Bet. 1994/95:LU16

Lagutskottets betänkande

1994/95:LU16

Ny marknadsföringslag

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

Bilaga 1

Innehållsförteckning

1994/95

LU16

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet proposition 1994/95:123, Ny

marknadsföringslag, jämte nio motioner, varav sju väckts med

anledning av propositionen och två under den allmänna

motionstiden innevarande år.

I propositionen föreslås en ny marknadsföringslag som skall

ersätta den nu gällande marknadsföringslagen från år 1975.

Förslaget innebär att det nuvarande systemet med

vitessanktionerade generalklausuler behålls. Vid sidan av dessa

införs nya särskilda regler med konkreta förbud mot och krav på

vissa marknadsföringsåtgärder. Överträdelse av de särskilda

reglerna kan medföra att en näringsidkare ådöms en

direktverkande sanktion i form av marknadsstörningsavgift.

Vidare utvidgas skadeståndssanktionen. Beträffande processen i

marknadsföringsmål innebär förslaget att ett tvåinstanssystem

införs med Stockholms tingsrätt som första instans och

Marknadsdomstolen som andra och sista instans. Rättegångsbalkens

regler skall med vissa undantag tillämpas fullt ut på

marknadsföringsmålen. Konsumentombudsmannens primära talerätt

när det gäller förbud och åläggande avskaffas. I mål om

marknadsstörningsavgift skall Konsumentombudsmannen ha primär

talerätt, med rätt för en enskild näringsidkare som berörs av

överträdelsen och en sammanslutning av näringsidkare att föra

talan, om Konsumentombudsmannen beslutar att inte göra det. Den

nya lagen föreslås träda i kraft den 1 juli 1995.

I motionerna tas upp frågor som gäller obligatorisk

information vid marknadsföring av vissa produkter,

marknadsföring av skidresor, angivande av geografiska

ursprungsbeteckningar vid marknadsföring av livsmedel,

vilseledande efterbildningar, vilseledande av

betalningsskyldighet genom s.k. fakturaskojeri, användningen av

uttrycket garanti vid marknadsföring, aggressiva metoder vid

marknadsföring, s.k. marknadsföringskorruption, diskriminerande

reklam m.m. och en särskild bevisregel i marknadsföringslagen.

Utskottet har inhämtat konstitutionsutskottets och

justitieutskottets yttranden över propositionen och de motioner

som väckts med anledning av propositionen. Yttrandena är fogade

som bilaga 4 och bilaga 5 till betänkandet.

Företrädare för Internationella Handelskammarens (ICC) Svenska

Nationalkommitté har inför utskottet framfört kritik mot att

förslaget inte innehåller någon uttrycklig bestämmelse om förbud

mot fakturaskojeri. Liknande kritik mot förslaget har

framförts i inkomna skrivelser, en från Sveriges

Köpmannaförbund, en från Motorbranschens riksförbund samt en

från Företagarnas Riksorganisation och Grossistförbundet Svensk

Handel.

Utskottet tillstyrker bifall till propositionen med den

ändringen att ikraftträdandet flyttas fram till den 1 januari

1996. Vidare förordar utskottet att den föreslagna bestämmelsen

om marknadsstörningsavgift (24 §) kompletteras så att det klart

framgår att årsomsättningen i vissa närmare angivna fall får

uppskattas till ett skäligt belopp. De väckta motionerna (m, c,

mp) som gäller vilseledande om betalningsskyldighet genom s.k.

fakturaskojeri föranleder utskottet att förorda ett

tillkännagivande från riksdagen. Övriga motionsyrkanden

avstyrks. Av lagtekniska skäl framlägger utskottet i bilaga 3

ett i förhållande till regeringens förslag justerat förslag till

lag om ändring i lagen om Marknadsdomstol m.m.

Till betänkandet har fogats fem reservationer och ett särskilt

yttrande. I reservationerna förordas tillkännagivanden som

gäller efterbildningar (mp), diskriminerande reklam (v och mp

resp. c), en utredning om reklamens påverkan (mp) och

bevisbördan i marknadsföringsmål (mp).

Propositionen

I propositionen 1994/95:123 föreslår regeringen

(Civildepartementet) -- efter hörande av Lagrådet -- att

riksdagen antar de i propositionen framlagda förslagen till

1. marknadsföringslag,

2. lag om ändring i radiolagen (1966:755),

3. lag om ändring i lagen (1970:417) om Marknadsdomstol m.m.,

4. lag om ändring i lagen (1978:763) med vissa bestämmelser om

marknadsföring av alkoholdrycker,

5. lag om ändring i konsumentförsäkringslagen (1980:38),

6. lag om ändring i konsumenttjänstlagen (1985:716),

7. lag om ändring i konsumentköplagen (1990:932),

8. lag om ändring i prisinformationslagen (1991:601),

9. lag om ändring i konsumentkreditlagen (1992:830),

10. lag om ändring i lagen (1992:1672) om paketresor,

11. lag om ändring i tobakslagen (1993:581).

Lagförslagen har intagits som bilaga 1 till betänkandet.

Motionerna

Motioner väckta med anledning av proposition 1994/95:123

1994/95:L13 av Tanja Linderborg m.fl. (v) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om lagstiftning mot kränkande marknadsföring.

1994/95:L14 av Marianne Andersson och Inga Berggren (c, m)

vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om ett uttryckligt förbud att

utställa fakturor, inbetalningsavier eller liknande meddelanden

som är ägnade att inge en felaktig föreställning om att

beställning har skett eller att betalningsskyldighet annars

föreligger.

1994/95:L15 av Per Stenmarck m.fl. (m) vari yrkas att

riksdagen kompletterar den nya marknadsföringslagens 12 § i

enlighet med vad som anförts i motionen.

1994/95:L16 av Agne Hansson m.fl. (c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om diskriminerande reklam,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om förbud att skicka fakturor till

konsumenter eller andra som inte har beställt några varor eller

tjänster.

1994/95:L17 av Per Bill (m) vari yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att

införa förbud mot att skicka fakturor till någon som inte

beställt några produkter.

1994/95:L18 av Birger Schlaug m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar att det i lag skall fastställas att

reklam och annan marknadsföring för elförbrukande produkter

skall innehålla information om elförbrukning och jämförelsetal

med en normalprodukt,

2. att riksdagen beslutar att det i lag skall fastställas att

reklam och annan marknadsföring för frukt, grönsaker och andra

livsmedel skall innehålla tydlig uppgift på om det vid

produktion eller distribution har använts metoder (kemikalier

etc.) som är förbjudna i Sverige,

3. att riksdagen beslutar att reklam och annan marknadsföring

för bilar skall innehålla information om bilens förbrukning av

energi och en jämförelse med normalbil,

4. att riksdagen beslutar att det i lag skall fastställas att

reklam och annan marknadsföring av frukt och grönsaker som på

grund av användning av mögelmedel och andra bekämpningsmedel bör

skalas, skall innehålla information om detta,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

en utredning bör tillsättas för att belysa marknadsföringens

livsstilspåverkan,

6. att riksdagen beslutar att det i lag skall fastställas att

vilseledande marknadsföring utan geografisk ursprungsbeteckning

på livsmedel förbjuds,

7. att riksdagen beslutar att det i lag skall fastställas att

vilseledande efterbildningar ej får användas vid marknadsföring

enligt utredningens förslag,

8. att riksdagen beslutar att det i lag skall fastställas att

en näringsidkare inte får använda uttrycket "garanti" eller

liknande uttryck enligt utredningens förslag,

9. att riksdagen beslutar att det i lag skall fastställas att

en näringsidkare inte får använda aggressiva metoder enligt

utredningens förslag,

10. att riksdagen beslutar att det i lag skall fastställas

förbud mot att skicka fakturor eller liknande på obeställda

produkter (negativa säljmetoder) enligt utredningens förslag,

11. att riksdagen beslutar att det i lag skall fastställas att

en näringsidkare inte får försöka påverka beslutsfattande genom

korruptiva förmåner enligt utredningens förslag,

12. att riksdagen hos regeringen begär förslag till

grundlagsändring som kan medföra att såväl yttrandefriheten

säkras som att diskriminerande reklam kan undvikas,

13. att riksdagen beslutar att det i lag skall fastställas att

omvänd bevisbörda skall gälla i marknadsföringsmål enligt

utredningens förslag.

1994/95:L19 av Inger Davidson m.fl. (kds) vari yrkas att

riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan lagstiftning

att förbud mot kränkande reklam införs enligt vad som anförts i

motionen.

Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1994/95

1994/95:L707 av Yvonne Ruwaida (mp) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar att förbjuda marknadsföring av

skidresor medelst bilder, film eller annan referens till off

pist-åkning,

2. att riksdagen beslutar att varje form av marknadsföring av

skidresor måste innehålla en varningstext gällande riskerna vid

off pist-åkning,

3. att riksdagen beslutar att varje form av marknadsföring av

skidresor bör innehålla en text om hur man skall handla om man

drabbas av en lavin.

1994/95:A820 av Alf Svensson m.fl. (kds) vari yrkas

26. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att reklam som är kränkande för kvinnor

bör motverkas genom lagstiftning.

Utskottet

Allmän bakgrund

Den statliga konsumentpolitiken var ursprungligen i huvudsak

inriktad på konsumentupplysning. Uppmärksamheten riktades främst

mot konsumenten som användare av varor och tjänster. I början av

1970-talet vidgades ramen för det konsumentpolitiska arbetet.

Konsumentens roll som marknadsaktör kom att ägnas allt större

intresse. Lagstiftning kom också att i allt högre grad användas

för att stärka konsumenternas ställning. Genom tillkomsten av

olika civilrättsliga lagar, bl.a. 1973 års konsumentköplag,

ökades konsumenternas skydd i enskilda köpsituationer.

En annan typ av lagstiftning syftade till att påverka

företagens beteende mot konsumenterna och bl.a. förhindra mot

konsumenterna otillbörliga marknadsföringsåtgärder. Den första

lagstiftningen av detta slag var 1970 års lag om otillbörlig

marknadsföring. Konsumentombudsmannen (KO) fick i uppdrag att

övervaka marknaden och beivra överträdelser på området. Den

dömande funktionen tilldelades Marknadsdomstolen. Lagen om

otillbörlig marknadsföring innehöll vid sidan av vissa

specialregler en mycket allmänt hållen generalklausul som gav

möjlighet att vid vite förbjuda en näringsidkare att fortsätta

med en viss marknadsföring som bedömdes vara otillbörlig mot

konsumenter eller näringsidkare. Den mer detaljerade

normbildningen skulle ske i Marknadsdomstolen genom dess beslut

i enskilda ärenden.

Lagen om otillbörlig marknadsföring ersattes den 1 juli 1976

av marknadsföringslagen (1975:1418). Den nya lagen byggdes upp

efter samma modell som 1970 års lag om otillbörlig

marknadsföring, dvs. med en formell normbildning först i

Marknadsdomstolen genom beslut i enskilda ärenden.

Marknadsföringslagen har till ändamål att främja

konsumenternas intressen i samband med näringsidkares

marknadsföring av varor, tjänster och andra nyttigheter och att

motverka marknadsföring som är otillbörlig mot konsumenter eller

näringsidkare. Lagen är uppbyggd kring tre generalklausuler. Den

första generalklausulen anger att Marknadsdomstolen kan förbjuda

marknadsföring som strider mot god affärssed eller på annat sätt

är otillbörlig mot konsumenterna eller andra näringsidkare.

Denna grundläggande bestämmelse överfördes i stort sett

oförändrad från 1970 års lag om otillbörlig marknadsföring till

1975 års marknadsföringslag.

Den andra generalklausulen innebär att Marknadsdomstolen kan

ålägga näringsidkare att lämna information som är av särskild

betydelse från konsumentsynpunkt. Denna regel har en mera

begränsad räckvidd än generalklausulen om otillbörlig

marknadsföring på det sättet att den enbart gäller i förbindelse

med avsättningsfrämjande åtgärder riktade till konsumenter, dvs.

till fysiska personer som handlar för eget bruk. Detaljerade

regler om informationsskyldighet, som för sin tillämpning

hänvisar till marknadsföringslagens generalklausul om

informationsskyldighet, finns i prisinformationslagen

(1991:601), konsumentförsäkringslagen (1980:38),

konsumentkreditlagen (1992:830) och lagen (1992:1672) om

paketresor. Enligt konsumentköplagen kan underlåten information

medföra att en konsumentvara anses behäftad med fel. Härutöver

finns självständigt utformade bestämmelser om

informationsskyldighet i olika lagar, bl.a. på livsmedels- och

läkemedelsområdet.

Enligt den tredje generalklausulen kan Marknadsdomstolen

förbjuda försäljning till konsumenter av produkter som är

otjänliga för sitt huvudsakliga ändamål. Klausulen innehöll

tidigare bestämmelser om möjlighet till ingripande mot

försäljning m.m. av farliga och otjänliga varor. Bestämmelsen om

farliga varor är numera överflyttad till produktsäkerhetslagen

(1988:1604).

Vissa marknadsföringsåtgärder är straffsanktionerade enligt

marknadsföringslagen. Det gäller uppsåtlig användning av

vilseledande framställning vid marknadsföring samt vissa former

av kombinationserbjudanden. De straffsanktionerade

bestämmelserna har i praktiken kommit att tillämpas i mycket

begränsad utsträckning.

Förbud eller åläggande att lämna information meddelas på talan

av KO eller, om denne inte gör ansökan, på talan av

sammanslutning av konsumenter, löntagare eller näringsidkare och

beträffande otillbörlig marknadsföring av näringsidkare som

berörs av handlingen. Branschorganisationer kan i vissa fall

delta på en näringsidkares sida inför domstolen. Förbud förenas

normalt med vite, vilket brukar sättas till 100 000--200 000

kr. Vitet kan dock vara både högre och lägre. Överträds förbud

eller åläggande kan vite utdömas av allmän domstol. Talan om

utdömande av vite förs av KO. Sanktionerna -- förbud och

ålägganden vid vite -- har ofta varit smidiga och effektiva

instrument för att uppnå lagens syften. De har ansetts ha flera

fördelar framför bl.a. en straffsanktion. Talan enligt

generalklausulerna kan riktas mot juridiska personer, medan

talan enligt straffbestämmelserna enbart kan föras mot fysiska

personer. Vidare kan generalklausulerna tillämpas på rent

objektiva grunder, dvs. utan hänsynstagande till näringsidkarens

eventuella uppsåt eller vårdslöshet. En annan fördel har varit

att de i allmänhet ger möjlighet till snabbare ingripanden än

som kan ske inom ramen för en straffprocess.

I ärenden som inte är av större vikt kan KO utan att föra

saken inför Marknadsdomstolen utfärda ett förbuds- eller

informationsföreläggande förenat med vite. Godkänns

föreläggandet av näringsidkaren gäller det som ett förbud eller

åläggande meddelat av Marknadsdomstolen.

I marknadsföringslagen finns vidare en skadeståndsregel.

Bestämmelsen stadgar skadeståndsskyldighet för överträdelser av

förbud som meddelas enligt generalklausulen om otillbörlig

marknadsföring och av de särskilda straffbestämmelserna. En

konsument kan inte grunda ett skadeståndsanspråk på

marknadsföringslagen. Däremot kan en konkurrerande näringsidkare

vars rörelse skadats av otillbörliga marknadsföringsmetoder få

ersättning för uppkommen skada.

Vid tillkomsten av 1970 års lag om otillbörlig marknadsföring

och 1975 års marknadsföringslag var -- såsom framgått ovan --

utgångspunkterna att det, inom de ramar som generalklausulen om

otillbörig marknadsföring och sedermera generalklausulen om

information, skulle utveckla sig en praxis som i sin tur skulle

påverka näringsidkarna. Praxisbildningen skulle ske genom

Marknadsdomstolens avgöranden och genom konsumentmyndigheternas

övervakande och förhandlande verksamhet. Marknadsföringslagens

tillämpning har mot denna bakgrund i praktiken i stor

utsträckning byggt på utrednings- och förhandlingsverksamhet.

Jämförelsevis få ärenden har förts till Marknadsdomstolen. De

marknadsföringsåtgärder som dominerat i domstolens praxis är

reklamåtgärder och säljfrämjande åtgärder. Antalet ärenden som

gällt information har varit få. Konsumentverket, som genom

anmälningar, egna utredningar eller på annat sätt uppmärksammats

på brister i företagens marknadsföring, har alltefter problemens

beskaffenhet tagit kontakt med företag eller

branschorganisationer i syfte att få till stånd förbättringar.

En strävan har därvid varit att genom frivilliga uppgörelser med

näringslivet komma till rätta med problemen. I flera fall har

arbetet utmynnat i riktlinjer utfärdade av Konsumentverket som

bl.a. anger de krav som verket ställer på t.ex.

produktutformning och information.

Inom näringslivet har också utvecklats en omfattande

verksamhet med s.k. egenåtgärder. Begreppet introducerades i

mitten av 1980-talet i den konsumentpolitiska debatten som en

benämning på näringslivets aktiviteter, vilka syftar till att

lösa eller förebygga olika konsumentproblem (prop. 1984/85:213,

bet. LU 1985/86:10, rskr. 25). Denna typ av aktiviteter hade

tidigare förekommit under andra benämningar såsom självreglering

och självsanering. Under senare delen av 1980-talet etablerades

flera nya egenåtgärdsprogram inom olika branscher. Flertalet av

dessa hade en inriktning på god sed i marknadsföringen och

förekommer alltjämt i form av branschvisa eller

branschövergripande regler, system för övervakning av

efterlevnaden av sådana regler samt undervisning och information

angående gällande regler. I flera fall har Konsumentverket

medverkat på ett eller annat sätt vid programmens tillkomst och

utformning.

I sammanhanget kan särskilt nämnas Internationella

Handelskammarens (ICC) grundregler för reklam. De första

reglerna förelåg redan på 1930-talet. De har därefter vid olika

tillfällen reviderats och byggts ut. Internationella

Handelskammarens Svenska Nationalkommitté och Näringslivets

Delegation för Marknadsrätt har bildat Marknadsetiska Rådet

(MER) som svarar för tolkning och tillämpning av ICC:s

marknadsföringskoder i Sverige. Rådets uppgift är främst att

genom prövning av principärenden ge auktoritativa besked om vad

som utgör god affärssed på marknadsföringsområdet.

År 1991 tillkallade den dåvarande regeringen en särskild

utredare för att se över marknadsföringslagen. Beslutet

motiverades av bl.a. marknadsföringens utveckling under de 20 år

lagen varit i kraft, den ökade internationaliseringen och de

erfarenheter som vunnits om hur lagstiftningen kan göras mer

effektiv. Till grund för beslutet låg flera framställningar med

yrkanden om en översyn av marknadsföringslagen i syfte att bl.a

effektivisera sanktionssystemet.

Utredningen, som antog namnet Marknadsföringsutredningen,

överlämnade i maj 1992 delbetänkandet (SOU 1992:49)

EES-anpassning av marknadsföringslagstiftningen. Förslaget har

föranlett ändringar i marknadsföringslagen som innebär dels att

generalklausulen om otillbörlig marknadsföring numera är

tillämplig inte bara på avsättningsfrämjande marknadsföring utan

också på sådan som syftar till att främja anskaffning av varor,

dels att tillämpningsområdet för generalklausulen utvidgats till

att avse reklam i vissa gränsöverskridande televisionssändningar

inom EES-området. Lagändringarna har trätt i kraft samtidigt med

EES-avtalet, dvs. den 1 januari 1994 (prop. 1992/93:75 och 110,

bet. LU20, rskr. 128, SFS 1361).

I juni 1993 överlämnade Marknadsföringsutredningen sitt

slutbetänkande (SOU 1993:59) Ny marknadsföringslag. Betänkandet

har efter remissbehandling lagts till grund för förslagen i den

förevarande propositionen.

Propositionens huvudsakliga innehåll

Den föreslagna lagen syftar till att i huvudsaklig

överensstämmelse med den nu gällande lagen främja konsumenternas

och näringsidkarnas intressen i samband med näringsidkares

marknadsföring av varor, tjänster och andra nyttigheter och att

motverka marknadsföring som är otillbörlig mot konsumenter och

näringsidkare.

Systemet med vitessanktionerade generalklausuler behålls. Vid

sidan om dessa införs särskilda regler med konkreta förbud mot

och krav på vissa marknadsföringsåtgärder. Överträdelser av de

särskilda reglerna kan medföra att en näringsidkare ådöms en

direktverkande sanktion i form av en marknadsstörningsavgift.

Skadeståndssanktionen utvidgas på så sätt att skadestånd skall

kunna utgå dels till andra näringsidkare, oavsett om dessa är

konkurrenter till den felande näringsidkaren eller inte, dels

till konsumenter. Vidare skall överträdelse av ett åläggande att

lämna information, som har meddelats med stöd av lagen, kunna

medföra skadeståndsskyldighet.

I marknadsföringsmål införs ett tvåinstanssystem med

Stockholms tingsrätt som första instans och Marknadsdomstolen

som andra och sista instans. Rättegångsbalkens regler skall med

vissa undantag tillämpas fullt ut på marknadsföringsmålen.

