Bet. 1994/95:LU26

Lagutskottets betänkande

1994/95:LU26

Investeringar i arrendejordbruket m.m.

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

Bilaga

1994/95

LU26

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet regeringens proposition

1994/95:155 om investeringar i arrendejordbruket m.m.

I propositionen föreslås att det införs generella regler till

skydd för jordbruksarrendatorers investeringar på

arrendeställen. Förslagen innebär i huvudsak följande.

När parterna i ett arrendeförhållande inte kan enas i frågan

om en investering skall göras på arrendestället eller de närmare

villkoren för den, skall arrendatorn kunna ansöka om tillstånd

till investeringen hos arrendenämnden. Sådant tillstånd skall

ges om investeringen kan antas bli lönsam på lång sikt för

jordbruket på arrendestället och intresset av att investering

sker överväger jordägarens intresse av att den inte kommer till

stånd. Om tillstånd lämnas och arrendatorn därefter utför

investeringen på egen bekostnad, skall han ha rätt att överlåta

arrenderätten till någon annan med vilken jordägaren skäligen

kan nöjas. Jordägaren skall dock först erbjudas att i stället

lösa in den aktuella investeringen. Om jordägaren på detta sätt

löser in en investering, skall han ha rätt till skälig höjning

av arrendeavgiften.

De nya reglerna föreslås träda i kraft den 1 juli 1995.

I propositionen tar regeringen också upp frågan om rätt till

friköp vid s.k. historiska arrenden. Regeringen föreslår att

någon sådan rätt inte skall införas.

I betänkandet behandlar utskottet också motioner som väckts

med anledning av propositionen och under den allmänna

motionstiden 1993/94 resp. 1994/95. Motionerna rör frågor om

äganderätten och arrendelagstiftningen, driftsinriktningen på

ett arrendeställe, sidoarrenden, behörig instans att pröva

tvister om inlösenskyldighet m.m., friköp vid historiska

arrenden och kreditmöjligheter för byggnader på annans mark.

I ärendet har inkommit skrivelser från Willands

arrendatorsförening och Sveriges Jordägareförbund.

Utskottet tillstyrker propositionen. Utskottet förordar vidare

med anledning av en motion angående bättre kreditmöjligheter för

byggnader på annans mark att regeringen utreder frågan med

avseende särskilt på situationen för ägare till fritidshus på

arrendetomter. I övrigt avstyrker utskottet motionerna.

Till betänkandet har fogats tre reservationer, varav en (m)

rör frågor om driftsinriktningen på ett arrendeställe och om

sidoarrenden samt två reservationer (v resp. mp) avser frågan om

friköp vid historiskt arrende.

Propositionen

I proposition 1994/95:155 föreslår regeringen

(Justitiedepartementet) -- efter hörande av Lagrådet

-- att riksdagen antar de i propositionen framlagda

förslagen till

1. lag om ändring i jordabalken,

2. lag om ändring i lagen (1973:188) om arrendenämnder och

hyresnämnder.

Lagförslagen har intagits i bilaga till betänkandet.

Motionerna

Motioner väckta med anledning av proposition 1994/95:155

1994/95:L25 av Bengt Silfverstrand m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen hos regeringen begär förslag till ny lag om rätt till

friköp av historiska arrenden i enlighet med Arrendekommitténs

förslag (SOU 1991:85).

1994/95:L26 av Tanja Linderborg m.fl. (v) vari yrkas att

riksdagen beslutar att friköp av historiska arrenden skall

genomföras i enlighet med förslag från 1990 års arrendekommitté.

1994/95:L27 av Lennart Brunander och Marianne Andersson (c)

vari yrkas att riksdagen med ändring av regeringens förslag

beslutar att tvister om inlösenskyldighet och inlösenvillkor

skall avgöras av arrendenämnd.

1994/95:L28 av Göte Jonsson m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om rätten att bestämma driftsinriktningen på

arrendestället,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om sidoarrenden.

1994/95:L29 av Yvonne Ruwaida och Marianne Samuelsson (mp)

vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om friköpsrätt av historiska

arrenden.

Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1993/94

1993/94:L501 av Bengt Silfverstrand m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen beslutar att friköp av historiska arrenden skall

genomföras i enlighet med förslag från 1990 års arrendekommitté.

1993/94:L502 av Tuve Skånberg (kds) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om lagfäst friköpsrätt vid historiskt betingat arrende.

1993/94:L503 av Mona Saint Cyr och Carl G Nilsson (m) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att Fri- och rättighetskommittén bör ges

tilläggsdirektiv avseende granskningen av arrendelagstiftningens

effekter på äganderätten.

1993/94:L504 av Bertil Persson (m) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om förköp av historiska arrenden.

1993/94:L505 av Björn Ericson m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen hos regeringen begär att den förelägger riksdagen

förslag till lagregler som medför bättre kreditmöjligheter för

byggnader på annans mark.

Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1994/95

1994/95:L501 av Tuve Skånberg (kds) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om lagfäst friköpsrätt vid historiskt betingat arrende.

1994/95:L502 av Marianne Andersson (c) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om friköpsrätt för historiska arrenden.

1994/95:L503 av Björn Samuelson m.fl. (v) vari yrkas att

riksdagen beslutar att friköp av historiska arrenden skall

genomföras i enlighet med förslag från 1990 års arrendekommitté.

Utskottet

Inledning

Arrende är en form av nyttjanderätt till mark mot ersättning.

Genom 1907 års nyttjanderättslag infördes arrende som ett

enhetligt rättsinstitut i Sverige, och därmed lades grunden för

den moderna arrenderätten. Redan i sin ursprungliga utformning

innehöll lagen åtskilliga tvingande bestämmelser, som

tillvaratog arrendatorns, den svagare partens, intressen. Vid de

ändringar i lagen som företogs under de följande decennierna

ökades arrendatorns rättsskydd. Här kan särskilt nämnas

tillkomsten år 1943 av de s.k. sociala arrendereglerna. Dessa

regler gav arrendatorn viss möjlighet att mot jordägarens vilja

sitta kvar på arrendestället efter den avtalade arrendetidens

utgång, s.k. optionsrätt. År 1968 skedde en viss omarbetning av

arrendereglerna, varvid särskilda bestämmelser infördes om

bostadsarrende och anläggningsarrende. I samband med

tillskapandet år 1970 av en ny jordabalk (JB) gjordes betydande

ändringar i reglerna om jordbruksarrende. De sociala

arrendereglerna avskaffades och ersattes av bestämmelser som --

efter mönster av hyreslagstiftningen -- gav arrendatorn ett

direkt besittningsskydd vid dels jordbruksarrenden, som omfattar

bostad för arrendatorn (s.k. gårdsarrenden), dels övriga

jordbruksarrenden (s.k. sidoarrenden) under förutsättning att

arrendetiden överstiger ett år.

