Bet. 1994/95:NU17

Näringsutskottets betänkande

1994/95:NU17

Vissa bankfrågor

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

Bilaga

1994/95

NU17

Ärendet

I detta betänkande behandlas

dels proposition 1994/95:100 bilaga 8

(Finansdepartementet) littera D (vissa centrala myndigheter)

punkt 3, littera F (Bankstödsnämnden och åtgärder för att stärka

det finansiella systemet) och littera I (övriga ändamål)

punkt 6,

dels -- helt eller delvis -- 18 motioner från allmänna

motionstiden.

Skatteutskottet har avgivit yttrande (1994/95:SkU5y) i ärendet

(se bilaga).

Sammanfattning

Utskottet tillstyrker regeringens förslag när det gäller

anslag till Finansinspektionen och Bankstödsnämnden. Motioner

med krav på bankgarantiavgift avstyrks av utskottet, eftersom en

sådan avgift kan förväntas dels avskräcka nyetableringar på

bankmarknaden, dels få betalas av bankkunderna. Utskottet

förordar att återvinning av bankstödet i stället skall ske genom

avyttring av Nordbanken samt av de tillgångar som förvaltas av

Securum och Retriva. I tre reservationer (fp, kds; c; v) begärs

att regeringen skall återkomma med förslag till olika

utformningar av en bankgarantiavgift.

Något nytt initiativ av riksdagen beträffande den förestående

försäljningen av Nordbanken är enligt utskottets uppfattning

inte erforderligt. Vikten av en sådan privatisering betonas i en

reservation (m, fp, kds), där statens dubbla roller som

lagstiftare och ägare kritiseras. I två andra reservationer

förordas en stegvis försäljning av Nordbanken (c) resp. att

Nordbanken skall vara kvar i statens ägo (v, mp).

Utskottet avstyrker även motionsförslag om att Nordbanken

skall användas för att påverka konkurrensen på bankmarknaden.

Härvid hänvisas till de generella åtgärder för att främja

konkurrensen som redan har vidtagits och till att regeringen har

aviserat om ytterligare åtgärder. Vidare anför utskottet att det

ankommer på Nordbankens styrelse och ledning att svara för den

närmare utformningen av bankens verksamhet. I en reservation (v,

mp) förordas att Nordbanken skall ges i uppdrag att aktivt

konkurrera med räntevillkor och kreditgivning.

Mot bakgrund av att regeringen planerar att tillsätta en

utredning om bankkrisen och att Finansinspektionen vidtagit en

rad åtgärder på området avstyrker utskottet även motioner om

styrelsens ansvar, vårdslös kreditgivning och bankernas

internkontroll. Krav på förändringar av reglerna för bankernas

förlustavdrag avvisas med hänvisning till att bankerna bör ha

samma regler som övriga företag och att det ankommer på

Finansinspektionen att ge föreskrifter om hur bankerna skall

värdera sina tillgångar.

Propositionen

I proposition 1994/95:100 bilaga 8 (Finansdepartementet)

framlägger regeringen förslag om anslag m.m. under sjunde

huvudtiteln för budgetåret 1995/96. Under här angivna rubriker

föreslås följande:

D 3. Finansinspektionen (s. 92)

att riksdagen till Finansinspektionen för budgetåret 1995/96

anvisar ett ramanslag på 150 463 000 kr.

F. Bankstödsnämnden och åtgärder för att stärka det

finansiella systemet (s. 126)

att riksdagen godkänner inriktningen av de besparingsåtgärder

inom området Bankstödsnämnden och åtgärder för att stärka det

finansiella systemet för budgetåren 1997 och 1998 som regeringen

förordat i avsnittet Inledning.

F 1. Bankstödsnämnden (s. 133)

att riksdagen

1. godkänner att den övergripande målsättningen för

verksamheten inom Bankstödsnämndens ansvarsområde skall vara i

enlighet med vad regeringen förordar i avsnittet Slutsatser,

2. till Bankstödsnämnden för budgetåret 1995/96 anvisar ett

ramanslag på 16 500 000 kr.

F 2. Åtgärder för att stärka det finansiella systemet

(s. 136)

att riksdagen till Åtgärder för att stärka det finansiella

systemet för budgetåret 1995/96 anvisar ett förslagsanslag på

1 000 kr.

