Bet. 1994/95:LU25

Lagutskottets betänkande

1994/95:LU25

Höjning av anläggningshavarnas ansvarsbelopp

för atomskador

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

Bilaga 1

1994/95

LU25

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet regeringens proposition

1994/95:134 om höjning av anläggningshavarnas ansvarsbelopp för

atomskador. I propositionen föreslås att det högsta

ersättningsbelopp för atomskador som innehavaren av en

atomanläggning i Sverige ansvarar för skall höjas från 1,2

miljarder kronor till 175 miljoner särskilda dragningsrätter

(SDR), vilket motsvarar omkring 1,925 miljarder kronor. Detta

ansvarsbelopp skall fortsättningsvis anges i beräkningsenheten

SDR. De nya reglerna föreslås träda i kraft den 1 juli 1995.

Vidare behandlas fyra motioner som väckts med anledning av

propositionen, sex motioner som väckts under den allmänna

motionstiden i år samt tre motioner som väckts under den

allmänna motionstiden 1993/94.

Utskottet tillstyrker bifall till regeringens förslag och

avstyrker bifall till motionerna. Till betänkandet har fogats

tre reservationer (c, v och mp).

Propositionen

I proposition 1994/95:134 föreslår regeringen

(Justitiedepartementet) att riksdagen antar det i

propositionen framlagda förslaget till lag om ändring

i atomansvarighetslagen (1968:45).

Lagförslaget har fogats till betänkandet som bilaga 1.

Motionerna

Motioner väckta med anledning av proposition

1994/95:134

1994/95:L21 av Agne Hansson m.fl. (c) vari yrkas att riksdagen

hos regeringen begär förslag till ändring i

atomansvarighetslagen (1968:45) i enlighet med vad i motionen

anförts om obegränsat ekonomiskt ansvar för

atomanläggningsinnehavare i förhållande till innehavarens totala

betalningskapacitet.

1994/95:L22 av Tanja Linderborg m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar höja anläggningshavarnas

ansvarsbelopp till 2 700 000 000 kr (248 miljoner SDR) per

atomolycka,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om hur

ansvarsbeloppen successivt skall höjas fram till år 2010 så att

anläggningshavarna tar hela kostnadsansvaret.

1994/95:L23 av Dan Ericsson m.fl. (kds) vari yrkas

1. att anläggningshavarnas ansvarsbelopp tills vidare höjs

till ett belopp motsvarande 248 miljoner SDR (2,7 miljarder

kronor) per atomolycka,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om införande av ett obegränsat ansvar för

anläggningshavare vid atomolyckor.

1994/95:L24 av Birger Schlaug m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om vikten av samråd med våra grannländer i

atomansvarighetsfrågan,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om sådant

tillägg till atomansvarighetslagen (1968:45) att för innehavaren

av atomanläggning i Sverige är ansvarigheten enligt denna lag

full kostnadsersättning för skador utanför Sveriges gränser,

vållade av atomolycka.

Motioner väckta under den allmänna motionstiden

1993/94

1993/94:N410 av Rolf L Nilson m.fl. (v) vari yrkas

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att kärnkraftsindustrin skall ta hela

försäkringsansvaret för sin verksamhet.

1993/94:N418 av Lennart Daléus m.fl. (c) vari yrkas

6. att riksdagen beslutar om ändring i 17 §

atomansvarighetslagen i enlighet med vad som anförts i motionen.

1993/94:N423 av Dan Ericsson i Kolmården m.fl. (kds) vari

yrkas

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en ändring av atomansvarighetslagens

regler för kärnkraftverkens innehavares skadeståndsansvar vid

kärnkraftsolyckor.

Motioner väckta under den allmänna motionstiden

1994/95

1994/95:L605 av Eva Eriksson (fp) vari yrkas att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

inriktningen på en höjning av ersättningsansvaret enligt

atomansvarighetslagen.

1994/95:L606 av Birger Schlaug m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ändring i

17 § atomansvarighetslagen (1968:45) i enlighet med vad som

anförts i motionen,

2. att riksdagen, om hemställan 1 faller, hos regeringen begär

förslag om ändring i enlighet med vad som anförts i motionen men

med ansvarsbeloppet 8 500 000 000 kr.

1994/95:N403 av Alf Svensson m.fl. (kds) vari yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en ändring av atomansvarighetslagens

regler för skadeståndsansvaret vid kärnkraftsolyckor för

kärnkraftverkens innehavare.

1994/95:N432 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas

7. att riksdagen beslutar att den svenska kärnkraftsindustrin

skall ha ett obegränsat skadeståndsansvar för sin verksamhet

enligt vad som anförts i motionen.

1994/95:N434 av Birger Schlaug m.fl. (mp) vari yrkas

41. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att kärnkraften skall bära sina egna

försäkringskostnader.

1994/95:N451 av Berndt Ekholm m.fl. (s) vari yrkas

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om olycksgarantin vid en kärnkraftsolycka.