Reglerna om jordbruksarrende har även efter tillkomsten av JB

förändrats i åtskilliga avseenden. Genom en reform år 1979

stärktes jordbruksarrendatorns besittningsskydd bl.a. då

jordägaren själv vill överta arrendestället. År 1984 infördes i

lagstiftningen en principiell skyldighet för jordägaren att

utföra sådana investeringar på ett arrendeställe som påfordras

av en myndighet, t.ex. enligt hälso- och

miljöskyddslagstiftningen (prop. 1983/84:136, bet. LU

1983/84:35, rskr. 394). Samtidigt utvidgades arrendators rätt

att överlåta arrendestället, och arrendatorn fick också i andra

avseenden en stärkt ställning.

Till grund för 1984 års ändringar i arrendelagstiftningen låg

Arrendelagskommitténs slutbetänkande (SOU 1981:80) Arrenderätt

2, Regler om investeringar i arrendejordbruket m.m. Ett förslag

i betänkandet som gällde arrendators rätt till ersättning för

generella investeringar upptogs dock inte i

lagstiftningsärendet. Lagutskottet uttalade härvid, med

anledning av ett motionsyrkande om genomförande av ett sådant

förslag, att frågan borde bli föremål för ytterligare utredning,

och utskottet förutsatte att ett visst aviserat utredningsarbete

snarast skulle komma till stånd (bet. LU 1983/84:35 s. 10).

Arrendelagskommittén tog i sitt slutbetänkande även upp frågan

om en rätt för arrendatorer att friköpa arrendestället.

Kommittén fann att en friköpsrätt var förenad med så stora

nackdelar att dessa på intet sätt vägdes upp av den förmån som

skulle komma vissa arrendatorer till del. Kommittén lade

följaktligen inte fram något förslag om friköpsrätt.

Med anledning av en begäran från riksdagens sida (bet. LU

1982/83:27, rskr. 266) tillkallades år 1984 Friköpsutredningen,

vars huvudsakliga uppgift var att förutsättningslöst utreda

frågan om införandet av en friköpsrätt för innehavare av

historiska arrenden. I betänkandet (SOU 1986:52) Friköp vid

historiskt arrende avstyrkte utredningens majoritet införandet

av en lag om friköpsrätt. Vid remissbehandlingen av betänkandet

förklarade sig det övervägande antalet remissinstanser dela

utredningsmajoritetens uppfattning att en lagstiftning om

friköpsrätt inte borde införas.

Frågan aktualiserades därefter åter i riksdagen vid ett

flertal tillfällen med anledning av motioner i ämnet. Hösten

1989 framhöll utskottet i sitt av riksdagen godkända betänkande

1989/90:LU6 till en början att de krav på en friköpsrätt vid

historiska arrenden som framförts under årens lopp måste ses mot

bakgrund av att det saknades generella regler som gav en

jordbruksarrendator rätt till ersättning för de investeringar

som gjorts på arrendestället. Utskottet ansåg -- med hänvisning

till bl.a. tidigare översyn av spörsmålet som inte lett till

lagstiftningsåtgärder -- att frågan om ett lagreglerat skydd för

jordbruksarrendatorernas investeringar borde bli föremål för en

förnyad utredning. Det fick enligt utskottet ankomma på

regeringen att bestämma de närmare formerna för

utredningsarbetets bedrivande samt att därefter återkomma med

ett lagförslag till riksdagen. I frågan om friköpsrätt vid

historiska arrenden pekade utskottet på ett antal omständigheter

som enligt utskottet utgjorde starka skäl för en sådan rätt och

framhöll att en friköpsrätt vid historiska arrenden således

borde införas. Det fick enligt utskottet ankomma på regeringen

att utforma förslag till lagstiftning och därefter återkomma

till riksdagen. Vad utskottet anfört om skydd för

jordbruksarrendatorers investeringar och om friköpsrätt gav

riksdagen som sin mening regeringen till känna (rskr.

1989/90:39).

Som en följd av riksdagens beslut tillkallade regeringen 1990

års arrendekommitté (Ju 1990:06) med uppgift att se över vissa

regler inom arrendelagstiftningen. Kommittén hade som

huvuduppgift att utforma förslag till regler som dels skyddar en

jordbruksarrendators investeringar på arrendestället, dels ger

arrendatorn vid historiskt arrende rätt att friköpa

arrendestället.

Kommittén behandlade friköpsfrågan med förtur och föreslog i

betänkandet (SOU 1991:85) Historiska arrenden -- förslag till

friköpslag en särskild lag om friköpsrätt vid historiska

arrenden. I slutbetänkandet (SOU 1992:109) Investeringar i

arrendejordbruket och andra arrenderättsliga frågor lämnade

kommittén förslag till bl.a. regler om skydd för

jordbruksarrendatorns investeringar på arrendestället.

Arrendekommitténs båda betänkanden har remissbehandlats i ett

sammanhang.

I förevarande proposition föreslår regeringen, på grundval av

Arrendekommitténs utredningsarbete, generella regler till skydd

för jordbruksarrendatorers investeringar på arrendeställen.

Vidare tas i propositionen upp frågan om rätt till friköp vid

s.k. historiska arrenden, men något förslag till lagstiftning

lämnas inte. Övriga förslag som lämnats av Arrendekommittén

kommer enligt uppgift i propositionen att behandlas i annat

sammanhang.

Utskottet behandlar nedan under skilda rubriker propositionens

förslag om skydd för jordbruksarrendatorers investeringar jämte

motioner i frågan och därefter motioner som rör friköpsrätt vid

historiska arrenden. Slutligen behandlas en motion om

kreditmöjligheter för byggnader på annans mark.

Skydd för jordbruksarrendatorers investeringar

Gällande ordning

JB:s arrenderegler finns i främst 8--11 kap. Allmänna

bestämmelser om arrende finns i 8 kap. medan de övriga kapitlen

innehåller regler om de särskilda arrendeformerna. Sålunda finns

bestämmelser om jordbruksarrende i 9 kap., om bostadsarrende i

10 kap. och om anläggningsarrende i 11 kap. Lägenhetsarrende

föreligger om jord upplåts på arrende för annat ändamål än

jordbruk och upplåtelsen inte är att anse som bostadsarrende

eller anläggningsarrende (8 kap. 1 § andra stycket JB).

När det gäller jordbruksarrende har i fråga om arrendeställets

skick både jordägaren och arrendatorn ett ansvar. Bestämmelserna

i 9 kap. 15--22 §§ JB fördelar detta ansvar mellan parterna.

Arrendatorn -- som ju har egendomen i besittning -- svarar för

arrendeställets vård och underhåll, medan jordägaren i princip

svarar för den nödvändiga förnyelsen av arrendestället.

Jordbruksarrendatorn har därmed som huvudregel inte någon rätt

till ersättning för förbättringar på arrendestället som han gör.

Från denna allmänna princip finns det emellertid vissa undantag

som utskottet återkommer till nedan.

