Bet. 1994/95:LU2

Lagutskottets betänkande

1994/95:LU02

Ideella föreningar, franchising och godtrosförvärv

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

1994/95

LU2

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet tre motioner, väckta under

den allmänna motionstiden vid föregående riksmöte. En motion rör

lagstiftning om ideella föreningar, en rör lagstiftning om

franchising och i en tredje motion tas upp vissa frågor om

godtrosförvärv av lösöre.

Utskottet avstyrker bifall till motionerna.

Motionerna

1993/94:L218 av Ylva Annerstedt (fp) vari yrkas att riksdagen

hos regeringen begär förslag till lagstiftning för de ideella

föreningarna.

1993/94:L901 av Kurt Ove Johansson och Lars-Erik Lövdén (s)

vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om behovet av en lagstiftning om

franchising samt tilläggsdirektiv till 1992 års

arbetsrättskommitté.

1993/94:L906 av Liisa Rulander (kds) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om behovet av en översyn av lagstiftningen om godtrosförvärv av

lösöre för att utröna möjligheterna till ett bättre skydd för

brottsoffren.

Utskottet

Ideella föreningar

En förening är, i likhet med bolaget, en personsammanslutning

vars uppgift kan sägas vara att genom sin verksamhet främja ett

för deltagarna gemensamt ändamål, ofta att åstadkomma vinst till

fördelning bland dessa. Föreningen är en juridisk person, dvs.

den har rättskapacitet i samma mening som fysiska personer och

den kan förvärva rättigheter och ikläda sig skyldigheter samt

har en egen -- från medlemmarnas tillgångar avskild --

förmögenhet. En skillnad i förhållande till bolaget är att

föreningen typiskt sett är öppen på det sättet att

medlemsantalet kan växla utan att föreningens stadgar först

måste ändras.

Föreningarna delas i juridiskt hänseende in i ekonomiska

föreningar och ideella föreningar. De ekonomiska föreningarna

regleras i den sedan den 1 januari 1988 gällande lagen

(1987:667) om ekonomiska föreningar som ersatt 1951 års lag i

samma ämne. En ekonomisk förening skall enligt lagen

registreras. För registrering som ekonomisk förening fordras att

föreningen har till ändamål att främja medlemmarnas ekonomiska

intresse genom ekonomisk verksamhet i kooperativ form.

Om någon av de för en ekonomisk förening grundläggande

kännetecknen saknas, kan i stället en ideell förening föreligga.

De ideella föreningarna är inte lagreglerade och det saknas över

huvud taget rättsregler som är inriktade på dessa. En ideell

förenings verksamhet regleras därför i stället av föreningens

stadgar och genom de principer -- allmänna rättsgrundsatser --

som har utvecklats genom bl.a. domstolsavgöranden. För att en

ideell förening skall anses som en juridisk person och ha

rättskapacitet krävs det enligt dessa principer att det finns en

styrelse och att stadgar av viss fullständighet antagits.

I första hand är det självfallet föreningar som har ett

ideellt syfte som räknas som ideella föreningar. Därvidlag är

varje annat syfte än att främja medlemmarnas ekonomiska intresse

att anse som ideellt. Så länge en förenings syfte är ideellt,

betraktas föreningen alltid som en ideell förening, vilket

betyder att det inte finns något hinder mot att en ideell

förening bedriver näringsverksamhet för att befrämja det ideella

syftet. Även föreningar som har ett ekonomiskt syfte är ideella,

så länge de inte bedriver ekonomisk verksamhet. En ideell

förening får dock inte -- såsom de ekonomiska föreningarna --

både främja medlemmarnas ekonomiska intresse och bedriva

ekonomisk verksamhet.

I motion L218 av Ylva Annerstedt (fp) anförs att det är

märkligt att det saknas civilrättslig lagstiftning för de

ideella föreningarna eftersom flera av dem förvaltar betydande

tillgångar och har många medlemmar. Rättssäkerheten för

medlemmarna och skyddet för minoriteter skulle enligt motionären

stärkas betydligt om en civilrättslig lagstiftning kom till

stånd. Motionären yrkar därför att riksdagen hos regeringen

begär förslag till lagstiftning för de ideella föreningarna.

