Bet. 1994/95:KU37

Konstitutionsutskottets betänkande

1994/95:KU37

Sametinget, m.m.

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motioner

Utskottet

Hemställan

Reservationer

Innehållsförteckning

1994/95

KU37

Sammanfattning

I detta betänkande behandlas regeringens förslag i

budgetpropositionen under nionde huvudtiteln till anslag till

Sametinget för budgetåret 1995/96. Utskottet tillstyrker

regeringens förslag.

Vidare behandlas sex motioner från den allmänna motionstiden

1995 om bl.a. Sametingets verksamhet, det samiska språket och

ILO:s konvention nr 169 om ursprungsfolk och stamfolk i

självstyrande länder. Utskottet avstyrker samtliga motioner.

Till betänkandet har fogats fyra reservationer beträffande

Sametingets möjligheter att använda tilldelade medel för

partistöd, om samernas rättsliga ställning m.m. och om ILO:s

konvention nr 169.

Propositionen

Regeringen har i proposition 1994/95:100 bilaga 10 D 1

föreslagit att riksdagen till Sametinget för budgetåret 1995/96

anvisar ett ramanslag på 15 082 000 kr.

Motioner

1994/95:K507 av Birger Schlaug m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att Sverige bör erkänna samerna som

urbefolkning i Sverige,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att införa en samisk språklag,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att Sametinget även i fortsättningen skall

ha rätt att betala ut partistöd,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att Sverige bör ratificera ILO-konvention

nr 169.

1994/95:K508 av Ulf Björklund och Rolf Åbjörnsson (kds) vari

yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att Sametingets status bör stärkas genom

att kompetensområden och befogenheter successivt utökas,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att Sametinget i likhet med de kommunala

församlingarna bör ges rätten att fördela partistöd till partier

som deltar i Sametingsvalet,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att skyndsamt undanröja alla hinder för

att tillträda ILO-konventionen 169 om ursprungsbefolkningar,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att stärka de samiska språken genom

officiell status och tillkomsten av en samisk språklag,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om ett aktivt stöd till samernas eget arbete

för alla samers lika värde och rättigheter.

1994/95:K509 av Pär-Axel Sahlberg m.fl. (s) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att skapa tillräckliga resurser för

Sametingets verksamhet,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att det samiska språket successivt bör ges

jämbördig status i balans med det svenska,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att skolmaterial också i den svenska

skolan på ett fullödigt sätt bör belysa samefrågan.

1994/95:U622 av Ragnhild Pohanka m.fl. (mp) vari yrkas

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att Sverige bör ratificera ILO-konvention

nr 169.

1994/95:Bo602 av Maggi Mikaelsson m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behov av målformulering och lagstiftning

för samesamhällets överlevnad och utveckling,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att noga utröna möjligheten att ratificera

ILO-konvention 169.

1994/95:Bo603 av Ingvar Eriksson och Ola Sundell (m) vari

yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om samarbete mellan sametingen i Norge och

Sverige samt sameparlamentet i Finland,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om bättre information om samernas verksamhet

och kultur.

Inkomna skrivelser

Från Sametinget har inkommit skrivelser i frågan om partistöd

till partier representerade i Sametinget.

Utskottet

1. Inledning

1.1 Samerättsutredningen

Med stöd av regeringens bemyndigande den 2 september 1982

tillkallade dåvarande chefen för Justitiedepartementet en

kommitté med uppdrag att utreda vissa frågor om samernas

ställning i Sverige. Utredningen, som antog namnet

Samerättsutredningen, lämnade i maj 1986 delbetänkandet (SOU

1986:36) Samernas folkrättsliga ställning, i juni 1989

huvudbetänkandet (SOU 1989:41) Samerätt och sameting, och i

november 1990 slutbetänkandet (SOU 1990:91) Samerätt och samiskt

språk.

1.2 Sametinget

Regeringen lade hösten 1992 fram ett förslag om en

sametingslag i proposition 1992/93:32 bilaga 1. I december 1992

biföll riksdagen (bet. 1992/93:KU17, rskr. 1992/93:114)

propositionens förslag.

I sametingslagen (1992:1433) ges bestämmelser om en särskild

myndighet -- Sametinget -- med uppgift främst att bevaka frågor

som rör samisk kultur i Sverige. Sametinget skall verka för en

levande samisk kultur och därvid ta initiativ till verksamheter

och föreslå åtgärder som främjar denna kultur. Till Sametingets

uppgifter hör särskilt att besluta om fördelningen av statens

bidrag och av medel ur Samefonden till samisk kultur och samiska

organisationer samt av andra medel som ställs till samernas

gemensamma förfogande. Sametinget skall utse den styrelse för

sameskolan som avses i 8 kap. 6 § skollagen (1985:1100), och

vidare skall Sametinget leda det samiska språkarbetet. Till

Sametingets uppgifter hör också särskilt att medverka i

samhällsplaneringen och bevaka att samiska behov beaktas,

däribland rennäringens intressen vid utnyttjande av mark och

vatten. Slutligen är det en särskild uppgift för Sametinget att

informera om samiska förhållanden.

Sametinget består av 31 ledamöter som utses genom val bland

den samiska befolkningen. Val skall hållas vart fjärde år.

Sametingslagen trädde i kraft den 1 januari 1993 och det första

valet till Sametinget hölls i maj 1993. Sametinget påbörjade sin

verksamhet i augusti 1993.

Sametinget är en statlig myndighet under regeringen. I

propositionen med förslag till sametingslag (se ovan) framhölls

att det trots benämningen "ting" inte var fråga om något organ

för självstyre, som skall verka i stället för riksdag eller

kommunfullmäktige eller i konkurrens med dessa organ. Regeringen

förordnar, efter förslag av Sametinget, ordföranden för tinget.

En av Sametinget utsedd styrelse sköter den löpande

verksamheten.

2. Medelstilldelning till Sametinget

2.1 Propositionen

I propositionen föreslås att riksdagen till Sametinget för

budgetåret 1995/96 anvisar ett ramanslag på 15 082 000 kr. Av

detta belopp har 9 978 000 kr beräknats för juli 1995 -- juni

1996.

Sametinget föreslog att anslaget skulle föras upp med

20 437 000 kr för att öka insatserna för att stärka det samiska

språket och för ökade kostnader för informationsverksamhet,

arkiv, partistöd samt för utredningar och utbildningsinsatser.

2.2 Utskottets bedömning

Utskottet tillstyrker regeringens förslag om medelstilldelning

till Sametinget.

3. Sametingets användning av tilldelade medel

3.1 Motionerna

I motion 1994/95:K507 av Birger Schlaug m.fl. (mp) yrkas i

yrkande 4 ett tillkännagivande till regeringen om vad i motionen

anförts om att Sametinget även i fortsättningen skall ha rätt

att betala ut partistöd.

Motionärerna hänvisar till att Riksrevisionsverket (RRV) i sin

granskningsrapport av Sametingets årsredovisning för

räkenskapsåret 1993--1994 har klagat över att partistöd

utbetalats till de partier som är representerade i tinget, trots

att regeringen inte angett några speciella villkor för hur

anslaget skall användas. Motionärerna anser att RRV:s skäl att

Sametinget är en statlig myndighet inte kan anses som

övertygande. Enligt motionen utbetalas partistöd i Sverige till

partier som finns representerade i folkvalda organ så att dessa

skall kunna fullgöra sina demokratiska förpliktelser, och denna

princip måste enligt motionen också gälla Sametinget.

I motion 1994/95:K508 av Ulf Björklund och Rolf Åbjörnsson

(kds) yrkas i yrkande 2 ett tillkännagivande till regeringen om

vad i motionen anförts om att Sametinget i likhet med de

kommunala församlingarna bör ges rätten att fördela partistöd

till partier som deltar i Sametingsvalet. Enligt motionärerna

bör rätten att fördela partistöd till partier som deltar i valet

till Sametinget tillfalla tinget på samma sätt som

kommunfullmäktige beslutar om kommunalt partistöd.

3.2 Bakgrunden till inrättandet av Sametinget som en statlig

myndighet

I propositionen med förslag om en sametingslag (prop.

1992/93:32 bilaga 1) anförde regeringen bl.a. att även om många

som räknade sig som samer hade ett betydande intresse för den

samiska kulturen var gruppen samer totalt sett så liten att

detta speciella inslag i landets kulturarv kunde riskera att

utplånas, om inte särskilda åtgärder vidtogs för att stödja en

levande samisk kultur. Samerna hade själva skapat olika

organisationer för att bevaka vad de ser som samiska intressen,

men enligt regeringen borde ett mer kraftfullt instrument för

främjandet av den samiska kulturens utveckling skapas genom en

särskild statlig myndighet med överblick över de samiska

frågorna. Detta under förutsättning att samerna själva

engagerades i denna myndighets verksamhet.

För att få ett verkligt engagemang från den samiska

befolkningen borde enligt regeringen myndigheten göras

annorlunda än ett traditionellt statligt verk.

Samerättsutredningens förslag om en myndighet i form av ett

Sameting borde enligt regeringen följas. Denna lösning gav grund

för ett engagemang från samernas sida, den hade bred uppslutning

från samernas sida och en sådan lösning hade framgångsrikt

introducerats i Norge. Regeringen var medveten om att lösningen

var okonventionell när det gällde en statlig myndighet, men den

rymdes enligt regeringen inom gällande legala ramar.

Det framhölls i propositionen att det förhållandet att

ledamöter i statliga myndigheters beslutande organ utsågs av

enskilda subjekt hade förekommit i inte helt ringa omfattning.

Sådant utseende av statliga befattningshavare utgjorde

myndighetsutövning genom enskild och krävde stöd i lag, vilket

tillgodosågs genom den föreslagna Sametingslagen. I

propositionen underströks den principiella betydelse det hade

att detta organ för samiska frågor offentligrättsligt fick

ställning som en statlig myndighet under regeringen. Det

framhölls att det trots benämningen "ting" inte var fråga om

något organ för självstyre, som skall verka i stället för

riksdag eller kommunfullmäktige eller i konkurrens med dessa

organ. Enligt propositionen deltar samer som är svenska

medborgare i riksdags- och kommunalval som alla andra svenska

medborgare. Det vore enligt departementschefens mening ytterst

olyckligt om en del av Sveriges ursprungsbefolkning skulle

skiljas ut från landets styrelse och politiska liv.

Samerättsutredningen hade föreslagit att de valda ledamöterna,

såsom i Finland, borde formellt förordnas av regeringen. Detta

skulle markera att Sametinget är en förvaltningsmyndighet under

regeringen, trots att dess ledamöter väljs i särskilda val.

Regeringen fann en sådan ordning mindre tilltalande och föreslog

i stället att vad som borde förbehållas regeringen var att utse

ordföranden för Sametinget bland tingets ledamöter och efter

förslag från tinget. I propositionen angavs att en liknande

ordning fanns när det gällde förordnande av rektorer för

universitet och högskolor. De utses efter förslag från en

valförsamling och lärosätets styrelse.

Enligt propositionen måste ledamöterna, eftersom det rörde sig

om en statlig myndighet som lyder under regeringen, vara svenska

medborgare. Tinget fick därmed enligt propositionen samma drag

av kollegial myndighet som exempelvis s.k. nämndmyndigheter som

organiseras som råd med ledamöterna som det egentliga beslutande

organet.