KO:s primära talerätt när det gäller förbud och ålägganden

avskaffas. I mål om marknadsstörningsavgift skall KO ha primär

talerätt, med rätt för en enskild näringsidkare som berörs av

överträdelsen och en sammanslutning av näringsidkare att föra

talan, om KO inte gör det.

En ny marknadsföringslag föranleder ändringar i annan

lagstiftning. I propositionen läggs fram förslag också till

sådana följdändringar.

Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 juli 1995.

Allmänna överväganden

Marknadsföringslagen har nu varit i kraft i närmare 20 år.

Sedan lagen kom till har sättet och omfattningen av

marknadsföringen förändrats i betydelsefulla avseenden.

Samtidigt som utbudet av varor och tjänster ökat har också

marknadsföringen blivit mer intensiv och dessutom funnit nya

vägar och metoder. Genom tillkomsten av nya medier och teknikens

utveckling har marknadsföringen en större genomslagskraft än

tidigare. Marknadsföringen har också blivit mer internationell

och gränsöverskridande. Enligt utskottets mening är det

angeläget att marknadsföringslagstiftningen är anpassad till

dessa nya marknadsförhållanden.

Ytterligare skäl för nya betämmelser på området är att vissa

konventionsåtaganden och EG-direktiv som gäller marknadsföring

inte motsvaras av några uttryckliga regler i svensk

lagstiftning. Detta gäller bl.a. EG:s direktiv 84/450/EEG om

vilseledande reklam. Uppräkningen i direktivets artikel 3 om

vilket slags information som särskild hänsyn skall tas till vid

bedömningen om reklamen är vilseledande har ingen motsvarighet i

den nuvande marknadsföringslagen.

Vidare föreligger -- såsom också anförs i propositionen --

behov av att i lagtext klargöra innebörden av den gällande

marknadsföringsrätten såsom denna under årens lopp kommit till

uttryck i praxis. Som tidigare nämnts tillkom generalklausulen

om otillbörlig marknadsföring i och med 1970 års lag. Klausulen

fick till en början viss stadga genom hänvisningen till den

praxis som hade utvecklats inom ramen för näringslivets egen

självsanering, liksom till vissa normer som i övrigt hade

utvecklats i näringslivet. Därutöver gavs också vissa

ytterligare riktlinjer för tillämpningen genom motivuttalanden

(se prop. 1970:57). Sedan generalklausulen infördes har

Marknadsdomstolen utvecklat en omfattande praxis, vilket

inneburit att bestämmelsens innebörd fixerats ytterligare.

Samtidigt som generalklausulen om otillbörlig marknadsföring

inneburit möjlighet till stor flexibilitet och anpassning till

den utveckling som skett på marknadsföringsområdet, innebär den

svårigheter att överblicka rättsläget för den som inte närmare

är insatt i rättsutvecklingen. Enligt utskottets mening bör

denna praxis nu tydliggöras i lag. Konkretiserade bestämmelser

ökar lagstiftningens tydlighet och genomslagskraft.

Konkretiserade bestämmelser möjliggör också införandet av

direktverkande sanktioner. I likhet med regeringen ser utskottet

ett behov av effektivare sanktionsformer. Som anförs i

propositionen har det i praktiken visat sig att förbud och

ålägganden vid vite av det slag som gällande marknadsföringslag

ger möjlighet till ibland utgör alltför trubbiga instrument. För

att någon sanktion skall komma i fråga krävs i dag att ett

förfarande i strid med någon av generalklausulerna upprepas. En

näringsidkare som bara genomför en enstaka

marknadsföringskampanj av visst slag, utan att genomföra en ny

av liknande slag, drabbas i praktiken inte av någon påföljd.

Detta förhållande kan utnyttjas av mindre nogräknande

näringsidkare. Utskottet delar regeringens uppfattning att det

mot denna bakgrund finns skäl att införa någon form av en ny

direktverkande sanktion i marknadsföringslagstiftningen.

Av betydelse i sammanhanget är också den nya konkurrenslagen

(1993:20), som trätt i kraft den 1 juli 1993. Konkurrens- och

marknadsföringslagstiftning har ett nära samband, och i viktiga

hänseenden har konkurrensreglerna utgjort förebilder för

marknadsföringslagstiftningen. Den nya konkurrenslagen är

uppbyggd på förbudsregler och alltså inte på generalklausuler.

Förbudens närmare innebörd och avgränsningar bestäms bl.a. av

särskilda gruppundantagsförordningar. Överträdelser av

konkurrenslagen har avkriminaliserats. Den grundläggande

sanktionen är en sanktionsavgift, konkurrensskadeavgift.

Konkurrenslagen innehåller även sanktionsregler som innebär

skadeståndsskyldighet för skada som orsakas annat företag

eller avtalspart. Vidare har ett tvåinstanssystem införts.

Flertalet mål handläggs i första instans av Stockholms tingsrätt

och efter överklagande i andra och sista instans av

Marknadsdomstolen. De grundläggande förändringarna i

konkurrenslagen innebär att den tidigare parallelliteten i

lagstiftningen rörande konkurrens- och

marknadsföringslagstiftningen upphört. Som anförs i

propositionen ligger stora fördelar i att olika regleringar på

marknadsrättens område ligger så nära varandra som möjligt.

Mot bakgrund av vad sålunda anförts konstaterar utskottet att

det föreligger ett behov av förhållandevis omfattande ändringar

i lagstiftningen på marknadsföringsområdet. Detta behov har inte

heller ifrågasatts i någon av motionerna. Enligt utskottets

mening tillgodoser propositionens förslag det behov av ändringar

som enligt det ovan anförda föreligger.

Utskottet kommer nedan att under skilda rubriker ta upp de

frågor i propositionen som aktualiserats genom motionerna eller

som eljest har tilldragit sig utskottets uppmärksamhet.

Lagens syfte och tillämpningsområde m.m.

Den nya lagen föreslås, i likhet med den nuvarande, inledas

med en bestämmelse (1 §) som anger lagens syfte. Den

föreslagna bestämmelsen anger, till skillnad från den inledande

bestämmelsen i den nuvarande lagen, att lagen inte bara skall

främja konsumenternas intressen i samband med marknadsföring,

utan även näringslivets intressen. Även om den föreslagna lagen

till största delen är inriktad på konsumentintressena är det

enligt regeringens mening angeläget att också framhålla

näringslivets intressen i sammanhanget. Regeringen pekar på att

det redan i förarbetena till den nuvarande lagen framhölls att

näringsidkarna har ett intresse av att konkurrensen inte drivs

med ohederliga metoder. I allmänhet torde också konsument- och

näringsidkarintressen sammanfalla när det gäller frågan om vilka

etiska krav som skall ställas på reklam och annan

marknadsföring.

I den föreslagna 2 § anges lagens tillämpningsområde.

Enligt bestämmelsen skall lagen bara omfatta marknadsföring som

sker i näringsverksamhet. Vidare anges att lagen också skall

tillämpas då en näringsidkare själv efterfrågar produkter i sin

verksamhet. Detta stämmer i huvudsak överens med vad som gäller

i dag. Vidare anges att lagen också skall tillämpas på sådana

televisionssändningar som omfattas av lagen (1992:1356) om

satellitsändningar av televisionsprogram till allmänheten och

som kan tas emot endast i något annat land som är bundet av

EES-avtalet. Den föreslagna bestämmelsen har i denna del en

motsvarighet i den nuvarande lagen.

I en annan av de inledande paragraferna (3 §) föreslås vissa

definitioner av begreppen produkter, marknadsföring och god

marknadsföringssed, vilka skall vara till ledning för

tillämpningen av lagen. Med produkter avses varor, tjänster,

fast egendom, arbetstillfällen och andra nyttigheter.

Definitionen stämmer i sak överens med vad som gäller i dag.

Marknadsföring definieras som reklam och andra åtgärder i

näringsverksamhet som är ägnade att främja avsättningen av och

tillgången till produkter. Definitionen innebär att begreppet

marknadsföring får en vidare innebörd än vad som gäller i dag.

Med den föreslagna bestämmelsen kommer marknadsföring att

innefatta åtgärder som en näringsidkare vidtar när han själv

efterfrågar produkter, t.ex. vid inköpsreklam. Det föreslagna

begreppet god marknadsföringssed är en nyhet och definieras som

god affärssed eller andra vedertagna normer som syftar till att

skydda konsumenter och näringsidkare vid marknadsföring av

produkter. Enligt den nuvarande generalklausulen kan förbud

meddelas mot marknadsföringsåtgärder som strider mot god

affärssed. I uttrycket god affärssed ligger en hänvisning till

det utomrättsliga normsystemet som har utvecklats inom

näringslivet, främst genom Internationella Handelskammarens

grundregler för reklam. Det nya begreppet god marknadsföringssed

skall -- förutom god affärssed -- också omfatta andra vedertagna

normer för marknadsföring av produkter. Som exempel på sådana

normer anges föreskrifter, riktlinjer som Konsumentverket

utfärdat efter överenskommelser med olika branschorganisationer

samt de normer som Marknadsdomstolen har skapat genom sin

praxis.

Någon definition av begreppen näringsidkare och konsument ges

inte i lagförslaget. Enligt regeringens mening är begreppen så

vedertagna i den marknadsrättsliga lagstiftningen att de inte

behöver definieras närmare.

Enligt utskottets mening är de föreslagna inledande

bestämmelserna utformade på ett sådant sätt att de bör kunna

utgöra en god vägledning vid lagens tillämpning. Utskottet

ansluter sig således till propositionens förslag i dessa delar.

Generalklausulerna

Förslaget innebär, som tidigare redovisats, att de nuvarande

generalklausulerna förs över till den nya marknadsföringslagen

utan någon saklig ändring. I den nya lagen föreslås en särskild

bestämmelse med allmänna krav på marknadsföring (4 §).

Enligt bestämmelsen skall marknadsföringen stämma överens med

god marknadsföring och även i övrigt vara tillbörlig mot

konsumenter och näringsidkare. Vid marknadsföring skall

näringsidkaren lämna sådan information som är av särskild

betydelse från konsumentsynpunkt. En överträdelse kan i likhet

med vad som nu gäller medföra förbud att fortsätta med

marknadsföringen (14 §). Vidare föreslås en bestämmelse som

innebär att en näringsidkare som vid sin marknadsföring låter

bli att lämna sådan information som är av särskild betydelse

från konsumentsynpunkt får åläggas att lämna sådan

information (15 §). Därutöver innehåller förslaget en regel som

innebär att en näringsidkare, som marknadsför sådan produkter

som är avsedda att användas av konsumenter för privat bruk och

som är uppenbart otjänliga för sitt huvudsakliga

ändamål, får förbjudas att forsätta med det (17 §).

Förbud mot fortsatt marknadsföring av ett visst slag, förbud

mot marknadsföring av otjänliga produkter och ett åläggande att

lämna information skall, liksom enligt de nuvarande

bestämmelserna, förenas med vite, om det inte av särskilda skäl

är obehövligt (19 §).

Utskottet har inget att erinra mot att det nuvarande systemet

med generalklausuler behålls. Erfarenheterna av systemet med

generalklausuler på marknadsföringsrättens område är i huvudsak

goda. Med stöd av dessa har Marknadsdomstolen genom sin praxis

kunnat utveckla ett nyanserat normsystem på området för

marknadens aktörer. Deras vidsträckta utformning har också

skapat möjligheter till en fortlöpande rättsbildning i takt med

att nya marknadsföringsmetoder har utvecklats, liksom med

rättsutvecklingen i övrigt. Även med en lagstiftning som innebär

konkreta förbud mot viss marknadsföring torde det enligt

utskottets mening också i framtiden finnas behov av

generalklausuler som kan bidra till en dynamisk rättsutveckling.

Därtill kommer att det finns ett behov av att fånga upp sådana

otillbörliga åtgärder som inte träffas av de preciserade

förbudsreglerna. Kravet på iakttagande av god marknadsföringssed

möjliggör att hänsyn kan tas till god affärssed inom

näringslivet, till myndigheternas i samråd med

branschföreträdare utfärdade råd och rekommendationer samt till

annan lagstiftning som aktualiseras vid marknadsföring. Detta

medför att det finns utrymme för att utveckla generalklausulens

tillämpningsområde allteftersom förhållandena på marknaden och

samhället i övrigt ändras.

Utskottet ansluter sig med det anförda till propositionens

förslag i dessa delar.

Frågor som gäller obligatorisk information vid

marknadsföring av vissa produkter tas upp i motion L18 av

Birger Schlaug m.fl. (mp). Två yrkanden gäller reklam för

livsmedel. Det ena går ut på att uppgifter skall lämnas om det

vid produktionen eller distributionen har använts metoder som är

förbjudna i Sverige (yrkande 2) och det andra på att

marknadsföring av frukt och grönsaker skall innehålla uppgifter

om produkterna behöver skalas på grund av användning av

bekämpningsmedel (yrkande 4). Ett yrkande gäller reklam för

bilar och innebär obligatoriska krav på dels information om

bilens bränsleförbrukning, dels jämförelser med en normalbil

(yrkande 3). Ett annat yrkande gäller reklam för elprodukter och

innebär obligatoriska krav på dels information om elförbrukning,

dels jämförelser med en normalprodukt (yrkande 1). Yrkandena är

formulerade så att riksdagen genom lag skall föreskriva om sådan

information.

Motion L707 av Yvonne Ruwaida (mp) gäller marknadsföring av

skidresor. I motionen yrkas att sådan marknadsföring medelst

bilder, film eller annan referens till off pist-åkning skall

förbjudas (yrkande 1) samt innehålla en varningstext gällande

riskerna vid off pist-åkning (yrkande 2) och text om hur man

skall handla om man drabbas av en lavin (yrkande 3).

I propositionen uttalar regeringen att den nya

marknadsföringslagen, liksom den nuvarande, skall ha en generell

räckvidd och vid behov kompletteras med bl.a. olika

produktspecifika lagar. I propositionen anförs att specialregler

om t.ex. alkohol- och tobaksreklam alltjämt bör regleras

särskilt. De regler som är specifika för exempelvis ljudradio

och television bör också liksom hittills, enligt regeringens

mening, regleras i den radiorättsliga lagstiftningen.

Utskottet har samma uppfattning och anser således att den nya

marknadsföringslagen, i likhet med den nuvarande, skall utgöra

den generella lagen för alla former av kommersiella

marknadsföringsåtgärder. Enligt utskottets mening bör det därför

inte komma i fråga att i den nya marknadsföringslagen ta in

särskilda regler som gäller marknadsföring av särskilt angivna

varor och tjänster. Vill man reglera marknadsföring av vissa

slag av produkter eller tjänster bör detta ske i

speciallagstiftning.

Något närmare underlag för riksdagen att inom ramen för detta

ärende ta ställning till yrkanden om lagstiftningsåtgärder

beträffande specifika varor och tjänster finns inte. När det

gäller livsmedel finns, som tidigare berörts, särskilda

bestämmelser i livsmedelslagen. Livsmedel som saluhålls får inte

ha sådan sammansättning eller beskaffenhet i övrigt att det kan

antagas vara skadligt att förtära. Med stöd av bemyndigande i

livsmedelslagen meddelar Statens livsmedelsverk föreskrifter om

märkning av livsmedel och om bekämpningsmedelsrester i

livsmedel. Sådana föreskrifter finns i Statens livsmedelsverks

kungörelse med föreskrifter och allmänna råd om

bekämpningsmedelsrester i livsmedel (SLV FS 1993:32) och i

Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter och allmänna

råd om märkning och presentation av livsmedel (SLV FS 1993:19).

Frågor som gäller märkning av livsmedel behandlas av utskottet i

betänkandet 1994/95:LU20.

Beträffande motionsyrkandena om olika produkters

energiförbrukning vill utskottet peka på att såväl de nuvarande

som de förslagna bestämmelserna om informationsskyldighet ger

möjlighet att ålägga näringsidkare att ge produktinformation,

dvs. information om en varas eller tjänsts innehåll,

beskaffenhet och egenskaper eller dess användning, förvaring och

skötsel. Marknadsdomstolen har, i avgörandet MD 1981:20, ålagt

bilföretag att i annonsering informera om bilars

bränsleförbrukning och bränslekostnader enligt normer angivna i

Konsumentverkets riktlinjer. Dessutom kan utskottet erinra om

att det finns två EG-direktiv om märkning av hushållsapparaters

energiförbrukning. Genom lagen (1992:1232) om märkning av

hushållsapparater har Konsumentverket bemyndigats att meddela

föreskrifter om att vissa slag av hushållsapparater skall vara

märkta eller på något annat sätt försedda med information om

bl.a. energiförbrukning (se bet. 1992/93:LU13). Med stöd av

bemyndigandet har Konsumentverket nyligen utfärdat föreskrifter

om information om energiförbrukning hos elektriska kylskåp och

frysar för hushållsbruk (KOVFS 1995:1).

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L18

yrkandena 1, 2, 3 och 4.

I den mån några särskilda åtgärder är påkallade som gäller

marknadsföring av skidresor utgår utskottet från att

Konsumentverket tar erforderliga initiativ. I sammanhanget kan

påpekas att artikel 12 i Internationella Handelskammarens

grundregler för reklam föreskriver att reklam inte, utan att det

är pedagogiskt eller i övrigt från allmän synpunkt försvarligt,

får innehålla bild eller beskrivning på farlig verksamhet eller

på situation där säkerheten åsidosatts. Särskild försiktighet är

påkallad i detta avseende beträffande reklam som riktar sig till

eller avbildar barn eller ungdom. Av artikel 13 framgår vidare

att reklam som riktas till eller är ägnad att påverka barn eller

ungdom inte får innehålla framställning i ord eller bild som kan

medföra bl.a. fysiska skadeverkningar.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall också till motion

L707.

Katalogreglerna

I propositionen föreslås, som tidigare nämnts, införande av

ett system med sanktionsavgifter i marknadsföringsmål. Systemet

innebär att en särskild avgift benämnd marknadsstörningsavgift

införs vid uppsåtliga eller oaktsamma överträdelser av vissa i

lagen uppställda s.k. katalogregler. I förevarande avsnitt

behandlar utskottet de föreslagna katalogreglerna och de

motionsyrkanden som berör dessa regler. När det gäller

marknadsstörningsavgiften återkommer utskottet till denna i

samband med behandlingen av förslaget såvitt gäller

sanktionssystemet.

I de föreslagna katalogreglerna (5--13 §§) upptas särskilda

bestämmelser om reklamidentifiering, vilseledande reklam,

vilseledande förpackningsstorlekar och efterbildningar,

konkursutförsäljningar, utförsäljningar, realisationer,

obeställda produkter och förmånserbjudanden.

Vad som föreslås om reklamidentifiering (5 §) innebär att

all marknadsföring skall utformas och presenteras så att det

tydligt framgår att det är fråga om marknadsföring. Det skall

också tydligt framgå vem som svarar för marknadsföringen.

Förslaget innebär att nuvarande krav i Marknadsdomstolens praxis

om reklamidentifiering och sändarangivelse lagfästs.

Den föreslagna regeln om förpackningsstorlekar (7 §)

innebär att en näringsidkare inte skall få använda förpackningar

som genom sin storlek eller yttre utformning i övrigt är

vilseledande i fråga om produktens mängd, storlek eller form.

Förslaget innebär att vissa i Marknadsdomstolens praxis

fastlagda principer lagfästs. På förpackningarna vilseledande

framställningar omfattas av det nedan redovisade förbudet mot

vilseledande reklam.

När det gäller utförsäljningar och realisationer m.m.

innebär regeringens förslag (10 och 11 §§) att uttrycket

"slutförsäljning", "upphör", "utförsäljning" eller andra uttryck

med motsvarande innebörd får användas vid marknadsföring av

produkter, bara om det är fråga om en tidsbegränsad

slutförsäljning av näringsidkarens hela varulager eller en klart

avgränsad del av det till väsentligt lägre priser än

näringsidkarens normala priser för motsvarande produkter.

Utrycket "konkurs", ensamt eller i förening med något annat

uttryck, får användas vid marknadsföring av produkter, bara om

produkterna säljs av konkursboet eller för dess räkning.

Uttrycket "realisation" eller något annat uttryck med

motsvarande innebörd får, enligt förslaget, användas vid

marknadsföring av produkter, bara om försäljningen avser

produkter som ingår i näringsidkarens ordinarie sortiment och

sker under en begränsad tid till väsentligt nedsatta priser. I

propositionen anför regeringen att det sedan tillkomsten av

marknadsföringslagen genom Marknadsdomstolens praxis utvecklats

enhetliga normer för vilka krav som bör ställas upp för

användning av de olika uttrycken. Normbildningen har skett med

huvudsaklig utgångspunkt från uttalandena i förarbetena. I

likhet med utredningen och de flesta remissinstanser som har

uttalat sig i frågan bedömer regeringen att det nu finns

underlag för att precisera kraven på ett sådant sätt att en

särskild reglering ter sig ändamålsenlig.

