Lagrådet anfört att det emellertid ändå kan

kvarstå vissa skillnader vad gäller meddelarfriheten jämfört med

de kommunala myndigheterna. Lagrådet gav några exempel på detta

och kom till slutsatsen att det åtminstone finns en viss risk

för att utrymmet för meddelarfriheten krymps när en kommunal

verksamhet flyttas från en nämnd till ett kommunägt bolag.

Lagrådet hade även pekat på att efterforskningsförbudet inte

torde gälla i de kommunala företagen.

Utskottet menade att de av Lagrådet aktualiserade problemen

med tillämpningen av meddelarfriheten borde ägnas fortsatt

uppmärksamhet och ansåg för sin del att frågan om ett utbyggt

meddelarskydd i de kommunala företag som omfattas av

propositionens förslag kunde behöva bli föremål för utredning.

Intill dess att erfarenheter av den nya regleringen hade vunnits

borde riksdagen enligt utskottets mening dock inte vidta några

åtgärder.

Under riksmötet 1993/94 behandlade utskottet ett annat

lagstiftningsärende på det kommunala området. Ärendet hade

väckts genom proposition 1993/94:188 om lokal demokrati. Med

anledning av ett flertal motioner föreslog utskottet ett

tillkännagivande till regeringen om behovet av en samlad

uppföljning och utvärdering av de reformer och omfattande

förändringar som har skett inom den kommunala sektorn. En för

uppföljningen och utvärderingen viktig fråga var enligt

utskottet offentlighetsprincipens tillämpning inom den kommunala

verksamheten, vilket angavs bl.a. innefatta frågor om

meddelarskydd och anonymitetsskydd. I sammanhanget uttalade

utskottet att frågan om tillämpningen av offentlighetsprincipen

i helt privatägda företag, som bedriver kommunal verksamhet på

entreprenad, givetvis hade ett samband med möjligheten till

insyn och kontroll. Utskottet ansåg att det borde finnas ett

parlamentariskt inslag i uppföljnings- och utvärderingsarbetet.

Enligt utskottet borde regeringen återkomma till riksdagen med

en redogörelse för arbetet senast vid utgången av år 1996 (bet.

1993/94:KU40). Riksdagen beslutade om ett tillkännagivande i

enlighet med detta (rskr. 1993/94:379).

Utvärdering och uppföljning av det kommunala förnyelsearbetet

I enlighet med riksdagsbeslutet har regeringen beslutat om

tillkallandet av en parlamentarisk kommitté. Den har till

uppgift att göra en samlad utvärdering av de reformer och

omfattande förändringar som har skett i kommunernas och

landstingens organisation och verksamhetsformer samt föreslå

åtgärder som utvecklar och stärker medborgarnas inflytande över

det fortsatta förnyelsearbetet (dir. 1994:151).

I direktiven anför regeringen att det i diskussionen om det

kommunala förnyelsearbetet har förts fram förslag om att öka

medborgarnas möjligheter till insyn i och kontroll av kommunal

verksamhet. Därför bör kommittén enligt direktiven ägna särskild

uppmärksamhet åt denna fråga.

För verksamhet som drivs på entreprenad åt kommunen av privata

bolag, stiftelser, föreningar eller enskilda gäller fr.o.m. den

1 juli 1994 enligt 6 kap. 7 § kommunallagen att nämnderna har

ett ansvar för sådan verksamhet och att de enligt 3 kap. 19 §

skall tillförsäkra sig möjligheter att kontrollera och följa upp

verksamheten. Den information som kommunen därvid får tillgång

till kommer att utgöra en allmän handling och vara tillgänglig

för allmänheten med de inskränkningar som följer av

sekretesslagen (1980:100). Regeringen anför att i den allmänna

debatten har krav rests på att insynen bör vara bredare. Det

anges att riksdagen i samband med behandlingen av propositionen

om lokal demokrati också ansåg att förslagen om ett förstärkt

kommunalt ansvar och kontroll över entreprenadverksamhet innebär

en förbättring, men att de inte är tillräckliga för att

tillgodose det behov av medborgerlig insyn och kontroll som här

gör sig gällande (bet. 1993/94:KU40 s. 42--43).

Regeringen anför vidare följande.

Från demokratisk synpunkt kan det finnas risker med att delar

av den offentliga verksamheten undandras den grundlagsskyddade

rätten till insyn genom att den bedrivs av ett privat företag.

Kommittén skall därför föreslå åtgärder som ökar medborgarnas

möjligheter till insyn i och kontroll av kommunal verksamhet,

främst då denna bedrivs på entreprenad. I detta arbete ingår

även frågan om allmänhetens behov av insyn innan kommunen bundit

upp sig i ett avtal med en entreprenör. I arbetet bör resultatet

av Socialtjänstkommitténs uppdrag beaktas.

Kommunalt anställda har, liksom alla andra, en

grundlagsskyddad rätt att delta i den offentliga debatten. De

anställda har i vissa fall upplevt att de inte har kunnat delta

i den offentliga debatten eller framföra kritik på sin

arbetsplats av rädsla för olika typer av repressalier. JO har i

några fall riktat kritik mot vissa ledande kommunala

befattningshavares agerande mot de anställda i sådana fall.

Utredningen skall därför analysera och klargöra vidden av de

kommunalt anställdas yttrandefrihet.

Reglerna i tryckfrihetsförordningen om meddelarfrihet,

anonymitetsskydd och efterforskningsförbud gäller för kommunala

myndigheter. Lagrådet har med anledning av prop. 1993/94:48

Handlingsoffentlighet i kommunala företag konstaterat att det

åtminstone finns en viss risk för att utrymmet för

meddelarfrihet krymps när kommunal verksamhet flyttas från en

nämnd till ett kommunägt bolag eller jämställt organ som

behandlas som myndighet när det gäller handlingsoffentligheten.

Bestämmelser om anonymitetsskyddet för den som lämnar uppgifter

till massmedier gäller fullt ut i kommunala företag (se prop.

1993/94:48 s. 34--37). Riksdagen har ansett att tillämpningen

av meddelarfriheten bör ägnas fortsatt uppmärksamhet och att

tillämpningen kan behöva bli föremål för ytterligare utredning

när erfarenheter vunnits om de nya reglernas tillämpning (bet.

1993/94:KU13 s. 19).

Kommittén bör därför följa upp tillämpningen och de första

erfarenheterna av offentlighetsprincipens tillämpning i

kommunala företag och vid behov lämna förslag till åtgärder.

Information om den kommunala verksamheten bör vara

lättillgänglig. Tillämpningen av gällande regler för insyn och

rätt att ta del av allmänna handlingar har i några fall

kritiserats av JO. Utredningen bör överväga om särskilda

åtgärder krävs för att nå en bättre tillämpning av gällande

regler.

Motionerna

I motion 1993/94:K210 yrkande 7 av Gudrun Schyman m.fl. (v)

erinrar motionärerna om att riksdagen i samband med behandlingen

av yttrandefrihetsgrundlagen uttalade att det är angeläget att

öka insynen i det privata näringslivet och de stora

organisationerna och att frågan borde ägnas fortsatt

uppmärksamhet. Motionärerna anför att en av de negativa

följderna av en stor arbetslöshet är att människor skräms från

att öppet uttala sin mening och berätta om missförhållanden.

Detta gäller enligt motionärerna också på de stora

massmediaföretagen, där dessutom koncentrationen till färre och

kapitalstarka ägare förvärrar situationen. Motionärerna anser

att meddelarskyddet måste utvidgas till att gälla utanför den

offentliga sektorn. Motionärerna anför att utskottet redan har

uttalat detta i det nämnda grundlagsbetänkandet med instämmande

i betänkandet 1992/93:KU2, och att inga åtgärder har vidtagits.

I motion 1994/95:K402 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) tar

motionärerna upp frågan om utvecklingen mot fler mellanformer

mellan privat och offentlig sektor påverkar möjligheterna till

insyn enligt offentlighetsprincipen. Motionärerna förklarar att

de har bejakat en utveckling som innebär att problem inom den

offentliga sektorn ibland åtgärdas genom att marknadsmekanismer

utnyttjas. Problemen kan t.ex. bestå i bristande effektivitet

eller i en berättigad känsla hos personalen på basplanet att för

många beslut fattas högt upp i hierarkin. Lösningen kan innebära

att man prövar entreprenad eller s.k. köp-sälj-system.

Motionärerna anför att detta dock måste ske i former som säkrar

den enskildes rättstrygghet och möjligheterna till demokratisk

insyn. En mellanform som motionärerna däremot traditionellt

varit skeptiska till är kommunala bolag. De anför att det är väl

känt att ett ofta åberopat argument för att driva kommunal

verksamhet i bolagsform är möjligheten att slippa insyn.

Kommunallagen och aktiebolagslagen är enligt motionärerna

tillkomna i helt olika syften och är uppbyggda enligt

motstridande principer. De menar att ett kommunalt bolag därför

blir något av en hybrid.