Utskottet kan konstatera att frågan om lagstiftning rörande de

ideella föreningarna sedan 1971 har prövats åtskilliga gånger av

riksdagen med anledning av motioner med samma syfte som den nu

aktuella. På förslag av lagutskottet har motionerna avslagits av

riksdagen (se senast bet. 1991/92:LU23). Som utskottet

framhållit då frågan tidigare har varit aktuell (se LU

1983/84:14) är frågan om en civilrättslig reglering av de

ideella föreningarnas förhållanden förenad med åtskilliga

svårigheter. Bl.a. är det med hänsyn till de väsentliga

skillnaderna mellan olika föreningars karaktär svårt att

åstadkomma regler som passar alla föreningar. Några

omständigheter har inte heller nu framkommit som tyder på att

avsaknaden av lagregler medfört några betydande olägenheter.

Till det sagda vill utskottet ånyo framhålla att de ideella

organisationerna måste ges ett betydande utrymme för att själva

besluta om sina angelägenheter och att man i lagstiftning därför

bara kan ge grundläggande bestämmelser beträffande föreningarnas

verksamhet och deras förhållande till sina medlemmar. Vissa

sådana regler har utbildats i rättspraxis. När det gäller de i

motionen upptagna spörsmålen om medlemmens förhållande till

föreningen vill utskottet erinra om att tvister mellan en

förening och medlemmarna kan prövas av allmän domstol. I de fall

föreningens stadgar innehåller bestämmelser som är oskäliga mot

medlemmarna kan bestämmelserna jämkas eller ogiltigförklaras av

domstol. I sammanhanget finns också skäl att erinra om att de

ideella föreningarna i stor utsträckning kan tillämpa

bestämmelserna i lagen om ekonomiska föreningar samt att

åtskilliga lagbestämmelser som gäller för de olika

associationsrättsliga verksamhetsformerna är tillämpliga också

på ideella föreningar. Exempelvis är en ideell förening som

driver näringsverksamhet bokföringspliktig liksom andra

näringsidkare.

De skäl som nu har återgivits har vid ett flertal tillfällen

lett utskottet till uppfattningen att det saknas skäl för en

lagstiftning beträffande de ideella föreningarna. Någon

anledning att nu inta en annan ståndpunkt i frågan föreligger

inte. Utskottet avstyrker följaktligen bifall till motion L218.

Franchising

Franchising är en form av samverkan mellan två näringsidkare,

franchisegivaren och franchisetagaren. Den förstnämnde upplåter

genom ett franchiseavtal åt en eller flera franchisetagare

rätten att mot ersättning sälja varor eller tjänster under visst

namn och ett visst kännetecken som tillhandahålls av

franchisetagaren. Franchising utmärks av ett gemensamt

uppträdande utåt från franchisegivarens och hans

franchisetagares sida. Franchisetagarens verksamhet bedrivs dock

i eget namn och för egen räkning. Villkoren för verksamheten

regleras vanligen genom ett standardavtal mellan parterna. Det

finns ingen svensk lagstiftning om franchising.

Svenska Franchiseföreningen är en ideell sammanslutning med

uppgift att sprida kunskap om franchising och att verka för att

franchising bedrivs på ett klanderfritt sätt. Föreningen, som

har såväl franchisegivare som franchisetagare som medlemmar, har

utarbetat etiska regler för franchising. Nämnden fullgör sin

uppgift genom uttalanden och den utgörs av ordförande, vice

ordförande och ytterligare fyra ledamöter. Ordföranden och vice

ordföranden skall vara jurister med erkänd kompetens, fristående

från huvudmannen men med kännedom om franchising. De övriga

ledamöterna skall hämtas från föreningens medlemsföretag, två

från givare- och två från tagaresidan. Samtliga ledamöter utses

av huvudmannen. Nämnden kan ta upp ett ärende efter

framställning från myndighet, företag, organisation eller

enskild person som har ett berättigat intresse av frågan.

Nämnden kan också ta upp ett ärende på eget initiativ.

Med anledning av ett riksdagsbeslut om att regeringen borde

utreda de frågor och problem av juridisk natur som kan

aktualiseras i samband med franchising (bet. NU 1983/84:3)

tillsattes 1984 Franchiseutredningen med uppdrag att utreda

frågor om franchising. Utredningen presenterade ett förslag till

lag om franchising. Lagförslaget innehöll en definition av vad

som avses med franchising samt vidare bestämmelser om bl.a.

uppsägningstidens längd, informationsskyldighet i förhållande

till tredje man och förhandlingsskyldighet för franchisegivaren.

Regeringen har hösten 1991 beslutat lägga utredningen till

handlingarna.

