Bet. 1994/95:LU31

Lagutskottets betänkande

1994/95:LU31

Konkursgäldenären

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Bilaga 1

1994/95

LU31

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet regeringens proposition

1994/95:189 Konkursgäldenären.

I propositionen föreslås bl.a. ett antal lagändringar som

särskilt tar sikte på konkursgäldenärens skyldigheter.

Konkursgäldenärens upplysningsskyldighet skall enligt

förslaget vara knuten till upplysningar av betydelse för

"konkursutredningen", i stället för, som för närvarande, till

upplysningar om "boet". Upplysningsskyldigheten skall enligt

förslaget även omfatta tillgångar som finns utomlands även i de

fall dessa inte ingår i konkursboet (särkonkurs). Om särskilda

skäl föranleder det skall enligt förslaget

konkursbouppteckningen även innehålla uppgift om sådan nyss

nämnd egendom. Vidare föreslås att bouppteckningen i den

utsträckning det behövs skall innehålla en förteckning över det

räkenskapsmaterial som har omhändertagits och att

konkursgäldenärens edgång skall omfatta även denna förteckning.

I propositionen föreslås också att det skall inrättas ett

centralt register hos Patent- och registreringsverket över

fysiska personers och dödsbons konkurser. Vidare föreslås att

uppgifter om konkursförvaltare och tillsynsmyndighet i såväl

fysiska som juridiska personers konkurser skall registreras hos

Patent- och registreringsverket. Härigenom kommer en samlad

konkursregistrering att finnas hos verket.

Lagändringarna rörande det centrala registret för fysiska

personers och dödsbons konkurser föreslås träda i kraft den 1

oktober 1995 och övriga ändringar den 1 juli 1995.

I betänkandet behandlas också motioner som väckts med

anledning av propositionen och under den allmänna motionstiden

1994/95. Motionerna rör frågor om i vilken utsträckning

utomlands befintlig egendom skall anges i konkursbouppteckningen

i en svensk särkonkurs, om offentligt anbudsförfarande vid

försäljning av konkursboets egendom till gäldenären eller honom

närstående, om kungörelse av näringsförbud och om s.k.

konkurskarantän.

När det gäller vad som skall anges i bouppteckningen i en

särkonkurs förordar utskottet, med anledning av propositionen i

denna del och berörda motionsyrkanden, en ändrad lydelse av den

föreslagna regeln. Ändringen innebär att, om det finns anledning

till det, konkursbouppteckningen också skall innehålla uppgift

om egendom som inte ingår i boet på grund av att den finns

utomlands. Utskottet föreslår också ett tillägg till

bestämmelsen som föreskriver att, i de fall gäldenären har

uppgivit att sådan egendom saknas, bouppteckningen skall

innehålla uppgift om detta.

Vidare förordar utskottet, med tillstyrkande av berörda

motionsyrkanden, en ny reglering i konkurslagen av innebörd att

en försäljning av egendom i konkursen till konkursgäldenären

eller någon honom närstående i princip skall föregås av ett

offentligt anbudsförfarande.

I övrigt tillstyrker utskottet propositionen och avstyrker

motionsyrkandena.

Propositionen

I proposition 1994/95:189 föreslår regeringen

(Justitiedepartementet) -- efter hörande av Lagrådet --

att riksdagen antar de i propositionen framlagda

förslagen till

1. lag om ändring i handelsregisterlagen (1974:157),

2. lag om ändring i aktiebolagslagen (1975:1385),

3. lag om ändring i lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar,

4. lag om ändring i konkurslagen (1987:672),

5. lag om ändring i lagen (1993:574) om upphävande av lagen

(1978:28) om Försäkringsöverdomstolen.

Lagförslagen har intagits som bilaga 1 till betänkandet.

Motionerna

Motioner väckta med anledning av propositionen

1994/95:L31 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar att konkursgäldenären även i

normalfallet skall vara skyldig att uppge egendom som finns

utomlands vid särkonkurs, i enlighet med vad som anförts i

motionen,

2. att riksdagen beslutar införa regler om att försäljning av

egendom i konkurs till konkursgäldenären eller någon honom

närstående fysisk eller juridisk person skall föregås av ett

offentligt anbudsförfarande, i enlighet med vad som anförts i

motionen.

1994/95:L32 av Per Rosengren m.fl. (v) vari yrkas att

riksdagen beslutar om offentligt anbudsförfarande vid

försäljning av konkursegendom till konkursgäldenären eller honom

närstående person enligt vad promemorian Konkursgäldenären (Ds

1994:96) föreslår.

Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1994/95

1994/95:L316 av Birgitta Carlsson (c) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om kungörelse av näringsförbud.

1994/95:L317 av Johnny Ahlqvist och Bengt Silfverstrand (s)

vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om införande av

s.k. konkurskarantän,

2. att riksdagen hos regeringen begär lagförslag som innebär

att svenska konkurser också skall inbegripa annan än i Sverige

befintlig egendom.

1994/95:Ju221 av Gun Hellsvik m.fl. (m) vari yrkas

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om ändring i konkurslagen.

Utskottet

Inledning

Konkurslagstiftningen har under de senaste åren varit föremål

för mycket diskussion och övervägts i ett flertal sammanhang.

