Bet. 1994/95:LU32

Lagutskottets betänkande

1994/95:LU32

Konsumentpolitikens mål och inriktning, m.m.

Innehåll

Sammanfattning

Propositionerna

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

Innehållsförteckning

1994/95

LU32

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet regeringens förslag i

proposition 1994/95:140, Aktiv konsumentpolitik. I propositionen

begärs att riksdagen skall godkänna regeringens förslag om dels

konsumentpolitikens mål och inriktning, dels övergripande mål

för de statliga konsumentmyndigheterna.

Regeringens förslag innebär att de nationella målen för

konsumentpolitiken skall vara att hushållen skall ha goda

möjligheter att utnyttja sina ekonomiska och andra resurser

effektivt, att konsumenterna skall ha en stark ställning på

marknaden, att konsumenternas hälsa och säkerhet skyddas

samt att sådana konsumtions- och produktionsmönster

utvecklas som minskar påfrestningarna på miljön och bidrar till

en långsiktigt hållbar utveckling. I förhållande till vad som

gäller i dag innebär förslaget, såvitt avser de två förstnämnda

målen, inga ändringar. De två övriga målen -- skyddet för hälsa

och säkerhet samt miljömålet -- är däremot helt nya.

När det gäller inriktningen av det konsumentpolitiska arbetet

innebär förslaget att vissa områden prioriteras. Det gäller

åtgärder som avser hushållens baskonsumtion och stöd till

konsumentgrupper som är ekonomiskt eller socialt utsatta eller

av andra skäl är i behov av särskilt stöd. Det gäller också

åtgärder som främjar konsumenterna i det internationella

samarbetet.

I övrigt innebär regeringens förslag att de övergripande målen

för Konsumentverkets verksamhet anpassas till de nya nationella

målen för konsumentpolitiken.

I propositionen redovisar regeringen också sina bedömningar

när det gäller det konsumentpolitiska arbetet på en mängd

områden (t.ex. för konsumentinflytande och konsumentengagemang,

ungdomar och konsumtion, den lokala verksamheten, det

internationella samarbetet, konsumenterna och miljön, brukarkrav

vid avregleringar m.m., forskning samt de statliga

konsumentmyndigheterna).

Som utskottet tidigare i vår förutskickade i betänkandet

1994/95:LU19 behandlas i förevarande betänkande också det i

årets budgetproposition (prop. 1994/95:100 bil. 14 s. 7)

framlagda förslaget om inriktningen av besparingsåtgärder för

budgetåren 1997 och 1998 inom Civildepartementets

verksamhetsområde, såvitt gäller konsumentområdet.

Vidare behandlas 25 motioner innehållande över 100 yrkanden

som gäller konsumentpolitik samt lagstiftningen på

konsumenträttens och angränsande områden. Fem av motionerna har

väckts med anledning av propositionen och 20 under den allmänna

motionstiden år 1995. Därutöver behandlar utskottet i detta

betänkande två motionsyrkanden som väckts med anledning av årets

kompletteringsproposition (prop. 1994/95:150) och som

remitterats till lagutskottet. Yrkandena gäller vissa anslag på

konsumentområdet för budgetåret 1995/96.

I betänkandet redovisas avslutningsvis utskottets

ställningstaganden med anledning av en undersökning om vilken

kunskap om de gällande reglerna om konsumentköp som finns hos

allmänheten och detaljisterna. Undersökningen har gjorts på

initiativ av utskottet och utförts av Statistiska centralbyrån.

I ärendet har två uppvaktningar ägt rum varvid företrädare för

Naturskyddsföreningen resp. organisationen Konsumenter i

samverkan -- Underverket framfört synpunkter på proposition

1994/95:140. Den sistnämnda organisationen har också inkommit

med skrivelser.

Utskottet tillstyrker regeringens förslag om

konsumentpolitikens mål och inriktning samt de övergripande

målen och verksamhetsinriktningen för de statliga

konsumentmyndigheterna. Vidare tillstyrker utskottet det i årets

budgetproposition framlagda förslaget om inriktningen av

besparingsåtgärder på konsumentområdet.

Samtliga motionsyrkanden avstyrks.

Till betänkandet har fogats 36 reservationer och 3 särskilda

yttranden.

Propositionerna

Proposition 1994/95:100 bilaga 14

I proposition 1994/95:100 bilaga 14 (s. 7) föreslår regeringen

(Civildepartementet) -- såvitt nu är i fråga -- att riksdagen

godkänner inriktningen av de besparingsåtgärder inom

konsumentområdet fram t.o.m. år 1998 som regeringen förordar.

Proposition 1994/95:140

I proposition 1994/95:140 föreslår regeringen

(Civildepartementet)

1. att riksdagen godkänner vad regeringen föreslår om

konsumentpolitikens mål och inriktning (avsnitt 5),

2. att riksdagen godkänner vad regeringen föreslår om

övergripande mål och verksamhetsinriktning för de statliga

konsumentmyndigheterna (avsnitt 13).

Motionerna

Motioner väckta med anledning av proposition 1994/95:140

1994/95:L45 av Agne Hansson m.fl. (c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av stöd till ideella

konsumentorganisationer,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en landsomfattande kampanj för att ge

konsumenter ökade kunskaper i och med EU-medlemskapet.

1994/95:L46 av Kerstin Heinemann och Bengt Harding Olson (fp)

vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om liberal konsumentpolitik,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om enskilda alternativ i offentlig sektor,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om privat hushållsekonomi,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om medborgerligt konsumentinflytande,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om svensk konsumentpolitisk satsning i EU.

1994/95:L47 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om målsättningen för konsumentpolitiken

avseende konsumenternas ställning på marknaden,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om konsumentinflytande och

konsumentengagemang,

3. att riksdagen avslår regeringens förslag att avsätta

särskilda medel ur Allmänna arvsfonden för konsumentupplysande

teaterverksamhet för ungdomar,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om den lokala verksamheten,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om ökat konsumentansvar för organisationer

och näringsliv,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att utforma en konsumentpolitik enligt

finsk förebild,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om det internationella samarbetet,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om konsumentforskningen,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om de statliga konsumentmyndigheterna,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om renodling och begränsningar av den

statliga konsumentpolitiken,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om Konsumentverkets verksamhet,

12. att riksdagen beslutar avveckla Allmänna

reklamationsnämnden,

13. att riksdagen beslutar att till Konsumentverket för

budgetåret 1995/96 anvisa ett förslagsanslag om 91 687 000 kr.

1994/95:L48 av Inger Davidson m.fl. (kds) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om väsentlighetskrav för att

konsumentpolitiska åtgärder skall vidtas i statlig regi,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om införande av lokala reklamationsråd,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om vidareutveckling av näringslivets

egenåtgärder,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om de frivilliga organisationernas

betydelsefulla roll när det gäller att driva konsumentfrågor

både nationellt och inom Norden och EU.

1994/95:L49 av Yvonne Ruwaida och Birger Schlaug (mp) vari

yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om de konsumentpolitiska målen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om konsumentkunskap,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om produktinformationsblad,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att alla produkter skall ha en

"fullständig innehållsdeklaration",

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om innehållsförteckningar,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en obligatorisk miljövarudeklaration,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att elförbrukande produkter (köksmaskiner,

vitvaror etc.) skall märkas med information om energiförbrukning

och en jämförelse med en normalprodukt,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att bilar skall märkas med information om

bilens förbrukning av energi och en jämförelse med en normalbil

på liknande sätt som jämförpriser,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att frukt, grönsaker och andra livsmedel

skall märkas med tydlig uppgift om ifall det vid produktion

eller distribution har använts metoder (kemikalier etc.) som är

förbjudna i Sverige,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att frukt och grönsaker som på grund av

användning av mögelmedel och andra bekämpningsmedel bör skalas

skall märkas med information om detta,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att produkter som innehåller för människan

skadliga kemikalier skall märkas på ett för konsumenten tydligt

sätt,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om förstärkning av konsumentvägledningen,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att kommersiell oadresserad reklam skall

förbjudas,

14. att riksdagen hos regeringen begär att den återkommer med

ett välavvägt förslag om förbud mot diskriminerande reklam,

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om konsumentrepresentation,

16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att endast de produkter och tjänster som

uppfyller något av miljömärkenas kriterier får marknadsföra sig

som miljövänliga eller med någon beteckning som påminner härom,

17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om bristerna hos miljömärkningen Svanen,

18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att konsument- och miljöintressen skall ha

en dominerande ställning i SIS,

19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att underlagsarbeten till Svanen skall

vara offentliga och att dokumenten skall ha referenser,

20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att Svanens kriterier skall vara

offentliga,

21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att Svanen skall ha ett kriteriesystem där

man inte kan byta ut en dålig egenskap med att ha bra värden på

en annan,

22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att man inte skall blanda in kvalitets-

och funktionskrav i bedömningen av Svanens miljömärkning,

23. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att Svanen inte skall bygga sin

finansiering på mängden försålda miljömärkta produkter,

24. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att Svanen skall avskaffa

monopolparagrafen,

25. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att miljömärkningssystem skall vara

oberoende av staten,

26. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att miljö- och konsumentorganisationer

skall driva miljömärkningssystemen,

27. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att staten skall garantera

miljömärkningssystemen genom statlig medfinansiering,

28. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att Sverige skall ha minst ett nationellt

miljömärkningssystem,

29. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om miljömärkningssystemets utformning,

30. att riksdagen hos regeringen begär en utredning om

miljömärkning och momssänkning enligt vad som anförts i

motionen,

31. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om rättvisemärkning,

32. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att skolan måste ges bättre möjlighet till

ett flexibelt arbetssätt där man både kan gå på studiebesök och

ta emot besök.

Motioner väckta med anledning av proposition 1994/95:150

1994/95:Fi33 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas

52. att riksdagen till Stöd till konsumentorganisationer (C 3)

anvisar 2 000 000 kr utöver vad regeringen föreslår.

1994/95:Fi34 av Birger Schlaug m.fl. (mp) vari yrkas

39. att riksdagen för budgetåret 1995/96 anslår ytterligare 3

miljoner kronor till bidrag till konsumentorganisationer och 7

miljoner kronor till Konsumentverket.

Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1994/95

1994/95:L701 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om den framtida konsumentpolitikens mål och

inriktning,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om ändring i produktsäkerhetslagen så att

lagen omfattar även den offentliga sektorns utbud av varor och

tjänster,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om Konsumentverkets verksamhet och framtid,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om privatisering av delar av verksamheten,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om utredning av Konsumentombudsmannens

ställning,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts angående frivilliga organisationers betydelse

för konsumenternas inflytande,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om det konsumentpolitiska ansvaret för vissa

medborgargrupper,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om den konsumenträttsliga lagstiftningens

inriktning mot ökad valfrihet för konsumenterna,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om utbyggnaden av den del av infrastrukturen

som är en förutsättning för en fungerande informationsteknologi,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om Konsumentverkets roll i ett EU-perspektiv,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om beredningen av Grupptaleutredningens

förslag.

1994/95:L704 av Nils-Göran Holmqvist m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om vikten av att konsumenternas ställning

stärks.

1994/95:L705 av Marie Granlund och Sonja Fransson (s) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om konsumentrådgivning i kommunerna.

1994/95:L706 av Ingemar Josefsson och Ronny Olander (s) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om förstärkt konsumentskydd.

1994/95:L708 av Tanja Linderborg m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att arbetet med miljömärkning skall

påskyndas och att inriktningen skall vara att skapa tydliga men

enkla miljömärkningssystem,

2. att riksdagen beslutar om att det skall finnas

miljömärkning av leksaker och att den skall ha minst två nivåer,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att alla produkter skall vara underställda

substitutionsprincipen,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att miljömärkningsarbetet skall beaktas i

EU och i svenskt bistånd.

1994/95:L709 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) vari yrkas att

riksdagen beslutar att under Civildepartementets anslag C 1,

Konsumentverket, anvisa ett i förhållande till regeringens

förslag lägre anslag så att besparingen uppgår till 30 miljoner

kronor 1998 i enlighet med vad som anförts i motionen.

1994/95:L711 av Agne Hansson m.fl. (c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om inriktningen av konsumentpolitiken,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att ge Konsumentberedningen i

tilläggsdirektiv att analysera den internationella utvecklingen

på konsumentområdet,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en översyn av skuldsaneringslagen,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en översyn av sammansättningen i

Miljömärkningsstyrelsen,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om lärarutbildningen och lärarfortbildningen

i konsumentkunskap,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om fortbildning av konsumentvägledare,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att Konsumentverket bör ägna ökad

uppmärksamhet åt granskning av reklam i etermedia,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att uppdra åt IT-kommissionen att utreda

hur konsumentinformation kan ges via databaser i butiker,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att uppdra åt Konsumentverket att

undersöka konsumenternas prioriteringar/behov när det gäller

kommunal konsumentvägledning.

1994/95:L712 av Ingegerd Sahlström m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av en offensiv konsumentpolitik,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om konsumentforskningens betydelse,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av en ny ekonomiinriktning --

konsumentekonomi.

1994/95:L714 av Gudrun Lindvall m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om entydiga regler för märkning av leksaker

med varningstexter så att dessa finns på lättförståelig svenska,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att Sverige bör verka för att

industriinflytandet över produktsäkerhetsarbetet inom EU

kraftigt minskar och helt upphör så att konsumentintressena får

en avgörande tyngd i produktsäkerhetsarbetet,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att Sverige bör verka för att alla sjukhus

deltar i skaderapporteringssystemet (EHLASS) inom EU till fromma

för säkerhetsarbetet,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av medel inom Konsumentverkets ram

för förbättrad och utvecklad marknadskontroll av leksaker.

1994/95:L715 av Birgitta Carlsson (c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att satsning på ökad konsumentrådgivning

ses som en investering för samhället, som snabbt lönar sig för

staten genom friskare befolkning, minskade vårdköer, ökad

hushållning i hemmen som leder till mindre bidragsbehov samt

minskad oro hos konsumenterna,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att satsningen skall ses som ett led i

ökad saklig och neutral konsumentvägledning på hemmamarknaden i

en ökad internationalisering,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att Hushållningssällskapen och deras

hemkonsulenter ges en samordnande nyckelroll i samhället i

ovanstående frågor som kunskapsspridare länsvis med koppling

till Konsumentverket och Sveriges konsumentråd centralt.

1994/95:L716 av Johnny Ahlqvist och Christina Zedell (s) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om ett utökat konsumentskydd.

1994/95:L717 av Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om konsumentkunskap,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om produktinformationsblad,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att alla produkter skall ha en

"fullständig innehållsdeklaration",

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om innehållsförteckningar,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en obligatorisk miljövarudeklaration,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om förstärkning av konsumentvägledningen,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att kommersiell oadresserad reklam skall

förbjudas,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om konsumentrepresentation.

1994/95:L904 av Åke Carnerö (kds) vari yrkas att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

offentlig kontroll av penninginsamlingar.

1994/95:L905 av Rolf Åbjörnsson och Ulf Björklund (kds) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att auktorisation av fastighetsvärderare

bör inrättas vid Fastighetsmäklarnämnden.

1994/95:K224 av Alf Svensson m.fl. (kds) vari yrkas

24. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att Sverige inom EU skall verka för ett

stärkt konsumentskydd.

1994/95:K409 av Ulla-Britt Hagström (kds) vari yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om konsumentupplysning,

åldersrekommendationer och restriktioner i marknadsföring för

rollspel.

1994/95:Fi417 av Yvonne Ruwaida (mp) vari yrkas

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om konsumentpolitik,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att regeringen verkar för att

Konsumentrådet satsar på att få in ungdomar.

1994/95:Jo238 av Göte Jonsson m.fl. (m) vari yrkas

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om den framtida konsumentpolitikens mål och

inriktning,

20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att konsumentorganisationer och andra

konsumentföreträdare ges möjligheter till insyn i myndigheters

arbete med konsumentfrågor.

1994/95:Jo685 av Yvonne Ruwaida (mp) vari yrkas

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

den i EU skall verka för att nationella miljömärkningar tillåtes

även framgent, i enlighet med vad i motionen anförts.

1994/95:A807 av Ingbritt Irhammar m.fl. (c) vari yrkas

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att Konsumentverket bör få ett ökat

informationsansvar för livsmedel,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om användande av IT-tekniken för att sprida

produktinformation till konsumenter,

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att ett heltäckande konsumentpolitiskt

program bör arbetas fram och antas av riksdagen.

Utskottet

Betänkandets innehåll och disposition

I det följande kommer utskottet att behandla de frågor i

proposition 1994/95:140 som har aktualiserats genom motionerna

eller eljest har tilldragit sig utskottets uppmärksamhet.

Som utskottet förutskickat tidigare i vår (se bet.

1994/95:LU19) behandlas i detta betänkande också det i årets

budgetproposition framlagda förslaget om inriktningen av

besparingsåtgärder inom konsumentområdet fram t.o.m. år 1998

(prop. 1994/95:100 bil. 14 s. 7).

Vidare behandlas vissa konsumentpolitiska och andra

närliggande frågor som tagits upp i motioner som väckts under

den allmänna motionstiden år 1995. Därutöver behandlas två

motionsyrkanden som återfinns i motioner som väckts med

anledning av årets kompletteringsproposition (prop.

1994/95:150). Yrkandena gäller anslagen för budgetåret 1995/96

till Konsumentverket och Stöd till konsumentorganisationer.

Efter en inledande allmän bakgrund redovisas propositionernas

huvudsakliga innehåll. Under rubriken Allmänna överväganden

behandlas först ett antal motioner som tar upp mer principiella

och övergripande frågor rörande den framtida konsumentpolitiken.

Vidare berör utskottet frågan om behovet av nya

konsumentpolitiska riktlinjer. Därefter behandlas regeringens

förslag och de motioner som gäller konsumentpolitikens mål och

inriktning, varvid betänkandet i huvudsak följer propositionens

disposition. I två avsnitt därefter behandlas de i ärendet

aktuella anslagsfrågorna respektive de motionsyrkanden som

gäller konsumenträttslig lagstiftning.

I betänkandet redovisas avslutningsvis utskottets

ställningstaganden med anledning av en undersökning om vilken

kunskap om de gällande reglerna om konsumentköp som finns hos

allmänheten och detaljisterna. Undersökningen har utförts på

initiativ av utskottet inom ramen för den allmänna uppföljnings-

och utvärderingsverksamhet som förordades av Riksdagsutredningen

i juni 1993 (Reformera riksdagsarbetet!) och som riksdagen

sedermera ställt sig bakom (1993/94:TK1, KU18). Arbetet har

utförts av Statistiska centralbyrån (SCB) och finns redovisat i

rapporten 1994/95:URD2, Kunskapen om konsumentköplagen hos

konsumenter och detaljister. Rapporten har fogats till detta

betänkande som bilaga.

Allmän bakgrund

Inledning

Verksamhet med syfte att stödja konsumenter har en lång

tradition i Sverige. Till en början bedrevs sådan verksamhet av

olika konsumentorganisationer. Kooperativa kvinnogillesförbundet

och Husmodersföreningarnas Riksförbund bildades redan i början

av 1900-talet. Ett statligt engagemang växte fram långt senare.

Först under 1940-talet bildades halv- och helstatliga

institutioner med konsumentstödjande uppgifter. Fram till slutet

av 1950-talet var dessa konsumentorgans verksamhet framför allt

inriktad på att hjälpa hushållen att utnyttja sina resurser så

väl som möjligt. Efter hand kom verksamheten att ägnas åt

provning och upplysningar om varor.

Under 1960-talet vidgades ramen för det konsumentpolitiska

arbetet. Konsumentens roll som marknadsaktör kom att ägnas allt

större intresse. Under senare delen av 1960-talet inleddes

försöksverksamhet med lokal konsumentverksamhet initierad av

bl.a. fackliga organisationer. Nya statliga organ med

konsumentpolitiska uppgifter bildades. Allmänna

reklamationsnämnden kom till år 1968. Konsumentombudsmannen (KO)

och Marknadsrådet, nuvarande Marknadsdomstolen, inrättades år

1971 och Konsumentverket året därefter.

Fr.o.m. 1970-talet kom lagstiftning i allt högre grad till

användning för att stärka konsumentens ställning. Lagar om

otillbörlig marknadsföring, oskäliga avtalsvillkor och

konsumentköp kom till i början av 1970-talet.

Konsumentpolitiska riktlinjer

Konsumentpolitiska riktlinjer har fastställts av riksdagen

tidigare vid tre tillfällen -- år 1972, 1975 och 1986. Därutöver

har riksdagen år 1991 behandlat en skrivelse från regeringen om

den lokala konsumentpolitiken.

I 1972 års riksdagsbeslut (prop. 1972:33, bet. NU40, rskr.

225) slogs fast att målet för konsumentpolitiken skulle vara att

stödja konsumenterna och förbättra deras ställning på marknaden.

I första hand skulle detta mål söka nås genom att hushållens

möjligheter att planera den egna verksamheten förbättrades.

Detta kunde ske genom att hushållen försågs med bättre

information om marknadens utbud och om olika sätt att tillgodose

de egna behoven. Den producentpåverkan som

konsumentmyndigheterna skulle utöva borde i första hand

åstadkommas genom ett frivilligt samarbete med näringslivet i

obundna former. Konsumentpolitiken skulle också inriktas på att

ta till vara svaga gruppers intressen. I riksdagsbeslutet

förespråkades vidare en utbyggnad av den kommunala

konsumentverksamheten. I samband med att riktlinjerna

fastställdes inrättades Konsumentverket som central

förvaltningsmyndighet för konsumentfrågor.

År 1975 drogs riktlinjer upp för den kommunala

konsumentpolitiken (prop. 1975:40, bet. NU26, rskr. 170).

Riktlinjerna syftade till en väsentlig utbyggnad av kommunernas

medverkan i konsumentpolitiken. Konsumentverket fick därvid sin

nuvarande uppbyggnad, vilket innebar bl.a. att verkets chef

också blev Konsumentombudsman (KO). Samtidigt blev Allmänna

reklamationsnämnden en självständig statlig myndighet.

Det senaste riksdagsbeslutet år 1986 (prop. 1985/86:121, bet.

LU34, rskr. 292) innebar att målet för konsumentpolitiken skulle

vara att stödja hushållen i deras strävan att effektivt utnyttja

sina resurser samt att stärka konsumenternas ställning på

marknaden. Konsumentpolitiken skulle sålunda bli tydligare

inriktad på hushållsekonomiska frågor och då särskilt på

hushållens baskonsumtion. Tre särskilt viktiga utvecklingslinjer

utpekades. För det första skulle den lokala verksamheten ges hög

prioritet. Utbyggnaden, som förutsattes ske genom kommunernas

frivilliga åtaganden, borde ha som mål att konsumentpolitisk

verksamhet inrättades i alla kommuner. Vidare borde de lokala

konsumentmyndigheternas arbetsuppgifter och myndigheternas

samarbete med andra intressenter ges större omfattning. För det

andra skulle särskilt utsatta grupper stödjas. För det tredje

förordades att fler grupper i samhället engagerades i

konsumentpolitiken. Konsumenternas möjligheter att påverka

produktion och distribution av varor och tjänster kunde på det

sättet förstärkas. Ett ökat engagemang från organisationer

eftersträvades. Vidare skulle företagen ha ett större ansvar för

att förbättra konsumenternas förhållanden. För att uppnå målet

med konsumentpolitiken skulle särskilda insatser göras när det

gäller att utveckla konsumenternas kunskaper genom utbildning,

konsumentinformation och information från företagen m.m.

Forskning och andra undersökningar om konsumenternas

förhållanden skulle få hög prioritet.

Våren 1991 behandlade riksdagen en skrivelse från regeringen

om den lokala konsumentverksamheten (skr. 1990/91:143, bet.

LU37, rskr. 334). I skrivelsen redovisades bl.a. de åtgärder

regeringen vidtagit för att stödja sådan verksamhet. Åtgärderna

syftade till att öka kunskaperna om den kommunala

konsumentverksamheten och dess effekter samt utveckla formerna

för en effektivare kommunal verksamhet. Åtgärderna hade också

till syfte att stärka frivilliga organisationers möjligheter att

lokalt arbeta med konsumentfrågor samt att effektivisera det

statliga stödet till den lokala konsumentverksamheten. Vad som

anfördes i skrivelsen föranledde inga erinringar från riksdagens

sida.

Konsumenträttslig lagstiftning

Lagstiftningsarbetet på det konsumentpolitiska området

inleddes i början av 1970-talet. En mängd nya lagar både på

civilrättens och marknadsrättens område i syfte att stärka

konsumentens rättsliga ställning har tillkommit under det senast

kvartsseklet.

Den första marknadsföringsrättsliga lagstiftningen var, som

tidigare berörts, lagen om otillbörlig marknadsföring. Lagen

från år 1971 syftade till att förhindra otillbörliga

marknadsföringsåtgärder mot konsumenter. En annan

marknadsrättslig lagstiftning som kom till samma år var lagen om

avtalsvillkor i konsumentförhållanden (avtalsvillkorslagen).

Syftet med avtalsvillkorslagen var att skydda konsumenterna mot

oskäliga avtalsvillkor. En ny avtalsvillkorslag trädde i kraft

den 1 januari 1995. Genom ett nyligen fattat riksdagsbeslut

kommer vidare en helt ny marknadsföringslag att träda i kraft

vid årsskiftet.

Genom en ändring i avtalslagen år 1976 lagfästes en möjlighet

att jämka eller ogiltigförklara för konsumenten tyngande

avtalsvillkor i bl.a. standardavtal. Genom tillkomsten av en

konsumentköplag år 1973 ökades konsumenternas skydd i olika

köpsituationer. År 1991 ersattes lagen med en ny

konsumentköplag. En hemförsäljningslag kom till år 1971 och

syftade till att öka konsumentskyddet vid köp i samband med

säljares hembesök. Genom lagen infördes s.k. ångerrätt. Lagen är

sedan några år tillbaka ersatt med en ny lag med samma namn. Den

nya lagen omfattar även köp vid telefonförsäljning.

En konsumentkreditlag trädde i kraft under år 1979 varigenom

infördes en i princip heltäckande konsumentskyddande reglering

för krediter som lämnas i samband med köp av varor. Också denna

lag är fr.o.m år 1993 ersatt med en ny lag med samma namn. Den

nya lagen har ett vidare tillämpningsområde än den gamla. År

1981 tillkom konsumentförsäkringslagen, och en

konsumenttjänstlag trädde i kraft den 1 juli 1986.

Produktsäkerhetslagen från år 1989 ger möjligheter till olika

slag av ingripanden mot farliga varor och tjänster till skydd

för konsumenter. Genom produktansvarslagen, som trädde i kraft

för drygt två år sedan, utvidgades möjligheten till ersättning

för skada som orsakas genom säkerhetsbrister i produkter. En

prisinformationslag med syfte att främja en god prisinformation

till konsumenter kom till år 1991. Genom lagen om paketresor,

som nu gällt i över två år, förstärktes konsumentskyddet på

reseområdet.

I sammanhanget bör också nämnas 1993 års konkurrenslag, vars

syfte är att undanröja hinder för en effektiv konkurrens i fråga

om produktion av och handel med varor, tjänster och andra

nyttigheter.

Konsumentpolitiska aktörer

Konsumentpolitisk verksamhet bedrivs -- förutom av enskilda

konsumenter och näringslivet -- av staten, kommunerna och

frivilliga organisationer. Verksamheten är bred och

mångfasetterad och är inriktad både på övergripande och

individuella frågor.

Konsumentverket är den centrala förvaltningsmyndigheten

för konsumentfrågor med uppgift att stödja hushållen i deras

strävan att effektivt utnyttja sina resurser samt att stärka

konsumenternas ställning på marknaden. Verkets uppgifter framgår

av förordningen (1990:1179) med instruktion för Konsumentverket.

Verket skall särskilt

undersöka och följa hushållens förhållanden samt

konsumenternas situation på marknaden,

uppmärksamma ekonomiskt, socialt eller utbildningsmässigt

svaga konsumentgrupper,

övervaka marknadens utbud samt näringsidkarnas marknadsföring

och säljvillkor,

utarbeta riktlinjer för näringsidkarnas marknadsföring och

utformning av varor, tjänster och andra nyttigheter samt för

näringsidkarnas tillämpning av konsumentkreditlagen,

söka påverka näringsidkare att anpassa sin verksamhet efter

konsumenternas behov och stimulera näringsidkarna att vidta

egna åtgärder i detta syfte,

utföra och låta utföra undersökningar av varor, tjänster och

andra nyttigheter,

informera andra organ om sådana konsumentproblem som verket

inte kan åtgärda,

främja information till konsumenterna om väsentliga

förhållanden,

främja utbildning i konsumentfrågor,

stödja organisationer som arbetar med konsumentfrågor,

stödja forskning inom verkets arbetsområde,

följa reklamens utveckling,

följa utvecklingen och beakta konsumenternas behov i

distributions- och varuförsörjningsfrågor,

svara för centrala uppgifter i anslutning till

konsumentverksamhet på lokal nivå.

Vidare har Konsumentverket tillsynsansvar för ett antal

EG-direktiv, se bl.a. lagen (1992:1327) om leksakers säkerhet,

lagen (1992:1328) om farliga livsmedelsimitationer, lagen

(1992:1672) om paketresor, lagen (1992:1231) om märkning av

textilier, lagen (1992:1326) om personlig skyddsutrustning för

privat bruk samt prisinformationslagen (1991:601).

Konsumentverket fullgör vidare uppgifter enligt

konsumentkreditlagen (1992:830), konsumentförsäkringslagen

(1980:38), hemförsäljningslagen (1981:1361) och lagen

(1971:1081) om bestämning av volym och vikt.

KO handlägger ärenden enligt marknadsföringslagen

(1975:1418), lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i

konsumentförhållanden och produktsäkerhetslagen (1988:1604).

Konsumentverkets verksamhet omfattar tillsyn, utarbetande av

riktlinjer, utredningar, utarbetande av föreskrifter och

formella KO-uppgifter. Tillsynsverksamheten består i övervakning

av att lagstiftningen och Marknadsdomstolens beslut efterlevs,

handläggning av initiativ- och anmälningsärenden innefattande

utredningar, förhandlingar med företag samt rådgivning och

uppföljning av utvecklingen. Riktlinjeverksamheten går ut på att

åstadkomma riktlinjer och överenskommelser av generell karaktär.

Genom utredningsverksamhet görs kartläggningar av

konsumentproblem, produktutformning och utbud m.m. i anslutning

till tillsyns- och riktlinjeverksamheten.

Föreskriftsverksamheten sker med stöd av flera olika

bemyndiganden i lag eller förordning enligt vilka verket har ett

tillsynsansvar. De formella KO-uppgifterna innebär processföring

i Marknadsdomstolen, utfärdande av förelägganden och prövning av

åtalsärenden.

Riksdagen har tidigare i vår till Konsumentverket för

budgetåret 1995/96, som omfattar tiden den 1 juli 1995 t.o.m.

den 31 december 1996, anvisat ett ramanslag på 101 687 000 kr

(prop. 1994/95:100 bil. 14, bet. LU19, rskr. 222).

Allmänna reklamationsnämnden har till uppgift att pröva

tvister mellan konsumenter och näringsidkare rörande varor,

tjänster och andra nyttigheter som tillhandahålls huvudsakligen

för enskilt bruk, s.k. konsumenttvister, och ge rekommendationer

om hur tvister bör lösas. Nämnden skall också yttra sig i

konsumenttvister på begäran av domstol, stödja den kommunala

konsumentverksamhetens medling i konsumenttvister genom bl.a.

utbildning, rådgivning och information samt informera

konsumenter och näringsidkare om nämndens praxis. Det

övergripande verksamhetsmålet för Allmänna reklamationsnämnden

är att på ett snabbt och ändamålsenligt sätt pröva de

konsumenttvister som anmälts till nämnden.

Tidigare i vår har riksdagen till Allmänna reklamationsnämnden

för budgetåret 1995/96 anvisat ett ramanslag på 20 518 000 kr

(prop. 1994/95:100 bil. 14, bet. LU19, rskr. 222).

Förutom Konsumentverket och Allmänna reklamationsnämnden finns

det många andra myndigheter och offentliga organ som utövar

verksamhet av betydelse för konsumenterna. Som exempel kan

nämnas Boverket, Möbelinstitutet, Statens institut för

byggforskning, Byggforskningsrådet, SIS--Standardiseringen i

Sverige, Statens livsmedelsverk, Finansinspektionen och

Läkemedelsverket. Samtliga dessa organ arbetar med produkters

och tjänsters säkerhet och ändamålsenlighet eller bevakar en

viss fråga eller ett visst arbetsområde utifrån ett särskilt

funktionsansvar. Det finns även myndigheter och organ som har

till uppgift att tillvarata särskilda gruppers behov och

intressen. Som exempel på sådana kan nämnas Glesbygdsmyndigheten

och Barnombudsmannen.

I sammanhanget bör även nämnas Marknadsdomstolen.

Domstolen är en specialdomstol som handlägger ärenden som gäller

marknads- och konkurrensfrågor. De övergripande målen för

domstolens verksamhet, som fastställdes av riksdagen våren 1993

(prop. 1992/93:100 bil. 13, bet. LU32, rskr. 229) är att på ett

rättssäkert sätt och inom rimlig tid avgöra de mål som domstolen

har att handlägga samt att leda rättsutvecklingen och främja en

enhetlig rättstillämpning inom det marknadsrättsliga området.

När det gäller kommunal konsumentverksamhet kan

konstateras att de flesta kommuner bedriver sådan verksamhet.