Utskottet

Internationella bestämmelser om ansvarighet för skador som

orsakats av atomolyckor finns i en år 1960 i Paris avslutad

konvention om skadeståndsansvar på atomenergins område

(Pariskonventionen). Konventionen jämte ett år 1963 avslutat

tilläggsprotokoll trädde i kraft år 1968. Pariskonventionen i

sin lydelse enligt tilläggsprotokollet har ratificerats av

Sverige jämte 13 andra västeuropeiska stater.

Enligt Pariskonventionen är innehavaren av en atomanläggning

ansvarig för skador som uppkommer i samband med driften av

anläggningen oberoende av vållande, dvs. på objektiv grund.

Ansvaret skall vara begränsat till visst belopp för varje olycka

och vara täckt av försäkring eller annan ekonomisk garanti.

År 1963 avslutades i Bryssel en konvention om supplerande

statsansvar. Konventionen, som i det följande benämns

tilläggskonventionen, är ett komplement till

Pariskonventionen. Tilläggskonventionen jämte ett år 1964

avslutat tilläggsprotokoll trädde i kraft 1974 och har

tillträtts av elva av Pariskonventionens stater.

Tilläggskonventionen syftar till en civilrättslig reglering av

frågan om ersättning av statsmedel vid stora olyckor. Enligt

tilläggskonventionen utgår supplerande ersättning av statsmedel

i den mån ansvarsbeloppet enligt Pariskonventionen inte förslår

till full ersättning åt de skadelidande. Ersättningssystemet

verkar i flera steg. Anläggningsinnehavarens ansvar utgör det

första steget. Eftersom ansvaret kan variera i de olika

konventionsstaterna, skall i ett andra steg den stat där

innehavarens anläggning är belägen bidra till att täcka skadorna

upp till ett visst belopp. I det tredje steget skall de stater

som är anslutna till tilläggskonventionen (s.k. Brysselstater)

därutöver vid behov gemensamt betala efter en särskilt angiven

beräkningsgrund.

År 1982 antog OECD:s råd ett tilläggsprotokoll till

Pariskonventionen och ett särskilt tilläggsprotokoll till

tilläggskonventionen. Protokollen innebär bl.a. den ändringen

att den maximala ersättning som kan utgå av statsmedel höjts och

att samtliga beloppsgränser numera uttrycks i särskilda

dragningsrätter. Tilläggsprotokollen har tillträtts av Sverige.

De beloppsgränser som gäller enligt de två konventionerna

jämte de båda tilläggsprotokollen är följande. Den stat vari den

skadevållande anläggningen är belägen ansvarar enligt

ersättningssystemets andra steg sammanlagt med ett belopp av

högst 175 miljoner SDR (ca 1,925 miljarder svenska kronor). Till

tredje steget, som löper i intervallet mellan 175 miljoner SDR

och 300 miljoner SDR, och alltså uppgår till 125 miljoner SDR,

skall Brysselstaterna gemensamt betala enligt en särskild

formel.

Bestämmelser om ansvar för atomskador finns för svensk del i

atomansvarighetslagen (1968:45). Till grund för lagen ligger

Pariskonventionen och tilläggskonventionen jämte

tilläggsprotokollen.

Reglerna i atomansvarighetslagen innebär att

atomanläggningsinnehavaren -- efter en ändring som trädde i

kraft den 1 januari 1992 -- svarar med ett belopp på 1,2

miljarder kronor för varje olycka. Tidigare gällde en gräns på

800 miljoner kronor. Ansvaret skall vara täckt av en

obligatorisk försäkring, som skall motsvara 120 % av

ansvarsbeloppet, eller av någon annan ekonomisk garanti. Den

högsta sammanlagda ersättning som för närvarande utgår enligt

lagen (första--tredje steget) är i enlighet med

tilläggskonventionsbestämmelserna begränsad till 300 miljoner

SDR eller ca 3,3 miljarder kronor per olycka. Gränsen mellan

andra och tredje steget har inte tagits in i

atomansvarighetslagen, eftersom gränsdragningen har betydelse

endast för det inbördes förhållandet mellan konventionsstaterna.

Utöver de nämnda, av konventionerna föranledda reglerna om

betalningsansvar, har i atomansvarighetslagen förts in ett

fjärde steg som innebär ett civilrättsligt ansvar för svenska

staten. Gränsen för statsansvaret är satt så att det sammanlagda

beloppet som står till förfogande för dem som lider skada på

grund av driften av en atomanläggning uppgår till 3 miljarder

kronor per olycka. För ansvaret enligt detta fjärde steg gäller

vissa i atomansvarighetslagen närmare angivna inskränkningar.

Av 33 § atomansvarighetslagen följer vidare att i de fall

ersättningsbeloppen enligt lagen inte räcker till för att

uppkomna skador skall kunna ersättas fullt ut kan ytterligare

gottgörelse utgå av statsmedel. Grunderna för sådan ersättning

skall fastställas genom särskild lagstiftning, varför någon

förutbestämd nivå inte finns.