Intresset har bl.a. inriktats på olika former av

konkursmissbruk. En särskild fråga som därvid uppmärksammats är

de s.k. bekvämlighetskonkurserna (se bl.a. bet. 1993/94:LU20 s.

12 f). Med det menas att konkurser kommit att betraktas som en

möjlighet för ett företag att reducera sin skuldbörda, framför

allt i fråga om de oprioriterade leverantörsskulderna, och sedan

kunna återuppta verksamheten med ökad konkurrenskraft efter en

rekonstruktion. Denna typ av konkurser anses planerade i så

måtto att ägarens ekonomiska intressen och avsikt att efter

konkursen kunna driva rörelsen vidare, i huvudsakligen samma

omfattning men med väsentligt minskad skuldbörda, är satta i

förgrunden. Konkursens ekonomiska konsekvenser drabbar i dessa

fall endast borgenärerna, främst de oprioriterade som saknar

säkerhet för sina fordringar, och inte aktieägarna. Det är

vidare inte sällan frågan om förfaranden som utgör led i en

planerad brottslig verksamhet.

Frågor om formerna för gäldenärens medverkan och vilka

skyldigheter gäldenären skall ha vid en konkursutredning har

bl.a. berörts av Domstolsutredningen i betänkandet (SOU

1991:106) Domstolarna inför 2000-talet. Betänkandet har

remissbehandlats. Spörsmålen behandlas även i den s.k.

Rubiconrapporten, en promemoria av Riksåklagarens och

Riksskatteverkets arbetsgrupp angående rutiner vid

brottsutredningar i samband med konkurs som redovisades till

Justitiedepartementet våren 1994. I denna rapport berörs även

frågan om ett centralt konkursregister. Vidare har

Riksrevisionsverket till regeringen överlämnat en

granskningsrapport (RRV 1994:13) Tillsyn vid konkurs som rör

tillsynsverksamheten och förvaltningen i konkurs.

Regeringen har, på grundval av främst nu nämnt

utredningsarbete, i promemorian (Ds 1994:96) Konkursgäldenären

behandlat olika frågor om konkursgäldenärens skyldigheter och

frågan om ett centralt konkursregister. Promemorian har

remissbehandlats.

De förslag som regeringen lämnar i förevarande proposition och

de överväganden i övrigt som görs i propositionen bygger på

förslagen i promemorian. Frågor om konkursförvaltningens

organisation och tillsynsfunktionen bereds däremot vidare inom

Justitiedepartementet i särskild ordning.

Konkursgäldenärens medverkan i konkursutredningen

När någon försätts i konkurs skall enligt 2 kap. 24 § första

stycket 2 och 7 kap. 2 § konkurslagen (KL) en eller flera

förvaltare snarast utses av rätten. Det åligger förvaltaren

enligt 7 kap. 8 § KL att ta till vara borgenärernas gemensamma

rätt och bästa samt vidta alla de åtgärder som främjar en

förmånlig och snabb avveckling av boet. I detta övergripande

syfte skall förvaltaren upprätta en bouppteckning (7 kap. 13 §

KL). I denna skall boets tillgångar tas upp till noggrant

uppskattade värden. Bouppteckningen skall vidare bl.a. innehålla

uppgift om varje borgenärs namn och postadress samt de böcker

och handlingar som rör boet vilka förvaltaren tagit om hand (jfr

7 kap. 12 § KL). Om gäldenären är eller under det senaste året

före konkursansökningen har varit bokföringsskyldig, skall

förvaltaren också omhänderta räkenskapsmaterialet.

Till ett konkursbo räknas enligt 3 kap. 3 § KL i princip all

egendom som tillhörde gäldenären när konkursbeslutet meddelades

eller tillfaller honom under konkursen, och som tillika är

utmätningsbar. I enlighet härmed ingår även utomlands befintliga

tillgångar i konkursboet. I sistnämnda fall förutsätts

emellertid att det är fråga om en konkurs där gäldenären har

hemvist här i riket (domicilkonkurs). Om en konkurs här i landet

avser en gäldenär som är bosatt utomlands (särkonkurs) ingår i

konkursboet endast egendom som finns här i landet.

Förvaltaren har vidare enligt 7 kap. 15 § KL att snarast

upprätta en s.k. förvaltarberättelse, innehållande bl.a.

uppgifter om boets tillstånd och orsakerna till gäldenärens

obestånd. Berättelsen skall också innehålla uppgift i

förekommande fall om att misstanke om brott som avses i 11 kap.

brottsbalken anmälts till åklagare.

Förvaltningen skall stå under tillsyn av en tillsynsmyndighet.

Tillsynsmyndigheter är vissa kronofogdemyndigheter som av

regeringen utsetts därtill.

Vid upprättandet av bouppteckningen och även i övrigt åligger

det konkursgäldenären att medverka på vissa sätt. Sålunda skall

gäldenären lämna de upplysningar om konkursboet till rätten,

tillsynsmyndigheten och förvaltare som de begär (6 kap. 2 § KL).

Konkursgäldenären har också en skyldighet att närvara vid vissa

sammanträden, bl.a. bouppteckningsförrättningen.

Konkursgäldenären är vidare enligt 6 kap. 3 § KL skyldig att

inför rätten avlägga bouppteckningsed. Edgången, som sker vid

ett särskilt edgångssammanträde, innebär att konkursgäldenären

under straffansvar betygar riktigheten av uppgifterna i

konkursbouppteckningen.