I motion L901 av Kurt Ove Johansson och Lars-Erik Lövdén (s)

framhålls att det är en allvarlig olägenhet att företagsformen

franchising inte är lagreglerad. Enligt motionärerna är nämligen

de avtal som träffas mellan franchisegivare och franchisetagare

oftast ensidigt utformade till franchisetagarnas nackdel.

Franchiseföreningen, som har såväl franchisetagare som

franchisegivare som medlemmar, har enligt motionärerna givits

den sammansättningen för att förhindra förhandlingar med

Franchisetagarnas Riksorganisation (FRO), som är den enda

organisation som tillvaratar franchisetagarnas intressen

gentemot franchisegivarna när det gäller villkor i avtalen

mellan parterna samt fackliga och sociala frågor i övrigt. En

lagstiftning om franchising behövs som skydd för den ofta mycket

utsatta grupp av småföretagare som franchisetagarna utgör.

Därtill kommer att franchisetagarna i förenings- och

förhandlingshänseende måste likställas med s.k. jämställda

uppdragstagare. Den frågan bör utredas. Någon ny utredning när

det gäller reglerna om franchising behövs inte. Den lagstiftning

som krävs bör bygga på förslagen i Franchiseutredningens

betänkande.

Utskottet kan konstatera att frågan om lagstiftning om

franchising senast behandlades av riksdagen våren 1993 (se bet.

1992/93:LU34). Frågan blev dessförinnan, hösten 1992, föremål

för en utförlig behandling i det av riksdagen godkända

betänkandet 1992/93:LU2. Utskottet, som därvid ansåg att någon

lagstiftning om franchising inte borde införas, erinrade om att

en relativt noggrant reglerad självsanerande verksamhet

uppkommit med inslag av bl.a. uppföranderegler och förekomsten

av en etisk nämnd med uppgift att verka för god affärssed på

området. Några olägenheter till följd av denna ordning syntes

inte ha framkommit. Utskottet konstaterade vidare att regeringen

inte funnit skäl att lägga fram förslag om franchising på

grundval av Franchiseutredningens betänkande. Utskottet fann för

sin del inte skäl till annan bedömning av behovet av

lagstiftning på området. Enligt utskottets mening borde

emellertid utvecklingen följas uppmärksamt, och inte minst borde

förhållandena utomlands studeras närmare. Utskottet framhöll

också att som utgångspunkt måste gälla att frågan skall hanteras

i Sverige på ett sätt som står i överensstämmelse med den

internationella utvecklingen. Skulle mot den bakgrunden

förhållandena påkalla lagstiftningsåtgärder får regeringen på

nytt överväga behovet av sådana åtgärder och eventuellt

förelägga riksdagen förslag i ämnet.

Utskottet kan konstatera att inget europeiskt land har infört

särreglering om franchising. Inom UNIDROIT, ett internationellt

institut med uppgift att verka för harmonisering av

privaträtten, har en arbetsgrupp nyligen påbörjat studier av

frågor som har samband med franchising. Arbetsgruppens uppgift

är att lämna förslag om hur institutets vidare agerande på

området bör läggas upp. Även inom Europarådet har frågan om

franchising tagits upp men enligt vad utskottet har erfarit

kommer man att avvakta resultatet av det arbete som nu bedrivs

inom UNIDROIT.

Utskottet vidhåller sin tidigare redovisade uppfattning och

anser således att någon lagstiftning om franchising nu inte bör

införas. Utskottet avstyrker därmed bifall till motion L901.

Godtrosförvärv

Regler om godtrosförvärv finns i lagen (1986:796) om

godtrosförvärv av lösöre, vilken trädde i kraft den 1 januari

1987. Bestämmelserna innefattar i huvudsak en kodifiering av de

rättsregler på området som utbildats i rättspraxis. Lagen

innebär emellertid också en skärpning och precisering av de krav

som ställs på en förvärvare av lösöre för att denne skall anses

vara i god tro. Sålunda skall enligt 3 § en förvärvare anses ha

varit i god tro endast om det är sannolikt att egendomens

beskaffenhet, de förhållanden under vilka den utbjöds och

omständigheterna i övrigt var sådana att han inte borde ha

insett att överlåtaren saknade rätt att förfoga över egendomen.

Regeln, som kom till bl.a. i syfte att motverka handeln med

stöldgods, kan sägas innebära att, om situationen vid

köpetillfället på något sätt avviker från vad som kan anses

normalt, krav ställs på särskild försiktighet hos förvärvaren.