Pariskonventionen jämte de olika tilläggen syftar till en

regional reglering i Västeuropa av atomansvarighetsfrågorna. Ett

mera världsomfattande syfte har den atomansvarighetskonvention

som antogs vid en konferens i Wien år 1963 och som utarbetats

inom IAEA (International Atomic Energy Agency). Wienkonventionen

har hittills tillträtts av 24 stater. Liksom Pariskonventionen

föreskriver Wienkonventionen ett strikt ansvar för

anläggningshavaren. De båda konventionerna överensstämmer i

många avseenden, men det finns också åtskilliga skillnader

mellan dem. Sverige har inte tillträtt Wienkonventionen av

främst den anledningen att ett tillträde till både den och

Pariskonventionen skulle medföra rättstekniska problem som inte

vägdes upp av Sveriges intresse att tillträda Wienkonventionen

(se prop. 1968:25 med förslag till atomansvarighetslag m.m. s.

58 f.).

År 1988 tillkom i Wien ett protokoll som länkar samman Wien-

och Pariskonventionerna. Protokollet har hittills undertecknats

av ett tjugotal stater, däribland av Danmark, Finland, Norge och

Sverige. Genom protokollet utvidgas tillämpningsområdet för de

båda konventionerna på så sätt att ansvaret enligt den ena

konventionen gäller också till förmån för de skadelidande i

stater som är anslutna till det andra konventionssystemet. I

protokollet har intagits en lagvalsregel som anger vilken av

konventionerna som skall tillämpas vid varje särskilt skadefall.

Riksdagen beslutade hösten 1991 att godkänna det gemensamma

protokollet rörande tillämpningen av Wienkonventionen och

Pariskonventionen (prop. 1991/92:31, LU12).

Inom IAEA påbörjades år 1989 ett arbete med en revision av

Wienkonventionen. Arbetet bedrivs sedan 1990 av IAEA:s ständiga

utskott för civilrättsligt ansvar vid kärnkraftsolyckor. Enligt

uppgift har det ständiga utskottet rekommenderat IAEA att

anordna en konferens för revision av Wienkonventionen under

första halvåret 1996.

OECD:s särskilda atomenergiorgan NEA (Nuclear Energy Agency)

har år 1990 rekommenderat de stater som är anslutna till

Pariskonventionen att sätta upp som mål att de i möjlig mån

skall höja de belopp med vilket anläggningshavaren skall ansvara

till minst 150 miljoner särskilda dragningsrätter eller ca 1,2

miljarder svenska kronor. NEA har också rekommenderat staterna

att överväga ett förenklat system för att anpassa

ansvarsbeloppet för anläggningshavaren till kapaciteten på

försäkringsmarknaden.

I propositionen föreslår regeringen nu att anläggningshavarnas

ansvarsbelopp höjs till ett belopp motsvarande 175 miljoner SDR

-- motsvarande 1,925 miljarder kronor -- per atomolycka. Detta

belopp skall fortsättningsvis anges i beräkningsenheten SDR.

Ansvarsbeloppet såvitt gäller obestrålat uran bör enligt

förslaget också anges i SDR och lämpligen sättas till 10

miljoner SDR, vilket med dagens värde på dragningsrätten endast

innebär en smärre höjning av ersättningsansvaret för obestrålat

uran.

Förslaget innebär enligt propositionen att den ökade

kapaciteten på försäkringsmarknaden nu tas i anspråk främst för

en höjning av de ansvarsbelopp som åvilar en atomanläggnings

innehavare. Det ökade ansvarsbeloppet kan komma att inverka på

den framtida kapaciteten för sakförsäkringarna. Höjningen

innebär dock inte att några avgörande försämringar inträder för

gällande sakförsäkringar eller att den av annat skäl inte kan

bäras av industrin.

Samtliga motionsyrkanden innefattar olika långt gående krav på

en ytterligare höjning av anläggningshavarnas skadeståndsansvar.

Flera motionsyrkanden går ut på att anläggningshavarna skall

bära det totala ansvaret. I motion 1993/94:N423 av Dan Ericsson

i Kolmården m.fl. (kds) (yrkande 4) och i motion 1994/95:L23 av

Dan Ericsson m.fl. (kds) (yrkande 2) begärs tillkännagivande om

ändringar i atomansvarighetslagen som skall innebära ett

obegränsat skadeståndsansvar för ägarna till kärnkraftverk och i

motion 1994/95:N432 av Gudrun Schyman m.fl. (v) begärs att

riksdagen skall besluta att kärnkraftsindustrin skall ha ett

obegränsat skadeståndsansvar för sin verksamhet (yrkande 7).