I 6. Statliga ägarinsatser m.m. i Nordbanken (s. 150)

att riksdagen till Statliga ägarinsatser m.m. i Nordbanken för

budgetåret 1995/96 anvisar ett förslagsanslag på 1 000 kr.

Motionerna

De motioner som behandlas här är följande:

1994/95:Fi208 av Lena Klevenås (s) såvitt gäller yrkandena att

riksdagen

2. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om behovet av ett system med normränta och buffertfond

att användas i samband med lån i hypoteksinstitut,

3. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att inte sälja Nordbanken,

4. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att använda Nordbanken till att få ned räntan,

5. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att i Nordbankens regi inrätta en räntefri

sparlåneverksamhet.

1994/95:Fi211 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) såvitt gäller

yrkandet (18) att riksdagen hos regeringen begär förslag om

bankgarantiavgift i avvaktan på ikraftträdande av en

insättarförsäkring enligt vad som anförts i motionen.

1994/95:Fi216 av Alf Svensson m.fl. (kds) såvitt gäller

yrkandet (16) att riksdagen i enlighet med vad i motionen

anförts beslutar om bankavgift.

1994/95:Fi219 av Olof Johansson m.fl. (c) såvitt gäller

yrkandena att riksdagen

20. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om försäljning av Nordbanken,

21. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om införande av en återbetalningsplan i form av en

bankavgift.

1994/95:N202 av Birger Schlaug m.fl. (mp) såvitt gäller

yrkandet (8) att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om behovet av bankkrediter till

löpande verksamheter.

1994/95:N206 av Ola Karlsson (m) vari yrkas att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

förändringar i banklagstiftningen.

1994/95:N208 av Bengt Kronblad m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om ett samlat grepp över internkontrollen inom

banker m.fl. finansinstitut.

1994/95:N210 av Birger Schlaug och Eva Goës (båda mp) vari

yrkas att riksdagen

1. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att Nordbanken bör förbli i statlig ägo,

2. beslutar att ägardirektiv till Nordbanken skall vara att

verka för lågt räntegap och låg ränta.

1994/95:N226 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas att

riksdagen

1. hos regeringen begär förslag om hur stor del som kan

inbetalas till statskassan av de vinster bankerna haft genom

statens garanti,

2. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om en utredning om bankernas förlustavdrag på

fastigheter,

3. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om användandet av Nordbanken i konkurrenshöjande syfte.

1994/95:N227 av Birgitta Hambraeus m.fl. (c) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om återvinning av bankförluster.

1994/95:N248 av Roland Larsson (c) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om återkrav av bankstödet och försäljning av Nordbanken samt om

förändring av bankstrukturen.

1994/95:N257 av Hans Karlsson m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om insättargaranti för bankkunder.

1994/95:N272 av Gudrun Schyman m.fl. (v) såvitt gäller

yrkandet (7) att riksdagen hos regeringen begär att det

tillsätts en utredning om Nordbankens kreditgivning enligt vad

som anförts i motionen.

1994/95:N273 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) såvitt gäller

yrkandet (4) att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att öka konkurrensen i

banksektorn.

1994/95:N275 av Gudrun Schyman m.fl. (v) såvitt gäller

yrkandet (6) att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om kapitalförsörjningen.

1994/95:N278 av Hans Karlsson (s) vari yrkas att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

utredning om kunskapskrav.

1994/95:N295 av Bengt Silfverstrand och Bo Nilsson (båda s)

vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om bankernas ansvar och

återvinnande av skattemedel.

1994/95:N296 av Dan Ericsson (kds) vari yrkas att riksdagen

1. hos regeringen begär förslag till skärpt lagstiftning

gentemot oförsvarlig långivning,

2. hos regeringen begär förslag till skärpt lagstiftning om

bevarande av underlagsmaterial vid beslut om långivning.