Parternas ekonomiska mellanhavanden såsom underhålls- och

ersättningsfrågor avseende den gångna arrendeperioden regleras

vid avräkning enligt 9 kap. 23 § JB. Avräkning skall ske när

arrendestället avträdes eller vid den tidigare tidpunkt som

parterna träffat avtal om. Om inte annat avtalats skall

avräkningen grundas på syn vid avräkningsperiodens början och

slut (se 9 kap. 23--28 §§ JB).

Som nyss nämnts finns det vissa undantag från principen att en

jordbruksarrendator inte har rätt till ersättning för

investeringar som han själv utfört på arrendestället och som

innebär en förkovran av fastigheten. Sålunda har en

jordbruksarrendator under vissa förutsättningar rätt till

ersättning för av honom under arrendetiden avhjälpta

tillträdesbrister. Ersättningen utgår i allmänhet först vid

avräkningen (se 9 kap. 16 § JB). Är det fråga om sådana

tillträdesbrister på bostäder som enligt 9 kap. 17 § inte får

förekomma har arrendatorn emellertid rätt att omedelbart få sina

kostnader täckta. En arrendator har vidare en begränsad rätt

till ersättning för s.k. fristående förbättringar som inte avser

att avhjälpa en brist vid tillträdet och som inte gäller byggnad

(9 kap. 21 § JB). Här avses ny täckdikning eller annan

jordförbättring såsom anläggande av markväg.

Jordägarens principiella byggnadsskyldighet kommer till

uttryck i 9 kap. 18 § JB. I samband med 1984 års ändringar i

JB:s arrenderegler infördes, vilket berörts i inledningen, också

en byggnadsskyldighet för jordägaren när myndighet fattat ett

beslut som innebär att arrendestället inte får användas på

avsett sätt om inte en befintlig anläggning byggs om eller en

nyanläggning sker (9 kap. 17 a § JB).

Vad gäller en jordbruksarrendators rätt att överlåta

arrenderätten krävs i princip jordägarens samtycke härför (9

kap. 31 § första stycket JB). Från denna huvudregel finns

undantag i andra och tredje styckena av paragrafen.

Sålunda får vid arrende för viss tid arrendatorn överlåta

arrenderätten, om den avser ett utvecklat eller utvecklingsbart

lantbruksföretag, till sin make eller avkomling, om

arrendenämnden tillåter det (tredje stycket). Sådant tillstånd

skall lämnas om inte jordägaren har befogad anledning att

motsätta sig överlåtelsen. Beträffande arrenden för viss tid som

inte understiger tio år föreligger enligt andra stycket en mera

omfattande överlåtelserätt. Enligt denna regel får arrenderätten

överlåtas till en person med vilken jordägaren skäligen kan

nöjas. Särskilda bestämmelser finns i fjärde stycket av

ifrågavarande paragraf om överlåtelserätt för arrendatorns

dödsbo.

Propositionen

I propositionen föreslås en reform av jordbruksarrendatorers

investeringsskydd som innebär att när parterna i ett

arrendeförhållande inte kan enas i frågan om en investering

skall göras på arrendestället eller de närmare villkoren för

denna, skall arrendatorn kunna ansöka om tillstånd till

investeringen. Om tillstånd lämnas och arrendatorn därefter

utför investeringen på egen bekostnad, skall han ha rätt att

överlåta arrenderätten till någon annan med vilken jordägaren

skäligen kan nöjas. Innan sådan överlåtelserätt aktualiseras

skall dock jordägaren erbjudas att i stället lösa in

investeringen.

De nya bestämmelserna skall vara tillämpliga på

jordbruksarrendatorers framtida investeringar på arrendeställen,

när det är fråga om åtgärder som avser byggnader,

markanläggningar eller jord och som går utöver arrendatorns

underhållsskyldighet. Från tillämpningsområdet undantas dock

sådana arrenden som inte omfattar bostad åt arrendatorn

(sidoarrenden) och vars arrendetid uppgår till högst ett år.

Frågor om tillstånd till investeringar enligt de nya reglerna

skall avgöras av arrendenämnden. Dess beslut skall kunna

överklagas till fastighetsdomstol. Tillstånd till en investering

skall ges, om den kan antas bli lönsam på lång sikt för

jordbruket på arrendestället och intresset av att investeringen

sker överväger jordägarens intresse av att den inte kommer till

stånd.

Jordägaren skall lösa in investeringen om han inom tre

månader från arrendatorns erbjudande åtar sig att göra detta.

Den ersättning som jordägaren därvid skall utge till arrendatorn

skall, om inte annat avtalats, motsvara den ökning av

arrendeställets värde som investeringen medfört. Tvister om

inlösenskyldighet och inlösenvillkor skall avgöras av

fastighetsdomstol som första instans.

Arrendatorns rätt att överlåta arrenderätten inträder enligt

förslaget när jordägaren förklarat sig avstå från att anta

erbjudandet om inlösen eller när det står klart att han inte

iakttagit svarsfristen om tre månader från erbjudandet. För

överlåtelserätten gäller en tidsgräns om tre år.

Jordägaren skall enligt förslaget ha rätt till skälig höjning

av arrendeavgiften när han löst in en investering som utförts

med stöd av de nya reglerna. Denna rätt förutsätter att

investeringen medfört att arrenderättens värde höjts.

Motioner

I motion L28 av Göte Jonsson m.fl. (m), som väckts med

anledning av propositionen, kritiseras förslaget såvitt avser

att arrendenämnden skall pröva frågor om tillstånd till

investeringar enligt de nya reglerna. Motionärerna anser att

frågan om tillstånd till en investering som påverkar

driftsinriktningen på arrendestället inte bör avgöras av

arrendenämnden utan vara en sak som jordägaren ensam får

bestämma. Motionärerna begär ett tillkännagivande med denna

innebörd (yrkande 1). I motionen begärs också ett

tillkännagivande om att även sidoarrenden med en arrendetid på

ett år eller mera bör undantas från de nya bestämmelsernas

tillämpningsområde (yrkande 2).

I motion L27 av Lennart Brunander och Marianne Andersson (båda

c), också med anledning av propositionen, hänvisas till att

arrendenämnd skall pröva frågor om tillstånd till investeringar

enligt de nya reglerna. Det är då enligt motionärerna rimligt

att arrendenämnd, i stället för fastighetsdomstol enligt

regeringens förslag, också får pröva tvister om

inlösenskyldighet och inlösenvillkor beträffande investeringen.

Motionärerna yrkar att riksdagen beslutar en sådan ändring av

regeringsförslaget.

Enligt motion L503 av Mona Saint Cyr och Carl G Nilsson (båda

m), från den allmänna motionstiden 1993/94, måste

arrendelagstiftningen anpassas till det förhållandet att

jordbruksnäringen avreglerats och att marknadsmässiga

förhållanden eftersträvas på det området. En jordägare bör ha

rätt att disponera över sin egendom och att ingå de avtal med en

motpart som han själv önskar. Arrendelagstiftningen måste enligt

motionärerna ge ett större utrymme för avtalsfrihet och

relationen jordägare--arrendator präglas av de principer som

gäller för andra företagare på marknaden.