Samma tankar förs fram i motion 1994/95:N403 av Alf Svensson

m.fl. (kds), i vilken motionärerna begär tillkännagivande om att

atomansvarighetslagens ansvarstak för kärnkraftsindustrin bör

höjas till ett belopp som motsvarar vad en olycka faktiskt

skulle kosta (yrkande 3). Såsom motion 1994/95:N434 av Birger

Schlaug m.fl. får förstås önskar motionärerna fullt ansvar för

anläggningshavarna. Motionärerna begär nämligen tillkännagivande

om att kärnkraften skall bära sina egna försäkringskostnader

(yrkande 41). Slutligen begärs i motion 1993/94:N410 av Rolf L

Nilson m.fl. (v) att riksdagen skall besluta att

kärnkraftsindustrin skall ta ett helt och odelat kostnadsansvar

för sin verksamhet, inbegripet kostnadsrisken vid en

kärnkraftskatastrof (yrkande 6).

I motion 1994/95:L22 av Tanja Linderborg m.fl. (v) yrkas att

riksdagen beslutar att anläggningshavarnas ansvarsbelopp skall

höjas så att det motsvarar den högsta ansvarsgräns som gäller i

Europa, 2,7 miljarder kronor (yrkande 1). Samma yrkande förs

fram i motion 1994/95:L23 av Dan Ericsson m.fl. (kds) (yrkande

1).

I motion 1994/95:L22 av Tanja Linderborg m.fl. begärs vidare

att regeringen skall återkomma till riksdagen med förslag om hur

ansvarsbeloppen skall höjas successivt fram till år 2010, så att

anläggningshavarna tar hela kostnadsansvaret (yrkande 2).

I motion 1994/95:L21 av Agne Hansson m.fl. (c) begärs att

anläggningshavarens ansvar utökas så att den begränsas endast av

anläggningshavarens totala betalningskapacitet, beräknad inte

bara på den aktuella anläggningen, utan även på eventuella

ägarkoncerner. Även i motion 1993/94:N418 av Lennart Daléus

m.fl. (c) begärs en ansvarsnivå i linje med den totala

betalningskapaciteten (yrkande 6). I motion 1994/95:L605 av Eva

Eriksson (fp) framhålls att en kärnkraftsanläggning är

sakförsäkrad för ca 10 miljarder kronor. Motionären anser att

anläggningshavarnas skadeståndsansvar bör höjas och att detta

bör ske så att i ett inledande skede miljö och hälsa värderas

lika högt som en anläggning och begär tillkännagivande om en

sådan inriktning.

Ett förslag om höjning av atomansvarighetslagens ansvarsgräns

för anläggningshavarna till 1 000 miljarder kronor begärs i

motion 1994/95:L606 av Birger Schlaug m.fl. (mp) (yrkande 1).

Vid avslag på yrkande 1 begär motionärerna att ansvarsgränsen

bestäms till 8,5 miljarder kronor (yrkande 2).

I motion 1994/95:L24 av Birger Schlaug m.fl. (mp) kritiseras

regeringen för att propositionsförslaget inte innehåller

särskilda regler om ersättning till drabbade grannländer.

Motionärerna begär tillkännagivande om vikten av samråd med

grannländerna i atomansvarighetsfrågor (yrkande 1). Vidare

begärs att regeringen skall återkomma med lagförslag som innebär

fullt skadeståndsansvar för anläggningshavare när det gäller

skador utanför Sveriges gränser vållade av atomolycka (yrkande

2).

I motion 1994/95:N451 av Berndt Ekholm m.fl. (s) begärs ett

tillkännagivande om att olycksgarantin bör höjas och att Sverige

bör verka internationellt för detta (yrkande 4).

Med anledning av motionerna vill utskottet understryka att det

självfallet är angeläget att skadeståndsreglerna på

atomansvarighetsområdet är utformade så att de som drabbas av en

olycka inom kärnkraftsindustrin får full ersättning för sina

skador. Vid varje olycka svarar, som ovan nämnts, svenska staten

och anläggningshavaren gemensamt för skadeståndsanspråk på

tillhopa 3 miljarder kronor och svenska staten, gemensamt med

övriga Brysselstater, i intervallet 1,925 miljarder--3,3

miljarder kronor. Atomansvarighetslagen medger dessutom att

skadestånd i särskilda fall utgår med belopp som överstiger de i

lagen angivna gränserna. Grunderna för ersättningen skall då

fastställas genom lagstiftning. Beträffande svenska statens

särskilda ansvar har utskottet åtskilliga gånger tidigare

uttalat sig till förmån för en höjning av beloppsgränsen och

utgått från att regeringen skulle ta upp frågan (se senast bet.

1991/92:LU29). I den nu aktuella propositionen sägs att den

senaste tidens ekonomiska utveckling och därmed värdet på den

särskilda dragningsrätten har lett till att maximibeloppet

enligt tilläggskonventionen i dag överstiger vad som kan betalas

ut enligt det extra statsansvaret i 31 a §

atomansvarighetslagen. Det extra statsansvaret kan därmed sägas

ha förlorat sin betydelse.