Problemet med bristande insyn har enligt motionärerna i någon

mån åtgärdats genom reglerna i sekretesslagen om

handlingsoffentlighet i kommunala företag. De menar dock att

huvudprincipen bör vara att verksamheter som drivs av det

allmänna, och där skattemedel är eller kan komma att bli en del

av finansieringen, bör drivas i förvaltningsform. Om skälen för

aktiebolagsformen är starka är sannolikt en privatisering den

naturliga lösningen. Att vissa statliga bolagiseringar har

accepterats beror bl.a. på att den svenska affärsverksformen

varit okänd internationellt, vilket försvårade t.ex. Televerkets

agerande på den internationella lånemarknaden. I det fallet är

enligt motionärerna också bolagisering ett steg på vägen mot

privatisering.

Motionärerna tror att det är fullt möjligt att hitta lösningar

där alla rimliga krav tillgodoses, samtidigt som möjligheterna

att utnyttja utomstående aktörer -- t.ex. föräldrakooperativ,

friskolor, entreprenadföretag etc. -- bibehålls. De tror också

att den ambition som funnits på senare år att decentralisera

beslut och låta personalen bestämma mer om den löpande

verksamheten inte behöver stå i strid med rimliga krav på insyn

och demokrati. En statlig utredning bör enligt motionärerna

tillsättas med uppgift att analysera om lagstiftningsändringar

är erforderliga för att säkra att de nya drift- och

ledningsformer som förekommer i offentliga sektorn

(köp-sälj-system, beställar-utförar-modell, entreprenader,

privat finansieringsmedverkan i infrastrukturprojekt,

bolagisering m.m.) inte inskränker möjligheten till insyn och

demokratisk debatt (yrkande 2).

Enligt motionärerna står det klart att det finns en betydande

okunnighet runtom i såväl statliga som kommunala myndigheter om

vilka rättigheter lagarna ger medborgarna. Åtskilliga problem

skulle säkert kunna lösas om det genomfördes en

informationskampanj riktad till ämbetsverk, statliga bolag och

kommuner om innebörden i meddelarfriheten och

offentlighetsprincipen. Motionärerna föreslår att riksdagen ger

regeringen till känna behovet av en sådan kampanj (yrkande 3).

Även motion 1994/95:K510 av Berndt Ekholm (s) tar upp frågan

om insyn i verksamheter som drivs med allmäna medel i bolagsform

eller i andra associationsformer. Motionären menar att

lagstiftningen bör ses över och vid behov ändras.

Utskottets bedömning

Som framgår av det föregående har en utredning nyligen

tillsatts med uppgift att studera och vid behov lägga fram

förslag till åtgärder beträffande frågor av det slag som tas upp

i motionerna 1994/95:K402 yrkandena 2 och 3 och 1994/95:K510.

Syftet med motionerna får sålunda anses tillgodosett, varför

någon åtgärd från riksdagens sida med anledning av dem inte är

nödvändig. Motionerna avstyrks därför.

I motion 1993/94:K210 yrkande 7 begärs att meddelarskyddet

skall utvidgas till att gälla utanför den offentliga sektorn.

Som utskottet anförde vid den första behandlingen av ärendet om

yttrandefrihetsgrundlagen är det angeläget att öka insynen i det

privata näringslivet och i de stora organisationerna. I det

sammanhanget blev det emellertid också klarlagt att denna fråga

lagstiftningstekniskt är mycket svår att lösa med hänsyn till de

olika motstående intressen som gör sig gällande. Emellertid

kommer arbetet i den nyss nämnda utredningen att avse bl.a.

frågor om meddelarfrihet i kommunägda bolag eller jämställda

organ. Den uppföljning och utvärdering av det kommunala

förnyelsearbetet som utskottet tidigare uttalat sig för skulle

också innefatta tillämpningen av offentlighetsprincipen i helt

privatägda bolag som bedriver kommunal verksamhet på

entreprenad. Det är möjligt att resultatet av arbetet kan ge

vissa uppslag som kan föra frågan framåt. Utredningens arbete

bör därför avvaktas. Det nu anförda leder till att riksdagen

inte heller med anledning av den motionen bör vidta någon

åtgärd. Utskottet avstyrker därför motionen.

Yttrandefrihetsgrundlagens reklamregel

Grundlagsbestämmelser

Av 1 kap. 12 § första stycket yttrandefrihetsgrundlagen

framgår att föreskrifter i lag får meddelas om annonser om

alkohol eller tobak i fråga om ljudradio- och televisionsprogram

utan hinder av grundlagen. Bestämmelserna i grundlagen hindrar

enligt paragrafens andra stycke inte att det i lag meddelas

föreskrifter om förbud i övrigt mot kommersiell reklam eller om

villkor för annan annonsering och sändning av program, som helt

eller delvis bekostas av annan än den som bedriver

programverksamheten.

Riksdagsuttalande riksmötet 1993/94

Vid föregående riksmöte behandlades ett antal motionsyrkanden

om att reklamregeln i yttrandefrihetsgrundlagen skulle tas bort.

Konstitutionsutskottet hänvisade till sitt uttalande vid

behandlingen av grundlagsärendet om att bakgrunden till

bestämmelserna om reklamförbud är att ordningen med reklamfrihet

i Sveriges Radio-företagens sändningar skall kunna bli

rättsenlig även med den nya grundlagen. Utskottet avstyrkte

motionsyrkandena (bet. 1993/94:KU2).

Motionerna

I motionerna 1993/94:K414 av Björn von der Esch (m) och

1993/94:K420 av Henrik S Järrel (m) anförs att bestämmelsen i

1 kap. 12 § andra stycket yttrandefrihetsgrundlagen tillkommit

för att hålla de s.k. public service-företagen fria från reklam

men att den i praktiken också kommit att tillämpas för andra,

fristående programföretag. Motionärerna menar att bestämmelsen

gör det möjligt att inskränka yttrandefriheten och att den

därför bör avskaffas. Samma uppfattning förs fram i motionerna

1993/94:K438 av Ian Wachtmeister m.fl., 1994/95:K403 yrkande 1

av Carl Bildt m.fl. (m) och 1994/95:K425 av Henrik S Järrel (m).

Utskottets bedömning

Utskottet vidhåller sin uppfattning att reklamregeln i

yttrandefrihetsgrundlagen skall vara kvar och avstyrker därför

motionerna.

Rätt till genmäle och beriktigande i massmedierna m.m.

Regler om genmäle och beriktigande

Skyddet för det redaktionella oberoendet gentemot det allmänna

och utgivarens ensamrätt är grundläggande principer inom

tryckfrihets- och yttrandefrihetsrätten. I 3 kap. 4 §

yttrandefrihetsgrundlagen finns en särskild bestämmelse som

föreskriver att den som sänder radio- och TV-program

självständigt avgör vad som skall förekomma i programmen.

Enligt 7 § radiolagen (1966:755) får i avtal mellan regeringen

och programföretaget föreskrivas skyldighet att sända

redogörelse för beslut av Radionämnden där nämnden har förklarat

att programföretaget har brutit mot reglerna i radiolagen eller

avtalet. Vidare får i avtalen bestämmas om skyldighet för

programföretagen att sända genmälen eller beriktiganden. Sådana

bestämmelser har tagits in i avtalen med Sveriges

Radio-företagen och TV 4 AB.

Lagen (1992:1356) om satellitsändningar av TV-program till

allmänheten (satellitlagen) bygger på ett EG-direktiv i samma

ämne. I 12 § föreskrivs att uppgifter som har förekommit i ett

program skall beriktigas när det är befogat. Kabelnämnden får

enligt 27 § ålägga ett satellitprogramföretag att på lämpligt

sätt offentliggöra beslut enligt vilket företaget har brutit mot

bestämmelserna om beriktigande.

I proposition 1977/78:91 finns en beskrivning av genmäle och

beriktigande. Genmäle anges där avse angrepp mot åsikter eller

person och knyta an till radiolagens krav på opartiskhet.

Beriktigande anges avse fakta, sakuppgifter, och knyta an till

radiolagens krav på saklighet.

Pressens etiska regler om genmäle och beriktigande har

följande utformning.

Var generös med bemötanden

5. Felaktig sakuppgift skall rättas, när det är påkallat. Den

som gör anspråk på att bemöta ett påstående skall, om det är

befogat, beredas tillfälle till genmäle. Rättelse och genmäle

skall i lämplig form publiceras utan dröjsmål och på så sätt att

den kan uppmärksammas av dem som har fått del av de ursprungliga

uppgifterna. Observera att genmäle inte alltid kräver en

redaktionell kommentar.

6. Publicera utan dröjsmål Pressens Opinionsnämnds klandrande

uttalande i fall som rör den egna tidningen.

Tidigare uttalanden m.m.

Frågan om skyldighet att publicera genmäle behandlades av en

kommitté i det år 1912 framlagda betänkandet med förslag till

tryckfrihetsförordning. Någon sådan bestämmelse upptogs inte i

förslaget. Motivet var att det av såväl principiella som

praktiska skäl inte kunde komma i fråga att lagfästa en

genmälesrätt i vidare omfattning än som en rätt till

beriktigande av faktiska uppgifter. Rent principiellt ansåg

kommittén att det inte fanns något intresse av att rättsligt

skydda den personliga ömtåligheten för kritiska omdömen och

reflexioner. Kommitténs praktiska skäl avseende såväl genmälen

som beriktiganden baserades på de tillämpningssvårigheter som

hade visat sig i Frankrike, Tyskland och Norge. Kommittén menade

att en lagreglering var en grannlaga sak som lätt kunde

framkalla ett rakt motsatt resultat än det avsedda. Bl.a. kunde

en sådan genmälesrätt oftare åberopas till stöd för vägran än

för yrkande på genmälets införande. Vidare hindrade enligt

kommittén ett sådant rättsskydd inte tidningsredaktionen från

att vidhålla den egna framställningens riktighet i en kommentar.