Konsumenterna erbjuds därvid rådgivning inför köp, i

hushållsekonomiska frågor samt vid reklamationer och andra

konsumenträttsliga problem. Annan kommunal konsumentverksamhet

som förekommer är budgetrådgivning, stöd vid skuldsanering,

marknadsbevakning, utbildning, information och stöd till olika

organisationer.

En stor roll i det konsumentpolitiska arbetet spelas av de

frivilliga konsumentorganisationerna. Organisationerna kan

delas in i olika grupper. En grupp utgörs av fristående

egentliga konsumentorganisationer med konsumentaktiviteter som

huvudengagemang. Till denna grupp hör dels organisationer med en

allmän konsumentinriktning, t.ex. Konsumentgillesförbundet,

Husmodersföreningen Hem och Samhälle, Konsumentforum och

Sveriges Konsumentråd, dels organisationer med inriktning på en

viss produkt eller tjänst, t.ex. Hyresgästernas Riksförbund,

Villaägarnas Riksförbund och Motormännens Riksförbund.

En annan grupp består av organisationer och folkrörelser med

ett allmänt samhällsintresse där ett konsumentpolitiskt

engagemang utgör en del av organisationens övergripande mål,

t.ex. fackföreningar, kvinnoorganisationer och

pensionärsföreningar. Till de frivilliga

konsumentorganisationerna brukar också räknas den

konsumentkooperativa rörelsen. Denna har en särställning

eftersom den, förutom sitt engagemang i konsumentfrågor, också

bedriver kommersiell verksamhet. Inom ramen för studieförbundens

verksamhet bedrivs också olika konsumentaktiviteter.

Inom näringslivet har utvecklats en omfattande verksamhet med

s.k. egenåtgärder. Begreppet introducerades i mitten av

1980-talet i den konsumentpolitiska debatten som en benämning på

näringslivets aktiviteter, vilka syftar till att lösa eller

förebygga olika konsumentproblem (prop. 1984/85:213, bet. LU

1985/86:10, rskr. 25). Denna typ av aktiviteter hade tidigare

förekommit under andra benämningar såsom självreglering och

självsanering. Under senare delen av 1980-talet etablerades

flera nya egenåtgärdsprogram inom olika branscher. Flertalet av

dessa hade en inriktning på god sed i marknadsföringen och

förekommer alltjämt i form av branschvisa eller

branschövergripande regler, system för övervakning av

efterlevnaden av sådana regler samt undervisning och information

angående gällande regler. I flera fall har Konsumentverket

medverkat på ett eller annat sätt vid programmens tillkomst och

utformning.

Särskilda anslag på konsumentområdet

På konsumentområdet finns -- förutom anslag till myndigheter

-- av riksdagen inrättade särskilda anslag avsedda för specifika

ändamål.

Ett av anslagen avser stöd till konsumentorganisationer.

Anslaget kom till genom riksdagens beslut om livsmedelpolitiken

våren 1990 (prop. 1989/90:146, bet. JoU25, rskr. 327). Syftet

med stödets införande var att stärka konsumenternas inflytande

på livsmedelskedjans olika led i frågor som rör

livsmedelspolitiken. Riksdagen har därefter (prop. 1992/93:100

bil. 14, bet. LU32, rskr. 229) beslutat att stödet skall kunna

användas också på andra konsumentområden samt för att i ett

initialskede stödja och stimulera uppbyggnaden av nya

organisationer. Anslaget disponeras av Konsumentverket. Tidigare

i vår har riksdagen för budgetåret 1995/96 anvisat ett

reservationsanslag till stöd till konsumentorganisationer på

6 150 000 kr. Inom ramen för anslaget har medel beräknats med

utgångspunkt i att Sveriges konsumentråd -- en

paraplyorganisation för frivilliga konsumentorganisationer --

skall få särskilt ekonomiskt stöd via anslaget bl.a. för att

företräda de svenska konsumenterna i Europaarbetet (prop.

1994/95:100 bil. 14, bet. LU19, rskr. 222).

Genom riksdagens forskningspolitiska beslut våren 1993 (prop.

1992/93:170, bet. LU48, rskr. 392) anvisades drygt 2 miljoner

kronor till forskning på konsumentområdet. Medlen disponeras

av Konsumentverket. För innevarande och kommande budgetår är

anslaget i stort sett oförändrat beräknat på årsbasis (prop.

1994/95:100 bil. 14, bet. LU19, rskr. 222).

År 1989 infördes ett system för frivillig och enhetlig positiv

miljömärkning av produkter, den s.k. svanmärkningen (prop.

1989/90:25, bet. LU13, rskr. 81). Systemet har tillkommit i

nordisk samverkan och bygger på gemensamma nordiska kriterier,

vilka fastställs av ett särskilt samordningsorgan under Nordiska

ministerrådet. Riksdagen har tidigare i vår anslagit 6 900 000

kr i bidrag till miljömärkning av produkter. Anslaget avser

handhavandet av såväl den nordiska miljömärkningen som EU:s

miljömärkningssystem (prop. 1994/95:100 bil. 14, bet. LU19,

rskr. 222).

Konsumentpolitiska kommittén

Våren 1992 tillkallade den dåvarande regeringen en kommitté

med uppgift att se över den statliga konsumentverksamheten och

bedöma arten, omfattningen och inriktningen av det statliga

engagemanget. Den organisatoriska strukturen på området skulle

också ses över.

Kommittén, som antog namnet Konsumentpolitiska kommittén,

överlämnade i januari 1994 sitt betänkande (SOU 1994:14)

Konsumentpolitik i en ny tid. Betänkandet remissbehandlades.

1994 års proposition

I början av september 1994 avlämnade den förra regeringen

proposition 1994/95:16 Den framtida konsumentpolitiken med

förslag om konsumentpolitikens mål och inriktning. Propositionen

återkallades emellertid sedan den nuvarande regeringen tillträtt

(skr. 1994/95:30).

I en med anledning av skrivelsen väckt motion (kds, m, c, fp)

framställdes yrkanden om att riksdagen skulle godkänna de

förslag om konsumentpolitikens mål och inriktning som lagts fram

i den återkallade propositionen. På lagutskottets hemställan

avslogs motionen. I sitt av riksdagen godkända betänkande

1994/95:LU14 anförde utskottet att ett riksdagsbeslut om den

framtida konsumentpolitiken bör anstå till dess att regeringen

återkommer med ett nytt förslag.

1995 års proposition (prop. 1994/95:140)

I proposition 1994/95:140 Aktiv konsumentpolitik redovisar den

nuvarande regeringen sina förslag om den framtida

konsumentpolitikens mål och inriktning. Förslagen bygger på

betänkandet (SOU 1994:14) Konsumentpolitik i en ny tid. Alla

förslag som lagts fram av Konsumentpolitiska kommittén tas

emellertid inte upp. Propositionen har begränsats till de frågor

som regeringen anser ha särskild betydelse för att en aktiv

konsumentpolitik skall kunna bedrivas.

Propositionernas huvudsakliga innehåll

Proposition 1994/95:100 bilaga 14 (delvis)

I den del av budgetpropositionen som behandlas i förevarande

betänkande föreslår regeringen att riksdagen godkänner de

besparingsåtgärder inom konsumentområdet fram till år 1998 som

regeringen förordar. Besparingarna beräknas uppgå till 2,1

miljoner kronor för budgetåret 1997 och 3,2 miljoner kronor för

budgetåret 1998. Båda beloppen är angivna i 1995/96 års

prisnivå.

Proposition 1994/95:140

I propositionen föreslår regeringen att riksdagen godkänner

regeringens förslag till mål för och inriktning av

konsumentpolitiken.

De förändringar som sker i det svenska samhället och i

omvärlden inverkar i hög grad på konsumenternas situation.

Regeringen bedömer att det finns ett ökat behov av

konsumentpolitiska insatser.

De nationella målen för konsumentpolitiken skall enligt

regeringens förslag vara

1. att hushållen skall ha goda möjligheter att utnyttja sina

ekonomiska och andra resurser effektivt,

2. att konsumenterna skall ha en stark ställning på marknaden,

3. att konsumenternas hälsa och säkerhet skyddas, och

4. att sådana konsumtions- och produktionsmönster utvecklas

som minskar påfrestningarna på miljön och bidrar till en

långsiktigt hållbar utveckling.

När det gäller inriktningen av det konsumentpolitiska arbetet

föreslår regeringen att vissa områden prioriteras. Det gäller

åtgärder som avser hushållens baskonsumtion och stöd till

konsumentgrupper som är ekonomiskt eller socialt utsatta eller

av andra skäl har behov av särskilt stöd. Det gäller också

åtgärder som främjar konsumentintressena i det internationella

samarbetet.

Regeringen föreslår vidare att de övergripande målen för

Konsumentverkets verksamhet anpassas till de nya målen för

konsumentpolitiken.

I propositionen redovisar regeringen också sin bedömning när

det gäller det konsumentpolitiska arbetet i följande frågor.

Konsumentinflytandet bör enligt regeringens bedömning breddas.

Frivilliga organisationer kan ta till vara enskilda konsumenters

önskemål, intresse och engagemang och är ett viktigt komplement

till den statliga och kommunala verksamheten. Regeringen avser

att tillkalla en kommitté med uppgift att utreda och föreslå

åtgärder som kan öka medborgarnas inflytande och delaktighet i

samhällsutvecklingen.

Ungdomar är en särskilt utsatt grupp som konsumenter.

Regeringen anser att nya och otraditionella vägar bör prövas för

att nå ut med kunskap och information till olika

konsumentgrupper. Konsumentprojekt riktade till ungdomar kommer

att lyftas fram vid fördelning av medel ur Allmänna arvsfonden.

Den lokala förankringen av konsumentverksamheten är

grundläggande för att konsumentpolitiken skall bli framgångsrik.

De riktlinjer som statsmakterna har fastställt för den kommunala

konsumentverksamheten bör ligga fast.

I EU-samarbetet arbetar regeringen för ett ökat

konsumentinflytande och ett starkt konsumentskydd i Europa. En

särskild arbetsgrupp skall utarbeta en strategi för det svenska

EU-arbetet på konsumentområdet och ge förslag till hur

konsekvenserna för konsumenterna av EU-samarbetet skall följas

upp. Det finns också ett fortsatt stort behov och värde av

nordiskt samarbete på konsumentområdet.

En åtgärdsinriktad handlingsplan skall utarbetas för hur

miljömålet i konsumentpolitiken skall förverkligas. En särskild

utredare skall ge förslag till åtgärder som skall underlätta för

konsumenter att bedöma konsekvenserna för miljön av sitt

levnadssätt och sin konsumtion samt göra det möjligt för

konsumenterna att leva på ett sätt som minskar belastningen på

miljön.

Avreglering och ökad konkurrens inom den offentliga sektorn

leder till konsekvenser av olika slag för medborgarna såsom

brukare av tjänster. En analys bör göras av behovet av

brukarskydd i sådana verksamheter som har avreglerats och därmed

eller på annat sätt utsätts för ökad konkurrens.

Forskning är ett viktigt medel för att få kunskap om

konsumenternas förhållanden och hur dessa kan förbättras. En

särskild utredare skall ta fram ett forskningsprogram för

konsumentområdet som skall vara ett underlag för nästa års

forskningspolitiska proposition.

Allmänna överväganden

Utskottet behandlar först ett antal motioner som tar upp mer

principiella och övergripande frågor rörande den framtida

konsumentpolitiken.

Kerstin Heinemann och Bengt Harding Olson (båda fp) anför i

motion L46 att propositionens innehåll är tunt och att alla

viktiga frågor hänskjuts till vidare bearbetning. Motionärerna

vill att riksdagens ställningstaganden skall göras utifrån andra

utgångspunkter än vad som framgår av propositionen. I motionen

redovisas Folkpartiet liberalernas syn på dessa frågor.

Utgångspunkten bör, enligt motionärerna, vara dels att den

enskilde bäst känner sina behov och önskemål, dels att ett

marknadsekonomiskt synsätt bör anläggas. Motionärerna vill

släppa fram och uppmuntra fler enskilda alternativ till den

offentliga sektorn i syfte att skapa valfrihet för konsumenterna

och pressa kostnaderna. Också inom den privata sektorn bör,

enligt motionärernas mening, åtgärder vidtas i syfte att öka

konkurrensen. Motionärerna vill också att tyngdpunkten i

konsumentpolitiken skall förskjutas och synen på

hushållsekonomin breddas, så att den innefattar hela det

spektrum av utgifter, inkomster, skulder och tillgångar som är

av stor betydelse för de flesta människor. I motionen begärs

tillkännagivanden om vad som anförts om liberal

konsumentpolitik, enskilda alternativ i offentlig sektor och om

synen på hushållsekonomi (yrkandena 1--3).

I några motioner begärs tillkännagivanden som innebär att det

statliga engagemanget inom konsumentpolitiken skall minskas.

Sålunda gör Inger Davidson m.fl. (kds) i motion L48 en

jämförelse mellan den nu aktuella propositionen och proposition

1994/95:16, Den framtida konsumentpolitiken, som lades fram av

den förra regeringen. Motionärerna konstaterar därvid en

skillnad när det gäller synen på vilken grad av detaljnivå

statens ansvar skall omfatta. I den förra regeringens

proposition påtalades att statliga konsumentpolitiska åtgärder

bara skall vidtas när det är väsentligt och när de inte kan

utföras bättre av andra aktörer. Motionärerna vill att detta

väsentlighetskrav skall utgöra ett särskilt konsumentpolitiskt

mål (yrkande 1).

Liknande synpunkter framförs av Rolf Dahlberg m.fl. (m) i

motion L701, som väckts under den allmänna motionstiden

innevarande år. Motionärerna menar att konsumentpolitiska

åtgärder i statlig regi bara skall vidtas när det är väsentligt

och de inte kan utföras bättre av andra aktörer. Statens roll

kommer härigenom, anför motionärerna, att tonas ned betydligt

och begränsas till att säkerställa individers och gruppers

säkerhet samt se till att marknaderna kan fungera på ett smidigt

sätt. Därutöver vill motionärerna ha till stånd ett

tillkännagivande som går ut på att stat och kommun skall ha ett

konsumentpolitiskt ansvar endast beträffande vissa

medborgargrupper, där speciella hänsyn måste tas på grund av

t.ex. glesbygdsboende, fysiskt handikapp och ekonomisk utsatthet

(yrkandena 1 och 7).

I den med anledning av propositionen väckta motionen L47 anför

Rolf Dahlberg m.fl. (m) att den övergripande målsättningen bör

vara att underlätta för konsumenterna att använda sig av de

rättigheter de faktiskt har. Några ytterligare regleringar och

föreskrifter behövs inte. Det mest effektiva sättet att

upprätthålla och utveckla det engagemang som finns är att

överlåta till enskilda och frivilliga organisationer att svara

för att konsumenternas intressen tillgodoses (yrkande 1).

En översyn av konsumentpolitiken aviserades av den förra

regeringen i 1992 års budgetproposition (prop. 1991/92:100 bil.

14). Utskottet konstaterade då att en sådan översyn av flera

olika skäl var påkallad (bet. 1991/92:LU24). Inte minst

angeläget ansåg utskottet det vara att följderna på det

konsumentpolitiska området av vårt närmande till EU blir

belysta. I många av de motioner som därefter väckts på det

konsumentpolitiska området har behovet av nya riktlinjer

framhållits.

Utskottet vill för egen del uttrycka sin tillfredsställelse

med att regeringen nu framlagt ett förslag till nya

konsumentpolitiska riktlinjer. Under de nio år som gått sedan

riksdagen senast fastställde konsumentpolitikens inriktning har

det, såsom också regeringen framhåller, skett en mängd

förändringar i Sverige och vår omvärld som innebär påtagliga

behov av nya ställningstaganden från riksdagens sida. En

betydelsefull förändring är den ekonomiska utvecklingen och dess

påverkan på hushållen. Andra viktiga förändringar är den skärpta

konkurrensen på en del områden och avregleringarna, liksom

förändringarna på marknaden och hos enskilda hushåll till följd

av ny teknik. En annan tillkommande omständighet är den ökade

insikten om konsumtionens samband med och påverkan på miljön.

Därtill kommer att Sverige fr.o.m. den 1 januari 1995 är medlem

i EU. Därigenom har den nationella svenska konsumentverksamheten

knutits samman med den som bedrivs på gemenskapsnivå. Tillfälle

har skapats att påverka utvecklingen av konsumentpolitiken också

i ett europeiskt perspektiv samtidigt som vissa begränsningar

när det gäller möjligheten till nationella avvikelser uppkommit.

Mot bakgrund av det anförda anser utskottet att det är

angeläget med nya politiska ställningstaganden från riksdagens

sida på konsumentpolitikens område. Behovet har inte heller

ifrågasatts i någon av motionerna.

Utskottet har för sin del inte någon annan grundsyn på

konsumentpolitikens syften än den som regeringen redovisar i

propositionen (s. 22). Utgångspunkten bör vara att

konsumentpolitiken är en del av välfärdspolitiken. Vidare måste

beaktas att konsumentpolitiken har stor betydelse för en

fungerande marknad, vilket torde överensstämma med motionärernas

uppfattning. Konsumentpolitiskt betingade regler bidrar också

till en effektiv konkurrens på sunda villkor. Det

konsumentpolitiska arbetet bör syfta till att stödja

konsumenterna både i deras roll som aktörer på marknaden och som

brukare av varor och tjänster. Särskilt angeläget är enligt

utskottets mening, vilket också anförs i motion L701, att

uppmärksamma situationen för de hushåll som är ekonomiskt eller

socialt utsatta eller har behov av särskilt stöd. Den svenska

modellen för konsumentpolitiskt arbete bygger på ett betydande

offentligt engagemang och ett starkt inflytande från

konsumenterna och deras organisationer. Modellen bygger också på

att företagen tar ansvar för de problem som konsumenterna möter

på marknaden. Arbetet har lett till ett väl utvecklat stöd och

skydd för konsumenterna. Utskottet delar regeringens uppfattning

att det är av stort värde att samhällets organ engagerar sig i

de viktiga välfärdsfrågor som ryms inom konsumentpolitikens ram.

Propositionens förslag och utskottets ställningstaganden bygger

givetvis på ett marknadsekonomiskt synsätt där konsumenterna är

självständiga aktörer på marknaden. Som framhålls i motion L46

är naturligtvis en effektiv konkurrens en viktig del i

konsumentpolitiken. Fortsatta och intensifierade insatser för

att befrämja en sådan utveckling bör utgöra ett viktigt inslag i

politiken. Några allmänna uttalanden om att privat verksamhet

generellt sett skulle vara mer konsumentpolitiskt fördelaktig än

offentlig anser utskottet inte kan göras i detta sammanhang.

Som redovisats i motion L48 fanns det i den av den förra

regeringen framlagda konsumentpolitiska propositionen ett

förslag som innebar att konsumentpolitiska åtgärder skall vidtas

i statlig regi bara när det är väsentligt och åtgärderna inte

bättre kan utföras av någon annan aktör (prop. 1994/95:16 s.

40). Något motsvarande förslag läggs inte fram i den förevarande

propositionen. Regeringen anser inte att det finns några skäl,

vare sig ekonomiska eller andra, att förändra eller föra över

statens ansvar inom konsumentpolitiken till andra.

Utskottet har för sin del samma principiella uppfattning som

den nuvarande regeringen. Det svenska konsumentskyddet har, som

redovisats tidigare, en lång tradition, och vid en

internationell jämförelse måste den politik som har förts på

området anses ha varit framgångsrik. Flera olika statliga organ

har inrättats för att hjälpa hushållen att effektivt utnyttja

sina resurser och stärka konsumenternas ställning på marknaden.

Under årens lopp har ett fruktbart samarbete mellan den statliga

konsumentverksamheten och den som bedrivs av frivilliga

organisationer vuxit fram. På många områden har också etablerats

ett konstruktivt samarbete med näringslivet. I sammanhanget kan

särskilt nämnas de frivilliga överenskommelserna med

Konsumentverket samt näringslivets egenåtgärder. Med anledning

av vad som anförts i motion L47 vill utskottet påpeka att

förevarande proposition inte innehåller några förslag till

ytterligare regleringar eller föreskrifter.

Det nu anförda innebär inte att utskottet anser att det

statliga konsumentområdet skall vara undantaget från alla

framtida besparingskrav. De statliga konsumentmyndigheterna

måste, liksom andra statliga organ, vara införstådda med det

statsfinansiella läget samt beredda på att vissa

omprioriteringar och rationaliseringar i verksamheterna kan

komma att behövas.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna L46

yrkandena 1--3, L47 yrkande 1, L48 yrkande 1 samt L701 yrkandena

1 och 7.

I detta sammanhang behandlar utskottet också ett

motionsyrkande som gäller s.k. egenåtgärder. I motion L48 av

Inger Davidson m.fl. (kds) anförs att näringslivet tillsammans

med konsumenterna utgör de viktigaste konsumentpolitiska

aktörerna. Det är, enligt motionärernas mening, på

näringsidkarna som huvudansvaret bör ligga för att spelreglerna

på marknaden följs. Näringslivets egenåtgärder bör därför också

i fortsättningen spela en avgörande roll för ett fullgott

konsumentskydd. Det innebär att företagen själva måste svara för

att de produkter som de tillhandahåller är säkra, att

konsumenterna får god information och att spelreglerna

efterlevs. Motionärernas inställning är att en vidareutveckling

av näringslivets olika program för egenåtgärder är av största

betydelse för framtidens konsumentskydd. Motionärerna betonar

vikten av att sådana program införs och utvecklas. I motionen

yrkas tillkännagivande om vad som sålunda anförts (yrkande 3).

Utskottet har ingen annan uppfattning än motionärerna om att

företagen och konsumenterna är marknadens viktigaste aktörer.

Inom näringslivet har förståelsen för konsumentfrågornas

betydelse ökat. Många branscher har fortlöpande utvecklat olika

program för intern reklambevakning, reklamationshantering,

tvistlösning och annan kundinriktad verksamhet. Enligt

utskottets mening är denna utveckling positiv, och utskottet har

i andra sammanhang ansett sådan verksamhet förtjänstfull (se

bl.a. bet. 1994/95:LU16). Egenåtgärderna bidrar till att

förbättra marknadens sätt att fungera och innebär i sin tur att

behovet av åtgärder från andra aktörer minskar. Utskottet

förutsätter att näringslivets egenåtgärder också i

fortsättningen kommer att ha stor betydelse på

konsumentpolitikens område och att en vidareutveckling kommer

att ske. Något särskilt tillkännagivande från riksdagen om detta

är inte erforderligt. Utskottet avstyrker därför bifall också

till motion L48 yrkande 3.

Konsumentpolitikens mål

Regeringens förslag innebär sammanfattningsvis att målen för

konsumentpolitiken skall vara

1. att hushållen skall ha goda möjligheter att utnyttja sina

ekonomiska och andra resurser effektivt,

2. att konsumenterna skall ha en stark ställning på marknaden,

3. att konsumenternas hälsa och säkerhet skyddas, och

4. att sådana konsumtions- och produktionsmönster utvecklas

som minskar påfrestningarna på miljön och bidrar till en

långsiktigt hållbar utveckling.

I fem motioner som väckts under den allmänna motionstiden

innevarande år begärs att riksdagen skall göra vissa

tillkännagivanden om konsumentpolitiska mål.

I motion L704 anför Nils-Göran Holmqvist m.fl. (s) att

konsumenternas ställning måste stärkas på ett flertal områden. I

motion L712 av Ingegerd Sahlström m.fl. (s) framhålls behovet av

en aktiv konsumentpolitik med hänsyn till rådande ekonomiska

situation för många konsumenter (yrkande 1).

Agne Hansson m.fl. (c) anför i motion L711 att inriktningen av

konsumentpolitiken skall främja konsumenternas intresse av att

bidra till en god miljö och ett hållbart samhälle. Vidare anförs

att konsumentpolitiken skall främja konsumenternas hälsa och

säkerhet samt deras rättsliga ställning. Genom

konsumentpolitikens inriktning skall också hushållens

möjligheter att väl utnyttja sina resurser främjas och

konsumenterna hjälpas att göra bra val (yrkande 1). I motion

A807 yrkar Ingbritt Irhammar m.fl. (c) tillkännagivande om att

det är av största vikt att ett heltäckande konsumentpolitiskt

program arbetas fram och antas av riksdagen. I motionen pekas

bl.a. på behovet att främja konsumeternas hälsa och säkerhet,

makt och inflytande samt att underlätta för konsumenterna att

väl utnyttja sina egna resurser av tid och ekonomi samt att se

sambandet mellan konsumtion och miljö (yrkande 14).

Göte Jonsson m.fl. (m) anför i motion Jo238 att

konsumentpolitikens mål och inriktning bör vara att främja

konsumenternas intressen som aktörer på marknaden.

Konsumenternas ställning skall, enligt motionärernas mening,

stärkas vad gäller ekonomiskt och rättsligt skydd, hälsa,

säkerhet, pris och kvalitet. Konsumentpolitiken skall utformas

så att den skapar förutsättningar för hushållen att utnyttja

sina möjligheter och resurser enligt egna önskemål. Vidare anför

motionärerna att konsumentpolitiken därutöver skall främja

konsumenternas intresse av en från miljösynpunkt långsiktigt

hållbar utveckling samt verka för att konsumenternas önskemål om

en god miljö får genomslag (yrkande 14).

I den med anledning av propositionen väckta motionen L49 menar

Yvonne Ruwaida och Birger Schlaug (båda mp) att miljömålet borde

ha fått en mer framträdande roll. Enligt motionärernas mening

bör miljötänkandet genomsyra hela konsumentpolitiken.

Miljöfrågorna måste vara helt integrerade i varje beslut på

konsumentområdet. Motionärerna anser mot denna bakgrund att det

första målet bör kompletteras med en särskild erinran om att

naturkapitalet skall bibehållas eller ökas samt att det fjärde

målet för konsumentpolitiken skall vara "att förändra

konsumtions- och produktionsmönster i samhället till ett

miljöanpassat och resursbevarande" (yrkande 1).

De mål som gäller i dag för konsumentpolitiken är, såsom

redovisats tidigare, att stödja hushållen i deras strävan att

utnyttja sina resurser och att stärka konsumenternas ställning

på marknaden. Propositionens förslag innebär att dessa två mål

kvarstår. Utskottet delar regeringens uppfattning om att dessa

mål har en stark förankring och bör bli grundläggande också för

det framtida konsumentpolitiska arbetet. Utskottet har således

inga erinringar mot regeringens förslag beträffande de två

första konsumentpolitiska målen.

Inte heller när det gäller det tredje målet -- skyddet för

konsumenternas hälsa och säkerhet -- har utskottet några

invändningar. I likhet med regeringen vill utskottet peka på

att de konsumentpolitiska insatserna på produktsäkerhetsområdet

ökat i omfattning och betydelse, bl.a. som en följd av

EU-samarbetet. Konsumentverket har fått ett utökat

tillsynsansvar. Till detta kommer -- också som en följd av

EU-medlemskapet -- flera nya lagar som gäller t.ex. leksaker,

personlig skyddsutrustning och livsmedelsimitationer samt nya

ordningar för produkt- och marknadskontroll. Som regeringen

framhåller blir också medverkan i det europeiska

standardiseringsarbetet allt viktigare. Utskottet konstaterar

mot bakgrund av det anförda att säkerhetsfrågorna redan i dag

har hög prioritet i det konsumentpolitiska arbetet och att det

därför är naturligt att uttryckligen sätta upp säkerhet som ett

konsumentpolitiskt mål.

Utskottet ansluter sig vidare till regeringens uppfattning att

det tredje konsumentpolitiska målet också bör omfatta skyddet

för konsumenternas hälsa. Det finns ett nära samband mellan

säkerhet och hälsa. Hälsoproblem kan vara en effekt av en varas

skadliga egenskaper, och det finns även andra kopplingar mellan

det konsumentpolitiska arbetet och hälsofrågor. Som exempel kan

nämnas användning av hälsoargument i marknadsföringen och

betydelsen för allergiker av en riktig innehållsdeklaration på

livsmedel. Vidare bör beaktas att skyddet för både hälsa och

säkerhet tas upp såväl i det nordiska konsumentpolitiska

handlingsprogrammet som i EU:s konsumentpolitiska program.

I sammanhanget kan nämnas att regeringen den 27 april 1995

beslutat tillkalla en särskild utredare med uppdrag att utarbeta

ett handlingsprogram för att minska miljörelaterade hälsorisker

i Sverige (dir. 1995:68). Handlingsprogrammets övergripande

syfte är att identifiera de miljöproblem som är en risk för

hälsan och att lämna förslag till åtgärder för att minska dessa

risker.

När det sedan gäller det fjärde målet -- miljömålet --

framhåller regeringen att det är en viktig konsumentpolitisk

uppgift att länka in människor i sådana konsumtionsmönster som

belastar miljön så litet som möjligt. Att påverka produktionen i

denna riktning ser regeringen också som angeläget. Det är

viktigt att konsumenterna blir medvetna om betydelsen av att

handla -- i dubbel bemärkelse -- miljöanpassat trots att ett

sådant handlande kan komma i strid med kortsiktiga intressen. En

sådan inriktning av konsumentpolitiken ligger i linje med FN:s

handlingsprogram Agenda 21, som innehåller miljömål med

ambitionen att uppnå långsiktigt hållbara produktions- och

konsumtionsmönster i ett globalt perspektiv. Den stämmer också,

framhåller regeringen, väl överens med innehållet i EU:s

konsumentpolitiska program och programmet för det nordiska

samarbetet på konsumentområdet. I Sverige har det

kretsloppsanpassade producentansvaret för vissa varugrupper

liksom miljömärkningen samma övergripande syfte.

Utskottet ser med tillfredsställelse att det allt starkare

sambandet mellan miljöpolitik och konsumentpolitik nu föreslås

komma till uttryck i ett särskilt konsumentpolitiskt mål. Som

regeringen framhåller ligger det i konsumenternas intresse att

sådana konsumtions- och produktionsmönster utvecklas som minskar

påfrestningarna på miljön och bidrar till en långsiktigt hållbar

utveckling.

När det gäller motion L49 har utskottet ingen annan

uppfattning än motionärerna om att miljöfrågorna är viktiga i

den framtida konsumentpolitiken. Utskottet ser emellertid inte

skäl att föreslå någon ändring när det gäller utformningen av

det konsumentpolitiska miljömålet. Enligt utskottets mening

innebär regeringens förslag sammantaget en rimlig avvägning

mellan de olika intressen som bör komma till uttryck i den

framtida konsumentpolitikens mål. I sammanhanget vill utskottet

uttala sin tillfredsställelse med att regeringen -- som tidigare

nämnts -- beslutat tillkalla en särskild utredare med uppgift

att utreda frågan om hur miljömålet i konsumentpolitiken skall

uppnås och lägga fram förslag till en åtgärdsinriktad

handlingsplan.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L49

yrkande 1.

Enligt utskottets mening ligger de förslag till

konsumentpolitiska mål som nu lagts fram i propositionen och som

utskottet ställt sig bakom i linje med de önskemål som

framställts i de motioner som väckts under den allmänna

motionstiden. Motionerna L704, L711 yrkande 1, L712 yrkande 1,

A807 yrkande 14 och Jo238 yrkande 14 bör därför inte föranleda

någon riksdagens ytterligare åtgärd.

Prioriterade områden

I anslutning till målen föreslår regeringen att vissa områden

prioriteras. Det gäller åtgärder som avser hushållens

baskonsumtion och stöd till konsumentgrupper som är ekonomiskt

eller socialt utsatta eller av andra skäl har behov av särskilt

stöd. Det gäller också åtgärder som främjar konsumentintressena

i det internationella samarbetet.

I framtiden skall prioriteringar göras fortlöpande främst inom

ramen för den återkommande budgetprocessen. Det nu framlagda

förslaget innebär en bedömning för de närmaste åren. Regeringen

stryker under att förslaget gäller områden som arbetet särskilt

skall inriktas på och utesluter därmed inte insatser på andra

områden.

Vad först gäller prioriteringsområdet hushållens

baskonsumtion anför regeringen att det är viktigt att

marknaden för sådana varor och tjänster som livsmedel, kläder,

boende, transporter, finansieringar och försäkringar även i

fortsättningen ägnas särskild uppmärksamhet. I begreppet

baskonsumtion bör också, enligt regeringens mening, räknas in

olika typer av offentliga tjänster, t.ex. vård, omsorg och

utbildning men även tekniska tjänster som el, tele, värme och

vatten.

Beträffande prioriteringsområdet särskilda

konsumentgrupper framhåller regeringen att det är en angelägen

uppgift för konsumentpolitiken att stödja konsumentgrupper som

har särskilda behov eller av olika skäl har svårigheter att

själva bevaka sina intressen och ta till vara sin rätt. Som

exempel på sådana grupper nämns hushåll med svag ekonomi,

ungdomar, ensamstående med barn, arbetslösa och invandrare.

Vidare nämns sådana grupper som på grund av sjukdom, skada,

handikapp eller ålder har behov av särskilt stöd.

Det tredje prioriteringsområdet, att främja

konsumentintressena i det internationella samarbetet, bör

enligt regeringens mening särskilt gälla inom områdena

konsumentinformation, produktkvalitet och produktsäkerhet.

Ambitionen är, framhåller regeringen, att hävda svenska

intressen på dessa områden samt att bidra till en förstärkning

av konsumenternas inflytande och ställning inom EU.

Utskottet har inga erinringar mot vad som sålunda föreslås när

det gäller de prioriterade områdena. Det förutsätts från

utskottets sida att riksdagen inom ramen för budgetprocessen

eller på annat sätt i framtiden kommer att få ta ställning till

eventuella ändringar eller justeringar.