Utskottet

Utskottet vill inledningsvis framhålla att arrendatorerna

genom nu gällande lagstiftning har en stark ställning i

arrendeförhållandet. I synnerhet gäller detta beträffande

möjligheterna för jordbruksarrendatorer och bostadsarrendatorer

att få arrendeavtalet förlängt, det s.k. direkta

besittningsskyddet. Lagstiftningen har sålunda i viktiga

hänseenden en klar inriktning på att ge ett socialt och

ekonomiskt skydd för den svagare och mer utsatta parten i

förhållandet. Utvecklingen har följaktligen å andra sidan

inneburit vissa inskränkningar i fastighetsägarens möjligheter

att disponera sin egendom som han vill. Enligt utskottets mening

bör det dock framhållas att arrendatorerna fortfarande i flera

avseenden intar en beroendeställning i förhållande till ägaren

av marken. Sålunda råder alltjämt relativt starka inskränkningar

i t.ex. en jordbruksarrendators möjligheter att få kompensation

för investeringar som han själv utfört på arrendestället liksom

i hans möjligheter att överlåta arrenderätten utan jordägarens

samtycke.

Som påpekas i propositionen är vid jordbruksarrende, i de fall

en gjord investering inte omfattas av någon lagreglerad

skyldighet för jordägaren att utge ersättning till arrendatorn

och arrendatorn inte heller har rätt att överlåta arrenderätten,

arrendatorns möjlighet att erhålla kompensation för

investeringen beroende av att en överenskommelse härom träffas

med jordägaren. Som uttalats i olika sammanhang har frånvaron av

avtal fått till följd att önskvärda investeringar i

arrendejordbruket ibland har uteblivit.

I likhet med regeringen anser utskottet mot denna bakgrund att

det finns ett behov av ett generellt skydd för

jordbruksarrendatorernas investeringar på arrendestället, och en

lagstiftning med sådant innehåll bör därför införas. Det förslag

som regeringen nu lägger fram i ämnet torde enligt utskottets

mening väl fylla det behov av ett förbättrat investeringsskydd

för jordbruksarrendatorerna som sedan länge varit aktuellt.

Det anförda innebär att utskottet inte kan ställa sig bakom de

synpunkter som framförs i motion 1993/94:L503 att lagstiftningen

inneburit att balansen i arrendeförhållandena rubbats på ett

ofördelaktigt sätt. Utskottet vill med anledning härav framhålla

att arrendelagstiftningen i väsentliga stycken alltjämt bygger

på att i första hand frivilliga överenskommelser skall

eftersträvas mellan parterna. En sådan inriktning har även den

nu föreslagna reformen, och utskottet ställer sig bakom den

angivna utgångspunkten för de nya reglerna att parterna i

främsta rummet skall försöka lösa investeringsfrågorna i

samförstånd. Med det anförda avstyrker utskottet motion L503.

Utskottet övergår härefter till att behandla vissa

enskildheter i förslaget om nytt investeringsskydd, vilka

aktualiserats främst genom motionerna i ärendet.

Vad som anförs i motion L28 om ändrad driftsinriktning på

arrendestället aktualiserar förutsättningarna för tillstånd till

en investering enligt de nya reglerna. Som påpekas i

propositionen torde frågor om vilken verksamhet som skall

bedrivas på ett arrendeställe ofta vara av grundläggande

betydelse för jordägaren när avtal om arrende ingås. Om

arrendatorn under arrendetiden önskar genomföra en investering

som skulle innebära en ändring av arrendeställets

driftsinriktning, t.ex. genom en övergång från

spannmålsproduktion till animalieproduktion, är det därför

naturligt att jordägarens åsikt bör tillmätas stor vikt vid

intresseavvägningen. Utskottet delar regeringens uppfattning att

det inte bör råda något absolut förbud mot investeringar av de

nämnda slagen. Utgångspunkten bör emellertid vara att det måste

krävas starka skäl för att mot en jordägares vilja ge tillstånd

till sådana investeringar.

När det gäller intresseavvägningen rent allmänt vid

tillståndsprövningen bör, som framhålls i propositionen,

avvägningen vara allsidig och beakta samtliga omständigheter i

det enskilda fallet.

Därtill kommer att det nya förstärkta investeringsskyddet

enligt utskottets mening avsevärt skulle urholkas om vissa

större investeringar, t.ex. sådana som bestämmer

driftsinriktningen på ett arrendeställe, undantas från reglernas

tillämpningsområde.

Med det anförda tillstyrker utskottet propositionen i nu

behandlad del och avstyrker bifall till motion L28 yrkande 1.

Som nämnts undantas från de nya reglernas tillämpningsområde

sådana jordbruksarrenden som inte omfattar bostad åt arrendatorn

(sidoarrenden) och vars arrendetid uppgår till högst ett år.

Enligt nyssnämnda motion L28 bör sidoarrenden över huvud taget

inte omfattas av bestämmelsernas tillämpningsområde (yrkande 2).

Utskottet delar regeringens uppfattning att sidoarrenden där

arrendetiden uppgår till högst ett år bör undantas från de nya

reglernas tillämpningsområde. Däremot ligger det enligt

utskottets mening i linje med reformens inriktning på att

möjliggöra långsiktiga investeringar att låta sidoarrenden, där

rätt till förlängning av arrendeavtalet föreligger, omfattas av

det nya skyddet. Det torde också, som påpekas i propositionen,

förhålla sig så att juridiska personer som äger mark, vid ett

undantagande av alla sidoarrenden från lagens

tillämpningsområde, i många fall inte kommer att kunna utnyttja

investeringsskyddet. Utskottet anser vidare, med det angivna

undantaget, att inga särskilda krav bör ställas på

arrendestället för att tillstånd till investeringar skall kunna

komma i fråga. Som uttalas i propositionen kommer emellertid

arrendeställets skick att få betydelse vid själva

tillståndsprövningen eftersom behovet av en viss ny investering

måste bedömas i förhållande till arrendeställets omfattning,

inriktning och värde. Med det anförda tillstyrker utskottet

propositionen i denna del och avstyrker bifall till motion L28

yrkande 2.

När det gäller tvister om inlösenskyldighet och

inlösenvillkor föreslår propositionen att dessa skall avgöras

av fastighetsdomstol som första instans.

Enligt motion L27 bör sådana tvister i stället avgöras av

arrendenämnd.

Utskottet kan konstatera att enligt det lagförslag som

remitterades till Lagrådet skulle tvister av ifrågavarande slag

prövas av arrendenämnd som första instans. Lagrådet ansåg

emellertid att det inte var lämpligt att tillägga

arrendenämnderna befogenhet att i mål av aktuellt slag förplikta

någon av parterna att betala ett visst belopp till den andre, då

en sådan ordning dels skulle avvika från vad som i andra

sammanhang gäller för arrendenämnd vid villkorsprövning, dels

skulle kunna skapa komplikationer bl.a. i de fall då

kvittningsanspråk föreligger.

