Bet. 1994/95:LU28

Lagutskottets betänkande

1994/95:LU28

Ändrade regler om ersättningsansvaret för oljeskador till

sjöss

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motionen

Utskottet

Hemställan

Bilaga

1994/95

LU28

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet proposition 1994/95:169 om

ändrade regler om ersättningsansvaret för oljeskador till sjöss

jämte en motion som väckts med anledning av propositionen.

I propositionen förslås att Sverige skall ansluta sig till

1992 års ändringsprotokoll till 1969 års internationella

konvention om ansvarighet för skada orsakad av förorening genom

olja och till 1992 års ändringsprotokoll till 1971 års

internationella konvention om upprättandet av en internationell

fond för ersättning av skada orsakad av förorening genom olja.

Propositionen innehåller förslag till den lagstiftning som krävs

för anslutningen till tilläggsprotokollen.

Lagförslagen innebär bl.a. att de ersättningsbelopp som

fartygsägare och Internationella oljeskadefonden skall betala

vid oljeskador höjs så att ca 1,5 miljarder kronor kommer att

kunna disponeras för att ersätta skador som orsakats av

oljeutsläpp från ett fartyg. Tillämpningsområdet utvidgas så att

även oljeskador orsakade av tankfartyg som går i barlast och av

s.k. kombinationsfartyg som transporterar olja skall ersättas

och ersättningsansvaret skall omfatta oljeskador som har

uppkommit inte bara som nu på Sveriges land- och sjöterritorium

utan också i Sveriges ekonomiska zon.

Enligt förslaget skall reglerna om fartygsägarnas ansvarighet

för oljeskador inte längre finnas i en särskild lag utan i

stället föras in i sjölagen (1994:1009). Lagstiftningen föreslås

träda i kraft den dag regeringen bestämmer.

I motionen yrkas att riksdagen skall ge regeringen till känna

att Sverige bör verka för skärpta sanktionsmöjligheter mot dem

som pumpar ut oljeavfall i havet.

Utskottet tillstyrker bifall till propositionen och avstyrker

bifall till motionen.

Propositionen

I proposition 1994/95:169 föreslår regeringen

(Justitiedepartementet) att riksdagen

dels godkänner 1992 års ändringsprotokoll till 1969 års

internationella konvention om ansvarighet för skada orsakad av

förorening genom olja,

dels godkänner 1992 års ändringsprotokoll till 1971 års

internationella konvention om upprättandet av en internationell

fond för ersättning av skada orsakad av förorening genom olja,

dels ock godkänner att regeringen får säga upp 1969 års

internationella konvention om ansvarighet för skada orsakad av

förorening genom olja och 1971 års internationella konvention om

upprättandet av en internationell fond för ersättning av skada

orsakad av förorening genom olja senast i enlighet med

bestämmelserna i artikel 31 i 1992 års ändringsprotokoll till

1971 års internationella konvention om upprättandet av en

internationell fond för ersättning av skada orsakad av

förorening genom olja.

I propositionen föreslår regeringen vidare -- efter hörande av

Lagrådet -- att

riksdagen antar de i propositionen framlagda förslagen till

1. lag om ändring i sjölagen (1994:1009),

2. lag om ändring i lagen (1973:1199) om ersättning från den

internationella oljeskadefonden,

3. lag om ändring i lagen (1975:1083) om uppgiftsskyldighet

rörande mottagande av olja ,

4. lag om ändring i lagen (1976:661) om immunitet och

privilegier i vissa fall,

5. lag om ändring i lagen (1980:424) om åtgärder mot

vattenförorening från fartyg,

6. lag om ändring i mönstringslagen (1983:929),

7. lag om ändring i fartygssäkerhetslagen (1988:49).

Lagförslagen har intagits som bilaga till betänkandet.

Motionen

1994/95:L30 av Dan Ericsson m.fl. (kds) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att Sverige, inom FN:s konvention om

ansvarighet för skada orsakad av förorening genom olja, verkar

för skärpta sanktionsmöjligheter mot dem som med berått mod

pumpar oljeavfall ut i havet.

Utskottet

I Sverige regleras rätten till ersättning för skador som

orsakats av oljeutsläpp från tankfartyg i lagen (1973:1198) om

ansvarighet för oljeskada till sjöss och i lagen (1973:1199) om

ersättning från den internationella oljeskadefonden. Lagarna

bygger på bestämmelserna i två internationella konventioner. Den

ena är 1969 års internationella konvention om ansvarighet för

skada orsakad av förorening genom olja

(ansvarighetskonventionen). Den andra är 1972 års

internationella konvention om upprättande av en internationell

fond för ersättning av skada orsakad av förorening genom olja

(fondkonventionen). Till ansvarighetskonventionen, som trädde i

kraft 1975, är över 80 stater anslutna och till

fondkonventionen, som trädde i kraft 1978, är 64 stater

anslutna.

