Bet. 1994/95:LU7

Lagutskottets betänkande

1994/95:LU07

Översyn av varumärkeslagen m.m.

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Utskottet

Hemställan

Bilaga

1994/95

LU7

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet regeringens proposition

1994/95:59 Översyn av varumärkeslagen m.m. Madridsystemet. I

propositionen föreslås att Sverige i enlighet med åtagande i

EES-avtalet ansluter sig till 1989 års protokoll till

Madridöverenskommelsen om den internationella registreringen av

varumärken. En anslutning till protokollet kommer att göra det

möjligt för svenska företag att få skydd för sina varumärken i

flera olika länder genom ett enda registreringsförfarande hos

den internationella byrån vid Världsorganisationen för den

intellektuella äganderätten (WIPO) i Genève i stället för ett

erforderligt antal nationella registreringar, vilket krävs

enligt nuvarande ordning. Propositionen innehåller förslag till

den lagstiftning som krävs för ett tillträde till protokollet.

I propositionen tas även vissa andra frågor upp. Sålunda

föreslås bl.a. att möjligheterna att få skydd för

varukännetecken genom inarbetning vidgas samt att

invändningsförfarandet i anslutning till en ansökan om

registrering skall läggas efter registreringen i stället för som

nu före.

De ändringar som rör tillträdet till Madridprotokollet

föreslås träda i kraft den dag regeringen bestämmer och övriga

ändringar den 1 januari 1995.

Inga motioner har väckts med anledning av propositionen.

I en skrivelse har Sveriges Industriförbund, Stockholms

Handelskammare och Svenska Föreningen för Industriellt

Rättsskydd närmare utvecklat och preciserat organisationernas

gemensamma syn i vissa frågor som tidigare väckts under

remissbehandlingen av förslaget. Marianne Levin, professor i

civilrätt och föreståndare för Institutet för Immaterialrätt vid

Stockholms universitet, har i en egen skrivelse ställt sig bakom

de synpunkter som redovisas i nämnda skrivelse.

Propositionen

I propositionen föreslår regeringen (Justitiedepartementet)

1. att riksdagen godkänner protokollet den 27 juni 1989 till

Madridöverenskommelsen om den internationella registreringen av

varumärken den 14 april 1891, med förklaring

a) att även senare designeringar som grundas på en svensk

nationell ansökan om registrering eller en svensk nationell

registrering skall inges till Patent- och registreringsverket,

b) att tidsfristen för att medge verkan av en internationell

varumärkesregistrering i Sverige skall vara 18 månader och att,

i fall då en vägran att medge verkan grundas på en invändning,

sådan underrättelse kan komma att lämnas efter

18-månadersfristens utgång,

c) att engelska skall användas som arbetsspråk,

d) att Sverige i fråga om internationella

varumärkesregistreringar som skall gälla här i landet och i

fråga om förnyelse av sådana registreringar i stället för en

andel av inkomsten från tilläggsavgifter och kompletterande

avgifter önskar erhålla en individuell avgift,

2. att riksdagen antar det i propositionen framlagda förslaget

till

lag om ändring i varumärkeslagen (1960:644),

3. att riksdagen antar det i propositionen framlagda förslaget

till

lag om ändring i firmalagen (1974:156).

Över lagförslagen har Lagrådets yttrande inhämtats.

Lagförslagen har intagits som bilaga till betänkandet.

Utskottet

Inledning

Immaterialrätt är en sammanhållande beteckning för det

rättsområde inom civilrätten som behandlar skyddet för

intellektuella prestationer och kännetecken. De

immaterialrättsliga reglerna ställer upp skydd mot kopiering och

efterbildning utan samtycke av rättighetshavaren och mot annat

otillbörligt utnyttjande. Immaterialrätten är uppbyggd på flera

olika lagar om ensamrätt till vissa slag av intellektuella

prestationer och till kännetecken. I regel finns en särskild

immaterialrättslig lag om varje typ av rättighet. Detta har sin

främsta orsak i att de olika rättighetstyperna uppvisar särdrag

sinsemellan, såväl när det gäller förutsättningarna för skydd

som beträffande skyddets omfattning och varaktighet. På det

immaterialrättsliga området dras en grundläggande skiljelinje

mellan upphovsrätt och industriellt rättsskydd.