Utskottet delar uppfattningen i propositionen att beslut

avseende inlösenersättning skall kunna ges formen av en

verkställbar betalningsförpliktelse. Det bör därför ankomma på

fastighetsdomstol att avgöra sådana och andra frågor om

inlösenskyldighet och inlösenvillkor. Härigenom uppnås likhet

med vad som redan gäller beträffande tvister om

inlösenersättning som kan uppstå då arrendatorn frånträder

arrendet (se 8 kap. 21 § JB). Som framhålls i propositionen är

en annan fördel med den valda lösningen att frågor om

inlösenersättning resp. höjning av arrendeavgift, till följd av

att jordägaren löst in en investering enligt de nya reglerna,

kommer att kunna prövas av fastighetsdomstol i ett sammanhang.

Det kan vidare nämnas att frågor om höjning av arrendeavgift då

jordägaren utfört eller bekostat arbete på grund av bl.a.

bestämmelserna om byggnadsskyldigheten i dag prövas av

fastighetsdomstol (se 9 kap. 22 § JB). Med hänvisning till det

anförda anser utskottet att det finns goda skäl för den lösning

som valts i propositionen i fråga om behörig första instans

beträffande här ifrågavarande tvister. Utskottet tillstyrker

sålunda propositionen också i denna del och avstyrker motion

L27.

Utskottet tillstyrker vidare propositionens lagförslag i

övrigt.

Historiska arrenden

Bakgrund

Som nämnts inledningsvis föreslog 1990 års arrendekommitté i

betänkandet SOU 1991:85 en särskild lag om friköpsrätt vid

historiska arrenden.

Enligt förslaget skall en arrendator till jord som omfattas av

begreppet historiskt arrende under vissa särskilda

förutsättningar ha rätt att lösa in den fasta egendom som

omfattas av arrendet även om jordägaren motsätter sig det.

Förslaget innebär att arrendatorn när som helst skall kunna

påkalla s.k. friköp genom att väcka talan mot jordägaren vid

fastighetsdomstol.

Historiskt arrende skall enligt förslaget anses föreligga när

det är sannolikt att den helt övervägande delen av ett

arrendeställe inte sedan den 1 januari 1900 varaktigt brukats av

fastighetens ägare. Friköpsrätten begränsas dock till att avse

vissa jordbruksarrenden och bostadsarrenden. I fråga om

jordbruksarrenden föreslås att friköp skall få ske, om

huvuddelen av arrendestället sedan minst 40 år före den dag då

talan om friköp väcks innehafts och stadigvarande bebotts av

arrendatorn eller någon honom närstående. Motsvarande

förutsättningar föreslås gälla beträffande bostadsarrenden. För

dessa har friköpsrätten emellertid också begränsats till sådana

upplåtelser som på visst sätt kan härledas ur ett tidigare

jordbruksarrende i släkten.

Som ett krav för att friköpsrätt skall föreligga föreslås

gälla att det finns en rätt till förlängning av arrendeavtalet.

Förslaget innehåller dessutom en s.k. jordägarventil, enligt

vilken friköp inte skall få ske om det av särskilda skäl skulle

vara oskäligt mot jordägaren. När det gäller den ersättning som

skall erläggas för det friköpta området följer förslaget

regleringen i expropriationslagen (1972:719).

Propositionen

I propositionen behandlar regeringen också frågan om en rätt

till friköp vid historiska arrenden.

Regeringen påpekar till en början att genom gällande

lagstiftning har arrendatorerna erhållit en mycket stark

ställning i arrendeförhållandet. Genom förslaget i förevarande

proposition om ett generellt skydd för jordbruksarrendatorers

investeringar kommer jordbruksarrendatorernas ställning gentemot

jordägarna att förstärkas ytterligare.

Regeringen framhåller vidare att en stark majoritet av

remissinstanserna ställt sig negativa till införandet av en

friköpsrätt. Bland dem som bestämt avstyrker en lagstiftning om

friköpsrätt finns företrädare för såväl jordägare som

arrendatorer.

Bedömningen av den nu aktuella lagstiftningsfrågan bör enligt

regeringen göras dels mot bakgrund av vad som nu sagts om

arrendatorernas nuvarande villkor och förslaget till generell

reglering till skydd för jordbruksarrendatorernas investeringar,

dels med hänsyn till hur en friköpsrätt förhåller sig till

Sveriges åtaganden enligt Europakonventionen och till

regeringsformen.

I fråga om det skydd för äganderätten som behandlas i

Europakonventionens första tilläggsprotokoll, artikel 1, gäller

numera lagen (1994:1219) om den europeiska konventionen angående

skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande

friheterna. Lagen innebär att Europakonventionen med de tillägg

som gjorts bl.a. i det första tilläggsprotokollet skall gälla

som lag här i landet (prop. 1993/94:117, bet. KU24, rskr. 246).

Lagen trädde i kraft den 1 januari 1995.

Enligt regeringens uppfattning finns det en beaktansvärd risk

att en friköpslag enligt den modell som Arrendekommittén

föreslagit skulle befinnas vara i strid med äganderättsskyddet i

Europakonventionen. Av betydelse i detta sammanhang är även de

ändringar i regeringsformen som gjordes i samband med

inkorporeringen av Europakonventionen. Enligt 2 kap. 18 §

regeringsformen i dess lydelse fr.o.m. den 1 januari 1995 gäller

att varje medborgares egendom är tryggad bl.a. genom att ingen

kan tvingas avstå sin egendom till det allmänna eller till någon

enskild genom expropriation eller annat sådant förfogande utom

när det krävs för att tillgodose angelägna allmänna intressen.

Mot en lagstiftning talar enligt regeringen att det endast är

ett begränsat antal personer som kan ha intresse av åtgärden.

Vidare försvagas de ekonomiska argument som framförts till stöd

för en friköpslag allteftersom arrendatorernas ställning

förstärks.

Mot bakgrund av det anförda kommer regeringen till slutsatsen

att det i fråga om friköp av historiskt arrende inte kan anses

föreligga ett sådant angeläget allmänt intresse att en

lagstiftning om detta skulle vara förenlig med 2 kap. 18 §

regeringsformen. Regeringen finner vidare att en friköpsrätt

inte heller är motiverad av sociala skäl.

Motionerna

I ett flertal motioner begärs att rätt till friköp vid

historiska arrenden skall införas.

Sålunda yrkas i den med anledning av propositionen väckta

motion L25 av Bengt Silfverstrand m.fl. (s) att riksdagen hos

regeringen begär förslag till en lag om friköpsrätt vid

historiska arrenden i enlighet med Arrendekommitténs förslag.