Regeringen anförde vidare bl.a. följande (prop. 1992/93:32

bilaga 1 s. 44).

Grundläggande regler om myndigheternas ställning finns i

regeringsformen. För myndigheterna gäller att de är skyldiga att

följa de föreskrifter som meddelas av regeringen och i

förekommande fall av överordnad myndighet. För ärenden som

innefattar myndighetsutövning gäller särskilda regler. Vidare

gäller att beslutsformerna inom en myndighet regleras i

förvaltningslagen (1986:223), att dess handlingar är allmänna

och offentliga -- om de inte skall vara hemliga enligt

sekretesslagen (1980:100) -- och att de som berörs av

myndighetens beslut i princip kan överklaga beslutet. För

anställda vid myndigheter gäller vidare att de är underkastade

disciplinansvar enligt lagen (1976:600) om offentlig

anställning. Särskilda regler finns om myndigheters arkiv.

Sådana allmänna regler som nu givits exempel på skall givetvis

gälla för Sametinget och dess organ.

Den instruktion för Sametingets verksamhet som regeringen

skulle komma att utfärda borde enligt propositionen givetvis ta

hänsyn till den speciella ställning Sametinget intog som statlig

förvaltningsmyndighet.

I propositionen framhölls (s. 62) att någon särskild

bestämmelse om skyldighet för Sametinget att avge

verksamhetsberättelse eller motsvarande redovisning inte förts

in i sametingslagen. Då Sametinget skulle bli en

anslagsfinansierad myndighet följde enligt regeringen härav att

tinget i likhet med andra statliga myndigheter skulle komma att

omfattas av de regler som gäller för arbetet med

anslagsframställningar och resultatredovisningar.

Konstitutionsutskottet (bet. 1992/93:KU17) inhämtade Lagrådets

yttrande över några av paragraferna i sametingslagen. I sitt

yttrande anförde Lagrådet bl.a. följande.

Enligt propositionens förslag utgör Sametinget, vars ledamöter

utses genom val, en myndighet. Det är avsett att

myndighetsutövning skall ingå i myndighetens verksamhet.

Överlämnande till enskilda att genom val utse myndighetens

ledamöter torde kräva lagform.

Konstitutionsutskottet tillstyrkte propositionens förslag om

inrättande av ett Sameting som en särskild myndighet och anförde

bl.a. att inrättandet borde ses mot bakgrund av riksdagens

tidigare uttalande om att samerna, såsom en del av Sveriges

ursprungliga befolkning, intar en särskild ställning i

förhållande till andra minoriteter i landet. Utskottet framhöll

att Sametinget som statlig förvaltningsmyndighet blev en ny

företeelse, främst genom att myndighetens beslutande organ,

själva tinget, i sin helhet utses av enskilda och inte av

regeringen. Stöd för detta överlämnande till enskilda att utse

myndighetens ledamöter gavs i sametingslagen. Utskottet

tillstyrkte också propositionens förslag om Sametingets

uppgifter och dess organisation och arbete.

Regeringen har utfärdat en förordning (1993:327) med

instruktion för Sametinget. Enligt denna har Sametinget de

uppgifter som framgår av sametingslagen.

3.3 Bestämmelser om val till Sametinget

Sametingets 31 ledamöter skall utses genom val vart fjärde år.

Rösträtt har den som är upptagen i sameröstlängd. Enligt 2 kap.

5 § sametingslagen skall Sametinget tillsätta en valnämnd som

skall svara för valet. I 3 kap. sametingslagen finns

bestämmelser om val till Sametinget. Den som har rösträtt och är

svensk medborgare är valbar till Sametinget. Kandidater till

Sametinget skall anmälas till valnämnden senast den 25 mars

valåret. Av anmälan skall framgå vilken grupp, vilket parti

eller liknande sammanslutning som kandidaterna tillhör. Anmälan

skall också innehålla uppgift på namn på minst tre kandidater i

bestämd ordningsföljd. Valnämnden beslutar om registrering av

grupper, partier eller liknande sammanslutningar och kandidater.

Andra än kandidater för registrerade grupper, partier eller

liknande sammanslutningar är inte valbara. Valnämnden utfärdar

valsedlar, och varje registrerad grupp, parti eller

sammanslutning tilldelas valsedlar till det antal valnämnden

beslutar, lika för alla. Valsedlar till större antal

tillhandahålls av valnämnden om beställaren betalar valsedlarna

i förskott.

3.4 Riksrevisionsverkets granskning

Riksrevisionsverket (RRV) har vid sin granskning av

Sametingets årsredovisning för räkenskapsåret 1993/94 haft

invändning avseende utbetalning av stöd till partier

representerade i Sametinget. Av anslagsmedlen hade 494 000 kr

utbetalats som sådant stöd. I resultatredovisningen redogjorde

Sametinget för motivet till beslutet.

I skrivelse till RRV har Sametinget anfört att i tingets

första anslagsframställning avseende budgetåret 1994/95 hade

Sametinget bl.a. äskat medel för utbetalning av partistöd till

de elva partier som är representerade i Sametinget. Motiven för

framställning om medel till partiernas politiska arbete var

enligt tinget desamma som senare hade redogjorts för i

resultatredovisningen för räkenskapsåret 1993/94. Enligt tinget

har regeringen i regleringsbrevet för budgetåret 1994/95 i denna

del inte angett några särskilda villkor för anslagets användning

och inte heller på annat sätt invänt mot att Sametinget avser

att utbetala partistöd. Vidare anför Sametinget att tinget är

ett folkvalt organ genom att ledamöterna i tinget utsetts genom

val bland den samiska befolkningen -- inte av regeringen -- även

om tinget också är en särskild statlig förvaltningsmyndighet.

Partistödet är enligt tinget inte en utgift tillhörande

Sametingets myndighetsuppdrag, utan det utgår för att partier

som är representerade i Sametinget skall kunna fullgöra sina

demokratiska förpliktelser mot det samiska folket. Enligt

Sametinget utbetalas partistöd i Sverige till partier som finns

representerade i folkvalda organ på riks-, regional- och lokal

nivå och från vilka Sametinget inte avviker vare sig på det sätt

valen förrättas eller i fråga om representativitet och

demokrati. Sametinget har sammanfattningsvis till RRV anfört att

stödet inte skall sammankopplas med de bidrag som utgår till

samiska riksorganisationer och föreningar och som fördelas av

Sametingets kulturdelegation. Sametingsstyrelsen vidhåller att

det är rätt att betala ut stöd till de partier som är

representerade i Sametinget och att utgiften är sammanbunden med

Sametingets status som folkvalt organ.

RRV angav i sin rapport att enligt villkoren i

regleringsbrevet fick 1993/94 års anslag användas till

lönekostnader, arvoden till ledamöter i Sametinget,

lokalkostnader och övriga förvaltningskostnader. RRV ansåg att

anslagsmedel inte fick disponeras för partistöd.

3.5 Regeringens bedömning

I budgetpropositionen (prop. 1994/95:100 bilaga 10 s. 50)

redogör regeringen för RRV:s granskning. Regeringen gör den

bedömningen att Sametingets medel inte bör få användas för

partistöd eller andra bidrag till samiska organisationer. För

bidrag till samiska organisationer bör enligt regeringen även i

fortsättningen användas de av Sametinget disponerade medlen ur

bl.a. Samefonden.

3.6 Sametingets skrivelser till utskottet

Enligt Sametingets skrivelser förutsätter demokrati att

partierna i Sametinget, förutom att aktivt delta i tingets

möten, även kan bedriva ett politiskt arbete mellan

mötestillfällena. Sametinget har därför funnit det som absolut

nödvändigt att avsätta medel till stöd för de partier som finns

representerade i tinget för att dessa skall kunna bedriva ett

meningsfullt politiskt arbete såväl inåt mot tinget som utåt mot

det samiska samhället. Enligt Sametinget är det ytterst

angeläget att den politiska processen inte hindras av att

partierna saknar medel för sin verksamhet. Enligt tinget är

också ett stort ansvar lagt på de partier som är representerade

i Sametinget för att föra den politiska debatten såväl mot sina

egna väljare som mot andra. Insatsen begränsas enligt tinget

naturligtvis om inte partierna kan erhålla stöd för sin

verksamhet. Enligt Sametinget är partistöd en grundpelare i ett

folkvalt styrelseskick och Sametinget är delaktigt i en sådan

ordning.

3.7 Bestämmelser om partistöd

Till politiskt parti som deltagit i val till riksdagen utgår

statligt stöd enligt lagen (1972:625) om sådant stöd.

Stödformerna är partistöd och kanslistöd. Fråga om stöd prövas

av partibidragsnämnden.

Borgerliga kommuner får enligt 2 kap. 9--10 §§ kommunallagen

(1991:900) ge ekonomiskt bidrag och annat stöd (partistöd) till

de politiska partier som är representerade i fullmäktige.

Fullmäktige skall besluta om partistödets omfattning och

formerna för det. Stödet får inte utformas så att det

otillbörligt gynnar eller missgynnar ett parti. Stödet skall

främja partiernas informationsverksamhet och förbättra deras

möjlighet att aktivt medverka i opinionsbildningen bland

medborgarna och därigenom stärka den kommunala demokratin. Efter

regeringens bemyndigande har tillkallats en kommitté (dir.

1994:86) som bl.a. skall överväga formerna för det kommunala

partistödet. Arbetet skall vara avslutat senast den 1 januari

1996.

Kyrkliga kommuner saknar befogenhet att utge annat ekonomiskt

stöd till de politiska partierna än bidrag till

valsedelskostnader enligt 12 § lagen (1972:704) om

kyrkofullmäktigeval m.m. En församling får besluta att ett parti

som är eller genom valet blir representerat i kyrkofullmäktige i

församlingen skall få bidrag av församlingen till partiets

kostnader för valsedlar. Beslutet skall innehålla att ersättning

utgår till varje sådant parti efter enhetliga grunder. Detsamma

gäller för kyrkliga samfälligheter där det ingår en församling

med direktvalt kyrkoråd. Beslut om bidrag skall därvid avse ett

parti som är eller genom valet blir representerat i kyrkorådet i

församlingen. Konstitutionsutskottet har nyligen (bet.

1994/95:KU29) avstyrkt motioner med yrkande om att möjligheten

till ett kyrkokommunalt partistöd skall införas. Utskottet

hänvisade till att den pågående översynen av det kommunala

partistödet kunde utgöra ett värdefullt underlag för bedömning

av frågan om motsvarande stöd skall införas för de kyrkliga

kommunerna. I avvaktan på resultatet av översynen borde

riksdagen inte ta ställning i frågan. Ledamoten från

Centerpartiet reserverade sig. Riksdagen följde utskottet.

3.8 Utskottets bedömning

Som framgått ovan är Sametinget en statlig

förvaltningsmyndighet, vars 31 ledamöter utses genom val bland

den samiska befolkningen. Utskottet delar regeringens bedömning

att Sametingets medel inte bör användas för partistöd eller

andra bidrag till samiska organisationer. Den översyn av det

kommunala partistödet som nu pågår kan dock eventuellt ge

underlag för en annan bedömning i framtiden. Med det anförda

avstyrker utskottet motionerna K507 yrkande 4 och K508 yrkande

2.