Ansvarighetskonventionen gäller för skador som orsakats av

tankfartyg och som uppkommer på en konventionsstats territorium,

inklusive dess territorialvatten. Den täcker även kostnader som

har vidtagits i syfte att minska skadeverkningarna av

oljeutsläpp, dvs. förebyggande åtgärder, dock endast i de fall

olja har läckt ut.

Skadeståndsansvaret för oljeskador ligger hos fartygsägaren

och är strikt. Ägaren är alltså ansvarig även om han varken har

förfarit uppsåtligt eller varit vårdslös. Fartygsägaren har

enligt ansvarighetskonventionen rätt att begränsa sin

ansvarighet till ett belopp som motsvarar 133 särskilda

dragningsrätter (SDR) per ton av fartygets dräktighet.

Ansvarigheten kan dock inte i något fall överstiga 14 miljoner

SDR. Detta senare belopp motsvarar ca 154 miljoner kronor.

Beräkningsenheten SDR -- som är Internationella valutafondens

beräkningsenhet -- infördes i ansvarighetskonventionen genom ett

ändringsprotokoll till ansvarighetskonventionen som antogs år

1976. Om fartygsägaren har orsakat skadan uppsåtligen eller

genom vårdslöshet har han dock inte någon rätt att begränsa sitt

ansvar.

Fartygsägarens ansvarighet skall vara täckt av en försäkring

eller av en säkerhet av annat slag när fartyget transporterar

mer än 2 000 ton olja som last. Den stat där fartyget är

registrerat är skyldig att se till att försäkringsplikten

uppfylls. Konventionsstaterna har åtagit sig att inte ta emot

utländska fartyg i sina hamnar, om inte försäkring finns för

ansvarigheten enligt konventionen. Detta gäller även i fråga om

fartyg från stater som inte har tillträtt konventionen.

Genom fondkonventionen har den internationella oljeskadefonden

för ersättning av skador som orsakats av förorening genom olja

upprättats. Fondkonventionen är avsedd att komplettera

ägaransvaret enligt ansvarighetsskonventionen. Stater som inte

är anslutna till ansvarighetskonventionen kan därför inte

tillträda fondkonventionen. Den som inte har kunnat få

ersättning eller full ersättning från fartygsägaren för en skada

orsakad av oljeutsläpp är under vissa förutsättningar berättigad

till ersättning från fonden, bl.a. om skadorna överstiger det

begränsningsbelopp som gäller för fartygsägarens ansvarighet

enligt ansvarighetskonventionen. Fonden är i praktiken inte

ansvarig för skador som har orsakats av icke identifierade

fartyg.

Också fondens ansvar är begränsat. Det sammanlagda belopp som

kan betalas i ersättning för en och samma olycka enligt

ansvarighets- och fondkonventionen får inte överstiga 60

miljoner SDR. Detta motsvarar ca 660 miljoner kronor.

Den internationella oljeskadefonden finansieras genom avgifter

som läggs på sjötransporterad råolja och tjock eldningsolja.

Avgift till fonden skall betalas av var och en -- fysisk eller

juridisk person -- som i en fondstat under ett kalenderår har

tagit emot mer än 150 000 ton olja. Avgifter till fonden utgår

i form av grundavgifter och årsavgifter. Grundavgiften är en

engångsavgift som skall betalas av varje avgiftsskyldig i staten

i samband med att staten tillträder fondkonventionen.

Årsavgifterna, vilka till helt övervägande del utgör fondens

inkomster, betalas till fonden med hänsyn till fondens behov av

medel under löpande kalenderår.

Ansvarighetskonventionens materiella bestämmelser är

införlivade med svensk rätt genom lagen (1973:1198) om

ansvarighet för oljeskada till sjöss (oljeskadelagen).

Verkställighetsföreskrifter till oljeskadelagen finns i

förordningen (1975:150) med verkställighetsföreskrifter till

lagen (1973:1198) om ansvarighet för oljeskada till sjöss.

Oljeskadelagen överensstämmer med ansvarighetskonventionens

bestämmelser, bortsett från att den i vissa avseenden har givits

ett vidare tillämpningsområde än konventionen.

Fondkonventionen har införlivats med svensk rätt genom att

artiklarna 1--13 i den konventionen enligt lagen (1973:1199) om

ersättning från den internationella oljeskadefonden (fondlagen)

skall gälla som svensk rätt.

Inom Förenta Nationernas sjöfartsorganisation, International

Maritime Organisation (IMO), inleddes år 1982 arbetet på en

revision av ansvarighetskonventionen och fondkonventionen. Som

ett resultat av det arbetet antogs år 1984 ändringsprotokoll

till de båda konventionerna. Ändringsprotokollen kom emellertid

inte att träda i kraft, främst beroende på svårigheterna att

uppfylla ikraftträdandebestämmelsen till fondkonventionen. På

inbjudan av IMO hölls därför under 1992 en internationell

konferens för att anta nya ändringsprotokoll till ansvarighets-

resp. fondkonventionen och vid konferensen antogs nya sådana.