Motionärerna menar att en friköpsrätt är ett led i ökad social

och ekonomisk rättvisa. Det finns enligt motionärerna inte med

hänsyn till Europakonventionen några rättsliga hinder mot en

friköpslag som grundas på sociala skäl och politiska

värderingar. I motion L26 av Tanja Linderborg m.fl. (v), också

med anledning av propositionen, yrkas att riksdagen beslutar att

friköp av historiska arrenden skall genomföras i enlighet med

förslag från 1990 års arrendekommitté. Enligt motion L29 av

Yvonne Ruwaida och Marianne Samuelsson (båda mp), med anledning

av propositionen, begärs ett tillkännagivande om att friköpsrätt

vid historiskt arrende får ske under vissa i motionen angivna

förutsättningar.

I motion L501 av Bengt Silfverstrand m.fl. (s), från den

allmänna motionstiden 1993/94, yrkas att riksdagen beslutar att

friköp av historiska arrenden skall genomföras i enlighet med

förslag från 1990 års arrendekommitté. I motion L502 av Tuve

Skånberg (kds), också från 1993/94 års allmänna motionstid,

begärs ett tillkännagivande om att en lagfäst rätt till friköp

tillförsäkras vid historiskt arrende. Samme motionär framställer

ett likalydande yrkande i en motion från den allmänna

motionstiden 1994/95, motion L501. Ett tillkännagivande av

motsvarande innehåll begärs i den likaledes under 1994/95 års

allmänna motionstid väckta motion L502 av Marianne Andersson

(c). Motionären anser emellertid, enligt vad som närmare framgår

av motionen, att en friköpsrätt bör utformas på ett något mer

restriktivt sätt än vad Arrendekommittén föreslagit. Vidare

yrkas i motion L503 av Björn Samuelson m.fl. (v), från den

allmänna motionstiden 1994/95, att riksdagen beslutar att friköp

av historiska arrenden skall genomföras i enlighet med förslag

från 1990 års arrendekommitté.

I motion L504 av Bertil Persson (m) slutligen, från den

allmänna motionstiden 1993/94, framförs kritiska synpunkter på

en friköpsrätt. Motionären anser i stället att frågan om

förköpsrätt beträffande historiska arrenden utreds.

Utskottet

Utskottet vill först understryka att skyddet för enskild

egendom i svensk rätt sedan länge är starkt. Däremot har

grundlagsskyddet för egendomsrätten fram till helt nyligen inte

varit särskilt framträdande i vårt land. Som redovisas i

propositionen har emellertid i samband med inkorporeringen av

Europakonventionen fr.o.m. den 1 januari 1995 skyddet för

äganderätten skrivits in i grundlagen på ett mer uttryckligt

sätt än vad som tidigare gällde, se 2 kap. 18 § regeringsformen.

Härigenom har i svensk rätt en precisering skett av det skydd

som Europakonventionen ställer upp för medborgarnas rätt till

sin egendom. Konventionens betydelse har vidare markerats genom

att i nämnda sammanhang en ny bestämmelse införts i

regeringsformen -- 2 kap. 23 § -- som stadgar att lag eller

annan föreskrift inte får meddelas i strid med Sveriges

åtaganden på grund av konventionen.

Med hänvisning till det anförda kan konstateras att en

friköpsrätt i enlighet med Arrendekommitténs förslag och de

önskemål som framförts i ett flertal av de nu aktuella

motionerna endast kan införas i svensk lagstiftning om den utgör

ett angeläget allmänt intresse.

Utskottet har förståelse för de anspråk på friköp vid

historiska arrenden som sedan länge framställts. Vid dessa

arrenden föreligger särskilt starka känslomässiga bindningar

till den mark och de gårdar som i decennier brukats och

innehafts av arrendatorns släkt. Här finns också beaktansvärda

ekonomiska skäl för att friköpa arrendena eftersom arrendatorer

själva många gånger utfört och bekostat investeringarna på

arrendeställena.

Det måste emellertid vidare beaktas i sammanhanget att även

den arrendatorsgrupp som utgörs av innehavare till historiska

arrenden omfattats av de reformer för jordbruksarrendatorer som

skett vid olika tillfällen. I vissa avseenden har dessa

arrendatorer en särskilt stark ställning. Det gäller t.ex. vid

bedömningen av om ett arrendeförhållande skall upphöra därför

att jordägaren sagt upp arrendeavtalet för att i egen regi driva

jordbruk på arrendestället, s.k. självinträde. Även det nu

föreslagna generella investeringsskyddet kommer naturligtvis

innehavare av historiska arrenden till del. På samma sätt som

för andra jordbruksarrendatorer kommer vid en överlåtelse som

aktualiseras av de nya reglerna även befintliga investeringar på

arrendestället att kunna gå med i försäljningen.

Vid bedömningen av om ett tillräckligt angeläget allmänt

intresse bör föranleda en friköpsrätt måste rimligen, i enlighet

med det resonemang regeringen för, hänsyn tas till de redan

uppnådda och nu föreslagna förbättringarna för

jordbruksarrendatorerna. Likaså måste de ytterligare fördelar

som genom en friköpsrätt uppnås för innehavare av historiska

arrenden vägas mot det ingrepp i äganderätten som en sådan

lagstiftning innebär. Därvid bör det enligt utskottets mening

framhållas att de reformer som hittills vidtagits på

arrenderättens område har inriktats på att förbättra ställningen

för stora grupper av arrendatorer inom det befintliga

arrendeinstitutets ram utan att några direkta ingrepp i

äganderätten skett. En friköpsrätt av här avsett slag skulle

innebära ett brott med denna utveckling genom att ett

tvångsmässigt omhändertagande av annans egendom möjliggörs för

ett begränsat antal intressenter.

Med hänvisning till det anförda och på de skäl regeringen i

övrigt anfört anser utskottet i likhet med regeringen att det i

fråga om friköp av historiskt arrende inte kan anses föreligga

ett sådant angeläget allmänt intresse att en lagstiftning om

detta skulle vara förenlig med regeringsformens egendomsskydd.

Utskottet avstyrker därför motionerna 1994/95:L25, 1994/95:L26,

1994/95:L29, 1993/94:L501, 1993/94:L502, 1994/95:L501,

1994/95:L502 och 1994/95:L503.

Vad särskilt gäller motion L504, från den allmänna

motionstiden 1993/94, med begäran om utredning av en förköpsrätt

beträffande arrenden vill utskottet erinra om lagen (1985:658)

om arrendators rätt att förvärva arrendestället. Lagen ger en

arrendator rätt att förvärva arrendestället, om avtalet gäller

ett gårdsarrende eller ett bostadsarrende. Om en arrendator har

intresse av att utöva sin förvärvsrätt får han anmäla detta till

inskrivningsmyndigheten för anteckning i fastighetsboken. Ett

arrendeställe, för vilket en intresseanmälan gäller, får inte

överlåtas helt eller delvis genom köp eller byte utan att den

arrendator som har gjort intresseanmälan eller i visst fall

dennes dödsbo har erbjudits att förvärva arrendestället. Ett

sådant erbjudande kallas hembud. Bakom reformen låg önskemål om

att ytterligare trygga arrendatorerna mot risken att på sikt

tvingas lämna sitt hem och sitt arbete. Till detta sociala skäl

kom ett jordbrukspolitiskt; förköpsrätten antogs kunna öka

arrendatorernas intresse av att göra långsiktiga insatser på

arrendestället.