Den egentliga upphovsrätten, rätten till litterära,

konstnärliga och musikaliska verk samt rätten till datorprogram,

regleras i upphovsrättslagen. Sedan den 1 april 1994 är även

reglerna om rätten till fotografisk bild integrerade i

upphovsrättslagen. Det är inte bara rätten för skapande

konstnärer m.fl. som regleras i upphovsrättslagen. Den tar upp

även vissa upphovsrätten närstående rättigheter, såsom

rättsskyddet för bl.a. utövande konstnärer.

Det industriella rättsskyddet behandlas i flera olika lagar.

Patenträtten, dvs. rätten till uppfinningar, regleras i

patentlagen medan rätten till nya växtsorter behandlas i

växtförädlarrättslagen. För mönsterrätten, dvs. rätten till en

varas utseende och ornament, finns regler i mönsterskyddslagen.

I varumärkeslagen regleras skyddet för varumärken och andra

varukännetecken. Bestämmelser om rätten till firma och andra

näringskännetecken finns i firmalagen. När det gäller regler om

annan känneteckensrätt såsom rätten till egenartade namn och

titlar på litterära och konstnärliga verk återfinns dessa i

namnlagen resp. upphovsrättslagen.

Genom lagen om skydd för kretsmönster i halvledarprodukter har

skapats en särskild immateriell rätt vid sidan av de nuvarande

industriella rättigheterna och upphovsrätten.

Som en övergripande beteckning för varumärkesrätt, firmarätt

och andra typer av rättsskydd för individualiseringsmedel

används begreppet känneteckensrätt. Från skilda utgångspunkter

kan olika skiljelinjer dras mellan skyddet för intellektuella

prestationer (upphovsrätt, patenträtt, växtförädlarrätt och

mönsterrätt) och skyddet för kännetecken. Skyddet för

kretsmönster får i det sammanhanget hänföras till den förra

kategorin.

Varumärkeslagen trädde i kraft den 1 januari 1961, och den har

i sina huvuddrag inte ändrats sedan dess. Dock har under den tid

lagen varit i kraft en betydande utveckling ägt rum.

Varumärkenas funktion i det moderna samhället har delvis ändrats

jämfört med förhållandena vid lagens tillkomst. Ett varumärke

betraktades tidigare endast som ett tillbehör till en rörelse

och ägnat att särskilja innehavarens varor från andras. Många

varumärken används emellertid numera inte för att på detta sätt

utmärka ett kommersiellt ursprung. Ofta anses det likgiltigt vem

som har producerat de varor som försetts med ett visst

varumärke. I stället har många märken erhållit en självständig

symbolisk karaktär och en karaktäristisk profil som är oberoende

av de varor och tjänster för vilka de avses att bli använda.

Dessa varumärken har därigenom kommit att representera ett

självständigt kommersiellt värde, ofta till följd av betydande

investeringar, vilket kan vara skyddsvärt gentemot annans

utnyttjande även om detta faller utanför bestämda varu- eller

tjänstekategorier.

Genom ändringar i varumärkeslagen med anledning av de

åtaganden som Sverige gjort i avtalet om Europeiska ekonomiska

samarbetsområdet (EES-avtalet), vilka ändringar trädde i kraft

den 1 januari 1993, utökades möjligheterna att få även grafiska

tecken godkända som varumärken samt skärptes användningstvånget

för varumärken.

EES-avtalet ställer också krav på att Sverige senast den 1

januari 1995 ansluter sig till det s.k. Madridprotokollet om

internationell registrering av varumärken. Ett sådant tillträde

kräver ändringar i varumärkeslagen.

Utskottet kommer nedan -- efter en redovisning av

propositionens huvudsakliga innehåll -- att behandla

Madridsystemet, dvs. Madridöverenskommelsen om den

internationella registreringen av varumärken

(Madridöverenskommelsen) och protokollet till

Madridöverenskommelsen (Madridprotokollet) jämte vissa övriga

frågor som särskilt tilldragit sig utskottets intresse.

Propositionens huvudsakliga innehåll

Förslag läggs fram om Sveriges anslutning till

Madridprotokollet och den lagstiftning som behövs för ett

tillträde till protokollet. Vidare föreslås att

registreringsförfarandet ändras så att registrering sker innan

invändningsförfarandet inleds och omedelbart efter det att

officialgranskningen avseende såväl absoluta som relativa

registreringshinder har skett. När det gäller skydd för

varukännetecken utan registrering skall det enligt förslaget

inte längre fordras att kännetecknet är allmänt känt som

beteckning för innehavarens varor. Ett kännetecken skall anses

inarbetat när det är känt som ett varumärke för de varor det

avser inom en betydande del av den krets till vilken det riktar

sig. En annan nyhet är att det i en registreringsansökan skall

anges de varor eller tjänster för vilka märket söks registrerat

och de klasser till vilka varorna eller tjänsterna hör. Enbart

ett angivande av klasser skall inte längre vara tillräckligt.