I propositionen föreslås nu att gäldenärens skyldighet att

lämna upplysningar till konkursförvaltaren och andra skall

omfatta allt av betydelse för konkursutredningen, och inte vara

begränsad till att avse enbart uppgifter om boet. Skyldigheten

omfattar även egendom som inte ingår i konkursboet på grund av

att den finns utomlands (särkonkurs).

I propositionen föreslås också att det i en

konkursbouppteckning skall, inte bara i en domicilkonkurs utan

också i en särkonkurs, anges även utomlands befintlig egendom

när särskilda skäl föranleder det.

Vidare föreslås som en nyhet att det i konkursbouppteckningen,

i den utsträckning det behövs, skall förtecknas vilket

räkenskapsmaterial rörande boet som har omhändertagits av

förvaltaren. Edstemat skall omfatta även riktigheten av en sådan

förteckning.

I några motioner behandlas frågan om vilken betydelse

utomlands befintlig egendom skall ha i en särkonkurs.

Enligt motion 1994/95:L31 av Rolf Dahlberg m.fl. (m), som

väckts med anledning av propositionen, bör huvudregeln i en

särkonkurs vara att tillgångar som finns utomlands skall anges i

konkursbouppteckningen. Det framstår enligt motionärerna ofta

som stötande att en gäldenär som gått i konkurs i Sverige men

inte har sitt hemvist här kan undandra stora tillgångar som

finns utomlands från borgenärernas krav. Det bör emellertid

enligt motionen finnas en möjlighet för förvaltaren att i

undantagsfall avstå från att ange sådana tillgångar i

bouppteckningen. Riksdagen bör besluta en ändring av regeringens

förslag i enlighet med vad som sålunda anförts (yrkande 1). Ett

yrkande med motsvarande innebörd framställs i en motion från den

allmänna motionstiden 1994/95 -- Ju221 yrkande 9 av Gun Hellsvik

m.fl. (m). Enligt motion L317 av Johnny Ahlqvist och Bengt

Silfverstrand (båda s), också från den allmänna motionstiden

1994/95, bör regeln vara att särkonkurser skall omfatta även

utomlands befintlig egendom (yrkande 2).

Utskottet vill till att börja med understryka betydelsen av

att konkursgäldenären aktivt medverkar till en

tillfredsställande utredning av konkursboet. Det ligger såväl i

borgenärernas som i det allmännas intresse att förfaranden som

kan innefatta ekonomisk brottslighet stävjas. Det är därför

nödvändigt med regler som garanterar en sådan medverkan, även i

de fall gäldenären inte är villig till samarbete. Utskottet

tillstyrker mot denna bakgrund, i enlighet med den allmänna

inriktningen av regeringens förslag, att gäldenärens

skyldigheter under konkursförfarandet utvidgas.

När det gäller utomlands befintlig egendom vill utskottet

framhålla att den förstärkta upplysningsplikt som nu föreslås

torde få betydelse för borgenärernas möjligheter i allmänhet att

komma åt sådan egendom. Som anförs i propositionen har

borgenärerna ett berättigat intresse av att kunna ianspråkta

dessa tillgångar i ett konkurs- eller annat förfarande i något

annat land. Innebörden av denna utvidgade skyldighet är också

att en konkursgäldenär alltid är skyldig att, utan undantag,

även i en särkonkurs lämna upplysningar om all egendom han har,

oavsett var egendomen finns. Gäldenärens uppgiftsskyldighet är

straffsanktionerad på så sätt att en oriktig uppgift under

konkursen beträffande exempelvis tillgångarna kan medföra ansvar

för oredlighet mot borgenärer enligt 11 kap. 1 § brottsbalken.

Enligt utskottets mening gagnar den utvidgade upplysningsplikten

även intresset att stävja förfaranden som kan utgöra led i

ekonomisk brottslighet. Utskottet tillstyrker mot denna bakgrund

att en konkursgäldenär skall vara skyldig att lämna upplysningar

även i en särkonkurs om utomlands befintlig egendom.

Frågan är emellertid, vilket aktualiseras av motionerna, i

vilken utsträckning en utvidgad upplysningsplikt enligt

förslaget bör kompletteras med en skyldighet för förvaltaren att

i konkursbouppteckningen lämna uppgift om egendom, som på grund

av att den finns utomlands inte ingår i konkursboet.

Den inledningsvis nämnda promemorian Ds 1994:96

Konkursgäldenären föreslog den regeln att bouppteckningen, om

inte särskilda skäl föranleder annat, också skall innehålla

uppgift om egendom, som på grund av att den finns utomlands inte

skall ingå i konkursboet. I propositionen föreslås däremot att

bouppteckningen skall innehålla sådan uppgift om särskilda skäl

föranleder det.

Enligt utskottets mening bör det ankomma på förvaltaren att

göra en allmän bedömning av hur betydelsefullt det kan anses

vara för konkursutredningen som sådan och för borgenärerna att

tillgångar som på grund av att de finns utomlands inte ingår i

konkursboet ändå skall anges i bouppteckningen. Detta syfte

torde bäst uppnås med den i propositionen föreslagna

presumtionen, som förutsätter ett aktivt beslut av

konkursförvaltaren. Som anförs i propositionen torde förvaltaren

kunna underlåta att förteckna utomlands befintlig egendom i de

fall konkursgäldenären i en särkonkurs har mycket svag

anknytning till Sverige eller då förekomsten av utländska

tillgångar är särskilt svårutredd eller deras existens är oklar.