4. Sametingets uppgifter m.m.

4.1 Motionerna

I motion 1994/95:K508 av Ulf Björklund och Rolf Åbjörnsson

(kds) yrkas i yrkande 1 ett tillkännagivande till regeringen av

vad i motionen anförts om att Sametingets status bör stärkas

genom att kompetensområden och befogenheter successivt utökas.

Enligt motionärerna är det viktigt att Sametingets status

successivt stärks genom att kompetens och befogenheter gradvis

utökas.

I motion 1994/95:K509 av Pär-Axel Sahlberg m.fl. (s) yrkas i

yrkande 2 ett tillkännagivande till regeringen om vad i motionen

anförts om att skapa tillräckliga resurser för Sametingets

verksamhet. Enligt motionärerna är framväxten av Sametinget ett

viktigt steg i rätt riktning men t.ex. inslag av förändringen i

småviltsjakten uppfattas enligt motionärerna av många samer som

ett steg i fel riktning.

4.2 Sametingets uppgifter enligt sametingslagen

Sametingets uppgifter anges i 2 kap. 1 § sametingslagen.

Sametinget skall verka för en levande samisk kultur och därvid

ta initiativ till verksamheter och föreslå åtgärder som främjar

denna kultur. I propositionen med förslag till sametingslag

(prop. 1992/93:32 bil. 1) betonades att med levande samisk

kultur avsågs kultur i vid bemärkelse och att den då rimligen

bör inbegripa det som är samiskt särpräglat i samhällslivet. I

den mån ett näringsfång ger en speciell grund för samisk kultur

ingick enligt regeringen givetvis detta näringsfång i kulturen.

I propositionens specialmotivering (s. 62) anförde regeringen

att den grundläggande uppgiften, att verka för en levande samisk

kultur, gav tinget en stor frihet att ta upp skilda frågor som

har samband med samiska intressen.

Sametinget har även tillagts vissa speciella uppgifter av mer

gängse typ för en förvaltningsmyndighet. I propositionen

anfördes (s. 39) att vilka dessa uppgifter skulle vara knappast

kunde besvaras en gång för alla och att utvecklingen fick visa

vad som är lämpligt. Man kunde enligt regeringen börja med ett

begränsat antal uppgifter, som tydligt var av den karaktären att

de ägnade sig för tinget att pröva och avgöra.

Till Sametingets uppgifter här särskilt att besluta om

fördelningen av statens bidrag och av medel ur Samefonden till

samisk kultur och samiska organisationer samt av andra medel som

ställs till samernas gemensamma förfogande. Vidare skall

Sametinget utse den styrelse för sameskolan som avses i 8 kap. 6

§ skollagen (1985:1100), leda det samiska språkarbetet, medverka

i samhällsplaneringen och bevaka att samiska behov beaktas,

däribland rennäringens intressen vid utnyttjande av mark och

vatten. Tinget skall även ha uppgiften att informera om samiska

förhållanden.

Beträffande Sametinget i samhällsplaneringen anfördes i

propositionen (s. 42--43) bl.a. att tinget skulle komma att få

en viktig uppgift som remissinstans innan frågor som är viktiga

för rennäringen avgjordes på regional och central nivå. På några

års sikt och sedan erfarenhet vunnits av Sametingets verksamhet

kunde det enligt propositionen finnas skäl att överväga om inte

Sametinget kunde överta vissa myndighetsuppgifter inom

rennäringens område. Samerättsutredningen hade föreslagit att

utöver en föreskrift i lagen om bevakande av samiska behov också

skulle anges att tinget skulle samverka med andra myndigheter

och samhällsorgan och yttra sig i frågor som rörde samiska

intressen. Enligt departementschefens uppfattning låg dessa

uppgifter väsentligen redan i den huvuduppgift han föreslagit

för tinget och därtill självklart också i den föreslagna

specialuppgiften när det gällde samhällsplaneringen.

4.3 Riksdagens tidigare behandling av liknande motioner

Riksdagen avstyrkte hösten 1993 (bet. 1993/94:KU6) en motion

(fp) vari yrkades ett tillkännagivande om hur viktigt det var

att regeringen följde Sametingets möjlighet att verka för den

samiska kulturen. Med hänsyn till de uppgifter som myndigheten

Sametinget har och mot bakgrund av de uttalanden som gjordes i

förarbetena till sametingslagen utgick utskottet från att

regeringen skulle komma att följa tingets möjligheter att verka

för den samiska kulturen. Utskottet hade samma inställning när

det våren 1994 (bet. 1993/94:KU24) behandlade en motion med

liknande yrkande.

4.4 Utskottets bedömning

Ovan har redogjorts för uttalanden i förarbetena till

sametingslagen om tingets uppgifter och den framtida

utvecklingen av dessa. Mot bakgrund av dessa uttalanden och den

relativt korta tid som tingets verksamhet har pågått, anser

utskottet att det saknas skäl för riksdagen att vidta någon

åtgärd med anledning av motionerna K508 yrkande 1 och K509

yrkande 2. Utskottet avstyrker dessa motioner.

5. Information om samekulturen

5.1 Motionerna

I motion 1994/95:K509 av Pär-Axel Sahlberg m.fl. (s) yrkas i

yrkande 4 ett tillkännagivande till regeringen om vad i motionen

anförts om att skolmaterial också i den svenska skolan på ett

fullödigt sätt bör belysa samefrågan. Enligt motionärerna är

kultur, media och informationsverksamhet fortfarande

bristfälliga på samiska, och det totala intrycket blir att

samerna fortfarande ur ett svenskt perspektiv är en

marginaliserad befolkningsgrupp också i sina egna

ursprungsmiljöer. Därför är det enligt motionärerna angeläget

att samefrågan också får en rikhaltig belysning i den svenska

skolans kursplan och i läroböcker.

I motion 1994/95:Bo603 av Ingvar Eriksson och Ola Sundell (m)

yrkas i yrkande 2 att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om bättre information om

samernas verksamhet och kultur. Enligt motionärerna måste

samernas intressen och ställning i EU-sammanhang uppmärksammas.

Okunskapen om samer och samefrågor är enligt motionen stor hos

det svenska folket. Mer information om samer, samiska näringar

och deras kultur i de svenska skolorna skulle enligt

motionärerna motverka många missuppfattningar.

5.2 Bakgrund

Som framgått ovan skall Sametinget verka för en levande samisk

kultur och därvid ta initiativ till verksamheter och föreslå

åtgärder som främjar denna kultur. En av Sametingets särskilda

uppgifter är att informera om samiska förhållanden. I

propositionen med förslag till sametingslag (prop. 1992/93:32

bilaga 1 s. 43) anförde departementschefen, i likhet med

Samerättsutredningen, att det kunde finnas skäl att särskilt

markera tingets informerande verksamhet. I denna uppgift låg

enligt propositionen givetvis både information om kulturen i

allmänhet och förhållanden som uppfattas som problematiska för

samerna.

Bidrag till samisk kultur, forskning och samiska

organisationer anvisas på elfte huvudtiteln

(Kulturdepartementet). Kultur- och organisationsbidrag anvisas

också ur Samefonden. Det är Sametinget som beslutar om dessa

bidrag.

5.3 Utskottets bedömning

Mot bakgrund av att en informerande verksamhet om samiska

förhållanden i sametingslagen angetts såsom en särskild uppgift

för Sametinget, anser utskottet att motionerna K509 yrkande 4

och Bo603 yrkande 2 inte bör föranleda någon åtgärd från

riksdagens sida. Utskottet avstyrker motionerna.

6. Samarbete mellan de nordiska samerna

6.1 Motionen

I motion 1994/95:Bo603 yrkande 1 av Ingvar Eriksson och Ola

Sundell (m) yrkas ett tillkännagivande till regeringen om vad i

motionen anförts om samarbetet mellan sametingen i Norge och

Sverige samt Sameparlamentet i Finland. Enligt motionen bör

dessa ges en väsentlig uppgift att gemensamt föra ut de samiska

näringarna och den samiska kulturen i Europa.

6.2 Bakgrund

I propositionen med förslag till sametingslag (prop.

1992/93:32 bilaga 1 s. 40--41) anförde departementschefen bl.a.

att han, i likhet med Samerättsutredningen, ansåg att den

ställning Sametinget fick som ett centralt kulturellt organ för

samerna i Sverige borde leda till samordningsvinster och större

effektivitet i vid bemärkelse. Genom förslaget om att Sametinget

skulle hantera det ekonomiska stödet till samiska organisationer

och samisk kultur, borde enligt departementschefen ett samarbete

mellan Sametingen i Sverige och Norge samt Sameparlamentet i

Finland inom kulturområdet också underlättas och kunna innebära

en bredare bas för olika kulturella aktiviteter och därigenom

skapa goda möjligheter att effektivt utnyttja resurserna.

Av 1995 års budgetproposition (prop. 1994/95:100 bilaga 10 s.

48) framgår att Nordiska samerådet inrättades år 1956. Detta råd

är samernas gemensamma organ som har att tillvarata samernas

ekonomiska, sociala och kulturella intressen. Nordiska

samarbetsorganet för same- och rennäringsfrågor bildades år 1964

med anledning av en rekommendation i Nordiska rådet. I syfte att

stärka och bevara den samiska kulturen skall samarbetsorganet

behandla för samebefolkningen i Finland, Norge och Sverige

gemensamma frågor som rör rennäringen, kulturen, språken samt

skol- och undervisningsförhållandena. Nordiskt organ för

renforskning upprättades av regeringarna i Finland, Norge och

Sverige den 1 juli 1980. Grönland blev medlem år 1988. Organet

skall främja utveckling och samordning av renforskning till

nytta för rennäringen i de nordiska länderna.

I proposition 1994/95:160 om Sveriges samarbete med Central-

och Östeuropa finns en redovisning för Barentssamarbetet. Härav

framgår bl.a. att de fem nordiska länderna, Ryssland och

EG-kommissionen vid ett utrikesministermöte I Kirkenes 1993

undertecknade en deklaration om samarbetet i vad som kommit att

kallas den euroarktiska Barentsregionen. I deklarationen anges

följande samarbetsområden: miljö, ekonomiskt samarbete,

teknisk-vetenskapligt samarbete, regional infrastruktur,

urbefolkningar, mänskliga och kulturella förbindelser samt

turism. Med deklarationen bildades det euroarktiska

Barentsrådet.

Samtidigt med Barentsrådet bildades ett regionalt Barentsråd

-- Regionrådet -- bestående av styresmännen i regionens län dvs.

de tre länen i Norge, Finnmark fylkeskommune, Nordland

fylkeskommune och Troms fylkeskommune, i Sverige Norrbottens

län, i Finland Lapplands län och i Ryssland Murmansk oblast,

Archangelsk oblast och republiken Karelen. En representant för

urbefolkningarna ingår även i Regionrådet.

De nordiska samerna har numera en observatörsplats i Nordiska

rådet. Enligt uppgift från Jordbruksdepartementet har

sameministrarna i Norge, Finland och Sverige kommit överens om

att utreda behovet av och möjligheterna att anta en

samekonvention.

6.3 Utskottets bedömning

Som framgått ovan samarbetar de nordiska samerna i flera olika

sammanhang. I förarbetena till sametingslagen framhölls att

Sametingets uppgift att hantera det ekonomiska stödet till

samiska organisationer och samisk kultur borde underlätta

samarbetet mellan Sametingen i Sverige och Norge och

Sameparlamentet i Finland inom kulturområdet. Mot denna bakgrund

anser utskottet att det saknas skäl för riksdagen att vidta

någon åtgärd med anledning av motion Bo603 yrkande 1. Utskottet

avstyrker motionen.