Slutligen föreslås att firmalagens regler om inarbetning ändras

så att de stämmer överens med varumärkeslagens regler. På

motsvarande sätt som har gjorts i varumärkeslagen föreslås att

det särskilda kravet i firmalagen på särskiljningsförmåga för

bokstäver och siffror tas bort.

Madridsystemet

Skydd genom registrering för ett varumärke förutsätter som

huvudregel att en nationell ansökan görs hos landets

varumärkesmyndighet. Myndigheten beslutar sedan om registrering

av märket för den tid som är bestämd i landets varumärkeslag.

Den som vill ha skydd för ett varumärke i flera länder måste

göra ett antal nationella ansökningar enligt de formkrav och på

de språk som gäller i varje land och mot betalning av de

föreskrivna nationella avgifterna. För de varumärkeshavare som

önskar skydd i flera länder är systemet med nationella

ansökningar och registreringar komplicerat, tidsödande och

dyrbart. Av det skälet har vissa internationella

registreringssystem för varumärken etablerats. I sådana system

behöver märkeshavaren bara göra en ansökan och betala en avgift

för att få en registrering med samma giltighetstid i alla de

länder i vilka varumärket önskas skyddat. De viktigaste av dessa

internationella system är de som bygger på

Madridöverenskommelsen om den internationella registreringen av

varumärken (Madridöverenskommelsen) resp. protokollet till

Madridöverenskommelsen (Madridprotokollet).

Madridöverenskommelsen trädde i kraft redan 1892. Trots att

överenskommelsen har varit i kraft i mer än 100 år är för

närvarande endast ett drygt 40-tal stater anslutna till den.

Flera länder med ett stort antal varumärken, däribland Förenta

staterna, Japan och Storbritannien, har inte tillträtt

överenskommelsen. Inte heller de nordiska länderna har gjort

det. Mot den bakgrunden har år 1989 antagits ett protokoll till

Madridöverenskommelsen bestående av 16 artiklar. Genom

protokollet har skapats ett system för internationell

varumärkesregistrering, vilket i sina huvuddrag stämmer överens

med Madridöverenskommelsen. Protokollet har skrivits under av 28

stater, bland dem de nordiska länderna med undantag för Island

och Norge. Protokollet träder i kraft tre månader efter det att

fyra tillträdesinstrument har deponerats hos WIPO:s

generaldirektör, under förutsättning att ett av dessa instrument

kommer från ett land som är medlem av Madridöverenskommelsen och

ett instrument från ett annat land som inte är sådan medlem

eller från en mellanstatlig organisation. Protokollet har

hittills ratificerats endast av Spanien och har således ännu

inte trätt i kraft.

En internationell ansökning om registrering enligt

Madridöverenskommelsen måste grundas på en nationell

registrering av ett varumärke hos en avtalsslutande stats eller

organisations varumärkesmyndighet. Ansökningen skall inte ges in

till den internationella byrån, utan till varumärkesmyndigheten

i ursprungslandet, vilken skall kontrollera att det märke som

anges i ansökan är registrerat hos myndigheten i sökandens namn

för samma varor och tjänster som anges i den internationella

ansökan. I vart och ett av länderna där skydd har begärts gäller

rättsverkan under en tid av 20 år från den internationella

registreringen. Detta gäller även om den nationella skyddstiden

är annorlunda för varumärken som har registrerats nationellt.

Registreringen kan förnyas för ett obegränsat antal

20-årsperioder.

Det skydd som erhållits enligt den internationella

registreringen förblir beroende av skyddet i ursprungslandet

under en period av fem år från registreringsdagen. Om märket

under denna tid upphör att vara skyddat i detta land, kan

skyddet enligt den internationella registreringen inte göras

gällande i något av de andra länderna ("central attack"). Det

finns inte heller någon möjlighet att omvandla en sådan

internationell registrering till en nationell.