Kommittén ansåg i stället att starka skäl talade för att

överlämna utvecklingen till "omhändertagande av andra goda

makter än rättsordningens" (Betänkande med förslag till

tryckfrihetsförordning afgifvet den 20 december 1912).

År 1916 inrättade pressen Pressens Opinionsnämnd. De första

pressetiska reglerna antogs av Publicistklubben år 1923.

1944 års tryckfrihetssakkunniga anslöt sig i betänkandet med

förslag till ny tryckfrihetsförordning (SOU 1947:60) i stort

till sina företrädares slutsatser. De sakkunniga fann inte skäl

att införa någon genmälesrätt efter utländsk förebild. De pekade

på att ett sådant system vållat stora tillämpningssvårigheter

utomlands och att det knappast utgjort något effektivt system

mot kränkande uppgifter och framställningar. Därtill torde det

enligt de sakkunniga vara vanligt och räknas som god

publicistisk sed att tidningar och tidskrifter i vidsträckt

omfattning inför bemötanden och rättelser. Däremot fann de

sakkunniga att det var angeläget att oriktiga uppgifter rättades

i behövlig omfattning. På de sakkunnigas förslag infördes därför

föreskriften i 1 kap. 4 § andra stycket tryckfrihetsförordningen

som innebär att en vidtagen rättelse skall beaktas vid

bestämmande av påföljd för brott avseende missbruk av

tryckfriheten. Det kan här nämnas att en motsvarande bestämmelse

finns i 5 kap. 5 § yttrandefrihetsgrundlagen. Departementschefen

anslöt sig till de sakkunnigas överväganden och förslag. Han

ansåg att de två lagstiftningsalternativ som stod till buds var

olämpliga. Enligt departementschefen måste antingen

genmälesrätten göras så vidsträckt att den som berörs av

uppgifterna äger beriktiga dessa så snart han själv finner dem

felaktiga, eller måste det anförtros åt domstol att efter

bevisning pröva vilka uppgifter som är sanningsenliga. Han

anmärkte att utgivarens möjlighet att ställa sig bakom ett

beriktigande inte befrämjades av det förra alternativet. I fråga

om det senare alternativet ansåg departementschefen att

domstolsförfarandet skulle förbehållas fall då fråga var om

tryckfrihetsbrott. Han menade att det i stället borde vara en

uppgift för Pressens Opinionsnämnd att främja god publicistisk

sed (prop. 1948:230).

Frågan om en lagreglering av rätten till genmäle

aktualiserades i det radiorättsliga reformarbetet på 1960-talet.

En lagreglering avvisades med hänvisning främst till de

tillämpningssvårigheter som skulle uppkomma. Kravet på

opartiskhet och saklighet togs in i 1966 års radiolag. I samband

därmed togs bestämmelser om genmäle och beriktigande in i

avtalen med programföretagen.

I samband med arbetet med en ny utvidgad grundlag på

yttrandefrihetens område anslöt sig departementschefen i allt

väsentligt till vad som redan hade anförts tidigare, bl.a. vid

tryckfrihetsförordningens tillkomst (prop. 1986/87:151). Han

konstaterade således att det inte fanns något behov av en

lagreglerad genmäles- och beriktiganderätt i fråga om radio- och

TV-program från programföretagen inom Sveriges Radio, eftersom

det här redan fanns tillräckliga garantier för saklighet och

opartiskhet i form av regler om genmäle och beriktigande m.m.

När det gäller andra medier anförde departementschefen att det

till förmån för bestämmelser för i första hand pressen att

offentliggöra genmälen och beriktiganden kunde åberopas att

skyddet mot förtal och annan ärekränkning inte var tillräckligt

för att hindra publicitetsskador. Han anförde vidare att även

myndigheter, företag och organisationer kunde ha befogade

anspråk på att bemöta angrepp och rätta felaktiga uppgifter.

Skäl mot en sådan lagstiftning ansåg departementschefen vara

att den inte gick väl ihop med utgivarens ensamansvar. Antingen

fick man göra avkall på denna princip och låta den enskilde

själv ansvara för sitt inlägg, något som departementschefen inte

tyckte var lämpligt, eller också fick utgivaren ha

bestämmanderätt även i fråga om inlägget. Enligt

departementschefen begränsade detta senare alternativ starkt

värdet av att lagfästa rätten till genmäle eller beriktigande.

Vidare anförde han lagtekniska och organisatoriska svårigheter

som skäl mot en lagreglering. Att överföra de etiska

bestämmelserna till lag lät sig enligt departementschefen

knappast göras utan att samtidigt införa bestämmelser om att ett

utomstående organ skall avgöra när anspråk på genmäle resp.

beriktigande är befogat. Någon annan lösning än att anordna ett

domstolsförfarande för prövning av tvister var inte tänkbar. Den

skulle enligt departementschefen i så fall innebära ett

krångligt och tidsödande förfarande och i många fall förta

effekten för den förfördelade, därför att lång tid hinner

förflyta från det att en felaktig uppgift eller missvisande

uppgift publiceras till tidpunkten för införande av genmäle

eller beriktigande.

Enligt departementschefen fanns det inte tillräckliga motiv

för att frångå den uppfattning som rådde vid

tryckfrihetsförordningens tillkomst, nämligen att frågan om

genmäle och beriktigande bäst lämpade sig för pressens

självsanerande verksamhet.

Vissa uttalanden i anslutning till satellitlagen

I lagstiftningsärendet om satellitlagen ansåg Lagrådet att man

kunde uppfatta EG-direktivet så att det utgick från att

beriktigande skulle ske i TV-programmen. Lagrådet fann att med

den nuvarande grundlagsregleringen rätten till beriktigande

kunde ha ett begränsat värde och ifrågasatte om inte grundlagen

borde ändras så att det blir möjligt att besluta om att

beriktigande skall ske i ett program som företaget sänder. Några

förslag med den innebörden lades dock inte fram (prop.

1992/93:75).

I sin bedömning anförde konstitutionsutskottet att de frågor

som Lagrådet aktualiserat kunde tas upp i Radiolagsutredningens

arbete. Utskottet avstyrkte därmed motionsyrkanden om sådana

ändringar i grundlagen som skulle medge tvingande lagstiftning

om rätt till genmäle eller beriktigande (bet. 1992/93:KU12).

Riksdagen följde utskottet (rskr. 1992/93:117).

Riksdagsbehandling riksmötet 1993/94

Med anledning av ett motionsyrkande om genmälesrätt hänvisade

utskottet vid föregående riksmöte till Radiolagsutredningens

arbete och uttalade att utredningens arbete inte borde

föregripas med några uttalanden från riksdagens sida i den fråga

som väckts i motionen. Utskottet avstyrkte motionen och

riksdagen följde utskottet (bet. 1993/94:KU2).

Radiolagsutredningen

Radiolagsutredningen avgav sitt betänkande (SOU 1994:105) Ny

lagstiftning om radio och TV i juni 1994. Utredningen

konstaterar (s. 357) att frågan om införandet av en genmäles-

och beriktiganderätt har diskuterats sedan i vart fall år 1912

och att man i de flesta fall har kommit fram till att grundlagen

inte skall ändras, eftersom något större behov av en lagstadgad

genmälesrätt eller beriktiganderätt inte förelegat samt att de

organisatoriska och lagtekniska svårigheterna dessutom varit för

stora. Utredningen anser att den osäkerhet som kan finnas om den

angivna bestämmelsen uppfyller EG:s TV-direktiv inte utgör

tillräckliga skäl för en grundlagsändring med hänsyn till de

betänkligheter och problem en sådan skulle vålla. Det rent

inhemska behovet av en sådan reglering torde enligt utredningen

vidare inte vara särskilt stort.

Utredningen anför att det följer av reglerna för god

publicistisk sed att ett tillrättaläggande skall publiceras så

att det har den åsyftade effekten. Enligt utredningen har ett

sådant frivilligt tillrättaläggande förmodligen också större

effekt än ett som den sändande tvingats införa. Utredningen

anser inte heller att det finns något behov av att införa en

rätt till beriktigande i det egna mediet. Utredningen anför att

de grundläggande principerna i yttrandefrihetsgrundlagen om det

redaktionella oberoendet och utgivarens ensamrätt således inte

bör inskränkas. Utredningen konstaterar att TV-direktivet för

närvarande ses över. Om översynen leder till motsatt resultat,

bör enligt utredningen naturligtvis denna ståndpunkt omprövas.

Riksdagsuttalande om pressetik riksmötet 1993/94

Utskottet uttalade vid föregående riksmöte att det med hänsyn

till vikten av vidast möjliga yttrandefrihet i första hand bör

ankomma på pressen själv att vidta åtgärder för att hålla

journalistiken på en önskvärd kvalitativ nivå. Utskottet var

därför inte berett att förorda en statlig utredning eller

projektgrupp om pressetiska frågor, vilket hade begärts i några

motioner (bet. 1993/94:KU3).