7. Samernas rättsliga ställning enligt regeringsformen m.m.

7.1 Motionerna

I motion 1994/95:K507 av Birger Schlaug m.fl. (mp) yrkas i

yrkande 1 att riksdagen som sin mening skall ge regeringen till

känna vad i motionen anförts om att Sverige bör erkänna samerna

som urbefolkning i Sverige.

Enligt motionärerna finns det knappast någon forskare som i

dag förnekar att samerna är urbefolkning i Skandinavien. Ändå

har Sverige, enligt motionen, inte officiellt erkänt dem som

sådan, trots att Samerättsutredningen rekommenderade att samerna

i grundlagen skulle erkännas som urbefolkning i Sverige. Ett

stärkt skydd för minoriteter och utsatta grupper behövs enligt

motionärerna, och för samernas del skulle ett sådant erkännande

innebära en viktig förstärkning av deras ställning i samhället.

I motion 1994/95:K508 av Ulf Björklund och Rolf Åbjörnsson

(kds) yrkas i yrkande 8 att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om ett aktivt stöd

till samernas eget arbete för alla samers lika värde och

rättigheter. I motionen anförs att av de ca 20 000 samerna i

Sverige är det endast ca 2 500 som i dag bedriver aktiv

renskötsel. Enligt motionen är det många samer som har en önskan

att uppta verksamhet på sina fäders gamla marker och således

också bli inlemmade i samebyns gemenskap. Alla samers lika värde

med lika rättigheter borde enligt motionärerna vara självklar,

även om alla inte kan eller vill bedriva renskötsel.

I motion 1994/95:Bo602 av Maggi Mikaelsson m.fl. (v) yrkas i

yrkande 1 att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om behov av målformulering och

lagstiftning för samesamhällets överlevnad och utveckling.

Enligt motionärerna gjorde Samerättsutredningen försök att

formulera vilka åtgärder som var nödvändiga för att uppfylla

riksdagens uttalanden, som ännu gäller, om att samerna som

ursprungsfolk skall ges möjlighet att bevara och utveckla sin

kultur, som även innefattar språk och näringar. Enligt motionen

var de åtgärder som utredningen föreslog bl.a. en samelag, en

språklag och den ändringen i renbeteslagen att renskötselrätten

skulle utgöra särskild rätt till fastighet. Inget av dessa

förslag har, enligt motionen, framlagts till riksdagen för

beslut. Enligt motionen har samerna genom sina organisationer

själva formulerat vad som krävs för att bevara och utveckla

samesamhället, och motionärerna anser att det finns tillräckligt

med utredningsmaterial för att stifta en lag med en klar

målsättning och med förslag om nödvändiga förändringar.

Motionärerna föreslår därför att en kommitté tillsätts som i

samarbete med samerna inleder det arbetet. Samarbetet bör då ske

även vad gäller kommittédirektiven.

7.2 Bakgrund

7.2.1 Bestämmelser i RF före 1995

Såväl i 1 kap. 2 § regeringsformen (RF) som i 2 kap. RF finns

bestämmelser av betydelse för samerna.

Enligt 1 kap. 2 § fjärde stycket RF bör etniska, språkliga och

religiösa minoriteters möjligheter att behålla och utveckla ett

eget kultur- och samfundsliv främjas. Enligt 1973 års Fri- och

rättighetsutredning (SOU 1975:75 s. 183) har genom bestämmelsen

grundvalen för svensk invandrings- och minoritetspolitik

programmatiskt förankrats i grundlagen. I propositionen framhöll

föredragande departementschefen (prop. 1975/76:209 s. 138) att

ordet kultur i detta sammanhang skulle ges en vidsträckt

tolkning. Det innefattade sålunda bl.a. den renskötsel som är

ett centralt inslag i samernas traditionella levnadssätt.

I 2 kap. 15 § RF föreskrivs att lag eller annan föreskrift

inte får innebära att någon medborgare missgynnas därför att han

med hänsyn till ras, hudfärg eller etniskt ursprung tillhör

minoritet.

Enligt 2 kap. 18 § RF -- i dess lydelse före 1995 -- skall

varje medborgare vilkens egendom tas i anspråk genom

expropriation eller annat sådant förfarande vara tillförsäkrad

ersättning för förlusten enligt grunder som bestäms i lag. I det

s.k. skattefjällsmålet (jfr NJA 1981 s. 1) fann Högsta

domstolen (HD) att äganderätten till skattefjällen tillkommer

staten samt att samernas bruksrätt är uttömmande reglerad i

rennäringslagen. Beträffande samernas bruksrätt anförde HD i

domen att en på civilrättlig grund bestående bruksrätt av

ifrågavarande slag enligt 2 kap. 18 § RF är skyddad mot

tvångsförfoganden utan ersättning på samma sätt som

äganderätten. Den omständigheten att rätten i detta fall är

reglerad i lag innebär inte att den skulle sakna sådant skydd.

Rättigheten kan väl upphävas genom lagstiftning, men så länge

den utövas kan den inte fråntas innehavarna, vare sig i lag

eller i annan form, utan ersättning enligt 2 kap. 18 § RF.

7.2.2 Riksdagens uttalande år 1977

Vid behandlingen år 1977 av propositionen om insatser för

samerna uttalade kulturutskottet (prop. 1976/77:80, bet,

1976/77:KrU43 s. 4) bl.a. följande.

De överväganden som redovisas i propositionen och de förslag

som läggs fram utgår från den grunduppfattningen att samerna är

en etnisk minoritet i Sverige, som i egenskap av ursprunglig

befolkning i sitt eget land intar en särskild ställning.

Utskottet ansluter sig till denna grundsyn och anser det

värdefullt att den uttalats så klart. I propositionen framhålls

vidare att denna grundsyn innebär att man vid utbyggnaden av

samhällets stöd till samekulturen måste ge utrymme även åt andra

bedömningar än de som kan göras beträffande övriga

minoritetsgrupper i det svenska samhället. Samtidigt betonas att

det är naturligt att målen för samhällets insatser för den

samiska minoriteten har sin utgångspunkt i de mål som slagits

fast för minoritetspolitiken i stort, nämligen jämlikhet,

valfrihet och samverkan. Utskottet kan ansluta sig även till

dessa uttalanden liksom till vad som i övrigt i propositionen

anförts i detta sammanhang.

7.2.3 Samerättsutredningen

Samerättsutredningen anförde i sitt betänkande (SOU 1989:41)

Samerätt och sameting att riksdagen i sitt uttalande år 1977

slagit fast att samernas särskilda ställning bland vårt lands

minoriteter innebär att det vid utbyggnaden av samhällets stöd

till samekulturen måste ges utrymme även åt andra bedömningar än

de som kan göras beträffande övriga minoritetskulturer i det

svenska samhället. Ett grundlagsstadgande om samerna borde

enligt utredningen ha sin utgångspunkt i denna markering från

riksdagens sida om samekulturens särställning.

Samerättsutredningen konstaterade att samerna utgör en sådan

minoritet som omfattas av bestämmelsen i 1 kap. 2 § fjärde

stycket RF. Samerna intar emellertid en särskild ställning bland

minoriteterna i sitt eget land i egenskap av ursprunglig

befolkning. Utredningen ansåg därför att samernas särskilda

ställning i egenskap av urbefolkning borde slås fast genom ett

tillägg till den nämnda bestämmelsen i regeringsformen.

Utredningen redogjorde vidare för att de samiska kraven på

förstärkt grundlagsskydd även omfattade samernas "hävdvunna

rättigheter" och att de i första hand synes avse rätten till

mark och vatten. Utredningen ansåg inte att det fanns

förutsättningar för att ytterligare förstärka samernas

egendomsrättsliga skydd i grundlagen.

Samerättsutredningen ansåg vidare i sitt betänkande att

övergripande bestämmelser om skydd för samiskt kultur- och

samfundsliv borde införas och att den av utredningen

eftersträvade helhetssynen borde manifesteras i en särskild

samelag. Då alla bestämmelser om samiska förhållanden emellertid

inte kunde samlas i en lag, måste enligt utredningen

specialregleringar även fortsättningsvis återfinnas i särskilda

författningar. Utredningen föreslog att det i samelagens

inledande kapitel borde anges att samerna är en urbefolkning och

en etnisk minoritet i Sverige. Dessutom borde det redovisas som

främst ger uttryck för den samiska folkgruppens identitet,

nämligen den egna kulturen, vari inbegrips det samiska språket

och de kulturbärande samiska näringarna, såsom rennäringen.

Lagen borde vidare, för att ge en helhetsbild, i första kapitlet

ange samhällets ansvar för den samiska kulturen samt, om inte

särskilda bestämmelser fanns i samelagen, redovisa i vilka

författningar för samerna centrala förhållanden regleras.

7.2.4 Propositionen om Sameting m.m.

I propositionen med förslag till sametingslag (prop.

1992/93:32 bilaga 1) ansåg regeringen att då gällande

bestämmelser i regeringsformen, sedda mot bakgrund av Sveriges

folkrättsliga förpliktelser, gav samerna som etnisk minoritet

ett fullgott grundlagsskydd. En ytterligare markering i

regeringsformen av samernas särskilda ställning ansågs därför

sakna betydelse, varför regeringsformen således enligt

regeringen inte borde ändras. I propositionen anförde

föredragande departementschefen att han inte kunde biträda det

önskemål om grundlagsreglering som samernas företrädare hade

framfört avseende rätten till mark och vatten. I likhet med

Samerättsutredningen ansågs att det rättsliga förhållandet

mellan markägarna och samerna inte borde regleras i grundlagen.

Frågan blev då om det fanns skäl att föreslå en grundlagsregel

som reglerar skyddet för samernas rätt till mark och vatten i

förhållande till det allmänna. I propositionen erinrades om att

företrädare för samerna hade framhållit att vad man önskade

reglera inte var den enskilde individens rätt utan det samiska

folkets kollektiva rätt till mark och vatten. Det borde då

enligt regeringen framhållas att de i 2 kap. RF angivna

rättigheterna i överensstämmelse med den uppfattning Sverige

hävdade i fråga om mänskliga rättigheter tog sikte på

individuella rättigheter. Principiella skäl talade därför enligt

propositionen mot att införa en bestämmelse om kollektiva

rättigheter i kapitlet om fri- och rättigheter i RF. I detta

sammanhang nämndes även i propositionen att Fri- och

rättighetskommittén hade i uppdrag att utreda bl.a. frågan om

grundlagsskydd för äganderätten och överväga preciseringar som

ytterligare förstärkte den enskildes rätt till ersättning vid

expropriation och liknande förfoganden.

7.2.5 Riksdagens beslut december 1992

Konstitutionsutskottet (bet. 1992/93:KU17) redogjorde för

bestämmelserna i regeringsformen och anförde att det framgått

att det redan ges grundlagsskydd för samerna som etnisk

minoritet. Samernas särställning i egenskap av ursprunglig

befolkning hade enligt utskottet markerats genom riksdagens

uttalande 1977. Utskottet ansåg att det inte nu fanns skäl att

ytterligare markera samernas särskilda ställning och avstyrkte

därför en motion (v) med yrkande om att riksdagen skulle besluta

ändra 1 kap. 2 § RF i enlighet med Samerättsutredningens

förslag. I en meningsyttring av suppleanten från Vänsterpartiet

ansågs att förslag om ändring i 1 kap. 2 § RF skulle begäras

från regeringen. Riksdagen följde utskottet.