En internationell ansökan enligt Madridprotokollet kommer att

kunna grundas på antingen en nationell ansökan om registrering

av ett varumärke hos en avtalsslutande stats eller organisations

varumärkesmyndighet eller en nationell registrering av märket

hos en sådan stat eller organisation. En sådan registrering

blir giltig i tio år från registreringsdagen med möjlighet till

förnyelse för ett obegränsat antal tioårsperioder.

Utskottet kan konstatera att Sverige genom EES-avtalet har

åtagit sig att tillträda Madridprotokollet. En anslutning till

ett sådant internationellt registreringsförfarande är av stort

värde för svenska företag som utanför landets gränser söker

skydd för sina varumärken. Utskottet tillstyrker därför

propositionens förslag i den delen.

En annan fråga är huruvida Sverige bör ansluta sig även till

Madridöverenskommelsen. I en skrivelse från Industriförbundet

m.fl. framhålls att ett tillträde även till överenskommelsen är

viktig för svenska företag. Som stöd för den ståndpunkten anförs

att den praktiskt sett allvarligaste nackdelen med att stå

utanför överenskommelsen är att varumärken som registrerats

enligt denna inte får innehas av företag utan hemvist i ett land

som har tillträtt överenskommelsen. Ett svenskt företag (med

hemvist endast i Sverige) kan inte förvärva rätten till ett

varumärke som registrerats enligt överenskommelsen.

I skrivelsen framhålls vidare att ett svenskt företag som

önskar etablera sig på en utländsk marknad genom att förvärva

ett där etablerat varumärke inte kan göra detta om märket en

gång har registrerats genom Madridöverenskommelsen. Detta är,

till följd av att åtta av EU:s medlemsländer är anslutna till

överenskommelsen, ett praktiskt förekommande problem. Om Sverige

inte ansluter sig även till överenskommelsen utestängs svenska

företag från ett viktigt sätt att etablera sig på den gemensamma

marknaden.

Utskottet kan konstatera att det i propositionen anförs att

det skulle kunna vara till fördel för delar av svensk industri

att Sverige tillträder överenskommelsen, men att

justitieministern anser att frågan om ett tillträde bör

övervägas ytterligare innan någon ställning tas i frågan. Hon

framhåller i det sammanhanget bl.a. att det tidigare nämnda

systemet med "central attack" utgör ett mindre lyckat inslag i

systemet samt att de avgiftsbelopp som nu gäller enligt

överenskommelsen inte skulle ge den svenska

registreringsmyndigheten kostnadstäckning för handläggningen av

de ärenden som rör överenskommelsen. Under hänvisning till att

det är av värde med nordisk rättslikhet på området framhålls att

man även i övriga nordiska länder gör bedömningen att

Madridöverenskommelsen inte bör tillträdas för närvarande.

Med hänsyn till att det bland företrädare för svenska

rättighetshavare på varumärkesområdet finns starka önskemål om

ett svenskt tillträde till Madridöverenskommelsen utgår

utskottet från att den prövning av frågan som aviseras i

propositionen kommer till stånd inom en snar framtid.

Skydd för varukännetecken utan registrering

Rätten till ett varumärke kan uppkomma antingen genom

registrering eller genom inarbetning. För att en ensamrätt skall

uppstå på grund av inarbetning krävs enligt 2 § varumärkeslagen

bl.a. att märket, bland dem det riktar sig till, skall vara

"allmänt känt" som en beteckning på innehavarens varor.

I propositionen anförs att den utveckling som har skett med

avseende på varumärkenas roll inom omsättningen och inom

samhället i stort under det senaste årtiondet har medfört bl.a.

att även märken som inte är "allmänt kända" i den mening som

avses i 2 § varumärkeslagen kan ha ett betydande

förmögenhetsvärde och därför förtjäna skydd enligt lagen.

Propositionen innehåller förslag om sådant skydd. Enligt den

föreslagna lagtexten skall ett varukännetecken anses inarbetat,

om det är känt som sådant inom en betydande del av den krets

till vilken det riktar sig. Därigenom skall ett antal

skyddsvärda märken som faller utanför det i dag gällande kravet

kunna erhålla varumärkesskydd. Bedömningen av vad som är en

"betydande del" kan enligt vad som sägs i propositionen inte

anges generellt enligt någon skala utan får bero på

omständigheterna i det enskilda fallet. Av betydelse för

bedömningen skall vara bl.a. om det är många personer som

uppfattar märket som en beskrivande beteckning. I det fallet

måste, enligt vad som särskilt framhålls, kravet på antalet

personer som uppfattar märket som ett kännetecken ställas högre.