Enligt vad som vidare anges i propositionen är frågan om

omfattningen och utformningen av ett statsansvar för atomskador

föremål för uppmärksamhet i arbetet inom IAEA:s utskott för

civilrättsligt ansvar vid kärnkraftsolyckor. Resultatet av det

arbetet anses kunna få betydelse för svensk del och kan därför

enligt regeringen vara ett skäl för att vänta med att ta

ställning till frågan om ändringar av det särskilda

statsansvaret. Därtill kommer att Energikommissionen (dir.

1994:67) som en uppgift har att uppmärksamma förutsättningarna

för en utveckling av ersättningsansvaret i internationellt

sammanhang. Kommissionen skall ha slutfört sitt arbete i

september 1995. Detta kan enligt regeringen vara ytterligare ett

skäl att något avvakta innan ändringar övervägs beträffande

statsansvaret. Utskottet har i och för sig inget att erinra mot

det anförda men vill betona att det är angeläget att regeringen

tar initiativ till ändring i atomansvarighetslagen i förevarande

hänseende så snart det föreligger ett tillfredsställande

beslutsunderlag.

Vad sedan gäller den i detta ärende centrala frågan om

skadeståndsansvaret för innehavare av kärnkraftsanläggningar

vill utskottet -- i linje med vad som tidigare anförts vid

behandlingen av likartade motionsyrkanden (se senast bet.

1992/93:LU39) -- som sin grundinställning uttala att ansvaret

för atomskador i första hand bör bäras av kärnkraftsindustrin.

Utskottet ser därför med tillfredsställelse att regeringen nu

lagt fram förslag om en höjning av beloppsgränsen för

anläggningshavarens ansvar. Förslaget innebär att ett större

ekonomiskt ansvar lyfts över på kärnkraftsindustrin och ligger

därmed i linje med tankegångarna i motionerna. Som utskottet

tidigare har framhållit torde det emellertid inte vara förenligt

med Pariskonventionen att ålägga anläggningshavarna ett

obegränsat ansvar. Att Sverige skulle lämna konventionen och

därmed ställa sig utanför det ersättningssystem som gäller i

Västeuropa bör inte komma i fråga. Svensk lagstiftning måste

därför bibehålla en begränsning av ansvarighetsbeloppet. Av

väsentlig betydelse för frågan om var gränsen för

anläggningshavarens ansvar skall dras blir därför möjligheten

att täcka ansvarigheten genom försäkringar eller andra

ekonomiska garantier. Av propositionen framgår att kapaciteten

på försäkringsmarknaden för närvarande medger att ett belopp på

175 miljoner SDR, motsvarande ca 1,925 miljarder kronor,

ansvarsförsäkras med bibehållande av egendomsskyddet för

kärnkraftsindustrin. Det bör därvid beaktas att försäkringen

enligt 23 § atomansvarighetslagen som regel måste tecknas så att

den motsvarar 120 % av ansvarighetsbeloppet.

På grund av det anförda tillstyrker utskottet att den

föreslagna lagändringen genomförs. Samtidigt vill utskottet ånyo

understryka vikten av att regeringen noga följer utvecklingen på

området och efter hand som förhållandena medger ett ytterligare

ökat skadeståndsansvar för anläggningshavarna återkommer med

förslag till riksdagen i saken. Utskottet utgår från att

regeringen därvid verkar för att även framtida

kapacitetsökningar på försäkringsmarknaden -- i linje med vad

riksdagen tidigare uttalat (se bet. 1991/92:LU12) -- främst

kommer att ställas till förfogande för höjningar av

ansvarsförsäkringarna och därmed också möjliggöra en höjning av

det belopp med vilket anläggningshavaren svarar. I sammanhanget

vill utskottet också framhålla det angelägna i att regeringen

även verkar på det internationella planet och tar till vara de

möjligheter som finns till förbättringar av ansvarssystemet vid

atomskador.

Mot bakgrund av det anförda finner utskottet att motionerna

inte bör föranleda någon riksdagens vidare åtgärd. Utskottet

avstyrker därför bifall till samtliga motioner.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande atomansvarighetslagen

att riksdagen med avslag på motionerna 1994/95:LU22 yrkande 1

och 1994/95:L23 yrkande 1 antar regeringens förslag till lag om

ändring i atomansvarighetslagen (1968:45),

res. 1 (v) - delvis

2. beträffande framtida höjning av beloppsgränsen m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1993/94:N410 yrkande 6,

1993/94:N418 yrkande 6, 1993/94:N423 yrkande 4, 1994/95:L605,

1994/95:L606, 1994/95:N403 yrkande 3, 1994/95:N432 yrkande 7,

1994/95:N434 yrkande 41, 1994/95:N451 yrkande 4, 1994/95:L21,

1994/95:L22 yrkande 2, 1994/95:L23 yrkande 2 samt 1994/95:L24.

res. 1 (v) - delvis

res. 2 (c)

res. 3 (mp)

Stockholm den 6 april 1995

På lagutskottets vägnar

Agne Hansson

I beslutet har deltagit: Agne Hansson (c), Anita Persson

(s), Bengt Kronblad (s), Rune Berglund (s), Stig Rindborg (m),

Karin Olsson (s), Eva Arvidsson (s), Birgit Henriksson (m),

Bengt Harding Olson (fp), Inger Segelström (s), Tanja Linderborg

(v), Sven-Erik Österberg (s), Yvonne Ruwaida (mp), Birgitta

Carlsson (c), Eva Persson Sellin (s) och Eva Björne (m).