Konsumentinflytande och konsumentengagemang

Frivilliga konsumentorganisationer har varit och är viktiga

aktörer på det konsumentpolitiska området. Det var sådana

organisationer som först började bedriva konsumentverksamhet med

bl.a. opinionsbildning, rådgivning och utbildning.

Föreningslivet har på konsumentområdet, liksom på många andra

områden, ofta fungerat som pådrivare och förnyare av etablerad

verksamhet. Från att ursprungligen ha utgjorts av främst

kvinnoorganisationer, kooperativa föreningar,

hushållningssällskap och fackliga organisationer utgörs de

frivilliga konsumentorganisationerna i dag av ett brett spektrum

av olika föreningar och organisationer. De frivilliga

organisationernas konsumentarbete bedrivs oftast, till skillnad

från de centrala myndigheternas verksamhet, på det lokala planet

närmare medborgarna.

I propositionen (s. 30) gör regeringen bedömningen att ett

aktivt och brett engagemang och inflytande från konsumenterna

och deras organisationer är viktiga inslag i det

konsumentpolitiska arbetet. Det bör, enligt regeringens mening,

bidra till goda resultat samtidigt som det är av särskilt

demokratiskt värde att konsumentinflytandet fördjupas och

breddas. Såväl den statliga och kommunala konsumentverksamheten

som den konsumentverksamhet som organisationerna bedriver

behövs, enligt regeringens mening, för att konsumentpolitiken

skall kunna breddas och utvecklas. Enligt regeringens mening är

det angeläget att det viktiga komplement inom konsumentpolitiken

som de frivilliga organisationerna utgör kan utvecklas och

förbättras.

I sammanhanget aviserar regeringen sin avsikt att tillkalla en

kommitté med uppgift att utreda och föreslå åtgärder som kan öka

medborgarnas inflytande och delaktighet i samhällsutvecklingen.

Den i propositionen aviserade utredningen har nu genom ett

regeringsbeslut den 6 april 1995 fått sina direktiv (dir.

1995:56). Av direktiven framgår att kommittén särskilt skall

belysa medborgarnas förändrade organisationsmönster och

analysera förändringens betydelse för en demokratisk

förnyelseprocess. Vidare skall kommittén föreslå former för

medborgarnas inflytande i den politiska beslutsprocessen med

anledning av Sveriges medlemskap i EU. I utredningsuppdraget

ingår också att föreslå förändringar av stödformer som kan ge

förutsättningar för föreningslivet att utvecklas och förändras

och som också bidrar till ett ökat medborgarengagemang.

Därutöver skall kommittén ge förslag till hur samverkan mellan

medborgare, organisationer och myndigheter kan underlättas.

Uppdraget skall, enligt direktiven, vara avslutat senast den 1

oktober 1996.

Frågor som berör konsumentinflytande och konsumentengagemang

tas upp i sex motioner.

Rolf Dahlberg m.fl. (m) vill i motionerna L701 och L47 ha till

stånd tillkännagivanden som innebär att ansvaret på

konsumentområdet i större utsträckning bör överlåtas till icke

statliga aktörer. I den sistnämnda motionen anför motionärerna

att det bör överlåtas till de frivilliga organisationerna att

primärt svara för att konsumenternas intressen tillgodoses

(yrkande 6 resp. 2 och 5).

Kerstin Heinemann och Bengt Harding Olson (båda fp) anför i

motion L46 att den statliga konsumentpolitiken bör inriktas på

att stödja framväxandet av fristående intresseorganisationer. I

motionen redovisas också ett förslag med syfte att stärka

medborgarnas inflytande och delaktighet genom s.k.

medborgarkontrakt. Sådana kontrakt föreslås kunna upprättas

mellan en kommun och en enskild och innehålla upplysningar om

vilka rättigheter respektive skyldigheter som den enskilde kan

ha gentemot samhället (yrkande 4).

I motion L48 vill Inger Davidson m.fl. (kds) att riksdagen

skall göra ett tillkännagivande om att de frivilliga

konsumentorganisationerna har en betydelsefull roll när det

gäller att driva konsumentfrågor både nationellt och

internationellt (yrkande 4).

Birgitta Carlsson (c) anför i motion L715 att en satsning på

ökad konsumentrådgivning skall ses som en investering för

samhället, som snabbt lönar sig för staten genom friskare

befolkning, minskade vårdköer, ökad hushållning i hemmen som

leder till mindre bidragsbehov samt minskad oro hos

konsumenterna. Vidare anförs att en sådan satsning skall ses som

ett led i ökad saklig och neutral konsumentvägledning på

hemmamarknaden i en ökad internationalisering.

Hushållningssällskapen är den största och mest rikstäckande

kunskapsorganisationen inom konsumentfrågor. Sällskapen satsar

för närvarande själva omkring 3 miljoner kronor årligen inom

konsumentområdet för att föra ut budskapet om hushållning med

våra resurser. Hushållningssällskapen och deras hemkonsulenter

bör enligt motionärens mening ges en samordnande nyckelroll i

samhället som kunskapsspridare i konsumentfrågor på länsnivå med

en koppling centralt till Konsumentverket och Sveriges

konsumentråd.

I motion L45 anför Agne Hansson m.fl. (c) att den frivilliga

konsumentrörelsen i och med det svenska EU-medlemskapet kommer

att ställas inför nya utmaningar. Enligt motionärernas mening är

det av största vikt att vi i Sverige ger förutsättningar för

både etablerade och nystartade ideella organisationer att verka

för konsumentfrågor. Ett viktigt stöd som kan ges från

statsmakternas sida är hjälp med information och

kunskapsöverföring (yrkande 1). I motionen föreslås också en

landsomfattande kampanj för att ge konsumenterna möjlighet att

öka sina kunskaper om vad EU-medlemskapet innebär i fråga om nya

regler och möjligheter att påverka det enskilda

konsumtionsmönstret. En sådan kampanj kan genomföras utan större

omkostnader med hjälp av studieförbund och andra redan

etablerade organisationer som t.ex. hushållningssällskapen

(yrkande 2).

Vad först gäller motionerna L701 yrkande 6 samt L47 yrkandena

2 och 5 följer av utskottets tidigare ställningstaganden att

motionerna bör avslås. Utskottet anser således att det primära

ansvaret på konsumentområdet också fortsättningsvis bör ligga på

staten.

När det gäller de övriga motionerna vill utskottet peka på att

det, såsom också redovisas i propositionen, för närvarande finns

ett ökande antal lokala föreningar. Vissa bedriver särskilda

miljöprojekt medan andra ger budgetrådgivning eller ägnar sig åt

prisövervakning. Inom hushållningssällskapen finns, såsom anförs

i motion L715, hemkonsulenterna som utför ett utomordentligt

arbete med inriktning främst på kost, hälsa och hemekonomi.

Under de senaste åren har bildats två s.k. paraplyorganisationer

i syfte att ta till vara konsumentintressena på central nivå.

Sveriges konsumentråd samlar centrala organisationer och

organisationen Konsumenter i samverkan -- Underverket samlar

organisationer som engagerar sig främst på miljö- och

livsmedelsområdena. Många organisationers arbete har under

senare tid även kommit att internationaliseras.

Enligt utskottets mening är denna utveckling mycket positiv

och innebär att man kan se framtiden an med en betydande

tillförsikt. Utskottet ställer sig således helt bakom det

resonemang som förs i propositionen. Konsumentorganisationerna

är och förblir ett alldeles utomordentligt komplement till den

statliga och kommunala konsumentverksamheten. Några

meningsmotsättningar mellan motionärerna och regeringens syn på

vikten av de frivilliga konsumentorganisationernas roll i det

konsumentpolitiska arbetet kan utskottet inte finna. Inte minst

i Europasamarbetet kommer konsumentorganisationerna att ha

viktiga uppgifter. I sin egenskap av frivilliga organisationer

utövar de inflytande genom andra kanaler än dem som EU-ländernas

regeringar har. Sveriges konsumentråd är redan medlem i den

europeiska konsumentorganisationen Bureau Européen des Unions de

Consommateurs (BEUC) och kommer att representera den svenska

konsumentrörelsen i EU:s konsumentråd, The Consumer Consultative

Council (CCC). Sveriges konsumentråd deltar också som svensk

representant i den samarbetsorganisation för konsumentdeltagande

i det europeiska standardiseringsarbetet, Associations de

Normalisation Europénne pour les Consommanteurs (ANEC), som

nyligen upprättats. Enligt utskottets mening bör Sveriges

konsumentråd tillsammans med andra konsumentorganisationer kunna

medverka till en fördjupad diskussion och debatt om hur

konsumentskyddet skall kunna stärkas i Europa. Organisationerna

har också enligt utskottets mening en viktig uppgift att sprida

information om arbetet inom EU till sina medlemmar.

Som tidigare redovisats har riksdagen tidigare i vår beslutat

om en anslagshöjning när det gäller stödet till

konsumentorganisationer för att de svenska konsumenterna skall

bli företrädda i Europaarbetet (se bet. 1994/95:LU19). Vidare

har riksdagen beslutat om ett nytt anslag som gäller konsument-

och marknadsföringsåtgärder på livsmedelsområdet (se bet.

1994/95:JoU13). Anslaget är avsett att användas i syfte att

bättre ta till vara konsumenternas intressen och kan gälla t.ex.

insatser för förstärkt information till konsumenter,

livsmedelskontroll, tydligare varumärkning,

kvalitetsförbättringar och minimering av kemiska tillsatser.

Mottagare av medel från detta anslag kan vara bl.a.

konsumentorganisationer.

Utskottet ser vidare positivt på den av regeringen tillkallade

utredningen. Härigenom skapas möjligheter att vitalisera och

utveckla det konsumentpolitiska engagemanget genom de frivilliga

konsumentorganisationerna samtidigt som nya organisationer kan

komma att initieras. Utskottet förutsätter att de frågor som tas

upp i de nu aktuella motionerna kommer att bli föremål för

ytterligare överväganden inom ramen för utredningsarbetet.

Med dessa uttalanden får önskemålen i motionerna L715, L45,

L46 yrkande 4 och L48 yrkande 4 i huvudsak anses tillgodosedda

och bör enligt utskottets mening inte föranleda några

ytterligare åtgärder från riksdagens sida.

Ungdomar och konsumtion

I propositionen anför regeringen att ungdomars utsatthet som

nya och ovana konsumenter särskilt bör uppmärksammas. Utöver

skolundervisning om konsumentfrågor bör otraditionella vägar och

medier prövas för att nå ut med kunskap och information till

ungdomar. Konsumentfrågor kan förmedlas genom ungdomars egna

kulturella och skapande aktiviteter, t.ex. genom teater eller

genom tidnings- eller TV-produktion av ungdomar själva.

Konsumentprojekt för ungdomar kommer att lyftas fram särskilt

vid fördelning av medel ut Allmänna arvsfonden. Sådana projekt

bör, enligt regeringens mening, kunna stimulera unga människor

att hjälpa andra ungdomar till en bättre kunskap och medvetenhet

inom konsumentområdet.

Rolf Dahlberg m.fl. (m) motsätter sig i motion L47 förslaget

om att medel ur Allmänna arvsfonden skall kunna tas i anspråk

för konsumentprojekt för ungdomar. Motionärerna förklarar sig

tveksamma till att genom politiska pekpennar styra

teaterverksamhetens innehåll. Det hör inte hemma i en rättsstat

att innehållet i t.ex. teaterverksamhet bestäms med hjälp av

politiska styrmedel. I motionen yrkas att riksdagen skall avslå

propositionen i denna del (yrkande 3).

Utskottets ställningstagande ovan beträffande prioriteringarna

i det konsumentpolitiska arbetet innebär att sådana

konsumentgrupper som har särskilda behov eller av olika skäl har

svårigheter att själva bevaka sina intressen eller ta till vara

sin rätt skall stödjas. Bland dessa grupper ingår ungdomar. Som

framhålls i propositionen blir kraven på ungdomar som

konsumenter allt större samtidigt som undersökningar visar att

ungdomars kunskaper om konsumentfrågor ofta är bristfälliga.

Ungdomstiden innebär en successiv etablering i vuxenlivet. Under

en relativt kort tid i livet skall beslut fattas och en rad

investeringar göras som får stora ekonomiska konsekvenser och

påverkar livssituationen under en lång tid. Som exempel på

sådana investeringar nämns i propositionen studielån, bostadsval

och inköp av större kapitalvaror.

Enligt utskottets mening är det angeläget med en ökad

uppmärksamhet gentemot ungdomar, inte minst när det gäller

hushållsekonomiska frågor. När det sedan gäller hur man i det

praktiska konsumentpolitiska arbetet skall kunna nå fram med

erforderlig information m.m. till dessa konsumentgrupper

föreligger givetvis svårigheter. Som anförs i propositionen

upplevs begreppen konsumentfrågor och konsumentundervisning inte

alla gånger som särskilt lockande bland ungdomar. Det intresse

som dock finns bland ungdomar för hushållsekonomiska frågor som

kan relateras till deras egen vardagssituation måste givetvis

tas till vara. Att nya och otraditionella informationsvägar

därvid prövas föranleder inga erinringar från utskottets sida.

Inte heller anser utskottet att riksdagen bör motsätta sig att

medel ur Allmänna arvsfonden kommer till användning för sådan

information vare sig den sker genom teaterverksamhet eller på

annat sätt.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L47

yrkande 3.

I motion Fi417 av Yvonne Ruwaida (mp) yrkas tillkännagivande

om att regeringen skall verka för att få in ungdomar som

ledamöter i Sveriges konsumentråd (yrkande 10).

Som redovisats tidigare är Sveriges konsumentråd en s.k.

paraplyorganisation för frivilliga konsumentorganisationer.

Utgångspunkten för sådana organisationer är att de skall vara

fria och obundna. Detta innebär att riksdagen och regeringen

skall undvika att styra verksamheten. Enligt utskottets mening

bör därför varken riksdagen eller regeringen ha några synpunkter

på vilka ledamöter som skall ingå i en frivillig organisation.

Utskottet avstyrker med det anförda bifall också till motion

Fi417 yrkande 10.

Yvonne Ruwaida och Birger Schlaug (båda mp) vill i motion L49

ha till stånd ett tillkännagivande från riksdagens sida om att

skolans möjligheter att påverka ungdomars konsumtionsvanor bör

utnyttjas bättre. Grunden för en hållbar konsumtion och

levnadsstil kan läggas i skolan. Skolan bör, anför motionärerna

vidare, ha bättre förutsättningar för ett flexibelt arbetssätt

med möjligheter att göra studiebesök och ta emot besök av t.ex.

kommunernas konsumentvägledare (yrkande 32).

Av propositionen (s. 33) framgår att konsumentkunskap i

grundskolans senaste läroplan är integrerat främst i ämnet

hemkunskap. Den nya kursplanen i hemkunskap tar upp

konsumentfrågor i olika avseenden. I gymnasiet beror

elevernas möjligheter att ytterligare lära sig om

konsumentfrågor på vilket program de väljer. Samtidigt måste,

enligt regeringens mening, konsumentkunskap ses som ett

ämnesövergripande område som lämpligen kan tas upp i

undervisningen i en rad ämnen, t.ex. samhällskunskap,

matematik, ekonomi och svenska. Vidare erinrar regeringen om att

Generationsutredningen i sitt betänkande, SOU 1994:77,

Tillvarons trösklar, föreslår att konsumentfrågorna skall ges

större utrymme i gymnasieskolan, t.ex. inom ramen för

undervisningen i samhällskunskap och ekonomi. Enligt utredningen

är det under gymnasietiden, då ungdomar inom en snar framtid

kommer att få en självständig ekonomi, som det finns bäst

förutsättningar att ta in kunskaper på området. Regeringen

förklarar sig i propositionen dela utredningens uppfattning

samtidigt som man påpekar att förslaget främst berör

prioriteringar på den lokala nivån.

Vidare påpekas i propositionen (s. 34) att

Generationsutredningen anser att skolan i dess undervisning i

ökad utsträckning bör använda sig av representanter från t.ex.

kommunens konsumentvägledning, banker, bostadsföretag m.m. i

syfte att ge eleverna dagsaktuella kunskaper. Konsumentverkets

insatser är i hög grad riktade mot skolan. Skolkontakter och

läromedelsproduktion samt vidareutbildning av lärare är, enligt

regeringens mening, viktiga åtgärder som använts för att stärka

konsumentfrågornas roll i skolundervisningen. I propositionen

uttalar sig regeringen för att detta arbete bör fortsätta.

Mot bakgrund av det redovisade har utskottet svårt att se att

det föreligger några meningsmotsättningar mellan motionärerna

och regeringen när det gäller de i motionen aktualiserade

frågorna. Utskottet avstyrker därför bifall till motion L49

yrkande 32.

Lokal konsumentverksamhet

Lokal konsumentverksamhet har varit föremål för behandling i

samtliga tidigare konsumentpolitiska riksdagsbeslut. I 1972 års

konsumentpolitiska beslut (prop. 1972:33, bet. NU 40, rskr. 225)

förespråkades en utbyggnad av den lokala

konsumentorganisationen. Ytterligare riktlinjer för den

kommunala konsumentverksamheten drogs upp i 1975 års beslut

(1975:40, bet. NU 26, rskr. 170). Intentionerna var att

kommunernas medverkan i konsumentpolitiken skulle byggas ut

väsentligt.

I 1986 års konsumentpolitiska beslut (prop. 1985/86:121, bet.

LU 34, rskr. 292) bekräftades att den lokala verksamheten skulle

ges hög prioritet. I sitt av riksdagen godkända betänkande

framhöll utskottet att den lokala konsumentverksamheten spelar

en central roll inom konsumentpolitiken. Detta förhållande hade

enligt utskottet sin grund i att det är på lokal nivå man

lättast fångar upp konsumentproblemen och når dem som i första

hand behöver hjälp samt finner de flesta företag vars verksamhet

berör konsumenterna. Utskottet underströk också vikten av en

fortsatt, snabb utbyggnad av den lokala konsumentverksamheten,

men hade förståelse för att man i särskilt de minsta och

resurssvagaste kommunerna tvekade att använda de knappa

resurserna till konsumentverksamhet. Utskottet påpekade dock att

en satsning på konsumentpolitisk verksamhet kunde innebära att

inte oväsentliga belopp sparades inom andra förvaltningsområden.

Någon anledning att införa ett obligatorium kunde utskottet inte

finna. Utskottet framhöll vidare att det fick ankomma på

Konsumentverket att lämna erforderligt stöd och biträde åt

kommunerna när frågan om inrättande av konsumentverksamhet

utreds på lokal nivå. Det var också angeläget att verket sökte

initiera sådan utredning i kommuner där verksamhet på området

saknades. Utskottet underströk också vikten av att

konsumentfrågorna inte endast blev en tjänstemannafråga i

kommunerna utan att de fick politisk förankring. Enligt

utskottet hade Konsumentverket som centralt konsumentorgan en

viktig uppgift att fylla när det gällde att ge de

förtroendevalda vägledning och stöd.

I propositionen (s. 35) gör regeringen bedömningen att den

lokala förankringen av konsumentverksamheten är grundläggande

för att konsumentpolitiken skall bli framgångsrik. De riktlinjer

som statsmakterna har fastställt för den lokala

konsumentpolitiken bör, enligt regeringens mening, ligga fast.

Propositionen (s. 36) innehåller en redovisning av hur den

lokala konsumentverksamheten har utvecklats under den senaste

tiden. Av redovisningen framgår att den kommunala

konsumentverksamheten successivt byggts ut fram till år 1990.

Den positiva utvecklingen bröts då genom att flera kommuner

beslutade att lägga ned eller minska konsumentverksamheten. Den

nedåtgående trenden är emellertid numera bruten. I dag satsar

åter fler kommuner på lokal verksamhet och verksamheten har

återupptagits i många kommuner. Av redovisningen framgår att det

för närvarande finns kommunal konsumentvägledning i 235 av

landets 288 kommuner. De flesta av landets kommuner har någon

form av konsumentverksamhet med en eller flera anställda

konsumentvägledare. Antalet årsarbetskrafter har mellan åren

1994 och 1995 ökat med 15, och i dag avsätts 212

årsarbetskrafter för konsumentverksamhet i kommunerna. När det

gäller verksamheten upplyser regeringen att denna delvis har

ändrat karaktär. Allt mindre av konsumentvägledningens resurser

satsas på förköpsrådgivning samt förebyggande och utåtriktat

arbete. Budgetrådgivning och skuldsanering ökar mest och allt

fler kommuner engagerar sig i sådan verksamhet. Verksamheten har

alltså fått en annan tyngdpunkt.

I motion L705 begär Marie Granlund och Sonja Fransson (båda s)

ett tillkännagivande om att Konsumentverket skall få i uppdrag

att redovisa läget när det gäller den kommunala

konsumentverksamhet.

Genom den redovisning som görs i propositionen anser utskottet

att önskemålet i motion L705 är tillgodosett. Motionen bör

därför inte föranleda några ytterligare åtgärder från riksdagens

sida.

I motion L47 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) framförs synpunkter av

mer principiell karaktär när det gäller kommunal

konsumentverksamhet. Motionärerna anför att regeringens förslag

inte är tillräckligt långtgående. Utvecklingen innebär att

kommunerna i dag har ett eget ansvar i förhållande till staten

och självständigt har att fatta beslut i de frågor som ligger

kommuninnevånarna närmast. Från konsumenternas olika

utgångspunkter torde det därför, enligt motionärernas mening,

vara mer angeläget att låta kommunerna själva bedöma det

framtida behovet av konsumentpolitik än att överlåta åt staten

att tillgodose detta behov. I motionen yrkas ett

tillkännagivande om det anförda (yrkande 4).

Vidare anförs i samma motion att, om man skall ha kvar någon

form av offentligt styrd konsumentpolitik, ansvaret i första

hand bör ligga på kommunerna. Som exempel på ett land med en

välavvägd konsumentpolitik i detta avseende nämns Finland.

Konsumenterna har där tillgång till kommunal

konsumentrådgivning, bestående av allmän rådgivning, personlig

hjälp i konfliktsituationer samt bevakning och uppföljning i

anknytning till konsumentrådgivningen. Den kommunala

konsumentrådgivningen i Finland har visat sig vara ett

ekonomiskt sätt att bevaka konsumenternas intressen och att

förlika tvister mellan konsumenter och näringsidkare. Genom

socialväsendet nås många av de konsumenter som annars kanske

skulle stå utanför konsumentrådgivningens tjänster och som allra

mest är i behov av skydd och rådgivning. Enligt motionärernas

mening bör regeringen överväga möjligheten att utforma svensk

konsumentpolitik efter finsk förebild. I motionen yrkas att

riksdagen som sin mening skall ge regeringen detta till känna

(yrkande 6).

I några andra motioner framställs yrkanden som gäller

Konsumentverkets stöd till kommunal konsumentverksamhet.

I motion L717 anför Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) att det är

oroande att många kommuner minskar sina satsningar på

konsumentverksamheten. Enligt motionärernas mening är det

angeläget att Konsumentverket får resurser att aktivt ta kontakt

med landets kommuner och informerar dem om de vinster som ligger

i en väl fungerande konsumentrådgivning. I motionen yrkas

tillkännagivande om att konsumentvägledningen bör förstärkas

(yrkande 7). I motion L49 av Yvonne Ruwaida och Birger Schlaug

(båda mp) framställs ett likalydande yrkande (yrkande 12).

Agne Hansson m.fl. (c) anser i motion L711 att den kommunala

konsumentverksamheten spelar en mycket viktig roll. I motionen

konstateras vidare att budgetrådgivning och skuldsanering tagit

alltmer resurser i anspråk hos de kommunala konsumentvägledarna.

Övriga enskilda ärenden hinns inte med i samma utsträckning som

tidigare. För att ge medborgarna en chans att komma med

synpunkter på den kommunala och lokala konsumentverksamheten

anser motionärerna att Konsumentverket bör få i uppdrag att

undersöka konsumenternas prioriteringar och behov när det gäller

kommunal konsumentvägledning. I motionen yrkas att riksdagen som

sin mening skall ge regeringen detta till känna (yrkande 13).

Uskottet konstaterar att yrkandena i motion L47 går ut på att

det statliga engagemanget när det gäller lokal

konsumentverksamhet skall minskas och att det kommunala ansvaret

skall ökas. Av tidigare redovisade ställningstaganden framgår

att utskottet inte är berett att förorda någon minskning när det

gäller det statliga engagemanget på det konsumentpolitiska

området. Den verksamhet som Konsumentverket bedriver i syfte att

stödja kommunal konsumentverksamhet, och som närmare kommer att

redovisas i det följande, bör enligt utskottets mening bestå och

vidareutvecklas. Enligt utskottets mening är det nämligen för

statsmakterna i hög grad angeläget att det finns en väl utbyggd

lokal konsumentverksamhet. Det har också tidigare rått en bred

politisk uppslutning kring en satsning på denna verksamhet. Den

lokala konsumentverksamheten spelar en central roll i

konsumentpolitiken och riksdagsbeslutet år 1986 om inriktningen

av konsumentpolitiken utgick från bedömningen att

konsumentverksamhet skulle komma att finnas i samtliga landets

kommuner inom en relativt nära framtid (bet. LU 1985/86:34 s.

60).

Enligt utskottets mening har betydelsen av den kommunala

konsumentverksamheten inte avtagit under senare år, och

utskottet ser mycket positivt på att den tidigare nedåtgående

trenden nu synes ha brutits.

Utskottet vill inte förorda att den finska modellen för

kommunal konsumentpolitik införs i Sverige. Detta skulle

nämligen innebära att konsumentverksamheten inte längre skulle

vara ett frivilligt åtagande för kommunerna. Enligt utskottets

mening bör den kommunala konsumentverksamheten förbli ett

frivilligt åtagande för kommunerna och det bör också i

fortsättningen få ankomma på kommunerna själva att avgöra hur

verksamheten skall organiseras. I linje härmed måste det

överlåtas på kommunerna att själva avgöra var tyngdpunkten i

verksamheten skall ligga med utgångspunkt i lokala förhållanden.

Några enhetliga, för alla kommuner gällande, riktlinjer om vilka

arbetsuppgifter som skall prioriteras kan därför knappast

ställas upp. Det sagda innebär emellertid inte att vissa

preciseringar av arbetsuppgifterna bör göras för att

verksamheten skall kunna bedrivas effektivare.

Det anförda innebär att utskottet anser att motion L47

yrkandena 4 och 6 bör avslås.

När det sedan gäller motionerna L711, L717 och L49 vill

utskottet erinra om att Konsumentverket i enlighet med de

nuvarande riktlinjerna bedriver en omfattade verksamhet som

innebär stöd till kommuner för lokal verksamhet. Konsumentverket

följer också upp och utvärderar den lokala verksamheten.

Verksamheten bedrivs bl.a. via s.k. materialstöd och

undervisning som riktas till kommunala konsumentvägledare. Av

Konsumentverkets årsredovisning för budgetåret 1993/94 framgår

att materialutskick finns i tre olika versioner anpassat efter

kommuners olika sätt att bedriva konsumentverksamhet. Under

nämnda budgetår gjordes utskick med över 400 olika

informationsprodukter. Ny teknik för informationsutbytet med

kommunerna utvecklas kontinuerligt. S.k. faktablad, en särskild

informationsprodukt om bl.a. varor och tjänster, innehåller

förköpsrådgivning. Verket hade förra budgetåret över 40 sådana

faktablad, vilka i 60 000 exemplar distribuerades till

kommunerna. Verket tillhandahåller också marknadsöversikter, som

är särskilda sammanställningar över produkter som finns på

marknaden, vilka distribueras till de kommunala

konsumentvägledarna. Vidare har Konsumentverket särskilda

utställningar som används av konsumentvägledarna om t.ex.

hjälmar, leksaker och andra vardagsvaror. Därutöver

tillhandahåller verket särskilda dataprogram som syftar till att

underlätta vägledarnas och socialarbetarnas ekonomiska

rådgivning. Utbildningen av vägledare består av grundutbildning

och fortbildning. De senare kurserna gäller olika områden, t.ex.

bilar, boende, hushållsekonomi och försäkringar.

Av Konsumentverkets anslagsframställning för budgetåret

1995/96 framgår att verkets mål för den lokala verksamheten är

att ge kommuner och frivilliga organisationer stöd att

identifiera, förebygga och lösa konsumentproblem samt ge

faktaunderlag för opinionsbildning på lokal nivå. Verket skall

också följa upp och utvärdera verksamheten. I

anslagsframställningen gör Konsumentverket bedömningen att

kommunernas samlade resurser för konsumentverksamhet kommer att

öka, vilket ställer ökade krav på en utbyggd service från

verkets sida bl.a. i fråga om tillhandahållande av faktaunderlag

och åtgärder för att rationalisera förköpsrådgivningen och

utvärdering av verksamheten. I anslagsframställningen redovisas

närmare på vilket sätt Konsumentverket skall möta dessa krav på

ökad service. Av redovisningen framgår att åtgärder skall vidtas

för att underlätta vägledarnas förköpsrådgivning, varvid bl.a.

ny informationsteknologi skall tas i anspråk.

Utskottet kan mot bakgrund av det redovisade inte finna annat

än att Konsumentverket har en god beredskap för att också i

framtiden tillgodose den lokala konsumentverksamhetens behov av

service och information.

Med hänsyn till det anförda kan utskottet för sin del inte se

att det föreligger behov av några tillkännagivanden från

riksdagens sida i enlighet med vad som begärs i motionerna L711

yrkande 13, L717 yrkande 7 och L49 yrkande 12.

Internationellt arbete

Medlemskapet i EU innebär att Sverige är en del av en gemensam

marknad med fri rörlighet över gränserna för människor,

tjänster, varor och kapital. Den gemensamma marknaden medför

förutsättningar för ett större utbud av varor och tjänster.

Konsumentpolitiken inom EU har på gemenskapsnivå inte samma

bredd, djup och tradition som den i Sverige. Efter en ganska

trög start i mitten av 1970-talet har dock takten i det

konsumentpolitiska arbetet ökat. EG:s första konsumentpolitiska

program, som antogs år 1975, slog fast vissa grundläggande

rättigheter för konsumenterna, bl.a. skyddet för hälsa och

säkerhet, skyddet av ekonomiska intressen samt rätten till

reklamation och skadestånd. Detta första program gav få synliga

resultat, men utgjorde startskottet för ett omfattande

utredningsarbete. Konsumenternas rättigheter fördes sedan vidare

till ett andra konsumentpolitiskt program, som antogs år 1981.

Först i mitten av 1980-talet kom dock utvecklingen av

konsumentskyddet att ta fart. År 1985 kom en s.k. vitbok med en

lista över de åtgärder som skulle vidtas inför förverkligandet

av den inre marknaden den 1 januari 1993. Av särskilt stor vikt

för konsumentpolitiken blev den nya harmoniseringsmetoden,

benämnd New Approach. Metoden innebar att arbetet med

produktsäkerhet kunde förenklas. Medan EG formulerade de

väsentligaste produktsäkerhetskraven överlämnades utformningen

av detaljregler till de europeiska standardiseringsorganen CEN,

Cenelec m.fl.

Genom enhetsakten beslutades år 1985 ett tillägg till

Romfördraget. I en ny artikel, 100a, slogs då uttryckligen fast

att EG-kommissionens förslag i fråga om hälsa, säkerhet, miljö

och konsumentfrågor skall utgå från en hög skyddsnivå. År 1990

antogs det första treårsprogrammet som omfattade åren

1990--1992. Genom Maastrichtfördraget om Europeiska unionen

infördes en särskild artikel om konsumentskydd i Romfördraget.

Enligt artikel 129a skall gemenskapen medverka till att

konsumentskyddet uppnår en hög nivå. Åtgärder skall vidtas som

stöder och kompletterar den politik som medlemsländerna bedriver

för att skydda konsumenternas hälsa, säkerhet och ekonomiska

intressen samt för att ge konsumenterna fullgod information. Det

slås vidare fast att de åtgärder som EU vidtar inte skall hindra

något medlemsland att behålla eller införa strängare

skyddsåtgärder, förutsatt att dessa är i överensstämmelse med

fördraget och att EG-kommissionen informeras om dem. År 1993

antog kommissionen sitt andra konsumentpolitiska program, som

omfattar åren 1993--1995. Av programmet framgår kommissionens

prioriteringar, nämligen konsumentinformation, förbättrat samråd

med EU:s konsumentråd, tillgång till domstolsprövning samt

finansiella tjänster. I programmet pekas också på att det finns

ett nära samband mellan konsumentpolitik och miljöpolitik.

Konsumentpolitiska frågor inom EU handläggs av en självständig

enhet inom kommissionen, Consumer Policy Service (CPS). Under

kommissionen finns en rådgivande konsumentkommitté, Consumer

Consultative Council (EG-CCC), sammansatt av företrädare för

bl.a. olika europeiska organisationer. Dessutom finns ett antal

expertkommittér som arbetar med olika direktiv, t.ex.

leksaksdirektivet och produktsäkerhetsdirektivet. En del frågor

på konsumentområdet handläggs även av andra enheter inom

kommissionen. Det gäller exempelvis vissa tekniska

konsumentfrågor, miljöfrågor och finansiella tjänster, såsom

banktjänster och försäkringar. Vidare kan nämnas ekonomiska och

sociala kommittén, som är ett rådgivande organ för

arbetsmarknadens parter, producent- och konsumentintressen,

miljöorganisationer m.fl.

När det gäller EG-reglerna på konsumentområdet finns en

grundläggande skillnad mellan regler som gäller produktsäkerhet

och annan produktutformning, å ena sidan, och sådana som gäller

konsumenternas ekonomiska och rättsliga intressen, å den andra.