Den föreslagna bestämmelsen om obeställda produkter

(12 §) innebär att en näringsidkare vid marknadsföring inte får

leverera produkter till någon som inte uttryckligen har beställt

dem och därvid vilseleda mottagaren om dennes

betalningsskyldighet.

Regeringens förslag som gäller förmånserbjudanden (13 §)

innebär att en näringsidkare, som vid marknadsföring erbjuder

köparen att förvärva ytterligare produkter utan ersättning eller

till ett särskilt lågt pris eller erbjuder köparen andra

särskilda förmåner skall lämna viss angiven information. Denna

skall ange villkoren för att utnyttja erbjudandet, erbjudandets

beskaffenhet och värde samt de tidsgränser och andra

begränsningar som gäller för erbjudandet. Regleringen av

förmånserbjudandena tar sikte på att säkerställa att

konsumenterna och även andra får tillgång till information i de

olika avseenden som behövs för att kunna bedöma erbjudandet i

dess helhet.

Vad som sålunda föreslås beträffande reklamidentifiering,

vilseledande förpackningsstorlekar, utförsäljningar och

realisationer, obeställda produkter samt förmånserbjudanden

föranleder inga erinringar från utskottets sida.

Den föreslagna bestämmelsen om vilseledande reklam (6 §)

innebär att en näringsidkare, liksom hittills, skall vara

förbjuden att vid marknadsföringen använda påståenden eller

andra framställningar som är vilseledande i fråga om

näringsidkarens egen eller någon annan näringsidkares

verksamhet. Det skall särskilt gälla framställningar som avser

produktens art, mängd, kvalitet och andra egenskaper, produktens

ursprung, användningen och inverkan på hälsa eller miljö,

produktens pris, grunderna för prissättningen och

betalningsvillkoren. Också framställningar som avser

näringsidkarens egna eller andra näringsidkares kvalifikationer,

ställning på marknaden, kännetecken och andra rättigheter samt

belöningar och utmärkelser som har tilldelats näringsidkaren

nämns i sammanhanget. Bestämmelsen avser att fånga upp de i

särklass vanligaste fallen där vilseledande påståenden och andra

framställningar kan förekomma. En avsikt med bestämmelsen är

också att den skall ge vägledning för marknadens aktörer när de

lägger upp reklamkampanjer och liknande. Exemplifieringen i den

föreslagna bestämmelsen ansluter mycket nära till reglerna i

EG:s direktiv om vilseledande reklam. Förslaget om förbud mot

vilseledande framställningar är också avsett att fånga upp

förfaranden som innebär vilseledande användning av geografiska

ursprungsbeteckningar.

I motion L18 av Birger Schlaug m.fl. (mp) begärs lagstiftning

med förbud mot marknadsföring av livsmedel utan angivande av

geografiskt ursprung (yrkande 6). Motionärerna anser det

fullständigt otillfredsställande att regeringen avser att

acceptera att t.ex. importerat kött kan malas till köttfärs i

Sverige och sedan säljas som svensk. I motionen krävs att denna

typ av vilseledande marknadsföring förbjuds.

Som framgått av vad som redovisats ovan är utgångspunkten att

den nya marknadsföringslagen, liksom den nuvarande, skall ha en

generell räckvidd och kompletteras med olika produkt- och

mediespecifika lagar. Enligt utskottets tidigare redovisade

ställningstagande kan det inte komma i fråga att i

marknadsföringslagen ta in en särskild bestämmelse som gäller

marknadsföring av livsmedel. När det gäller märkning av

livsmedel finns särskilda bestämmelser som utfärdats av Statens

livsmedelsverk med stöd av bemyndiganden i livsmedelslagen. I

Livsmedelsverkets kungörelse med föreskrifter och allmänna råd

om märkning och presentation av livsmedel (SLV FS 1993:19) finns

en särskild bestämmelse som innebär att upplysning om platsen

för livsmedlets ursprung skall lämnas, om avsaknad av denna

uppgift kan vilseleda konsumenten. Föreskrifterna är

straffsanktionerade enligt 30 § livsmedelslagen. Påståendet i

motionen om att det är tillåtet att som "svensk" köttfärs sälja

färs som består av importerat kött som malts i Sverige är

således felaktigt.

Med det anförda tillstyrker utskottet bifall till

propositionens förslag även i nu behandlad del och avstyrker

bifall till motion L18 yrkande 6.

När det gäller efterbildningar föreslår regeringen en

särskild bestämmelse (8 §) som innebär att en näringsidkare vid

marknadsföring inte får använda efterbildningar som är

vilseledande genom att de lätt kan förväxlas med någon annan

näringsidkares kända och särpräglade produkter. Bestämmelsen har

utformats så att förbudet faller inom ramen för

Marknadsdomstolens nuvarande praxis. Den föreslagna bestämmelsen

är också avsedd att ligga i linje med Sveriges förpliktelser

enligt Pariskonventionen av den 20 mars 1883 för industriellt

rättsskydd. I konventionen finns en artikel som föreskriver att

förbud skall meddelas mot alla handlingar av beskaffenhet att

framkalla förväxling med en konkurrents företag, varor eller

verksamhet inom industri och handel.

Förbudet i 8 § skall inte gälla efterbildningar vilkas

utformning huvudsakligen tjänar till att göra produkten

funktionell. Detta sammanhänger med att det genom

Marknadsdomstolens praxis slagits fast att en vara skall bedömas

som särpräglad om dess utformning främst har till ändamål att i

estetiskt hänseende skilja den från andra varor. En utformning

som i huvudsak är tekniskt eller funktionellt betingad anses

däremot inte göra varan särpräglad. Det föreslagna undantaget

innebär dock inte att användningen av efterbildningar inte kan

förbjudas om produkten är skyddad enligt t.ex. den

immaterialrättsliga lagstiftningen.

Birger Schlaug m.fl. (mp) anser i motion L18 att förslaget i

denna del skyddar etablerade företag på ett onödigt drastiskt

sätt och att det framför allt är en produkts funktion, kvalitet,

säkerhet samt miljö- och hälsoanpassning som bör beaktas då man

bedömer om konsumenter vilseförs. Motionärerna yrkar att

riksdagen beslutar att det i lag skall fastställas att

vilseledande efterbildningar ej får användas vid marknadsföring

enligt utredningens förslag (yrkande 7).

Utskottet tolkar yrkandet så att motionärerna begär att

Marknadsföringsutredningens förslag i denna del skall

genomföras. Utredningens förslag innefattar ett förbud för

näringsidkare att genom efterbildningar av annans kommersiellt

särpräglade varor eller tjänster framkalla risk för förväxling

som är ägnad att vilseleda konsumenter eller andra förbrukare

beträffande kvalitet eller ursprung. En efterbildning skall dock

enligt utredningens förslag inte anses otillåten, om

utformningen huvudsakligen tjänar till att göra varan

funktionell.

Utskottet kan för sin del inte finna att det i sak föreligger

någon skillnad mellan vad utredningen föreslagit och det förslag

som regeringen nu lägger fram. Motionsyrkandet får därför anses

vara tillgodosett. Utskottet tillstyrker bifall till regeringens

förslag i denna del och avstyrker bifall till motion L18 yrkande

7.

S.k. fakturaskojeri

Marknadsföringsutredningen föreslog en katalogregel som

innebär ett uttryckligt förbud mot att skicka fakturor och

liknande handlingar och därigenom vilseleda mottagaren i fråga

om beställning har skett eller om att betalningsskyldighet

föreligger -- s.k. fakturaskojeri. Enligt

utredningens förslag skulle bestämmelsen ingå som ett andra

stycke i den ovan redovisade paragrafen om obeställda produkter

(12 §).

Regeringen anser att en uttrycklig regel om detta inte är

motiverad. I den mån ett sådant förfarande är att bedöma som

marknadsföring bör det, enligt regeringens mening, kunna

förbjudas med stöd av generalklausulen om otillbörlig

marknadsföring.

Per Stenmarck m.fl. (m) yrkar i motion L15 att riksdagen skall

komplettera den föreslagna 12 § med ett andra stycke med

följande lydelse: "En näringsidkare får inte heller till

konsumenter eller andra förbrukare som inte har beställt några

varor eller tjänster ställa fakturor, inbetalningsavier eller

liknande meddelanden som är ägnade att inge en felaktig

föreställning om att beställning skett eller

betalningsskyldighet annars föreligger." I motionen anförs att

negativa säljmetoder genom s.k. fakturaskojeri är ett påtagligt

gissel för enskilda företagare och för näringslivet i dess

helhet. Motåtgärder är enligt motionärernas mening påkallade och

angelägna. Brottsbalkens regler om bedrägeri har i praktiken

visat sig inte vara effektiva instrument för att komma åt

företeelsen.

I motion L18 framställer Birger Schlaug m.fl. (mp) samma

yrkande (yrkande 10).

I motion L16 av Agne Hansson m.fl. (c) yrkas att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

förbud att skicka fakturor till konsumenter eller andra som inte

har beställt några varor eller tjänster (yrkande 2). Ett

liknande yrkande framställs i motion L14 av Marianne Andersson

(c) och Inga Berggren (m). I den förstnämnda motionen anförs att

många företag upplever förfarandet med utskick av fakturor och

orderbekräftelser för varor som inte har beställts som ett stort

problem. Detta gäller inte minst påstådda beställningar av

annonsering i olika kataloger. I dessa fall skickas fakturor

eller orderbekräftelser regelmässigt ut innan någon produkt har

färdigställts. Utskicken får därvid, anför motionärerna, ett

klart inslag av marknadsföring av den kommande produkten.

Motionärerna anser att det är av största vikt att sådana

förfaranden beivras. De oseriösa aktörerna tillåts för

närvarande att agera relativt fritt, till förfång för såväl

mottagarna av utskicken som de seriösa konkurrenterna på

marknaden. Mot denna bakgrund bör enligt motionärernas mening

slås fast att förfarandet är förbjudet. Vidare bör en möjlighet

införas att påföra marknadsstörningsavgift.

I motion L17 av Per Bill (m) anförs att svenska företag sedan

årtionden är utsatta för systematiska skojeriförsök, dels genom

fakturaliknande offerter från främst utländska katalogföretag,

dels genom annan bedrägeriliknande annonsförsäljning från

utgivare av olika svenska publikationer. Denna verksamhet kostar

företagen årligen mångmiljonbelopp. Trots att polisen då och då

ingriper mot en del svenska skojare förefaller verksamheten

fortsätta i oförminskad omfattning. I motionen yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att införa förbud mot att skicka fakturor

till någon som inte har beställt några produkter.

I motion L14 anför motionärerna att det är av största vikt att

förfarandet med utskick av fakturor m.m. för obeställda varor

beivras. De oseriösa aktörerna tillåts för närvarande att agera

relativt fritt. Med den i propositionen föreslagna ordningen

konstaterar motionärerna att möjligheten till påförande av

marknadsstörningsavgift saknas. Näringsidkaren riskerar endast

ett förbud vid vite att fortsätta med förfarandet.

Företrädare för Internationella Handelskammarens Svenska

Nationalkommitté har vid en uppvaktning framfört liknande

synpunkter som motionärerna samt anfört att det är oacceptabelt

att den effektivisering som sanktionsavgiften innebär inte skall

omfatta ett av de mest otillbörliga och systematiskt bedrivna

förfarandena på marknadsföringsområdet. Även om en sådan

skärpning av påföljden inte kommer att eliminera problemet utgör

det för närvarande, enligt Handelskammarens mening, den enskilda

åtgärd som har störst utsikt att bli framgångsrik. Liknande

kritik mot förslaget har framförts i inkomna skrivelser, en från

Sveriges Köpmannaförbund, en från Motorbranschens riksförbund

samt en från Företagarnas Riksorganisation och Grossistförbundet

Svensk Handel.

Mot bakgrund av den uppmärksamhet som under en lång tid ägnats

åt problemet med fakturaskojeri borde regeringen, enligt

utskottets mening, utförligare ha behandlat denna fråga i

propositionen. I sammanhanget kan nämnas att Annonsörföreningen

sedan flera år upprättar en särskild lista, "Gula meddelanden",

vari varnas för förlagsföretag m.fl. som uppträtt bedrägligt

eller på annat sätt olämpligt gentemot medlemsföretag. Vidare

har Näringslivets Delegation för Marknadsrätt och

Konsumentverket år 1991 tagit fram information om hur man

hanterar bedrägeriliknande annonsförsäljning m.m. Trots de

åtgärder som sålunda vidtagits i syfte att skydda företagen

synes problemen kvarstå.

Marknadsföringsutredningen konstaterade i sitt betänkande (SOU

1993:59) Ny marknadsföringslag (s. 357) att negativa säljmetoder

även utanför konsumentområdet utgör ett allvarligt problem.

Enligt vad utredningen erfarit har branschorganisationer genom

information till sina medlemmar försökt att omöjliggöra för

oseriösa näringsidkare att använda sig av den variant av metoden

som riktar sig till andra förbrukare. Trots dessa ansträngningar

från näringslivets sida tillställs företag ofta fakturor eller

inbetalningsavier och liknande meddelanden utan att de gjort

någon beställning eller i många fall inte ens fått någon vara

levererad eller tjänst utförd. I synnerhet gäller detta inom

vissa sektorer av förlagsbranschen. Säljmetoden går i dessa fall

ut på att sända ut räkningar för abonnemang och ge sken av att

mottagaren abonnerat på verket, trots att så inte är fallet. Mot

denna bakgrund finns det enligt utredningens mening skäl att

föreslå en särskild bestämmelse i en ny marknadsföringslag mot

denna variant av negativ säljmetod. Ett systematiskt användande

av metoden kan, framhöll utredningen, visserligen tänkas medföra

att brottsbalkens regler om bedrägeri kan bli tillämpliga. Då

krävs emellertid att det går att styrka skada hos mottagaren

samt vinning och uppsåt hos näringsidkaren. Utredningen ansåg,

som tidigare nämnts, att det finns behov av en regel som

möjliggör att den juridiska personen träffas av en kännbar

sanktion utan att skada och vinning behöver styrkas hos

näringsidkaren.

I sitt remissyttrande över Marknadsutredningens förslag

konstaterar Konsumentverket att negativa säljmetoder i dag är

ett större problem för företag än för konsumenter. Sveriges

Industriförbund framhåller i sitt remissyttrande att negativa

säljmetoder är ett stort gissel för framför allt näringslivet.

Den av utredningen föreslagna bestämmelsen välkomnas av

Industriförbundet.

Enligt utskottets mening föreligger ett behov av lagstiftning

som kan motverka negativa säljmetoder i form av fakturaskojeri

på ett effektivare sätt än vad straffbestämmelserna i

brottsbalken och generalklausulen om otillbörlig marknadsföring

kan göra. Utskottet förordar att regeringen snarast möjligt

framlägger ett förslag till rättslig reglering i nu angivet

syfte. Av skäl som närmare kommer att redovisas i det följande

förordar utskottet att den nya marknadsföringslagen skall träda

i kraft den 1 januari 1996. Utskottet anser det önskvärt att den

ovan förordade rättsliga regleringen kan träda i kraft samtidigt

med den nya marknadsföringslagen.

Vad utskottet sålunda, med bifall till motionerna L14, L16

yrkande 2 och L17 samt med anledning av motionerna L15 och L18

yrkande 10, anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen

till känna.

Garantier

Marknadsföringsutredningen föreslog en katalogregel med förbud

mot att använda uttrycket garanti eller liknande uttryck på ett

sätt som är ägnat att framkalla en felaktig uppfattning om att

näringsidkaren gör ett åtagande som i något väsentligt avseende

ger konsumenter eller andra förbrukare en förmånligare rättslig

ställning än de annars skulle ha haft.

I propositionen gör regeringen bedömningen att någon särskild

regel om användningen av uttrycket garanti vid marknadsföring

inte bör tas in i en ny marknadsföringslag.

Birger Schlaug m.fl. (mp) yrkar i motion L18 att riksdagen

skall besluta att det i lag skall fastställas att en

näringsidkare inte får använda uttrycket "garanti" eller

liknande uttryck enligt utredningens förslag (yrkande 8).

I propositionen redovisas Marknadsdomstolens praxis när det

gäller bedömningen av användningen av garantiutfästelser.

Regeringen konstaterar därvid att domstolen i varje särskilt

fall prövat tillbörligheten av begreppsanvändningen och därvid

utgått från hur den aktuella garantiutfästelsen normalt

uppfattas av konsumenten. De redovisade fallen ger enligt

regeringens mening vid handen att det inte bara är en

garantiutfästelses reella innebörd som är avgörande för hur

utfästelsen skall bedömas, utan även sättet på vilket sätt

utfästelsen presenterats och därmed uppfattats av konsumenten.

Även om en garantiutfästelse innefattar en förmån som annars

inte skulle stå en köpare till buds, kan utfästelsen vara

vilseledande. Den av utredningen föreslagna regeln om under

vilka förutsättningar uttrycket garanti får användas vid

marknadsföring täcker inte alla de fall av otillbörlig

användning som kan tänkas förekomma. Det kan därför enligt

regeringens mening redan av den anledningen ifrågasättas om det

kan vara meningsfullt att införa en regel om vilka krav som

skall vara uppfyllda för att formuleringen garanti skall få

användas i samband med marknadsföring. Vidare hänvisar

regeringen till att det finns regler om vissa slags garantier i

21 § konsumentköplagen och 14 § konsumenttjänstlagen som för

närvarande ses över av Utredningen om konsumenträttsliga frågor

(dir. 1993:101). Därtill kommer att det inom EU pågår en

diskussion om köprättsliga garantier. Med hänsyn till det

anförda anser regeringen att en marknadsrättslig reglering av

användningen av begreppet garantier inte bör genomföras. I

stället bör, enligt regeringens mening, resultaten av de

pågående övervägandena och diskussionerna avvaktas innan

ställning tas till en sådan reglering.

Utskottet har ingen annan uppfattning än regeringen. I

sammanhanget kan nämnas att Utredningen om konsumenträttsliga

frågor nyligen avslutat sitt arbete. I betänkandet (SOU 1995:11)

Nya konsumentregler har utredningen föreslagit ändringar i

konsumentköplagens och konsumenttjänstlagens garantibestämmelser

som kortfattat innebär att en näringsidkare i en garanti skall

kunna utesluta någon eller några av lagens allmänna

felpåföljder. För att en sådan inskränkning av en garanti skall

gälla mot konsumenten uppställs som villkor att näringsidkaren

upplyser konsumenten om hans möjlighet att åberopa lagens

allmänna felregler. Det föreslagna innebär inte att det blir

tillåtet att genom en garanti avtala bort lagens tvingande

påföljder när en vara eller tjänst är behäftad med fel.

Utskottet utgår från att regeringen i samband med beredningen av

utredningens förslag också överväger om några ändringar i

marknadsföringslagen är påkallade.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L18

yrkande 8.

Aggressiva metoder vid marknadsföring

Marknadsföringsutredningen föreslog en katalogregel som

innebär förbud mot att använda säljmetoder som överrumplar

konsumenter eller andra förbrukare eller som på aggressivt sätt

utsätter dem för tidspress eller särskilt köptryck på ett sätt

som är ägnat att leda till oöverlagda köp- eller säljbeslut.

Utredningens förslag fick kraftig kritik från remissinstanserna,

framför allt med hänvisning till att den föreslagna regeln var

alltför oprecist utformad. Regeringen instämmer i allt

väsentligt i kritiken. En regel mot otillbörliga förfaranden i

de nu aktuella avseendena bör, enligt regeringens mening,

utformas på ett sådant sätt att den kan tillämpas på enahanda

sätt vid olika former av marknadsföring. Detta gäller inte minst

om det till regeln skall vara kopplad en direktverkande

sanktion. Enligt regeringens bedömning uppfyller utredningens

lagförslag i denna del inte de grundläggande krav på precision

som måste ställas. Något underlag för en ytterligare precisering

av regeln finns för närvarande varken i praxis eller i övrigt.

De otillbörliga förfaranden som utredningen har velat fånga med

sitt förslag bör i stället, anför regeringen, liksom hittills

angripas med stöd av generalklausulen om otillbörlig

marknadsföring. Utvecklingen på området bör dock följas med

uppmärksamhet. Om det finns anledning till det bör frågan om en

reglering, enligt regeringens mening, övervägas på nytt.

I motion L18 yrkar Birger Schlaug m.fl. (mp) att riksdagen

beslutar att det i lag skall fastställas att en näringsidkare

inte får använda aggressiva metoder enligt utredningens förslag

(yrkande 9). Enligt motionärernas mening måste en effektiv

marknad bygga på rationella och medvetna beslut. Sådana

motverkas av aggressiva säljmetoder, och det finns därmed ingen

som helst rationell anledning att acceptera dem för den som vill

förorda en sund marknad som bygger på ömsesidig respekt.

Utskottet gör också i denna fråga samma bedömning som

regeringen. Utredningens förslag i denna del bör således inte

leda till lagstiftning. Ställningstagandet innebär inte att

utskottet accepterar aggressiva metoder vid marknadsföring. Som

regeringen anför kan de otillbörliga förfaranden som utredningen

och också motionärerna vill komma åt angripas med stöd av

generalklausulen om otillbörlig marknadsföring.