Reservationer

1. Atomansvarighetslagen (mom. 1) och Framtida höjning av

beloppsgränsen m.m. (mom. 2)

Tanja Linderborg (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 8 börjar

med "Vad sedan gäller" och slutar med "samtliga motioner" bort

ha följande lydelse:

Vad sedan gäller den i detta ärende centrala frågan om

skadeståndsansvaret för innehavare av kärnkraftsanläggningar

vill utskottet -- i linje med vad som tidigare anförts vid

behandlingen av likartade motionsyrkanden (se senast bet.

1992/93:LU39) -- som sin grundinställning uttala att ansvaret

för atomskador i första hand bör bäras av kärnkraftsindustrin. I

enlighet med detta synsätt är den självklara ståndpunkten att

anläggningshavarnas skadeståndsansvar borde vara obegränsat. Att

införa ett sådant ansvar omedelbart är enligt utskottets mening

i och för sig önskvärt men praktiskt omöjligt, eftersom det

skulle förorsaka ett sammanbrott för landets energiförsörjning,

vilket i sin tur skulle innebära förödande ekonomiska och

ekologiska problem.

I den föreliggande situationen bör emellertid den största

möjliga höjningen av ansvarsbeloppet göras. Det är utskottets

bestämda uppfattning att även den svenska försäkringsmarknaden

kan klara att återförsäkra ett ansvarsbelopp i nivå med den

högsta ansvarsgräns som gäller i Europa, motsvarande 2,7

miljarder kronor (248 miljoner SDR). Utskottet tillstyrker

därmed bifall till motion 1994/95:L22 yrkande 1.

Vidare bör enligt utskottets mening regeringen återkomma till

riksdagen med förslag om hur ansvarsbeloppet successivt skall

höjas fram till år 2010 med sikte på att anläggningshavarnas

ansvar skall vara obegränsat. Detta bör riksdagen med bifall

till motion 1994/95:L22 yrkande 2 som sin mening ge regeringen

till känna.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande

lydelse:

1. beträffande atomansvarighetslagen

att riksdagen med bifall till motionerna 1994/95:L22 yrkande 1

och 1994/95:L23 yrkande 1 och med anledning av propositionen

antar av reservanten i bilaga 2 framlagt förslag till lag om

ändring i atomansvarighetslagen (1968:45),

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande

lydelse:

2. beträffande framtida höjning av beloppsgränsen m.m.

att riksdagen med bifall till motion 1994/95:L22 yrkande 2 och

med anledning av motionerna 1993/94:N410 yrkande 6, 1993/94:N418

yrkande 6, 1993/94:N423 yrkande 4, 1994/95:L605, 1994/95:L606,

1994/95:N403 yrkande 3, 1994/95:N432 yrkande 7, 1994/95:N434

yrkande 41, 1994/95:L21 och 1994/95:L23 yrkande 2 samt med

avslag på motionerna 1994/95:N451 yrkande 4 och 1994/95:L24 som

sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

2. Framtida höjning av beloppsgränsen m.m.

(mom. 2)

Agne Hansson och Birgitta Carlsson (båda c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 8 som börjar

med "På grund av det anförda" och slutar med "samtliga motioner"

bort ha följande lydelse:

På grund av det anförda tillstyrker utskottet att den

föreslagna lagändringen genomförs. Utskottet vill emellertid

särskilt peka på att ansvarsreglerna inte är så utformade att de

fungerar i ett marknadsekonomiskt sammanhang. Lagstiftningens

huvudsyfte är -- och måste givetvis vara -- att tillgodose

allmänhetens behov i händelse av en kärnkraftsolycka, men det är

enligt utskottets uppfattning inte en rimlig ordning att detta

syfte inte kan uppnås utan att reglerna samtidigt innebär att

kärnkraften subventioneras på bekostnad av andra energikällor.

Utgångspunkten borde i stället vara att det är

kärnkraftsindustrin och inte allmänheten som skall bära

kostnaderna vid en eventuell olycka. I enlighet med det

synsättet borde anläggningshavarens ansvar täcka de reella

konstnaderna för det ekonomiska skadeståndsansvaret och

följaktligen vara obegränsat. Det är dock uppenbart att det inte

är möjligt för anläggningshavaren att försäkra sig för ett så

omfattande ansvar. Utskottet nödgas därför acceptera att lagen

anger en övre gräns för ansvaret, förutsatt att denna gräns

fortlöpande anpassas så att försäkringsmarknadens totala

kapacitet på området tas i anspråk. Därutöver måste staten

liksom nu stå för de ersättningsbelopp som följer av Sveriges

åtaganden enligt Paris- och tilläggskonventionerna.