Regler om produktsäkerhet har inte bara ett

konsumentskyddssyfte. Genom standardiserade produktnormer m.m.

främjas också den fria rörligheten av varor. Det innebär att

normerna skall tillämpas inom hela gemenskapen och att

nationella avvikelser i princip inte tillåts. På

livsmedelsområdet tillåts i allmänhet inte heller några

nationella avvikelser. När det gäller reglerna som handlar om

konsumenternas ekonomiska och rättsliga skydd, t.ex.

marknadsföring, hemförsäljning och konsumentkrediter, har de i

allmänhet s.k. minimikaraktär. Det innebär att varje medlemsstat

måste säkerställa att konsumenterna får åtnjuta minst det skydd

som anges i reglerna. Däremot är det inget som hindrar att en

medlemsstat beslutar att utsträcka konsumentskyddet längre.

I sammanhanget bör vidare erinras om den s.k. Cassis de

Dijon-principen. Genom EG-domstolens avgörande som gällde en

fransk likör, Cassis de Dijon, har ett helt rättsområde

utvecklats som reglerar förutsättningarna för att nationella

särregler skall kunna accepteras. Med utgångspunkt i

Romfördragets artikel 30 om den fria varurörligheten formulerade

domstolen en princip som innebär en skyldighet för varje

medlemsland i EU att godta varor som lagligen har tillverkats

och marknadsförts i ett annat medlemsland. Domstolen tog även

upp reglerna i en annan artikel i Romfördraget, artikel 36, om

möjligheten att göra undantag från förbudet mot handelshindrande

åtgärder till skydd för bl.a. människors hälsa. Genom utfyllnad

av bestämmelsen slog domstolen fast att även andra skäl än de

som anges i artikel 36 kan åberopas för att införa ett

handelshinder. Sålunda erkändes även hänsynen till bl.a. miljö

och arbetsmiljö samt konsumentskydd genom vad som har kommit att

betecknas som Cassis de Dijon-principen. Gemensamt för alla

undantagskriterier är att de är av icke-ekonomisk natur.

På konsumentområdet bedrivs också ett nordiskt samarbete.

Handlingsprogram har antagits av konsumentministrarna inom ramen

för Nordiska ministerrådet. Det nu gällande programmet antogs år

1994. Det avviker från det närmast föregående främst genom en

starkare satsning på internationella frågor, sådana med en s.k.

Europadimension. I programmet framhålls att det är en

huvuduppgift för det nordiska konsumentpolitiska samarbetet att

utöva största möjliga inflytande på den europeiska utvecklingen

på området. De nordiska länderna har vidare ambitionen att spela

en aktiv roll i samband med utvecklingen i Östeuropa.

Handlingsprogrammet genomförs i praktiken genom bl.a. särskilda

projekt för t.ex. samordning av regel- och kontrollsystem,

forsknings- och utredningsverksamhet samt informationsutbyte.

Ett övergripande mål för det nordiska samarbetet är att

förbättra konsumenternas rättsliga och ekonomiska ställning samt

deras hälsa och säkerhet. Ett andra mål är att tillgodose

konsumenternas krav på miljöhänsyn. Som ett tredje övergripande

mål anges att utvidga och bredda konsumentforskningen, och det

fjärde målet är att delta i och påverka den europeiska

utvecklingen på konsumentområdet.

Det internationella samarbetet på konsumentområdet bedrivs

också på det globala planet. År 1985 antog FN en

konsumentpolitisk resolution, vari regeringarna uppmanas att

utveckla, stärka och upprätthålla en kraftfull konsumentpolitik.

Inom OECD finns en särskild konsumentkommitté som behandlar

frågor om bl.a. produktsäkerhet, gränsöverskridande handel och

ny teknik.

Frågor som gäller det konsumentpolitiska arbetet inom EU

tas upp i åtta motioner.

I motion K224 vill Alf Svensson m.fl. (kds) ha till stånd ett

tillkännagivande om att Sverige inom EU skall verka för ett

stärkt konsumentskydd. I motionen anförs att Sverige som

EU-medlem bör arbeta för att Romfördragets viljeinriktning att

uppnå en hög konsumentskyddsnivå också förverkligas (yrkande

24). Ett liknande önskemål framställs av Kerstin Heinemann och

Bengt Harding Olson (båda fp) i motion L46. Motionärerna vill ha

till stånd ett tillkännagivande om att Sverige som medlem i EU

fullt ut och aktivt bör arbeta för en hög konsumentskyddsnivå

(yrkande 5).

Tanja Linderborg m.fl. (v) anför i motion L708 att Sverige bör

utnyttja sitt medlemskap i EU på så sätt att man blir drivande i

miljömärkningsarbetet och går i täten när det gäller att ställa

hårdare miljökrav. Möjligheten att utveckla miljövänligare varor

bör också beaktas i vårt biståndsarbete (yrkande 4).

I motion Jo238 av Göte Jonsson m.fl. (m) anförs att det är

viktigt att svenska konsumentföreträdare som är involverade i

arbetet med konsumentpolitiska frågor inom EU har insyn i

myndigheternas arbete (yrkande 20).

Yvonne Ruwaida och Birger Schlaug (båda mp) anför i motion L49

att det är nödvändigt att Sverige i EU och i övrigt

internationellt arbete deltar med personer som representerar

alla konsumentorganisationer som finns i Sverige (yrkande 15).

I motion L714 yrkar Gudrun Lindvall m.fl. (mp)

tillkännagivande om att Sverige bör verka för att

industriinflytandet över produktsäkerhetsarbetet inom EU

kraftigt minskar och helt upphör så att konsumentintressena får

en avgörande tyngd (yrkande 2).

Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) anför i motion L717 att det är

nödvändigt att antalet svenska representanter ökar inom

Consumers Consultative Council (EG--CCC) (yrkande 9).

I motion L711 av Agne Hansson yrkas att riksdagen som sin

mening skall ge regeringen till känna att Konsumentberedningen

genom tilläggsdirektiv skall få i uppgift att analysera den

internationella utvecklingen på konsumentområdet (yrkande 2).

Utskottet kan för sin del inte se att regeringen har något

annat synsätt än motionärerna ger uttryck för. Av propositionen

(s. 41) framgår att regeringen arbetar för att hävda svenska

intressen samt för ett ökat konsumentinflytande och ett starkt

konsumentskydd i EU. Konsumentorganisationernas deltagande i

olika EU-organ förstärker Sveriges möjligheter att påverka

konsumentpolitiken i EU. Vidare upplyser regeringen att en

arbetsgrupp, som skall ta fram en svensk strategi för arbetet

med konsumentfrågor i EU, har tillsatts. Arbetsgruppen skall

bl.a. föreslå hur konsekvenserna för konsumenterna av

medlemskapet kan följas upp.

Vad som sålunda anförs i propositionen kan inte tolkas på

annat sätt än att regeringen har för avsikt att ta till vara den

möjlighet medlemskapet i EU innebär att fullt ut och aktivt

medverka till förbättrade gemenskapsregler på

konsumentskyddsområdet. Regeringens uttalanden ligger också helt

i linje med det av riksdagen i december 1994 beslutade

tillkännagivandet i samband med godkännandet av fördraget om

Sveriges anslutning till EU (prop. 1994/95:19, bet. UU5, rskr.

63). I sitt yttrande till utrikesutskottet anförde lagutskottet

(yttr. 1994/95:LU1y) att ett svenskt EU-medlemskap innebär att

Sverige fullt ut och aktivt kan medverka i och påverka

utvecklingen av konsumentpolitiken inom gemenskapen och

utformningen av de gemenskapsregler som är av betydelse från

konsumentskyddssynpunkt. Att Sverige som EU-medlem bör arbeta

för att uppnå Romfördragets viljeinriktning att uppnå en hög

konsumentskyddsnivå framstår, anförde utskottet, som

odiskutabelt. Enligt utskottets mening tillhör konsumentskyddet

ett av de områden som bör prioriteras från svensk sida inom

ramen för EU-samarbetet. Inte minst angeläget härvidlag, anförde

utskottet, är att åstadkomma högre skyddsnivåer när det gäller

produktsäkerhet och produktutformning. En annan viktig fråga är,

framhöll utskottet, att förbättra konsumentskyddet vid

finansiella tjänster. Vad lagutskottet sålunda anförde gav

riksdagen som sin mening regeringen till känna.

I sammanhanget vill utskottet också erinra om att

Arbetsgruppen för statsförvaltning och EU i en nyligen avgiven

rapport (Ds 1995:21) förordat att det inrättas ett forum i form

av ett EU-institut i Sverige, där företrädare för regeringen,

myndigheter, forskarvärlden, näringslivet, regionala

intressenter och andra intresseorganisationer kan mötas och där

handlingsalternativ kan skapas.

Enligt utskottets mening finns det mot bakgrund av det ovan

redovisade inte skäl för riksdagen att nu göra ett förnyat

tillkännagivande. Utskottet utgår från att regeringen noga

följer upp frågorna och också överväger vilka insatser av olika

slag som bör komma till stånd. Vidare förutsätter utskottet att

regeringen i biståndsarbetet också beaktar miljöaspekter av

olika slag. Enligt utskottets mening bör motionerna L708 yrkande

4, L711 yrkande 2, L714 yrkande 2, L717 yrkande 9, L46 yrkande

5, L49 yrkande 15, K224 yrkande 24 och Jo238 yrkande 20 inte

föranleda någon riksdagens ytterligare åtgärd.

I detta avsnitt behandlar utskottet också två motionsyrkanden

som gäller EG:s skaderapporteringssystem, (European Home and

Leisure Accident Surveillance System, EHLASS). Systemet, som

upprättats inom ramen för det europeiska samarbetet, är ett s.k.

notifikationssystem och syftar till att medlemsländerna snabbt

skall kunna få information när en farlig vara upptäcks i ett

annat land. I systemet, som startade år 1986, insamlas

information från utvalda sjukhus i medlemsländerna om varor som

varit inblandade i hem- och fritidsolyckor.

Rolf Dahlberg m.fl. (m) yrkar i motion L47 tillkännagivande om

att den av regeringen tillsatta arbetsgruppen också skall få i

uppdrag att belysa EHLASS (yrkande 7).

I motion L714 vill Gudrun Lindvall m.fl. (mp) ha till stånd

ett tillkännagivande från riksdagens sida om att Sverige bör

verka för att alla sjukhus skall delta i EHLASS i syfte att

förbättra produktsäkerheten (yrkande 3).

Utskottet delar de synpunkter som framförs i motion L47 att

EHLASS framstår som en värdefull kundskapskälla i det framtida

produktsäkerhetsarbetet. Av propositionen (s. 27) framgår att

Sverige kommer att delta i rapporteringssystemet. För närvarande

kan utskottet inte se att det föreligger något behov av

ytterligare redovisningar. Utskottet anser inte att det är en

uppgift för riksdagen att göra några uttalanden om vilka sjukhus

som skall delta i rapporteringssystemet.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna

L714 yrkande 3 och L47 yrkande 7.

Konsumenterna och miljön

Utskottets tidigare ställningstaganden innebär att de nya

konsumentpolitiska målen skall innefatta ett särskilt miljömål.

Målet innebär att sådana konsumtions- och produktionsmönster

skall utvecklas som minskar påfrestningarna på miljön och bidrar

till en långsiktigt hållbar utveckling.

Som tidigare redovisats har regeringen tillkallat en utredare

för att belysa frågan om hur miljömålet i konsumentpolitiken

skall uppnås och lägga fram förslag till en åtgärdsinriktad

handlingsplan. Av direktiven (dir. 1995:46) framgår att

utredaren skall överlämna förslaget till handlingsplan till

regeringen senast den 1 april 1996. Det främsta syftet med

planen är att underlätta för konsumenterna att bedöma de

miljömässiga konsekvenserna av sitt levnadssätt och sin

konsumtion samt att också göra det möjligt för konsumenterna att

leva på ett sätt som minskar belasningen på miljön.

I ett flertal motionsyrkanden begärs tillkännagivanden om

åtgärder av olika slag som syftar till att underlätta för

konsumenterna att göra så bra miljöval som möjligt.

I motionerna L717 (yrkandena 2--5) och L49 (yrkandena 3--6)

anför Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) att konsumenten bör ha tillgång

till all relevant information för att kunna göra ekologiska

ställningstaganden i samband med köp. Sådan information kan

gälla innehåll, tillverkare, ursprungsland, tillverkningsmetod,

livscykelspecifikation m.m. och bör framgå av ett

produktinformationsblad som skall finnas tillgängligt i butiken.

Ingen produkt bör få saluföras om dessa uppgifter inte är kända.

Vidare begärs olika tillkännagivanden som gäller

innehållsdeklarationer. Motionärerna vill också ha till stånd en

obligatorisk miljövarudeklaration. Härigenom underlättar man för

konsumenten att välja rätt produkter. I deklarationen bör,

enligt motionärernas mening, ingå en förteckning över alla

miljörelevanta ämnen som varan innehåller och som har använts

vid dess tillverkning. Vidare bör deklarationen innehålla

information om energitillgången vid tillverkningen, hur varan

hanterats och hur avfallshanteringen är tänkt att fungera.

Miljövarudeklarationen skall finnas på alla varor och produkter.

I motion L49 begärs vidare tillkännagivanden som går ut på att

särskild miljöinformation skall ges i form av obligatorisk

märkning av vissa produkter m.m. Elförbrukande produkter

(köksmaskiner, vitvaror m.m.) skall vara försedda med

information om energiförbrukning och jämförelsetal med en

normalprodukt. Bilar skall märkas med information om bilens

förbrukning av energi och en jämförelse med en normalbil. Frukt,

grönsaker och andra livsmedel skall tydligt märkas med

information om att det vid produktion eller distribution har

använts metoder eller kemikalier som är förbjudna i Sverige. Om

frukt och grönsaker behöver skalas på grund av användning av

mögelmedel och andra bekämpningsmedel skall konsumenten, enligt

motionärernas mening, särskilt informeras om detta. Vidare skall

produkter som innehåller för människan skadliga kemikalier

märkas på ett för konsumenten tydligt sätt (yrkandena 7--11). I

samma motion framställs också ett yrkande som innebär att endast

sådana varor och tjänster som uppfyller kriterierna för

miljömärkning skall få marknadsföras som miljövänliga (yrkande

16). Vidare begärs i motionen ett tillkännagivande om en

utredning med uppgift att ge förslag om slopad eller nedsatt

moms på miljömärkta varor (yrkande 30).

Motionärerna i motion L49 vill också ha till stånd ett

tillkännagivande från riksdagens sida som gäller s.k.

rättevisemärkning. Ett sådant märkningssystem, som redan finns i

andra länder, t.ex. Schweiz, Holland, Tyskland och Österrike,

syftar till att ge konsumenterna information om miljömässiga,

etiska och sociala produktionsförhållanden när det gäller

produkter från tredje världen (yrkande 31).

Yvonne Ruwaida (mp) anför i motion Fi417 att det, särskilt med

hänsyn till ungdomar, är viktigt att man har ett enkelt och

tydligt system med konsumentinformation och

innehållsdeklarationer (yrkande 9).

Tanja Linderborg m.fl. (v) anser i motion L708 att arbetet med

miljömärkningen skall påskyndas och att inriktningen skall vara

att skapa tydliga och enkla miljömärkningssystem. I samma motion

tas också upp frågor som gäller miljömärkning av leksaker.

Förutom en minimigräns för att få sälja varan på marknaden bör

det finnas en miljömärkning som visar om leksakerna har

producerats och fraktats miljövänligt, om de kan återvinnas

eller återanvändas. Motionärerna anser också att

substitutionsprincipen -- att en vara eller produkt skall bytas

ut om det finns miljövänligare alternativ -- måste utökas till

fler områden där vi i dag kan se att miljöfarliga ämnen lätt kan

bytas ut mot andra mer miljövänliga. I motionen anförs att alla

produkter bör vara underställda substitutionsprincipen

(yrkandena 1--3).

Enligt utskottets mening har konsumenterna en viktig roll när

det gäller att främja miljöanpassade alternativ. Om

konsumenterna får information om miljökonsekvenserna av ett

visst produktval kan de utgöra en betydande maktfaktor i det

miljöpolitiska arbetet. Väl underbyggd och seriös information,

t.ex. i form av miljömärkning, är därför avgörande för att

konsumenterna skall kunna göra miljöanpassade produktval. Enligt

utskottets mening är det synnerligen positivt att regeringen

tillkallat en särskild utredare med uppgift att lägga fram

förslag till en åtgärdsinriktad handlingsplan i syfte att

underlätta för konsumenterna att bedöma de miljömässiga

konsekvenserna av sitt levnadssätt och sin konsumtion. Utskottet

ser också med tillfredsställelse på att Konsumentverket, enligt

vad som anförs i propositionen, får ett mer uttalat ansvar för

en sammanhållen miljöinformation till konsumenter. Som

regeringen framhåller kräver detta en nära samverkan med andra

ansvariga myndigheter och med konsumentorganisationer och

miljöorganisationer. Det räcker emellertid inte med att

myndigheter och frivilligorganisationer tar ett ansvar. Enligt

utskottets mening bör också producenterna ta sitt miljöansvar

och arbeta seriöst och målinriktat för att miljöanpassa sina

produkter. Av direktiven till utredningen om en åtgärdsinriktad

handlingsplan framgår att planen också skall innefatta åtgärder

som stimulerar företagen att få fram miljövänliga produkter.

Av den i föregående avsnitt lämnade redovisningen av EG:s

regler om produktutformning och den s.k. Cassis de

Dijon-principen framgår att lagstiftning, i vart fall i enlighet

med önskemålen i motionerna L717, L49 och Fi417, knappast skulle

vara en framkomlig väg. Sådana regler skulle komma i konflikt

med de åtaganden som Sverige gjort genom sitt medlemskap i EU. I

sammanhanget bör dock påpekas att EG:s regler inte hindrar att

producenterna och handeln frivilligt lämnar information som

underlättar för konsumenterna att göra bra miljöval. Utskottet

har i andra sammanhang behandlat detta spörsmål med anledning av

motionsyrkanden. Utskottet har därvid anfört att konsumenterna,

med ett ökat varuutbud, i högre grad än tidigare kan komma att

efterfråga uppgifter av olika slag som rör t.ex. olika

produktionsförhållanden. Eftersom en tillfredsställande märkning

-- i likhet med annan varuinformation som konsumenterna önskar

-- är ett konkurrensmedel har utskottet utgått från att enskilda

företag i olika branscher utnyttjar denna möjlighet (se bl.a.

bet. 1993/94:LU22).

Den utveckling som utskottet tidigare förutsatt synes nu ha

kommit i gång. Miljömärkningen är numera väl etablerad. Vid

sidan av de officiella märkningarna finns bl.a.

Naturskyddsföreningens Bra miljöval, KRAV-märkning av livsmedel

samt ett antal företagsmärkningar. Det förekommer således flera

olika miljösymboler på marknaden som i varierande grad beaktar

produkternas funktion och effekter på miljön. Utskottet anser i

likhet med regeringen att en vederhäftig miljömärkning är ett

viktigt hjälpmedel för den enskilde konsumenten när det gäller

val av produkter. Förutsatt att miljösymboler och annan märkning

åtnjuter konsumenternas förtroende utgör de ett viktigt bidrag

till utvecklingen mot ett miljövänligare samhälle.

Vad särskilt gäller yrkandena 7--11 i motion L49 och motion

L708 i den del som gäller miljömärkning av leksaker konstaterar

utskottet att det inte finns något närmare underlag för

riksdagen att inom ramen för detta ärende ta ställning till

yrkanden om åtgärder beträffande specifika varor.

När det gäller livsmedel finns särskilda bestämmelser i

livsmedelslagen som innebär att ett livsmedel inte får ha en

sådan sammansättning eller beskaffenhet i övrigt att det kan

antas vara skadligt att förtära. Med stöd av bemyndiganden i

livsmedelslagen meddelar Statens livsmedelsverk föreskrifter om

märkning av livsmedel och om bekämpningsmedelstillsatser i

livsmedel. Sådana föreskrifter finns i Statens livsmedelsverks

kungörelse med föreskrifter och allmänna råd om

bekämpningsmedelsrester i livsmedel (SLV FS 1993:32) och i

Statens livsmedelsverks kungörelse med föreskrifter och allmänna

råd om märkning och presentation av livsmedel (SLV FS 1993:19).

Frågor som gäller märkning av livsmedel har nyligen behandlats

av utskottet i betänkande 1994/95:LU20.

Beträffande motionsyrkandena om olika produkters

energiförbrukning vill utskottet peka på att

marknadsföringslagens bestämmelser om informationsskyldighet ger

möjlighet att ålägga näringsidkare att ge produktinformation,

dvs. information om en varas eller tjänsts innehåll,

beskaffenhet och egenskaper eller dess användning, förvaring och

skötsel. Marknadsdomstolen har, i avgörandet MD 1981:20, ålagt

bilföretag att i annonsering informera om bilars

bränsleförbrukning och bränslekostnader enligt normer angivna i

Konsumentverkets riktlinjer. Dessutom kan utskottet erinra om

att det finns två EG-direktiv om märkning av hushållsapparaters

energiförbrukning. Genom lagen (1992:1232) om märkning av

hushållsapparater har Konsumentverket bemyndigats att meddela

föreskrifter om att vissa slag av hushållsapparater skall vara

märkta eller på något annat sätt försedda med information om

bl.a. energiförbrukning. Med stöd av bemyndigandet har

Konsumentverket nyligen utfärdat föreskrifter och information om

energiförbrukning hos elektriska kylskåp och frysar för

hushållsbruk (KOVFS 1995:1).

Också när det gäller leksaker finns ett särskilt EG-direktiv.

Genom lagen (1992:1327) om leksakers säkerhet har

Konsumentverket bemyndigats att meddela föreskrifter i

anslutning till lagen. Med stöd av bemyndigandet har

Konsumentverket utfärdat föreskrifter om leksakers säkerhet

(KOVFS 1993:9). Av föreskrifterna framgår att leksaker som

innehåller farliga ämnen eller preparat skall innehålla

information om dessa ämnens farlighet samt om vilka

försiktighetsåtgärder som skall vidtas för att man skall kunna

undvika de risker som är förbundna med användningen av dem.

Vidare vill utskottet med anledning av yrkande 30 i motion L49

erinra om att regeringen beslutat tillsätta en utredning om

förutsättningarna för en ökad miljörelatering i skattesystemet

(dir. 1994:11). Utredningen skall analysera förutsättningarna

för och belysa problemen med ytterligare miljöanpassning av

skattesystemet. I detta ingår möjligheten att höja intäkterna

från miljörelaterade skatter och sänka dem på andra skatter,

t.ex. skatter på arbete. Kommittén skall slutredovisa sitt

uppdrag senast före 1995 års utgång.

I övrigt vill utskottet hänvisa till den redovisning som görs

i propositionen över det arbete som pågår på olika håll i syfte

att åstadkomma nya styrmedel för en miljöanpassad produktion och

konsumtion och som också syftar till att underlätta för

konsumenterna att göra bra miljöval. Sammanfattningsvis anser

utskottet att resultatet av detta arbete -- främst

utredningsarbetet rörande en åtgärdsinriktad handlingsplan --

bör avvaktas. Några särskilda åtgärder från riksdagens sida med

anledning av motionerna L708 yrkandena 1--3, L717 yrkandena

2--5, L49 yrkandena 3--11, 16, 30 och 31 samt Fi417 yrkande 9

bör därför inte komma till stånd.

Miljömärkningssystemen

Som tidigare redovisats infördes under år 1989 ett

harmoniserat nordiskt system för miljömärkning av produkter, den

s.k. svanmärkningen. Den frivilliga miljömärkningen i

Sverige -- inom ramen för detta system -- organiseras och drivs

av Standardiseringen i Sverige (SIS) och leds av

Miljömärkningsstyrelsen. Verksamheten regleras genom ett avtal

mellan staten och SIS.

Inom EU gäller sedan våren 1992 ett gemensamt

miljömärkningssystem. Systemet har införts genom rådets

förordning (EEG) nr 880/92 av den 23 mars 1992 om ett

gemenskapsprogram för tilldelning av miljömärke.

EG-förordningen, som är direkt gällande i Sverige, återspeglar

i stort de principer som gäller för den nordiska

miljömärkningen. Bestämmelser som behövs för att tillämpa EG:s

miljömärkningsförordning finns i lagen (1994:1772) om

tillämpningen av det europeiska miljömärkningssystemet. Enligt

EG-förordningen skall de länder i vilka förordningen gäller utse

organ som ansvarar för de uppgifter som anges i förordningen.

Med stöd av tillämpningslagen har regeringen utsett SIS att vara

behörigt organ i Sverige. Symbolen för EU:s miljömärkning är en

stiliserad blomma, den s.k. EU-blomman. Under innevarande vår

har kriterier fastställts för märkning av hushålls- och

toalettpapper, tvättmedel, jordförbättringsmedel, färg och lack.

Tidigare fastställda kriterier gäller tvätt- och diskmaskiner.

Enligt uppgift kommer inom kort kriterier för ytterligare

varugrupper att fastställas (se Nytt i EU, nr 5 1995).

Vid sidan av dessa officiella märkningssystem förekommer

också, såsom tidigare nämnts, andra, bl.a.

Naturskyddsföreningens Bra miljöval och KRAV-märkning av

livsmedel samt andra märkningar av olika slag som görs av

företagen själva.

Frågor som berör svanmärkningen tas upp i tre motioner.

Yvonne Ruwaida och Birger Schlaug (båda mp) begär i motion L49

tillkännagivanden om att en mängd närmare angivna brister i det

nordiska miljömärkningssystemet bör rättas till (yrkandena

17--24). I motionen framförs också förslag som innebär bl.a. att

miljömärkningssystem endast bör få drivas av miljö- och

konsumentorganisationerna. Miljömärkning till lägre kostnader

skall erbjudas företag med begränsade ekonomiska resurser. Vid

sidan av EU:s miljömärkningssystem anser motionärerna att det är

tillräckligt med ett enda nationellt system. Motionen innehåller

vidare konkreta förslag om det förordade miljömärkningssystemets

ekonomi, organisation och arbetsformer (yrkandena 25--29).

I motion Jo685 av Yvonne Ruwaida (mp) yrkas tillkännagivande

om att regeringen skall verka för att den nationella

miljömärkningen får behållas även i framtiden (yrkande 13).

I motion L711 anser Agne Hansson m.fl. (c) att regeringen bör

se över Miljömärkningsstyrelsens sammansättning. Enligt

motionärernas mening finns det med den nuvarande ordningen en

tendens att de stora företagen och branscherna får ett för stort

inflytande i förhållande till miljö- och konsumentorganisationer

och småföretagare (yrkande 7).

Utskottet kan konstatera att det nordiska

miljömärkningsarbetet fram till år 1994 har resulterat i att

kriterier fastställts för 30 produktgrupper. Under det senaste

året har kriterier utarbetats för bl.a. tidningspapper,

tvättmaskiner, möbler och gräsklippare. Drygt 650 produkter,

märkta med den nordiska svanen, finns på den nordiska marknaden

(se MiljöMärkt, Nyhetsblad från SIS Miljömärkning, nr 11 1994).

På uppdrag av Nordiska ministerrådets ämbetsmannakommitté för

konsumentfrågor har avdelningen för industriell miljöekonomi vid

Lunds universitet gjort en utvärdering av det nordiska

miljömärkningssystemet. I utvärderingen, som redovisades hösten

1994, konstateras att den nordiska miljömärkningen i jämförelse

med andra länders officiella miljömärkningssystem har lyckats

relativt väl beträffande antalet fastställda kriterier,

utfärdade licenser och produkter på marknaden. Konsumenternas

kännedom om den nordiska miljömärkningssymbolen svanen har vuxit

i de nordiska länderna, och miljömärket har hög trovärdighet

både hos konsumenter och producenter. I utvärderingsrapporten

föreslås förändringar i organisation och beslutsordning i syfte

att effektivisera arbetet. Ämbetsmannakommittén har inhämtat

synpunkter på utvärderingen genom bl.a. de departement som är

ansvariga för miljömärkningsverksamheten i de nordiska länderna.

Enligt vad utskottet erfarit kommer de nordiska

konsumentministrarna att ta ställning till såväl behovet av

förändringar av verksamheten som tidsplanen för arbetet under

hösten 1995.

Med hänvisning till det redovisade kan utskottet inte ställa

sig bakom den kritik mot det nordiska miljömärkningssystemet som

framförs i motion L49. Inte heller finner utskottet skäl att

förorda något nytt fristående miljömärkningssystem med

statsbidrag. Utskottet avstyrker därför bifall till motion L49

yrkandena 17--29.

När det gäller motion Jo685 vill utskottet erinra om att EG:s

miljömärkningsförordning inte innebär något hinder mot andra

parallella nationella miljömärkningssystem. En utvärdering av

EG:s miljömärkningssystem kommer att äga rum år 1997. Om fråga

om ett förbud mot parallella miljömärkningssystem då skulle

uppkomma utgår utskottet från att regeringen i lämpligt

sammanhang ger riksdagen tillfälle att redovisa sin inställning.

Utskottet avstyrker således bifall till motion Jo685 yrkande 13.

Med anledning av motion L711 vill utskottet erinra om att

Miljömärkningsstyrelsen enligt avtalet mellan staten och SIS

består av ordföranden och nio andra styrelseledamöter. Andra

styrelseledamöter än ordföranden utses av SIS styrelse efter

förslag av Konsumentverket, Naturvårdsverket,

Kemikalieinspektionen, Landsorganisationen i Sverige (LO),

Kooperativa förbundet, Svenska naturskyddsföreningen,

Miljövårdsförbundet, Sveriges industriförbund, Grossistförbundet

svensk handel och Sveriges köpmannaförbund. Svenska

naturskyddsföreningen lämnade styrelsen hösten 1992. Ordföranden

utses av regeringen.

Mot bakgrund av det anförda kan utskottet inte se annat än att

det genom statens avtal med SIS finns tillräckliga garantier för

att Miljömärkningsstyrelsen får en lämplig sammansättning.

Motion L711 yrkande 7 avstyrks följaktligen.

Brukarkrav vid avregleringar m.m.

Under det senaste årtiondet har den offentligt reglerade

tjänsteproduktionen förändrats avsevärt genom avreglering och

ökat inslag av konkurrens i verksamheten. Områden som svarar för

en avsevärd del av utgifterna för den privata konsumtionen har

avreglerats. Verksamheten vid vissa statliga myndigheter har

bolagiserats och i vissa fall privatiserats. På det kommunala

området har tjänsteproduktionen under senare år även skett i

andra former än den traditionella förvaltningsformen. Det gäller

exempelvis entreprenader, s.k. beställar-utförarmodeller,

resultatenheter samt kooperativa och ideella lösningar. Syftet

med åtgärderna har främst varit att pressa kostnaderna men även

att få ett mer varierat utbud av tjänster.

Ingemar Josefsson och Ronny Olander (båda s) anser i motion

L706 att det finns skäl att se över konsumentskyddet när det

gäller köp av kommunala varor och tjänster, t.ex. värme,

elektricitet och sophämtning. I verksamheter som drivs i

kommunal regi har den politiska styrningen förutsatts innebära

tillräckligt stöd. I praktiken ligger dock den politiska

styrningen, enligt motionärernas mening, på en övergripande

nivå, och många människor finner det svårt att få stöd i

enskilda ärenden. Motionärerna anser att det kan vara lämpligt

att analysera om KO och Konsumentverket kan få utökade

kompetensområden. I motionen pekas också på den europeiska

debatt som börjat om hur konsumentintresset skall tas till vara

i tider av avreglering och privatisering. Enligt motionärernas

mening bör den svenska regeringen noga följa det påbörjade

arbetet och bidra med svenska erfarenheter till att gemensamma

europeiska beslut kan baseras på konsumentintresset.

Frågan om brukarnas ställning till följd av de förändringar

som har skett i offentlig verksamhet behandlades av utskottet

våren 1994 med anledning av en motion (bet. 1993/94:LU24).

Utskottet utgick från att överväganden skulle ske inom ramen för

den konsumentpolitiska översyn som då pågick.

I samband med behandlingen av proposition 1993/94:188 Lokal

demokrati uttalade riksdagen (bet. 1993/94:KU40) att en samlad

uppföljning och utvärdering borde göras av de reformer och

omfattande förändringar som har genomförts inom den kommunala

verksamheten. Regeringen har därför beslutat tillsätta en

parlamentarisk kommitté för en sådan uppföljning. Kommittén

skall utarbeta förslag till åtgärder som utvecklar och stärker

medborgarnas möjligheter till inflytande över det fortsatta

förnyelsearbetet. Särskild uppmärksamhet skall ägnas åt frågor

som rör insyn i och kontroll av kommunal verksamhet som bedrivs

på entreprenad. Arbetet skall vara slutfört senast den 1 juli

1996 (dir. 1994:151).

I förevarande proposition (s. 54) uttalar regeringen att

utgångspunkten måste vara att brukarnas intressen när det gäller

offentliga tjänster tas till vara av den politiska styrningen

och kontrollen. De politiskt valda organen har det övergripande

ansvaret för verksamheten. Detta gäller, enligt regeringens

mening, i synnerhet på det kommunala området. På en avreglerad

och konkurrensutsatt marknad blir emellertid de politiska

organens och de förtroendevaldas roll alltmer oklar. Den

politiska styrningen och kontrollen anser regeringen kan behöva

kompletteras med vissa åtgärder som på det praktiska planet

hjälper brukarna i olika avseenden. Det är därför enligt

regeringens mening viktigt att uppmärksamhet och analys ägnas åt

frågor som har relevans för medborgarna som brukare av

offentliga tjänster. Regeringens slutsats är att avregleringen

och den ökade konkurrens som offentlig verksamhet utsätts för

leder till konsekvenser av olika slag för brukarna. De problem

som dessa förändringar ger brukarna av offentliga tjänster bör

analyseras och behovet av brukarskydd preciseras. Formerna för

detta bör dock övervägas närmare.