Däremot framhålls i propositionen att så snart

konkursförvaltaren får anledning att tro att det finns egendom

av intresse för borgenärerna torde det föreligga skäl att

förteckna egendomen i konkursbouppteckningen. Enligt utskottets

mening innebär dock det i propositionens lagtext föreslagna

uttrycket "särskilda skäl" ett högre krav än vad som följer av

motivuttalandena. För att uppnå bättre överensstämmelse

härvidlag föreslår utskottet att den ifrågavarande bestämmelsen

ändras så att bouppteckningen, om "det finns anledning" till

det, också skall innehålla uppgift om egendom, som inte ingår i

konkursboet på grund av att den finns utomlands.

Utskottet anser vidare att konkursförvaltaren, i de fall

gäldenären uppgivit att han saknar tillgångar utomlands,

regelmässigt bör ange detta förhållande i

konkursbouppteckningen. Detta bör enligt utskottets mening komma

till uttryck i lagtexten, och utskottet förordar därför ett

tillägg till den ifrågavarande bestämmelsen av nu nämnd

innebörd.

Utskottets nu gjorda ställningstaganden måste ses mot bakgrund

av att gäldenären, enligt vad utskottet ovan förordat, alltid

och undantagslöst är skyldig att till förvaltaren uppge

utomlands befintlig egendom eller avsaknaden av sådan egendom.

Genom utskottets ställningstaganden till vad som skall anges i

bouppteckningen kommer gäldenären i större utsträckning att

under ed tvingas betyga sina uppgifter. Det bör därvid nämnas

att edsplikten är sanktionerad genom straffbestämmelsen om mened

i 15 kap. 1 § brottsbalken samt att menedsbrottet i princip är

ett allvarligare brott än oredlighet mot borgenärer och därför

kan föranleda ett längre fängelsestraff.

Enligt utskottets mening torde i allmänhet ett angivande i

bouppteckningen av de uppgifter som nu diskuterats inte särskilt

tynga eller komplicera förvaltarens arbete. Den av utskottet

föreslagna regleringen beträffande konkursbouppteckningens

innehåll såvitt avser egendom utomlands torde väl tillgodose

syftet att förbättra skyddet för borgenärerna och främja

samhällets intresse att stävja förfaranden som innefattar

ekonomisk brottslighet.

Det anförda innebär att utskottet med anledning av

propositionen i förevarande del och motionerna L31 yrkande 1,

L317 yrkande 2 och Ju221 yrkande 9 föreslår den lydelse av 7

kap. 13 § KL som framgår av bilaga 2.

Utskottet vill i detta sammanhang slutligen framhålla att det

finns skäl som talar för att indelningen i domicil- och

särkonkurser bör slopas och att all egendom som tillhör en

gäldenär, oavsett var den finns, bör ingå i konkursboet. Som

påpekas i propositionen har denna fråga väckts i

Justitiedepartementet genom en skrivelse från Riksskatteverket.

Överväganden av detta slag måste emellertid samordnas på

internationell nivå. Här vill utskottet erinra om det arbete som

pågår med att tillskapa en konkurskonvention inom EU. Ett av de

grundläggande syftena med detta arbete är att underlätta

förfarandet vid konkurser som berör egendom i flera länder.

Utskottet utgår från att regeringen aktivt verkar för att

problemet skall få en snar lösning.

Försäljning av egendom i konkursen

Konkursboets egendom skall i princip av förvaltaren säljas så

snart det lämpligen kan ske. Bestämmelser om försäljning av

egendomen finns i 8 kap. KL. Försäljning av vanlig lös egendom

som inte sker genom fortsättande av gäldenärens rörelse skall

äga rum på auktion eller i annan ordning som förvaltaren finner

mest fördelaktig för att ta till vara borgenärernas intressen.

Om fast egendom finns i boet kan förvaltaren begära att den

säljs exekutivt, dvs. i den ordning som föreskrivs i 12 kap.

utsökningsbalken för utmätt fast egendom. Detta innebär en

försäljning på auktion eller under hand. Även beträffande fast

egendom får förvaltaren använda ett annat säljsätt om det är

fördelaktigare för boet. Konkurslagen innehåller inte några

särskilda regler för det fall att konkursgäldenären eller någon

honom närstående fysisk eller juridisk person står som köpare av

egendom som ingår i konkursen.

I den tidigare nämnda promemorian Ds 1994:96 Konkursgäldenären

föreslogs en ny reglering för det fall konkursförvaltaren säljer

konkursboets egendom till konkursgäldenären eller till honom

närstående fysisk eller juridisk person. Regleringen innebär att

försäljning i nämnda fall skall föregås av ett offentligt

anbudsförfarande. Syftet med förslaget är att förhindra de s.k.

bekvämlighetskonkurserna, som regelmässigt innebär att den förre

ägaren, till nackdel främst för de oprioriterade borgenärerna,

fortsätter att driva samma rörelse även efter en konkurs.