Utskottet avstyrker med det anförda bifall till motion L18

yrkande 9.

Marknadsföringskorruption

Ansvar för bestickning kan enligt 17 kap. 7 § brottsbalken

komma i fråga då någon till en arbetstagare lämnar, utlovar

eller erbjuder muta eller annan otillbörlig belöning för

tjänsteutövningen. Marknadsföringsåtgärder med

bestickningsliknande verkan kan angripas både med stöd av den

nuvarande marknadsföringslagens generalklausul om otillbörlig

marknadsföring och brottsbalkens regler i ämnet.

Marknadsdomstolen har avgjort flera fall där en näringsidkare

har erbjudit den som köper varor att utan kostnad erhålla

ytterligare varor. Domstolen har funnit att erbjudanden som

medför risk för bestickningsliknande verkan är otillbörliga

enligt marknadsföringslagen (MD 1977:17, 1988:4, 1988:27 och

1993:18). Genom den praxis som har utvecklats av

Marknadsdomstolen när det gäller marknadsföringsåtgärder med

bestickningsliknande verkan har generalklausulen om otillbörlig

marknadsföring i de aktuella fallen fått en supplerande funktion

i förhållande till brottsbalkens regler om bestickning och muta.

Skillnaderna mellan de båda regelsystemen när det gäller att

ingripa mot aktuella förfaranden ligger främst i sanktionerna.

Medan en otillbörlig marknadsföringsåtgärd leder till ett

vitesförbud, är bestickningsbestämmelserna i brottsbalken

förenade med straffsanktion.

Marknadsföringsutredningen föreslog en särskild katalogregel

som innebär förbud för näringsidkare att söka påverka

beslutsfattandet hos andra förbrukare genom att erbjuda

korruptiva förmåner till deras anställda, s.k.

marknadsföringskorruption. I propositionen gör regeringen

bedömningen att någon särskild regel med förbud mot

marknadsföringskorruption inte bör införas i en ny

marknadsföringslag.

I motion L18 yrkar Birger Schlaug m.fl. (mp) att riksdagen

beslutar att det i lag skall fastställas att en näringsidkare

inte får försöka påverka beslutsfattande genom korruptiva

förmåner enligt utredningens förslag (yrkande 11). Motionärerna

anser att en sådan bestämmelse är väl lämpad att ingå i en ny

marknadsföringslag.

Av propositionen framgår att regeringen delar utredningens

uppfattning att bestickning och bestickningsliknande förfaranden

vid marknadsföring bör motverkas och att effektiva medel bör stå

till buds för ändamålet. Regeringen bedömer dock att någon

särskild regel med förbud mot marknadsföringskorruption inte bör

införas i en ny marknadsföringslag. Regeringen pekar därvid på

att utredningens förslag i denna del inte täcker andra

förfaranden än sådana som redan nu kan angripas med

brottsbalkens regler och generalklausulen om otillbörlig

marknadsföring. Utredningen har inte, anför regeringen, pekat på

något förhållande som ger vid handen att de regler som nu finns

inte skulle vara tillräckliga för att upprätthålla en god

marknadsföringssed på området eller att de sanktioner som nu kan

tillgripas inte skulle vara tillräckligt effektiva för att uppnå

syftet. Regeringen finner redan av dessa skäl att behovet av en

särskild reglering kan ifrågasättas. Enligt regeringens mening

kan lämpligheten av den av utredningen föreslagna regeln

ifrågasättas också av andra skäl. En bestickning eller ett

bestickningsliknande förfarande syftar till att påverka en

anställd att fatta t.ex. ett köpbeslut. I praktiken är det

således bara uppsåtliga förfaranden som skulle kunna angripas

med stöd av en regel i marknadsföringslagen. I objektivt

hänseende kan knappast andra rekvisit ställas upp än sådana som

redan täcks av brottsbalkens bestickningsbestämmelse. Det

innebär, enligt regeringen, att ett och samma förfarande kan

komma under bedömning i såväl ett brottmål som ett

marknadsföringsmål och att det kan leda till både straff och

marknadsstörningsavgift. Vidare kan det, påpekar regeringen,

finnas risk för att t.ex. tillbörligheten av de erbjudna

förmånerna kan komma att bedömas olika av Högsta domstolen i ett

brottmål och av Marknadsdomstolen i ett marknadsföringsmål.

Utskottet har samma uppfattning som regeringen och avstyrker

bifall till motion L18 yrkande 11.

Diskriminerande reklam

Med diskriminerande reklam brukar i första hand avses

könsdiskriminerande reklam, varvid man skiljer på kränkande och

schabloniserande reklam. Med kränkande reklam avses i dessa

sammanhang framställningar vilkas innehåll i egentlig mening

diskriminerar det ena könet, dvs. reklam som meddelar ett

budskap som på ett eller annat sätt nedvärderar könet i fråga.

Typiska exempel på sådan typ av reklam är bilder där kvinnan

utnyttjas som blickfång eller som utnyttjar sexuella

anspelningar och ger löften som inte har med produkten att

skaffa. Med schabloniserande reklam brukar avses framställningar

som återspeglar ett föråldrat könstänkande och därigenom

motverkar strävandena mot jämlikhet mellan könen. Typiska

exempel på sådan typ av reklam är reklam som ger en falsk bild

av kvinnans eller mannens insatser i arbetslivet eller som ger

en schabloniserad bild av kvinnors och mäns personlighetsdrag.

Könsdiskriminerande reklam kan vara diskriminerande för både

kvinnor och män. Under senare tid har också uppmärksammats

diskriminerande reklam i fråga om ras, religion, nationalitet

m.m.

Någon lagstiftning som gör det möjligt att ingripa mot

könsdiskriminerande eller annan diskriminerande reklam finns

inte. Den lagstiftning som är inriktad på att beivra

diskriminering i olika former är inte tillämplig på reklam.

Marknadsdomstolen har också slagit fast att det inte är möjligt

att med stöd av marknadsföringslagen rikta ett förbud mot en

marknadsföring bara på den grunden att den är

könsdiskriminerande (MD 1976:8).

Frågan om lagstiftning mot diskriminerande reklam har varit

föremål för en mängd överväganden och förslag. Vad som därvid

diskuterats har gällt dels om sådana regler över huvud taget

behövs, dels om en sådan lagstiftning kräver grundlagsändring.

De som har motsatt sig lagstiftning har bl.a. gjort gällande att

de egenåtgärder som företas från näringslivets sida är mer

verkningsfulla än vad som kan åstadkommas med stöd av en

lagstiftning.

Vid 1975/76 års riksmöte begärde riksdagen med anledning av

motioner i frågan hos regeringen förslag till lagstiftning mot

könsdiskriminerande reklam (bet. NU 1975/76:61, rskr. 343). År

1977 behandlade konstitutionsutskottet motionsyrkanden om förbud

i grundlagen mot spridande av diskriminerande uppfattningar om

kvinnor samt förbud i särskild lag mot kvinnodiskriminerande

text och bilder, även i reklam. Konstitutionsutskottet fann att

yrkandena berörde tryckfrihetens grundvalar -- rätten att i

tryckt skrift uttrycka åsikter i vilket ämne som helst.

Utskottet underströk att inskränkningar i denna rätt är tillåtna

endast i de fall som särskilt anges i tryckfrihetsförordningen.

Utskottet uttalade också i sitt av riksdagen godkända betänkande

att en lag med förbud mot kvinnodiskriminerande reklam synes

fordra stöd i tryckfrihetsförordningen (bet. KU 1976/77:27).

Frågan om lagstiftning togs sedermera på regeringens uppdrag

upp av Konsumentpolitiska kommittén. I sitt betänkande (SOU

1985:32) Hushållning för välfärd ansåg kommittén att det krävdes

grundlagsändringar för att lagstiftning mot könsdiskriminerande

reklam skulle kunna införas. Något formellt lagförslag lades

inte fram.

År 1989 överlämnade Konsumentverket till regeringen rapporten

(1988/89:5) Könsdiskriminerande reklam -- nu skall den bort. Med

utgångspunkt från rapporten upprättades år 1990 inom

Civildepartementet promemorian Lagstiftning mot

könsdiskriminerande marknadsföring. I promemorian föreslogs en

särskild lag enligt vilken en könsdiskriminerande reklamåtgärd

vid tillämpning av marknadsföringslagen skulle anses vara en

sådan otillbörlig handling som avses i generalklausulen i 2 §

marknadsföringslagen. Lagstiftningen bedömdes i promemorian

kunna ske utan grundlagsändring. Promemorian remissbehandlades.

Remisskritiken var blandad i fråga om såväl behovet och

lämpligheten av lagstiftning som behovet av att anknyta

lagstiftningen till marknadsföringslagen.

Våren 1993 behandlade lagutskottet en motion vari begärdes att

regeringen skulle utreda lagstiftningsfrågan. I sitt av

riksdagen godkända betänkande 1992/93:LU32 erinrade utskottet om

de genomförda utredningarna och fann att det inte förelåg något

behov av ytterligare utredningsarbete. I sammanhanget erinrade

utskottet också om att näringslivet vidtagit s.k. egenåtgärder i

syfte att motverka könsdiskriminerande reklam. Den då aktuella

motionen avslogs på utskottets hemställan. Liknande motioner

behandlades våren 1994. Utskottet hänvisade då till pågående

utredningsarbete och ansåg att resultatet därav borde avvaktas.

Inte heller dessa motioner föranledde någon riksdagens åtgärd

(bet. 1993/94:LU21).

Därefter har promemorian (Ds 1994:64) Diskriminerande reklam,

som gjorts på uppdrag av Civildepartementet, framlagts. I

promemorian anförs att det inte kan råda någon tvekan om att

lagstiftning mot kränkande reklam kan införas utan hinder av

tryckfrihetsförordningen. I promemorian föreslås att det i

marknadsföringslagen görs ett tillägg av innebörd att

diskriminerande inslag i reklamen skall beaktas vid bedömningen

av vad som är god marknadsföringssed. Också denna promemoria har

remissbehandlats. Flertalet remissinstanser anser att

lagstiftning med förbud mot diskriminerande reklam inte kan

införas utan grundlagsändringar.

I propositionen gör också regeringen bedömningen att

lagstiftning med förbud mot diskriminerande reklam inte kan

införas utan grundlagsändring. Något förslag till lagstiftning

mot diskriminerande reklam läggs inte fram. För ett ingripande

mot diskriminerande reklam skall således även i fortsättningen

krävas att åtgärden är otillbörlig mot konsumenter eller

näringsidkare. Reklam med diskriminerande inslag bör, enligt

regeringens mening, i vissa fall kunna bedömas som otillbörlig

mot konsumenter men inte på den grunden att reklamen är

diskriminerande utan på någon annan grund, såsom att den är

vilseledande eller annars ovederhäftig. Regeringen kommer noga

att följa utvecklingen. Om inte näringslivets egenåtgärder kan

stävja den diskriminerande reklamen finns det, anser regeringen,

anledning att på nytt ta upp frågan om åtgärder mot den.

I motion L13 anför Tanja Linderborg m.fl. (v) att det finns

ett klart behov av lagstiftning mot diskriminerande reklam.

Många människor känner sig kränkta av framställningar av kvinnor

som rena sexualobjekt. Också reklam som innehåller inslag av

etnisk diskriminering bör effektivt motverkas. Om det från

statsmakterna klart sägs ifrån att diskriminerande reklam inte

accepteras kan man enligt motionärerna utgå från att

näringsidkarna blir försiktigare i sina val av

marknadsföringsmetoder. Motionärerna menar vidare att det finns

en hel del som talar för att förbud mot diskriminerande

marknadsföring kräver grundlagsändringar. Detta skulle

naturligtvis förlänga lagstiftningsproceduren, men utgör enligt

motionärernas mening i sig inget skäl mot lagstiftning.

Regeringen bör snarast återkomma till riksdagen med förslag till

lagstiftning mot diskriminerande marknadsföring samt de förslag

till grundlagsändringar som kan anses erforderliga. I motionen

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om lagstiftning mot kränkande marknadsföring.

I motion L19 yrkar Inger Davidson m.fl. (kds) att riksdagen

hos regeringen begär förslag till lagstiftning om förbud mot

kränkande reklam. Motionärerna anför att det är viktigt att

reklamen återspeglar ett livsmönster som bygger på principen om

kvinnors och mäns lika värde och på jämställdhet mellan könen.

Motionärerna anser vidare att reklam som är diskriminerande mot

ras, nationalitet och religion är något som måste förhindras i

synnerhet i ljuset av den främlingsrädsla och

främlingsfientlighet som finns. I motionen beskrivs vidare

näringslivets egenåtgärder på området. Enligt motionärernas

mening är detta arbete betydelsefullt, och det är av stor vikt

att detta arbete fortsätter även om det lagstiftas på området.

Agne Hansson m.fl. (c) kritiserar i motion L16 att regeringen

inte går vidare med frågan om förbud mot diskriminerande reklam.

Enligt motionärernas uppfattning måste samhället reagera

kraftigare på reklam som är kränkande och nedvärderande. Vi har

i dag, anför motionärerna, nått den gräns där lagstiftning mot

kränkande reklam känns påkallad. Motionärerna menar att

regeringen bör tillsätta en parlamentarisk utredning med uppgift

att ytterligare bereda frågan och föreslå reglering mot

diskriminerande reklam. I motionen yrkas tillkännagivande härom

(yrkande 1).

I motion L18 anför Birger Schlaug m.fl. (mp) att det finns

svåra gränsdragningsproblem mellan yttrandefrihet och förbud mot

diskriminerande reklam. Motionärerna är inte helt övertygade om

att det behövs en grundlagsändring för ett förbud men accepterar

regeringens inställning. I motionen begärs att riksdagen hos

regeringen begär förslag till grundlagsändring som kan medföra

att såväl yttrandefriheten säkras som att diskriminerande reklam

kan undvikas (yrkande 12).

Alf Svensson m.fl. (kds) anför i motion A820 att reklam som är

kränkande för kvinnor bör motverkas genom lagstiftning. I

motionen yrkas att vad som sålunda anförs skall ges regeringen

till känna (yrkande 26).

Konstitutionsutskottet har i sitt yttrande till lagutskottet

över propositionen och de med anledning av propositionen väckta

motionerna behandlat de konstitutionella förutsättningarna för

lagstiftning med förbud mot diskriminerande reklam. I yttrandet

konstateras att det finns ett begränsat utrymme för att vid

sidan av grundlagarna ingripa mot reklam i de medier som

omfattas av grundlagarna. När det gäller att avgöra i vilken mån

sådana ingripanden är möjliga på grund av att reklamen har ett

innehåll som ger uttryck för diskriminering pekar

konstitutionsutskottet på att tryckfrihetsförordningen och

yttrandefrihetsgrundlagen tillförsäkrar alla en rätt att i bl.a.

tryckta skrifter och filmer yttra sina tankar och åsikter,

offentliggöra allmänna handlingar samt meddela uppgifter och

underrättelser i "vad ämne som helst". Grundlagarna innehåller

ingen definition av vad slags uppgifter, tankar m.m. som är

skyddsvärda eller inte skyddsvärda. De sanktioner som kan

förekomma får, anför konstitutionsutskottet, enligt grundlagarna

utkrävas endast om innehållet i framställningen är straffbart

som missbruk av tryckfriheten eller yttrandefriheten. De skall

då utkrävas i den ordning som föreskrivs i grundlagarna, dvs.

inför allmän domstol med tillgång till jury. Grundlagarna lämnar

inte något utrymme för att föreskriva sanktioner av annat slag

eller i andra former därför att innehållet i en framställning

verkat kränkande på en eller flera personer, anför

konstitutionsutskottet. Detta gäller även om framställningen har

ett kommersiellt ändamål. En lagstiftning med förbud mot

diskriminerande reklam rör, som konstitutionsutskottet anförde

år 1977, således tryckfrihetens grundvalar.

Konstitutionsutskottet anser därför, i likhet med regeringen,

att en sådan lagstiftning inte kan införas utan

grundlagsändring.

Lagutskottet har ingen annan uppfattning än motionärerna om

att reklam med inslag av diskriminering i olika former är

oacceptabelt. Som anförs i någon av motionerna är det önskvärt

att reklamen återspeglar ett livsmönster som bygger på principen

om kvinnors och mäns lika värde och på jämställdhet mellan

könen. Genom konstitutionsutskottets yttrande är det klarlagt

att en laglig möjlighet till ingripande mot diskriminerande

reklam kräver grundlagsändringar som innebär inskränkningar i

tryckfrihetens och yttrandefrihetens grundvalar. Mot denna

bakgrund bör enligt lagutskottets mening lagstiftning komma i

fråga endast om detta framstår som det enda alternativet till

att komma till rätta med problemen. Förutom att

lagstiftningsbehovet sålunda måste vara klarlagt bör enligt

utskottets mening vidare krävas att den diskriminerande reklamen

förekommer i sådan omfattning och är av sådan art att

inskränkningar i tryckfrihetsrätten och yttrandefriheten

oundgängligen är påkallade. Vad som anförts i motionerna utgör

enligt utskottets mening inte tillräckliga skäl att utifrån

dessa utgångspunkter nu ta några initiativ till lagstiftning.

Till bilden hör också att den diskriminerande reklamen numera

kan bli föremål för ändamålsenliga egenåtgärder inom

näringslivet. Vid en revidering av Internationella

Handelskammarens grundregler för reklam år 1987 infördes krav på

att reklam inte får vara diskriminerande i fråga om ras,

religion eller kön (artikel 3). I början av år 1989 bildades

Näringslivets etiska råd mot könsdiskriminerande reklam (ERK)

med företrädare för näringslivet, pressen och reklambranschen

som huvudmän. Anmälningar till ERK kommer in från KO,

Jämställdhetsombudsmannen (JämO) och enskilda. Enligt vad som

upplyses i propositionen hade det fram till hösten 1993 kommit

in omkring 900 anmälningar mot 400--500 annonser, det helt

övervägande antalet i pressen. Vid sin prövning tillämpar ERK

Internationella Handelskammarens grundregler för reklam, vilket

innebär att prövningen kan omfatta både s.k. kränkande och

schabloniserande reklam. Hittills har fällande uttalanden gjorts

i närmare 60 fall, varav omkring två tredjedelar avsett

kränkande reklam. Fällande uttalanden offentliggörs genom

underrättelser till pressen. Med få undantag har annonsörerna

rättat sig efter uttalandena och dragit tillbaka annonserna.

Andra former av diskriminerande reklam kan tas upp av

Marknadsetiska rådet (MER) som är ett s.k. överbranschetiskt

råd. MER tar emellertid bara upp frågor av principiell karaktär.

Rådet har endast avgjort några enstaka ärenden rörande

rasdiskriminerande reklam.

I likhet med regeringen anser utskottet att den verksamhet som

bedrivs av ERK är förtjänstfull. Rådet är numera väl känt och

enligt uppgift har verksamhetens omfattning kontinuerligt ökat

under senare år. Utskottet välkomnar denna utveckling. När det

gäller sådan reklam som är diskriminerande på annat sätt

förutsätter utskottet att egenåtgärder vid behov utvecklas på

ett lika ändamålsenligt sätt. Utskottet kan konstatera att

regeringen, enligt vad som anförs i propositionen, noga kommer

att följa utvecklingen på området.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna

L13, L16 yrkande 1, L19, L18 yrkande 12 och A820 yrkande 26.

I detta sammanhang behandlar utskottet också yrkande 5 i

motion L18 av Birger Schlaug m.fl. (mp). Motionärerna vill ha

till stånd en bred utredning som ser över hur den

livsstilspropaganda som översköljer barn och vuxna påverkar

normer, beteenden och hur man kan minska kränkningar av

människors integritet genom ökad fördjupning och breddning av

köpfriden utan att detta innebär kränkningar av

yttrandefriheten.

Utskottet vill med anledning härav peka på att, såsom framgår

av Konsumentverkets anslagsframställningar för de senaste

budgetåren, verket under flera år från anslaget

konsumentforskning beviljat medel till olika forskningsprojekt

med, i vart fall delvis, den inriktning som motionärerna

förespråkar (Barn och TV-reklam, Ungdomars tolkning och

förståelse av livsstilsreklam, Otraditionella

marknadsföringsmetoder mot barn och unga -- Barn i TV3,

Kartläggning av forskning kring reklamens effekter samt Medierna

och deras könsrollsbevarande innehåll). I den mån dessa projekt

skulle påvisa ett behov av ytterligare utredningar utgår

utskottet från att Konsumentverket eller regeringen tar

erforderliga initiativ härtill. Några åtgärder från riksdagens

sida är inte påkallade.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall också till yrkande

5 i motion L18.