Riksdagen avslog vidare en motion (v) vari yrkades att den av

regeringen föreslagna lagen, sametingslagen, skulle kallas

samelag och inkludera Samerättsutredningens inledande förslag i

ett första kapitel. Utskottet framhöll att den föreslagna

sametingslagen endast behandlade Sametinget -- val, uppgifter

och arbetet m.m. -- och ansåg att lagen borde ha en benämning i

enlighet med detta. Utskottet fann inte att det förelåg

anledning att i lagen, på sätt som Samerättsutredningen

föreslagit, införa vissa uttalanden om faktiska förhållanden och

om statens ansvar för samerna.

7.2.6 Ny bestämmelse i RF fr.o.m. den 1 januari 1995

Fri- och rättighetskommittén lämnade i april 1993

delbetänkandet Fri- och rättighetsfrågor (SOU 1993:40). Hösten

1993 föreslog regeringen i proposition 1993/94:117 om

inkorporering av Europakonventionen och andra fri- och

rättighetsfrågor bl.a. att i bestämmelsen i 2 kap. 18 § RF om

rätt till ersättning vid exproporiation eller annat sådant

förfogande skulle anges en närmare precisering av det

egendomsskydd som Europakonventionen anger. Vidare föreslogs att

det som en ny grundläggande fri- och rättighet i regeringsformen

skulle föras in ett skydd för närings- och yrkesfriheten. I den

nya bestämmelsen, 2 kap. 20 §, angavs i första stycket att

begränsningar i rätten att driva näring eller utöva yrke endast

får införas för att skydda angelägna allmänna intressen och

aldrig i syfte enbart att ekonomiskt gynna vissa personer eller

företag. I andra stycket föreslogs att det skulle anges att

samernas rätt att bedriva renskötsel regleras i lag.

Förslaget grundades på förslag i Fri- och rättighetskommitténs

delbetänkande.

Fri- och rättighetskommittén hade i sitt delbetänkande (s.

118--119) framhållit att genom en ändring i rennäringslagen

numera stadgades att renskötselrätten är en kollektiv rättighet

som tillkommer den samiska befolkningen och grundas på urminnes

hävd. Renskötselrätten får dock endast utövas av den som är

medlem i sameby. Genom dessa bestämmelser i rennäringslagen

utesluts enligt kommittén i princip varje annan person än den

som är same och medlem i sameby från möjligheterna att utöva

renskötsel. Det skulle därför enligt kommittén kunna hävdas att

dessa bestämmelser inte var helt förenliga med det föreslagna

grundlagsstadgandet 2 kap. 20 § RF. Dessa bestämmelser i

rennäringslagen fick enligt kommittén anses vara av så väsentlig

betydelse för den samiska befolkningen att det framstod som i

hög grad motiverat att ge uttryckligt grundlagsstöd för samernas

renskötselrätt.

Regeringen förklarade i propositionen om inkorporering av

Europakonventionen m.m. att den delade av Fri- och

rättighetskommittén uttalad uppfattning att det kunde

ifrågasättas om rennäringslagens bestämmelser om

renskötselrätten som en kollektiv rätt som tillkommer den

samiska befolkningen är helt förenliga med den i propositionen

föreslagna grundlagsbestämmelsen om närings- och yrkesfriheten.

Detta förhållande förändrades enligt regeringen inte av det

faktum att samernas brukningsrätt till renbetesmarkerna och

samerna som en etnisk minoritet omfattas av andra

grundlagsbestämmelser. Regeringen föreslog därför att det i

grundlagsbestämmelsen om närings- och yrkesfriheten togs in en

föreskrift som gav grundlagsförankring av samernas rätt till

renskötsel som den i lag är reglerad. Härigenom markerades att

denna rätt inte står i konflikt med grundlagsskyddet för

närings- och yrkesfriheten.

I propositionen togs även upp under remissbehandlingen från

Svenska Samernas Riksförbund och Sametinget resta krav på

bestämmelser i regeringsformen om samernas fundamentala

rättigheter som folk och rätten till land och vatten. Regeringen

hänvisade till uttalandena i propositionen om Sameting m.m.

(prop. 1992/93:32 bilaga 1, se ovan). Regeringen tillade att

Fri- och rättighetskommittén inte särskilt utrett frågan om en

grundlagsreglering avseende samernas rätt och att regeringen mot

bakgrund härav inte heller nu fann skäl att föreslå någon

ytterligare grundlagsreglering avseende samerna.

Riksdagen biföll regeringens förslag (bet. 1993/94:KU24, bet.

1994/95:KU5) och den nya bestämmelsen i RF, 2 kap. 20 § gäller

fr.o.m. den 1 januari 1995. I betänkandet 1993/94:KU24

behandlades även två motioner (v och s) vari framfördes

synpunkter om att det hade varit av värde att förslag hade

förelagts riksdagen om skydd för samerna som urbefolkning och

inte endast i fråga om renskötselrätten. Utskottet hänvisade

till dess konstaterande vid föregående riksmöte om att samerna

som etnisk minoritet redan har ett skydd i regeringformen och

att deras särställning som urspunglig befolkning hade markerats

genom flera tidigare riksdagsuttalanden. Den grundlagsförankring

av samernas renskötselrätt som nu tillstyrktes av utskottet var

enligt utskottet ytterligare ett sådant steg. Utskottet, som

utgick från att regeringen följde samernas förhållanden i dessa

hänseenden, ansåg att det inte fanns skäl att härutöver markera

samernas särskilda ställning och avstyrkte därför motionerna.

7.3 Sveriges medlemskap i Europeiska unionen

Enligt ett särskilt sameprotokoll i anslutningsavtalet har

Sverige även i fortsättningen rätt att inom traditionellt

samiska områden ge samma exklusiva rättigheter som har samband

med deras traditionella levnadssätt (prop. 1994/95:19, bil. 9,

s. 101 f.)

7.4 Utskottets bedömning

Som ovan framgått ges ett grundlagsskydd för samerna som

etnisk minoritet. I grundlag har också markerats att samernas

rätt till renskötsel inte står i konflikt med grundlagsskyddet

för närings- och yrkesfriheten. Såsom utskottet tidigare

framhållit har samernas särställning i egenskap av ursprunglig

befolkning markerats genom riksdagens uttalande 1977. Enligt

utskottets mening finns det mot denna bakgrund ingen anledning

att nu ytterligare markera samernas särskilda ställning. Med det

anförda avstyrker utskottet motionerna K507 yrkande 1, K508

yrkande 8 och Bo602 yrkande 1.

8. Det samiska språket

8.1 Motionerna

I motion 1994/95:K507 yrkande 2 av Birger Schlaug m.fl. (mp)

yrkas ett tillkännagivande till regeringen om vad i motionen

anförts om att införa en samisk språklag. Motionärerna

framhåller att rekommendationen från Samerättsutredningen om att

samerna skulle få en språklag inte hörsammades av den tidigare

regeringen. Enligt motionen har erfarenheterna från Norge, som i

flera år har haft en språklag, varit övervägande positiva för

den samiska befolkningen. Det är enligt motionärerna inget

orimligt krav att ett folk som bott inom Sveriges gränser långt

innan dessa fanns, skall ha rätten att även i officiella

sammanhang uttrycka sig på ett språk som talades långt innan

svenska språket kom.

Även i motion 1994/95:K508 av Ulf Björklund och Rolf

Åbjörnsson (kds) berörs frågan om en samisk språklag. I

motionens yrkande 6 yrkas ett tillkännagivande till regeringen

om vad i motionen anförts om att stärka de samiska språken genom

officiell status och tillkomsten av en samisk språklag.

Enligt motionärerna har språket en central roll för en kultur,

och de samiska språken behöver kulturellt stöd på flera olika

sätt. En samisk utbildningsväg är enligt motionen en viktig

förutsättning för att samerna skall kunna behålla och utveckla

sin kultur och sitt modersmål, samiska. Det är enligt motionen

angeläget att stärka de samiska språken och ge samiska officiell

status genom en särskild samisk språklag i likhet med Finland

och Norge.

I motion 1994/95:K509 av Pär-Axel Sahlberg m.fl. (s) yrkas i

yrkande 3 ett tillkännagivande till regeringen om vad i motionen

anförts om att det samiska språket successivt bör ges en

jämbördig status i balans med det svenska. Enligt motionärerna

är kultur, media och informationsverksamhet fortfarande

bristfälliga på samiska och det totala intrycket blir enligt

motionen att samerna forfarande är ur ett svenskt perspektiv en

marginaliserad befolkningsgrupp, också i sina egna

ursprungsmiljöer.

8.2 Bakgrund

8.2.1 Samerättsutredningen

Samerättsutredningen föreslog en samisk språklagstiftning som

skulle göra det möjligt att använda samiska i vissa officiella

sammanhang. Förslaget innebar att samiska skulle få användas vid

kontakt med vissa statliga myndigheter som arbetar med

samefrågor. De myndigheter det gällde var i ett initialskede

rennäringsadministrationen regionalt och centralt, dvs.

länsstyrelserna i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län

samt Statens jordbruksverk i deras befattning med

rennäringsfrågor och andra ärenden enligt rennäringslagen.

Styrelsen för Samefonden och Sameskolstyrelsen omfattades också

av förslaget. Vid Sametinget föreslogs samiska och svenska bli

jämställda språk.

Vidare föreslog utredningen att statliga myndigheters

föreskrifter, allmänna råd och information i övrigt som

huvudsakligen riktade sig till samer skulle översättas till

samiska. För att undersöka om det var lämpligt att lagstifta om

rätt att använda samiska vid kontakt även med de kommunala

myndigheterna inom det samiska kärnområdet föreslogs en femårig

försöksverksamhet i en eller flera kommuner. Statsbidrag

förutsattes utgå, och försöksverksamheten föreslogs bli reglerad

i en särskild lag. Utredningen föreslog vidare en i lag

föreskriven rätt för samer att erhålla en grundläggande

undervisning i sitt språk varvid avsågs de samer som inte

erhållit en sådan undervisning i sameskola eller genom

hemspråksundervisning.

8.2.2 Propositionen om Sameting m.m.

I propositionen om Sameting m.m. (prop. 1992/93:32 bilaga 1)

anförde föredragande departementschefen att även om han delade

Samerättsutredningens uppfattning om det önskvärda i att på

olika områden åstadkomma en så stor harmonisering som möjligt

mellan de nordiska länderna när det gällde olika samiska frågor,

var han för närvarande inte beredd att lägga fram förslag om en

särskild samisk språklagstiftning. Han ville dock framhålla att

förhållandena i Sverige var något annorlunda än i Finland och

Norge. I det samiska kärnområdet i Finland och Norge finns en

större andel samisktalande bland befolkningen än i motsvarande

område i Sverige. I båda grannländerna finns också kommuner där

de samisktalande är i majoritet. I Sverige, som visserligen har

större kommuner, torde det enligt propositionen inte finnas

någon kommun där andelen samisktalande översteg 10 % av

befolkningen. Departementschefen var inte övertygad om att en

lagstiftning av den karaktär som utredningen föreslagit utgjorde

det bästa alternativet för att främja det samiska språket. En

sådan lösning innebar också enligt propositionen en låsning av

resurserna som kunde lägga hinder för att pröva andra lösningar

och alternativ om utvecklingen så skulle visa.