Enligt utskottets mening är det en angelägen uppgift för den

framtida konsumentpolitiken att uppmärksamma problem av det slag

som berörts i motionen och vidta åtgärder så att de avreglerade

marknaderna fungerar konsumentpolitiskt rationellt. Med

hänvisning till vad som redovisats i propositionen ser utskottet

emellertid inte något behov av ett tillkännagivande från

riksdagens sida. Utskottet utgår från att de frågeställningar

som tas upp i motionen blir föremål för överväganden inom ramen

för det analysarbete som regeringen aviserat.

Utskottet avstyrker med det anförda bifall till motion L706.

Forskning

Forskning på det konsumentpolitiska området tillhör inte någon

särskild akademisk disciplin. Verksamheten bedrivs inom många

områden med vitt skilda teoretiska och metodologiska ansatser.

Försök att förankra konsumentforskningen inom universitet och

högskolor har inte alltid lyckats. Forskningen inom det

konsumenttekniska området får emellertid nu anses etablerad.

Sedan länge har det ingått i Konsumentverkets uppgifter att

stödja forskningen på konsumentområdet. Verket har också sedan

mitten av 1970-talet, med undantag för några år i början av

1980-talet, haft särskilda medel för att stödja forskningen på

konsumentområdet. I 1993 års forskningspolitiska beslut (prop.

1992/93:170, bet. LU48, rskr. 392) underströk lagutskottet

behovet av forskning på konsumentområdet. Det är därför

värdefullt, anförde utskottet, att Konsumentverket även

fortsättningsvis har tillgång till ett forskningsanslag. I

avvaktan på resultatet av den pågående konsumentpolitiska

översynen har anslaget bestämts till ett i stort sett oförändrat

belopp -- 2,1 miljoner kronor -- de senaste två budgetåren. Som

tidigare redovisats har riksdagen för det kommande budgetåret

beslutat ett motsvarande belopp till konsumentforskningen (bet.

1994/95:LU19).

I propositionen (s. 56) förklarar regeringen att den

konsumentpolitiska forskningen vid universitet och högskolor

måste förstärkas. Forskning är, enligt regeringens mening, ett

betydelsefullt instrument för en resultatinriktad

konsumentpolitik. Genom forskningsinsatser kan olika problem för

konsumenterna kartläggas och orsaker analyseras. Forskning kan

bidra till att man skapar lösningar på olika problem.

Forskningen ger sålunda ökad kunskap om konsumenternas

förhållanden och hur dessa kan förbättras.

Vidare upplyses i propositionen att regeringen den 23 mars

1995 beslutat att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att

utarbeta ett förslag till konsumentpolitiskt forskningsprogram

som skall vara ett underlag för den forskningspolitiska

proposition som regeringen avser att lägga fram år 1996. Av

direktiven (dir. 1995:45) framgår att det i uppdraget ingår att

kartlägga den konsumentpolitiska forskningen i Sverige med

utblickar mot de nordiska länderna och EU. Vidare skall

utredaren analysera forskningsområdet och föreslå hur

forskningsområdet bör organiseras. Därutöver skall utredaren

föreslå hur forskningsområdet bör finansieras. Utredaren skall

redovisa sitt förslag till regeringen senast den 31 december

1995.

I motion L712 av Ingegerd Sahlström m.fl. (s) framhålls

betydelsen av konsumentforskningen. Enligt motionärernas mening

finns det ett klart behov av en ny inriktning inom

samhällsekonomin, lämpligen benämnd konsumentekonomi. Medel för

forskning och utbildning med sådan inriktning bör enligt

motionärernas mening kunna skapas genom vissa omfördelningar

från annan ekonomiforskning. Vidare är det nödvändigt att

forskningen sker utifrån konsumentperspektivet -- dvs. forskning

som kan "muta in" konsumenternas perspektiv på den ekonomiska

arenan. I motionen yrkas att riksdagen som sin mening skall ge

regeringen till känna vad i motionen anförts om

konsumentforskningens betydelse och om behovet av en ny

ekonomiinriktning -- konsumentekonomi (yrkandena 2 och 3).

I motion L717 anför Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) att den samlade

kunskapen om ekonomi och marknad sett ur ett konsumentperspektiv

(konsumentkunskap) är alltför liten. Forskningen på området är,

enligt motionärernas mening, så eftersatt att viktiga kunskaper

när det gäller hushållens villkor saknas. Motionärerna anser att

man bör börja med att ge större resurser till

konsumentforskningen. Därefter bör konsumentforskningen få en

egen organisation inom universitet och högskolor med möjlighet

att själv fördela egna forskningsresurser. I motionen yrkas

tillkännagivande härom (yrkande 1).

Också i motion L49, som väckts med anledning av propositionen,

framhåller Yvonne Ruwaida och Birger Schlaug (båda mp) behovet

av konsumentforskning. Enligt motionärernas mening bör man

sträva efter att ge konsumentforskningen ökade resurser och

därefter se till att denna forskning får en egen organisation

inom universitet och högskolor med möjlighet att fördela egna

resurser. I motionen begärs ett tillkännagivande därom (yrkande

2).

Kritiska synpunkter mot beslutet att tillkalla en särskild

utredare på konsumentforskningens område framförs av Rolf

Dahlberg m.fl. (m) i motion L47. Motionärerna anser att det är

tveksamt om skattemedel skall avsättas till en utredning med

uppgift att arbeta fram förslag till hur forskning skall

bedrivas. Detta är, anför motionärerna, närmast en uppgift för

forskarna att ta ställning till. Konsumentforskningen bör

således inte särbehandlas. Enligt motionärernas uppfattning bör

övervägas om inte konsumentforskningen kan inrymmas inom ramen

för den redan beslutade resurstilldelningen på forskningsområdet

(yrkande 8).

Utskottet kan inte finna annat än att regeringens direktiv

till utredningen om konsumentforskning tillgodoser önskemålen i

motionerna L712 och L717. I avvaktan på resultatet av den nu

tillsatta utredningen finner utskottet inte skäl till några

tillkännagivanden i enlighet med vad som begärs i motion L49.

Utskottet avstyrker därmed bifall till motionerna L712 yrkandena

2 och 3, L717 yrkande 1 och L49 yrkande 2.

När det gäller motion L47 vill utskottet peka på att det av

utredningsdirektiven framgår att utredningsresultatet skall vara

ett underlag för den forskningspolitiska proposition som

regeringen avser att lägga fram år 1996. Utskottet kan för sin

del inte finna att det är fråga om någon särbehandling av

konsumentforskningen och konstaterar att det i samband med den

kommande forskningspolitiska propositionen kan finnas anledning

för utskottet att återkomma i frågan.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall också till motion

L47 yrkande 8.

Utbildning

Frågor som gäller utbildning inom konsumentområdet tas upp i

en motion. Agne Hansson m.fl. (c) framhåller i motion L711

utbildningens betydelse på konsumentområdet. Enligt

motionärernas mening bör det ankomma på staten att se till att

lärarutbildningen innehåller konsumentkunskap och på kommunerna

att ansvara för att resurser avdelas härför. Också utbildningen

av konsumentvägledare tas upp i motionen. Motionärerna anser att

de förändringar som uppstått i och med medlemskapet i EU kommer

att ställa krav på deras fortbildning. Staten bör, enligt

motionärerna, medverka till att sådan fortbildning kommer till

stånd (yrkandena 9 och 10).

Som tidigare redovisats framgår av propositionen (s. 33) att

konsumentkunskap i grundskolans läroplan är integrerad främst i

ämnet hemkunskap. Den nya kursplanen i hemkunskap tar upp

konsumentfrågor i olika avseenden. I gymnasiet beror elevernas

möjligheter att ytterligare lära sig om konsumentfrågor på

vilket program de väljer. Enligt utskottets mening får

förutsättas att lärarutbildningen resursmässigt och i övrigt är

anpassad till den undervisning som enligt läroplanen skall

bedrivas.

I sammanhanget vill utskottet också erinra om de insatser som

Konsumentverket gör när det gäller utbildning. Insatserna går ut

på att ge barn och ungdomar grundläggande kunskaper och insikter

samt påverka deras värderingar i konsumentfrågor. Grundskolan,

gymnasieskolan och vuxenutbildningen har därvid prioriterats.

Verket tillhandahåller bl.a. studiematerial och anordnar

fortbildning av lärare. Av Konsumentverkets årsredovisning för

budgetåret 1993/94 framgår att målgruppen för verkets

skolinsatser är omkring 40 000 lärare. Utifrån försäljningen av

lärarmaterial räknar verket med att man når närmare 10 000

lärare med någon del av materialet. För konsumentvägledare

produceras ett särskilt s.k. skolblad i omkring 500 exemplar,

som ges ut tre gånger per år. Ett särskilt informationsblad ges

ut två gånger årligen till omkring 2 000 nyckelpersoner på

utbildningsområdet. En annan kontaktväg för att öka kunskapen om

konsumentfrågor bland skolföreträdare som Konsumentverket

använder sig av är deltagande på mässor och konferenser. När det

gäller fortbildningen har Konsumentverket som mål att minst 300

grundskole- och gymnasieskolelärare årligen skall fortbildas på

kurser och studiedagar, anordnade av verket eller andra. Antalet

deltagare var budgetåret 1993/94 närmare 500. Deltagare var

såväl lärare som utbildare på lärarhögskolorna. Samtliga kurser

har utvärderats och 90 % av deltagarna var nöjda. Verket har

också undersökt hur de lärarutbildare som deltagit i

fortbildningen åren 1991--1993 har förändrat sin undervisning.

Nio av tio anser därvid att de tar upp konsumentfrågorna i

större utsträckning än tidigare.

I propositionen (s. 34) anför regeringen att bl.a.

Konsumentverkets vidareutbildning av lärare är en viktig åtgärd

för att stärka konsumentfrågornas roll i skolundervisningen och

att detta arbete bör fortsätta.

När det gäller utbildning av konsumentvägledare framgår av

Konsumentverkets årsredovisning för budgetåret 1993/94 att

verket bedriver både grundutbildning och fortbildning av sådan

personal. Fortbildningskurserna kan gälla olika områden, t.ex.

bilar, boende, hushållsekonomi och försäkringar. Verket har även

haft kurser i ekonomisk rådgivning för främst socialsekreterare.

Av Konsumentverkets anslagsframställning för budgetåret 1995/96

kan inte dras andra slutsatser än att verkets arbete med

utbildningsfrågor också framdeles kommer att ges hög prioritet.

Mot bakgrund av vad som sålunda redovisats kan utskottet inte

finna annat än att den utbildnings- och fortbildningsverksamhet

som Konsumentverket, inom ramen för tillgängliga resurser,

tillhandahåller lärare och konsumentvägledare m.fl. är

ändamålsenlig. Utskottet förutsätter att utbildningens innehåll

fortlöpande kompletteras bl.a. utifrån de synpunkter som

framförts i motionen.

Några särskilda tillkännagivanden från riksdagens sida i

enlighet med vad som begärs i motion L711 yrkandena 9 och 10 kan

enligt utskottets mening inte anses erforderligt.

Informationsteknik i konsumentarbetet

I några av de motioner som väckts under den allmänna

motionstiden innevarande år tas upp frågor som gäller

utnyttjande av informationstekniken i det konsumentpolitiska

arbetet.

I motion L701 anför Rolf Dahlberg m.fl. (m) att den nya

informationsteknologin innebär att alltfler konsumenter får

tillgång till allt mer information på kortare tid och till lägre

kostnad. Staten bör därför, enligt motionärernas mening, hel-

eller delfinansiera utbyggnaden av den del av infrastrukturen

som är en förutsättning för informationsteknologin. I motionen

yrkas att riksdagen som sin mening skall ge regeringen detta

till känna (yrkande 9).

Agne Hansson m.fl. (c) anser i motion L711 att en utredning

bör komma till stånd om hur vi kan använda oss av

informationsteknologin för att sprida produktinformation till

konsumenter. Ett sätt kan, enligt motionärernas mening, vara att

ge ökad tillgång till databaser med sådan information i större

varuhus och köpcentra. I motionen yrkas ett tillkännagivande

härom (yrkande 12).

Ingbritt Irhammar m.fl. (c) yrkar i motion A807 ett

tillkännagivande om att informationstekniken skall komma till

användning för att sprida produktinformation till konsumenter

(yrkande 11).

I likhet med motionärerna anser utskottet att utnyttjande av

datateknik för konsumentinformation kan medföra stora fördelar,

och utskottet förutsätter att de möjligheter som finns tas till

vara. I sammanhanget vill utskottet erinra om att regeringen den

19 januari 1995 tillkallat en kommission för att främja en bred

användning av informationsteknik, den s.k. IT-kommissionen (dir.

1995:1). Kommissionen skall vara rådgivande till regeringen i

övergripande och strategiska frågor inom informationsteknikens

område. Vidare skall kommissionen vara pådrivande och

kunskapsspridande i fråga om informationsteknikens möjligheter i

samhällsutvecklingen. IT-kommissionen skall även lämna förslag

om hur användarnas intressen kan tas till vara inom ramen för

strävan att åstadkomma en så bred användning av

informationsteknik som möjligt. Den skall också belysa vilka

följder som utnyttjandet av informationsteknik kan få i

samhällslivet i vid mening. Av direktiven framgår vidare att

kommissionen skall vara framåtblickande, aktualisera nya

frågeställningar samt ta initiativ som uppmuntrar en ökad

användning av informationsteknik. I uppdraget ingår att föreslå

åtgärder som främjar en ökad tillgänglighet till databaser och

datanät. En första rapport skall lämnas till regeringen senast

den 1 juni 1995. Kommissionen skall därefter årligen den 1

oktober redovisa resultatet av arbetet. Uppdraget gäller till

den 31 december 1996.

Utskottet utgår från att de spörsmål som tas upp i motionerna

L711 yrkande 12 och A807 yrkande 11 kommer att bli föremål för

behandling inom ramen för IT-kommissionens arbete och avstyrker

följaktligen motionsyrkandena.

Vad särskilt gäller motion L701 vill utskottet peka på att

regeringen i sina direktiv till kommissionen konstaterar att

nätutbyggnaden nu sker snabbt och av olika företag. Regeringen

avser att följa utvecklingen inom detta område och vid behov

vidta åtgärder för att säkerställa likvärdiga villkor över hela

landet när det gäller tillgången till modern data- och

telekommunikation. Beredskap bör, enligt regeringens mening,

hållas för att, i takt med den tekniska utvecklingen, se till

att investeringar i infrastrukturen kommer till stånd i den

omfattning som behövs för att så många som möjligt skall få

tillgång till den nya tekniken på likvärdiga villkor. Med det

anförda avstyrker utskottet också bifall till motion L701

yrkande 9.

Konsumentverket

Principiella frågor som gäller Konsumentverkets verksamhet

tas upp i tre motioner.

I motion L701 menar Rolf Dahlberg m.fl. (m) att verkets

uppgifter för närvarande är alltför omfattande och leder till

att verksamheten splittras. Enligt motionärerna bör

Konsumentverkets myndighetsuppgifter skiljas från verkets andra

uppgifter och roller i syfte att effektivisera verksamheten.

Vidare bör, anför motionärerna, verkets myndighetsfunktioner

renodlas. Den renodlade verksamheten bör omfatta produktkontroll

och tillsyn över att den konsumenträttsliga lagstiftningen

efterlevs. Icke myndighetsbetingad verksamhet, t.ex.

förslagsverksamhet samt provnings- och forskningsverksamhet, bör

däremot överlåtas till privata aktörer. Möjligheten att

privatisera delar av Konsumentverkets verksamhet bör, enligt

motionärernas mening, utredas närmare (yrkandena 3 och 4).

Liknande synpunkter framförs i den med anledning av

propositionen väckta motionen L47 av Rolf Dahlberg m.fl. (m).

Enligt motionärernas uppfattning måste staten hålla kostnaderna

nere för den offentliga verksamheten. En omprövning av statlig

verksamhet innebär möjligheter till nya och mer effektiva

lösningar på gamla frågor och problem. Den nuvarande statliga

konsumentpolitiken utgör enligt motionärernas mening exempel på

ett område som det nu är hög tid att reformera. Motionärerna

anser att Konsumentverket i allt större utsträckning bör

intäktsfinansiera sin verksamhet. Genom minskningar och

renodlingar av anslagsfinansierad verksamhet kan ytterligare

besparingar komma till stånd. Vidare kan vissa verksamheter

utgå. I motionen erinras om att provningar av olika slag även

utförs av andra än Konsumentverket. I motionen begärs

tillkännagivanden om vad som sålunda anförts (yrkandena 9--11).

Rolf Dahlberg m.fl. (m) anför vidare i motion L701 att

Konsumentverket i ett EU-perspektiv kan komma att ha en viktig

roll. Enligt motionärernas mening är det emellertid inte

Konsumentverkets sak att utforma den svenska konsumentpolitiken.

Detta är en uppgift som måste ankomma på den centrala

statsledningen. I motionen yrkas att riksdagen skall ge

regeringen till känna vad som sålunda anförts om

Konsumentverkets roll i ett EU-perspektiv (yrkande 10).

I motion A807 av Ingbritt Irhammar m.fl. (c) yrkas ett

tillkännagivande om att Konsumentverket bör få ett ökat

informationsansvar för livsmedel (yrkande 8).

Av utskottets tidigare ställningstaganden i frågor som rör

det statliga engagemanget i konsumentpolitiken följer att

motionerna L701 yrkandena 3 och 4 samt L47 yrkandena 9--11 bör

avslås. Utskottet anser således att det inte finns några skäl,

vare sig ekonomiska eller andra, att förändra statens ansvar för

konsumentpolitiken och föra över det till andra aktörer. Den

nuvarande myndighetsstrukturen på konsumentområdet är, såsom

utskottet också tidigare anfört, ändamålsenlig och bör bestå

även i framtiden.

I sammanhanget vill utskottet också peka på att regeringen i

propositionen (s. 59) aviserar en genomgång av de berörda

sektorsmyndigheternas instruktioner för att i den mån det behövs

klargöra deras ansvar för att ta till vara konsumenternas

intressen. I sammanhanget skall rollfördelningen mellan berörda

myndigheter och andra organ ses över, varvid samråds- och

samarbetsformer särskilt skall beaktas. Även frågan om hur

berörda myndigheter och organ tillsammans kan verka för att

tydlig information om rollfördelningen skall nå ut till

konsumenterna bör, enligt regeringens mening, behandlas vid

genomgången.

Utskottet förutsätter att man i samband med denna genomgång

kommer att ta upp frågan om informationsansvaret på

livsmedelsområdet. Vidare förutsätter utskottet att det i

samband med denna genomgång också görs en bedömning av om en

viss verksamhet har avsedd effekt och om effekten står i rimlig

proportion till kostnaderna. I övrigt utgår utskottet från att

regeringen, såsom hittills, i samband med den årligen

återkommande budgetprocessen prövar om en viss verksamhet eller

verksamhetsgren är ändamålsenlig.

Inte heller finns enligt utskottets mening skäl att förorda

bifall till yrkande 10 i motion L701. Enligt utskottets mening

är det givet att Konsumentverket följer de politiska riktlinjer

som regeringen och riksdagen fastställer.

Utskottet avstyrker bifall till motionerna L701 yrkandena 3, 4

och 10, L47 yrkandena 9--11 och A807 yrkande 8.

I tre motioner tas upp frågor som berör Konsumentverkets

arbetsuppgifter.

Agne Hansson m.fl. (c) anser i motion L711 att Konsumentverket

bör ägna ökad uppmärksamhet åt reklamgranskning i etermedia.

Detta bör, enligt motionärernas mening, riksdagen som sin mening

ge regeringen till känna (yrkande 11).

Ulla-Britt Hagström (kds) anser i motion K409 att

marknadsföring av s.k. rollspel borde vara förenad med

skyldighet att ge särskild konsumentupplysning. I motionen yrkas

tillkännagivande därom (yrkande 3).

I motion L714 anför Gudrun Lindvall m.fl. (mp) att leksakers

säkerhet blivit sämre i och med Sveriges EU-medlemskap.

Motionärerna kritiserar det genom EU-medlemskapet införda

systemet med CE-märkning. I motionen anförs vidare att det

föreligger ett behov av entydiga regler för märkning av leksaker

med varningstexter så att dessa finns på lättförståelig svenska.

Enligt motionärernas mening bör också marknadskontrollen byggas

ut (yrkandena 1 och 4).

Med anledning av motion L711 vill utskottet erinra om att

riksdagen tidigare i vår beslutat en ny marknadsföringslag, som

skall träda i kraft den 1 januari 1996 (prop. 1994/95:123, bet.

LU16, rskr. 267). Den nya lagen innefattar bl.a. ett helt nytt

och effektivare sanktionssystem. Exempelvis införs särskilda

regler med konkreta förbud mot och krav på vissa

marknadsföringsåtgärder. Överträdelser av de särskilda reglerna

kan medföra att en näringsidkare ådöms en särskild

marknadsstörningsavgift. Den nya marknadsföringslagen skall

tillämpas också på sådana televisionssändningar som omfattas av

lagen (1992:1356) om satellitsändningar av televisionsprogram

till allmänheten och som kan tas emot endast i något annat land

som är bundet av avtalet om Europeiska ekonomiska

samarbetsområdet (EES-avtalet). I mål om marknadsstörningsavgift

har KO primär talerätt. Vidare har en enskild näringsidkare som

berörs av överträdelsen och en sammanslutning av näringsidkare

rätt att föra talan. Utskottet utgår från att den nya

marknadsföringslagen kommer att bli ett effektivt instrument i

syfte att beivra otillbörlig marknadsföring. Det kan inte heller

bortses från den preventiva effekt den nya lagstiftningen kan ha

på marknadsföringsområdet.

När det gäller Konsumentverkets bevakning av reklam i

etermedia vill utskottet hänvisa till verkets årsredovisning för

budgetåret 1993/94. Av redovisningen framgår att verket förra

året gjort en koncentrerad bevakning av TV-reklamen. Insatserna

har hittills lett till att flera annonsörer ändrat sin

marknadsföring. Vidare har talan i Marknadsdomstolen väckts i

två fall. Utskottet förutsätter att Konsumentverket, om behov

föreligger, fortsätter sin bevakning och med stöd av den nya

marknadsföringslagen vidtar de åtgärder som förhållandena bör

föranleda.

I den mån några särskilda åtgärder är påkallade som gäller

marknadsföring av rollspel utgår utskottet från att

Konsumentverket tar erforderliga initiativ. I sammanhanget kan

påpekas att det av artikel 13 i Internationella Handelskammarens

grundregler för reklam framgår att reklam som riktas till eller

är ägnad att påverka barn eller ungdom inte får innehålla

framställning i ord eller bild som kan medföra bl.a. fysiska

skadeverkningar.

Också med anledning av vad som anförs i motion L714 vill

utskottet hänvisa till Konsumentverkets senaste årsredovisning.

Av redovisningen framgår att verket under det förra budgetåret

på eget initiativ kontrollerat 45 CE-märkta leksaker i

förhållande till gällande standarder för leksakers säkerhet.

Verket har därvid konstaterat tydliga brister i efterlevnaden.

Med anledning därav har Konsumentverket kontaktat branschen för

att få till stånd egenåtgärder. I avvaktan på att resultatet av

dessa kontakter redovisats anser utskottet att några åtgärder

från riksdagens sida inte är påkallade. Av Konsumentverkets

anslagsframställning för budgetåret 1995/96 framgår att verket

också kommande budgetår kommer att ge frågor som gäller

marknadskontroll stor uppmärksamhet.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna

L711 yrkande 11, L714 yrkandena 1 och 4 samt K409 yrkande 3.

De övergripande mål som gäller för Konsumentverket i dag

är nära kopplade till de konsumentpolitiska målen som

fastställdes i 1986 år riksdagsbeslut. Verket har till uppgift

att stödja hushållen i deras strävan att effektivt utnyttja sina

resurser samt att stärka konsumenternas ställning på marknaden.

I samband med behandlingen av anslaget till Konsumentverket för

budgetåret 1995/96 tidigare i vår beslutade riksdagen att de

nuvarande verksamhetsmålen skall gälla tills vidare i avvaktan

på förevarande proposition (bet. 1994/95:LU19, rskr. 222)

I propositionen föreslår regeringen att de övergripande målen

för Konsumentverkets verksamhet anpassas till de nya nationella

målen för konsumentpolitiken. Förslaget innebär att det

övergripande målet för verkets verksamhet skall vara

att ge hushållen goda möjligheter att utnyttja sina

ekonomiska och andra resurser effektivt,

att ge konsumenterna en stark ställning på marknaden,

att skydda konsumenternas hälsa och säkerhet, och

att medverka till en utveckling av sådana konsumtions- och

produktionsmönster, som minskar påfrestningarna på miljön och

bidrar till en långsiktigt hållbar utveckling.

Med utgångspunkt i det övergripande målet för sin verksamhet

skall Konsumentverket särskilt prioritera åtgärder som avser

hushållens baskonsumtion, stöd till konsumentgrupper som är

ekonomiskt eller socialt utsatta eller av andra skäl har

särskilda behov och främjande av konsumentintressena i det

internationella samarbetet.

Utskottet har ingen erinran mot regeringens förslag i dessa

delar.

Konsumentombudsmannen (KO)

I motion L701 tar Rolf Dahlberg m.fl. (m) upp en fråga som

gäller KO:s framtida verksamhet. Motionärerna anser att KO bör

ges en självständigare ställning gentemot Konsumentverket.

Motionärerna pekar på att KO i sin funktion som åklagare vid

Marknadsdomstolen kan åberopa regler som han själv, i sin

egenskap av generaldirektör för verket, har utarbetat. Enligt

motionärernas mening kan det ifrågasättas om en sådan ordning är

helt förenlig med grundläggande rättsstatliga principer, enligt

vilka medborgarna skall garanteras opartiskhet i rättsliga

förfaranden. Frågan om KO:s framtida ställning bör därför enligt

motionärernas mening bli föremål för utredning. I motionen yrkas

tillkännagivande härom (yrkande 5).

Utskottet vill erinra om att Konsumentpolitiska kommittén i

sitt betänkande (SOU 1994:14) Konsumentpolitik i en ny tid

behandlat den fråga som motionärerna nu tar upp (s. 234).

Utredningen har därvid ansett att tillsyns- och

föreskriftsarbete m.m. bör hållas samman med den formella

KO-funktionen i en myndighet samt att generaldirektören tillika

skall vara KO.

Något ytterligare utredningsbehov kan enligt utskottets mening

inte anses föreligga, och utskottet avstyrker bifall till motion

L701 yrkande 5.

Allmänna reklamationsnämnden, m.m.

Det övergripande målet för Allmänna reklamationsnämnden är att

på ett snabbt och ändamålsenligt sätt pröva de konsumenttvister

som anmäls till nämnden. I propositionen föreslår regeringen att

det övergripande målet för Allmänna reklamationsnämnden skall

ligga fast.

I motion L47 yrkar Rolf Dahlberg m.fl. (m) att riksdagen skall

besluta att avveckla Allmänna reklamationsnämnden. I motionen

anförs att många konsumenttvister i dag löses inom ramen för den

kommunala konsumentverksamheten. Vidare hänvisas de olika

egenåtgärder som vidtagits inom näringslivet som syftar till att

lösa konsumenttvister (yrkande 12).

Inger Davidson m.fl. (kds) föreslår i motion L48 inrättande av

lokala reklamationsråd. Enligt motionärernas bedömning kan

sådana råd spela en viktig roll i konsumentpolitiken. Råden kan

bl.a. förmedla information om gällande regler till det lokala

näringslivet och dessutom medverka till att tvister mellan

konsumenter och näringsidkare löses. De kommunala

konsumentvägledarna bör delta i de lokal reklamationsrådens

verksamhet (yrkande 2).

Utskottet anser i likhet med såväl den förra regeringen (se

prop. 1994/95:16 s. 99) som den nuvarande regeringen att

Allmänna reklamationsnämnden bör fortsätta sin verksamhet i

samma former som i dag som en självständig myndighet.

Ställningstagandet innebär att utskottet avstyrker bifall till

motion L47 yrkande 12.

Med anledning av motion L48 vill utskottet peka på att de

kommunala konsumentvägledarna redan i dag utför ett betydande

arbete när det gäller tvistlösningar. Av propositionen (s. 37)

framgår att reklamationer och andra konsumenträttsliga frågor

upptog omkring 26 % av resurserna år 1994. I några kommuner har

det också bildats lokala reklamationsråd som den lokala handeln

och den kommunala konsumentverksamheten medverkar i. Råden kan

medla i och föreslå lösningar på tvister mellan köpare och

säljare men kan även ta upp generella frågor som rör

förhållandet mellan köpman och konsument. Utskottet förutsätter

att denna verksamhet, om den anses ändamålsenlig, kan utvecklas

inom ramen för den lokala konsumentverksamheten. Något

tillkännagivande från riksdagens sida kan utskottet inte finna

erforderligt.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L48

yrkande 2.

Utskottet har inte några erinringar mot att det nuvarande

övergripande målet för Allmänna reklamationsnämnden ligger fast.

Anslagsfrågor

Riksdagen har tidigare i vår beslutat om anslagen på

konsumentområdet (prop. 1994/95:100 bil. 14, bet. LU19, rskr.

222). I samband därmed förklarade utskottet sin avsikt att i

förevarande betänkande återkomma till den i budgetpropositionen

förordade inriktningen av besparingsåtgärder på konsumentområdet

fram till och med år 1998 (bil. 14, s. 7).

Budgetpropositionens förslag i denna del innebär att riksdagen

skall godkänna besparingar som uppgår till 2,1 miljoner kronor

budgetåret 1997 och till 3,2 miljoner kronor budgetåret 1998.

Båda beloppen avser 1995/96 års prisnivå.

De tidigare i vår fattade anslagsbesluten på konsumentområdet

innebär bl.a. att riksdagen med bifall till regeringens förslag

under trettonde huvudtiteln för budgetåret 1995/96 till

Konsumentverket anvisat ett ramanslag på 101 687 000 kr och

till Stöd till konsumentorganisationer ett reservationsanslag på

6 150 000 kr.

I motion L709 yrkar Rolf Dahlberg m.fl. (m) att riksdagen

skall besluta att besparingarna skall uppgå till 30 miljoner

kronor år 1998. I den med anledning av propositionen väckta

motionen L47 återkommer motionärerna till anslagsfrågan och

yrkar att riksdagen skall besluta att till Konsumentverket för

budgetåret 1995/96 anvisa ett förslagsanslag på 91 687 000 kr,

dvs. en minskning av det tidigare beslutade anslaget med 10

miljoner kronor (yrkande 13).

I två motioner som väckts med anledning av årets

kompletteringsproposition (prop. 1994/95:150) yrkas att anslagen

till Konsumentverket och Stöd till konsumentorganisationer skall

höjas. Motionerna har i dessa delar remitterats till

lagutskottet.

I motion Fi34 yrkar Birger Schlaug m.fl. (mp) att riksdagen

skall anslå ytterligare 7 miljoner kronor till Konsumentverket

och ytterligare 3 miljoner kronor till Stöd till

konsumentorganisationer för budgetåret 1995/96 (yrkande 39).

Gudrun Schyman m.fl. (v) yrkar i motion Fi33 att riksdagen

skall anslå ytterligare 2 miljoner kronor till Stöd till

konsumentorganisationer (yrkande 52).

Utskottet finner inte skäl att förorda att riksdagen ändrar

sina tidigare ställningstaganden när det gäller anslagen på

konsumentområdet och avstyrker därför bifall till motionerna L47

yrkande 13, Fi33 yrkande 52 och Fi34 yrkande 39.

Regeringens förslag om framtida besparingar på

konsumentområdet framstår enligt utskottets mening som väl

avvägda med beaktande av det statsfinansiella läget och de

ställningstaganden som utskottet tidigare gjort när det gäller

den framtida konsumentpolitken.

Utskottet tillstyrker därför besparingsförslaget i

budgetpropsitionen och avstyrker bifall till motion L709.

Konsumenträttslig lagstiftning

Inledning

Ett medel som knappast hade använts inom konsumentpolitiken

före början av 1970-talet var lagstiftning. I 1972 års

riktlinjer för konsumentpolitiken utpekades lagstiftning som ett

instrument under framväxt (se prop. 1972:203 s. 5). En översikt

av viktigare lagar på konsumentområdet har lämnats ovan i

avsnittet Allmän bakgrund.

I detta avsnitt behandlar utskottet ett flertal

motionsyrkanden som gäller lagstiftningen på konsumentområdet.

Lagstiftningens inriktning

Rolf Dahlberg m.fl. (m) framför i motion L701 principiella

synpunkter på lagstiftningen på konsumentområdet. Motionärerna

anför att lagstiftningen skall säkerställa att fria och

självständiga konsumenter och producenter kan mötas på de

marknadsplatser och på de villkor som de själva väljer.

Lagstiftningen skall innehålla de restriktioner som behövs för

att förhindra sådana beteenden för konsumenterna och

producenterna som på ett uppenbart sätt strider mot den allmänna

rättsuppfattningen. Det viktiga, anförs i motionen, är att

lagarna utformas på ett sådant sätt att individernas valfrihet

främjas. Konsumenterna skall också, anför motionärerna,

garanteras lagstiftning där hälsofarliga produkter eller

tjänster omgärdas med begränsningar för producenterna. På

motsvarande sätt skall lagstiftaren beakta särskilda villkor och

förutsättningar för producenterna. I motionen yrkas att

riksdagen som sin mening skall ge regeringen till känna vad som

sålunda anförts om den konsumenträttsliga lagstiftningens

inriktning mot ökad valfrihet för konsumenterna (yrkande 8).