Enligt propositionen skulle en regel som den i promemorian

föreslagna inte få någon större praktisk betydelse. I de fall

ett offentligt anbudsförfarande innebär att bättre pris kan

erhållas förekommer det enligt regeringen redan i dag i inte

ringa utsträckning att sådant förfarande äger rum. I

sammanhanget måste också enligt regeringen beaktas den risk som

finns att regleringen tynger förfarandet och försvårar för

förvaltaren att snabbt avveckla boet. Vid en samlad bedömning

anser regeringen att promemorians förslag i denna del inte nu

bör genomföras.

I två motioner, som väckts med anledning av propositionen --

1994/95:L31 yrkande 2 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) och 1994/95:L32

av Per Rosengren m.fl. (v) -- yrkas att riksdagen beslutar

sådana regler som föreslås i promemorian om ett offentligt

anbudsförfarande i vissa fall av försäljning av konkursboets

egendom. Enligt motion L31 skulle en sådan reglering vara en

effektiv motåtgärd mot bekvämlighetskonkurserna. I motion L32

anförs som skäl att man därigenom skulle undvika att en gäldenär

eller honom närstående skall kunna köpa tillbaka egendom till

underpris, vilket medför att konkurrensen på jämnbördiga villkor

undergrävs. Ett förfarande av avsett slag skulle också enligt

sistnämnda motion innebära en garanti för allmänheten att

försäljning sker på ett tillbörligt sätt.

Utskottet vill erinra om att frågan om åtgärder mot s.k.

bekvämlighetskonkurser togs upp i den rapport "Företagande och

konkurrens på likvärdiga villkor" som en arbetsgrupp inom

regeringskansliet presenterade i november 1993. Rapporten

innefattade bl.a. överväganden om konkursförvaltningen. I

rapporten anfördes att konkursförvaltarens skyldighet enligt lag

att till bästa möjliga pris realisera konkursboets egendom ofta

sammanfaller med den före detta ägarens intresse att förvärva

samma egendom. Personliga borgensåtaganden eller avsikter att

driva rörelsen vidare leder inte sällan till att det är just den

förre ägaren som är villig att betala den största

köpeskillingen. Särskilt när det gäller mindre företag är det

enligt rapporten också ofta så att den som har bästa

förutsättningar att driva rörelsen vidare i praktiken är den

före detta ägaren. I många fall torde andra intresserade över

huvud taget inte finnas.

Enligt rapporten bör en förbättring av situationen kunna

åstadkommas genom en på lämpligt sätt utformad regeländring av

innebörd att konkursförvaltaren endast får överlåta egendom till

en före detta ägare eller någon denne närstående person via

offentlig auktion eller, i de fall där detta är en lämpligare

försäljningsform, efter anbudsförfarande. Härigenom skulle ett

riskmoment för den före detta ägaren tillkomma genom att en

konkurrent eller annan kan komma att bjuda ett högre pris

samtidigt som lagstiftaren på detta sätt markerar frågans

betydelse.

Utskottet vill för sin del framhålla att det är viktigt att

hindra att konkurrenssnedvridande effekter uppkommer till följd

av att marknadsmekanismerna inte får tillfälle att fullt ut göra

sig gällande vid försäljningar som sker till konkursgäldenären

eller någon honom närstående. Ett sätt att hindra detta är att

ge eventuella intressenter möjlighet att på något sätt få

kännedom om förestående försäljningar. Detta skulle kunna

åstadkommas om förvaltaren ålades att ge offentlighet åt en

kommande försäljning, vilket skulle kunna ske exempelvis i form

av ett offentligt anbudsförfarande. Enligt utskottets mening

skulle en lagändring med denna innebörd vara ett verksamt sätt

att beivra de missförhållanden med s.k. bekvämlighetskonkurser

som påtalats i olika sammanhang. Inte minst för att undvika

misstro från allmänheten mot konkursinstitutet framstår det som

angeläget med åtgärder mot detta missbruk.

Utskottet anser sålunda att konkursförvaltarens skyldigheter

skall preciseras för de fall han säljer boets egendom till

konkursgäldenären eller någon honom närstående fysisk eller

juridisk person. Innebörden härav är att sådan försäljning skall

föregås av ett offentligt anbudsförfarande. När det blir

aktuellt att sälja viss egendom till konkursgäldenären eller

någon honom närstående bör försäljningen kunna föregås av att

förvaltaren infordrar skriftliga eller muntliga anbud via

exempelvis en annons i en dagstidning. Som föreslås i

promemorian bör det finnas en möjlighet för förvaltaren att

avstå från ett sådant anbudsförfarande när särskilda skäl

föreligger. Sådana särskilda skäl kan vara att förvaltaren

bedömer att det saknas någon egentlig marknad för det som skall

säljas. Andra exempel är att det som skall säljas saknar större

värde i förhållande till konkursboets omfattning eller att en

försäljning brådskar av någon anledning. Den nya regleringen bör

lämpligen tas in som tillägg i bestämmelserna i KL om

försäljning av fast egendom och försäljning av lös egendom.

Utskottets ställningstagande innebär att motionerna L31

yrkande 2 och L32 tillstyrks.

Konkursregister

Utskottet behandlade frågan om ett centralt konkursregister

våren 1994 med anledning av ett motionsyrkande om inrättande av

ett sådant register (bet. 1993/94:LU20). Utskottet efterlyste i

betänkandet ett centralt register där uppgifter om

konkursförvaltare samt företrädare för olika juridiska personer

är samlade. Regeringen borde enligt utskottet verka för att ett

sådant register kommer till stånd och förelägga riksdagen

förslag till erforderliga lagstiftningsåtgärder. Utskottet

förordade att riksdagen, med bifall till motionsyrkandet, som

sin mening skulle ge regeringen till känna vad utskottet sålunda

anfört. Riksdagen följde utskottet (rskr. 1993/94:228).