Dessa är 1992 års ändringsprotokoll till 1969 års

internationella konvention om ansvarighet för skada orsakad av

förorening genom olja samt 1992 års ändringsprotokoll till 1971

års internationella konvention om upprättandet av en

internationell fond för ersättning av skada orsakad av

förorening genom olja.

Genom 1992 års ändringsprotokoll till ansvarighetskonventionen

och till fondkonventionen införs bl.a. nya begränsningsbelopp

som skall gälla för fartygsägarna och för 1992 års

internationella oljeskadefond. Ändringarna innebär ett ansvar

för fartygsägaren på 3 miljoner SDR för fartyg med en dräktighet

upp till 5 000 ton och med 420 SDR per ton av fartygets

dräktighet därutöver. Det sammanlagda beloppet får dock inte

överstiga 59,7 miljoner SDR. För fondkonventionen innebär

ändringen att det införs ett system som verkar i två skeden. I

det första skedet kommer fondens ansvar att uppgå till 135

miljoner SDR. När den mängd olja som sammanlagt har tagits emot

i tre konventionsstater överstiger 600 miljoner ton per år höjs

ansvaret för fonden till 200 miljoner SDR.

Ändringsprotokollen innehåller vidare ett system som skall

göra det möjligt att ändra gränserna för begränsningsbeloppen i

framtiden på ett smidigare sätt än genom ett traditionellt

ändringsförfarande av konventioner.

Enligt ändringsprotokollen blir ansvars- och

ersättningssystemet tillämpligt även på tankfartyg som går i

barlast och på kombinationsfartyg när de transporterar olja och

under resorna som följer på en oljetransport, om det inte kan

visas att inga oljerester finns kvar ombord efter

oljetransporten. Dessa ändringar torde få särskild betydelse när

det gäller fartyg som till sjöss "rensar" sina tankar från

oljerester. Dessa fartyg kommer att omfattas av ansvarighets-

och ersättningssystemet och det blir därmed, om skadan

överstiger fartygsägarens ansvarsbegränsning, möjligt att få

ersättning från oljeskadefonden för skadan.

Skadebegreppet preciseras i ändringsprotokollen genom att det

anges som "skada genom förorening". Därmed kan ersättning utgå

bl.a. för den försämring av miljön som en skada orsakat, under

förutsättning att ersättningen är begränsad till -- förutom

utebliven vinst -- rimliga åtgärder för att återställa miljön.

Det geografiska tillämpningsområdet för konventionerna

utvidgas så att det omfattar inte bara en stats territorium,

inbegripet dess territorialhav, utan också statens ekonomiska

zon. Det betyder att skador genom förorening som inträffat

utanför en stats territorialvatten men inom ett område som inte

sträcker sig längre än 200 nautiska mil utanför detta kan

ersättas. För att ändringen skall bli tillämplig för en stat

måste den dock ha inrättat en exklusiv ekonomisk zon runt sin

kust eller ha beslutat om att ett motsvarande område skall

finnas inom vilket de nya reglerna skall tillämpas.

Genom ändringsprotokollet till fondkonventionen har intagits

en regel om rätt till begränsning i skyldigheten att betala

avgift till 1992 års oljeskadefond för dem som i ett land tar

emot sjötransporterad olja. Regeln innebär att ett lands

oljemottagare inte skall behöva svara för med än 27,5 % av

oljeskadefondens behov av årsavgifter. Innebär landets

mottagande av olja att denna andel överskrids, skall övriga

staters avgiftsskyldiga oljemottagare till lika delar svara för

den överskjutande delen.

Trots att 1992 års protokoll kallas ändringsprotokoll till

1969 års ansvarighetskonvention resp. 1971 års fondkonvention är

det fråga om två helt nya konventioner som reglerar ersättning

för oljeskador orsakade av fartyg. Avsikten är att en stat under

en övergångstid skall kunna tillhöra både det ansvars- och

ersättningssystem som skapats genom de ursprungliga

konventionerna och det ansvars- och ersättningssystem som

skapats genom ändringsprotokollen (de nya konventionerna).

Fördelen med detta anses vara att 1992 års ansvars- och

ersättningssystem kan träda i kraft förhållandevis snabbt och

utan att det vid något tillfälle uppstår någon lucka i

ansvarstäckningen.