Utskottet

Bakgrund om den finansiella krisen

Inledning

Under de senaste åren har Sveriges finansiella system

genomgått en allvarlig kris. Beskrivningar av krisens bakgrund

och förlopp har lämnats i flera olika sammanhang. Den

förutvarande regeringen har i propositioner och i särskilda

skrivelser till riksdagen redogjort för kreditmarknadens

utveckling, för hur olika banker påverkats av krisen och för de

åtgärder som vidtagits för att stärka det finansiella systemet

(prop. 1992/93:135, skr. 1993/94:61, prop. 1993/94:100 bil. 8,

skr. 1993/94:238). Statliga utredare samt fristående forskare

och skribenter har också publicerat rapporter om finanskrisen.

Även i årets budgetproposition (prop. 1994/95:100 bil. 1 och 8)

samt i 1995 års långtidsutredning (SOU 1995:4) behandlas dessa

frågor. Vidare har Finansdepartementet nyligen gett ut skriften

Ut ur krisen, som innehåller en redovisning av 1990-talets

finanskris och regeringens bankpolitik. Mot denna bakgrund

begränsar sig utskottet här till att lämna en översiktlig

beskrivning av krisen och de åtgärder som vidtagits.

Fram till mitten av 1980-talet var de svenska kredit- och

valutamarknaderna föremål för omfattande regleringar. De

avregleringar som därefter genomfördes sammanföll med en

långvarig internationell högkonjunktur under vilken Sverige hade

högre inflation och räntenivå än flertalet jämförbara länder.

Realräntan var under flera år negativ, och i förening med

skattesystemets avdragsmöjligheter stimulerades en kraftig

expansion av kreditgivningen. Hushållens sparkvot sjönk

betydligt, och konsumtionen var under åren 1988 och 1989 ca 5 %

högre än de disponibla inkomsterna. Kreditinstitutens utlåning

uppgick år 1985 till knappt 80 % av bruttonationalprodukten för

att år 1990 ha ökat till 140 %, vilket motsvarade en ökning med

ca 950 miljarder kronor. En betydande del av utlåningen gick

till fastighetssektorn i storstadsregionerna. Priserna på

kommersiella lokaler i Stockholmsområdet mer än fördubblades

under andra hälften av 1980-talet. Utlåningen baserades i stor

utsträckning på förväntningar om fortsatt stigande priser och

inte på den avkastning som fastigheterna gav.

Då de sista delarna av valutaregleringen avskaffades år 1989

dämpades prisuppgången på inhemska fastigheter eftersom

fastighetsbolag och institutioner i ökad utsträckning köpte

fastigheter utomlands. Under år 1990 började priserna definitivt

att vända nedåt. Prisfallet förstärktes av ökade drift- och

kapitalkostnader till följd av skattereformen i kombination med

stigande realräntor i takt med att inflationen dämpades.

Samtidigt drabbades Sverige av en djup lågkonjunktur, vilket

dels minskade efterfrågan på lokaler ytterligare, dels

försämrade låntagarnas betalningsförmåga. Nedgången i ekonomin

var resultatet av en rad faktorer såväl inom landet som

utomlands. De höjda räntorna i Tyskland till följd av

återföreningen fick särskilt stor betydelse. De stigande

räntorna förvärrade den finanskris som utlösts av de fallande

fastighetspriserna. Priserna mer än halverades på kommersiella

lokaler i t.ex. Stockholm.

Bankernas stora exponering mot fastighetssektorn ledde till

omfattande kreditförluster då fastighetsvärdena sjönk. De

sammanlagda förlusterna under åren 1990 till 1993 beräknas till

ca 200 miljarder kronor. Fram till år 1990 hade

kreditförlusterna i moderbankerna under en följd av år legat

under 0,5 % av utlåningen, men ökade sedan snabbt för att åren

1992 och 1993 uppgå till ca 7 % av utlåningen. Förlusterna

varierade dock kraftigt mellan bankerna. Nordbanken, inkl. Gota

Bank, och Sparbanken Sverige svarade för ungefär två tredjedelar

av de totala kreditförlusterna. För bankväsendet som helhet

avser ungefär hälften av förlusterna fastighetsrelaterade

krediter. Förlusterna urholkade kapitalbasen, och vid utgången

av år 1992 hade flertalet banker en kapitaltäckningsgrad som

endast med några tiondelar översteg det lagstadgade kravet på

8 %. Under åren 1991 till 1993 redovisade bankerna negativa

rörelseresultat efter kreditförluster på sammanlagt ca 70

miljarder kronor.