Sanktionssystemet

I det föreslagna sanktionssystemet ingår bestämmelser om

förbud och ålägganden (14--21 §§) som i huvudsak motsvaras av

nuvarande bestämmelser i marknadsföringslagen. Förbud och

ålägganden skall även i fortsättningen vara de normala

sanktionerna, om en näringsidkare vidtar en otillbörlig

marknadsföringsåtgärd, marknadsför en otjänlig produkt eller

underlåter att uppfylla sin informationsskyldighet. Ett förbud

skall förenas med vite om det inte är obehövligt av särskilda

skäl. Det skall kunna riktas mot såväl näringsidkaren som vissa

andra personkategorier. När det gäller interimistiska beslut

innebär dock förslaget att möjligheten att meddela sådana förbud

och ålägganden vidgas något. Bestämmelserna anpassas lagtekniskt

till reglerna om säkerhetsåtgärder i rättegångsbalken. Vidare

innebär förslaget att en uttrycklig möjlighet att ställa krav på

säkerhet införs. Möjligheten för KO att meddela förbuds- och

informationsförelägganden vid vite behålls oförändrad. Det

föreslagna sanktionssystemet innehåller också bestämmelser som

innebär utvidgad skadeståndsskyldighet (29 och 30 §§) samt

regler om utplånande m.m. av vilseledande framställningar

(31--33 §§) och upplysningsskyldighet m.m. (34--37 §§).

En väsentlig nyhet är, såsom tidigare redovisats,

marknadsstörningsavgiften, som föreslås skall utgå vid

uppsåtliga eller oaktsamma överträdelser av de s.k.

katalogreglerna (22--28 §§). Avgiften är också avsedd att

ersätta de nuvarande straffbestämmelserna i

marknadsföringslagen. Marknadsstörningsavgiften skall

fastställas till lägst 5 000 kr och högst 5 miljoner kronor.

Den får dock inte överstiga 10 % av näringsidkarens omsättning

föregående räkenskapsår. I ringa fall skall avgiften inte dömas

ut. Avgiften skall också kunna efterges om det föreligger

synnerliga skäl. Den får dömas ut bara om stämningsansökan har

delgetts den mot vilken anspråket riktas inom fem år från det

att överträdelsen upphörde. För att säkerställa en fordran på

marknadsstörningsavgift får rätten enligt förslaget besluta om

kvarstad enligt reglerna i rättegångsbalken.

I propositionen anför regeringen att ett avgiftssystem jämfört

med kriminalisering har vissa fördelar. Sanktionsavgifterna kan

till skillnad från straffrättsliga påföljder påföras både

fysiska och juridiska personer. En sanktionsavgift kan bestämmas

så att den blir betydligt mer ekonomiskt kännbar för

näringsidkaren och den kan därmed verka avskräckande på

andra. Avgiften kan vidare, anför regeringen, anpassas efter

såväl det aktuella företagets storlek och ställning på marknaden

som överträdelsens karaktär och omfattning. Vidare kan mål om

marknadsstörningsavgift handläggas i samma ordning som andra

marknadsföringsmål. Regeringen pekar också på att i den nya

konkurrenslagen den tidigare kriminaliseringen ersatts med ett

avgiftsansvar som sanktion vid överträdelser av lagens förbud.

Konkurrensrätten och marknadsföringsrätten har sakligt och

historiskt sett många beröringspunkter. Det kan därför enligt

regeringens mening vara värdefullt att i den nya

marknadsföringslagen skapa ett sanktionssystem som på väsentliga

punkter överensstämmer med konkurrenslagen.

Justitieutskottet har i sitt yttrande erinrat om

statsmakternas tidigare uttalanden att kriminalisering, som en

metod för att söka hindra överträdelser av olika normer i

samhället, bör användas med försiktighet (prop. 1994/95:23 s. 52

f., bet. JuU2, rskr. 40). I det sammanhanget påpekades också,

anför justitieutskottet, att kriminalisering inte heller är det

enda och mest effektiva medlet för att motverka oönskade

beteenden. Justitieutskottet ser inget principiellt hinder mot

att i vissa fall ersätta kriminalisering med sanktionsavgifter.

En annan sak är att införandet av nya avgiftssystem på olika

områden nu synes ske utan att ha föregåtts av någon mer ingående

eller grundläggande diskussion. Justitieutskottet framför i

sammanhanget att det är angeläget med en allmän översyn av

systemet med sanktionsavgifter. Justitieutskottet ser emellertid

för sin del inte skäl till någon erinran mot förslaget i denna

del. Förslagets utformning ligger dessutom enligt

justitieutskottet i linje med vad riksdagen uttalade i ett

ärende år 1982 (prop. 1981/82:142, JuU53, rskr. 328). Ärendet

gällde riktlinjer för regler om sanktionsavgifter mot bl.a.

juridiska personer i syfte att eliminera det intresse av att

skaffa sig obehöriga vinster som kan ligga bakom

regelöverträdelser av olika slag. Justitieutskottet uttalade då

att det var viktigt att slå fast att riktlinjerna för ett

avgiftssystem skulle utgå från den straffrättsliga

skuldprincipen även om avgiftsskyldighet förutsattes kunna i

särskilda fall bygga på strikt ansvar. I en proposition från år

1985 uttalades, anför justitieutskottet, att de riktlinjer som

riksdagen antagit på området alltjämt borde vara vägledande (se

prop. 1985/85:23, s. 18).

I sitt yttrande pekar justitieutskottet på att det i

författningskommentaren till bestämmelsen om

marknadsstörningsavgiftens storlek anförs att, om överträdelsen

sker under en näringsidkares första verksamhetsår,

årsomsättningen får uppskattas med stöd av tillgängliga

uppgifter. Detta sägs också få göras även i andra fall när

sådana uppgifter saknas eller är uppenbart bristfälliga.

Justitieutskottet anser för sin del med hänvisning till

legalitetsprincipen att detta bör framgå av lagtexten.

Med dessa uttalanden anser sig justitieutskottet kunna

tillstyrka propositionen i nu behandlad del.

Mot bakgrund av vad justitieutskottet anfört förordar

lagutskottet att den föreslagna bestämmelsen om

marknadsstörningsavgift i 24 § kompletteras så att det klart

framgår att årsomsättningen i vissa närmare angivna fall får

uppskattas.

I övrigt har lagutskottet inte några invändningar när det

gäller det föreslagna sanktionssystemet.

Processen i marknadsföringsmål

De i propositionen föreslagna bestämmelserna om processen i

marknadsföringsmål (38--56 §§) innefattar regler om var och av

vem talan får väckas, överklagande, rättskraft, rättens

sammansättning m.m. samt vissa rättegångsbestämmelser.

I dag gäller att Marknadsdomstolen prövar frågor om åläggande

och förbud enligt marknadsföringslagen medan talan om straff,

utdömande av vite, utplånande av vilseledande framställningar

och om skadestånd förs vid allmän domstol. Marknadsdomstolens

avgöranden går enligt 2 § lagen (1970:417) om Marknadsdomstol

m.m. inte att överklaga. Skälen för att Marknadsdomstolen har

getts en exklusiv prövningsrätt i förbuds- och åläggandefrågor

enligt såväl marknadsföringslagen som andra marknadsrättsliga

lagar, kan i huvudsak sammanfattas med intresset av att snabbt

få till stånd slutliga avgöranden i frågor som rör tillämpningen

av generalklausuler och att värna om domstolens prejudicerande

och rättsskapande funktion. Det har också förts fram synpunkter

om att de allmänna domstolarna saknar erfarenhet av sådana

ekonomiska faktorer och förhållanden i övrigt som sätter sin

prägel på marknadsrättsliga tvister. Den rättssäkerhetsgaranti

som flerinstansförfarandet innebär har ansetts uppfylld genom

rättens särskilda sammansättning, ett flexibelt förfarande och

det förhållandet att talan om utdömande av vite skall föras vid

allmän domstol.

De i propositionen föreslagna bestämmelserna om var talan får

väckas (38--42 §§) innebär att Stockholms tingsätt blir första

instans i alla marknadsföringsmål. Det skall dock vara möjligt

att väcka talan om skadestånd enligt marknadsföringslagen vid

någon annan tingsrätt. Domar och beslut i marknadsföringsmål

skall kunna överklagas till Marknadsdomstolen som sista instans.

Mål om utdömande av vite som har förelagts med stöd av

marknadsföringslagen skall även i fortsättningen handläggas i

allmän domstol.

I propositionen anför regeringen att införandet av en

marknadsstörningsavgift innebär att den marknadsföringsrättsliga

processordningen tillförs en till sin karaktär helt ny målgrupp.

Rättssäkerhetsaspekten får i avgiftsmålen enligt regeringens

mening en helt annan innebörd och betydelse än i de

målkategorier som Marknadsdomstolen handlägger i dag. Hänsynen

till svarandens rättstrygghet kräver att han kan få frågan om

han skall påföras marknadsstörningsavgift prövad i åtminstone

två instanser. Om Marknadsdomstolen skall kunna fortsätta att

vara prejudikatinstans, måste följaktligen avgiftsfrågan först

prövas i en lägre rätt. Sammanfattningsvis menar regeringen att

både principiella och praktiska hänsyn starkt talar för att

Stockholms tingsrätt bör vara ensam behörig att som första

instans pröva mål om marknadsstörningsavgift. Ett av argumenten

som förs fram för att utse Stockholms tingsrätt till exklusivt

forum är sammansättningsreglerna. Regeringen föreslår nämligen

att underrätten normalt skall bestå av både lagfarna domare och

ekonomiska experter när den avgör marknadsföringsmål i sak. Man

får enligt regeringens mening anta att den personkrets från

vilken sådana experter kan hämtas är relativt begränsad. Inte

minst praktiska skäl gör därför att man inte bör sprida

domstolsprövningen på alla tingsrätter.

När det gäller förbuds- och åläggandemålen ser regeringen

väsentliga nackdelar med att bibehålla Marknadsdomstolen som

exklusivt forum i sådana mål. Regeringen bedömer att det blir

vanligt att KO när han för talan om marknadsstörningsavgift

samtidigt framställer yrkande om förbud eller åläggande i andra

hand. En ordning som innebär att KO måste processa två gånger om

sanktionering av samma förfarande är, konstaterar regeringen,

olyckligt ur processekonomisk synvinkel. Man måste i det

sammanhanget dessutom beakta risken för att någon annan

taleberättigad väcker talan om förbud vid Marknadsdomstolen

medan avgiftsmålet forfarande pågår i tingsrätten. Av bl.a.

dessa skäl anser regeringen att Stockholms tingsrätt bör vara

exklusivt behörig att som första instans pröva mål om förbud och

åläggande och att tingsrättens avgörande skall kunna överklagas

till Marknadsdomstolen.

Mål om skadestånd enligt marknadsföringslagen handläggs i dag

av de allmänna domstolarna. Som skäl för den föreslagna

instansordningen när det gäller den typen av mål anför

regeringen att rätten till skadestånd kommer att gälla både för

näringsidkare och konsumenter samt dessutom vara kopplad till

överträdelser av förbud och ålägganden som har meddelats med

stöd av lagen och de specifika förbudsreglerna. En sådan regel

skapar enligt regeringens mening stor risk för motstridiga

avgöranden i viktiga principfrågor, om man behåller den

nuvarande instansordningen. Den situationen skulle kunna

inträffa att Högsta domstolen i en skadeståndsprocess och

Marknadsdomstolen i ett sanktionsmål kommer till motsatta

uppfattningar i fråga om ett bestämt förfarande strider mot en

viss bestämmelse i marknadsföringslagen. Detta talar, enligt

regeringen, starkt för att skadeståndsmålen flyttas över till

den marknadsrättsliga instansordningen. För en sådan lösning

talar också, anser regeringen, det förhållandet att det

därigenom blir möjligt att i skadeståndsfrågor utnyttja den

sakkunskap som sammansättningsreglerna i marknadsföringsmål

erbjuder och föra samman en skadeståndstalan med talan om

förbud, åläggande eller marknadsstörningsavgift. Mot en sådan

lösning talar det förhållandet att de som vill föra talan om

skadestånd tvingas föra processen vid Stockholms tingsrätt som

första instans oavsett var i landet de hör hemma. Detta är

särskilt olyckligt i mål där enskilda konsumenter för talan om

skadestånd, och i synnerhet om tvisten rör värden som

understiger ett halvt basbelopp. I sådana mål har nämligen den

vinnande parten enligt bestämmelserna i rättegångsbalken inte

rätt att få arvode till ombud ersatt som rättegångskostnad. Mot

bakgrund av det förda resonemanget kommer regeringen fram till

att det bör vara möjligt att väcka en talan om skadestånd enligt

marknadsföringslagen också vid någon annan tingsrätt än den i

Stockholm.

Justitieutskottet har i sitt yttrande förklarat sig i princip

kunna ansluta sig till de resonemang som framförs i

propositionen när det gäller instansordningen i

marknadsföringsmål. Vid beredningen av ärendet har

justitieutskottet dock uppmärksammat en diskrepans mellan den nu

föreslagna ordningen när det gäller instansordningen i

skadeståndsmål enligt marknadsföringslagen och instansordningen

i skadeståndsmål enligt konkurrenslagen. De sistnämnda målen,

som i första instans skall prövas av Stockholms tingsrätt eller

någon annan tingsrätt, skall överklagas enligt den vanliga

instansordningen i de allmänna domstolarna. Det skäl som anförts

i propositionen för att låta Marknadsdomstolen vara slutinstans

i skadeståndsmålen enligt marknadsföringslagen torde enligt

justitieutskottets mening även ha bäring på skadeståndsmålen

enligt konkurrenslagen. Justitieutskottet anser, i likhet med

vad som uttalas i propositionen, att det kan finnas skäl att

hålla ihop systemen. Huruvida det av sakliga skäl är nödvändigt

att ha samma instansordning för de båda målkategorierna

undandrar sig emellertid justitieutskottets bedömning.

Justitieutskottet vill dock erinra om att det i förarbetena till

1970 års marknadsföringslag pekades på de fördelar som ligger i

att ärenden enligt marknadsföringslagen prövas av samma instans

som även prövar konkurrensärenden (prop. 1970:57 s. 60). Enligt

vad justitieutskottet inhämtat från Näringsdepartementet

planeras nu en utvärdering av den nya konkurrenslagen.

Justitieutskottet utgår från att erforderliga överväganden i

frågan sker i det sammanhanget från regeringens sida.

I sitt yttrande erinrar justitieutskottet vidare om att

regeringen i årets budgetproposition (prop. 1994/95:100 bil. 3

s. 48) aviserat en djupare översyn av de organisatoriska

frågorna inom domstolsväsendet. En sådan översyn kan, enligt

budgetpropositionen, komma att behandla såväl underrätts- som

överrättsstrukturen och även frågor om specialdomstolarnas

roll inom rättsväsendet. Varje specialdomstols fortsatta

verksamhet bör, enligt justitieutskottets mening, bedömas efter

dess egna meriter och inte endast utifrån principiella

ståndpunkter. Sammantaget anser sig justitieutskottet med nu

redovisade uttalanden kunna tillstyrka propositionens förslag i

de delar som nu behandlats.

Inte heller lagutskottet har några erinringar mot

propositionens förslag när det gäller processen i

marknadsföringsmål.

En särskild bevisbörderegel

Marknadsföringsutredningen föreslog att det i

marknadsföringslagen skulle införas en bestämmelse om s.k.

omvänd bevisbörda beträffande vederhäftighetskravet när det

gäller sakuppgifter i marknadsföringen.

I propositionen gör regeringen bedömningen att någon sådan

regel inte behövs. Regeringen anför att principen om omvänd

bevisbörda i detta fall är allmänt accepterad och väl förankrad

i praxis. Den har inte skapat några tillämpningsproblem eller

lett till stötande eller annars obilliga rättsföljder för

svaranden. Något krav på att principen bör överges har inte

heller framställts. Den omvända bevisbördan synes också enligt

vad regeringen anför ha vunnit internationell anslutning, vilket

framgår av bl.a. EG:s direktiv om vilseledande reklam. Någon

uttrycklig regel om bevisbörda föreslås således inte.

I motion L18 yrkar Birger Schlaug m.fl. (mp) att riksdagen

beslutar att det i lag skall fastställas att omvänd bevisbörda

skall gälla i marknadsföringsmål enligt utredningens förslag

(yrkande 13). Motionärerna anser att en sådan bestämmelse behövs

beträffande vederhäftighet när det gäller sakuppgifter i

marknadsföringen.

I likhet med regeringen konstaterar utskottet att det mer

sällan förekommer att det i lagtext uttryckligen anges vem av

två tvistande parter som har bevisbördan för ett visst rekvisit

i en materiell lagregel. Många bevisbördeproblem är invecklade

och inte lämpade för en enkel anvisning i lagen. Frågorna avgörs

också enligt utskottets mening bättre av de rättstillämpande

organen. Som regeringen anför är det alldeles klart på vem

bevisskyldigheten vilar i ifrågavarande fall. Till saken hör

också att det finns en rad andra bevisfrågor som kan uppkomma i

en tvistemålsprocess. Att mot denna bakgrund lagreglera en enda

bevisregel, som dessutom är oomtvistad och väletablerad, kan

leda till svårigheter och framstår som onödigt. Utskottet anser

därför i likhet med regeringen att utredningens förslag i denna

del inte bör genomföras.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L18

yrkande 13.

Ikraftträdandet, m.m.

I propositionen föreslås att den nya lagstiftningen skall

träda i kraft den 1 juli 1995.

Den nya marknadsföringslagens materiella bestämmelser skall

tillämpas också på marknadsföringsåtgärder som vidtagits före

lagens ikraftträdande, såvida inte en bedömning enligt äldre

föreskrifter medför att förfarandet skall anses lagenligt.

Marknadsstörningsavgift får inte under något förhållande dömas

ut för åtgärder som har vidtagits före lagens ikraftträdande.

Beträffande sådan marknadsföring gäller dessutom äldre

föreskrifter i fråga om skyldighet att ersätta uppkommen skada.

Avsteg från den nya processordningen skall gälla på så sätt att

mål som anhängiggjorts i Marknadsdomstolen före ikraftträdandet

skall handläggas enligt äldre föreskrifter. Äldre förbud och

ålägganden samt förbuds- och informationsförelägganden skall

fortsätta att gälla.

När det gäller frågan om lämplig tidpunkt för ikraftträdandet

vill utskottet anlägga samma synsätt som regeringen. Den nya

marknadsföringslagen bör således träda i kraft så snart som

möjligt samtidigt som näringslivet måste få möjlighet att i god

tid före ikraftträdandet anpassa sin marknadsföring till den nya

lagstiftningen. Den fortsatta riksdagsbehandlingen av

propositionen innebär att ett riksdagsbeslut kan förväntas

föreligga först i slutet av april 1995. Ett ikraftträdande redan

den 1 juli 1995 kan med hänsyn härtill inte anses innebära ett

rimligt hänsynstagande till näringslivets intressen. Utskottet

förordar att ikraftträdandet av den nya lagstiftningen skjuts

upp ett halvår, till den 1 januari 1996. Härigenom skapas

tillräcklig tid för erforderliga anpassnings- och

informationsåtgärder. Vidare ges möjlighet för riksdagen att

innan lagstiftningen träder i kraft införa de kompletteringar

som utskottets ovan förordade tillkännagivande kan föranleda.

Utöver vad utskottet anfört i det föregående föranleder

propositionen och motionerna inte några uttalanden från

utskottets sida. Utskottet har dock konstaterat att riksdagen --

efter regeringens avlämnande av förevarande proposition --

beslutat ändringar i lagen (1970:417) om Marknadsdomstol (prop.

1994/95:17 och prop. 1994/95:44, bet. 1994/95:LU5, rskr. 77, SFS

1994:1514). Ändringarna trädde i kraft den 1 januari 1995. Med

hänsyn härtill bör regeringens nu framlagda förslag till lag om

ändring i lagen om Marknadsdomstol m.m. (lagförslag 3) justeras.