Det överlämnas i övrigt till rättstillämpningen att i det

enskilda fallet avgöra hur bestämmelsen bör tillämpas.

I den tidigare nämnda skrivelsen har Industriförbundet m.fl. i

anslutning till de föreslagna nya förutsättningarna för

inarbetningsskydd tagit upp frågan om inarbetning av rent

beskrivande ord. I denna del anförs bl.a. följande:

Det råder en bred enighet om att inarbetningsregeln i 2 §

behöver ändras och det är tillfredsställande att det alltför

stränga kravet för att ett kännetecken skall anses inarbetat

överges. Denna i och för sig önskvärda ändring får emellertid

inte ske på ett sätt som åsidosätter det konkurrensbetingade,

allmänna intresset av att hålla vissa ord fria för användning i

marknadsföringen av varor och tjänster. Detta intresse ligger

bakom varumärkeslagens regler om att endast sådana kännetecken

som har s.k. särskiljningsförmåga får registreras som

varumärken. Härigenom föreligger hinder mot registrering av

beskrivande beteckningar (ord, uttryck etc.), vilka alla som

tillhandahåller den aktuella varan eller tjänsten måste kunna

använda. De får därför inte monopoliseras av en näringsidkare

som varumärke för dennes produkter. Detta allmänna intresse

måste beaktas även vid utformningen av regler och skydd genom

inarbetning.

Inarbetning av en beskrivande beteckning sker genom att

beteckningen, till följd av att den används som kännetecken,

förvärvar en sekundärbetydelse inom omsättningskretsen. Den

beskrivande karaktären kan bestå men träder i bakgrunden, och

känneteckenskaraktären framträder i stället. Genom själva

användningen förvärvar alltså den beskrivande beteckningen

särskiljningsförmåga.

Den önskvärda sänkningen av inarbetningskravet innebär en

avgörande förändring. Då det är tillräckligt att kännetecknet är

känt som sådant av en betydande del av omsättningskretsen,

ligger det inte som tidigare i själva inarbetningskriteriet ett

krav på att känneteckenskaraktären överväger. Ett mildrat

inarbetningskriterium såvitt gäller kännetecken utan ursprunglig

särskiljningsförmåga måste därför villkoras av att den

beskrivande karaktären genom inarbetningen har trätt i

bakgrunden. Det måste alltså krävas att känneteckenskaraktären

överväger inom omsättningskretsen, eller med andra ord att den

andel som uppfattar beteckningen som ett kännetecken är större

än den som uppfattar den endast som beskrivande.

För att den i och för sig önskvärda sänkningen av

inarbetningskravet skall vara acceptabelt från kokurrenssynpunkt

fordras följaktligen en spärr mot monopolisering av sådana

element i språket som måste vara fria att använda i

marknadsföring.

Mot bakgrund av det anförda framhålls att det är oacceptabelt

att de viktiga förutsättningarna för att erhålla skydd genom

inarbetning endast berörs av lagstiftaren genom vaga

motivuttalanden. Industriförbundet m.fl. anser att

förutsättningarna för inarbetningsskydd -- till undvikande av

rättsosäkerhet och därmed förbundna, onödiga kostnader för

enskilda och för samhället -- uttryckligen bör anges i lag.

Utskottet, som har förståelse för de farhågor som förs fram,

kan konstatera att eventuella negativa konsekvenser av det slag

som beskrivits i första hand torde kunna drabba småföretagare

och andra som startar verksamhet i branscher där större aktörer

redan arbetar med kännetecken som är av beskrivande slag.

Utskottet förutsätter att regeringen i det nu diskuterade

hänseendet noga följer tillämpningen av de nya reglerna för

inarbetningsskydd och vid behov återkommer till riksdagen med de

förslag som kan vara påkallade.

Firmalagen

Både i varumärkeslagen och i firmalagen finns regler om att en

registrering av ett kännetecken kan hävas, om kännetecknet inte

använts under de senaste fem åren. Enligt firmalagen anses en

firma använd så snart den har tagits i bruk för någon av de

verksamheter som den är registrerad för. Detsamma gällde

tidigare enligt varumärkeslagen. Anpassningen av

varumärkeslagen till EG:s varumärkesdirektiv (se bet.