Godtroskravet innebär en långtgående skyldighet att vid

förvärvet iaktta aktsamhet beträffande överlåtarens rätt att

förfoga över egendomen. Bedömningen av om förvärvaren har varit

tillräckligt aktsam skall göras i två led. Först skall

förvärvaren göra sannolikt att vissa omständigheter förelåg,

dvs. hur det gick till vid förvärvet. Därefter skall man bedöma

om dessa omständigheter är sådana att förvärvaren kan anses ha

uppfyllt kraven på aktsamhet vid förvärvet. Aktsamhetskraven

skall anpassas efter egendomens beskaffenhet, de förhållanden

under vilka egendomen bjöds ut och omständigheterna i övrigt.

Kraven på aktsamhet för ett giltigt godtrosförvärv ställs

högre än de krav som avgör om en förvärvare av egendomen gjort

sig skyldig till häleri. Den straffrättsliga och den

civilrättsliga bedömningen skall sålunda göras efter olika

måttstockar. Detta kan få till följd att åtalet mot en

förvärvare för häleri lämnas utan bifall men att förvärvaren

ändå inte skall anses ha gjort ett civilrättsligt giltigt

godtrosförvärv.

Lagen om godtrosförvärv av lösöre innehåller också regler om

att den som på grund av någon annans godtrosförvärv har förlorat

äganderätten till viss egendom har rätt att få denna tillbaka

mot lösen. Den som vill lösa till sig egendomen skall kräva

tillbaka den från innehavaren inom tre månader från det att han

fick eller måste antas ha fått kännedom om dennes innehav (4 §).

Lösenbeloppet skall motsvara innehavarens kostnader för

förvärvet av egendomen och dess förbättring. Vidare skall hänsyn

tas till förändringar i penningvärdet. Beloppet behöver dock

aldrig överstiga sakens värde i den allmänna handeln (5 §).

Rätten till lösen torde ha störst betydelse när det gäller

personliga föremål med värden utöver de rent ekonomiska,

museiföremål och annat, där en utgiven försäkringsersättning

inte medger ersättningsköp.

Regeringen har den 26 augusti 1993 beslutat tillkalla en

särskild utredare för att se över lagen om godtrosförvärv av

lösöre. Enligt direktiven (dir. 1993:102) är utredarens

huvuduppgift att utvärdera tillämpningen av lagen såvitt gäller

godtrosförvärv av stöldgods och att utreda om reglerna bör

ändras i syfte att motverka handeln med stöldgods. I uppdraget

ingår bl.a. att överväga en ordning med omvänd bevisbörda,

enligt vilken det skulle ankomma på förvärvaren att styrka sin

goda tro för att få behålla egendomen. Utredningsuppdraget skall

redovisas före utgången av år 1994.

Bestämmelserna om godtrosförvärv av lösöre kritiseras i motion

L906 av Liisa Rulander (kds). Motionären anser att

bestämmelserna inte hindrar handeln med stöldgods utan snarare

skyddar en lögnaktig tjuv på brottsoffrets bekostnad. Hon begär

därför en översyn av lagstiftningen.

Frågan om en översyn av lagen om godtrosförvärv av lösöre har

behandlats av riksdagen vid ett flertal tillfällen med anledning

av motioner, senast hösten 1993 (se bet. 1993/94:LU2). Som

utskottet redan då kunde konstatera var syftet med

motionsyrkandena tillgodosett genom den beslutade -- och numera

pågående -- utredningen. Av samma skäl bör inte heller motion

L906 föranleda någon riksdagens vidare åtgärd.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande ideella föreningar

att riksdagen avslår motion 1993/94:L218,

2. beträffande franchising

att riksdagen avslår motion 1993/94:L901,

3. beträffande godtrosförvärv

att riksdagen avslår motion 1993/94:L906.

Stockholm den 15 november 1994

På lagutskottets vägnar

Agne Hansson

I beslutet har deltagit: Agne Hansson (c), Anita Persson

(s), Bengt Kronblad (s), Per Stenmarck (m), Carin Lundberg (s),

Rune Berglund (s), Rolf Dahlberg (m), Karin Olsson (s), Eva

Arvidsson (s), Bengt Harding Olson (fp), Inger Segelström (s),

Tanja Linderborg (v), Sven-Erik Österberg (s), Stig Rindborg

(m), Yvonne Ruwaida (mp), Birgitta Carlsson (c) och Göran R

Hedberg (m).