Mot bakgrund av vad som i propositionen anförts om det samiska

spåkets betydelse för den samiska kulturen i vid bemärkelse och

samernas eget ansvar för att värna om det samiska språkets

fortbestånd och utveckling, föreslogs i propositionen att

Sametinget gavs ett uttalat ansvar för att leda det samiska

språkarbetet. Vidare ansågs det också befogat att föreslå att

Sametinget, utöver de resurser som tinget kom att förfoga över

bl.a. för samisk kultur, skulle tilldelas ytterligare medel för

att på det sätt tinget fann mest ändamålsenligt stödja det

samiska språkarbetet. I propositionen framhölls vidare att det

borde stå tinget fritt att pröva olika vägar för att stärka och

utveckla det samiska språket.

Inte heller vad gällde frågan om en lagstadgad rätt till

undervisning i samiska var departementschefen beredd att lägga

fram något lagstiftningsförslag. De möjligheter som

Samerättsutredningen visade på i fråga om nordiskt

språksamarbete liksom olika sätt att stödja en samisk

läromedelsproduktion förstärktes enligt propositionen genom

inrättandet av ett Sameting och genom att tinget gavs en ledande

roll i det samiska språkarbetet.

8.2.3 Riksdagens behandling december 1992

Riksdagen (bet. 1992/93:KU17) godkände vad som föreslagits i

propositionen beträffande Sametingets ansvar för att leda det

samiska språkarbetet och tilldelningen av särskilda resurser för

detta ändamål. Konstitutionsutskottet delade propositionens

bedömning att någon lagstadgad rätt att använda samiska i

officiella sammanhang inte borde införas. Inte heller borde det

införas någon lagstadgad rätt för äldre samer att få

undervisning i samiska. Utskottet utgick från att regeringen

följde utvecklingen inom detta område och beaktade behovet av de

lagstiftningsåtgärder som kunde komma att föreligga. I detta

sammanhang var det enligt utskottet av vikt att Sametinget fick

tillfälle att ge uttryck för sin uppfattning. Med det anförda

avstyrkte utskottet två motioner (v och s) vari yrkades dels ett

förslag från regeringen om en språklag, dels ett

tillkännagivande om ytterligare insatser på det samiska

språkområdet. I en meningsyttring av suppleanten från

Vänsterpartiet ansågs att ett förslag till språklagstiftning

skulle begäras från regeringen. Riksdagen följde utskottet.

8.3 Europarådets konvention om regionala språk och

minoritetsspråk

Den 5 november 1992 lades inom Europarådet för undertecknande

fram en konvention om regionala språk och minoritetsspråk.

Konventionen tillförsäkrar den som talar ett sådant språk bl.a.

rätten att kommunicera med myndigheterna på språket. I artikel 9

finns t.ex. bestämmelser om domstolsförhandlingar i brottmål på

det regionala språket eller minoritetspråket.

I samband med behandlingen av proposition 1993/94:117 om

inkorporering av Europakonventionen och andra fri- och

rättighetsfrågor (bet. 1993/94:KU24) behandlade utskottet två

motioner (s och nyd) vari bl.a. förespråkades att Sverige borde

underteckna Europarådets konvention för regionala språk och

minoritetspråk. Enligt utskottet hade frågan om ett sådant

tillträde övervägts inom regeringskansliet. Utskottet utgick

från att regeringen redovisade dessa överväganden i något

lämpligt sammanhang. Något uttalande från riksdagens sida med

anledning av motionerna ansåg utskottet inte påkallat. Riksdagen

följde utskottet.

I regeringens skrivelse 1994/95:1 om det finska språkets

ställning i Sverige ansåg regeringen bl.a. (s. 6) att det var

viktigt att ett slutligt ställningstagande till ett svenskt

undertecknande av den aktuella konventionen föregicks av en

noggrann prövning så att syftet, att stärka regional- och

minoritetsspråk, verkligen uppnåddes. Regeringen hade därför för

avsikt att tillsätta en parlamentarisk beredning med uppgift att

bedöma om, och i så fall på vilket sätt, som Sverige borde

ansluta sig till Europarådskonventionen. Oavsett slutsatserna i

en sådan beredning kunde enligt regeringen konventionens

innehåll och syfte ligga till grund för det fortsatta arbetet

med att stärka såväl det finska som det samiska språkets

ställning.

Vid utbildningsutskottets behandling (bet. 1994/95:UbU1) av

skrivelsen avstyrktes motioner som berörde frågor om

Europarådskonventionen och den av regeringen aviserade

utredningen. Utskottet erinrade om att det av utrikesutskottets

betänkande 1994/95:UU2 hade framgått att Europarådets

ministerkommitté fått i uppdrag att arbeta fram en ramkonvention

till skydd för nationella minoriteter och att påbörja arbetet

med ett tilläggsprotokoll till den europeiska konventionen om de

mänskliga rättigheterna, vilket skall reglera individuella

kulturella rättigheter. Utskottet delade regeringens bedömning

att ett slutligt ställningstagande till frågan om Sverige borde

ansluta sig till den aktuella konventionen måste beredas

grundligt. Utskottet utgick från att regeringen skulle komma att

tillse att arbetet med att stärka finska språkets ställning i

Sverige fortgick på sätt som regeringen redogjort för i

skrivelsen och att detta arbete inte avstannade i avvaktan på

resultatet från den parlamentariska beredningen. Regeringens

skrivelse lades till handlingarna.

Enligt uppgift från Jordbruksdepartementet kommer den

parlamentariska utredningen att tillsättas inom kort.

8.4 Utskottets bedömning

Frågan om en eventuell anslutning till Europarådskonventionen

om regionala språk och minoritetsspråk och det arbete som härvid

kommer att utföras av den av regeringen aviserade utredningen,

kan enligt utskottets mening vara av betydelse även för frågan

om det samiska språkets ställning. I avvaktan på resultatet av

utredningens arbete bör därför enligt utskottets mening

motionerna inte föranleda någon åtgärd från riksdagens sida.

Utskottet avstyrker motionerna K507 yrkande 2, K508 yrkande 6

och K509 yrkande 3.

9. ILO:s konvention nr 169 om ursprungsfolk och stamfolk i

självstyrande länder

9.1 Motionerna

I motion 1994/95:K507 av Birger Schlaug m.fl. (mp) yrkas i

yrkande 5 ett tillkännagivande till regeringen av vad som i

motionen anförts om att Sverige bör ratificera ILO-konventionen

169. För de norska samerna har, enligt motionen, denna

konvention blivit ett viktigt instrument att arbeta med i det

norska sametinget. Enligt motionärerna är det inte så som

påståtts av svenska politiker att Norge skrivit på något som man

i praktiken inte kan hålla.

Krav på en ratificering framställs också i motion 1994/95:U622

av Ragnhild Pohanka m.fl. (mp) yrkande 4, vari yrkas ett

tillkännagivande till regeringen om vad i motionen anförts om

att Sverige bör ratificera ILO-konventionen nr 169. Enligt

motionen uppgav den förra regeringen som skäl till varför en

ratificering inte skulle vara möjlig att konventionen innehåller

en klausul om att urbefolkningarna skall ha äganderätt till sina

markområden vilket inte skulle gå att förena med svenska

förhållanden där samerna har bruksrätt på renbeteslanden. Dessa

angivna skäl är enligt motionärerna inte övertygande. Enligt

motionen har Norge, som skrivit under och ratificerat

konventionen, trots likartade förhållanden visat att det går bra

att arbeta sig runt detta problem.

I motion 1994/95:K508 av Ulf Björklund och Rolf Åbjörnsson

(kds) yrkande 3 yrkas ett tillkännagivande till regeringen av

vad i motionen anförts om att skyndsamt undanröja alla hinder

för att tillträda ILO-konventionen 169. Enligt motionärerna är

denna konvention ett viktigt människorättsdokument och det är

därför otillfredsställande att Sverige ännu inte har ratificerat

den. Motionärerna anser att man skyndsamt måste arbeta för att

undanröja de eventuella hinder som föreligger för ett tillträde

till konventionen. En sådan målsättning är enligt motionen väl

motiverad med tanke på att det av FN proklamerade decenniet för

urbefolkningar nyligen inletts.

I motion 1994/95:Bo602 yrkande 5 av Maggi Mikaelsson m.fl. (v)

yrkas ett tillkännagivande till regeringen om vad i motionen

anförts om att noga utröna möjligheten att ratificera

ILO-konventionen 169. Norge har ratificerat denna konvention och

motionärerna anser att om ILO godtar Norges tolkning av

konventionens artikel 14 så bör även Sverige kunna ratificera

konventionen.

9.2 Bakgrund

9.2.1 Inledning

Sverige inträdde som medlem av ILO genom sin anslutning till

Nationernas förbund år 1920. ILO antog år 1957 en konvention (nr

107) samt en rekommendation (nr 104) om skydd för och

integration av infödda och andra i stammar eller i stamliknande

förhållanden levande folkgrupper i självstyrande länder. Sverige

ratificerade aldrig denna konvention eftersom den enligt både

regering och riksdag saknade aktualitet för svenskt vidkommande.

År 1986 hölls ett expertmöte inom ILO där det fastslogs att

konventionen måste anses föråldrad och i behov av revision. En

reviderad konvention utformades. Konventionen antogs med

röstsiffrorna 328 för, 1 emot och 49 nedlagda. Samtliga svenska

ombud röstade för konventionen. Samtidigt antogs utan omröstning

en av de nordiska regeringsrepresentanterna initierad resolution

om uppföljning av konventionen. Konventionen trädde i kraft den

5 september 1991 och har tillträtts av Norge, Mexico, Colombia,

Bolivia, Costa Rica, Paraguay och Peru.

Kriteriet för att ett folk enligt konventionen skall betraktas

som stam- eller ursprungsfolk är att folket självt identifierar

sig som sådant. Begreppet folk i konventionen är inte att

likställa med begreppet folk i folkrätten. Regeringarna skall

dock se till att ursprungsfolkens och stamfolkens rättigheter

skyddas och att deras integritet respekteras. Dessa folk skall

också utan inskränkningar åtnjuta mänskliga rättigheter och

grundläggande friheter. Regeringarna skall samråda med folken i

fråga beträffande åtgärder som direkt kan beröra dem och skapa

medel för dem att delta i beslutsfattandet i valda institutioner

och andra organ. Dessa folk skall ha rätt att besluta om sina

egna prioriteringar vad gäller utvecklingsprocessen.

Regeringarna har å andra sidan ett ansvar att skydda och bevara

miljön i de områden där dessa folk bor. Äganderätt och

besittningsrätt till den mark som folken traditionellt bebor

skall erkännas. Ursprungsfolken har också rätt att delta i

användningen, förvaltningen och bevarandet av naturtillgångar

som hör till deras mark. Bland andra frågor som berörs i

konventionen är anställnings- och arbetsvillkor, yrkesutbildning

och hantverk, social trygghet och hälso- och sjukvård,

utbildning, språk och kommunikation samt kontakter och samarbete

över riksgränser.