1992/93:LU17) har inneburit en skärpning av

användningsreglerna. Registreringen av ett varumärke får

sålunda sedan den 1 januari 1993 upprätthållas endast för de

varor eller tjänster som varumärket verkligen används för.

Registreringen kan efter fem år hävas för alla övriga varor

eller tjänster som omfattas av registreringen.

I propositionen föreslås vissa ändringar i firmalagen i syfte

att åstadkomma en närmare överensstämmelse med varumärkeslagens

regler. Någon ändring av firmalagens regler om användningstvång

föreslås dock inte.

I sin skrivelse har Industriförbundet m.fl. framhållit att den

beskrivna situationen innebär en sakligt omotiverad skillnad

mellan de två lagarna, vilken är särskilt olycklig därför att de

två lagarna ger korsvis skydd. En firmaregistrering ger skydd

mot att någon annan använder motsvarande kännetecken som

varumärke och vice versa. En firmaregistrering utgör också

hinder mot registrering av ett varumärke och omvänt.

I skrivelsen påpekas att det med hjälp av firmalagen är

möjligt att kringgå det skärpta användningskravet i

varumärkeslagen. Detta sker genom att varumärket också

registreras som firma eller bifirma med en vidsträckt

versamhetsangivelse. Denna firmaregistrering kan sedan åberopas

för att hindra andra från att använda eller registrera likartade

varumärken och registreringen kan inte -- i motsats till en

varumärkesregistrering -- hävas på grund av bristande

användning. Detta innebär i praktiken ett kringgående av den

princip som anges i EG-direktivet, nämligen att ett kännetecken

endast skall kunna åberopas gentemot andras registrering och

användning av likartade kännetecken i den mån det verkligen

används för samma varor eller tjänster. Mot denna bakgrund är

det nödvändigt att bestämmelserna om bristande användning av

firma skärps på motsvarande sätt som gjorts i varumärkeslagen.

Utskottet kan för sin del instämma i att det inte är en rimlig

ordning att firmalagen skall kunna användas på det beskrivna

sättet för att kringå den nyligen reformerade bestämmelsen om

användningstvång i varumärkeslagen. Justitieministern anför i

propositionen att frågan bör övervägas, lämpligen i samband med

en mera övergripande översyn av hela känneteckensrätten.

Utskottet utgår från att den aviserade översynen kommer till

stånd inom en snar framtid.

Mot de delar av propositionen som inte har berörts särskilt

har utskottet ingen erinran. Utskottet tillstyrker således

propositionen i dess helhet.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande Madridprotokollet

att riksdagen godkänner protokollet den 27 juni 1989 till

Madridöverenskommelsen om den internationella registreringen av

varumärken den 14 april 1891, med förklaring

a) att även senare designeringar som grundas på en svensk

nationell ansökan om registrering eller en svensk nationell

registrering skall inges till Patent- och registreringsverket,

b) att tidsfristen för att medge verkan av en internationell

varumärkesregistrering i Sverige skall vara 18 månader och att,

i fall då en vägran att medge verkan grundas på en invändning,

sådan underrättelse kan komma att lämnas efter

18-månadersfristens utgång,

c) att engelska skall användas som arbetsspråk, och

d) att Sverige i fråga om internationella

varumärkesregistreringar som skall gälla här i landet och i

fråga om förnyelse av sådana registreringar i stället för en

andel av inkomsten från tilläggsavgifter och kompletterande

avgifter önskar erhålla en individuell avgift,

2. beträffande lagförslagen

att riksdagen antar regeringens förslag till

dels lag om ändring i varumärkeslagen (1960:644),

dels lag om ändring i firmalagen (1974:156).

Stockholm den 6 december 1994

På lagutskottets vägnar

Agne Hansson

I beslutet har deltagit: Agne Hansson (c), Anita Persson

(s), Bengt Kronblad (s), Per Stenmarck (m), Carin Lundberg (s),

Rune Berglund (s), Rolf Dahlberg (m), Karin Olsson (s), Eva

Arvidsson (s), Bengt Harding Olson (fp), Inger Segelström (s),

Tanja Linderborg (v), Sven-Erik Österberg (s), Stig Rindborg

(m), Birgitta Carlsson (c) och Göran R Hedberg (m).

Propositionens lagförslag

1 Förslag till lag om ändring i varumärkeslagen (1960:644)

Bilaga

2 Förslag till lag om ändring i firmalagen (1974:156)