Motionerna

I motion 1993/94:K428 av Bengt Rosén (fp) vänder sig

motionären mot den i hans tycke aggressiva personjournalistik

som förekommit i pressen på senare tid. Motionären anför att små

företag saknar skydd mot oriktig och skadande publicitet. Han

anför vidare att det negativt hämmar småföretagens utveckling

att tidningar utan någon som helst risk för korrektiv från

samhällets sida eller skadeståndsansvar utsätter små företag för

sådan publicitet. Vissa personer får härigenom enligt motionären

en total frihet utan något krav på ansvar. Motionären föreslår

att en parlamentarisk arbetsgrupp tillsätts med uppdrag att

utvärdera situationen på det pressetiska området och att lägga

fram förslag som stärker allmänhetens samt juridiska personers

-- främst små företags och organisationers -- ställning gentemot

pressen, radio och TV.

I motion 1993/94:K409 av Sten Söderberg (-) anser motionären

att den enskilde skall ha en lagstadgad rätt till genmäle i alla

medier. Också i motion 1993/94:K441 av Harriet Colliander och

Ian Wachtmeister (nyd) förespråkas en utvidgad rätt till

genmäle och beriktigande för den enskilde i alla medier.

I motion 1994/95:K411 av Lennart Fridén (m) anförs att det

årligen förekommer ett antal grova övertramp inom journalistiken

där enskilda oförskyllt blir skadelidande. Motionären ställer

sig avvisande till lagregler om rätt till repliker utan

kommentarer och andra ingrepp i yttrande- och pressfriheten. Han

menar att det i stället finns skäl att undersöka hur

utformningen och tillämpningen av bestämmelserna om förtal i

tryckfrihetsförordningen och brottsbalken skulle kunna ändras så

att det blir en reell möjlighet för alla som genom förtal lidit

skada att få sin sak prövad genom allmänt åtal utan att

ändringen innebär någon risk för inskränkning av tryck- eller

yttrandefriheten.

Enligt motion 1994/95:K422 av Bengt Harding Olson (fp) finns

det anledning att diskutera om rättsskyddet är tillräckligt för

de enskilda människor som utsatts för kränkande publicering av

texter eller bilder i massmedia. Motionären menar att ett starkt

skydd för den personliga integriteten borde vara en självklarhet

i ett rättssamhälle och föreslår att riksdagen hos regeringen

begär tillsättandet av en parlamentarisk utredning om

förstärkning av det personliga integritetsskyddet.

Utskottets bedömning

Den svenska folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning. En

grundläggande förutsättning för ett sådant samhällsskick är en

vidsträckt yttrandefrihet. Sedan länge har den svenska

rättsordningen också gett medborgarna stora möjligheter att

uttrycka sina åsikter och meddela upplysningar i olika frågor

utan risk från ingripanden från myndigheternas sida. Under lång

tid har tryckfriheten som en central del av yttrandefriheten

haft ett särskilt skydd genom 1949 års tryckfrihetsförordning

och dess föregångare. För andra medier än det tryckta ordet

gäller sedan år 1992 yttrandefrihetsgrundlagen som har utformats

efter mönster av tryckfrihetsförordningen. Genom grundlagarna

har yttrandefriheten i vårt land ett internationellt sett unikt

skydd.

Tryck- och yttrandefriheten är inte obegränsad. En avvägning

görs mellan intresset av en vidsträckt tryck- och yttrandefrihet

och andra intressen som det allmänna skyddar. Avvägningen kommer

till uttryck genom straffbestämmelser mot vissa yttranden.

Bestämmelserna anger sålunda gränserna för tryck- och

yttrandefriheten. Allt som inte strider däremot får publiceras.

Inom dessa gränser förekommer dock frivilliga publiceringsregler

som syftar till att förhindra oriktiga eller alltför

ofullständiga meddelanden och skydda den enskilde mot onödigt

lidande. Regler om sådana publicitetsinskränkningar har av hävd

inte ansetts få förekomma i grundlagarna. En grundläggande

princip är nämligen att missbruk av tryckfriheten eller

yttrandefriheten bara skall kunna beivras som tryckfrihetsbrott

eller yttrandefrihetsbrott i den utsträckning och i den ordning

grundlagarna anger. Å andra sidan tillåter grundlagarna

frivilliga publiceringsregler så länge friheten att trycka och

att yttra sig därigenom inte förhindras.

Journalistiken i svenska massmedier ligger allmänt sett på en

hög nivå. Det har emellertid -- inte minst på senare tid --

förekommit missförhållanden som inger oro. Utskottet vill här

särskilt peka på journalistik som kränker privatlivets helgd

genom att enskildas privata förhållanden offentliggörs utan

godtagbara skäl. Det bör vara en angelägenhet för massmedierna

själva att vidta åtgärder för att hålla journalistiken på en i

etiskt hänseende godtagbar nivå. De pressetiska frågorna ägnas

också en betydande uppmärksamhet bland massmedierna. Det finns

således förutsättningar för att missförhållandena kan rättas

till på frivillighetens grund. Med hänsyn till nyss berörda

tryckfrihetsrättsliga principer bör däremot ingripanden i form

av lagstiftning eller andra åtgärder från det allmännas sida mot

rätten att publicera inte få förekomma. Utskottet avstyrker

därför motionerna.

Nya medier och grundlagarna m.m.

Utredningsdirektiv

Den snabba tekniska utvecklingen på informationsteknikområdet

har lett till att en kommitté har tillsatts med uppgift att

utreda nya medier och grundlagarna m.m. I kommitténs direktiv

redovisas ett antal aktuella frågeställningar när det gäller

nuvarande teknik och grundlagsreglering. Det sägs vidare att

medierna utvecklas i snabb takt och att det t.ex. nu torde

finnas möjlighet att använda en CD-ROM-skiva på samma sätt som

ett videoband, dvs. möjlighet att radera ut vad som lagras och

därefter på samma skiva lagra ny text eller nya bilder.

Utvecklingen av datatekniken innebär enligt direktiven att det

hela tiden uppkommer nya medieformer och därmed nya möjligheter

att sprida information och åsikter till allmänheten. Som ett

ytterligare exempel på en frågeställning pekar direktiven på den

nya tekniska företeelse som brukar kallas virtuell verklighet.

Frågan om ansvar för innehållet i information som förmedlas till

nya medier har ställts i samband med utvecklingen på dataområdet

särskilt när det gäller yttranden som förekommer i s.k.

elektroniska anslagstavlor. Elektroniska anslagstavlor utgör

enligt direktiven ett exempel på att nya former av medier ofta

kan innefatta ett utbyte av information, dialoger.

När det gäller kommitténs uppdrag anförs att den efter en

analys av i vilken omfattning nya medieformer omfattas av

tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen skall

utreda behovet av ett grundlagsskydd efter de

tryckfrihetsrättsliga grundsatserna för yttrandefriheten i nya

medieformer som används till att förmedla yttranden och annan

information till allmänheten. Utgångspunkten bör vara att

eftersträva att, för de moderna medierna, tekniken inte skall

vara av avgörande betydelse för grundlagsskyddet. Därvid bör

dock inte bortses från att effektiviteten i ett grundlagsskydd

för friheten att yttra sig i nya massmedier kan vara beroende av

att skyddet avser användningen av en mer eller mindre definierad

teknik. Enligt direktiven skall frågor om ansvar för det

förmedlade innehållet särskilt tas upp (dir. 1994:104).

Motionerna

I motion 1993/94:K208 av Bengt Hurtig m.fl. (v) anför

motionären att lagstiftningen ofta ligger efter när tekniken

utvecklas snabbt och att detta gäller inte minst på

medieområdet. Genom spridningen av persondatorer har enligt

motionären uppstått s.k. publika databaser från vilka man kan

hämta information och kommunicera med datorinnehavare via

telenätet. Detta är en utveckling med många positiva sidor.

Samtidigt medför denna teknik problem. Då ansvarsförhållandet

för vad som sprids över datanätet inte är klarlagt ges enligt

motionären möjlighet att sprida allehanda meddelanden vars

förekomst i andra medier skulle vara i strid mot

tryckfrihetsförordningen eller yttrandefriheten. Motionären

pekar på att det via datanät förekommer uppmaningar till

våldshandlingar riktade mot vissa organisationers medlemmar och

lokaler samt tips om vapen, rasistiska vidrigheter, spridande av

barnpornografi m.m. som i andra medier skulle vara åtalbara.

Motionären efterlyser en utredning med uppgift att lägga fram

förslag i ämnet.

Också motion 1994/95:K420 av Anders Ygeman (s) behandlar

ansvaret för innehållet i den information som sprids genom olika

former av datornät, elektroniska anslagstavlor och liknande.

Motionären menar att man på detta område borde införa en

ansvarighetsreglering som liknar den som gäller för tidningar.

I motion 1993/94:K431 av Birger Andersson och Rune Thorén (c)

tar motionärerna upp kommunikationen med telefax. Enligt

motionärerna är telefaxkommunikation ett av flera segment inom

området datorkommunikation. Skilda tekniska förfaranden smälter

också snabbt samman som t.ex. telefaxsändning, elektronisk

datorpost, elektronisk meddelandeutväxling mellan datorer m.fl.