9.2.2 Regeringens skrivelse till riksdagen 1991/92

Regeringen förelade vid riksmötet 1991/92 riksdagen skrivelsen

1990/91:101 om Internationella arbetsorganisationens (ILO)

konvention nr 169 om ursprungsfolk och stamfolk i självstyrande

länder i enlighet med vad som föreskrivs i ILO:s stadga. Till

skrivelsen hade fogats en resolution som antogs i samband med

konventionen vid ILO:s arbetskonferens 1989. Av skrivelsen

framgick bl.a. följande.

Enligt regeringen kunde ILO:s urbefolkningsinstrument inte

längre anses "sakna omedelbart intresse för svenskt

vidkommande". Flera remissinstanser hade dock pekat på en rad

punkter där konventionens krav inte överensstämmer med nuvarande

svenska förhållanden. Exempelvis hävdades att det behövs en

närmare analys av hur texten i konventionens artikel 14 om

landrättigheter förhåller sig till samernas nuvarande

rättsställning. Sverige hade i diskussionerna om den nya

konventionen, utan framgång, fört fram förslag om "bruksrätt"

som alternativ till äganderätt och besittningsrätt.

ILO-kommittén ansåg mot bakgrund av det utredningsarbete som

pågick -- bl.a. Samerättsutredningens arbete -- att Sverige för

närvarande inte borde tillträda ILO-konventionen. Regeringen

anslöt sig till denna bedömning och förklarade i skrivelsen att

de ambitioner och krav konventionen uppställer noga borde

övervägas i det fortsatta arbetet med samefrågorna.

Regeringen hemställde att riksdagen tog del av vad som

anfördes i skrivelsen.

9.2.3 Riksdagens behandling 1991

Utrikesutskottet (bet. 1991/92:UU7) inhämtade yttrande från

jorbruksutskottet som anförde bl.a. följande.

Utskottet erinrar om att Sveriges representanter deltagit

aktivt i utarbetandet av ILO:s konvention nr 169. Utskottet

finner liksom föredragande statsrådet att det är önskvärt att

det på sikt skall bli möjligt att tillträda konventionen. Med

hänvisning till att förslagen om en samlad samepolitik ligger

under beredning och till vad som i övrigt anförs i

regeringsskrivelsen delar dock utskottet ILO-kommitténs och

regeringens mening att Sverige för närvarande inte bör tillträda

konventionen. Frågan om tillträde bör ytterligare noga övervägas

i samband med beredningen av Samerättsutredningens m.fl. förslag

så att ett förslag om ratificering kan framläggas i nära

anslutning till ett sammanhållet förslag i samefrågorna.

Utskottet fäster stor vikt vid att frågekomplexet behandlas

skyndsamt.

Utrikesutskottet hade inget att erinra mot jordbruksutskottets

yttrande och konstaterade att den aktuella konventionen kunde

fylla en viktig funktion för skyddet av dessa folks fri- och

rättigheter. Enligt utrikesutskottet var en samordning nödvändig

av de frågor som rör samernas närings- och samhällsliv.

Utskottet anslöt sig därför till regeringens bedömning att

Sverige för närvarande inte borde tillträda konventionen.

Samtidigt ville utskottet framhäva vikten av att beredningen av

Samerättsutredningens m.fl. förslag i samefrågorna inte onödigt

försenade Sveriges tillträde till den konvention som Sveriges

representanter varit aktiva i att utarbeta. Skrivelsen föreslogs

bli lagd till handlingarna, och riksdagen följde utskottet.

9.2.4 Riksdagens behandling december 1992

Konstitutionsutskottet tog med anledning av några motioner (c,

fp, v och s) upp frågan om ILO:s konvention (nr 169) om

ursprungsfolk och stamfolk i självstyrande länder vid sin

behandling av propositionen om Sameting m.m. (bet.

1992/93:KU17).

I sin bedömning anförde konstitutionsutskottet att för

världens urbefolkningar, till vilka samerna i Sverige hör, kan

konventionen fylla en viktig funktion för skyddet av deras fri-

och rättigheter och att konventionen mot denna bakgrund får

anses vara av vikt även för svenskt vidkommande.

Utskottet konstaterade att den nuvarande utformningen av

artikel 14 i konventionen innebär att urprungsfolkens äganderätt

och besittningsrätt till den mark som de traditionellt bebor

erkänns. Utskottet delade det ställningstagande som regeringen

gjort i propositionen om Sameting m.m. om att rådande

rättsförhållanden i Sverige vad gäller de svenska samerna inte

står i överensstämmelse med bestämmelsen i artikel 14 om rätt

till mark. Denna utgjorde enligt utskottet således i sin

nuvarande lydelse ett hinder för Sveriges möjligheter att nu

tillträda konventionen. Utskottet konstaterade att vid

ratificering av en ILO-konvention är reservation gällande en

eller flera konventionsbestämmelser endast möjlig om det

uttryckligen anges i konventionen. I den nu aktuella

konventionen finns inga bestämmelser om att reservation kan

göras.

Utskottet framhöll att det anförda endast innebar ett

konstaterande av att det föreligger ett hinder för tillträde

till konventionen. Med en annan utformning av artikel 14 skulle

detta hinder kunna undanröjas. Möjligheterna att få till stånd

en annan lydelse av artikeln, t.ex. genom att begreppet

"bruksrätt" införs som ett alternativ till äganderätt och

besittningsrätt, borde enligt utskottet därför åter prövas av

regeringen.

Utskottet pekade också på en annan omständighet av betydelse i

sammanhanget. Skulle det vid tillämpningen av konventionen visa

sig att vad som där sägs om äganderätt och besittningsrätt

kommer att få en innebörd som i allt väsentligt överensstämmer

med bruksrätt kunde enligt utskottet frågan om ett svenskt

tillträde till konventionen komma i ett annat läge. Av särskilt

intresse i detta avseende var enligt utskottet hur ILO bedömer

Norges tillämpning av konventionen.

Utskottet förutsatte att regeringen beaktade vad utskottet

anfört. Med det anförda avstyrkte utskottet motionerna och

riksdagen följde utskottet.

9.2.5 Riksdagens behandling våren 1994

Vid konstitutionsutskottets behandling av proposition

1993/94:117 om inkorporering av Europarådskonventionen och andra

fri- och rättighetsfrågor avstyrkte utskottet några motioner som

tog upp frågan om huruvida Sverige skall ratificera ILO:s

konvention 169 (bet. 1993/94:KU24 s.40). Utskottet hänvisade

till vad det tidigare uttalat i frågan. Utskottet hade erfarit

att Norge hade rapporterat tillämpningen av konventionen till

ILO och att en skriftväxling pågick mellan Norge och ILO med

anledning av rapporten. Utskottet utgick från att regeringen

följde utvecklingen och ansåg därför inte att riksdagen borde

vidta någon åtgärd i frågan.

9.3 Det danska Folketingets beslut i december 1994

Det danska Folketinget har i beslut den 15 december 1994

tillstyrkt regeringens förslag om en ratificering av

ILO-konventionen nr 169 med verkan för konungariket Danmark.

Enligt regeringens förslag till beslut anser den danska

regeringen att konventionens kapitel II om rättigheter till

landområden inte är till hinder för en dansk ratifikation, men

att det skall avges en förklaring som sänds till ILO tillsammans

med ratifikationen av konventionen. Denna förklaring redogör för

egendomsrättsbegreppet på Grönland och finns fogad som bilaga

till regeringens beslutsförslag.

Av denna förklaring framgår bl.a. att egendomsrätten till jord

på Grönland har ordnats på ett särskilt sätt som är

traditionellt bestämt. Det är och har aldrig varit möjligt att

få egendomsrätt till jord på Grönland, varken för fysiska eller

juridiska personer. Utgångspunkten är att det offentliga --

staten-- har egendomsrätten till Grönlands jord som sådan. Den

dagliga bestämmanderätten över jorden på Grönland ligger

emellertid hos Grönlands Hjemmestyre, som bl.a. har kompetensen

att träffa avtal om tilldelning av nyttjanderätt (brugsret) till

jord. Enligt förklaringen är både den danska regeringen och det

grönländska hjemmestyret mot denna bakgrund av den uppfattningen

att det i förklaringen beskrivna rättstillståndet är

avsiktsmässigt och i överensstämmelse med konventionens artikel

14. Rättstillståndet anses fullt ut tillgodose de hänsyn som

ligger bakom artikel 14, nämligen att den ursprungliga

befolkningens bestämmanderätt över de områden, som de

traditionellt besitter, blir respekterad. Härtill kommer, enligt

förklaringen, att konventionen ålägger de anslutande staternas

regeringar en rad förpliktelser, bl.a. med avsikt att säkra

respekten för stam- och ursprungsbefolkningars sedvanor och

traditioner. I det fall där det kan uppstå ett

motsatsförhållande mellan en särbestämmelse som t.ex. artikel 14

i konventionen och denna överordnade princip är, enligt den

danska regeringens uppfattning, respekten för dessa folks

sedvanor och traditioner en så fundamental princip att det inte

kan göras någon inskränkning häri som en följd av en

särbestämmelse i konventionen.

9.4 Skriftväxling mellan Norge och ILO

Beträffande den fortsatta skriftväxlingen mellan Norge och ILO

har utskottet erfarit att ILO efter Norges första rapport har

begärt svar på vissa frågor och ytterligare information bl.a.

mot bakgrund av konventionens artikel 14 om rätt till mark.

Norge har med anledning av detta i november 1994 lämnat en

rapport till ILO:s expertkommitté för tillämpningen av

konventioner och rekommendationer. Resultatet av denna kommittés

genomgång av Norges rapport kommer enligt vad utskottet erfarit

inte att bli tillgängligt förrän tidigast i början av maj i år.

9.5 Utskottets bedömning

Utskottet har, som framgått ovan, tidigare uttalat att för

världens urbefolkningar, till vilka samerna i Sverige hör, kan

konventionen fylla en viktig funktion för skyddet av deras fri-

och rättigheter och att konventionen mot denna bakgrund får

anses vara av vikt även för svenskt vidkommande. Enligt

utskottet utgjorde konventionens artikel 14 om rätt till mark i

sin nuvarande lydelse ett hinder för Sveriges möjligheter att nu

tillträda konventionen. Med en annan utformning av artikel 14

skulle enligt utskottet detta hinder kunna undanröjas och

möjligheterna att få till stånd en annan lydelse av artikeln,

t.ex. genom att begreppet "bruksrätt" införs som ett alternativ

till äganderätt och besittningsrätt, borde enligt utskottet

därför åter prövas av regeringen. Skulle det vid tillämpningen

av konventionen visa sig att vad som där sägs om äganderätt och

besittningsrätt kommer att få en innebörd som i allt väsentligt

överensstämmer med bruksrätt kunde enligt utskottet frågan om

ett svenskt tillträde till konventionen komma i ett annat läge.

Av särskilt intresse i detta avseende var enligt utskottet hur

ILO bedömer Norges tillämpning av konventionen. Utskottet har

utgått från att regeringen följer utvecklingen.

Konstitutionsutskottet vill åter igen hänvisa till utskottets

tidigare uttalanden i denna fråga. Som framgått ovan fortsätter

skriftväxlingen mellan Norge och ILO vad gäller tillämpningen av

konventionen. Liksom tidigare utgår utskottet från att

utvecklingen följs av regeringen. Mot denna bakgrund anser

utskottet att riksdagen inte bör vidta någon åtgärd i frågan.