Enligt utskottets mening måste lagstiftning även i

fortsättningen anses utgöra ett viktigt konsumentpolitiskt medel

för att, vartefter nya behov kan uppkomma, stärka konsumenternas

rättsliga ställning. Sålunda kan nya varor och tjänster,

distributions- och marknadsföringsmetoder som introduceras på

marknaden och som i dag inte omfattas av någon lag, medföra

behov av ytterligare lagstiftning. Därtill kommer att Sveriges

medlemskap i EU innebär att vi är skyldiga att överföra vissa

EG-regler till svensk rätt. Att det vid utformningen av sådan

lagstiftning krävs att också producenternas intressen beaktas är

en självklarhet. Likaså måste givetvis lagstiftningen, liksom

hittills, bygga på ett marknadsekonomiskt synsätt och utformas

på ett sådant sätt att konsumenterna inte hindras i sin

valfrihet på marknaden. Från konsumenternas utgångspunkter är

det också viktigt, som framhålls i propositionen, att regler

inte i onödan skapar hinder och flaskhalsar i produktionen och

distributionen, så att varor och tjänster blir dyrare.

Mot bakgrund av det anförda kan utskottet inte ställa sig

bakom den inriktning av lagstiftningen på konsumentområdet som

förordas i motionen. Utskottet avstyrker följaktligen bifall

till motion L701 yrkande 8.

Produktsäkerhetslagen

Bestämmelser om produktsäkerhet finns i produktsäkerhetslagen

(1988:1604), som trädde i kraft den 1 juli 1989. Lagen syftar

till att motverka att farliga varor och tjänster orsakar person-

och egendomsskador. Produktsäkerhetslagen tillämpas i fråga om

sådana varor och tjänster som tillhandahålls i näringsverksamhet

och som konsumenterna i inte obetydlig omfattning utnyttjar

eller kan komma att utnyttja för enskilt bruk. Lagens räckvidd

är således begränsad på så sätt att den inte omfattar sådana

produkter som uteslutande eller till helt övervägande del

används i offentlig verksamhet, t.ex. i den offentliga hälso-

och sjukvården, i allmänna skolor, daghem och fritidshem samt i

den allmänna äldreomsorgen.

Vid produktsäkerhetslagens tillkomst (prop. 1988/89:23, bet.

LU13, rskr. 61) ifrågasattes i motioner lämpligheten av dessa

begränsningar i lagens tillämpningsområde. Lagutskottet var

emellertid inte berett att förorda en utvidgning av lagens

tillämpningsområde till att omfatta också offentliga varor och

tjänster. Utskottet uttalade dock att det framstår som befogat

att enskilda människor ges ett skydd mot förekomsten av farliga

varor och tjänster som tillhandahålls dem i andra sammanhang än

då de förvärvas för eget bruk från en näringsidkare. Utskottet

tillade att det saknas underlag för en bedömning av hur en sådan

lagstiftning närmare bör utformas och vilka varor och tjänster

den lämpligen bör omfatta. Enligt utskottet borde frågan snarast

bli föremål för utredning. Uskottet hemställde beträffande

produktsäkerhetslagen på det offentliga området, att riksdagen

med anledning av de då aktuella motionerna som sin mening skulle

ge regeringen till känna vad utskottet hade anfört. Riksdagen

följde utskottet.

År 1993 tillkallade den dåvarande regeringen en utredare med

uppgift bl.a. att pröva om lagstiftningen bör utvidgas till att

gälla varor och tjänster som tillhandahålls i offentlig

verksamhet (dir. 1993:46). Utredningen, som antog namnet

Produktsäkerhetsutredningen, överlämnade i december 1994

betänkandet (SOU 1994:150) Produktsäkerhet i offentlig

verksamhet. I betänkandet har utredningen kommit fram till att

offentliga tjänster, liksom hittills, bör falla utanför

produktsäkerhetslagen. Däremot bör, enligt utredningens mening,

lagen gälla fullt ut inom den offentliga sektorn när det gäller

varor. Betänkandet är nu föremål för remissbehandling.

Remisstiden går ut den 1 juni 1995.

I motion L701 anför Rolf Dahlberg m.fl. (m) att det är

angeläget att även den offentliga sektorns utbud av varor och

tjänster omfattas av produktsäkerhetslagen. Regeringen bör

därför, enligt motionärernas mening, se till att resultatet av

översynen av produktsäkerhetslagen snabbt leder fram till

lagstiftningsåtgärder som ger erforderligt skydd mot skador för

enskilda personer som utnyttjar varor och tjänster i offentlig

verksamhet. I motionen yrkas att riksdagen som sin mening skall

ge regeringen till känna vad i motionen anförts om en ändring i

produktsäkerhetslagen så att lagen omfattar även den offentliga

sektorns utbud av varor och tjänster (yrkande 2).

Utskottet utgår från att lagförslaget bereds med erforderlig

skyndsamhet. Riksdagen bör inte enligt utskottets mening genom

några särskilda uttalanden föregripa den fortsatta behandlingen

av Produktsäkerhetsutredningens förslag.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L701

yrkande 2.

Skuldsaneringslagen

Genom skuldsaneringslagen (1994:334), som trädde i kraft den 1

juli 1994, har möjligheter öppnats för privatpersoner att under

vissa förutsättningar helt eller delvis befrias från en

övermäktig skuldbörda (prop. 1993/94:123, bet. LU26, rskr. 303).

Agne Hansson m.fl. (c) begär i motion L711 ett

tillkännagivande om att skuldsaneringslagen skall ses över.

Motionärerna menar att lagen i huvudsak är bra. Det finns dock

exempel som tyder på att det föreligger vissa oklarheter och

gränsdragningsproblem (yrkande 3).

Enligt vad utskottet erfarit har regeringen nyligen beslutat

en lagrådsremiss vari föreslås att inte bara privatpersoner --

som enligt gällande rätt -- utan även vissa näringsidkare skall

komma i fråga för skuldsanering. Det gäller näringsidkare där

det med hänsyn till näringsverksamhetens ringa omfattning och

omständigheterna i övrigt finns särskilda skäl att bevilja

skuldsanering. De föreslagna reglerna tar i första hand sikte på

personer som formellt är att betrakta som näringsidkare, men som

har sin försörjning från annat håll. Ändringen föreslås träda i

kraft den 1 januari 1996.

I sammanhanget kan också nämnas att en anmälan gjorts till

Riksdagens revisorer angående skuldsaneringslagens tillämpning i

Stockholms län, dnr 1995:29. Enligt vad utskottet erfarit har

revisorerna med anledning av anmälan beslutat att som en första

åtgärd göra s.k. informationsbesök hos bl.a. tillämpande

myndigheter i länet. Enligt vad utskottet erfarit kommer

revisorerna att redovisa sitt arbete under hösten 1995.

I den mån oklarheter och gränsdragningsproblem skulle komma

att uppmärksammas i framtiden utgår utskottet från att

regeringen omgående tar erforderliga initiativ.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L711

yrkande 3.

Grupptalan

I dagens samhälle -- med dess inriktning på massproduktion,

massdistribution och masskonsumtion av varor och tjänster -- är

det vanligare än förr att ett stort antal personer drabbas av en

felaktig produkt eller i övrigt påverkas negativt av händelser

eller åtgärder. I sådana sammanhang kan det uppkomma anspråk

eller tvister som är likartade för ett stort antal personer. Det

nuvarande svenska rättegångsförfarandet, vars principer lades

fast för mer än ett halvsekel sedan, är inte uppbyggt med tanke

på denna typ av tvister med s.k. grupptalan. Med sådan talan

avses i utländsk rätt att någon utan särskilt uppdrag för talan

för medlemmar i en grupp. Gruppmedlemmarna är inte parter i

rättegången och behöver inte medverka aktivt. Ändå gäller en dom

i processen för och mot alla som ingår i gruppen.

År 1991 fick en särskild utredare i uppdrag att utreda

möjligheterna att i svensk rätt införa regler om grupptalan.

Enligt direktiven (dir. 1991:59) skulle frågan särskilt

övervägas för bl.a. konsumentområdet. Utredningen, som antog

namnet Grupptalanutredningen, överlämnade i december 1994

betänkandet (SOU 1994:151) Grupprättegång. I betänkandet

föreslås att det som komplement till det vanliga

rättegångsförfarandet skall införas en särskild lag om

grupprättegång vid bl.a. allmän domstol.

I motion L701 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) yrkas att riksdagen

som sin mening skall ge regeringen till känna att det är viktigt

att beredningen av Grupptalanutredningens förslag bedrivs

skyndsamt. Enligt motionärernas mening är det angeläget att

förbättra möjligheterna att i domstol driva anspråk som är

gemensamma eller likartade för en större grupp människor

(yrkande 11).

Enligt vad utskottet erfarit är Grupptalanutredningens

betänkande nu föremål för remissbehandling. Remisstiden utgår i

augusti 1995. Utskottet utgår från att beredningen inom

regeringskansliet av förslaget görs med erforderlig skyndsamhet.

I sammanhanget vill utskottet erinra om att det vid Allmänna

reklamationsnämnden sedan den 1 juli 1991, med vissa avbrott,

pågått en försöksverksamhet med grupptalan. Verksamheten innebär

att nämnden får pröva tvister mellan en grupp konsumenter och en

näringsidkare under förutsättning att dels en sådan prövning är

påkallad från allmän synpunkt, dels grunderna för

gruppmedlemmarnas anspråk är väsentligen likartade. Anmälan om

grupptalanprövning kan göras av KO eller, subsidiärt, av en

sammanslutning av konsumenter eller löntagare. Enligt vad

utskottet erfarit har KO hittills väckt grupptalan i två fall.

Försöksperioden går ut den 30 juni 1995.

I propositionen upplyser regeringen om att man, i avvaktan på

att beredningen av Grupptalanutredningens förslag slutförs, har

för avsikt att ytterligare förlänga försöksverksamheten med

grupptalan vid Allmänna reklamationsnämnden.

Mot bakgrund av det anförda avstyrker utskottet bifall till

motion L701 yrkande 11.

Konsumentskydd vid säljarens konkurs

Konsumentskyddet vid säljarens konkurs tas upp av Johnny

Ahlqvist och Christina Zedell (båda s) i motion L716. I motionen

yrkas tillkännagivande om ökat konsumentskydd vid

förskottsbetalningar. I motionen kritiseras det förhållandet att

konsumenten inte har någon möjlighet att få tillbaka sina pengar

då han betalat t.ex. en vara i förskott och företaget går i

konkurs innan varan levererats.

Utskottet konstaterar att den i motionen väckta frågan har

varit föremål för behandling av Utredningen om

konsumenträttsliga frågor. I sitt betänkande (SOU 1995:11) Nya

konsumentregler, som överlämnades i februari 1995, föreslår

utredningen att konsumenternas skydd vid säljarens insolvens

förstärks genom att det görs avsteg från den s.k.

traditionsprincipen vid konsumentköp. Förslaget innebär att en

köpare blir skyddad mot säljarens borgenärer redan genom

köpeavtalet, avtalsprincipen. En förutsättning för att

borgenärsskyddet skall inträda är, enligt förslaget, dels att

det föreligger ett bindande köpeavtal, dels att den köpta varan

är individualiserad. Avtalsprincipen föreslås gälla köp och byte

som omfattas av konsumentköplagen. Som en följd av förslaget om

införande av avtalsprincipen i konsumentköplagen föreslår

utredningen också en ny bestämmelse i konkurslagen. Den

föreslagna bestämmelsen innebär att den s.k. återvinningsfristen

beträffande köp och byte som omfattas av konsumentköplagen

börjar löpa först när varan har kommit i köparens besittning.

Betänkandet remissbehandlas för närvarande. Remisstiden går ut

den 15 september 1995. Enligt utskottets mening bör riksdagen

inte genom några uttalanden föregripa den fortsatta beredningen.

Utskottet avstyrker därför bifall till motion L716.

Direktreklam

I motion L717 anför Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) att reklamens

omfattning och inriktning i vårt kommersiella samhälle har

blivit en plåga. Det går inte en dag utan att brevlådorna fylls

med reklam för olika produkter. I motionen yrkas

tillkännagivande om att kommersiell oadresserad reklam skall

förbjudas (yrkande 8).

I den med anledning av propositionen väckta motionen L49

framställer Yvonne Ruwaida och Birger Schlaug (båda mp) ett

likalydande yrkande (yrkande 13).

Motionsyrkanden liknande de nu aktuella prövades av riksdagen

åren 1990 och 1991 och avslogs på hemställan av utskottet i

betänkandena 1989/90:LU21 resp. 1990/91:LU22. Som skäl för

ställningstagandet åberopande utskottet bl.a. att det inte torde

vara förenligt med tryckfrihetsförordningen eller

yttrandefrihetsgrundlagen att genom lag eller andra föreskrifter

genomföra några mer vittomfattande begränsningar i

reklamdistributionen. Utskottet hänvisade vidare till en

överenskommelse om distribution av direktreklam mellan

Konsumentverket, dåvarande Postverket och branschorganisationen

för direktmarknadsföretag, Swedish Direct Marketing Association

(SWEDEMA). Överenskommelsen innebar att branschorganisationens

medlemsföretag och Posten åtog sig att respektera alla slags

skyltar vid brevlådor som anger att reklam inte önskas.

Organisationen hade också inrättat en nämnd för

direktmarknadsföring, Etiska nämnden för direktmarknadsföring

(DM-nämnden). Utskottet fann att önskemålen i de då aktuella

motionerna fick anses tillgodosedda genom de åtgärder som hade

vidtagits.

Såvitt utskottet är bekant gäller fortfarande överenskommelsen

om att inte dela ut direktreklam till någon som angett att han

inte vill ha sådan reklam. Inte heller nu finns enligt

utskottets mening anledning till några riksdagens åtgärder i

enlighet med vad som begärs i de aktuella motionerna. Utskottet

avstyrker bifall till motionerna L717 yrkande 8 och L49 yrkande

13.

Diskriminerande reklam

I motion L49 yrkar Yvonne Ruwaida och Birger Schlaug att

riksdagen hos regeringen skall begära ett förslag om förbud mot

diskriminerande reklam (yrkande 14).

Utskottet erinrar om att riksdagen den 19 april 1995 i samband

med behandling av regeringens förslag till ny marknadsföringslag

på utskottets hemställan avslagit liknande motionsyrkanden.

Beträffande utskottets motiveringar hänvisas till betänkandet

1994/95:LU16. Utskottet finner inte skäl att nu ändra sin

inställning i denna fråga.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L49

yrkande 14.

Fastighetsvärderare

Riksdagen har tidigare i vår beslutat en ny lag om

fastighetsmäklare som fr.o.m. den 1 oktober 1995 skall ersätta

den nu sedan år 1984 gällande fastighetsmäklarlagen (prop.

1994/95:14, bet. LU33, rskr. 258). Den nya lagen innehåller

civilrättsliga regler som tar sikte på hur mäklarna skall utföra

sina förmedlingsuppdrag. Vidare införs en genomgripande

förändring av de näringsrättsliga reglerna och flera nya

bestämmelser i syfte att effektivisera registrerings- och

tillsynsfunktionerna. Fastighetsmäklare skall vara registrerade

hos en särskild nämnd, Fastighetsmäklarnämnden, som även skall

ha hand om tillsynen över fastighetsmäklare.

Några motsvarande eller andra bestämmelser om

fastighetsvärderare finns inte.

Rolf Åbjörnsson och Ulf Björklund (båda kds) anför i motion

L905 att det skulle vara av stort värde för ett väl fungerande

kreditväsende om det fanns fastighetsvärderare med hög kompetens

och stor integritet. Motionärerna anser att ett särskilt system

för auktorisering av fastighetsvärderare bör inrättas.

Fastighetsmäklarnämnden bör sköta registreringen och tillsynen

av fastighetsvärderare. I motionen yrkas att riksdagen som sin

mening skall ge regeringen till känna vad som sålunda anförts.

Frågor om auktorisation och utbildning av fastighetsvärderare

har behandlats flera gånger senare år med anledning av motioner.

Våren 1991 anslöt sig utskottet i sitt av riksdagens godkända

betänkande 1990/91:LU26 till de då aktuella motionärernas

uppfattning om vikten av att fastighetsvärderare har en

tillfredsställande utbildning. Enligt utskottet var dock behovet

av åtgärder från statsmakternas sida inte lika framträdande när

det gällde kontroll av fastighetsvärderingsmännens utbildning

och verksamhet som när det var fråga om fastighetsmäklare.

Utskottet kunde i vart fall inte finna det lämpligt att den då

pågående översynen av fastighetsmäklarlagen skulle utvidgas till

att omfatta kompetenskrav för fastighetsvärderingsmän. De då

aktualiserade motionsspörsmålen fick därför enligt utskottet

övervägas i annat lämpligt sammanhang. Utskottet ville inte

utesluta att en allmän uppstramning av fastighetsmäklarnas

verksamhet kunde få positiva effekter också på

fastighetsvärderingssidan. I första hand bör således, framhöll

utskottet, utvecklingen på området avvaktas innan man tar

ställning till frågan om särskilda kompetenskrav för

fastighetsvärderingsmän bör införas. Våren 1992 behandlade

utskottet ett liknande motionsyrkande. Utskottet fann då att vad

utskottet uttalat ett år tidigare fortfarande ägde giltighet

(bet. 1991/92:LU24). Yrkandet avslogs på utskottets hemställan.

Enligt utskottets mening borde det, med erfarenheterna från

slutet av 1980-talet, numera vara en självklar uppgift för

kreditinstituten att se till att det finns fastighetsvärderare

med hög kompetens och stor integritet. I övrigt gör utskottet

samma bedömningar som åren 1991 och 1992. Utskottet anser

således att riksdagen nu bör avvakta effekterna av den nya

fastighetsmäklarlagen innan något mer principiellt

ställningstagande kommer till stånd. Utskottet avstyrker bifall

till motion L905.

Insyn i och kontroll av välgörenhetsinsamlingar

I motion L904 anför Åke Carnerö (kds) att det inte finns någon

rättslig reglering av insamlingsverksamhet här i landet. Alla

medborgare har möjlighet att starta en insamling för vilket

ändamål som helst. Någon offentlig insyn eller kontroll finns

inte. Enligt motionärens mening bör en kartläggning av

insamlingsverksamheten i Sverige komma till stånd. I samband

härmed bör man, anför motionären, överväga behovet av någon form

av offentlig kontroll eller tillsyn av penninginsamlingar. I

motionen yrkas tillkännagivande härom.

Med anledning av motionen vill utskottet erinra om den

verksamhet som bedrivs av Stiftelsen för insamlingskontroll

(SFI). Stiftelsen inrättades i början 1980-talet av LO, TCO,

SACO/SR, SAF och Föreningen auktoriserade revisorer. Enligt sina

stadgar skall stiftelsen verka för att insamlingar för ideellt

ändamål sker under betryggande kontroll, att insamlingar inte

belastas med oskäliga kostnader, att sunda

marknadsföringsmetoder används på insamlingsområdet och att

ändamålsenliga metoder för insamlingskontroll utvecklas.

Stiftelsen förfogar över s.k. kontrollgirokonton hos postgirot

och bankgirot (s.k. 90-konton). SFI kan enligt stadgarna åta sig

att kontrollera även annan offentlig insamling än

penninginsamling. Stiftelsens verksamhet avsåg inledningsvis

huvudsakligen kontroll av större penninginsamlingar. Sedan flera

år tillbaka riktas även uppmärksamhet mot varuinsamlingar som

görs i samarbete med fristående företag.

Mot bakgrund bl.a. av vad SFI redovisat i en promemoria till

Finansdepartementet år 1983 uttalade regeringen i 1984 års

budgetproposition (prop. 1983/84:100 bil. 9), att man inte ansåg

att det fanns skäl att föreslå ytterligare åtgärder från

regeringens sida i frågan. Lagutskottet delade regeringens

uppfattning. Utskottet utgick från att regeringen också i

fortsättningen skulle följa frågan med uppmärksamhet och ta de

initiativ som kan visa sig nödvändiga (bet. LU 1983/84:28).

Våren 1987 behandlade utskottet en motion vari yrkades att en

"Givarnas ombudsman" skulle inrättas i syfte att förbättra

kontrollen av välgörenhetsinsamlingar. Utskottet förklarade sig

inte vara berett att förorda en offentlig kontroll av

välgörenhetsinsamlingar på sätt som begärdes i den då aktuella

motionen (bet. LU 1986/87:22). I den mån några kontrollåtgärder

från samhällets sida kan anses erforderliga förutsatte utskottet

att regeringen tar initiativ härtill.

Vad utskottet sålunda uttalade år 1987 äger fortfarande

giltighet. Utskottet avstyrker därför bifall till motion L904.

Kunskapen om konsumentköplagen

Som redovisats inledningsvis trädde en ny konsumentköplag

(1990:932) i kraft den 1 januari 1991. Ett viktigt syfte med den

nya lagen var att ytterligare förstärka konsumenternas rätt i en

rad olika hänseenden. Under hösten 1993 fann lagutskottet att

det mot bakgrund av att lagen varit i kraft i nästan tre år

fanns anledning att undersöka om den haft avsedd effekt. Som ett

första steg beslutade utskottet att initiera undersökningar om

vilken kunskap om de gällande reglerna som finns hos allmänheten

och detaljisterna. Det uppdrogs åt Statistiska centralbyrån

(SCB) att i samråd med utskottets kansli utarbeta enkätfrågor

samt att svara för undersökningarnas genomförande.

Projektet har ägt rum inom ramen för den allmänna

uppföljnings- och utvärderingsverksamhet som förordats av

Riksdagsutredningen i juni 1993 (Reformera riksdagsarbetet!) och

som riksdagen sedermera ställt sig bakom (1993/94:TK1, KU18).

Undersökningarna har resulterat i en rapport som publicerats i

Utredningar från riksdagen (1994/95:URD2), Lagutskottet,

Kunskapen om konsumentköplagen hos konsumenter och detaljister,

vilken finns intagen som en bilaga till detta betänkande.

Enligt utskottets mening ger rapporten vid handen att det inte

finns anledning för utskottets del att nu gå vidare med det

nämnda utvärderingsprojektet. Rapporten bör inte heller

föranleda någon riksdagens vidare åtgärd. Det får ankomma på

regeringen att ta ställning till om ytterligare

informationsinsatser från exempelvis Konsumentverkets sida är

påkallade med hänsyn till undersökningsresultaten.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande principiella och övergripande frågor

att riksdagen avslår motionerna 1994/95:L46 yrkandena 1--3,

1994/95:L47 yrkande 1, 1994/95:L48 yrkande 1 samt 1994/95:L701

yrkandena 1 och 7,

res. 1 (fp)

res. 2 (m)

2. beträffande egenåtgärder

att riksdagen avslår motion 1994/95:L48 yrkande 3,

3. beträffande konsumentpolitikens mål och inriktning

att riksdagen med avslag på motionerna 1994/95:L49 yrkande 1,

1994/95:L704, 1994/95:L711 yrkande 1, 1994/95:L712 yrkande 1,

1994/95:A807 yrkande 14 och 1994/95:Jo238 yrkande 14 godkänner

att konsumentpolitikens mål och inriktning skall vara i enlighet

med vad som förordas i proposition 1994/95:140 avsnitt 5,

res. 3 (m)

res. 4 (mp)

4. beträffande frivilligorganisationernas ansvar

att riksdagen avslår motionerna 1994/95:L47 yrkandena 2 och 5

samt 1994/95:L701 yrkande 6,

res. 5 (m)

5. beträffande konsumentinflytande och konsumentengagemang

att riksdagen avslår motionerna 1994/95:L45, 1994/95:L46

yrkande 4, 1994/95:L48 yrkande 4 och 1994/95:L715,

res. 6 (fp)

res. 7 (c, mp)

6. beträffande information till ungdomar

att riksdagen avslår motion 1994/95:L47 yrkande 3,

res. 8 (m)

7. beträffande ledamöter i Sveriges konsumentråd

att riksdagen avslår motion 1994/95:Fi417 yrkande 10,

res. 9 (mp)

8. beträffande skolundervisning i konsumentkunskap

att riksdagen avslår motion 1994/95:L49 yrkande 32,

res. 10 (mp) - motiv.

9. beträffande redovisning av kommunal konsumentverksamhet

att riksdagen avslår motion 1994/95:L705,

10. beräffande ny modell för kommunal konsumentverksamhet

att riksdagen avslår motion 1994/95:L47 yrkandena 4 och 6,

res. 11 (m)

11. beträffande stöd till kommunal konsumentverksamhet

att riksdagen avslår motionerna 1994/95:L49 yrkande 12,

1994/95:L711 yrkande 13 och 1994/95:L717 yrkande 7,

res. 12 (c, mp)

12. beträffande konsumentpolitiskt arbete inom EU

att riksdagen avslår motionerna 1994/95:L46 yrkande 5,

1994/95:L49 yrkande 15, 1994/95:L708 yrkande 4, 1994/95:L711

yrkande 2, 1994/95:L714 yrkande 2, 1994/95:L717 yrkande 9,

1994/95:K224 yrkande 24 och 1994/95:Jo238 yrkande 20,

res. 13 (m)

res. 14 (c)

13. beträffande EG:s skaderapporteringssystem

att riksdagen avslår motionerna 1994/95:L47 yrkande 7 och

1994/95:L714 yrkande 3,

res. 15 (mp)

14. beträffande konsumenterna och miljön

att riksdagen avslår motionerna 1994/95:L49 yrkandena 3--11,

16, 30 och 31, 1994/95:L708 yrkandena 1--3, 1994/95:L717

yrkandena 2--5 och 1994/95:Fi417 yrkande 9,

res. 16 (mp)

15. beträffande svanmärkningen

att riksdagen avslår motion 1994/95:L49 yrkandena 17--29,

res. 17 (mp)

16. beträffande parallella miljömärkningssystem

att riksdagen avslår motion 1994/95:Jo685 yrkande 13,

res. 18 (mp)

17. beträffande Miljömärkningsstyrelsen

att riksdagen avslår motion 1994/95:L711 yrkande 7,

res. 19 (c)

18. beträffande brukarkrav vid avregleringar

att riksdagen avslår motion 1994/95:L706,

19. beträffande konsumentforskning

att riksdagen avslår motionerna 1994/95:L49 yrkande 2,

1994/95:L712 yrkandena 2 och 3 samt 1994/95:L717 yrkande 1,

20. beträffande utredningen om konsumentforskning

att riksdagen avslår motion 1994/95:L47 yrkande 8,

res. 20 (m)

21. beträffande utbildning

att riksdagen avslår motion 1994/95:L711 yrkandena 9 och 10,

res. 21 (c, mp)

22. beträffande utnyttjande av informationsteknik

att riksdagen avslår motionerna 1994/95:L711 yrkande 12 och

1994/95:A807 yrkande 11,

res. 22 (c, mp)

23. beträffande informationsteknikens utbyggnad

att riksdagen avslår motion 1994/95:L701 yrkande 9,

res. 23 (m, mp)

24. beträffande Konsumentverkets framtid

att riksdagen avslår motionerna 1994/95:L47 yrkandena 9--11,

1994/95:L701 yrkandena 3, 4 och 10 samt 1994/95:A807 yrkande 8,

res. 24 (m)

res. 25 (c)

25. beträffande Konsumentverkets arbetsuppgifter

att riksdagen avslår motionerna 1994/95:L711 yrkande 11,

1994/95:L714 yrkandena 1 och 4 samt 1994/95:K409 yrkande 3,

res. 26 (c)

res. 27 (mp)

26. beträffande Konsumentombudsmannens verksamhet

att riksdagen avslår motion 1994/95:L701 yrkande 5,

res. 28 (m)

27. beträffande nedläggning av Allmänna

reklamationsnämnden

att riksdagen avslår motion 1994/95:L47 yrkande 12,

res. 29 (m)

28. beträffande lokala reklamationsråd

att riksdagen avslår motion 1994/95:L48 yrkande 2,

29. beträffande konsumentmyndigheternas verksamhet

att riksdagen godkänner att de övergripande målen och

verksamhetsinriktningen för de statliga konsumentmyndigheterna

skall vara i enlighet med vad som förordas i proposition

1994/95:140, avsnitt 13,

30. beträffande anslag till Konsumentverket

att riksdagen avslår motionerna 1994/95:L47 yrkande 13 och

1994/95:Fi34 yrkande 39 i denna del,

res. 30 (m) - delvis

res. 31 (mp) - delvis

31. beträffande stöd till konsumentorganisationer

att riksdagen avslår motionerna 1994/95:Fi33 yrkande 52 och

1994/95:Fi34 yrkande 39 i denna del,

res. 31 (mp) - delvis

res. 32 (v)

32. beträffande inriktningen av besparingsåtgärder inom

konsumentområdet

att riksdagen med avslag på motion 1994/95:L709 godkänner

inriktningen av de besparingsåtgärder inom konsumentområdet för

budgetåren 1997 och 1998 som regeringen förordat i proposition

1994/95:100 bilaga 14,

res. 30 (m) - delvis

33. beträffande konsumentlagstiftningens inriktning

att riksdagen avslår motion 1994/95:L701 yrkande 8,

res. 33 (m)

34. beträffande produktsäkerhetslagen

att riksdagen avslår motion 1994/95:L701 yrkande 2,

res. 34 (mp)

35. beträffande skuldsaneringslagen

att riksdagen avslår motion 1994/95:L711 yrkande 3,

36. beträffande grupptalan

att riksdagen avslår motion 1994/95:L701 yrkande 11,

37. beträffande konsumentskydd vid säljarens konkurs

att riksdagen avslår motion 1994/95:L716,

38. beträffande direktreklam

att riksdagen avslår motionerna 1994/95:L49 yrkande 13 och

1994/95:L717 yrkande 8,

res. 35 (mp)

39. beträffande diskriminerande reklam

att riksdagen avslår motion 1994/95:L49 yrkande 14,

res. 36 (mp)

40. beträffande fastighetsvärderare

att riksdagen avslår motion 1994/95:L905,

41. beträffande välgörenhetsinsamlingar

att riksdagen avslår motion 1994/95:L904.

Stockholm den 30 maj 1995

På lagutskottets vägnar

Agne Hansson

I beslutet har deltagit: Agne Hansson (c), Anita Persson

(s), Bengt Kronblad (s), Carin Lundberg (s), Rune Berglund (s),

Stig Rindborg (m), Karin Olsson (s), Eva Arvidsson (s), Birgit

Henriksson (m), Tanja Linderborg (v), Sven-Erik Österberg (s),

Henrik S Järrel (m), Yvonne Ruwaida (mp), Eva Persson Sellin

(s), Göran R Hedberg (m), Rigmor Ahlstedt (c) och Kerstin

Heinemann (fp).

Reservationer

1. Principiella och övergripande frågor (mom. 1)

Kerstin Heinemann (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 21

börjar med "Utskottet vill" och på s. 22 slutar med "och 7" bort

ha följande lydelse.

Utskottet delar den uppfattning som förs fram i motion L46 och

anser att det hade varit värdefullt om propositionen innehållit

fler konkreta ställningstaganden från regeringens sida. Som

framhålls i den nämnda motionen skjuts nu flera viktiga frågor

på framtiden. I förhållande till vad som gäller i dag innehåller

propositionen endast ett fåtal nyheter.

Enligt utskottets mening borde regeringen i stället ha anlagt

ett bredare och modernare synsätt på de konsumentpolitiska

frågorna. Propositionen återspeglar i stora delar den syn på

konsumentpolitiken som gällt här i landet alltsedan början av

1970-talet då riksdagen första gången beslutade om

konsumentpolitiska riktlinjer. Enligt utskottets mening är tiden

nu mogen för ett vidare betraktelsesätt när det gäller

konsumentpolitikens syften.

De självklara utgångspunkterna borde ha varit marknadsekonomin

och konkurrenspolitiken. Det torde numera vara allmänt

oomtvistat att det bästa sättet att hävda konsumenternas

intressen är marknadsekonomi med fri etableringsrätt, fri

konkurrens och fri handel med omvärlden. Marknadsekonomin skapar

valfrihet och ger utrymme för enskilda initiativ. En sådan

ekonomi ger i sig också konsumenterna en stark ställning.

Ytterst är det konsumenterna som genom sina köpbeslut styr

produktionen. Den fria konkurrensen gagnar effektivitet och

därmed konsumenternas intressen. Utan konkurrens blir priserna

högre och resurserna utnyttjas inte effektivt. Genom konkurrens

kan effektiviteten öka också inom de sektorer som i dag är

centralt reglerade och där priserna inte sätts på en fri

marknad.

Ett i sammanhanget anmärkningsvärt förhållande, som i huvudsak

förbigås i propositionen, är att konsumenterna vid offentlig

tjänsteproduktion anser sig ha en svagare position än på den

privata marknaden. Sålunda visar undersökningar att

konsumenterna anser sig ha större möjligheter att påverka

förhållandena vid köp av kapitalvaror än vid utnyttjande av

offentliga tjänster. Konsumenterna anser sig ha en bättre

ställning vid köp av t.ex. diskmaskiner och stereoanläggningar

än i samband med konsumtion av sjukvårdstjänster, barnomsorg

eller utbildning.

För att stärka konsumenternas ställning är det enligt

utskottets mening nödvändigt att marknadstänkandet i större

utsträckning än hittills slår igenom på den offentliga sektorn.

En genomlysning av den offentliga tjänsteproduktionen hade varit

påkallad i syfte att stärka konsumentintresset. Enskilda

initiativ måste tillåtas och uppmuntras. Offentligt finansierade

tjänster behöver inte vara offentligt producerade.