Med utgångspunkt i den av utskottet förordade principen om

anläggningshavarens obegränsade ansvarighet är det inte

tillfredsställande att ansvaret som nu är fallet helt upphör vid

den beloppsnivå där statsansvaret tar vid, dvs. vid gränsen för

försäkringsmarknadens kapacitet. Denna ordning innebär nämligen

i praktiken att anläggningshavarens totala tillgångar i vart

fall inte direkt berörs om en olycka skulle inträffa. I stället

får det allmänna ta det ekonomiska ansvaret för den del av

skadorna som ligger utanför den försäkringsbara sfären.

För skador över den beloppsnivå som följer av Sveriges

konventionsförpliktelser bör ägaren av en kärnkraftsanläggning

därför enligt utskottets mening ansvara även med de ytterligare

tillgångar som han förfogar över. Ett sådant ansvar bör inte

blott omfatta den aktuella anläggningens eventuella restvärde

jämte utfallande sakförsäkringsersättning utan även avse ägarens

totala betalningskapacitet, dvs. det ekonomiska värdet av

samtliga tillångar. Regeringen bör återkomma till riksdagen med

lagförslag med den innebörden. Utskottet förordar således med

bifall till motion 1994/95:L21 och med anledning av motion

1993/94:N418 yrkande 6 att riksdagen hos regeringen begär

förslag till sådan ändring i atomansvarighetslagen att

anläggningshavare åläggs ett skadeståndsansvar som omfattar den

totala betalningskapaciteten. Vad utskottet sålunda anfört bör

riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande

lydelse:

2. beträffande framtida höjning av beloppsgränsen m.m.

att riksdagen med bifall till motion 1994/95:L21 och med

anledning av motionerna 1993/94:N410 yrkande 6, 1993/94:N418

yrkande 6, 1993/94:N423 yrkande 4, 1994/95:L605, 1994/95:L606,

1994/95:N403 yrkande 3, 1994/95:N432 yrkande 7, 1994/95:N434

yrkande 41, 1994/95:L22 och 1994/95:L23 samt med avslag på

motionerna 1994/95:N451 yrkande 4 och 1994/95:L24 som sin mening

ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

3. Framtida höjning av beloppsgränsen m.m.

(mom. 2)

Yvonne Ruwaida (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 8 börjar

med "Vad sedan gäller" och slutar med "samtliga motioner" bort

ha följande lydelse:

Vad sedan gäller den i detta ärende centrala frågan om

skadeståndsansvaret för innehavare av kärnkraftsanläggningar

vill utskottet som sin grundinställning framhålla att ansvaret

för atomskador skall bäras av kärnkraftsindustrin och inte av

allmänheten. Den gällande ordningen med ansvarstak för

anläggningarnas ägare innebär att kärnkraften subventioneras på

bekostnad av andra energikällor. Om strikt marknadsekonomiska

principer skulle gälla även för kärnkraftsindustrin, skulle den

tvingas att avveckla sig själv. Ansvarsreglernas utformning är

således ett av flera sätt att med konstlade medel hålla

kärnkraftsindustrin under armarna.

Det kan noteras att i Tyskland gäller sedan länge att

anläggningshavaren har ett skadeståndsansvar upp till 500

miljoner DM, vilket skall vara garanterat. Därutöver har

anläggningshavaren gentemot tyska medborgare ett obegränsat

ansvar som dock inte behöver vara garanterat.

Enligt utskottets mening är det anmärkningsvärt att regeringen

nu föreslår endast en blygsam ökning av anläggningshavarnas

skadeståndsansvar. Det är enligt utskottets mening

oacceptabelt att fastställa ett ansvarstak med utgångspunkt i en

uppgiven kapacitet på försäkringsmarknaden i stället för att

relatera ansvaret till en faktisk riskbedömning eller en

uppskattning av kostnaderna vid en eventuell olycka.

Kärnkraftsindustrin disponerar ett utrymme på ca 10 miljarder

kronor per reaktor i egen skadeförsäkring. Denna diskrepans

mellan anläggningshavarnas ansvar för den egna anläggningen och

ansvaret mot enskilda skadelidande vid en kärnkraftsolycka är

stötande. Enligt utskottets mening finns det en kapacitet på

försäkringsmarknaden som är betydligt större än vad regeringen

har antagit. Denna kapacitet, som uppgår till ca 8,5 miljarder

kronor, bör utnyttjas. Regeringen bör återkomma till riksdagen

med förslag till ändring i atomansvarighetslagen i enlighet

härmed. Till följd av det anförda tillstyrker utskottet bifall

till motion 1994/95:L606 yrkande 2.

Utskottet vill vidare framhålla vikten av att samråd sker med

våra grannländer i atomansvarighetsfrågor. Kringliggande länder

kan drabbas mycket hårt av en kärnkraftsolycka, och de

skadestånd som då betalas ut är otillräckliga.