Vad som begärs i motion L504 får anses tillgodosett genom

innehållet i gällande rätt. Motionen avstyrks därför.

Kreditmöjligheter för byggnader på annans mark

Byggnad på annans mark är ett slag av egendom som föreligger

när byggnaden ägs av en person som inte också äger marken där

byggnaden står. En äldre men ännu vanlig beteckning för samma

förhållande är byggnad eller hus på ofri grund. Byggnad på

annans mark räknas rättsligt sett som lös egendom. Den

viktigaste innebörden härav är att egendomen faller vid sidan av

gruppen fast egendom och sålunda inte omfattas av reglerna om

inteckning och panträtt i fastighet.

Den år 1977 tillsatta Byggnadspantutredningen hade i uppgift

att skapa ett pantsystem för byggnad på annans mark. Spörsmålet

hur byggnader som är lös egendom skall kunna utnyttjas som

kreditsäkerhet hade varit aktuell flera gånger tidigare men inte

fått sin lösning. Utredningsuppdraget föranleddes närmast av det

stora antalet fritidshus på arrendetomter, t.ex. kolonistugor,

men även ett betydande antal permanentbostäder på annans mark

var av intresse i sammanhanget liksom olika anläggningar för

näringsverksamhet och för sport och idrott.

Utredningen föreslog i betänkandet (SOU 1984:22) Panträtt i

registrerad nyttjanderätt en ny lag om ett registerpantsystem,

motsvarande det som gäller för fastigheter. Pantobjektet skulle

enligt förslaget bestå av nyttjanderätten till marken i förening

med byggnad och annan egendom som nyttjanderättshavaren har där.

Nyttjanderätten skulle registreras i ett särskilt

nyttjanderättsregister, fört av inskrivningsmyndigheterna, medan

egendomen i övrigt utgjorde tillbehör till nyttjanderätten.

Panträtten var konstruerad som panträtt i fastighet.

Nyttjanderättshavaren skulle sålunda ansöka om inteckning och

när den beviljats skulle ett pantbrev utfärdas. Pantbrevet

skulle användas vid pantsättningen hos en fordringshavare.

Byggnadspantutredningens förslag kritiserades under

remissbehandlingen och har inte lett till lagstiftning.

I motion L505 av Björn Ericson m.fl. (s), från den allmänna

motionstiden 1993/94, hänvisas till Byggnadspantutredningens

förslag, och motionärerna begär förslag till lagregler som

innebär bättre kreditmöjligheter för byggnader på annans mark.

Motionärerna menar att de nuvarande kreditsvårigheterna i fråga

om sådana byggnader inte bara är ett hinder för alla de

människor som vill köpa eller bygga en kolonistuga eller ett

fritidshus på arrenderad mark, utan också kan bromsa den

utbyggnad av industrilokaler som kan behövas. Det finns dessutom

enligt motionärerna många jordbrukare som skulle ha nytta av

bättre kreditmöjligheter på arrenderad mark.

Utskottet vill med anledning av motionen särskilt fästa

uppmärksamheten på de svårigheter som ägare till eller

spekulanter på fritidshus på arrenderad mark har att kunna

utnyttja byggnaden eller byggnaderna på arrendestället som

säkerhet vid upptagande av lån för att finansiera husköpet eller

för att göra en till- eller ombyggnad. Utskottet anser det

angeläget att förbättra kreditmöjligheterna för särskilt denna

kategori arrendatorer. Utskottet är dock inte berett att förorda

ett genomförande av Byggnadspantutredningens förslag utan anser

att frågan förutsättningslöst bör övervägas på nytt. Regeringen

bör tillse att så sker i lämpligt sammanhang. Vad utskottet

sålunda anfört bör riksdagen med anledning av motion

1993/94:L505 som sin mening ge regeringen till känna.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande äganderätten och arrendelagstiftningen

att riksdagen avslår motion 1993/94:L503,

2. beträffande driftsinriktningen på arrendestället m.m.

att riksdagen med avslag på motion 1994/95:L28 antar

regeringens förslag till lag om ändring i jordabalken såvitt

avser 9 kap. 21 a §,

res. 1 (m)

3. beträffande inlösenskyldighet och inlösenvillkor

att riksdagen med avslag på motion 1994/95:L27 antar dels

regeringens förslag till lag om ändring i jordabalken såvitt

avser 8 kap. 31 och 33 §§ samt 9 kap. 31 a §,

dels regeringens förslag till lag om ändring i lagen

(1973:188) om arrendenämnder och hyresnämnder,

4. beträffande investeringar i arrendejordbruket i övrigt

att riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i

jordabalken, i den mån förslaget inte omfattas av vad utskottet

hemställt ovan,

5. beträffande friköp av historiska arrenden

att riksdagen avslår motionerna 1994/95:L25, 1994/95:L26,

1994/95:L29, 1993/94:L501, 1993/94:L502, 1994/95:L501,

1994/95:L502 och 1994/95:L503,

res. 2 (v)

res. 3 (mp)

6. beträffande förköp av historiska arrenden

att riksdagen avslår motion 1993/94:L504,

7. beträffande kreditmöjligheter för byggnader på annans

mark

att riksdagen med anledning av motion 1993/94:L505 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

Stockholm den 9 maj 1995

På lagutskottets vägnar

Agne Hansson

I beslutet har deltagit: Agne Hansson (c),

Anita Persson (s), Rolf Dahlberg (m), Carin Lundberg (s),

Rune Berglund (s), Stig Rindborg (m), Karin Olsson (s),

Eva Arvidsson (s), Birgit Henriksson (m), Bengt Harding

Olson (fp), Inger Segelström (s), Tanja Linderborg (v),

Sven-Erik Österberg (s), Henrik S Järrel (m), Yvonne

Ruwaida (mp), Birgitta Carlsson (c) och Eva Persson Sellin (s).

Reservationer

1. Driftsinriktningen på arrendestället m.m. (mom. 2)

Rolf Dahlberg, Stig Rindborg, Birgit Henriksson och Henrik S

Järrel (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 9 börjar

med "Vad som" och på s. 10 slutar med "yrkande 2" bort ha

följande lydelse:

När det gäller förslaget i propositionen att arrendenämnd

skall pröva frågan om tillstånd till en framtida investering

anser utskottet att förslaget måste ändras i ett väsentligt

avseende. I enlighet med vad som anförs i motion L28 är det

rimligt att jordägaren ensam får bestämma om en investering, som

förändrar driftsinriktningen på arrendestället, skall få

komma till stånd eller inte. Det är enligt utskottets mening

inte tillräckligt att som förslaget i propositionen innebär stor

hänsyn skall tas till jordägarens synpunkter när arrendenämnden

prövar en investering av avsett slag. Sådana avgörande

investeringar bör över huvud taget inte vara en fråga för

arrendenämnden utan endast få vidtas om jordägaren samtycker. I

annat fall skulle enligt utskottets mening balansen mellan

parterna i arrendeförhållandet på ett oacceptabelt sätt rubbas

till jordägarens nackdel.