Motionärerna menar att lagstiftningen inte har hunnit hålla

jämna steg med den tekniska utvecklingen. De begär därför en

utredning med uppgift att komma med förslag till lagstiftning på

området.

I motion 1994/95:K432 yrkande 3 av Karl-Göran Biörsmark m.fl.

(fp, s, c, v, mp, kds) anförs att spridningen av barnpornografi

via datoriserad kommunikation såsom disketter och CD-ROM-skivor

är ett särskilt problem. Enligt motionärerna omfattas sådana

medier inte av tryck- och yttrandefrihetslagstiftningen. De

anser att riksdagen hos regeringen bör begära förslag till

lagstiftning som kriminaliserar innehav av disketter och

CD-ROM-skivor med barnpornografiskt innehåll.

I motion 1994/95:K430 av Ingegerd Wärnersson och Anita Jönsson

(s) vänder sig motionärerna mot data- och TV-spel med

våldsinslag. De menar att medvetenheten hos föräldrar om spelens

innehåll inte är tillräcklig och att det därför behövs

ytterligare information om data- och TV-spel (yrkande 1). Vidare

anser de att det behövs lagstiftning mot våldsförhärligande

data- och TV-spel (yrkande 2). En liknande uppfattning förs fram

i motion 1994/95:K423 såvitt nu är i fråga av Peter Eriksson

m.fl. (mp).

Utskottets bedömning

Som framgått av det föregående kommer frågor av det slag som

tas upp i motionerna att behandlas i utredningen om nya medier

och grundlagarna m.m. Utredningens arbete bör inte föregripas

genom uttalanden från riksdagens sida. Utskottet avstyrker

därför motionerna.

Grundlagsreglering av frekvensfördelning

Bestämmelser i grundlagen

Av 3 kap. 2 § första stycket yttrandefrihetsgrundlagen följer

att rätten att sända ljudradio- och televisionsprogram till

allmänheten på annat sätt än tråd får regleras genom lag som

innehåller föreskrifter om tillstånd och villkor för att sända.

Det allmänna skall enligt andra stycket eftersträva att

radiofrekvenserna tas i anspråk på ett sätt som leder till

vidaste möjliga yttrandefrihet och informationsfrihet.

Motivuttalanden

I propositionen med förslag till yttrandefrihetsgrundlag

anförs att det torde råda full enighet om att det är nödvändigt

att någon kontroll utövas över hur radiofrekvensspektrum tas i

anspråk och att redan Yttrandefrihetsutredningen konstaterade

att det begränsade sändningsutrymmet utesluter en fullständig

etableringsfrihet när det gäller etersändningar av radio- och

TV-program. I propositionen uttalas att det givetvis är av stor

vikt för den fria opinionsbildningen att radiofrekvensspektrum

tas i anspråk för sändningar till allmänheten. Från

konstitutionell synpunkt finns det därför goda skäl att söka

omgärda frekvensfördelningen med vissa grundläggande regler.

Dessa kan inte i detalj ange hur fördelningen skall gå till. Att

närmare ange hur frekvenser skall fördelas kräver ett omfattande

arbete och komplicerade hänsynstaganden till olika faktorer.

I propositionen erinras om att en särskild utredare hade

tillkallats för att bl.a. utarbeta förslag till föreskrifter i

lag om fördelningen av radiofrekvenser

(Frekvensrättsutredningen). Enligt propositionen kan en

reglering på konstitutionell nivå för närvarande inte gärna gå

längre än att uttryckligen framhäva den grundläggande betydelse

som måste tillmätas yttrandefrihetens intresse vid alla

överväganden om fördelningen av radiofrekvenser. I propositionen

föreslås därför att det i yttrandefrihetsgrundlagen tas in en

föreskrift av innebörd att det allmänna skall eftersträva att

radiofrekvenserna tas i anspråk på ett sätt som leder till

vidaste möjliga yttrandefrihet och informationsfrihet. Vidare

föreslås en särkild bestämmelse om närradion. Enligt den

bestämmelsen skall det finnas möjlighet för sammanslutningar att

få tillstånd att sända ljudradioprogram i lokala radiosändningar

i den utsträckning som tillgängliga radiofrekvenser medger.

Lagrådet utgick från att man i den aviserade lagstiftningen om

frekvensfördelningen tog upp dessa frågor. Lagrådet fann

emellertid att yttrandefrihetsgrundlagen redan i det dåvarande

läget borde tillföras en föreskrift om att grunderna för

tillståndsgivningen i fråga om användningen av radiofrekvenser

skall anges i vanlig lag. Lagrådet lade också fram förslag till

en sådan bestämmelse. Varken regeringen eller

konstitutionsutskottet följde dock Lagrådets förslag i den delen

(prop. 1990/91:64, bet. 1990/91:KU21).

Frekvensrättsutredningen

Frekvensrättsutredningen ansåg inte att den av Lagrådet

föreslagna regleringen, på grund av den nära anknytningen till

rent tekniska förhållanden, var lämpad att tas in i grundlag

(SOU 1991:107). Inte heller i den efterföljande propositionen

(prop. 1992/93:200) lämnades något sådant förslag. Vid

lagrådsföredragningen upplystes Lagrådet om att överväganden

skedde inom regeringskansliet. Med beaktande härav avstod

Lagrådet från att göra något uttalande i frågan (a. prop. s.

392).

Radiolagsutredningen

Radiolagsutredningen har i fråga om utformningen av 3 kap. 2 §

yttrandefrihetsgrundlagen funnit att det inte behöver vidtas

någon ändring i paragrafen och att inte heller grunderna för den

prövning som regeringen gör i ärenden om tillstånd till att

sända radio- eller TV-program behöver anges i lag. Den nuvarande

ordningen bör enligt utredningen bestå oförändrad, i vart fall

till dess att en förändrad rättslig, teknisk eller

massmediepolitisk verklighet tydligt kan skönjas (SOU 1994:105).

Utredning om etableringsfrihet för etermedier

Den 8 september 1994 beslutade regeringen direktiv till en

utredning om nya medier och grundlagarna m.m. (dir. 1994:104). I

direktiven anförs att utvecklingen under de senaste åren innebär

att antalet företag som bedriver trådlösa radio- och

TV-sändningar till allmänheten har ökat väsentligt. Om de

medieformer som möjliggörs genom den nya informationstekniken

får ett utökat skydd för yttrandefriheten kommer enligt

direktiven rätten att vända sig till allmänheten genom sådana

medier att bekräftas. Mot denna bakgrund bör kommittén enligt

direktiven överväga en ändring i yttrandefrihetsgrundlagen som

bättre ger uttryck för den i praktiken allt friare

etableringsfriheten för trådlösa radio- och TV-sändningar än vad

som nu gäller enligt 3 kap. 2 § yttrandefrihetsgrundlagen (dir.

1994:104).

Regeringen beslutade genom tilläggsdirektiv den 2 februari

1995 att kommittén inte längre skall ha till uppgift att

överväga någon ändring i yttrandefrihetsgrundlagen som avser

frågor kring etableringsfriheten för trådlösa radio- och

TV-sändningar. Regeringen hänvisar till Radiolagsutredningens

ståndpunkt och anmärker att utredningens betänkande nyligen har

varit ute på remiss och att ingen remissinstans har motsatt sig

förslaget om att inte ändra 3 kap. 2 §

yttrandefrihetsgrundlagen. Regeringen anger som sin uppfattning

att det inte finns något behov av att nu ytterligare låta denna

fråga utredas (dir. 1995:14).

Några uttalanden i ett lagstiftningsärende hösten 1994

Frågan om innebörden av 3 kap. 2 § första stycket

yttrandefrihetsgrundlagen behandlades i ett lagstiftningsärende

i riksdagen hösten 1994. En majoritet inom

konstitutionsutskottet önskade få till stånd en lagstiftning av

innebörd att Radio- och TV-verket till utgången av år 1995 inte

skulle meddela nya tillstånd att sända lokalradio enligt

lokalradiolagen (1993:120). Syftet med lagstiftningen angavs

vara att hindra en fortsättning av den koncentration av ägande

och nätverksbildning av lokalradiostationer som hade visat sig

möjlig enligt de gällande bestämmelserna.

I ett yttrande över ett lagförslag med ett sådant innehåll

ifrågasatte Lagrådet om det var förenligt med 3 kap. 2 §

yttrandefrihetsgrundlagen. Om förslaget skulle genomföras skulle

enligt Lagrådet åtminstone under en övergångstid lediga

radiofrekvenser komma att stå outnyttjade. Lagrådet anförde att

grundlagsbestämmelsen inte bara innebär att de skall tas i

anspråk utan att de skall tas i anspråk på ett sätt som leder

till vidaste möjliga yttrandefrihet och informationsfrihet.