Det kan noteras att särskilt Danmark har reagerat på det

otillräckliga ansvarsbeloppet såväl enligt nu gällande regler

som enligt regeringens förslag. Det danska Folketingen har krävt

dels full ersättning för skador i Danmark som vållas av en

svensk kärnkraftsolycka, dels samråd med den svenska regeringen

i denna fråga. I regeringens förslag sägs ingenting om

ersättning till drabbade grannländer, och enligt den danska

regeringen har något samråd inte förekommit. Riksdagen har

varken informerats om det danska önskemålet om samråd eller

Sveriges reaktion på framställningen härom. Detta är enligt

utskottets mening anmärkningsvärt, särskilt mot bakgrund av det

bilaterala avtal som Sverige och Danmark undertecknade i oktober

1986 om informationsutväxling gällande kärntekniska

anläggningar. Det är också illavarslande för Sveriges relationer

till grannländerna. Till följd av det anförda förordar utskottet

med bifall till motion 1994/95:L24 yrkande 1 att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om

vikten av samråd med våra grannländer i atomansvarighetsfrågor

samt med bifall till motion 1994/95:L24 yrkande 2 att riksdagen

hos regeringen begär förslag om ett tillägg till

atomansvarighetslagen av innebörden att innehavaren av en

atomanläggning i Sverige bär ett obegränsat skadeståndsansvar

med avseende på skador utanför Sveriges gränser, vållade av en

atomolycka.

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande

lydelse:

2. beträffande framtida höjning av beloppsgränsen m.m.

att riksdagen med bifall till motion 1994/95:L606 yrkande 2

och 1994/95:L24 och med anledning av motionerna 1993/94:N410

yrkande 6, 1993/94:N418 yrkande 6, 1993/94:N423 yrkande 4,

1994/95:L605, 1994/95:L606 yrkande 1, 1994/95:N403 yrkande 3,

1994/95:N432 yrkande 7, 1994/95:N434 yrkande 41, 1994/95:L21,

1994/95:L22 och 1994/95:L23 samt med avslag på motion

1994/95:N451 yrkande 4 som sin mening ger regeringen till känna

vad utskottet anfört.

Propositionens lagförslag

Förslag till lag om ändring i atomansvarighetslagen (1968:45)

Bilaga 1

Reservantens lagförslag

Förslag till lag om ändring i atomansvarighetslagen (1968:45)

Bilaga 2

Regeringens förslag Utskottets förslag

17 §

För innehavaren av en För innehavaren av en

atomanläggning i Sverige atomanläggning i Sverige

är ansvaret enligt denna är ansvaret enligt denna

lag begränsat till ett lag begränsat till ett

belopp motsvarande 175 belopp motsvarande 248

miljoner särskilda miljoner särskilda

dragningsrätter för dragningsrätter för

varje atomolycka. Såvitt varje atomolycka. Såvitt

gäller en anläggning gäller en anläggning

för enbart för enbart

framställning, behandling framställning, behandling

eller förvaring av eller förvaring av

obestrålat uran är obestrålat uran är

ansvaret dock begränsat ansvaret dock begränsat

till ett belopp motsvarande 10 till ett belopp motsvarande 10

miljoner särskilda miljoner särskilda

dragningsrätter för dragningsrätter för

varje olycka. Detsamma varje olycka. Detsamma

gäller i fråga om gäller i fråga om

atomolyckor som uppkommer atomolyckor som uppkommer

under transport av sådant under transport av sådant

uran. För innehavaren av en uran. För innehavaren av en

atomanläggning utanför atomanläggning utanför

Sverige bestäms Sverige bestäms

ansvarsbeloppet enligt ansvarsbeloppet enligt

anläggningsstatens lag. I anläggningsstatens lag. I

fråga om en atomolycka som fråga om en atomolycka som

inträffar under transport inträffar under transport

av atomsubstans avser av atomsubstans avser

anläggningshavarens ansvar anläggningshavarens ansvar

enligt denna lag för andra enligt denna lag för andra

skador än skador på skador än skador på

transportmedlet inte i transportmedlet inte i

något fall ett lägre något fall ett lägre

sammanlagt belopp än sammanlagt belopp än

motsvarande 10 miljoner motsvarande 10 miljoner

särskilda särskilda

dragningsrätter. dragningsrätter.

Med uttrycket "särskilda dragningsrätter" avses de av

Internationella valutafonden använda särskilda

dragningsrätterna. Omräkning från särskilda dragningsrätter till

svenska kronor görs efter kursen den dag då atomolyckan

inträffade. Vid omräkningen till kronor skall kronans värde

beräknas i enlighet med den beräkningsmetod som Internationella

valutafonden den dagen tillämpar för sin verksamhet och sina

transaktioner.

De belopp som anges i första stycket innefattar inte ränta

eller ersättning för rättegångskostnader.