Utskottet avstyrker motionerna K507 yrkande 5, U622 yrkande 4,

K508 yrkande 3 och Bo602 yrkande 5.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande anslag till Sametinget

att riksdagen med bifall till proposition 1994/95:100 bilaga

10 punkt D1 för budgetåret 1995/96 under nionde huvudtiteln till

Sametinget anvisar ett ramanslag på 15 082 000 kr,

2. beträffande Sametingets användning av tilldelade medel

att riksdagen avslår motionerna 1994/95:K507 yrkande 4 och

1994/95:K508 yrkande 2,

res. 1 (c, v, mp)

3. beträffande Sametingets uppgifter m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1994/95:K508 yrkande 1 och

1994/95:K509 yrkande 2,

4. beträffande information om samekulturen

att riksdagen avslår motionerna 1994/95:K509 yrkande 4 och

1994/95:Bo603 yrkande 2,

5. beträffande samarbete mellan de nordiska samerna

att riksdagen avslår motion 1994/95:Bo603 yrkande 1,

6. beträffande samernas rättsliga ställning

att riksdagen avslår motionerna 1994/95:K507 yrkande 1,

1994/95:K508 yrkande 8 och 1994/95:Bo602 yrkande 1,

res.2 (v)

res.3 (mp)

7. beträffande det samiska språket

att riksdagen avslår motionerna 1994/95:K507 yrkande 2,

1994/95:K508 yrkande 6 och 1994/95:K509 yrkande 3,

8. beträffande ILO:s konvention nr 169

att riksdagen avslår motionerna 1994/95:K507 yrkande 5,

1994/95:U622 yrkande 4, 1994/95:K508 yrkande 3 och 1994/95:Bo602

yrkande 5.

res. 4 (mp)

Stockholm den 21 mars 1995

På konstitutionsutskottets vägnar

Birgit Friggebo

I beslutet har deltagit: Birgit Friggebo (fp), Kurt Ove

Johansson (s), Catarina Rönnung (s), Anders Björck (m), Ingvar

Johnsson (s), Widar Andersson (s), Birger Hagård (m), Tone

Tingsgård (s), Birgitta Hambraeus (c), Björn von Sydow (s),

Jerry Martinger (m), Barbro Hietala Nordlund (s), Kenneth Kvist

(v), Pär-Axel Sahlberg (s), Inger René (m), Peter Eriksson (mp)

och Håkan Holmberg (fp).

Reservationer

1. Sametingets användning av tilldelade medel (mom. 2)

Birgitta Hambraeus (c), Kenneth Kvist (v) och Peter Eriksson

(mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 9 börjar

med "Som framgått" och slutar med "yrkande 2" bort ha följande

lydelse:

Som framgått ovan väljs Sametingets ledamöter bland och av den

samiska befolkningen. Utskottet delar motionärernas uppfattning

att Sametinget i likhet med de flesta andra folkvalda

församlingar bör ges rätt att besluta om att fördela partistöd

till partier som finns representerade i Sametinget. Ett sådant

stöd får enligt utskottets mening anses vara av stor betydelse

för dessa partiers arbete och verksamhet samt för deras

möjligheter att fullgöra sina demokratiska förpliktelser. Om

detta kräver en ändring i sametingslagens bestämmelser utgår

utskottet från att regeringen snarast återkommer till riksdagen

med förslag härom. Med bifall till motionerna 1994/95:K507

yrkande 4 och 1994/95:K508 yrkande 2 bör riksdagen som sin

mening ge regeringen till känna vad utskottet nu anfört.

dels att utskottets hemställan under mom. 2 bort ha

följande lydelse:

2. beträffande Sametingets användning av tilldelade medel

att riksdagen med bifall till motionerna 1994/95:K507 yrkande

4 och 1994/95:K508 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till

känna vad utskottet anfört,

2. Samernas rättsliga ställning (mom. 6)

Kenneth Kvist (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 19

börjar med "Som ovan" och slutar med "yrkande 1" bort ha

följande lydelse:

Utskottet delar den i motion 1994/95:Bo602 yrkande 1 framförda

uppfattningen att det finns behov av en målformulering och en

lagstiftning för samesamhällets överlevnad och utveckling. Vad

som krävs för att bevara och utveckla samesamhället har samerna

redan formulerat genom sina organisationer, och det finns enligt

utskottets mening möjligheter att påbörja ett arbete med denna

målformulering och lagstiftning. Utskottet anser att en

utredning med detta uppdrag bör tillsättas och att samråd bör

ske med samerna såväl när det gäller direktiven för denna

utredning som när det gäller själva arbetet. Med bifall till

motion 1994/95:Bo602 yrkande 1 bör riksdagen som sin mening ge

regeringen till känna vad utskottet nu anfört.

Mot denna bakgrund anser utskottet att motionerna 1994/95:K507

yrkande 1 och 1994/95:K508 yrkande 8 inte bör föranleda någon

åtgärd från riksdagens sida, varför de avstyrks av utskottet.

dels att utskottets hemställan under mom. 6 bort ha

följande lydelse:

6. beträffande samernas rättsliga ställning

att riksdagen med bifall till motion 1994/95:Bo602 yrkande 1

och med avslag på motionerna 1994/95:K507 yrkande 1 och

1994/95:K508 yrkande 8 som sin mening ger regeringen till känna

vad utskottet anfört,

3. Samernas rättsliga ställning (mom. 6)

Peter Eriksson (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 19

börjar med "Som ovan" och slutar med "yrkande 1" bort ha

följande lydelse:

I likhet med motion 1994/95:K507 yrkande 1 anser utskottet att

samerna bör erkännas som urbefolkning i Sverige. Det finns

enligt utskottets mening ett behov av ett förstärkt skydd för

minoriteter och utsatta grupper i samhället. Utskottet anser att

ett erkännande av att samerna är urbefolkning i Sverige skulle

innebära en nödvändig och viktig förstärkning av samernas

ställning i samhället. Förslag till riksdagen med denna innebörd

bör enligt utskottets mening utformas av regeringen. Med bifall

till motion 1994/95:K507 yrkande 1 bör riksdagen som sin mening

ge regeringen till känna vad utskottet nu anfört.

Mot denna bakgrund anser utskottet att motionerna 1994/95:K508

yrkande 8 och 1994/95:Bo602 yrkande 1 inte bör föranleda någon

åtgärd från riksdagens sida, varför de avstyrks av utskottet.

dels att utskottets hemställan under mom. 6 bort ha

följande lydelse:

6. beträffande samernas rättsliga ställning

att riksdagen med bifall till motion 1994/95:K507 yrkande 1

och med avslag på motionerna 1994/95:K508 yrkande 8 och

1994/95:Bo602 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna

vad utskottet anfört,

4. ILO:s konvention nr 169 (mom. 8)

Peter Eriksson (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 28

börjar med "Utskottet har" och slutar med "yrkande 5" bort ha

följande lydelse:

I likhet med vad som framförts i motionerna 1994/95:K507

yrkande 5 och 1994/95:U622 yrkande 4 anser utskottet att Sverige

bör ratificera ILO:s konvention nr 169. En sådan konvention bör

enligt utskottets mening kunna bli ett viktigt instrument i

samernas arbete och då bl.a. för Sametingets verksamhet. Det

faktum att Norge anslutit sig till konventionen trots att

förhållandena vad gäller äganderätten till markområden är

likartade, anser utskottet talar för att även Sverige bör kunna

ansluta sig till denna konvention. Med bifall till motion

1994/95:K507 yrkande 5 och 1994/95:U622 yrkande 4 bör riksdagen

som sin mening ge regeringen till känna vad utskottet nu anfört.

Mot denna bakgrund anser utskottet att motionerna 1994/95:K508

yrkande 3 och 1994/95:Bo602 yrkande 5 inte bör föranleda någon

åtgärd från riksdagens sida, varför utskottet avstyrker dessa

motioner.

dels att utskottets hemställan under mom. 8 bort ha

följande lydelse:

8. beträffande ILO:s konvention nr 169

att riksdagen med bifall till motionerna 1994/95:K507 yrkande

5 och 1994/95:U622 yrkande 4 och med avslag på motionerna

1994/95:K508 yrkande 3 och 1994/95:Bo602 yrkande 5 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

Innehållsförteckning

Sammanfattning 1

Propositionen 1

Motioner 1

Inkomna skrivelser 3

Utskottet 3

1 Inledning 3

1.1 Samerättsutredningen 3

1.2 Sametinget 3

2 Medelstilldelning till Sametinget 4

2.1 Propositionen 4

2.2 Utskottets bedömning 4

3 Sametingets användning av tilldelade medel 4

3.1 Motionerna 4

3.2 Bakgrunden till inrättandet av Sametinget som en

statlig myndighet 5

3.3 Bestämmelser om val till Sametinget 7

3.4 Riksrevisionsverkets granskning 7

3.5 Regeringens bedömning 8

3.6 Sametingets skrivelser till utskottet 8

3.7 Bestämmelser om partistöd 8

3.8 Utskottets bedömning 9

4 Sametingets uppgifter m.m. 9

4.1 Motionerna 9

4.2 Sametingets uppgifter enligt sametingslagen 10

4.3 Riksdagens tidigare behandling av liknande

motioner 11

4.4 Utskottets bedömning 11

5 Information om samekulturen 11

5.1 Motionerna 11

5.2 Bakgrund 11

5.3 Utskottets bedömning 12

6 Samarbete mellan de nordiska samerna 12

6.1 Motionen 12

6.2 Bakgrund 12

6.3 Utskottets bedömning 13

7 Samernas rättsliga ställning enligt regeringsformen

m.m. 13

7.1 Motionerna 13

7.2 Bakgrund 14

7.2.1 Bestämmelser i RF före 1995 14

7.2.2 Riksdagens uttalande år 1977 15

7.2.3 Samerättsutredningen 15

7.2.4 Propositionen om Sameting m.m. 16

7.2.5 Riksdagens beslut december 1992 17

7.2.6 Ny bestämmelse i RF fr.o.m. den 1 januari

1995 17

7.3 Sveriges medlemskap i Europeiska unionen 19

7.4 Utskottets bedömning 19

8 Det samiska språket 19

8.1 Motionerna 19

8.2 Bakgrund 20

8.2.1 Samerättsutredningen 20

8.2.2 Propositionen om Sameting m.m. 20

8.2.3 Riksdagens behandling december 1992 21

8.3 Europarådets konvention om regionala språk och

minoritetsspråk 21

8.4 Utskottets bedömning 22

9 ILO:s konvention nr 169 om ursprungsfolk och stamfolk i

självstyrande länder 23

9.1 Motionerna 23

9.2 Bakgrund 24

9.2.1 Inledning 24

9.2.2 Regeringens skrivelse till riksdagen

1991/92 24

9.2.3 Riksdagens behandling 1991 25

9.2.4 Riksdagens behandling december 1992 25

9.2.5 Riksdagens behandling våren 1994 26

9.3 Det danska Folketingets beslut i december 1994 27

9.4 Skriftväxling mellan Norge och ILO 27

9.5 Utskottets bedömning 28

Hemställan 28

Reservationer 29