Utskottet framlägger i bilaga 3 ett sådant justerat lagförslag.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande obligatorisk information vid marknadsföring

av vissa produkter

att riksdagen avslår motion 1994/95:L18 yrkandena 1, 2, 3 och

4,

2. beträffande marknadsföring av skidresor

att riksdagen avslår motion 1994/95:L707,

3. beträffande marknadsföring av livsmedel

att riksdagen avslår motion 1994/95:L18 yrkande 6,

4. beträffande efterbildningar

att riksdagen med avslag på motion 1994/95:L18 yrkande 7 antar

regeringens förslag till marknadsföringslag såvitt avser 8 §,

res. 1 (mp)

5. beträffande fakturaskojeri

att riksdagen med bifall till motionerna 1994/95:L14,

1994/95:L16 yrkande 2 och 1994/95:L17 samt med anledning av

motionerna 1994/95:L15 och 1994/95:L18 yrkande 10 som sin mening

ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

6. beträffande garantier

att riksdagen avslår motion 1994/95:L18 yrkande 8,

7. beträffande aggressiva metoder vid marknadsföring

att riksdagen avslår motion 1994/95:L18 yrkande 9,

8. beträffande marknadsföringskorruption

att riksdagen avslår motion 1994/95:L18 yrkande 11,

9. beträffande diskriminerande reklam

att riksdagen avslår motionerna 1994/95:L13, 1994/95:L16

yrkande 1, 1994/95:L18 yrkande 12, 1994/95:L19 och 1994/95:A820

yrkande 26,

res. 2 (v, mp)

res. 3 (c)

10. beträffande utredning om reklamens påverkan

att riksdagen avslår motion 1994/95:L18 yrkande 5,

res. 4 (mp)

11. beträffande marknadsstörningsavgiftens storlek

att riksdagen antar 24 § regeringens förslag till

marknadsföringslag, med den ändringen att paragrafen erhåller i

bilaga 2 som Utskottets förslag betecknade lydelse,

12. beträffande bevisbördan i marknadsföringsmål

att riksdagen avslår motion 1994/95:L18 yrkande 13,

res. 5 (mp)

13. beträffande marknadsföringslagen i övrigt

att riksdagen antar regeringens förslag till

marknadsföringslag, i den mån förslaget inte omfattas av vad

utskottet hemställt ovan, med den ändringen att tidpunkten för

ikraftträdandet skall vara den 1 januari 1996,

14. beträffande lagen om Marknadsdomstol m.m.

att riksdagen med anledning av regeringens förslag antar det

av utskottet i bilaga 3 framlagda förslaget till lag om ändring

i lagen (1970:417) om Marknadsdomstol m.m.,

15. beträffande övriga lagförslag

att riksdagen antar regeringens förslag till

dels lag om ändring i radiolagen (1966:755),

dels lag om ändring i lagen (1978:763) med vissa

bestämmelser om marknadsföring av alkoholdrycker,

dels lag om ändring i konsumentförsäkringslagen (1980:38),

dels lag om ändring i konsumenttjänstlagen (1985:716),

dels lag om ändring i konsumentköplagen (1990:932),

dels lag om ändring i prisinformationslagen (1991:601),

dels lag om ändring i konsumentkreditlagen (1992:830),

dels lag om ändring i lagen (1992:1672) om paketresor,

dels lag om ändring i tobakslagen (1993:581),

med den ändringen att tidpunkten för lagarnas ikraftträdande

skall vara den 1 januari 1996.

Stockholm den 30 mars 1995

På lagutskottets vägnar

Agne Hansson

I beslutet har deltagit: Agne Hansson (c), Anita Persson

(s), Bengt Kronblad (s), Rolf Dahlberg (m), Rune Berglund (s),

Stig Rindborg (m), Karin Olsson (s), Eva Arvidsson (s), Birgit

Henriksson (m), Bengt Harding Olson (fp), Inger Segelström (s),

Tanja Linderborg (v), Sven-Erik Österberg (s), Henrik S Järrel

(m), Yvonne Ruwaida (mp), Rigmor Ahlstedt (c) och Eva Persson

Sellin (s).

Reservationer

1. Efterbildningar (mom. 4)

Yvonne Ruwaida (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 17 som

börjar med "Utskottet tolkar" och slutar med "yrkande 7" bort ha

följande lydelse:

I likhet med motionärerna anser utskottet att utgångspunkten

för utformningen av den föreslagna bestämmelsen om förbud mot

efterbildningar bör vara att det är konsumenterna som skall

skyddas. Enligt utskottets mening innebär regeringens förslag

att etablerade företag skyddas på ett onödigt drastiskt sätt.

Som motionärerna anför är det framför allt en produkts funktion,

kvalitet, säkerhet samt miljö- och hälsoanpassning som bör

beaktas då man bedömer om konsumenter vilseförs. I sammanhanget

kan fråga ställas om inte konsumenter vilseförs mer av att

betala överpris på s.k. märkesvaror än av att handla en produkt

med liknande märkessymbol och av samma kvalitet men till lägre

pris.

Enligt utskottets mening bör det förslag som nu läggs fram

kompletteras. Utskottet förordar att regeringen snarast möjligt

framlägger ett nytt förslag med ovan angivet syfte. Av skäl som

närmare kommer att redovisas i det följande förordar utskottet

att den nya marknadsföringslagen skall träda i kraft den 1

januari 1996. Utskottet anser det önskvärt att

kompletteringsförslaget framläggs i sådan tid att en ny

bestämmelse om efterbildningar kan finnas i den nya lagen redan

när den träder i kraft. Vad utskottet sålunda anfört med

anledning av motion L18 yrkande 7 bör riksdagen som sin mening

ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande

lydelse:

4. beträffande efterbildningar

att riksdagen dels antar regeringens förslag till

marknadsföringslag såvitt avser 8 §, dels med anledning av

motion 1994/95:L18 yrkande 7 som sin mening ger regeringen till

känna vad utskottet anfört.

2. Diskriminerande reklam (mom. 9)

Tanja Linderborg (v) och Yvonne Ruwaida (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 27 som

börjar med "Lagutskottet har" och på s. 28 slutar med "yrkande

26" bort ha följande lydelse:

Lagutskottet delar helt motionärernas uppfattning att reklam

med inslag av diskriminering i alla dess olika former är

oacceptabelt. Sjävfallet skall reklamen liksom annan information

i samhället återspegla ett livsmönster som bygger på principen

om människors lika värde oavsett t.ex. kön, nationalitet,

religion eller ålder. Som framhålls i bl.a. motion L13 känner

sig många människor kränkta av framställningar av kvinnor som

rena sexualobjekt liksom av reklam som innehåller inslag av

etnisk diskriminering. I likhet med vad som anförs i motion L18

(yrkande 12) anser utskottet att diskriminerande reklam under

inga förhållanden bör accepteras. Med hänsyn till det anförda

och med beaktande av att näringslivets egenåtgärder knappast kan

anses ha varit tillräckligt effektiva föreligger enligt

utskottets mening ett angeläget lagstiftningsbehov.

I sammanhanget vill utskottet vidare erinra om rättsläget i de

övriga nordiska länderna. I Norge finns, såsom redovisas i

propositionen, loven av 16 juni 1972 om kontroll med

markedsføring og avtalevilkår, bestämmelser som ger möjlighet

till ingripanden mot både kränkande och schabloniserande reklam.

Finlands marknadsrättsliga lagstiftning överensstämmer i stor

utsträckning med den svenska. Den finländska

konsumentskyddslagen innehåller en generalklausul (2 kap. 1 §)

som stadgar att ett förfarande som strider mot god sed eller

eljest är otillbörligt mot konsumenter inte får användas vid

marknadsföringen. Under våren 1994 har den finländska

Marknadsdomstolens majoritet i ett beslut funnit att

generalklausulen är tillämplig på kränkande könsdiskriminerande

reklam. Enligt 1 § i den danska marknadsföringslagen är det

förbjudet att i näringsverksamhet företa handlingar som strider

mot god marknadsföringsetik. Denna bestämmelse kan utgöra grund

för ingripande mot all diskriminerande reklam. I den isländska

jämställdhetslagen, nr 65/1985, finns en bestämmelse som kan ge

stöd för ingripande mot både kränkande och schabloniserande

reklam. Utskottet konstaterar således att Sverige är det enda

nordiska land som saknar lagstiftning som gör det möjligt att

ingripa mot könsdiskriminerande reklam.

Genom konstitutionsutskottets yttrande får det numera anses

vara klarlagt att en laglig möjlighet till ingripanden mot

diskriminerande reklam kräver grundlagsändringar. Denna

omständighet utgör emellertid, enligt utskottets mening, inte

något skäl mot att lagstiftning kommer till stånd. I andra

sammanhang har det vid flera tillfällen visat sig att grundlagar

behöver ändras för att möjliggöra angelägen lagstiftning. Till

saken hör också att det inte kommer att bli fråga om några mer

ingripande inskränkningar i tryckfrihetsrättens eller

yttrandefrihetsrättens grundvalar. Enligt utskottets mening bör

regeringen snarast återkomma till riksdagen med förslag till

lagstiftning mot diskriminerande marknadsföring samt med förslag

till sådana grundlagsändringar som kan bli nödvändiga på grund

av denna lagstiftning.

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen som sin mening ge

regeringen till känna. Ställningstagandet innebär att utskottet

tillstyrker bifall till motionerna L13, L18 yrkande 12, L19 och

A820 yrkande 26.

Något behov av en parlamentarisk utredning i enlighet med vad

som begärs i motion L16 yrkande 1 torde enligt utskottets mening

inte föreligga. Motionsyrkandet bör således inte föranleda någon

riksdagens vidare åtgärd.

dels att utskottets hemställan under 9 bort ha följande

lydelse:

9. beträffande diskriminerande reklam

att riksdagen med bifall till motionerna 1994/95:L13,

1994/95:L18 yrkande 12, 1994/95:L19 och 1994/95:A820 yrkande 26

samt med avslag på motion 1994/95:L16 yrkande 1 som sin mening

ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

3. Diskriminerande reklam (mom. 9)

Agne Hansson och Rigmor Ahlstedt (båda c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 27 som

börjar med "Lagutskottet har" och på s. 28 slutar med "yrkande

26" bort ha följande lydelse:

Som framhålls i motion L16 måste samhället, med hänsyn till

den utveckling som nu är på gång, reagera kraftigare mot

kränkande och nedvärderande reklam. Reklamen finns överallt -- i

tidningar, tunnelbanan och TV -- och går inte att välja bort.

Enligt utskottets mening är övertrampen i dag värre än tidigare.

Numera förekommer inte bara sådan reklam där kvinnor framställs

på ett kränkande sätt. Även etniskt och religiöst kränkande

reklam är inte ovanligt i vissa sammanhang. Utskottet måste med

beklagande konstatera att den självsanering som förekommer inte

alltid är tillräckligt effektiv. Mot denna bakgrund anser

utskottet att man nu på ett eller annat sätt behöver gå vidare

med lagstiftningsfrågan. Enligt utskottets mening borde

regeringen redan i föreliggande proposition ha tagit någon form

av initiativ härtill.

I sammanhanget vill utskottet vidare peka på, såsom också görs

i propositionen, att de nordiska konsumentministrarna inom

Nordiska ministerrådet antagit ett handlingsprogram avseende

perioden 1994--1998 som innebär att möjligheterna för gemensamma

nordiska principer om reklam som är diskriminerande i fråga om

kön, ras, religion m.m. skall övervägas. Sverige är för övrigt

det enda nordiska land som saknar lagstiftning som gör det

möjligt att ingripa mot könsdiskriminerande reklam. I Norge

finns loven av 16 juni 1972 om kontroll med markedsføring og

avtalevilkår som ger möjligheter till ingripande mot både

kränkande och schabloniserande reklam. Finlands

marknadsföringsrättsliga lagstiftning överensstämmer i stor

utsträckning med den svenska. Den finska konsumentskyddslagen

innehåller en generalklausul (2 kap. 1 §) som stadgar att ett

förfarande som strider mot god sed eller eljest är otillbörligt

mot konsumenter inte får användas vid marknadsföring. Under

våren 1994 har den finländska Marknadsdomstolens majoritet i ett

beslut funnit att generalklausulen är tillämplig på kränkande

könsdiskriminerande reklam. Enligt 1 § i den danska

marknadsföringslagen är det förbjudet att i näringsverksamhet

företa en handling som strider mot god marknadsföringsetik.

Enligt vad som anförs i propositionen kan denna bestämmelse

utgöra grund för ingripande mot all diskriminerande reklam. I

den isländska jämställdhetslagen, nr 65/1985, finns en

bestämmelse som kan ge stöd för ingripande mot kränkande och

schabloniserande könsdiskriminerande reklam.

Genom konstitutionsutskottets yttrande får det numera anses

vara klarlagt att en laglig möjlighet till ingripanden mot

diskriminerande reklam kräver grundlagsändringar. Vilka

ändringar som därvid behöver göras och vad dessa kan tänkas

innebära på tryckfrihetsrättens och yttrandefrihetsrättens

områden har inte närmare utvecklats i konstitutionsutskottets

yttrande. Såvitt lagutskottet kan bedöma torde det emellertid

inte bli fråga om några mer omfattande grundlagsändringar.

Enligt utskottets mening är det emellertid ändamålsenligt att

tillsätta en parlamentarisk utredning med uppgift att först

närmare belysa dessa frågor och därefter lägga fram förslag som

innebär att diskriminerande reklam kan beivras inom

marknadsföringslagstiftningens ramar. Något tillkännagivande

från riksdagens sida om lagstiftning innan denna parlamentariska

utredning slutfört sitt arbete bör dock, enligt utskottets

mening, inte göras.

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen som sin mening ge

regeringen till känna. Ställningstagandet innebär att utskottet

tillstyrker bifall till motion L16 yrkande 1 samt avstyrker

bifall till motionerna L13, L18 yrkande 12, L19 och A820 yrkande

26.

dels att utskottets hemställan under 9 bort ha följande

lydelse:

9. beträffande diskriminerande reklam

att riksdagen med bifall till motion 1994/95:L16 yrkande 1

samt med avslag på motionerna 1994/95:L13, 1994/95:L18 yrkande

12, 1994/95:L19 och 1994/95:A820 yrkande 26 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört.

4. Utredning om reklamens påverkan (mom. 10)

Yvonne Ruwaida (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 28 som

börjar med "Utskottet vill" och slutar med "motion L18" bort ha

följande lydelse:

Som utskottet anfört inledningsvis under rubriken Allmänna

överväganden har utbudet av varor och tjänster ökat under senare

tid, samtidigt som marknadsföringen generellt sett blivit mer

intensiv och dessutom funnit nya vägar och metoder. Genom

tillkomsten av nya medier och teknikens utveckling har

marknadsföringen också en större genomslagskraft än tidigare.

Marknadsföringen har också blivit mer internationell och

gränsöverskridande. Vidare har reklamen i vissa avseenden ändrat

karaktär och utgör i många fall en sorts livsstilspropaganda som

många människor, inte minst ungdomar, påverkas av i sina

allmänna värderingar och konsumtionsvanor. Enligt utskottets

mening har dessutom reklamen, åtminstone i vissa sammanhang,

numera en sådan intensitet och omfattning att den riskerar att

kränka människors integritet.

Denna utveckling påkallar enligt utskottets mening åtgärder.

Utskottet anser därvid, i likhet med motionärerna i motion L18,

att en lämplig första åtgärd är att regeringen tillsätter en

utredning, med ett stort antal sakkunniga ledamöter på olika

områden, med uppgift att ge förslag om hur man kan minska

kränkningar av människors integritet och öka deras möjligheter

att slippa reklam t.ex. i TV och radio, via fax, i olika inom-

och utomhusmiljöer samt i brevlådor. En annan lämplig uppgift

för en sådan utredning är, enligt utskottets mening, att skapa

ytterligare kunskaper om hur den livsstilspropaganda som

översköljer barn och vuxna påverkar normer och beteenden i

samhället.

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till

motion L18 yrkande 5 som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 10 bort ha följande

lydelse:

10. beträffande utredning om reklamens påverkan

att riksdagen med bifall till motion 1994/95:L18 yrkande 5 som

sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

5. Bevisbördan i marknadsföringsmål (mom. 12)

Yvonne Ruwaida (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 33

börjar med "I likhet" och slutar med "yrkande 13" bort ha

följande lydelse:

Enligt utskottets mening finns det övervägande skäl som talar

för att den av Marknadsföringsutredningen föreslagna

bestämmelsen om s.k. omvänd bevisbörda beträffande

vederhäftighetskravet när det gäller sakuppgifter i

marknadsföringen bör genomföras. Även om det, såsom anförs i

propositionen, finns en del nackdelar med den föreslagna

bevisbörderegeln kan man, enligt utskottets mening, inte bortse

från att en sådan regel har ett betydande pedagogiskt värde och

dessutom bidrar till att öka lagens tydlighet.

Utskottet förordar på anförda skäl att regeringen snarast

möjligt framlägger ett förslag i enligt med det anförda. Som

tidigare sagts förordar utskottet att den nya

marknadsföringslagen skall träda i kraft den 1 januari 1996.

Utskottet anser det önskvärt att den ovan förordade bestämmelsen

kan träda i kraft samtidigt med den nya lagen.

Vad utskottet sålunda anfört med anledning av motion L18

yrkande 13 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till

känna.

dels att utskottets hemställan under 12 bort ha följande

lydelse:

12. beträffande bevisbördan i marknadsföringsmål

att riksdagen med anledning av motion 1994/95:L18 yrkande 13

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

Särskilt yttrande

Marknadsdomstolens fortsatta verksamhet

Agne Hansson (c), Rolf Dahlberg (m), Stig Rindborg (m), Birgit

Henriksson (m), Bengt Harding Olson (fp), Henrik S Järrel (m)

och Rigmor Ahlstedt (c) anför:

Vi ansluter oss till vad justitieutskottets ledamöter från

Moderata samlingspartiet, Centerpartiet, Folkpartiet och

Kristdemokraterna anfört i sin avvikande mening i

justitieutskottets yttrande till lagutskottet i detta ärende.

Propositionens lagförslag

1 Förslag till marknadsföringslag

Bilaga 1

2 Förslag till lag om ändring i radiolagen (1966:755)

3 Förslag till lag om ändring i lagen (1970:417) om

Marknadsdomstol m.m.

4 Förslag till lag om ändring i lagen (1978:763) med vissa

bestämmelser om marknadsföring av alkoholdrycker

5 Förslag till lag om ändring i konsumentförsäkringslagen

(1980:38)

6 Förslag till lag om ändring i konsumenttjänstlagen

(1985:716)

7 Förslag till lag om ändring i konsumentköplagen (1990:932)

8 Förslag till lag om ändring i prisinformationslagen

(1991:601)

9 Förslag till lag om ändring i konsumentkreditlagen

(1992:830)

10 Förslag till lag om ändring i lagen (1992:1672) om

paketresor

11 Förslag till lag om ändring i tobakslagen (1993:581)

Av utskottet föreslagen ändring i regeringens förslag till

marknadsföringslag

Bilaga 2

Regeringens förslag Utskottets förslag

24 §

Marknadsstörningsavgiften Marknadsstörningsavgiften

skall fastställas till skall fastställas till

lägst fem tusen kronor och lägst fem tusen kronor och

högst fem miljoner kronor. högst fem miljoner kronor.

Avgiften får dock inte

överstiga tio procent av

näringsidkarens

årsomsättning närmast

föregående

räkenskapsår.

Avgiften får inte

överstiga tio procent av

näringsidkarens

årsomsättning.

Årsomsättningen skall

avse omsättningen

närmast föregående

räkenskapsår. Om

överträdelsen har skett

under näringsidkarens

första verksamhetsår

eller om uppgifter om

årsomsättning annars

saknas eller är

bristfälliga, får

årsomsättningen

uppskattas.

Riktas talan mot flera näringsidkare, skall avgiften

fastställas särskilt för var och en av dem.

Av utskottet framlagt förslag till

Lag om ändring i lagen (1970:417) om Marknadsdomstol m.m.

Bilaga 3

Härigenom föreskrivs att 1, 13, 14, 15 och 20 §§ lagen

(1970:417) om Marknadsdomstol m.m.1 skall ha följande

lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §2

Marknadsdomstolen handlägger mål enligt

1. konkurrenslagen (1993:20),

2. marknadsföringslagen 2. marknadsföringslagen

(1975:1418), (0000:000),

3. lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden,

4. lagen (1984:292) om avtalsvillkor mellan näringsidkare,

5. produktsäkerhetslagen (1988:1604),

6. lagen (1994:615) om 6. lagen (1994:615) om

ingripande mot otillbörligt ingripande mot otillbörligt

beteende vid upphandling. beteende avseende offentlig

upphandling.

Bestämmelserna i 14, 15 och Bestämmelserna i 14, 15 och

16--22 §§ tillämpas 16--22 §§ tillämpas

inte i mål enligt inte i mål enligt

konkurrenslagen (1993:20). I konkurrenslagen (1993:20)

stället gäller vad som eller marknadsföringslagen

föreskrivits i den lagen. (0000:000). I mål enligt

marknadsföringslagen

tillämpas inte heller 13 a

§. I stället gäller

vad som föreskrivits i

dessa lagar.

13 §3

Ansökan görs skriftligen Ansökan görs skriftligen

om förbud eller om förbud eller

åläggande enligt 2--4 åläggande enligt 1 §

§§ lagen (1994:1512) om

marknadsföringslagen avtalsvillkor i

(1975:1418), 1 § lagen konsumentförhållanden, 1

(1994:1512) om avtalsvillkor i § lagen (1984:292) om

konsumentförhållanden, 1 avtalsvillkor mellan

§ lagen (1984:292) om näringsidkare, 5--9

avtalsvillkor mellan §§ eller 12 § tredje

näringsidkare eller 5--9 stycket

§§ eller 12 § tredje produktsäkerhetslagen

stycket (1988:1604) eller 3 § lagen

produktsäkerhetslagen (1994:615) om ingripande mot

(1988:1604) eller 3 § lagen otillbörligt beteende

(1994:615) om ingripande mot avseende offentlig

otillbörligt beteende upphandling. Av ansökan

avseende offentlig skall de skäl framgå

upphandling. Av ansökan på vilka ansökan grundas

skall de skäl framgå och den utredning som

på vilka ansökan grundas sökanden åberopar.

och den utredning som

sökanden åberopar.

1 Lagen omtryckt 1984:294 2

Senaste lydelse 1994:1514 3

Senaste lydelse 1994:1514

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

14 §4

Sökanden och hans motpart skall beredas tillfälle att vid

sammanträde inför Marknadsdomstolen lägga fram sina synpunkter

och förebringa den utredning de vill åberopa.