Som ovan framgått behandlas i propositionen frågan om en

samlad konkursregistrering. Regeringen föreslår sålunda att ett

register över fysiska personers och dödsbons konkurser skall

föras hos Patent- och registreringsverket (PRV). Vidare föreslår

regeringen att uppgift om konkursförvaltare och

tillsynsmyndighet i fysiska och juridiska personers konkurser

skall registreras hos PRV. Regeringen anser att därigenom kommer

en samlad konkursregistrering att finnas tillgänglig hos PRV.

Mot denna bakgrund föreslås inte nu att ett nytt fristående

centralt konkursregister skall inrättas.

När det gäller juridiska personers konkurser innebär

regeringens förslag den nyheten att det i aktiebolagslagen

(1975:1385), lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar resp.

handelsregisterlagen (1974:157) skall föreskrivas att tingsrätt

för registrering skall underrätta registreringsmyndigheten även

om vem som har utsetts till konkursförvaltare och vilken

tillsynsmyndighet som ansvarar för konkurstillsynen.

Som anförs i propositionen har numera samtliga berörda

myndigheter -- kronofogdemyndigheterna, polisen och

åklagarmyndigheterna -- möjlighet att via terminal få direkt

åtkomst till ifrågavarande uppgifter om juridiska personers

konkurser i PRV:s register. Mot denna bakgrund och med beaktande

av det föreslagna nya registret hos PRV för fysiska personers

och dödsbons konkurser delar utskottet regeringens bedömning att

en samlad, lätt åtkomlig konkursregistrering numera föreligger.

Riksdagens begäran i ämnet våren 1994 får därmed anses

tillgodosedd.

Som anförs i propositionen finns det emellertid anledning att

följa utvecklingen av hur åtkomstmöjligheterna till registren

kommer att användas i praktiken. Skulle det visa sig att dessa

möjligheter sammantaget med de förslag som läggs fram i

förevarande sammanhang inte är tillräckliga för att uppnå en

samlad och effektiv konkursregistrering kan det finnas anledning

för regeringen att återkomma i frågan.

Det anförda innebär att utskottet tillstyrker propositionen i

nu behandlad del.

Övriga frågor

De s.k. bekvämlighetskonkurserna behandlas även i motion

1994/95:L317 av Johnny Ahlqvist och Bengt Silfverstrand (s). I

motionen föreslås som en åtgärd att komma till rätta med dessa

och andra former av konkursmissbruk införandet av näringsförbud

i form av s.k. konkurskarantän. Åtgärden skulle innebära att

ett företag som gått i konkurs under viss tid inte får bedriva

näringsverksamhet. Regeringen bör lägga fram lagförslag om sådan

konkurskarantän (yrkande 1).

Utskottet vill framhålla att det s.k. automatiska

näringsförbudet som gäller under själva konkursen för en

gäldenär som är fysisk person inte träffar en juridisk person

som försatts i konkurs. En sådan juridisk person torde med

hänsyn till KL:s regler om bl.a. förlust av rådighet vara

förhindrad att under konkursen driva någon som helst egen

verksamhet. Det automatiska näringsförbudet skiljer sig från det

förbud som kan åläggas efter särskild prövning enligt lagen

(1986:436) om näringsförbud genom att det automatiska förbudet

gäller endast under konkursen.

Utskottet vill vidare erinra om att frågan om ett utvidgat

automatiskt näringsförbud -- "konkurskarantän" -- behandlats i

den ovannämnda rapporten Företagande och konkurrens på

likvärdiga villkor. I rapporten anfördes att ett sådant institut

är för ingripande och bygger på ett felaktigt synsätt.

Konkursinstitutet är ett naturligt och nödvändigt inslag i ett

marknadsekonomiskt system. Det helt övervägande antalet

konkurser torde, anfördes det i rapporten, också ha sin grund i

misslyckade affärsidéer, ändrade konjunkturer, förändrade

efterfrågemönster m.m. De insatser som görs måste enligt

rapporten vara riktade mot missbruk och brottslighet och inte

vara utformade så att de slumpmässigt eller generellt försvårar

för det fria företagandet eller ger det en negativ stämpel.

Mot bakgrund av det anförda är utskottet för sin del inte

berett att nu förorda ett införande av s.k. utvidgade

automatiska näringsförbud eller konkurskarantän. Utskottet vill

dock inte utesluta att spörsmålet kan komma att aktualiseras på

nytt i samband med andra överväganden på konkursområdet. Motion

L317 yrkande 1 avstyrks följaktligen. Utskottet vill i detta

sammanhang också erinra om sitt ovan gjorda ställningstagande

till förmån för ett offentligt anbudsförfarande vid försäljning

i konkurs, vilket är ägnat att motverka de s.k.

bekvämlighetskonkurserna.

Utskottet övergår härefter till att behandla frågan om

kungörelse av näringsförbud. I motion 1994/95:L316 av

Birgitta Carlsson (c) begärs ett tillkännagivande om en

möjlighet att kungöra näringsförbud (yrkande 2).