Konstitutionsutskottet (majoriteten) fann emellertid att

bestämmelsen i 3 kap. 2 § andra stycket

yttrandefrihetsgrundlagen inte utgjorde hinder mot den

föreslagna lagstiftningen och anförde följande i den delen:

Den av Lagrådet åberopade grundlagsbestämmelsen att det

allmänna skall eftersträva att radiofrekvenserna tas i anspråk

på ett sätt som leder till vidaste möjliga yttrandefrihet och

informationsfrihet är som anges i motiven till bestämmelsen

närmast av målsättningskaraktär (prop. 1990/91:64 s. 83). I

motiven sägs vidare att en reglering på konstitutionell nivå

inte gärna kan gå längre än att uttryckligen framhäva den

grundläggande betydelse som måste tillmätas yttrandefrihetens

intresse vid alla överväganden om fördelningen av

radiofrekvenser. Det sägs vidare att en föreskrift av en sådan

innebörd skulle syfta till att utgöra en spärr mot obehöriga

inskränkningar eller ett undergrävande av den frihet att begagna

radiomediet för sändningar till allmänheten som är möjlig och

rimlig med hänsyn till andra anspråk på utrymme för radiotrafik.

Den skulle inte heller hindra sådana överväganden och

hänsynstaganden som även i ett demokratiskt samhälle är

ofrånkomliga vid fördelningen av radiofrekvenser (a. prop. s.

82).

Om riksdagen finner att lagstiftningen på lokalradioområdet

inte är ändamålsenlig, måste enligt utskottets mening riksdagen

-- inom de ramar grundlagen anger -- ha rätt att vidta

lagstiftningsåtgärder för att få en ändring till stånd. Åtgärder

av detta slag faller väl inom ramen för överväganden och

hänsynstaganden som är ofrånkomliga i ett demokratiskt samhälle.

Avsikten med den föreslagna lagen är att hindra att den

koncentration av ägande och nätverksbildning av

lokalradiostationer som har visat sig möjlig enligt nu gällande

bestämmelser fortsätter. En reform på lokalradioområdet som

bättre tillgodoser målsättningen i 3 kap. 2 § andra stycket

yttrandefrihetsgrundlagen får därigenom förutsättningar att bli

meningsfull. Det är enligt utskottets mening således här inte

fråga om någon sådan obehörig inskränkning eller undergrävande

av frihet att begagna radiomediet som det talas om i

grundlagsmotiven.

Minoriteten (m och fp) ansåg i likhet med Lagrådet att det

kunde ifrågasättas om den föreslagna lagstiftningen var förenlig

med 3 kap. 2 § yttrandefrihetsgrundlagen och motsatte sig

därför att förslaget skulle läggas fram för riksdagen.

Utgången i ärendet blev att lagförslaget vilar i minst tolv

månader enligt 2 kap. 12 § tredje stycket regeringsformen.

Motionerna

I motion 1994/95:K418 yrkande 8 av Lars Leijonborg m.fl. (fp)

anförs att yttrandefrihetsgrundlagen säkrade att ett antal

viktiga friheter som inte kan tas bort genom ett enkelt

riksdagsbeslut: rätten att sända och ta emot kabel-TV, rätten

att sända och ta emot satellit-TV och rätten att inneha

mottagningsutrustning, t.ex. parabolantenner. Men i åtminstone

ett viktigt avseende var enligt motionärerna

yttrandefrihetsgrundlagen en kompromiss. Moderaterna och

Folkpartiet liberalerna nådde inte ända fram i frågan om att

grundlagsfästa mångfalden i etern. Principerna för hur

tillgängligt eterutrymme skall fördelas är inte reglerade i

grundlag annat än i en mycket allmän formulering: ''Det allmänna

skall eftersträva att radiofrekvenserna tas i anspråk på ett

sätt som leder till vidaste möjliga yttrandefrihet och

informationsfrihet.'' Motionärerna anför att det finns ett

latent hot mot de fristående radio- och TV-bolagen, eftersom

socialdemokraterna hela tiden hävdat att yttrande- och

informationsfriheten bäst tillgodoses av public service-bolagen.

Eterutrymmet är begränsat. Enligt motionärerna är detta själva

utgångspunkten för behovet av att lagreglera fördelningen. Den

tekniska utvecklingen har visserligen successivt vidgat utrymmet

och den utvecklingen kan förväntas fortsätta, men även vid ett

drastiskt ökat utbud av frekvenser menar motionärerna att

konkurrerande önskemål kan tänkas föreligga om vissa attraktiva

lägen på frekvensbandet etc. Enligt motionärerna behövs det

alltså även i ett långsiktigt perspektiv regler om fördelning av

frekvensutrymme. Eftersom frekvensfördelning till stor del

avgörs i internationella förhandlingar, som från svensk sida

tills helt nyligen skötts av Televerket och numera sköts av

Telestyrelsen, har ett stort inflytande legat på myndighetsnivå.

Vissa övergripande beslut har fattats av riksdagen, andra

ärenden har avgjorts av regeringen. Motionärerna anför att det

inte finns något svar på frågan hur fördelningen skall ske i

varje enskilt fall. De menar att vissa principer bör vara

fastställda i grundlag, eftersom fördelningen av frekvenser kan

vara livsviktig för den demokratiska debatten.

Under de senaste åren har ett antal reklamradiofrekvenser

fördelats genom auktion. Enligt motionärernas mening var det ett

genombrott för en viktig mediepolitisk princip. Frekvenser som

det allmänna inte har särskilda synpunkter på -- och därför

förbehåller public service-kanaler -- bör enligt motionärerna i

en öppen process fördelas till dem som tror sig kunna göra bäst

program och följaktligen är beredda att betala mest. De menar

att på det hela taget framstår auktionsförfarandet som långt

sundare än den politiserade process som föregick beslutet om den

tredje markkanalen eller att regionala smakdomare skall stå för

fördelningen av privata lokalradiotillstånd.

Enligt motionärernas mening bör en ändring av

yttrandefrihetsgrundlagen med följande innebörd komma till

stånd. Huvudregeln bör vara att tillgängliga frekvenser skall

utbjudas på marknaden och försäljas i någon form av auktions-

eller anbudsförfarande. Från huvudregeln får statsmakterna vid

frekvenstilldelningen göra två undantag. Det första gäller

public service-sändningar. Där bör regeln vara att

statsmakterna, utan hinder av grundlagens huvudregel, får avdela

frekvenser till Sveriges Radio och Sveriges Television i samma

omfattning som nu sker. Det andra undantaget gäller

föreningsradion. Statsmakterna har möjlighet att avdela en

frekvens per kommun (möjligen något fler i de största

kommunerna) för föreningslivets behov. Resten av

frekvensutrymmet måste alltså utbjudas på marknaden och

försäljas i någon form av auktions- eller anbudsförfarande.

Motionärerna föreslår att riksdagen hos regeringen begär att en

parlamentarisk utredning tillsätts med uppgift att ge

grundlagsskydd åt de fria radio- och TV-stationerna i enlighet

med det nu anförda.

En liknande uppfattning förs fram i motion 1993/94:K442 av

Lotta Edholm (fp).

Utskottets bedömning

I likhet med vad regeringen anför i tilläggsdirektiven till

utredningen om nya medier och grundlagarna anser utskottet att

det inte finns något behov av att ytterligare låta utreda frågan

om ändring av yttrandefrihetsgrundlagen såvitt gäller

etableringsrätt för trådlösa radio- och TV-sändningar.

Motionerna avstyrks följaktligen.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande åtgärder mot våldsskildringar m.m.

att riksdagen med anledning av motionerna 1993/94:K418,

1993/94:K419, 1993/94:K429, 1993/94:K443, 1993/94:Kr309 yrkande

1, 1994/95:K407 yrkande 3, 1994/95:K409 yrkande 1, 1994/95:K410

yrkande 1, 1994/95:K412 i denna del, 1994/95:K418 yrkande 9,

1994/95:K423 i denna del, 1994/95:K424, 1994/95:K426,

1994/95:Ju802 yrkande 3, 1994/95:Ju807 yrkandena 13 och 14,

1994/95:Ju809 yrkandena 11 och 12 samt 1994/95:Kr205 yrkande 24

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om

regeringens arbete mot våld och om förslag till riksdagen om

lämpliga åtgärder.

res. 1 (v, mp) - motiv.

res. 2 (fp)

2. beträffande forskning om våldsskildringarnas inverkan

att riksdagen avslår motionerna 1994/95:K407 yrkande 1,

1994/95:K409 yrkande 2, 1994/95:K412 i denna del, 1994/95:K415,

1994/95:K419 och 1994/95:Ju809 yrkande 10,

3. beträffande ytterligare åtgärder mot barnpornografi

m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1994/95:K432 yrkandena 1 och 2

samt 1994/95:Ju612 yrkandena 1 och 3,

4. beträffande meddelarskydd m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1993/94:K210 yrkande 7,

1994/95:K402 yrkandena 2 och 3 samt 1994/95:K510,

res. 3 (fp, c, v, mp)

5. beträffande avskaffande av yttrandefrihetsgrundlagens

reklamregel

att riksdagen avslår motionerna 1993/94:K414, 1993/94:K420,

1993/94:K438, 1994/95:403 yrkande 1 och 1994/95:K425,

res. 4 (m)

6. beträffande rätt till genmäle och beriktigande i

massmedierna m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1993/94:K409, 1993/94:K428,

1993/94:K441, 1994/95:K411 och 1994/95:K422,

res. 5 (m)

7. beträffande nya medier och grundlagarna m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1993/94:K208, 1993/94:K431,

1994/95:K420, 1994/95:K423 i denna del, 1994/95:K430 och

1994/95:K432 yrkande 3,

8. beträffande grundlagsreglering av frekvensfördelning

att riksdagen avslår motionerna 1993/94:442 och 1994/95:K418

yrkande 8.

res. 6 (m, fp)

Stockholm den 21 mars 1995

På konstitutionsutskottets vägnar

Birgit Friggebo

I beslutet har deltagit: Birgit Friggebo (fp), Kurt Ove

Johansson (s), Catarina Rönnung (s), Anders Björck (m), Ingvar

Johnsson (s), Widar Andersson (s), Birger Hagård (m), Tone

Tingsgård (s), Birgitta Hambraeus (c), Björn von Sydow (s),

Jerry Martinger (m), Barbro Hietala Nordlund (s), Kenneth Kvist

(v), Pär-Axel Sahlberg (s), Inger René (m), Peter Eriksson (mp)

och Håkan Holmberg (fp).