I propositionen föreslår regeringen att Sverige skall ansluta

sig till 1992 års internationella ansvars- och ersättningssystem

för oljeskador men därvid välja att stå kvar i 1969/1971 års

ansvars- och ersättningssystem till dess att skyldigheten att

säga upp det systemet inträder och systemet därefter upphör att

gälla. Enligt förslaget skall bestämmelserna i 1992 års

ansvarighetskonvention transformeras till svensk rätt och tas in

i sjölagen (1994:1009), medan 1992 års fondkonvention skall

inkorporeras med svensk rätt.

Utskottet, som med tillfredsställelse kan konstatera att de

internationella ersättningssystemen vid oljeskador nu förstärks

både vad gäller belopp och ansvarighetens omfattning,

tillstyrker bifall till propositionen.

I motion L30 av Dan Ericsson m.fl. (kds) begärs ett

tillkännagivande om att Sverige bör verka för att FN:s

konvention om ansvarighet för skada orsakad av förorening genom

olja skall innehålla sanktionsmöjligheter mot dem som med berått

mod pumpar ut oljeavfall i havet. Motionärerna framhåller att

den fartygschef som vet att han kan drabbas av ett kännbart

fängelsestraff eller löper risk att mista sin rätt att för all

framtid föra befäl över ett fartyg inte kommer att beordra

maskinrengöring till havs.

Utskottet, som har förståelse för motionärernas synpunkter,

kan konstatera att syftet med de nu behandlade konventionerna är

att reglera det ekonomiska ansvaret för oljeskador som orsakats

av oljeutsläpp från fartyg. Det rent straffrättsliga ansvaret

berörs däremot inte alls. Det kan enligt utskottets uppfattning

ifrågasättas om det över huvud taget är lämpligt att ta upp den

typen av frågor inom ramen för ansvarighetskonventionen.

Utskottet utgår dock från att regeringen i lämpligt sammanhang

verkar i den riktning som motionärerna önskar. Med det sagda

avstyrker utskottet bifall till motion L30.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande godkännande av tilläggsprotokollen m.m.

att riksdagen med bifall till proposition 1994/95:169

dels godkänner 1992 års ändringsprotokoll till 1969 års

internationella konvention om ansvarighet för skada orsakad av

förorening genom olja,

dels godkänner 1992 års ändringsprotokoll till 1971 års

internationella konvention om upprättandet av en internationell

fond för ersättning av skada orsakad av föroreningar genom olja,

dels ock godkänner att regeringen får säga upp 1969 års

internationella konvention om ansvarighet för skada orsakad av

förorening genom olja och 1971 års internationella konvention om

upprättandet av en internationell fond för ersättning av skada

orsakad av förorening genom olja senast i enlighet med

bestämmelserna i artikel 31 i 1992 års ändringsprotokoll till

1971 års internationella konvention om upprättandet av en

internationell fond för ersättning av skada orsakad av

förorening genom olja,

2. beträffande lagförslagen

att riksdagen antar regeringens förslag till

dels lag om ändring i sjölagen (1994:1009),

dels lag om ändring i lagen (1973:1199) om ersättning från

den internationella oljeskadefonden,

dels lag om ändring i lagen (1975:1083) om

uppgiftsskyldighet rörande mottagande av olja,

dels lag om ändring i lagen (1976:661) om immunitet och

privilegier i vissa fall,

dels lag om ändring i lagen (1980:424) om åtgärder mot

vattenförorening från fartyg,

dels lag om ändring i mönstringslagen (1983:929),

dels ock lag om ändring i fartygssäkerhetslagen (1988:49),

3. beträffande bättre sanktionsmöjligheter

att riksdagen avslår motion 1994/95:L30.

Stockholm den 9 maj 1995

På lagutskottets vägnar

Agne Hansson

I beslutet har deltagit: Agne Hansson (c), Anita Persson

(s), Rolf Dahlberg (m), Carin Lundberg (s), Rune Berglund (s),

Stig Rindborg (m), Karin Olsson (s), Eva Arvidsson (s), Birgit

Henriksson (m), Bengt Harding Olson (fp), Inger Segelström (s),

Tanja Linderborg (v), Sven-Erik Österberg (s), Henrik S Järrel

(m), Yvonne Ruwaida (mp), Birgitta Carlsson (c) och Eva Persson

Sellin (s).

Propositionens lagförslag

1 Förslag till lag om ändring i sjölagen (1994:1009)

Bilaga

2 Förslag till lag om ändring i lagen (1973:1199) om

ersättning från den internationella oljeskadefonden

3 Förslag till lag om ändring i lagen (1975:1083) om

uppgiftsskyldighet rörande mottagande av olja

4 Förslag till lag om ändring i lagen (1976:661) om

immunitet och privilegier i vissa fall

5 Förslag till lag om ändring i lagen (1980:424) om åtgärder

mot vattenförorening från fartyg

6 Förslag till lag om ändring i mönstringslagen (1983:929)

7 Förslag till lag om ändring i fartygssäkerhetslagen

(1988:49)