I mål enligt I mål enligt lagen

marknadsföringslagen (1994:1512) om avtalsvillkor i

(1975:1418), lagen (1994:1512) konsumentförhållanden

om avtalsvillkor i och produktsäkerhetslagen

konsumentförhållanden (1988:1604) skall

och produktsäkerhetslagen Konsumentombudsmannen kallas

(1988:1604) skall till sammanträde, även

Konsumentombudsmannen kallas om han inte är sökande.

till sammanträde, även Vidare skall den som medverkar

om han inte är sökande. enligt 13 a § kallas till

Vidare skall den som medverkar sammanträde. I mål

enligt 13 a § kallas till enligt lagen (1994:615) om

sammanträde. I mål ingripande mot otillbörligt

enligt lagen (1994:615) om beteende avseende offentlig

ingripande mot otillbörligt upphandling skall

beteende avseende offentlig Konkurrensverket kallas till

upphandling skall sammanträde, även om

Konkurrensverket kallas till verket inte är sökande.

sammanträde, även om

verket inte är sökande.

Före sammanträde kan muntlig eller skriftlig förberedelse äga

rum i den utsträckning domstolen bestämmer.

15 §5

Mål får avgöras och dom med anledning av särskild prövning

enligt 15 a § meddelas utan sammanträde enligt 14 § första

stycket, om tillfredsställande utredning föreligger och part

inte begär sammanträde. Ansökan som uppenbart inte förtjänar

avseende får avslås utan sådant sammanträde.

Fråga om förbud eller Fråga om förbud eller

åläggande enligt 13 § åläggande enligt 6 §

marknadsföringslagen lagen (1994:1512) om

(1975:1418), 6 § lagen avtalsvillkor i

(1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden,

konsumentförhållanden, 21 §

21 § produktsäkerhetslagen

produktsäkerhetslagen (1988:1604) eller 4 § lagen

(1988:1604) eller 4 § lagen (1994:615) om ingripande mot

(1994:615) om ingripande mot otillbörligt beteende

otillbörligt beteende avseende offentlig upphandling

avseende offentlig upphandling får prövas utan

får prövas utan sammanträde enligt 14 §

sammanträde enligt 14 § första stycket.

första stycket.

Förbud eller åläggande som avses i andra stycket får inte

beslutas utan att den som förbudet eller åläggandet avser fått

tillfälle att yttra sig i frågan, såvida det inte finns

anledning anta, att han avvikit eller eljest håller sig undan. I

ett mål om åläggande eller förbud enligt 5--9 §§ eller 12 §

tredje stycket produktsäkerhetslagen får Marknadsdomstolen dock

även i annat fall omedelbart meddela beslut enligt 21 § samma

lag, om synnerliga skäl föreligger.

4 Senaste lydelse 1994:1514

5 Senaste lydelse 1994:1514

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

20 §6

Skall ansökan, kallelse eller föreläggande tillställas en part

eller någon annan, sker det genom delgivning. Detsamma gäller

dom eller beslut som sänds enligt 19 §. För andra handlingar får

delgivning användas om det anses erforderligt.

Delgivning av sådana domar Delgivning av sådana domar

eller beslut av eller beslut av

Marknadsdomstolen, som Marknadsdomstolen, som

innefattar innefattar

vitesföreläggande enligt vitesföreläggande enligt

marknadsföringslagen lagen (1994:1512) om

(1975:1418), lagen (1994:1512) avtalsvillkor i

om avtalsvillkor i konsumentförhållanden,

konsumentförhållanden, lagen (1984:292) om

lagen (1984:292) om avtalsvillkor mellan

avtalsvillkor mellan näringsidkare eller

näringsidkare eller produktsäkerhetslagen

produktsäkerhetslagen (1988:1604), får inte ske

(1988:1604), får inte ske enligt 12 §

enligt 12 § delgivningslagen (1970:428),

delgivningslagen (1970:428), om det inte finns anledning

om det inte finns anledning att anta att den sökte har

att anta att den sökte har avvikit eller på annat

avvikit eller på annat sätt håller sig undan.

sätt håller sig undan.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.

2. Föreskrifterna i 1, 13, 14, 15 och 20 §§ i deras äldre

lydelse skall fortfarande tillämpas i ärenden om förbud eller

ålägganden som handläggs enligt punkten 4

övergångsbestämmelserna till marknadsföringslagen (0000:000).

6 Senaste lydelse 1994:1514

Konstitutionsutskottets yttrande

1994/95:KU4y

Bilaga 4

Konstitutionella förutsättningar för lagstiftning med förbud

mot diskriminerande reklam

Till lagutskottet

Inledning

I proposition 1994/95:123 lägger regeringen fram förslag till

en ny marknadsföringslag som ersätter marknadsföringslagen

(1975:1418).

Lagutskottet har berett konstitutionsutskottet tillfälle att

yttra sig över propositionen jämte de motioner som väckts med

anledning av den.

Propositionen behandlar bl.a. frågan om förbud mot

diskriminerande reklam. I ärendet förekommer en promemoria som

har upprättats på uppdrag av Civildepartementet (Ds 1994:64). I

promemorian, som har remissbehandlats, anförs att det inte kan

anses råda någon tvekan om att lagstiftning mot kränkande reklam

kan införas utan hinder av tryckfrihetsförordningen. I

promemorian föreslås att det i marknadsföringslagen görs ett

tillägg av innebörd att diskriminerande inslag i reklamen skall

beaktas vid bedömningen av vad som är god marknadsföringssed. I

likhet med ett flertal remissinstanser anser emellertid

regeringen att lagstiftning med förbud mot diskriminerande

reklam inte kan införas utan grundlagsändringar. Regeringen

lägger därför inte fram något förslag till sådan lagstiftning.

Enligt regeringen bör reklam med diskriminerande inslag i vissa

fall kunna bedömas som otillbörlig mot konsumenter men inte på

den grunden att reklamen är diskriminerande utan på någon annan

grund, såsom att den är vilseledande eller annars ovederhäftig.

I motionerna L13 (v), L16 (c), L18 (mp) och L19 (kds), som har

väckts med anledning av propositionen, förespråkas lagstiftning

med förbud mot diskriminerande reklam.

Konstitutionsutskottet begränsar sitt yttrande till frågan om

sådan lagstiftning kan införas utan grundlagsändringar. Innan

utskottet kommer närmare in på detta spörsmål skall utskottet

först beröra förhållandet mellan reklamen och den

tryckfrihetsrättsliga regleringen ur ett mera allmänt

perspektiv.

Tryckfrihetsförordningen och reklamen

I tryckfrihetsförordningen finns några bestämmelser som rör

förhållandet mellan tryckfrihetsförordningen och den

kommersiella reklamen. I 1 kap. 9 § föreskrivs att utan hinder

av tryckfrihetsförordningen gäller vad som föreskrivs i lag om

förbud mot kommersiella annonser i den mån annonserna används

vid marknadsföring av alkoholhaltiga drycker eller tobaksvaror.

Vidare undantas genom 7 kap. 2 § tryckfrihetsförordningen

annonser och därmed jämförbara meddelanden från det

tryckfrihetsrättsliga ansvarssystemet.

De nämnda bestämmelserna reglerar emellertid inte fullständigt

förhållandet mellan tryckfrihetsförordningen och den

kommersiella reklamen. Begränsningarna i grundlagsskyddet går

nämligen längre än vad som följer av bestämmelserna. När det

gäller att bestämma tryckfrihetsförordningens tillämplighet i

fråga om kommersiell reklam måste man också utgå från reglerna i

tryckfrihetsförordningen om tryckfrihetens innebörd och syfte

och om vilka ingripanden som är tillåtna vid missbruk av

tryckfriheten.

Med tryckfrihet förstås enligt 1 kap. 1 §

tryckfrihetsförordningen varje medborgares rätt att ge ut

skrifter utan några av myndigheter eller andra allmänna organ i

förväg lagda hinder, rätten att inte kunna åtalas på grund av

skriftens innehåll annat än inför en laglig domstol och rätten

att inte kunna straffas för innehållet i annat fall än då det

strider mot tydlig lag. I överensstämmelse med dessa grunder för

en allmän tryckfrihet och för att säkerställa ett fritt

meningsutbyte och en allsidig upplysning står det enligt

paragrafen varje medborgare fritt att -- med iakttagande av

bestämmelserna i tryckfrihetsförordningen -- i tryckt skrift

yttra sina tankar och åsikter, offentliggöra allmänna handlingar

och meddela uppgifter och underrättelser i vad ämne som helst.

1812 års tryckfrihetsförordning innehöll en bestämmelse om att

ingen kunde tilltalas eller straffas för en tryckt skrifts

innehåll i annan ordning eller i annat fall än förordningen

stadgade. Bestämmelsen ger uttryck för tryckfrihetsförordningens

exklusivitet som straff- och processlag. Enligt vad

Yttrandefrihetsutredningen anför (SOU 1983:70 s. 218) är det

troligt att bestämmelsen ursprungligen innebar att alla genom

tryckt skrift begångna brott -- oavsett om de innefattade

missbruk av det fria ordet eller ej -- skulle straffas i den

ordning tryckfrihetsförordningen angav. Den uppfattningen kom

dock med tiden att bli bestridd.

I den nu gällande tryckfrihetsförordningen finns motsvarande

stadgande i 1 kap. 3 §.

I förarbetena behandlades räckvidden av denna bestämmelse

utförligt av 1944 års tryckfrihetssakkunniga. De sakkunniga

anförde att den i den dåvarande tryckförordningen uttryckta

principen att grundlagen ensam reglerade brottsligheten av en

tryckt skrifts innehåll hade en begränsad räckvidd. Den gällde

inte i fråga om varje förfarande, i vilket skriftens innehåll

taget i bokstavlig mening ingick som ett led. Vissa brott, vid

vilka tryckt skrift kommit till användning, bedömdes enligt de

sakkunniga omedelbart enligt bestämmelser i annan lag. De

anförde att den uppdelning som skett mellan tryckfrihetsbrott

och brott som föll under vanlig lag i praktiken vunnit en viss

stadga. De sakkunniga menade att förklaringen till att det måste

anses naturligt och riktigt att omedelbart under straffbud i

andra lagar än tryckfrihetsförordningen hänföra vissa

förfaranden, som skedde genom eller med hjälp av yttranden eller

meddelanden i en tryckt skrift, låg i att dessa förfaranden är

brottsliga i andra avseenden än som ett överskridande av

yttrandefrihetens gränser. Tryckfrihetens innebörd och syfte

måste vara avgörande. Tryckfrihetsförordningen hade enligt de

sakkunniga inte som sitt syfte att i alla avseenden reglera

bruket av tryckta skrifter. De sakkunniga menade att begagnandet

av trycket som ett medel i den enskilda näringsverksamhetens

tjänst inte krävde grundlagsskydd och att därför inte heller

oredliga eller illojala yttranden och meddelanden borde

kriminaliseras som tryckfrihetsbrott. De sakkunniga anförde

vidare att den gränsdragning som genom rättsutvecklingen kommit

till stånd mellan tryckfrihetsbrotten och andra genom eller med

hjälp av tryckta skrifter begångna brott uppenbarligen ur

praktisk synpunkt var tillfredsställande (SOU 1947:60 s. 119

f.).

I propositionen med förslag till tryckfrihetsförordning m.m.

anslöt sig det föredragande statsrådet till de sakkunnigas

uppfattning. Han menade att de synpunkter som är bestämmande för

begreppet tryckfrihetsbrott föranledde att dit räknades endast

sådana brott som innebar missbruk av den yttrandefrihet

tryckfrihetsförordningen avsåg att värna, under det att brott

som inte var av den beskaffenheten borde kunna straffas

omedelbart enligt vanlig lag, även om en framställning i en

tryckt skrift ingick som ett led i det brottsliga förfarandet

(prop. 1948:230 s. 172).

I förarbetena till tryckfrihetsförordningen intogs alltså den

ståndpunkten att räckvidden av bestämmelsen i 1 kap. 3 § är

beroende av en tolkning av syftet med tryckfrihetsförordningen

sådant det har kommit till uttryck i främst 1 kap. 1 §.

Innehållet i en tryckt skrift kan vara ett led i flera slag av

brott utan att brotten utgör "missbruk av tryckfriheten eller

medverkan däri". Som exempel kan nämnas bedrägeri genom annons i

en tidning. Sådana brott kan bestraffas genom vanlig lag. De är

med de tryckfrihetssakkunnigas ord straffbara i andra avseenden

än som ett överskridande av yttrandefrihetens gränser.

Utanför tryckfrihetsförordningens syfte faller att skydda

näringsidkares ekonomiska intressen. Med den utgångspunkten

anses bestämmelsen i 1 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen inte

hindra att reklam i viss utsträckning underkastas regler i

vanlig lag. Allmän enighet råder om att efterhandsingripanden

mot framställningar som är av utpräglat kommersiell natur och

har rent kommersiella förhållanden till föremål och som är

otillbörliga mot konsumenter eller näringsidkare kan göras

utanför tryckfrihetens ram (prop. 1986/87:151 s. 47 f.).

Föreskrifter av detta slag finns också i marknadsföringslagen

(1975:1418) och i det nu aktuella förslaget till ny

marknadsföringslag.

Enligt vad som anförs i proposition 1986/87:151 (s. 48) är det

däremot omdiskuterat i vad mån tryckfrihetsförordningens regler

i övrigt -- t.ex. om ensamansvar, om ansvarsfrihet för meddelare

och om rätt till anonymitet -- är tillämpliga på kommersiell

reklam i en tryckt skrift. Det sägs vidare att det också kan

synas osäkert vilken betydelse förbudet mot censur och andra

hindrande åtgärder i 1 kap. 2 § har i fråga om möjligheterna

att ingripa mot sådan reklam.

Yttrandefrihetsgrundlagen och reklamen

Yttrandefrihetsgrundlagen bygger på samma principiella synsätt

som tryckfrihetsförordningen när det gäller gränsen mellan

grundlagsenliga och icke grundlagsenliga ingripanden mot reklam.

Genom 1 kap. 12 § första stycket är det möjligt att i lag

förbjuda kommersiella annonser i den mån annonserna används vid

marknadsföring av alkoholhaltiga drycker eller tobaksvaror.

Enligt andra stycket är det vidare möjligt att genom lag

förbjuda kommersiell reklam i radio och TV och att, för det fall

reklamen är tillåten, i lag föreskriva betingelserna för

reklamen. Meningen med den bestämmelsen är enligt förarbetena

att öppna en möjlighet att genom lag avgöra om reklam skall få

förekomma i inhemsk radio och TV och att reglera villkoren för

sådan reklam inom de ramar som bestäms av grundlagens syfte. I

förarbetena sägs vidare att bestämmelsen innebär en lösning som

skiljer sig från den som finns i tryckfrihetsförordningen i så

måtto att möjligheten till lagstiftning uttryckligen nämns i

lagtexten och inte bara framgår av en tolkning av grundlagen med

hänsyn till dess syfte. Förklaringen till skillnaden anges ligga

i att medgivandet till lagstiftning gäller såväl förbud mot

reklam som reglering av reklamens villkor (prop. 1990/91:64 s.

113).

De båda grundlagarna och diskriminerande reklam

De konstitutionella aspekterna på lagstiftning med förbud mot

diskriminerande reklam har tidigare varit föremål för behandling

i olika sammanhang.

År 1977 behandlade konstitutionsutskottet motionsyrkanden

(vpk) om förbud i grundlagen mot spridande av diskriminerande

uppfattningar om kvinnor samt förbud i särskild lag mot

kvinnodiskriminerande text och bilder, även i reklam. Utskottet

fann att yrkandena berörde tryckfrihetens grundvalar -- rätten

att i tryckt skrift uttrycka åsikter i vilket ämne som helst.

Utskottet underströk att inskränkningar i denna rätt är tillåtna

endast i de fall som särskilt anges i tryckfrihetsförordningen.

Utskottet uttalade också att en lag med förbud mot

kvinnodiskriminerande reklam synes fordra stöd i

tryckfrihetsförordningen (bet. KU 1976/77:27).

I förarbetena till yttrandefrihetsgrundlagen uttalas att

yttrandefrihetsgrundlagen på sitt tillämpningsområde inte

innebär något annat än det som redan gäller enligt

tryckfrihetsförordningen i fråga om könsdiskriminerande reklam

(prop. 1990/91:64 s. 113).

Konsumentpolitiska kommittén tog på regeringens uppdrag upp

frågan om lagstiftning mot könsdiskriminerande reklam. I sitt

betänkande Hushållning för välfärd (SOU 1985:32) ansåg kommittén

att det behövs grundlagsändringar för att lagstiftning mot

könsdiskriminerande reklam skall kunna införas och lade inte

fram något formellt förslag om införande av en sådan

lagstiftning.

I februari 1989 överlämnade Konsumentverket rapporten

1988/89:5 Könsdiskriminerande reklam -- nu skall den bort. Med

utgångspunkt från rapporten upprättades i december 1990 inom

Civildepartementet promemorian Lagstiftning mot

könsdiskriminerande marknadsföring (MA 581/89). I promemorian

föreslogs en särskild lag enligt vilken en könsdiskriminerande

reklamåtgärd vid tillämpning av marknadsföringslagen skulle

anses vara en sådan otillbörlig handling som avses i

generalklausulen i 2 § marknadsföringslagen. Lagstiftningen

bedömdes i promemorian kunna ske utan grundlagsändring.

Promemorian remissbehandlades. Remisskritiken var blandad, bl.a.

när det gällde behovet av grundlagsändring.

Slutligen skall nämnas den i inledningen berörda promemorian

Diskriminerande reklam (Ds 1994:64).

Konstitutionsutskottets bedömning

Som framgått av det föregående finns det ett begränsat utrymme

för att vid sidan av grundlagarna ingripa mot reklam i de medier

som omfattas av grundlagarna. När det gäller att avgöra i vilken

mån sådana ingripanden är möjliga på grund av att reklamen har

ett innehåll som ger uttryck för diskriminering får

konstitutionsutskottet anföra följande.

Tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen

tillförsäkrar alla en rätt att i bl.a. tryckta skrifter och

filmer yttra sina tankar och åsikter, offentliggöra allmänna

handlingar samt meddela uppgifter och underrättelser i "vad ämne

som helst". Grundlagarna innehåller ingen definition av vad

slags uppgifter, tankar m.m. som är skyddsvärda eller inte

skyddsvärda och som därför bör omfattas av deras skyddsregler

eller inte. De sanktioner som kan förekomma får enligt

grundlagarna utkrävas endast om innehållet i framställningen är

straffbart som missbruk av tryckfriheten eller yttrandefriheten.

De skall då utkrävas i den ordning som föreskrivs i

grundlagarna, dvs. inför allmän domstol med tillgång till jury.

Grundlagarna lämnar inte något utrymme för att föreskriva

sanktioner av annat slag eller i andra former därför att

innehållet i en framställning verkat kränkande på en eller flera

personer. Detta gäller även om framställningen har ett

kommersiellt ändamål. En lagstiftning med förbud mot

diskriminerande reklam rör, som konstitutionsutskottet anförde

år 1977, således tryckfrihetens grundvalar.

Konstitutionsutskottet anser därför, i likhet med regeringen,

att en sådan lagstiftning inte kan införas utan

grundlagsändringar.

Stockholm den 14 februari 1995

På konstitutionsutskottets vägnar

Birgit Friggebo

I beslutet har deltagit: Birgit Friggebo (fp), Kurt Ove

Johansson (s), Catarina Rönnung (s), Anders Björck (m), Ingvar

Johnsson (s), Widar Andersson (s), Tone Tingsgård (s), Birgitta

Hambraeus (c), Björn von Sydow (s), Jerry Martinger (m), Barbro

Hietala Nordlund (s), Kenneth Kvist (v), Pär-Axel Sahlberg (s),

Inger René (m), Peter Eriksson (mp), Håkan Holmberg (fp) och

Nils Fredrik Aurelius (m).

Justitieutskottets yttrande

1994/95:JuU3y

Bilaga 5

Ny marknadsföringslag

Till lagutskottet

Inledning

Proposition 1994/95:123 om ny marknadsföringslag har hänvisats

till lagutskottet, som berett bl.a. justitieutskottet tillfälle

att yttra sig över propositionen och de motioner som väckts med

anledning av propositionen i de delar som berör utskottets

beredningsområde.

Med anledning av propositionen har väckts motionerna

1994/95:L13--L19.

Ärendet föranleder följande yttrande från justitieutskottet.

Utskottet

Yttrandets omfattning

Justitieutskottet, som konstaterar att väckta motioner inte

handlar om de delar av propositionen som berör utskottets

beredningsområde, inskränker sitt yttrande till att gälla dels

frågan om införande av sanktionsavgifter, dels den föreslagna

instansordningen i marknadsföringsmål.

Gällande rätt

Den nu gällande marknadsföringslagen (1975:1418) trädde i

kraft den 1 juli 1976. Den innehåller den grundläggande

regleringen av reklam och annan marknadsföring. Lagen har till

ändamål att främja konsumenternas intressen i samband med

näringsidkares marknadsföring av varor, tjänster och andra

nyttigheter och att motverka marknadsföring som är otillbörlig

mot konsumenter eller näringsidkare (1 §).