Reservationer

1. Åtgärder mot våldsskildringar (mom. 1)

Kenneth Kvist (v) och Peter Eriksson (mp) anser

att den del av utskottets yttrande som på s. 12 börjar med

"Våldsbrottsligheten är" och slutar med "med det anförda" bort

ha följande lydelse:

Våldsbrottsligheten är ett allvarligt samhällsproblem. På

senare tid har förekommit flera fall av oprovocerat grovt våld

där unga människor är inblandade. Händelserna har gett upphov

till oro på många håll. I motionerna finns också uttryck för

sådan oro. Som framgår av redogörelsen i det föregående har

vissa åtgärder vidtagits för att begränsa skadeverkningarna av

våldsskildringarna i videogram.

Utskottet har erfarit att regeringen skall inleda ett brett

upplagt arbete mot våldet. Utskottet utgår från att regeringen

redovisar resultatet av arbetet och att regeringen förelägger

riksdagen förslag till lämpliga åtgärder. De ämnen som tas upp i

motionerna bör enligt utskottets mening kunna bli föremål för en

samlad analys och bedömning i det arbetet. Enligt utskottets

mening står det redan nu klart att obligatorisk

förhandsgranskning av videogram för privata bruk hör till de

åtgärder som därvid allvarligt bör övervägas. I övrigt bör

riksdagen inte nu ta ställning i sak till de olika frågor som

tas upp i motionerna. Vad utskottet nyss anförde bör riksdagen

däremot med anledning av motionerna som sin mening ge regeringen

till känna.

2. Åtgärder mot våldsskildringar (mom. 1)

Birgit Friggebo och Håkan Holmberg (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 12

börjar med "Våldsbrottsligheten är" och slutar med "med det

anförda" bort ha följande lydelse:

Samhället har ett stort ansvar för att söka förhindra att

grova våldsskildringar sprids genom filmer, videogram, dataspel

eller på annat sätt. En rad åtgärder har också vidtagits i detta

syfte. Enligt utskottets mening finns emellertid ytterligare

några åtgärder som kan vidtas. Sålunda bör införas en

ytterligare högre åldersgräns för utlämning av videofilmer som

kan tillämpas på sådana grova våldsskildringar som bedöms

olämpliga för åldersgruppen 15--18 år. En annan åtgärd som bör

vidtas är att ändra brottsbalkens regler om olaga våldsskildring

så att det tydligt framgår att de också är tillämpliga på

dataspel. Vidare bör en ny åldersgräns -- 18 år -- införas för

biograffilmer på motsvarande sätt som vid försäljning och

uthyrning av videogram.

Förbud mot censur är en grundläggande princip i vår

tryckfrihetsrätt. Censur måste därför anses som ett främmande

och i längden icke godtagbart inslag i det konstitutionella

skydd som yttrandefrihetsgrundlagen ger yttrandefriheten efter

mönster av tryckfrihetsförordningen. Biografcensuren framstår

således som ett särskilt undantag från en viktig huvudprincip på

det tryckfrihetsrättsliga området.

Frågan om att avskaffa biografcensuren för vuxna har

diskuterats länge och har fått ökad aktualitet genom

yttrandefrihetsgrundlagen. Genom den nya, högre åldesgräns för

biograffilmer som utskottet förordat i det föregående bortfaller

också det enda skälet att ha den kvar. Som framgår av

redogörelsen ovan har ett förslag om att avskaffa

biografcensuren sedan länge varit berett i regeringskansliet.

Utskottet anser att tiden nu är mogen att ta ställning för ett

avskaffande.

De förslag som utskottet förordat i det föregående innebär att

ändringar måste ske i yttrandefrihetsgrundlagen, brottsbalken,

lagen om granskning och kontroll av filmer och videogram samt i

lagen om pliktexemplar av dokument på det sätt som föreslås i

motion 1993/94:K419. Utskottet anser att regeringen bör

förelägga riksdagen förslag i enlighet härmed och i sådan tid

att lagstiftningen kan träda i kraft den 1 januri 1999.

Utskottet tillstyrker således motionerna 1993/94:K418,

1993/94:K419, 1993/94:K429, 1993/94:K443, 1993/94:Kr309

yrkande 1 och 1994/95:K418 yrkande 9. Utskottets

ställningstagande innebär att utskottet avstyrker övriga

motioner.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande

lydelse:

1. beträffande åtgärder mot våldsskildringar m.m.

att riksdagen med avslag på motionerna 1994/95:K407 yrkande 3,

1994/95:K409 yrkande 1, 1994/95:K410 yrkande 1, 1994/95:K412 i

denna del, 1994/95:K423 i denna del, 1994/95:K424, 1994/95:K426,

1994/95:Ju802 yrkande 3, 1994/95:Ju807 yrkandena 13 och 14,

1994/95:Ju809 yrkandena 11 och 12 samt 1994/95:Kr205 yrkande 24

och med bifall till motionerna 1993/94:K418, 1993/94:K419,

1993/94:K429, 1993/94:K443, 1993/94:Kr309 yrkande 1 och

1994/95:K418 yrkande 9 som sin mening ger regeringen till känna

vad utskottet anfört om avskaffandet av biografcensur, höjning

av åldersgräns m.m.

3. Frågor om meddelarskydd (mom. 4)

Birgit Friggebo och Håkan Holmberg (fp), Birgitta Hambraeus

(c), Kenneth Kvist (v) och Peter Eriksson (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 24

börjar med "Som framgår av" och slutar med "avstyrker därför

motionen" bort ha följande lydelse:

Som framgår av det föregående har en utredning nyligen

tillsatts med uppgift att studera och vid behov lägga fram

förslag till åtgärder beträffande frågor av det slag som tas upp

i motionerna 1994/95:K402 yrkandena 2 och 3 och 1994/95:K510.

Syftet med motionerna får sålunda anses tillgodosett varför

någon åtgärd från riksdagens sida med anledning av dem inte är

nödvändig. Motionerna avstyrks därför.

I motion 1993/94:K210 yrkande 7 begärs att meddelarskyddet

skall utvidgas till att gälla utanför den offentliga sektorn.

Som utskottet anförde vid den första behandlingen av ärendet om

yttrandefrihetsgrundlagen är det angeläget att öka insynen i det

privata näringslivet och i de stora organisationerna. Utskottet

anser att en meddelarfrihet i förhållande mellan enskilda skulle

innebära en värdefull utbyggnad av det tryckfrihetsrättsliga

skyddet i vårt land. Med de begränsningar och undantag som måste

bli nödvändiga kan risken för allvarliga publicitetsskador

undvikas. I likhet med motionärerna anser utskottet att det

finns skäl att på nytt pröva en grundlagsreglering om rätt för

enskilda inom företag och organisationer att lämna uppgifter som

omfattas av avtalsgrundad tystnadsplikt för publicering utan att

drabbas av straff eller andra rättsföljder. Prövningen bör

inriktas på att riksdagen skall föreläggas förslag i ämnet och

bör kunna ske parallellt med det nyss nämnda arbetet med att

utvärdera det kommunala förnyelsearbetet. Det nu anförda bör

riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Utskottet

tillstyrker således motionen.

dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande

lydelse:

4. beträffande meddelarskydd m.m.

att riksdagen med avslag på motionerna 1994/95:K402 yrkandena

2 och 3 samt 1994/95:K510 och med bifall till motion

1993/94:K210 yrkande 7 som sin mening ger regeringen till känna

vad utskottet anfört om förslag om meddelarfrihet i förhållande

mellan enskilda,

4. Yttrandefrihetsgrundlagens reklamregel (mom. 5)

Anders Björck, Birger Hagård, Inger René och Jerry Martinger

(m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 25

börjar med "Utskottet vidhåller" och slutar med "avstyrker

därför motionerna" bort ha följande lydelse:

Bestämmelsen i 1 kap. 12 § andra stycket

yttrandefrihetsgrundlagen har tillkommit för att hålla de s.k.

public service-företagen fria från reklam men har i praktiken

också kommit att tillämpas för andra, fristående programföretag.