Utskottet vill först erinra om att riksdagen behandlade ett

motionsyrkande med samma innehåll våren 1994 (bet. 1993/94:LU20)

Utskottet delade motionärernas uppfattning att det behövs en

möjlighet att kungöra näringsförbud och ansåg att regeringen

snarast borde vidta erforderliga åtgärder härför. Vad utskottet

sålunda anfört gav riksdagen, med bifall till ifrågavarande

motionsyrkande, som sin mening regeringen till känna (rskr.

1993/94:228).

Frågan om kungörelse av näringsförbud har övervägts av den år

1994 tillsatta Näringsförbudsutredningen. Utredningen hade till

uppgift att utvärdera tillämpningen av lagen (1986:436) om

näringsförbud och ge förslag till de ändringar i regelsystemet

som bedöms nödvändiga för att lagen skall fungera effektivt samt

pröva om tillsynen över näringsförbud bör förändras. Utredningen

har presenterat resultatet av sitt arbete i betänkandet (SOU

1995:1) Ett renodlat näringsförbud.

Näringsförbudsutredningens betänkande remissbehandlas för

närvarande. I avvaktan på de fortsatta övervägandena i frågan om

kungörelse av näringsförbud bör riksdagen inte nu göra några

särskilda uttalanden i ämnet. Utskottet avstyrker därför motion

L316 yrkande 2.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande särkonkurser

att riksdagen med anledning av regeringens förslag i denna del

och motionerna 1994/95:L31 yrkande 1, 1994/95:L317 yrkande 2 och

1994/95:Ju221 yrkande 9 antar regeringens förslag till lag om

ändring i konkurslagen (1987:672) såvitt avser 7 kap. 13 § med

den ändringen att paragrafen erhåller i bilaga 2 som

Utskottets förslag betecknade lydelse,

2. beträffande försäljning av egendom i konkurs

att riksdagen med bifall till motionerna 1994/95:L31 yrkande 2

och 1994/95:L32

dels beslutar att 8 kap. 6 och 7 §§ konkurslagen

(1987:672) skall erhålla ändrad lydelse i enlighet med

Utskottets förslag i bilaga 3,

dels beslutar om sådan ändring av ingressen till

regeringens förslag till lag om ändring i konkurslagen

(1987:672) som föranleds härav,

3. beträffande lagförslagen i övrigt

att riksdagen antar regeringens förslag till

dels lag om ändring i handelsregisterlagen (1974:157),

dels lag om ändring i aktiebolagslagen (1975:1385),

dels lag om ändring i lagen (1987:667) om ekonomiska

föreningar,

dels lag om ändring i konkurslagen (1987:672), i den mån

förslaget inte omfattas av vad utskottet hemställt ovan,

dels lag om ändring i lagen (1993:574) om upphävande av

lagen (1978:28) om Försäkringsöverdomstolen,

4. beträffande konkurskarantän

att riksdagen avslår motion 1994/95:L317 yrkande 1,

5. beträffande kungörelse av näringsförbud

att riksdagen avslår motion 1994/95:L316 yrkande 2.

Utskottet hemställer att ärendet avgörs efter endast en

bordläggning.

Stockholm den 30 maj 1995

På lagutskottets vägnar

Agne Hansson

I beslutet har deltagit: Agne Hansson (c), Anita Persson

(s), Bengt Kronblad (s), Carin Lundberg (s), Rune Berglund (s),

Stig Rindborg (m), Karin Olsson (s), Eva Arvidsson (s), Birgit

Henriksson (m), Bengt Harding Olson (fp), Sven-Erik Österberg

(s), Henrik S Järrel (m), Yvonne Ruwaida (mp), Eva Persson

Sellin (s), Göran R Hedberg (m), Rigmor Ahlstedt (c) och Per

Rosengren (v).

Propositionens lagförslag

1 Förslag till lag om ändring i handelsregisterlagen

(1974:157)

Bilaga 1

2 Förslag till lag om ändring i aktiebolagslagen (1975:1385)

3 Förslag till lag om ändring i lagen (1987:667) om

ekonomiska föreningar

4 Förslag till lag om ändring i konkurslagen (1987:672)

5 Förslag till lag om ändring i lagen (1993:574) om

upphävande av lagen (1978:28) om Försäkringsöverdomstolen

Av utskottet föreslagen ändring av 7 kap. 13 § i regeringens

förslag till lag om ändring i konkurslagen (1987:672)

Bilaga 2

Regeringens förslag Utskottets förslag

7 kap.

13 §1

Förvaltaren skall Förvaltaren skall

upprätta en bouppteckning. upprätta en bouppteckning.

I denna skall boets I denna skall boets

tillgångar tas upp till tillgångar tas upp till

noggrant uppskattade noggrant uppskattade

värden. Om särskilda värden. Bouppteckningen

skäl föranleder det, skall vidare innehålla

skall bouppteckningen också uppgift om varje borgenärs

innehålla uppgift om namn och postadress.

egendom som inte ingår i

boet, på grund av att den Om det finns anledning, skall

finns utomlands. bouppteckningen också

Bouppteckningen skall vidare innehålla uppgift om

innehålla uppgift om varje egendom, som inte ingår i

borgenärs namn och boet på grund av att den

postadress. finns utomlands. Har

gäldenären uppgivit att

sådan egendom saknas skall

bouppteckningen innehålla

uppgift om detta.