Lagen innehåller tre s.k. generalklausuler, som i allmänna

ordalag anger vad en näringsidkare skall iaktta vid sin

marknadsföring. Generalklausulerna behandlar otillbörlig

marknadsföring (2 §), informationsskyldighet (3 §) och

produktotjänlighet (4 §). De sanktioner som lagen erbjuder för

att säkerställa efterlevnaden av marknadsföringslagens

generalklausuler utgörs av förbud mot att fortsätta det påtalade

förfarandet resp. ålägganden att lämna information i något visst

avseende. Förbuden och åläggandena kan kombineras med vite.

Konsumentverket/Konsumentombudsmannen är den centrala

övervakande och ingripande myndigheten på

marknadsföringsområdet. De dömande uppgifterna ankommer på

Marknadsdomstolen, som är en specialdomstol. Marknadsdomstolen

handlägger mål enligt konkurrenslagen (1993:20),

marknadsföringslagen, lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i

konsumentförhållanden, lagen (1984:292) om avtalsvillkor mellan

näringsidkare, produktsäkerhetslagen (1988:1604) och lagen

(1994:615) om ingripande mot otillbörligt beteende avseende

offentlig upphandling.

I materiellt hänseende innehåller marknadsföringslagen

dessutom tre straffsanktionerade bestämmelser (6--8 §§). Dessa

tar sikte på sådana marknadsföringsåtgärder som anses särskilt

otillbörliga mot konsumenterna. Det gäller uppsåtligt användande

av vilseledande framställning, vissa rabattmärkeserbjudanden och

vissa andra kombinerade erbjudanden. Bestämmelserna har

tillämpats mycket sparsamt. Det beror i första hand på att de

straffbara förhållandena samtidigt faller inom ramen för

generalklausulerna.

Talan enligt generalklausulerna kan riktas mot juridiska

personer medan talan enligt de tre straffsanktionerade

bestämmelserna kan riktas enbart mot fysiska personer.

Den som bryter mot vissa förbud eller mot vissa föreskrifter i

marknadsföringslagen skall jämlikt 19 § nämnda lag ersätta den

skada som uppkommer för konkurrerande näringsidkare.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen läggs fram förslag till en ny

marknadsföringslag som ersätter 1975 års marknadsföringslag.

Den nya lagen syftar till att i huvudsaklig överensstämmelse

med den nu gällande lagen främja konsumenternas och

näringsidkarnas intressen i samband med näringsidkares

marknadsföring av varor, tjänster och andra nyttigheter och att

motverka marknadsföring som är otillbörlig mot konsumenter eller

näringsidkare.

Systemet med vitessanktionerade generalklausuler behålls. Vid

sidan om dessa införs särskilda regler med konkreta förbud mot

och krav på vissa marknadsföringsåtgärder. Överträdelser av de

särskilda reglerna kan medföra att en näringsidkare ådöms en

sanktion i form av en marknadsstörningsavgift.

Skadeståndssanktionen utvidgas på så sätt att skadestånd skall

kunna utgå, dels till andra näringsidkare, oavsett om dessa är

konkurrenter till den felande näringsidkaren eller inte, dels

till konsumenter. Vidare skall överträdelse av ett åläggande att

lämna information som har meddelats med stöd av lagen kunna

medföra skadeståndsskyldighet.

I marknadsföringsmål införs ett tvåinstanssystem med

Stockholms tingsrätt som första instans och Marknadsdomstolen

som andra och sista instans. Rättegångsbalkens regler skall i

princip tillämpas på marknadsföringsmålen.

Konsumentombudsmannens primära talerätt när det gäller förbud

och ålägganden avskaffas. I mål om marknadsstörningsavgift skall

Konsumentombudsmannen ha primär talerätt, med rätt för en

enskild näringsidkare som berörs av överträdelsen och en

sammanslutning av näringsidkare att föra talan, om

Konsumentombudsmannen beslutar att inte göra det.

En ny marknadsföringslag föranleder ändringar i annan

lagstiftning. I propositionen läggs fram förslag också till

sådana följdändringar.

Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 juli 1995.

Överväganden

Marknadsstörningsavgift

En ny konkurrenslag (1993:20) trädde i kraft den 1 juli 1993

(prop. 1992/93:56, Nu17, rskr. 144). I den lagen har den

tidigare kriminaliseringen ersatts av ett avgiftsansvar som

sanktion vid överträdelser av lagens förbud. Sanktionen benämns

konkurrensskadeavgift.

Enligt den nu aktuella propositionen (s. 102) har

konkurrensrätten och marknadsföringsrätten sakligt och

historiskt sett många beröringspunkter. Det anses därför

värdefullt att i den nya marknadsföringslagen skapa ett

sanktionssystem som på väsentliga punkter överensstämmer med

konkurrenslagens.

Mot den bakgrunden föreslås i propositionen införandet av ett

system med sanktionsavgifter i marknadsföringsmål (22--28 §§

förslaget till marknadsföringslag). Systemet innebär att en

särskild avgift benämnd marknadsstörningsavgift införs vid

uppsåtliga eller oaktsamma överträdelser av vissa i lagen

uppställda s.k. katalogregler. Avgiftsansvaret ersätter det

nuvarande straffansvaret i marknadsföringsmål.

Marknadsstörningsavgiften skall fastställas till lägst fem

tusen och högst fem miljoner kronor. Avgiften får dock inte

överstiga tio procent av näringsidkarens omsättning föregående

räkenskapsår. I ringa fall skall avgift inte dömas ut. Avgiften

skall också kunna efterges om det föreligger synnerliga skäl.

I mål om marknadsstörningsavgift skall Konsumentombudsmannen

ha primär talerätt, med rätt för en enskild näringsidkare som

berörs av överträdelsen och en sammanslutning av näringsidkare

att föra talan, om Konsumentombudsmannen beslutar att inte göra

det. Mål om marknadsstörningsavgift skall handläggas av

Stockholms tingsrätt som första instans. Överklagande skall ske

till Marknadsdomstolen, som också är sista instans. Avgiften får

dömas ut bara om stämningsansökan har delgetts den mot vilken

anspråket riktas inom fem år från det att överträdelsen

upphörde.

Utskottet vill inledningsvis erinra om statsmakternas tidigare

uttalanden att kriminalisering som en metod för att söka hindra

överträdelser av olika normer i samhället bör användas med

försiktighet (jfr prop. 1994/95:23 s. 52 f, JuU2, rskr. 40). I

det sammanhanget påpekades också att kriminalisering inte heller

är det enda och mest effektiva medlet för att motverka oönskade

beteenden. Utskottet ser inget principiellt hinder mot att i

vissa fall ersätta kriminalisering med sanktionsavgifter. En

annan sak är att införandet av nya avgiftssystem på olika

områden nu synes ske utan att ha föregåtts av någon mer ingående

eller grundläggande diskussion. Utskottet vill i sammanhanget

framföra att det är angeläget med en allmän översyn av systemet

med sanktionsavgifter.

Som anförs i propositionen (s. 102) kan ett system med

sanktionsavgifter jämfört med kriminalisering ha vissa fördelar.

Sanktionsavgifter kan till skillnad från straffrättsliga

påföljder påföras både fysiska och juridiska personer. En

sanktionsavgift kan bestämmas så att den blir betydligt mer

ekonomiskt kännbar för näringsidkaren och den kan därmed verka

avskräckande på andra företag/företagare. Avgiften kan anpassas

efter såväl det aktuella företagets storlek och ställning på

marknaden, som överträdelsens karaktär och omfattning.

Ytterligare en fördel kan vara att en sanktionsavgift inte

behöver behandlas i den för brottmål stadgade ordningen. Frågan

om en marknadsstörningsavgift skulle således kunna handläggas i

samma ordning som andra marknadsföringsmål.

I propositionen (s. 103) anmärks att sanktionsavgifter utmärks

i förhållande till straffansvar generellt av att avgift kan

dömas ut oberoende av subjektiva omständigheter. Ett undantag

anges vara den ovan nämnda konkurrensskadeavgiften, som kräver

att företaget i fråga brutit mot konkurrenslagen uppsåtligen

eller av oaktsamhet (26 § konkurrenslagen), och huruvida

detta innebär ett nytt synsätt sägs vara svårt att avgöra. Här

påpekas att konkurrenslagens regelsystem är påverkat av

EG-rätten, som fordrar uppsåt eller oaktsamhet för sådana

överträdelser. I propositionen föreslås på motsvarande sätt att

marknadsstörningsavgiften skall kunna dömas ut vid uppsåtliga

eller oaktsamma överträdelser av de s.k. katalogreglerna i

marknadsföringslagen.

Utskottet ser för sin del inte skäl till någon erinran mot

förslaget i denna del. Förslagets utformning ligger dessutom i

linje med vad riksdagen uttalade i ett ärende år 1982 (jfr prop.

1981/82:142, JuU53, rskr. 328), som gällde riktlinjer för regler

om sanktionsavgifter mot bl.a. juridiska personer i syfte att

eliminera det intresse av att skaffa sig obehöriga vinster som

kan ligga bakom regelöverträdelser av olika slag. Utskottet

uttalade då att det var viktigt att slå fast att riktlinjerna

för ett avgiftssystem skulle utgå från den straffrättsliga

skuldprincipen även om avgiftsskyldighet förutsattes kunna i

särskilda fall bygga på strikt ansvar. I en proposition från år

1985 uttalades att dessa riktlinjer som riksdagen antagit på

området alltjämt borde vara vägledande (se prop. 1985/86:23 s.

18).

Marknadsstörningsavgiften skall, som framförs ovan,

fastställas till lägst fem tusen kronor och högst fem miljoner

kronor. Avgiften får dock inte överstiga tio procent av

näringsidkarens årsomsättning föregående räkenskapsår (24 §

förslaget till marknadsföringslag).

I författningskommentaren till nämnda bestämmelse (prop. s.

176) anförs att om överträdelsen sker under en näringsidkares

första verksamhetsår får årsomsättningen uppskattas med stöd av

tillgängliga uppgifter. Detta sägs också få göras även i andra

fall när sådana uppgifter saknas eller är uppenbart

bristfälliga. Utskottet anser för sin del med hänvisning till

legalitetsprincipen att detta bör framgå av lagtexten.

Med nyss gjorda uttalanden anser sig utskottet kunna

tillstyrka propositionen i nu behandlad del.

Instansordningen i marknadsföringsmål

I dag gäller att Marknadsdomstolen prövar frågor om åläggande

och förbud enligt marknadsföringslagen medan talan om straff,

utdömande av vite, utplånande av vilseledande framställningar

och om skadestånd förs vid allmän domstol. Marknadsdomstolens

avgöranden går enligt 2 § lagen (1970:417) om Marknadsdomstol

m.m. inte att överklaga.

Som framgår av propositionen har frågan om vilket eller vilka

organ som skall utöva den dömande funktionen i marknadsrättsliga

mål varit föremål för överväganden vid ett flertal tillfällen

(se bl.a. prop. 1970:57, 1971:15, 1975/76:81, 1976/77:110 och

1981/82:165 samt bet. 1970:3LU45, 1971:NU7, 1975/76:NU14 och

1978/79:NU27). I samtliga dessa lagstiftningsärenden konstateras

att ordningen med Marknadsdomstolen som ensam instans i förbuds-

och åläggandemål är att föredra framför andra alternativ. Saken

sägs dock ha kommit i ett annat läge genom reformeringen av

konkurrensmålen. Enligt propositionen (s. 37) finns det även i

processuellt hänseende skäl att välja samma lösning på

marknadsföringsområdet som valts på konkurrensområdet i den nya

konkurrenslagen. För detta talar bl.a. det nära sambandet mellan

konkurrenspolitiken och konsumentpolitiken.

Enligt regeringen kräver, som anfördes när frågan behandlades

i samband med nya konkurrenslagen, införandet av ett system med

sanktionsavgifter av rättssäkerhetsskäl att det finns

möjligheter till överklagande. I propositionen föreslås därför

att Stockholms tingsrätt blir första instans i alla

marknadsföringsmål. Domar och beslut i marknadsföringsmål skall

kunna överklagas till Marknadsdomstolen som sista instans. Mål

om utdömande av vite som har förelagts med stöd av

marknadsföringslagen skall även i fortsättningen handläggas i

allmän domstol.

Förfarandet vid Stockholms tingsrätt och Marknadsdomstolen

föreslås i princip följa reglerna om tvistemål i

rättegångsbalken.

En annan nyhet i konkurrenslagen gäller att brott mot det

lagstadgade förbudet mot konkurrensbegränsande samarbete kan

medföra skadeståndsskyldighet gentemot en part som har skadats

av sådant samarbete. Enligt propositionen finns det skäl att på

motsvarande sätt införa en vidgad skadeståndsmöjlighet för den

som lider skada på grund av otillbörlig marknadsföring. Det

föreslås därför att den som uppsåtligen eller av oaktsamhet har

överträtt ett förbud mot otillbörlig marknadsföring, ett

åläggande eller ett godkänt föreläggande som har meddelats med

stöd av lagen, skall vara skyldig att ersätta den skada som

uppkommit genom förfarandet. Detsamma gäller den som har

överträtt någon av de specifika reglerna i den s.k. katalogen.

Skadeståndsberättigade är dels andra näringsidkare, dels

konsumenter.

Mål om skadestånd enligt marknadsföringslagen handläggs i dag

av de allmänna domstolarna. I propositionen föreslås att

Stockholms tingsrätt blir första instans i alla

marknadsföringsmål, även skadeståndsmål, men att det skall

vara möjligt att väcka en talan om skadestånd enligt

marknadsföringslagen även vid någon annan tingsrätt enligt

vanliga forumregler. Skadeståndsmålen skall, oavsett om de väcks

vid Stockholms tingsrätt eller någon annan tingsrätt, överklagas

till Marknadsdomstolen.

Som skäl för den nya ordningen anför regeringen (prop. s. 125)

att i den nya marknadsföringslagen kommer rätten till skadestånd

att gälla både för näringsidkare och konsumenter och vara

kopplad till överträdelser av förbud och ålägganden som har

meddelats med stöd av lagen och de specifika förbudsreglerna. En

sådan reglering skapar en stor risk för motstridiga avgöranden i

viktiga principfrågor, om man behåller den nuvarande

instansordningen intakt. Den situationen skulle kunna inträffa

att Högsta domstolen i en skadeståndsprocess och

Marknadsdomstolen i ett sanktionsmål kommer till motsatta

uppfattningar i fråga om ett bestämt förfarande strider mot en

viss bestämmelse i marknadsföringslagen. Detta talar, enligt

regeringen, starkt för att skadeståndsmålen flyttas över till

den marknadsrättsliga instansordningen. För en sådan lösning

talar också, anser regeringen, det förhållandet att det

därigenom blir möjligt att i skadeståndsfrågor utnyttja den

sakkunskap som sammansättningsreglerna i marknadsföringsmål

erbjuder och att kumulera en skadeståndstalan med talan om

förbud, åläggande eller marknadsstörningsavgift.

Utskottet kan i princip ansluta sig till de resonemang som

framförs i propositionen när det gäller instansordningen i

marknadsföringsmål. Vid beredningen av ärendet har utskottet

dock uppmärksammat en diskrepans mellan den nu föreslagna

ordningen när det gäller instansordningen i skadeståndsmål

enligt marknadsföringslagen och instansordningen i

skadeståndsmål enligt konkurrenslagen. De sistnämnda målen, som

i första instans skall prövas av Stockholms tingsrätt eller

någon annan tingsrätt, skall överklagas enligt den vanliga

instansordningen i de allmänna domstolarna. Det skäl som anförs

i propositionen för att låta Marknadsdomstolen vara slutinstans

i skadeståndsmålen enligt marknadsföringslagen torde även ha

bäring på skadeståndsmålen enligt konkurrenslagen. Utskottet

anser, i likhet med vad som uttalas i propositionen (s. 37 och

123) att det kan finnas skäl att hålla ihop systemen. Huruvida

det av sakliga skäl är nödvändigt att ha samma

instansordning för de båda målkategorierna undandrar sig

emellertid utskottets bedömning. Utskottet vill dock erinra om

att det i förarbetena till 1970 års marknadsföringslag pekades

på de fördelar som ligger i att ärenden enligt

marknadsföringslagen prövas av samma instans som även prövar

konkurrensärenden (prop. 1970:57 s. 60 ff).

Enligt vad utskottet inhämtat från Näringsdepartementet

planeras nu en utvärdering av den nya konkurrenslagen. Utskottet

utgår från att överväganden från regeringens sida i denna fråga

sker i det sammanhanget.

I årets budgetproposition (prop. 1994/95:100 bil. 3 s. 48)

aviserar regeringen en djupare översyn av de organisatoriska

frågorna inom domstolsväsendet. En sådan översyn kan, enligt

budgetpropositionen, komma att behandla såväl underrätts- som

överrättsstrukturen och även frågor om specialdomstolarnas roll

inom rättsväsendet. Varje specialdomstols fortsatta verksamhet

bör, enligt utskottets mening, bedömas efter dess egna meriter

och inte endast utifrån principiella ståndpunkter.

Sammantaget anser sig utskottet med nu gjorda uttalanden kunna

tillstyrka propositionens förslag i de delar som nu behandlats.

Stockholm den 21 februari 1995

På justitieutskottets vägnar

Göthe Knutson

I beslutet har deltagit: Birthe Sörestedt (s), Sigrid

Bolkéus (s), Göthe Knutson (m), Märta Johansson (s), Görel

Thurdin (c), Margareta Sandgren (s), Anders G Högmark (m), Siw

Persson (fp), Ann-Marie Fagerström (s), Alice Åström (v), Pär

Nuder (s), Lars Björkman (m), Kia Andreasson (mp), Rolf

Åbjörnsson (kds), Helena Frisk (s), Eva Johansson (s) och Göran

R Hedberg (m).

Avvikande mening

Göthe Knutson (m), Görel Thurdin (c), Anders G Högmark (m),

Siw Persson (fp), Lars Björkman (m), Rolf Åbjörnsson (kds) och

Göran R Hedberg (m) anser att den del av utskottets yttrande i

avsnittet Instansordningen i marknadsföringsmål som börjar

med "I årets" och slutar med "principiella ståndpunkter" bort ha

följande lydelse:

När det rent allmänt gäller den fortsatta verksamheten vid

Marknadsdomstolen vill utskottet också i sammanhanget erinra om

att utskottet förra våren i anledning av en proposition uttalade

sig om specialdomstolarnas framtida verksamhet (prop.

1993/94:200, JuU31, rskr. 431). Utskottets majoritet delade här

den förutvarande regeringens uppfattning att specialdomstolar i

möjligaste mån bör avskaffas (bet. s. 9). I en reservation (bet.

s. 11 f) anförde en minoritet i principfrågan att en sådan

restriktiv syn på specialdomstolarna inte var motiverad. Varje

specialdomstols fortsatta verksamhet borde, enligt

reservanterna, bedömas efter dess egna meriter och inte endast

utifrån principiella ståndpunkter.

I årets budgetproposition (prop. 1994/95:100 bil. 3 s. 48)

aviserar regeringen en djupare översyn av de organisatoriska

frågorna inom domstolsväsendet. En sådan översyn kan, enligt

budgetpropositionen, komma att behandla såväl underrätts- som

överrättsstrukturen och även frågor om specialdomstolarnas roll

inom rättsväsendet. Det sagda innebär att Marknadsdomstolens

ställning på nytt kan komma att övervägas.

Innehållsförteckning

Sammanfattning1

Propositionen2

Motionerna3

Motioner väckta med anledning av proposition 1994/95:1233

Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1994/954

Utskottet5

Allmän bakgrund5

Propositionens huvudsakliga innehåll8

Allmänna överväganden9

Lagens syfte och tillämpningsområde m.m.10

Generalklausulerna11

Katalogreglerna14

S.k. fakturaskojeri17

Garantier20

Aggressiva metoder vid marknadsföring21

Marknadsföringskorruption22

Diskriminerande reklam23

Sanktionssystemet28

Processen i marknadsföringsmål30

En särskild bevisbörderegel33

Ikraftträdandet, m.m.33

Hemställan34

Reservationer36

1. Efterbildningar (mp)36

2. Diskriminerande reklam (v, mp)37

3. Diskriminerande reklam (c)38

4. Utredning om reklamens påverkan (mp)39

5. Bevisbördan i marknadsföringsmål (mp)40

Särskilt yttrande41

Marknadsdomstolens fortsatta verksamhet (m, c, fp)41

Bilaga 1 Propositionens lagförslag42

Bilaga 2 Av utskottet föreslagen ändring i regeringens förslag

till marknadsföringslag69

Bilaga 3 Av utskottet framlagt förslag till lag om ändring i

lagen (1970:417) om Marknadsdomstol m.m.70

Bilaga 4 Konstitutionsutskottets yttrande 1994/95:KU4y73

Bilaga 5 Justitieutskottets yttrande 1994/95:JuU3y79