Enligt utskottets mening gör bestämmelsen det möjligt att

inskränka yttrandefriheten. Utskottet anser därför att den bör

avskaffas och tillstyrker därmed motionerna.

dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande

lydelse:

5. beträffande avskaffande av yttrandefrihetsgrundlagens

reklamregel

att riksdagen med bifall till motionerna 1993/94:K414,

1993/94:K420, 1993/94:K438, 1994/95:K403 yrkande 1 och

1994/95:K425 som vilande antar följande

Förslag till

Lag om ändring i yttrandefrihetsgrundlagen

Härigenom föreskrivs att 1 kap. 12 §

yttrandefrihetsgrundlagen skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

12 §

Vad som sägs i 1 kap. 8 och 9 §§ tryckfrihetsförordningen om

att föreskrifter i lag får meddelas i fråga om upphovsmäns

rättigheter, annonser om alkohol eller tobak,

kreditupplysningsverksamhet och tillvägagångssätt för

anskaffande av uppgifter utan hinder av grundlagen skall gälla

också i fråga om radioprogram, filmer och ljudupptagningar.

Bestämmelserna i denna

grundlag hindrar inte att det

i lag meddelas föreskrifter

om förbud i övrigt mot

kommersiell reklam i

radioprogram eller om villkor

för sådan reklam.

Detsamma gäller

föreskrifter om förbud

mot och villkor för annan

annonsering och sändning av

program, som helt eller delvis

bekostas av annan än den

som bedriver

programverksamheten.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

5. Rätt till genmäle och beriktigande m.m. (mom. 6)

Anders Björck, Birger Hagård, Inger René och Jerry Martinger

(m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 30

börjar med "Den svenska folkstyrelsen" och på s. 31 slutar med

"avstyrker därför motionerna" bort ha följande lydelse:

Massmedierna i Sverige har en mycket stor frihet. Det är

endast bestämmelserna om tryck- och yttrandefrihetsbrott som

anger gränserna för tryck- och yttrandefriheten. Allt som inte

strider däremot får publiceras. Inom dessa gränser förekommer

dock frivilliga publiceringsregler som syftar till att förhindra

oriktiga eller alltför ofullständiga meddelanden och skydda den

enskilde mot onödigt lidande. Regler om sådana

publicitetsinskränkningar har av hävd inte ansetts få förekomma

i grundlagarna. Senast gav utskottet uttryck för den

uppfattningen vid föregående riksmöte.

Den frihet som på detta sätt garanteras massmedierna måste

dock också anses förpliktande. På senare tid har emellertid

utvecklingen inom massmedierna visat på allvarliga

missförhållanden som ger anledning till oro. Utskottet vill här

särskilt peka på journalistik som kränker privatlivets helgd

genom att enskildas privata förhållanden offentliggörs utan

godtagbara skäl. Enligt utskottets mening är det ett viktigt

samhällsintresse att sådana företeelser motverkas och att god

publicistisk sed upprätthålls. På etermediernas område finns

regler om beriktigande och genmäle via hänvisning i radiolagen i

public service-företagens avtal med staten. På pressens område

finns sedan gammalt en självsanerande verksamhet som bedrivs på

frivillighetens grund. Det kan ifrågasättas om denna ordning kan

anses tillräcklig för att hålla journalistiken på en i etiskt

hänseende önskvärd nivå. Enligt utskottets mening bör undersökas

om det finns ytterligare åtgärder som kan vidtas så att de

grundläggande pressetiska kraven upprätthålls. Vad utskottet nu

har anfört bör riksdagen med anledning av motionerna ge

regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande

lydelse:

6. beträffande rätt till genmäle och beriktigande i

massmedierna m.m.

att riksdagen med anledning av motionerna 1993/94:K409,

1993/94:K428, 1993/94:K441, 1994/95:K411 och 1994/95:K422 som

sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om

undersökning rörande åtgärder för upprätthållande av

pressetiska krav.

6. Grundlagsreglering av frekvensfördelning (mom. 8)

Anders Björck, Birger Hagård, Inger René och Jerry Martinger

(m) samt Birgit Friggebo och Håkan Holmberg (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 38

börjar med "I likhet med" och slutar med "avstyrks följaktligen"

bort ha följande lydelse:

Den nuvarande regleringen i yttrandefrihetsgrundlagen när det

gäller principerna för hur tillgängligt eterutrymme skall

fördelas är enligt utskottets mening alltför allmänt hållen.

Utvecklingen visar att det finns ett behov av att stärka de

fristående radio- och TV-bolagens ställning när det gäller

rätten till frekvenser. Yttrandefrihetsgrundlagen bör därför

preciseras på denna punkt. Huvudregeln bör vara att tillgängliga

frekvenser skall erbjudas på marknaden och försäljas genom

auktions- eller anbudsförfarande. För public service-företagens

och föreningsradions sändningar bör dock frekvenser fördelas

efter de principer som nu gäller. En parlamentarisk utredning

bör få i uppdrag att föreslå ett grundlagsskydd för de fria

radio- och TV-stationerna i enlighet med den nu angivna

principen. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till

känna. Utskottet tillstyrker således motionerna.

dels att utskottets hemställan under 8 bort ha följande

lydelse:

8. beträffande grundlagsreglering av frekvensfördelning

att riksdagen med bifall till motionerna 1993/94:K442 och

1994/95:K418 yrkande 8 som sin mening ger regeringen till känna

vad utskottet anfört om en parlamentarisk utredning med uppdrag

att föreslå ett grundlagsskydd för de fria radio- och

TV-stationerna.

Särskilt yttrande

Peter Eriksson (mp) anför:

Utskottet har erfarit att regeringen skall inleda ett brett

upplagt arbete mot våldet i samhället. Utskottet föreslår därför

i betänkandet vad gäller åtgärder mot våldsskildringar att

riksdagen skall göra ett tillkännagivande till regeringen om att

de motioner som tar upp frågan bör bli föremål för en samlad

analys och bedömning i detta arbete.

Jag vill särskilt poängtera vikten av att i detta arbete på

olika sätt studera möjligheterna att begränsa

underhållningsvåldet i TV. Den metod som jag vill framhålla som

den i dag kanske mest framkomliga är att man i nästa revidering

av avtalet mellan Sveriges Television och svenska staten liksom

i koncessionsavtalet mellan TV 4 och svenska staten bör ställa

krav på programföretagen vad gäller begränsningar av

underhållningsvåldet. Den här åtgärden påverkar visserligen inte

allt TV-utbud direkt men ändå de TV-kanaler som har den bredaste

hushållstäckningen och de högsta tittarsiffrorna. En sådan

åtgärd kan också innebära att en självsanering inleds i det

övriga TV-utbudet.

Innehållsförteckning

Sammanfattning 1

Motioner 1

Motioner från allmänna motionstiden år 1994 1

Motioner från allmänna motionstiden år 1995 3

Utskottet 6

Åtgärder mot våldsskildringar 6

Bestämmelser om censur 6

Bestämmelser om förbud mot att sprida våldsskildringar

m.m. 6

Bestämmelser om otillåten utlämning av film eller

videogram 8

Utredningsförslag 9

Riksdagsbehandling under föregående riksmöte 9

Motionerna 9

Utskottets bedömning 12

Forskning om våldsskildringarnas inverkan 12

Bakgrund 12

Motionerna 13

Utskottets bedömning 14

Ytterligare åtgärder mot barnpornografi m.m. 14

Bestämmelser om barnpornografibrott 14

Riksdagens beslut år 1994 om ytterligare åtgärder mot

barnpornografi m.m. 14

Utredning om åtgärder mot barnpornografi 16

Motionerna 17

Utskottets bedömning 17

Frågor om meddelarskydd m.m. 18

Regler om meddelarskydd 18

Utredningsförslag om grundlagsfäst meddelarfrihet på den

privata sektorn 19

Riksdagsbehandling under senare år 20

Utvärdering och uppföljning av det kommunala

förnyelsearbetet 21

Motionerna 23

Utskottets bedömning 24

Yttrandefrihetsgrundlagens reklamregel 25

Grundlagsbestämmelser 25

Riksdagsuttalande riksmötet 1993/94 25

Motionerna 25

Utskottets bedömning 25

Rätt till genmäle och beriktigande i massmedierna

m.m. 26

Regler om genmäle och beriktigande 26

Tidigare uttalanden m.m. 26

Vissa uttalanden i anslutning till satellitlagen 28

Riksdagsbehandling riksmötet 1993/94 29

Radiolagsutredningen 29

Riksdagsuttalande om pressetik riksmötet 1993/94 29

Motionerna 30

Utskottets bedömning 30

Nya medier och grundlagarna m.m. 31

Utredningsdirektiv 31

Motionerna 32

Utskottets bedömning 33

Grundlagsreglering av frekvensfördelning 33

Bestämmelser i grundlagen 33

Motivuttalanden 33

Frekvensrättsutredningen 34

Radiolagsutredningen 34

Utredning om etableringsfrihet för etermedier 35

Några uttalanden i ett lagstiftningsärende hösten

1994 35

Motionerna 36

Utskottets bedömning 38

Hemställan 38

Reservationer 39

1. Åtgärder mot våldsskildringar (mom. 1) 39

2. Åtgärder mot våldsskildringar (mom. 1) 40

3. Frågor om meddelarskydd (mom. 4) 41

4. Yttrandefrihetsgrundlagens reklamregel (mom. 5) 42

5. Rätt till genmäle och beriktigande m.m. 43

6. Grundlagsreglering av frekvensfördelning (mom. 8) 44

Särskilt yttrande 44