Ett annat konsumentpolitiskt problem, som inte heller

behandlas närmare i propositionen, gäller den pågående

bolagiseringen inom offentlig verksamhet. De åtgärder som

vidtagits inom många kommuner i syfte att driva kommunal

verksamhet i aktiebolagsform är utifrån konsumentperspektivet

olyckliga. Kommunägda aktiebolag är hybrider och gagnar inte

konsumenternas intressen. För aktiebolag gäller att de skall

drivas i vinstsyfte. För kommunal verksamhet gäller det

motsatta, nämligen att den inte får drivas i vinstsyfte. Från

konsumentsynpunkt innebär utvecklingen att medborgarna fått

mindre möjligheter att granska sin kommuns förehavanden. Enligt

utskottets mening finns det i detta sammanhang skäl att varna

för bolagisering av kommunal verksamhet. Sådan verksamhet som av

olika skäl måste ligga inom den offentliga sektorn skall

bedrivas inom det regelsystem som skapats för just den sektorn.

För offentliga verksamheter som av olika skäl bedöms böra

bedrivas enligt andra regelsystem bör övervägas om de i

framtiden verkligen bör vara offentliga.

Ett bredare och modernare synsätt på de konsumentpolitiska

frågorna borde också ha innefattat synen på begreppet

hushållsekonomi. Trots att konsumtion av offentligt finansierade

tjänster, bank- och försäkringstjänster, hushållssparande och

pensionsförsäkringar numera tar en stor del av hushållens

resurser i anspråk återspeglas detta knappast alls i

propositionen. Enligt utskottets mening bör tyngdpunkten inom

konsumentpolitiken förskjutas. Synen på hushållsekonomin måste

därigenom breddas så att hela det spektrum av utgifter,

inkomster och skulder som faktiskt har betydelse för de flesta

människors ekonomi finns med som en del i de centrala

konsumentpolitiska målen och i den verksamhet som bedrivs av de

lokala konsumentvägledarna. Därtill kommer ett behov av att de

hushållsekonomiska frågorna lyfts fram inom politiken i

betydligt större utsträckning än för närvarande. Detta skulle

kunna åstadkommas om det fanns fler fristående institutioner som

arbetade med dessa frågor genom att lägga fram rapporter och

ägna sig åt metodutveckling m.m. Detta skulle i sin tur innebära

ett bättre beslutsunderlag för riksdag och regering. Framväxten

av fristående institut och organisationer bör enligt utskottets

mening uppmuntras.

Enligt utskottets mening bör den framtida konsumentpolitiken

utformas med beaktande av vad utskottet anfört.

Det nu förordade modernare och bredare synsättet på

konsumentpolitiken innebär inte att de mer traditionella

frågorna skall skjutas i bakgrunden. Det arbete som de

konsumentpolitiska aktörerna utför behövs också i framtiden.

Varor och tjänster måste givetvis uppfylla krav i fråga om pris

och kvalitet samt hälsa och säkerhet. Beträffande hälso- och

säkerhetskraven kommer standardiseringsarbetet att bli allt

viktigare i framtiden. Detsamma gäller marknadskontrollen där

Konsumentverket har angelägna uppgifter. Särskild uppmärksamhet

bör ägnas åt att varor och tjänster uppfyller gällande

miljökrav. I det avseendet bör den framtida konsumentpolitiken

syfta till en långsiktigt hållbar utveckling med

resurshushållning och ett kretsloppstänkande.

Det framtida arbete som avser konsumenterna bör utgå från

grundsynen att dessa själva skall få bestämma vad de vill

respektive inte vill konsumera utifrån vederhäftig och saklig

information om varors och tjänsters egenskaper, kvalitet, pris

osv. Mot den bakgrunden blir det en särskild konsumentpolitisk

uppgift att möjliggöra för konsumenter att hävda sin rätt

gentemot de näringsidkare som inte följer vad de utlovat i fråga

om t.ex. en varas kvalitet. Det nu sagda innebär inte att det

särskilda stöd som kan vara påkallat till konsumentgrupper med

särskilda behov skall upphöra. För sådana konsumentgrupper bör

ytterligare åtgärder aktualiseras inom ramen för den framtida

konsumentpolitiken.

Vad utskottet sålunda uttalat bör riksdagen med bifall till

motion L46 yrkandena 1--3 och med anledning av motionerna L47

yrkande 1, L48 yrkande 1 och L701 yrkandena 1 och 7 som sin

mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande

lydelse:

1. beträffande principiella och övergripande frågor

att riksdagen med bifall till motion 1994/95:L46 yrkandena

1--3 samt med anledning av motionerna 1994/95:L47 yrkande 1,

1994/95:L48 yrkande 1 och 1994/95:L701 yrkandena 1 och 7 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

2. Principiella och övergripande frågor (mom. 1)

Stig Rindborg, Birgit Henriksson, Henrik S Järrel och Göran R

Hedberg (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 21

börjar med "Utskottet vill" och på s. 22 slutar med "och 7" bort

ha följande lydelse:

Utskottet delar de synpunkter som förs fram i motionerna L701

och L47. Enligt utskottets mening borde tiden nu vara mogen för

en annorlunda grundsyn på konsumentpolitiken än den som kommer

till uttryck i propositionen.

Konsumentpolitiken bör först och främst syfta till

-- att öka den konkurrensutsatta sektorn,

-- att vidga området för privat näringsverksamhet,

-- att avveckla offentliga monopol och minska offentligt

ägande i näringsverksamhet,

-- att underlätta för företag att driva sin verksamhet samt

-- att ta bort hinder för att nya företag skall kunna etablera

sig.

Konsumentpolitiken bör också syfta till att skapa medvetna

konsumenter som enskilt eller i frivillig samverkan tar till

vara sina intressen som konsumenter. Kunniga och kritiska

konsumenter är fundamentet för varje väl fungerande marknad.

Enligt utskottets mening borde grundsynen vidare utgå från

medborgarnas förmåga och vilja att ta eget ansvar.

Denna grundsyn på konsumentpolitiken innebär att

konsumentsammanslutningar och intresseorganisationer skulle

beredas tillfälle att växa och ta på sig större uppgifter.

Behovet av det statliga engagemanget skulle minska i motsvarande

mån och statliga resurser frigöras för åtgärder för sådana

medborgargrupper, till vilka speciella hänsyn måste tas på grund

av t.ex. glesbygdsboende, fysiska handikapp och ekonomisk

utsatthet. I många andra europeiska länder tillgodoses

konsumentintressena till största delen genom

frivilligorganisationer. Enligt utskottets mening talar också

den ökade internationaliseringen för en förändrad syn på de

principiella och övergripande frågorna rörande den framtida

konsumentpolitiken.

Mot bakgrund av det anförda anser utskottet att man för

konsumentpolitiken bör uppställa en särskild princip som innebär

att åtgärder bara skall vidtas i statlig regi när de är

väsentliga och de inte kan utföras bättre av andra aktörer.

Enligt utskottets mening bör den framtida konsumentpolitiken

utformas med beaktande av det anförda.

Vad utskottet sålunda uttalat bör riksdagen med bifall till

motionerna L47 yrkande 1, L48 yrkande 1 och L701 yrkandena 1 och

7 samt med anledning av motion L46 yrkandena 1--3 som sin mening

ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande

lydelse:

1. beträffande principiella och övergripande frågor

att riksdagen med bifall till motionerna 1994/95:L47 yrkande

1, 1994/95:L48 yrkande 1 och 1994/95:L701 yrkandena 1 och 7 samt

med anledning av motion 1994/95:L46 yrkandena 1--3 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

3. Konsumentpolitikens mål och inriktning (mom. 3)

Stig Rindborg, Birgit Henriksson, Henrik S Järrel och Göran R

Hedberg (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 24

börjar med "De mål" och på s. 26 slutar med "ytterligare åtgärd"

bort ha följande lydelse:

Utskottets ovan gjorda ställningstaganden i de principiella

och övergripande frågorna (se reservation 2) innebär att

utskottet inte kan ställa sig bakom regeringens förslag till

konsumentpolitiska mål. Dessa bör i stället utformas på det sätt

som föreslås i motion Jo238.

Målen och inriktningen på konsumentpolitiken skall, enligt

utskottets mening, vara

-- att främja konsumenternas intressen som aktörer på

marknaden,

-- att stärka konsumenternas ställning vad gäller ekonomiskt

och rättsligt skydd, hälsa och säkerhet,

-- att beakta konsumentintresset när det gäller pris och

kvalitet,

-- att skapa goda förutsättningar för hushållen att utnyttja

sina resurser enligt egna önskemål,

-- att främja konsumenternas intresse av en från miljösynpunkt

långsiktigt hållbar utveckling,

-- att verka för att konsumenternas önskemål om en god miljö

får genomslag.

Utskottets ställningstagande innebär att utskottet tillstyrker

bifall till motion Jo238 yrkande 14 och avstyrker bifall till

proposition 1994/95:140 avsnitt 5 och till de övriga motioner

som gäller tillkännagivanden om konsumentpolitiska mål.

dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande

lydelse:

3. beträffande konsumentpolitikens mål och inriktning

att riksdagen med bifall till motion 1994/95:Jo238 yrkande 14

samt med avslag på proposition 1994/95:140 avsnitt 5 och

motionerna 1994/95:L49 yrkande 1, 1994/95:L704, 1994/95:L711

yrkande 1, 1994/95:L712 yrkande 1 och 1994/95:A807 yrkande 14

godkänner att konsumentpolitikens mål och inriktning skall vara

i enlighet med vad utskottet förordat.

4. Konsumentpolitikens mål och inriktning (mom. 3)

Yvonne Ruwaida (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 25

börjar med "När det" och på s. 26 slutar med "ytterligare

åtgärd" bort ha följande lydelse:

Beträffande det fjärde målet -- miljömålet -- delar utskottet

de uppfattningar som förs fram i motion L49. Enligt utskottets

mening bör således miljötänkandet på ett mer påtagligt sätt än

vad regeringen föreslår genomsyra hela konsumentpolitiken.

Miljöfrågorna måste vara helt integrerade i varje beslut på

konsumentområdet. Även i övrigt bör några justeringar komma till

stånd.

Mot denna bakgrund vill utskottet föreslå att de

konsumentpolitiska målen får följande lydelse:

1. att hushållen skall ha goda möjligheter att utnyttja sina

ekonomiska och andra resurser medvetet, samtidigt som man

bibehåller eller helst ökar naturkapitalet,

2. att konsumenterna skall ha en stark ställning på marknaden

och få ett ökat inflytande i samhället,

3. att konsumenternas hälsa och säkerhet skyddas,

4. att konsumtions- och produktionsmönster i samhället

förändras till att bli miljöanpassade och resursbevarande.

Enligt utskottets mening bör det konsumentpolitiska arbetet i

framtiden inriktas på

-- hushållens baskonsumtion,

-- konsumentgrupper som är ekonomiskt eller socialt utsatta

eller av andra skäl har behov av särskilt stöd,

-- att öka engagemanget på lokal nivå i första hand, men även

främja konsumentintressena på det nationella och internationella

planet.

Utskottets ställningstagande innebär att utskottet tillstyrker

bifall till motion L49 yrkande 1. Enligt utskottets mening

ligger det ovan föreslagna i huvudsaklig linje med de önskemål

som framställs i de motioner som väckts under den allmänna

motionstiden. Motionerna L704, L711 yrkande 1, L712 yrkande 1,

A807 yrkande 14 och Jo238 yrkande 14 bör således inte föranleda

någon riksdagens ytterligare åtgärd.

dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande

lydelse:

3. beträffande konsumentpolitikens mål och inriktning

att riksdagen med bifall till motion 1994/95:L49 yrkande 1

samt med avslag på proposition 1994/95:140 avsnitt 5 och

motionerna 1994/95:L704, 1994/95:L711 yrkande 1, 1994/95:L712

yrkande 1, 1994/95:A807 yrkande 14 och 1994/95:Jo238 yrkande 14

godkänner att konsumentpolitikens mål och inriktning skall vara

i enlighet med vad utskottet förordat.

5. Frivilligorganisationernas ansvar (mom. 4)

Stig Rindborg, Birgit Henriksson, Henrik S Järrel och Göran R

Hedberg (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 29

börjar med "Vad först" och på s. 30 slutar med "riksdagens sida"

bort ha följande lydelse:

När det gäller motionerna L701 yrkande 6 samt L47 yrkandena 2

och 5 följer av utskottets tidigare ställningstagande i de

principiella och övergripande frågorna (se reservation 2) att

motionerna bör bifallas. Utskottet anser således att regeringen

bör verka för att frivilligorganisationernas ansvar stärks i

väsentliga avseenden. Till en början kan detta ske genom att

resurser överförs från de statliga konsumentmyndigheterna till

organisationerna. Utgångspunkten för åtgärderna bör vara att det

primära ansvaret på konsumentområdet så snart det är praktiskt

möjligt överförs från statliga organ till frivilliga

organisationer.

dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande

lydelse:

4. beträffande frivilligorganisationernas ansvar

att riksdagen med bifall till motionerna 1994/95:L47 yrkandena

2 och 5 samt 1994/95:L701 yrkande 6 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört.

6. Konsumentinflytande och konsumentengagemang (mom. 5)

Kerstin Heinemann (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 30

börjar med "Med dessa" och slutar med "riksdagens sida" bort ha

följande lydelse:

När det gäller motion L46 innebär utskottets tidigare

ställningstaganden i de övergripande och principiella frågorna

(se reservation 1) att ytterligare åtgärder är påkallade för att

stödja framväxandet av frivilliga organisationer. Utskottet ser

därför positivt på motionärernas förslag om s.k.

medborgarkontrakt. Sådana kontrakt kan, såsom anförs i motionen,

användas som ett effektivt hjälpmedel i syfte att stärka det

medborgerliga konsumentinflytandet.

Utskottets ställningstagande innebär att utskottet tillstyrker

bifall till motion L46 yrkande 4.

Enligt utskottets mening får önskemålen i motionerna L715, L45

och L48 yrkande 4 i huvudsak anses tillgodosedda genom det ovan

gjorda uttalandet. Motionerna bör, enligt utskottets mening,

inte föranleda några ytterligare åtgärder från riksdagens sida.

dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande

lydelse:

5. beträffande konsumentinflytande och konsumentengagemang

att riksdagen med bifall till motion 1994/95:L46 yrkande 4

samt med avslag på motionerna 1994/95:L45, 1994/95:L48 yrkande 4

och 1994/95:L715 som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört.

7. Konsumentinflytande och konsumentengagemang (mom. 5)

Agne Hansson (c), Rigmor Ahlstedt (c) och Yvonne Ruwaida (mp)

anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 30

börjar med "Med dessa" och slutar med "riksdagens sida" bort ha

följande lydelse:

När det gäller yrkande 2 i motion L45 delar utskottet

motionärernas uppfattning om att det finns behov av en

landsomfattande kampanj i syfte att ge konsumenterna möjligheter

att öka kunskapen om vad medlemskapet i EU innebär när det

gäller såväl nya regler som möjligheten att påverka enskilda

konsumtionsmönster. En sådan kampanj kan, såsom också framhålls

i motionen, genomföras utan större omkostnader med hjälp av

studieförbund och andra etablerade organisationer, t.ex.

hushållningssällskapen.

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till

motion L45 yrkande 2 som sin mening ge regeringen till känna.

Önskemålen i motionerna L715, L45 yrkande 1, L46 yrkande 4 och

L48 yrkande 4 får i huvudsak anses tillgodosedda genom tidigare

gjorda uttalanden. Motionerna bör enligt utskottets mening inte

föranleda några ytterligare åtgärder från riksdagens sida.

dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande

lydelse:

5. beträffande konsumentinflytande och konsumentengagemang

att riksdagen med bifall till motion 1994/95:L45 yrkande 2

samt med avslag på motionerna 1994/95:L45 yrkande 1, 1994/95:L46

yrkande 4, 1994/95:L48 yrkande 4 och 1994/95:L715 som sin mening

ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

8. Information till ungdomar (mom. 6)

Stig Rindborg, Birgit Henriksson, Henrik S Järrel och Göran R

Hedberg (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 31

börjar med "Enligt utskottets" och slutar med "yrkande 3" bort

ha följande lydelse:

Utskottet anser således att det är angeläget att ungdomar har

kunskaper för att kunna fungera som konsumenter på marknaden så

att de kan göra så goda val som möjligt. Det är en uppgift för i

första hand föräldrar och vårdnadshavare att fostra unga

människor att bli ekonomiskt medvetna och lära sig att kritiskt

överväga sina inköp. Vidare har skolundervisningen stor

betydelse i detta sammanhang, särskilt som ett stöd för vissa

familjer.

I likhet med vad som anförs i motion L47 anser utskottet att

det inte bör komma i fråga att avsätta särskilda medel ur

Allmänna arvsfonden till teaterverksamhet med

konsumentupplysande innehåll. Konsekvenserna härav blir, som

också framhålls i motionen, att innehållet i en teaterpjäs mer

eller mindre kommer att styras politiskt. En sådan utveckling

bör enligt utskottets mening hindras.

Ställningstagandet innebär att utskottet tillstyrker bifall

till motion L47 yrkande 3.

dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande

lydelse:

6. beträffande information till ungdomar

att utskottet med bifall till motion 1994/95:L47 yrkande 3 som

sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

9. Ledamöter i Sveriges konsumentråd (mom. 7)

Yvonne Ruwaida (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 31

börjar med "Som redovisats" och slutar med "yrkande 10" bort ha

följande lydelse:

Utskottet delar motionärernas uppfattning och anser att

regeringen bör verka för att få in ungdomar som ledamöter i

Sveriges konsumentråd. Motion Fi417 yrkande 10 bör således

enligt utskottets mening bifallas.

els att utskottets hemställan under 7 bort ha följande

lydelse:

7. beträffande ledamöter i Sveriges konsumentråd

att riksdagen med bifall till motion 1994/95:Fi417 yrkande 10

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

10. Skolundervisning i konsumentkunskap (mom. 8 motiveringen)

Yvonne Ruwaida (mp) anser

att den del av utskottets yttrande som på s. 31 börjar med "Av

propositionen" och på s. 32 slutar med "yrkande 32" bort ha

följande lydelse:

Den nya skolplanen skall ge utrymme för ett flexibelt

arbetssätt med möjligheter att göra studiebesök och ta emot

besök. Detta har inte slagit så väl ut i praktiken. Utskottet

förutsätter att regeringen och gymnasiekommittén arbetar med att

förbättra detta så att bl.a. möjligheterna att lära sig

konsumentkunskap på gymnasiet ökar.

11. Ny modell för kommunal konsumentverksamhet (mom. 10)

Stig Rindborg, Birgit Henriksson, Henrik S Järrel och Göran R

Hedberg (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 34

börjar med "Utskottet konstaterar" och på s. 35 slutar med "bör

avslås" bort ha följande lydelse:

Vad först gäller motion L47 konstaterar utskottet att

yrkandena går ut på att det statliga engagemanget när det gäller

lokal konsumentverksamhet skall minskas och att det kommunala

ansvaret skall ökas. Tidigare redovisade principiella

ställningstaganden (se reservation 2) innebär att utskottet för

sin del är berett att förorda en sådan ordning. Den verksamhet

som bedrivs av främst Konsumentverket i syfte att stödja

kommunal konsumentverksamhet bör enligt utskottets mening

minskas och på sikt avvecklas.

Utskottet ser också positivt på de tankar som förs fram i

motion L47 om att låta den s.k. finska modellen utgöra en

förebild för den kommunala konsumentverksamheten i Sverige. De

nuvarande riktlinjerna på området, som regeringen i förevarande

proposition föreslår skall ligga fast, har sin grund i beslut

som är 30 år gamla. Som framhålls i motionen har emellertid

utvecklingen inom en rad områden gått från centralisering till

decentralisering. Kommunerna har fått ett eget ansvar i

förhållande till staten och beslutar i dag själva i flertalet av

de frågor som ligger kommuninnevånarna närmast. Från

konsumenternas olika utgångspunkter torde det vara mer angeläget

att låta kommunerna själva bedöma det framtida behovet av

konsumentpolitik än att överlåta åt staten att tillgodose detta

behov. Det anförda innebär således att det bör få ankomma på

varje enskild kommun att avgöra om man över huvud taget vill

bedriva någon kommunal konsumentverksamhet och, i så fall, hur

verksamheten skall bedrivas och utformas.

dels att utskottets hemställan under 10 bort ha följande

lydelse:

10. beträffande ny modell för kommunal konsumentverksamhet

att riksdagen med bifall till motion 1994/95:L47 yrkandena 4

och 6 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört.

12. Stöd till kommunal konsumentverksamhet (mom. 11)

Agne Hansson (c), Yvonne Ruwaida (mp) och Rigmor Ahlstedt (c)

anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 36

börjar med "Utskottet kan" och slutar med "yrkande 12" bort ha

följande lydelse:

Enligt utskottets mening är det arbete som Konsumentverket

utför i dag i syfte att tillgodose den lokala

konsumentverksamhetens behov synnerligen värdefullt. Som

framhålls i motionerna L49, L711 och L717 finns det dock vissa

omständigheter som tyder på att ytterligare behov av insatser

från verkets sida föreligger. Regeringen bör, enligt utskottets

mening, ge Konsumentverket i uppdrag att bl.a. undersöka

konsumenternas prioriteringar och behov för den lokala

konsumentvägledningen. Möjligheter till nya vägar bör prövas,

varvid ett alternativ kan vara ökad samverkan med

hushållningssällskap, studieförbund och frivilligorganisationer.

Utskottet anser vidare att regeringen bör följa utvecklingen på

området och ta de initiativ som förhållandena påkallar.

Vad utskottet sålunda, med bifall till motionerna L49 yrkande

12, L711 yrkande 13 och L717 yrkande 7 anfört, bör riksdagen som

sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 11 bort ha följande

lydelse:

11. beträffande stöd till kommunal konsumentverksamhet

att riksdagen med bifall till motionerna 1994/95:L49 yrkande

12, 1994/95:L711 yrkande 13 och 1994/95:L717 yrkande 7 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

13. Konsumentpolitiskt arbete inom EU (mom. 12)

Stig Rindborg, Birgit Henriksson, Henrik S Järrel och Göran R

Hedberg (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 40

börjar med "Enligt utskottets" och slutar med "ytterligare

åtgärd" bort ha följande lydelse:

Den fråga som tas upp i motion Jo238 är enligt utskottets

mening väsentlig och synes inte ha varit föremål för

uppmärksamhet i tidigare sammanhang. Som motionärerna framhåller

är det betydelsefullt att de personer från t.ex.

frivilligorganisationerna som aktivt deltar i arbetet med

konsumentpolitiska frågor inom EU har insyn i myndigheternas

arbete. Enligt utskottets mening bör det ankomma på regeringen

att genom särskilda direktiv till myndigheterna eller på annat

sätt se till att en sådan insyn generellt kan komma till stånd.

I övrigt finns det enligt utskottets mening inte skäl för

riksdagen att nu göra några tillkännagivanden med anledning av

motionerna L708 yrkande 4, L711 yrkande 2, L714 yrkande 2, L717

yrkande 9, L46 yrkande 5, L49 yrkande 15 och K224 yrkande 24.

dels att utskottets hemställan under 12 bort ha följande

lydelse:

12. beträffande konsumentpolitiskt arbete inom EU

att riksdagen med bifall till motion 1994/95:Jo238 yrkande 20

samt med avslag på motionerna 1994/95:L46 yrkande 5, 1994/95:L49

yrkande 15, 1994/95:L708 yrkande 4, 1994/95:L711 yrkande 2,

1994/95:L714 yrkande 2, 1994/95:L717 yrkande 9 och 1994/95:K224

yrkande 24 som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört.

14. Konsumentpolitiskt arbete inom EU (mom. 12)

Agne Hansson och Rigmor Ahlstedt (båda c) anser

dels att en del av utskottets yttrande som på s. 40 börjar

med "Enligt utskottets" och slutar med "ytterligare åtgärd" bort

ha föjande lydelse:

När det gäller motion L711 anser utskottet att ett särskilt

tillkännagivande är påkallat. Enligt utskottets mening finns det

ett behov av att låta någon utanför regeringskansliet analysera

och granska den internationella utvecklingen på

konsumentområdet. När det gäller ett lämpligt organ för en sådan

uppgift anser utskottet att Konsumentberedningen är det bästa

valet. Beredningen har redan nu att följa och utvärdera

utvecklingen inom jordbruks- och livsmedelssektorn i ett

konsumentperspektiv. En särskild uppgift för beredningen är att

kritiskt granska och analysera effekterna av EG:s gemensamma

jordbrukspolitik från konsumentsynpunkt. Beredningen skall

löpande redovisa resultatet av sitt arbete till regeringen.

Enligt utskottets mening bör det ankomma på regeringen att

genom tilläggsdirektiv utvidga Konsumentberedningens uppdrag i

enlighet med det ovan sagda.

Vad utskottet sålunda, med bifall till motion L711 yrkande 2,

anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

I övrigt finner utskottet inte skäl för att riksdagen skall

göra några tillkännagivanden med anledning av motionerna L708

yrkande 4, L714 yrkande 2, L717 yrkande 9, L46 yrkande 5, L49

yrkande 15, K224 yrkande 24 och Jo238 yrkande 20.

dels att utskottets hemställan under 12 bort ha följande

lydelse:

12. beträffande konsumentpolitiskt arbete inom EU

att riksdagen med bifall till motion 1994/95:L711 yrkande 2

samt med avslag på motionerna 1994/95:L46 yrkande 5, 1994/95:L49

yrkande 15, 1994/95:L708 yrkande 4, 1994/95:L714 yrkande 2,

1994/95:L717 yrkande 9, 1994/95:K224 yrkande 24 och

1994/95:Jo238 yrkande 20 som sin mening ger regeringen till

känna vad utskottet anfört.

15. EG:s skaderapporteringssystem (mom. 13)

Yvonne Ruwaida (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 40

börjar med "Utskottet delar" och slutar med "yrkande 7" bort ha

följande lydelse:

Enligt utskottets mening framstår EHLASS som en synnerlig

värdefull kunskapskälla i det framtida produktsäkerhetsarbetet,

och det är därför viktigt att alla sjukhus kommer att delta i

skaderapporteringssystemet. Regeringen bör verka för att detta

uppnås.

Vad utskottet sålunda, med bifall till motion L714 yrkande 3,

anfört, bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Av propositionen (s. 27) framgår att Sverige kommer att delta

i rapporteringssystemet. För närvarande kan utskottet inte se

att det föreligger något behov av ytterligare redovisning.

Motion L47 yrkande 7 bör därför avslås.

dels att utskottets hemställan under 13 bort ha följande

lydelse:

13. beträffande EG:s skaderapporteringssystem

att riksdagen med bifall till motion 1994/95:L714 yrkande 3

och med avslag på motion 1994/95:L47 yrkande 7 som sin mening

ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

16. Konsumenterna och miljön (mom. 14)

Yvonne Ruwaida (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 43

börjar med "Av den" och på s. 44 slutar med "till stånd" bort ha

följande lydelse:

Enligt utskottets mening är de vidtagna åtgärderna inte

tillräckliga, och utskottet vill för sin del förorda att ett

arbete omedelbart inleds i enlighet med vad som föreslås i de nu

aktuella motionerna. Särskilt angeläget är därvid att

miljöinformationen marknadsrättsligt regleras i enlighet med vad

som anförs i motion L49 yrkande 16. Genom att tillåta

miljöargumentering endast för sådana varor som är miljömärkta

skulle man, enligt utskottets mening, på ett enkelt och snabbt

sätt "sanera" marknaden avsevärt.

En annan angelägen åtgärd, som det enligt utskottets mening

finns anledning att redan nu gå vidare med, gäller det i motion

L46 yrkande 30 framlagda förslaget om en utredning med uppgift

att ge förslag om slopad eller nedsatt moms på miljömärkta

varor. Slopad moms på miljömärkta varor skulle också snabbt leda

till effektiva resultat. För det första skulle producenterna i

större utstäckning än för närvarande förse marknaden med

miljömärkta varor. För det andra skulle de konsumenter som

väljer sådana varor direkt kunna få en "premie" för sina

miljövänliga konsumtionsval. Utskottet kan inte se annat än att

det finns all anledning att gå vidare med ett sådant förslag.

Detsamma gäller förslaget i motion Fi417 om ett enkelt och

tydligt system med konsumentinformation och

innehållsdeklarationer, särskilt anpassat för ungdomar.

Också förslagen om ett system för s.k. rättvisemärkning finns

det anledning att titta närmare på. Som framhålls i motion L49

yrkande 31 finns redan sådana system i många andra länder.

Systemet underlättar i allra högsta grad för de konsumenter som

vill få garantier för att de varor de köper från tredje världen

inte har producerats på något oetiskt sätt.

Det bör ankomma på regeringen att vidta erforderliga åtgärder

för att gå vidare enligt de riktlinjer som utskottet nu

redovisat. En tänkbar åtgärd, såvitt utskottet kan se det, vore

att ge tilläggsdirektiv till någon eller några av de utredningar

som nu arbetar med liknade frågor.

När det gäller övriga motionsyrkanden som är aktuella i detta

avsnitt anser utskottet att man tills vidare bör avvakta

resultatet av pågående utredningsarbete -- främst utredningen

rörande en åtgärdsinriktad handlingsplan -- innan några

ytterligare åtgärder från riksdagens sida bör komma till stånd.

dels att utskottets hemställan under 14 bort ha följande

lydelse

14. beträffande konsumenterna och miljön

att riksdagen med bifall till motionerna 1994/95:L49 yrkandena

16, 30 och 31 och 1994/95:Fi417 yrkande 9 samt med avslag på

motionerna 1994/95:L49 yrkandena 3--11, 1994/95:L708 yrkandena

1--3 och 1994/95:L717 yrkandena 2--5 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört.

17. Svanmärkningen (mom. 15)

Yvonne Ruwaida (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 46

börjar med "Utskottet kan" och slutar med "yrkandena 17--29"

bort ha följande lydelse:

Utskottet vill för sin del instämma i den kritik mot det

nuvarande nordiska miljömärkningssystemet som förs fram i motion

L49 yrkandena 17--29. Enligt utskottets mening är ett flertal

olika åtgärder påkallade för att förbättra förhållandena.

Regeringen bör omgående föranstalta om åtgärder för att

förbättra och utveckla systemet. Inom ramen för ett sådant

arbete bör övervägas om man inte bör låta miljömärkningssystemet

få drivas endast av miljö- och konsumentorganisationer.

Härigenom skulle tillskapas garantier för att miljö- och

konsumentintressena verkligen kommer att tas till vara.

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till

motionerna L49 yrkandena 17--29 som sin mening ge regeringen

till känna.

dels att utskottets hemställan under 15 bort ha följande

lydelse:

15. beträffande svanmärkningen

att riksdagen med bifall till motion 1994/95:L49 yrkandena

17--29 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört.

18. Parallella miljömärkningssystem (mom. 16)

Yvonne Ruwaida (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 46

börjar med "När det" och slutar med "yrkande 13" bort ha

följande lydelse:

Enligt utskottets mening finns det all anledning att redan nu

agera i syfte att Sverige och andra länder skall få behålla sina

miljömärkningssystem i framtiden. Det kan nämligen, såvitt

utskottet ser på saken, inte uteslutas att utvecklingen inom EU

kan innebära att nationella miljömärkningssystem kommer att

förbjudas. Inför den utvärdering av EU:s miljömärkningssystem

som kommer att äga rum år 1997 finns det således anledning för

regeringen att agera.

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till

motion Jo685 yrkande 13 som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 16 bort ha följande

lydelse:

16. beträffande parallella miljömärkningssystem

att riksdagen med bifall till motion 1994/95:Jo685 yrkande 13

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

19. Miljömärkningsstyrelsen (mom. 17)

Agne Hansson och Rigmor Ahlstedt (båda c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 47

börjar med "Mot bakgrund" och slutar med "avstyrks följaktligen"

bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening ger det redovisade vid handen att den

nuvarande ordningen innebär risker för att miljö- och

konsumentorganisationer samt småföretagare inte får erforderlig

representation i Miljömärkningsstyrelsen. Det bör ankomma på

regeringen att ta initiativ till att en omförhandling av avtalet

mellan staten och SIS kommer till stånd för att avhjälpa dessa

brister.

Vad utskottet sålunda anfört, med bifall till motion L711

yrkande 7, bör riksdagen som sin mening ge regeringen till

känna.

dels att utskottets hemställan under 17 bort ha följande

lydelse:

17. beträffande Miljömärkningsstyrelsen

att riksdagen med bifall till motion 1994/95:L711 yrkande 7

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

20. Utredningen om konsumentforskning (mom. 20)

Stig Rindborg, Birgit Henriksson, Henrik S Järrel och Göran R

Hedberg (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 50

börjar med "När det" och slutar med "yrkande 8" bort ha följande

lydelse:

Utskottet delar helt den uppfattning som förs fram i motion

L47. Enligt utskottets mening bör utredningen läggas ned. De

frågor som utredningsuppdraget avser kan mycket väl lösas inom

nuvarande forskningsorganisationer.