I den utsträckning det behövs skall bouppteckningen också

innehålla en förteckning över dels räkenskapsmaterial, dels

andra handlingar som rör boet.

Bouppteckningen skall av förvaltaren ges in till rätten och

tillsynsmyndigheten så snart som möjligt och senast en vecka

före edgångssammanträdet.

Har en av gäldenären underskriven bouppteckning förut getts in

till rätten, behöver någon ny bouppteckning inte upprättas, om

förvaltaren anser att denna är tillförlitlig. I så fall skall

han snarast anmäla det till rätten och tillsynsmyndigheten.

Skall bevakningsförfarande äga rum och har någon bouppteckning

ännu inte getts in till rätten, skall förvaltaren så snart som

möjligt och senast en vecka från beslutet om

bevakningsförfarandet skicka en förteckning över borgenärerna

med uppgift om varje borgenärs postadress till rätten och

tillsynsmyndigheten. I ett bankaktiebolags, en sparbanks eller

en central föreningsbanks konkurs skall till bouppteckningen

eller borgenärsförteckningen bifogas uppgift om

insättningsborgenärerna och deras fordringsbelopp med upplupen

ränta. I ett livförsäkringsbolags konkurs skall på motsvarande

sätt bifogas uppgift om försäkringstagarna och deras fordringar.

1 Senaste lydelse 1989:1084.

Av utskottet framlagt förslag till ny lydelse av 8 kap.

6 och 7 §§ konkurslagen (1987:672)

Bilaga 3

Nuvarande lydelse Utskottets förslag

8 kap.

6 §1

Om fast egendom finns i boet, Om fast egendom finns i boet,

får förvaltaren får förvaltaren

begära att den säljs begära att den säljs

exekutivt. Egendomen får exekutivt. Egendomen får

också säljas på annat också säljas på annat

sätt, om förvaltaren sätt, om förvaltaren

anser att det är anser att det är

fördelaktigare för boet. fördelaktigare för boet.

Om egendom säljs till

konkursgäldenären eller

någon denne sådan

närstående person som

anges i 4 kap. 3 § skall

försäljningen ha

föregåtts av ett

offentligt

anbudsförfarande, om

särskilda skäl inte

gör det obehövligt.

Har en exekutiv auktion hållits på fast egendom som hör till

boet utan att någon försäljning har kommit till stånd, behöver

förvaltaren inte vidta ytterligare åtgärder för egendomens

försäljning. Har någon exekutiv auktion inte ägt rum men finns

det anledning att anta att en sådan auktion inte kommer att leda

till försäljning, behöver förvaltaren inte vidta någon åtgärd

för att sälja egendomen, om samtycke till det har lämnats av de

borgenärer som i konkursen kan göra gällande fordringar som

skall utgå med särskild förmånsrätt ur egendomen.

Har en exekutiv auktion blivit utlyst på boets fasta egendom,

skall förvaltaren före bevakningssammanträdet avlämna den

behållning som under konkursen uppkommit av egendomen.

Behållning som inte avlämnas före bevakningssammanträdet skall,

om egendomen säljs, avlämnas före tillträdesdagen och i annat

fall innan utdelning sker i konkursen. Vid försäljning under

hand skall behållningen avlämnas före tillträdesdagen.

Förvaltaren skall även senast vid bevakningssammanträdet

anmäla arvode, andra kostnader och sådana fordringar som kan

göras gällande i konkursen och som bör beaktas vid försäljning

av egendomen. När förvaltaren gör en anmälan på en borgenärs

vägnar, skall han skriftligen underrätta denne om det.

r

1 Senaste lydelse 1994:446.

Nuvarande lydelse Utskottets förslag

7 §2

Försäljning av lös Försäljning av lös

egendom som inte sker genom egendom som inte sker genom

fortsättande av fortsättande av

gäldenärens rörelse gäldenärens rörelse

skall ske på auktion eller skall ske på auktion eller

på annat sätt efter vad på annat sätt efter vad

förvaltaren anser vara mest förvaltaren anser vara mest

fördelaktigt för boet. fördelaktigt för boet.

Om egendom säljs till

konkursgäldenären eller

någon denne sådan

närstående person som

anges i 4 kap. 3 § skall

försäljningen ha

föregåtts av ett

offentligt

anbudsförfarande, om

särskilda skäl inte

gör det obehövligt.

Lös egendom i vilken en borgenär har panträtt eller någon

annan särskild förmånsrätt får inte utan hans samtycke säljas på

annat sätt än på auktion, om hans rätt är beroende av

försäljningen. Även om samtycke inte lämnas, får egendomen

säljas på annat sätt än på auktion, om det är sannolikt att

högre pris uppnås därigenom och om tillsynsmyndigheten medger

det.

Samtycke enligt andra stycket krävs inte när förvaltaren genom

värdepappersinstitut säljer finansiella instrument, noterade vid

en svensk eller utländsk börs, en auktoriserad marknadsplats

eller någon annan reglerad marknad till gällande börs- eller

marknadspris eller när det är fråga om försäljning av lös

egendom genom fortsättande av gäldenärens rörelse.

Särskilda bestämmelser om överlåtelse av försäkringsbestånd

finns i 14 kap. 26 och 27 §§ försäkringsrörelselagen (1982:713).

2 Senaste lydelse 1992:555.