Regeringen föreslår vidare att de nya reglerna skall gälla

även för sidoarrenden vars arrendetid uppgår till ett år

eller längre. Som anförs i motion L28 bör emellertid även

sidoarrenden med längre löptid undantas. Det finns i dag en stor

mängd mark som är utarrenderad som s.k. sidoarrende där inga

byggnader ingår. Det är här ofta fråga om mindre jordarealer som

arrenderas vid sidan av en större brukningsenhet. Det kan i

allmänhet inte anses särskilt angeläget att mot jordägarens

vilja investera vid denna typ av upplåten mark. Enligt

utskottets mening är det därför inte skäligt att låta det nya

generella investeringsskyddet gälla för sidoarrenden

över huvud taget.

Med det anförda tillstyrker utskottet motion 1994/95:L28 och

förordar således en ändring i regeringens förslag till ändring i

jordabalken såvitt avser 9 kap. 21 a §.

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande

lydelse:

2. beträffande driftsinriktningen på arrendestället m.m.

att riksdagen med bifall till motion 1994/95:L28 antar

regeringens förslag till lag om ändring i jordabalken såvitt

avser 9 kap. 21 a § med den ändringen att paragrafen erhåller

följande såsom Reservanternas förslag betecknade lydelse.

Regeringens förslag

Reservanternas förslag

9 kap.

21 a §

På ansökan av arrendatorn kan arrendenämnden lämna tillstånd

till en investering som innebär att en åtgärd avseende

byggnader, markanläggningar eller jord på arrendestället skall

vidtas och som inte omfattas av arrendatorns

underhållsskyldighet enligt 15 §.

Tillstånd skall lämnas om investeringen kan antas bli lönsam

på lång sikt för jordbruket på arrendestället och intresset av

investeringen överväger jordägarens intresse av att den inte

kommer till stånd.

Tillstånd enligt första stycket kan förenas med villkor.

Denna paragraf gäller inte Denna paragraf gäller inte

när arrendetiden uppgår när

till högst ett år och

arrendet inte omfattar bostad 1. arrendet inte omfattar

för arrendatorn. bostad för arrendatorn,

2. en investering som avses i

första stycket innebär

att ett arrendeställes

driftsinriktning ändras.

2. Friköp av historiska arrenden (mom. 5)

Tanja Linderborg (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 13 som

börjar med "Det måste" och på s. 14 slutar med "1994/95:L503"

bort ha följande lydelse:

Vid historiska arrenden har det värde som arrendegårdarna

representerar för jordägarna till stor del skapats genom det

arbete som arrendatorerna och deras släkt utfört och de

ekonomiska uppoffringar som de gjort. I linje med vad som anförs

i motionerna bör mot denna bakgrund det långvariga ansvaret för

arrendeställets brukande och utveckling motivera att

äganderätten till marken tillkommer denna arrendatorskategori.

De nu föreslagna förbättringarna i jordbruksarrendatorers

investeringsskydd innebär visserligen ett stort framsteg.

Investeringsskyddet gäller emellertid framtida förhållanden,

medan kraven på friköpsrätt vid historiska arrenden avser

arrendeförhållanden med starka anknytningar långt bakåt i tiden.

Det är därför, som anförs i några motioner, inte rimligt att som

regeringen gör avstyrka en friköpsrätt med åberopande av bl.a.

det skydd för framtida investeringar som nu föreslås.

1990 års arrendekommitté föreslog enhälligt att en friköpsrätt

vid historiska arrenden skulle införas. Grunden för den

föreslagna inlösenrätten var att där arrendestället i

generationer bebotts och brukats av arrendatorer tillhörande

samma släkt har arrendatorerna och deras familjer fått mycket

starka såväl ekonomiska som personliga bindningar till

arrendestället. Motsvarande bindningar är typiskt sett betydligt

svagare på jordägarsidan, varför enligt kommittén förhållandena

på brukarsidan motiverar att den nuvarande arrendatorn ges rätt

att få nyttjanderätten omvandlad till en äganderätt.

Enligt utskottets mening måste de starka ekonomiska och

sociala skäl som finns till stöd för en friköpsrätt vid

historiska arrenden anses utgöra ett angeläget allmänt intresse.

Ett införande av en sådan friköpsrätt i svensk lagstiftning

torde sålunda kunna ske utan hinder av Europakonventionen och

regeringsformen. Regeringen bör därför omgående lägga fram

förslag till en lagstiftning på grundval av Arrendekommitténs

betänkande i ämnet. Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen

med bifall till motionerna 1994/95:L25, 1994/95:L26,

1993/94:L501, 1993/94:L502, 1994/95:L501, 1994/95:L502 och

1994/95:L503 samt med anledning av motion 1994/95:L29 som sin

mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande

lydelse:

5. beträffande friköp av historiska arrenden

att riksdagen med bifall till motionerna 1994/95:L25,

1994/95:L26, 1993/94:L501, 1993/94:L502, 1994/95:L501,

1994/95:L502 och 1994/95:L503 samt med anledning av motion

1994/95:L29 som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört.

3. Friköp av historiska arrenden (mom. 5)

Yvonne Ruwaida (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 13 som

börjar med "Det måste" och på s. 14 slutar med "1994/95:L503"

bort ha följande lydelse:

Utskottet vill understryka att den som äger jord och skog

bör ha ett personligt ansvar även för brukande och skötsel av

egendomen. Vid historiska arrenden har det värde som

arrendegårdarna representerar för jordägarna till stor del

skapats genom det arbete som arrendatorerna och deras släkt

utfört och de ekonomiska uppoffringar som de gjort. Mot denna

bakgrund bör därför en rätt till friköp vid historiska arrenden

införas. Med begreppet historiska arrenden avses att den helt

övervägande delen av ett arrendeställe inte sedan den 1 januari

1900 har brukats av fastighetens ägare. När det föreligger ett

historiskt arrende bör friköp få ske om huvuddelen av

arrendestället sedan minst 40 år före den dag då talan om friköp

väcks innehafts av arrendatorn eller någon honom närstående som

är bosatt på och brukar gården. Regeringen bör med bifall till

motion L29 snarast lägga fram förslag till lagstiftning i

enlighet med det anförda.

dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande

lydelse:

5. beträffande friköp av historiska arrenden

att riksdagen med bifall till motion 1994/95:L29 och med

anledning av motionerna 1994/95:L25, 1994/95:L26, 1993/94:L501,

1993/94:L502, 1994/95:L501, 1994/95:L502 och 1994/95:L503 som

sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

Propositionens lagförslag

1 Förslag till lag om ändring i jordabalken

Bilaga

2 Förslag till lag om ändring i lagen (1973:188) om

arrendenämnder och hyresnämnder