Vad utskottet sålunda, med bifall till motion L47 yrkande 8,

anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 20 bort ha följande

lydelse:

20. beträffande utredningen om konsumentforskning

att riksdagen med bifall till motion 1994/95:L47 yrkande 8 som

sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

21. Utbildning (mom. 21)

Agne Hansson (c), Yvonne Ruwaida (mp) och Rigmor Ahlstedt (c)

anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 50

börjar med "Som tidigare" och på s. 51 slutar med "anses

erforderligt" bort ha följande lydelse:

Utskottet delar helt de synpunkter som förs fram i motion

L711. Kunskap är, som också framhålls i motionen, den nödvändiga

basen för att tillgodogöra sig information. Eftersom

konsumtionsmönster, attityder och värderingar grundläggs tidigt,

är det viktigt att kunskapen byggs upp i unga år. Att

hemkunskapsundervisningen i grundskolan forfarande finns kvar

är, enligt utskottets mening, helt nödvändigt eftersom den ger

goda baskunskaper.

Enligt utskottets mening är det vidare angeläget att också

lärarutbildningen innehåller konsumentkunskap. Kommunerna måste

självfallet ta ansvar för att resurser avsätts för utbildning av

lärare så att undervisningen får en hög kvalitet och ungdomars

intresse för konsumentkunskap kan tas till vara. Också

betydelsen av att konsumentvägledare har en adekvat

fortbildning bör, enligt utskottets mening, påpekas i detta

sammanhang.

Även om Konsumentverket också på detta område utför ett

förtjänstfullt arbete i många avseenden finns det, enligt

utskottets mening, anledning för regeringen att noga följa dessa

frågor och vidta de åtgärder som förhållandena kan föranleda.

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till

motion L711 yrkandena 9 och 10 som sin mening ge regeringen till

känna.

dels att utskottets hemställan under 21 bort ha följande

lydelse:

21. beträffande utbildning

att riksdagen med bifall till motion 1994/95:L711 yrkandena 9

och 10 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört.

22. Utnyttjande av informationsteknik (mom. 22)

Agne Hansson (c), Yvonne Ruwaida (mp) och Rigmor Ahlstedt (c)

anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 52

börjar med "I likhet" och slutar med "följaktligen

motionsyrkandena" bort ha följande lydelse:

Utskottet erinrar om att regeringen den 19 januari 1995

tillkallat en kommission för att främja en bred användning av

informationsteknik, den s.k. IT-kommissionen (dir. 1995:1).

Kommissionen skall vara rådgivande till regeringen i

övergripande frågor inom informationsteknikens område.

Enligt utskottets mening finns det skäl att låta

IT-kommissionen särskilt undersöka hur den moderna

informationstekniken kan tas till vara i det konsumentpolitiska

arbetet. Som framhålls i motionerna L711 och A807 finns det,

särskilt när det gäller produktinformation, stora fördelar med

den nya tekniken.

En lämplig lösning är enligt utskottets mening att regeringen

genom särskilda tilläggsdirektiv ger IT-kommissionen ett

särskilt uppdrag i enlighet med det anförda.

dels att utskottets hemställan under 22 bort ha följande

lydelse:

22. beträffande utnyttjande av informationsteknik

att riksdagen med bifall till motionerna 1994/95:L711 yrkande

12 och 1994/95:A807 yrkande 11 som sin mening ger regeringen

till känna vad utskottet anfört.

23. Informationsteknikens utbyggnad (mom. 23)

Stig Rindborg (m), Birgit Henriksson (m), Henrik S Järrel (m),

Yvonne Ruwaida (mp) och Göran R Hedberg (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 52

börjar med "Vad särskilt" och på s. 53 slutar med "yrkande 9"

bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening är det angeläget att de spörsmål som

tas upp i motion L701 verkligen kommer att bli föremål för

behandling av IT-kommissionen. För att säkerställa att så blir

fallet vill utskottet för sin del förorda att regeringen genom

tilläggsdirektiv ger kommissionen i uppdrag att föreslå

lösningar som innebär att staten, helt eller delvis, tar på sig

ansvaret för att en erforderlig utbyggnad av infrastrukturen

kommer till stånd.

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till

motion L701 yrkande 9 som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 23 bort ha följande

lydelse:

23. beträffande informationsteknikens utbyggnad

att riksdagen med bifall till motion 1994/95:L701 yrkande 9

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

24. Konsumentverkets framtid (mom. 24)

Stig Rindborg, Birgit Henriksson, Henrik S Järrel och Göran R

Hedberg (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 54

börjar med "Av utskottets" och slutar med "yrkande 8" bort ha

följande lydelse:

Av utskottets tidigare ställningstaganden i frågor som rör det

statliga engagemanget i konsumentpolitiken (se reservation 2)

följer att motionerna L701 yrkandena 3 och 4 samt L47 yrkandena

9--11 bör bifallas. I linje med vad utskottet tidigare anfört

bör således det statliga engagemanget inom konsumentområdet

föras över till andra aktörer, vilka i vart fall på sikt kan

bedriva en både billigare och mera framgångsrik konsumentpolitik

än vad staten någonsin kan göra.

Som framhålls i motion L47 bör omgående vissa ändringar komma

till stånd när det gäller Konsumentverket. Bl.a. bör verket i

större utsträckning än för närvarande intäktsfinansiera sin

verksamhet. Vidare bör vissa verksamheter som Konsumentverket nu

ägnar sig åt helt kunna utgå. Det sistnämnda gäller i hög grad

provningsverksamheten. Sådan verksamhet utförs av en mängd andra

aktörer och något skäl för att också Konsumentverket skall hålla

resurser för sådan verksamhet finns inte, enligt utskottets

mening.

När det gäller det internationella arbetet finns det dessutom

vissa risker förknippade med den nuvarande ordningen. Som

framhålls i motion L701 måste det ankomma på regeringen och

riksdagen att utforma den politik som Sverige skall bedriva i

EU. Med ett alltför stort statligt verk som förhandlar utomlands

finns det vissa risker för en "maktförskjutning", som från många

olika utgångspunkter är klart olämplig.

Det får ankomma på regeringen att med utgångspunkt från dessa

uttalanden vidta erforderliga åtgärder.

Vad som anförts i motion A807 bör enligt utskottets mening,

mot bakgrund av det anförda, inte föranleda någon riksdagens

vidare åtgärd.

dels att utskottets hemställan under 24 bort ha följande

lydelse:

24. beträffande Konsumentverkets framtid

att riksdagen med bifall till motionerna 1994/95:L47 yrkandena

9--11 och 1994/95:L710 yrkandena 3, 4 och 10 samt med avslag på

motion 1994/95:A807 yrkande 8 som sin mening ger regeringen till

känna vad utskottet anfört.

25. Konsumentverkets framtid (mom. 24)

Agne Hansson och Rigmor Ahlstedt (båda c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 54

börjar med "Utskottet förutsätter" och slutar med "yrkande 8"

bort ha följande lydelse:

När det gäller motion A807 kan det enligt utskottets mening

ifrågasättas om inte ett så viktigt konsumentområde som

livsmedelsfrågorna borde ingå i Konsumentverkets ansvarsområde.

Frågor om mat, matkvalitet, livsmedlens ursprung m.m. tilldrar

sig allt större intresse och får i det utvidgade europeiska

samarbetet allt större betydelse. Konsumentverket borde -- som

expert på att företräda konsumenterna -- rimligen ha de bästa

förutsättningarna att företräda konsumenterna också på

livsmedelsområdet.

Mot bakgrund av det anförda anser utskottet att ett särskilt

tillkännagivande från riksdagens sida bör komma till stånd med

innebörd att regeringen i samband med den i propositionen

aviserade genomgången av sektorsmyndigheternas instruktioner

särskilt överväger den fråga som nu har tagits upp.

Utskottets ställningstagande innebär att utskottet tillstyrker

bifall till motion A807 yrkande 8.

När det gäller de övriga motionsyrkandena som behandlas i

detta avsnitt ser utskottet -- mot bakgrund av tidigare gjorda

ställningstaganden -- inte skäl till några tillkännagivanden

från riksdagens sida.

dels att utskottets hemställan under 24 bort ha följande

lydelse:

24. beträffande Konsumentverkets framtid

att riksdagen med bifall till motion 1994/95:A807 yrkande 8

och med avslag på motionerna 1994/95:L47 yrkandena 9--11 och

1994/95:L701 yrkandena 3, 4 och 10 som sin mening ger regeringen

till känna vad utskottet anfört.

26. Konsumentverkets arbetsuppgifter (mom. 25)

Agne Hansson och Rigmor Ahlstedt (båda c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 55

börjar med "Med anledning" och slutar med "yrkande 3" bort ha

följande lydelse:

Utskottet har samma uppfattning som motionärerna i motion L711

och anser således att ett tillkännagivande från riksdagens sida

är påkallat för att få till stånd åtgärder i syfte att öka

antalet ingripanden mot ovederhäftig och otillbörlig TV-reklam.

I övrigt bör de motioner som behandlas i detta avsnitt inte

föranleda någon riksdagens vidare åtgärd.

dels att utskottets hemställan under 25 bort ha följande

lydelse:

25. beträffande Konsumentverkets arbetsuppgifter

att riksdagen med bifall till motion 1994/95:L711 yrkande 11

samt med avslag på motionerna 1994/95:L714 yrkandena 1 och 4 och

1994/95:K409 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till känna

vad utskottet anfört.

27. Konsumentverkets arbetsuppgifter (mom. 25)

Yvonne Ruwaida (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 55

börjar med "Också med" och slutar med "yrkande 3" bort ha

följande lydelse:

Med anledning av vad som anförts i motion L714 vill utskottet

hänvisa till Konsumentverkets senaste årsredovisning. Av

redovisningen framgår att verket under det förra budgetåret på

eget initiativ kontrollerat 45 CE-märkta leksakers säkerhet.

Verket har därvid konstaterat tydliga brister i säkerheten. Med

anledning härav har Konsumentverket som enda åtgärd kontaktat

branschen för att få till stånd s.k. egenåtgärder.

Enligt utskottets mening är Konsumentverkets åtgärder

otillräckliga. Det redovisade bör föranleda att regeringen

omgående vidtar sådana åtgärder som föreslås i motion L714.

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till

motion L714 yrkandena 1 och 4 som sin mening ge regeringen till

känna.

Övriga motioner som behandlas i detta avsnitt bör inte

föranleda någon riksdagens vidare åtgärd.

dels att utskottets hemställan under 25 bort ha följande

lydelse:

25. beträffande Konsumentverkets arbetsuppgifter

att riksdagen med bifall till motion 1994/95:L714 yrkandena 1

och 4 samt med avslag på motionerna 1994/95:L711 yrkande 11 och

1994/95:K409 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till känna

vad utskottet anfört.

28. Konsumentombudsmannens verksamhet (mom. 26)

Stig Rindborg, Birgit Henriksson, Henrik S Järrel och Göran R

Hedberg (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 56

börjar med "Utskottet vill" och slutar med "yrkande 5" bort ha

följande lydelse:

Utskottet delar den uppfattning som förs fram i motion L701.

Enligt utskottets mening kan det av en mängd olika skäl

ifrågasättas om den nuvarande ordningen med en KO som tillika är

chef för Konsumentverket är lämplig. Det är emellertid inte bara

en fråga om lämplighet. Genom att KO i sin egenskap av part i

Marknadsdomstolen kan åberopa regler som han i sin egenskap av

generaldirektör för Konsumentverket själv utfärdat finns det

också rättssäkerhetsaspekter på frågan.

Mot bakgrund av det anförda anser utskottet att det finns

behov av en särskild utredning i frågan.

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till

motion L701 yrkande 5 som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 26 bort ha följande

lydelse:

26. beträffande Konsumentombudsmannens verksamhet

att riksdagen med bifall till motion 1994/95:L701 yrkande 5

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

29. Nedläggning av Allmänna reklamationsnämnden (mom. 27)

Stig Rindborg, Birgit Henriksson, Henrik S Järrel och Göran R

Hedberg (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 57

börjar med "Utskottet anser" och slutar med "yrkande 12" bort ha

följande lydelse:

Utskottet delar de synpunkter som förs fram i motion L47.

Enligt utskottets mening har utvecklingen numera gått dithän att

man i dag med fog kan ifrågasätta om Allmänna

reklamationsnämnden verkligen behövs i framtiden. Numera löser

många kommuner själva en stor del av alla tvister som uppkommer

mellan konsumenter och näringsidkare. Därtill kommer ett växande

antal s.k. egenåtgärder, varigenom näringslivet självt skapar

olika organ för tvistlösningar på konsumentområdet. Dessutom kan

Allmänna reklamationsnämndens blotta existens verka hindrande

för att ytterligare branschvisa nämnder för

reklamationshanteringar inrättas.

Sammanfattningvis anser utskottet att Allmänna

reklamationsnämnden bör avskaffas. Det får ankomma på regeringen

att föranstalta därom.

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till

motion L48 yrkande 12 som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 27 bort ha följande

lydelse:

27. beträffande nedläggning av Allmänna

reklamationsnämnden

att riksdagen med bifall till motion 1994/95:L47 yrkande 12

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

30. Anslag till Konsumentverket, m.m. (mom. 30 och 32)

Stig Rindborg, Birgit Henriksson, Henrik S Järrel och Göran R

Hedberg (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 58

börjar med "Utskottet finner" och slutar med "motion L709" bort

ha följande lydelse:

I linje med vad utskottet anfört ovan (se reservation 2) bör

riksdagen redan nu besluta om såväl vissa anslagsminskningar för

Konsumentverkets del kommande budgetår som vissa

besparingsåtgärder på hela konsumentområdet för de därefter

kommande budgetåren.

De förslag som läggs fram i motionerna L709 och i L47 yrkande

13 framstår enligt utskottets mening som väl avvägda med

beaktande av det statsfinansiella läget och de

ställningstaganden som utskottet gjort tidigare när det gäller

den framtida konsumentpolitiken.

dels att utskottets hemställan under 30 bort ha följande

lydelse:

30. beträffande anslag till Konsumentverket

att riksdagen med bifall till motion 1994/95:L47 yrkande 13

och med avslag på motion 1994/95:Fi34 yrkande 39 i denna del

till Konsumentverket för budgetåret 1995/96 under trettonde

huvudtiteln -- med ändring av vad riksdagen tidigare beslutat

(bet. 1994/95:LU19, rskr. 222) -- anvisar ett i förhållande till

nämnda beslut med 10 000 000 kr minskat ramanslag på

91 687 000 kr.

dels att utskottets hemställan under 32 bort ha följande

lydelse.

32. beträffande inriktningen av besparingsåtgärder inom

konsumentområdet

att riksdagen med bifall till motion 1994/95:L709 och med

anledning av proposition 1994/95:100 bilaga 14 godkänner

inriktningen av de besparingsåtgärder inom konsumentområdet för

budgetåren 1997 och 1998 som utskottet förordat.

31. Anslag till Konsumentverket, m.m. (mom. 30 och 31)

Yvonne Ruwaida (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 58

börjar med "Utskottet finner" och slutar med "yrkande 39" bort

ha följande

lydelse:

Utskottet anser att det föreligger ett behov av

anslagsförstärkningar både när det gäller Konsumentverket och

stödet till konsumentorganisationer och finner att förslagen i

motion Fi34 bör kunna godtas.

dels att utskottets hemställan under 30 bort ha följande

lydelse:

30. beträffande anslag till Konsumentverket

att riksdagen med bifall till motion 1994/95:Fi34 yrkande 39 i

denna del och med avslag på motion 1994/95:L47 yrkande 13 till

Konsumentverket för budgetåret 1995/96 under trettonde

huvudtiteln -- utöver av riksdagen tidigare anvisade medel (bet.

1994/95:LU19, rskr. 222) -- anvisar ett ramanslag på

7 000 000 kr.

dels att utskottets hemställan under 31 bort ha följande

lydelse:

31. beträffande stöd till konsumentorganisationer

att riksdagen med bifall till motion 1994/95:Fi34 yrkande 39 i

denna del samt med anledning av motion 1994/95:Fi33 yrkande 52

till Stöd till konsumentorganisationer för budgetåret

1995/96 under trettonde huvudtiteln -- utöver av riksdagen

tidigare anvisade medel (bet. 1994/95:LU19, rskr. 222) --

anvisar ett reservationsanslag på 3 000 000 kr.

32. Stöd till konsumentorganisationer (mom. 31)

Tanja Linderborg (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 58

börjar med "Utskottet finner" och slutar med "yrkande 39" bort

ha följande lydelse:

Utskottet anser att det föreligger ett behov av vissa

anslagsförstärkningar när det gäller stödet till

konsumentorganisationer och finner att förslaget i motion Fi33

bör kunna godtas.

dels att utskottets hemställan under 31 bort ha följande

lydelse:

31. beträffande stöd till konsumentorganisationer

att riksdagen med bifall till motion 1994/95:Fi33 yrkande 52

och med anledning av motion 1994/95:Fi34 yrkande 39 till Stöd

till konsumentorganisationer för budgetåret 1995/96 under

trettonde huvudtiteln -- utöver av riksdagen tidigare anvisade

medel (bet. 1994/95:LU19, rskr. 222) -- anvisar ett

reservationsanslag på 2 000 000 kr.

33. Konsumentlagstiftningens inriktning (mom. 33)

Stig Rindborg, Birgit Henriksson, Henrik S Järrel och Göran R

Hedberg (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 59

börjar med "Enligt utskottets" och slutar med "yrkande 8" bort

ha följande lydelse:

Utskottet anser för sin del att riksdagen bör ställa sig bakom

de tankegångar som förs fram i motion L701. Enligt utskottets

mening är det särskilt viktigt att det framtida

lagstiftningsarbetet på konsumentområdet är inriktat på att

främja individernas valfrihet.

Utöver vad som anförs i motionen vill utskottet peka på att

konsumentskyddet i många europeiska länder inte kan anses sämre

än det i Sverige trots att man i dessa länder saknar

motsvarighet till den svenska konsumentskyddslagstiftningen.

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till

motion L701 yrkande 8 som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 33 bort ha följande

lydelse:

33. beträffande konsumentlagstiftningens inriktning

att riksdagen med bifall till motion 1994/95:L701 yrkande 8

som sin meningen ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

34. Produktsäkerhetslagen (mom. 34)

Yvonne Ruwaida (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 60

börjar med "Utskottet utgår" och slutar med "yrkande 2" bort ha

följande lydelse:

Enligt utskottets mening är det angeläget att regeringen

snarast framlägger ett förslag om ändringar i

produktsäkerhetslagen i enlighet med riksdagens tillkännagivande

år 1988.

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till

motion L701 yrkande 2 som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 34 bort ha följande

lydelse:

34. beträffande produktsäkerhetslagen

att riksdagen med bifall till motion 1994/95:L701 yrkande 2

som sin meningen ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

35. Direktreklam (mom. 38)

Yvonne Ruwaida (mp) anser

dels att den del av utskottets ytttrande som på s. 63

börjar med "Motionsyrkanden liknande" och slutar med "yrkande

13" bort ha följande lydelse:

Utskottet ansluter sig till den principiella uppfattning som

förs fram i motionerna L717 och L49. Reklamen har numera nått en

sådan omfattning och intensitet att åtgärder är påkallade i

syfte att åstadkomma en begränsning. De ständiga uppmaningar

till köp som i dag förekommer i bl.a. direktreklam är svåra att

freda sig från och kan karaktäriseras som ett slags

informationstvång.

Enligt utskottets mening finns det mot denna bakgrund starka

skäl för åtgärder av olika slag för att begränsa reklamen, och

utskottet ser positivt på det förslag som förs fram i motionerna

L717 och L49. Det får ankomma på regeringen att efter sedvanligt

utredningsarbete framlägga erforderliga lagförslag.

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till

motionerna L49 yrkande 8 och L717 yrkande 8 som sin mening ge

regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 38 bort ha följande

lydelse:

38. beträffande direktreklam

att riksdagen med bifall till motion 1994/95:L49 yrkande 13

och 1994/95:L717 yrkande 8 som sin mening ger regeringen till

känna vad utskottet anfört.

36. Diskriminerande reklam (mom. 39)

Yvonne Ruwaida (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 63

börjar med "Utskottet erinrar" och på s. 64 slutar med "yrkande

14" bort ha följande lydelse:

Lagutskottet delar helt motionärernas uppfattning att reklam

med inslag av diskriminering i alla dess olika former är

oacceptabelt. Sjävfallet skall reklamen liksom annan information

i samhället återspegla ett livsmönster som bygger på principen

om människors lika värde oavsett t.ex. kön, nationalitet,

religion eller ålder. Många känner sig kränkta av

framställningar av kvinnor som rena sexualobjekt liksom av

reklam som innehåller inslag av etnisk diskriminering. I likhet

med vad som anförs i motion L49 yrkande 14 anser utskottet att

diskriminerande reklam under inga förhållanden bör accepteras.

Med hänsyn till det anförda och med beaktande av att

näringslivets egenåtgärder knappast kan anses ha varit

tillräckligt effektiva föreligger enligt utskottets mening ett

angeläget lagstiftningsbehov.

I sammanhanget vill utskottet vidare erinra om rättsläget i de

övriga nordiska länderna. I Norge finns loven av 16 juni 1972 om

kontroll med markedsføring og avtalevilkår, bestämmelser som ger

möjlighet till ingripanden mot både kränkande och

schabloniserande reklam. Finlands marknadsrättsliga lagstiftning

överensstämmer i stor utsträckning med den svenska. Den

finländska konsumentskyddslagen innehåller en generalklausul (2

kap. 1 §) som stadgar att ett förfarande som strider mot god

sed eller eljest är otillbörligt mot konsumenter inte får

användas vid marknadsföringen. Under våren 1994 har den

finländska Marknadsdomstolens majoritet i ett beslut funnit att

generalklausulen är tillämplig på kränkande könsdiskriminerande

reklam. Enligt 1 § i den danska marknadsföringslagen är det

förbjudet att i näringsverksamhet företa handlingar som strider

mot god marknadsföringsetik. Denna bestämmelse kan utgöra grund

för ingripande mot all diskriminerande reklam. I den isländska

jämställdhetslagen, nr 65/1985, finns en bestämmelse som kan ge

stöd för ingripande mot både kränkande och schabloniserande

reklam. Utskottet konstaterar således att Sverige är det enda

nordiska land som saknar lagstiftning som gör det möjligt att

ingripa mot könsdiskriminerande reklam.

Det får numera anses vara klarlagt att en laglig möjlighet

till ingripanden mot diskriminerande reklam kräver

grundlagsändringar. Denna omständighet utgör emellertid, enligt

utskottets mening, inte något skäl mot att lagstiftning kommer

till stånd. I andra sammanhang har det vid flera tillfällen

visat sig att grundlagar behöver ändras för att möjliggöra

angelägen lagstiftning. Till saken hör också att det inte kommer

att bli fråga om några mer ingripande inskränkningar i

tryckfrihetsrättens eller yttrandefrihetsrättens grundvalar.

Enligt utskottets mening bör regeringen snarast återkomma till

riksdagen med förslag till lagstiftning mot diskriminerande

marknadsföring samt med förslag till sådana grundlagsändringar

som kan bli nödvändiga på grund av denna lagstiftning.

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen som sin mening ge

regeringen till känna. Ställningstagandet innebär att utskottet

tillstyrker bifall till motion L49 yrkande 14.

dels att utskottets hemställan under 39 bort ha följande

lydelse:

39. beträffande diskriminerande reklam

att riksdagen med bifall till motion 1994/95:L49 yrkande 14

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

Särskilda yttranden

1. Principiella och övergripande frågor, m.m.

Agne Hansson och Rigmor Ahlstedt (båda c) anför:

I ärendet framlagda förslag om nya konsumentpolitiska

riktlinjer innebär, enligt vår mening, att arbetet nu kan

utvecklas i syfte att främja utvecklingen för en god miljö och

på sikt inlemma konsumentpolitiken i det s.k.

kretsloppssamhället. Vidare kan konsumenternas ställning stärkas

på marknaden och en konsumentmedveten strategi utvecklas i det

internationella arbetet, inte minst i EU-sammanhang. Vi anser

emellertid att det är beklagligt att arbetet kommit att

fördröjas genom att den nuvarande regeringen återkallade den av

den förra regeringen framlagda propositionen. Innehållsmässigt

föreligger inte så stora skillnader mellan de båda

propositionerna att åtgärden egentligen var påkallad.

Den förevarande propositionens förslag till mål och inriktning

för konsumentpolitiken är i stort sett identiska med vad vi

föreslagit i vår motion L711, väckt under den allmänna

motionstiden år 1995. I den nämnda motionen görs dock ett

tydligare uttalande när det gäller miljömålets prioritering.

Dessutom innebär motionen en i förhållande till propositionen

tydligare åtgärdsinriktning mot ett konsumentanpassat

kretsloppssamhälle. Vi har dock inte funnit skäl att i detta

sammanhang framhärda genom att avge en reservation.

Vidare konstaterar vi att regeringen nu tillkallat en rad

utredningar, bl.a. på miljöområdet, i syfte att mer eller mindre

konkretisera konsumentpolitiken i efterhand. Enligt vår mening

borde konkreta åtgärder redan nu ha kunnat formuleras och komma

till uttryck i klara beslut. Utredningsresultaten kan

emellertid, även om det kommer att ta viss tid, leda fram till

sådana beslut som överensstämmer med våra uppfattningar. Mot den

bakgrunden har vi avstått från att genom reservationer följa upp

vissa av våra motionskrav. Vi utgår emellertid från att det

pågående utredningsarbetet skall resultera i ett sådant

heltäckande konsumentpolitiskt program som förordas i motion

A807.

En särskilt viktig uppgift -- inte minst efter Sveriges

inträde i EU -- är att noga följa den konsumentpolitiska

utvecklingen. Sverige bör verka för att konsumentpolitiken inom

EU stärks, vilket vi också framhållit motionsvägen. Med hänsyn

till det tillkännagivande i frågan som riksdagen gjorde i

december 1994, vilket överensstämmer med våra önskemål, har vi

inte funnit anledning att reservera oss i den frågan heller. Vi

utgår från att regeringen följer upp frågorna och noga överväger

vilka olika insatser som bör komma till stånd samt redovisar

resultatet till riksdagen. Mot bakgrund härav och med hänsyn

till den beredningsordning som gäller för riksdagens inflytande

i EU-frågor ansluter vi oss till utskottets ställningstagande i

dessa delar.

Beträffande frågan om åtgärder mot diskriminerande reklam (se

motion L49 yrkande 14 av Yvonne Ruwaida och Birger Schlaug) har

vi fortfarande samma inställning som vi redovisade för två

månader sedan i lagutskottets betänkande 1994/95:LU16,

reservation nr 3. Vi anser således att åtgärder är påkallade för

att få till stånd ett förbud mot sådan reklam. Med hänsyn till

att riksdagen så nyligen behandlat denna fråga har vi inte

funnit anledning att i en ny reservation upprepa vårt

ställningstagande.

2. Konsumentpolitiskt arbete inom EU, m.m.

Tanja Linderborg (v) anför:

När det gäller Vänsterpartiets motion L708, som väcktes under

den allmänna motionstiden år 1995, har jag, såsom framgår av

betänkandet, valt att inte reservera mig. Enligt min mening bör

man nu avvakta resultatet av utredningen om hur miljömålet i

konsumentpolitiken skall uppnås. Vidare bör man på samma sätt

avvakta vad den särskilda arbetsgrupp som skall utarbeta en

strategi för det svenska EU-arbetet på konsumentområdet kommer

fram till. Om det visar sig att Vänsterpartiets yrkanden, såsom

de framställts i motion L708, inte blir tillgodosedda i

utredningsarbetet återkommer vi självfallet i dessa frågor.

Beträffande motionsyrkandet som gäller diskriminerande reklam

har jag samma uppfattning nu som tidigare. Jag anser således att

den bör förbjudas och hänvisar till reservation 2 i

lagutskottets betänkande 1994/95:LU16, s. 37. Jag utgår från att

de flesta av kammarens ledamöter har samma uppfattning som man

hade för sex veckor sedan. Av den anledningen har jag inte

funnit skäl att i detta ärende på nytt avge en reservation.

3. EG:s skaderapporteringssystem, m.m.

Stig Rindborg, Birgit Henriksson, Henrik S Järrel och Göran R

Hedberg (alla m) anför:

I detta yttrande berörs tre frågor som vi av olika skäl inte

funnit anledning att ta upp i särskilda reservationer.

Den första frågan gäller EG:s skaderapporteringssystem,

EHLASS. Här har vi den uppfattningen att EHLASS framstår som en

synnerligen värdefull kunskapskälla i det framtida

produktsäkerhetsarbetet. Vidare anser vi att det föreligger ett

behov från riksdagens sida att få ytterligare information om

systemet. Vi utgår emellertid från att regeringen i lämpligt

sammanhang kommer att lämna sådan information, och något

tillkännagivande är därför nu inte erforderligt.

Den andra frågan gäller skuldsaneringslagen. I den frågan har

vi samma uppfattning som vi tidigare under våren redovisat i

lagutskottets betänkande 1994/95:LU23 reservation 1. Vi anser

således alltjämt att lagen bör upphävas.

Den sista frågan gäller grupptalan. Vi ser det som synnerligen

angeläget att regeringen med skyndsamhet tar sig an

utredningsförslaget och lägger fram erforderliga lagförslag. Om

utredningsförslaget genomförs kommer grupptalan att kunna väckas

i allmän domstol, vilket enligt vår mening innebär betydande

fördelar inte minst på konsumentområdet. Att vi i denna del

slutligt stannat för att inte avge någon reservation hänger

samman med att frågan om införande av grupptalan närmast

ankommer på justitieutskottet att bereda.

Innehållsförteckning

Sammanfattning 1

Propositionerna 2

Proposition 1994/95:100 bilaga 14 2

Proposition 1994/95:140 2

Motionerna 3

Motioner väckta med anledning av proposition 1994/95:140 3

Motioner väckta med anledning av proposition 1994/95:150 6

Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1994/95 6

Utskottet 10

Betänkandets innehåll och disposition 10

Allmän bakgrund 11

Inledning 11

Konsumentpolitiska riktlinjer 12

Konsumenträttslig lagstiftning 13

Konsumentpolitiska aktörer 14

Särskilda anslag på konsumentområdet 17

Konsumentpolitiska kommittén 17

1994 års proposition 18

1995 års proposition (prop. 1994/95:140) 18

Propositionernas huvudsakliga innehåll 18

Proposition 1994/95:100 bilaga 14 (delvis) 18

Proposition 1994/95:140 18

Allmänna överväganden 20

Konsumentpolitikens mål 23

Prioriterade områden 26

Konsumentinflytande och konsumentengagemang 27

Ungdomar och konsumtion 30

Lokal konsumentverksamhet 32

Internationellt arbete 36

Konsumenterna och miljön 41

Miljömärkningssystemen 45

Brukarkrav vid avregleringar m.m. 47

Forskning 48

Utbildning 50

Informationsteknik i konsumentarbetet 52

Konsumentverket 53

Konsumentombudsmannen (KO) 56

Allmänna reklamationsnämnden, m.m. 57

Anslagsfrågor 57

Konsumenträttslig lagstiftning 58

Inledning 58

Lagstiftningens inriktning 59

Produktsäkerhetslagen 59

Skuldsaneringslagen 61

Grupptalan 61

Konsumentskydd vid säljarens konkurs 62

Direktreklam 63

Diskriminerande reklam 64

Fastighetsvärderare 64

Insyn i och kontroll av välgörenhetsinsamlingar 65

Kunskapen om konsumentköplagen 66

Hemställan 66

Reservationer70

1. Principiella och övergripande frågor (fp) 70

2. Principiella och övergripande frågor (m) 72

3. Konsumentpolitikens mål och inriktning (m) 74

4. Konsumentpolitikens mål och inriktning (mp) 74

5. Frivilligorganisationernas ansvar (m) 75

6. Konsumentinflytande och konsumentengagemang (fp) 76

7. Konsumentinflytande och konsumentengagemang (c, mp)

76

8. Information till ungdomar (m) 77

9. Ledamöter i Sveriges konsumentråd (mp) 78

10. Skolundervisning i konsumentkunskap (mp) 78

11. Ny modell för kommunal konsumentverksamhet (m) 78

12. Stöd till kommunal konsumentverksamhet (c, mp) 79

13. Konsumentpolitiskt arbete inom EU (m) 80

14. Konsumentpolitiskt arbete inom EU (c) 80

15. EG:s skaderapporteringssystem (mp) 81

16. Konsumenterna och miljön (mp) 81

17. Svanmärkningen (mp) 82

18. Parallella miljömärkningssystem (mp) 83

19. Miljömärkningsstyrelsen (c) 83

20. Utredningen om konsumentforskning (m) 84

21. Utbildning (c, mp) 84

22. Utnyttjande av informationsteknik (c, mp) 85

23. Informationsteknikens utbyggnad (m, mp) 85

24. Konsumentverkets framtid (m) 86

25. Konsumentverkets framtid (c) 87

26. Konsumentverkets arbetsuppgifter (c) 87

27. Konsumentverkets arbetsuppgifter (mp) 88

28. Konsumentombudsmannens verksamhet (m) 88

29. Nedläggning av Allmänna reklamationsnämnden (m) 89

30. Anslag till Konsumentverket, m.m. (m) 89

31. Anslag till Konsumentverket, m.m. (mp) 90

32. Stöd till konsumentorganisationer (v) 91

33. Konsumentlagstiftningens inriktning (m) 91

34. Produktsäkerhetslagen (mp) 92

35. Direktreklam (mp) 92

36. Diskriminerande reklam (mp) 93

Särskilda yttranden 94

1. Principiella och övergripande frågor, m.m. (c) 94

2. Konsumentpolitiskt arbete inom EU, m.m. (v) 95

3. EG:s skaderapporteringssystem, m.m. (m) 95

Bilaga Utredningar från riksdagen (1994/95:URD2)

Lagutskottet -- Kunskapen om konsumentköplagen hos konsumenter

och detaljister 97