Statsmakternas åtgärder

Under hösten 1992 gjordes bedömningen att kreditförlusterna

hotade att leda till allvarliga störningar i betalningssystemet

och kreditförsörjningen. Staten utfärdade då en garanti med

innebörd att banker och vissa andra kreditinstitut skulle kunna

fullgöra sina förpliktelser i rätt tid. Garantin innebär

därigenom ett skydd för insättare och andra långivare till

instituten. Alla förpliktelser utom riskkapital i form av

aktiekapital och eviga förlagslån omfattas av garantin (prop.

1992/93:135, bet. NU16). I samband med beslutet om den generella

garantin bemyndigade riksdagen regeringen att vidta de åtgärder

i form av t.ex. garantier, lån och kapitaltillskott som

erfordras för att vidmakthålla eller stärka kapitalbasen i

berörda kreditinstitut. Regeringen bemyndigades vidare att

rekonstruera eller avveckla institut samt att besluta om

avveckling av statligt ägande som kan uppkomma i samband med att

åtgärder vidtas för att stärka det finansiella systemet. Vidare

bemyndigades regeringen att inrätta Bankstödsnämnden med uppgift

bl.a. att bereda frågor om statligt stöd.

Med utgångspunkt från riksdagens bemyndigande har regeringen

och Bankstödsnämnden beslutat om statliga stödåtgärder i form av

direkta stöd och garantier till olika institut på sammanlagt

88 miljarder kronor. Av dessa har 65 miljarder kronor betalats

ut till instituten. Nordbanken inkl. Securum har erhållit

40 miljarder kronor och Gota Bank inkl. Retriva 24 miljarder

kronor. Som ett led i de rekonstruktioner som bedömts vara

nödvändiga beträffande Nordbanken och Gota Bank har staten

övertagit samtliga aktier i dessa banker. Statens ägarfunktion i

numera sammanslagna Nordbanken/Gota Bank samt i Securum och

Retriva utövas av Bankstödsnämnden.

Utöver nu nämnda företag har sparbanksstiftelserna, som är

huvudägare till Sparbanken Sverige, erhållit statligt stöd i

form av räntesubventioner på 1 miljard kronor. Vidare har staten

garanterat lån på 6,8 miljarder kronor. För detta erlägger

stiftelserna en garantiavgift. Sparbanken Sverige genomförde

under år 1994 en nyemission vilken tillförde banken

2,2 miljarder kronor.

Även i förhållande till Föreningsbanken har staten utfärdat en

garanti. Denna uppgår till 2,5 miljarder kronor och utgör ett

skydd för bankens kapitaltäckning. Även Föreningsbanken betalar

en garantiavgift. Föreningsbanken genomförde under hösten 1993

en nyemission. Utfallet blev att aktier tecknades för

3,4 miljarder kronor.

Nyemissioner har också genomförts i Svenska Handelsbanken,

Skandinaviska Enskilda Banken och Östgöta Enskilda Bank, varvid

ägarna tillskjutit 2,7 miljarder kronor, 5,3 miljarder kronor

resp. 270 miljoner kronor.

De kreditförluster som uppkommit i bankerna har i viss

utsträckning samband med ekonomisk brottslighet. I riktlinjerna

för bankstödet angavs att stödet inte omfattar förpliktelser som

uppkommit på ett lagstridigt sätt eller är oförenliga med en

sund bankverksamhet. I syfte att utreda om brott begåtts inom

den finansiella sektorn bildades i början av år 1993 en

samarbetsgrupp med representanter för Riksåklagarämbetet,

Rikspolisstyrelsen och Finansinspektionen. Ett stort antal

kreditärenden har överlämnats till åklagare för ytterligare

utredning. Riksdagen har beslutat om särskilda tillskott av

resurser till arbetet mot ekonomisk brottslighet. Regeringen

avser enligt uppgift att under våren 1995 presentera en samlad

strategi för samhällets åtgärder på detta område.

Bankstödsnämnden m.m.

I budgetpropositionen (bil. 8 s. 133) anförs att

återhämtningen i den finansiella sektorn har gått snabbare än

vad som kunnat förutses och att läget för närvarande synes

stabilt.

Det övergripande målet för Bankstödsnämndens verksamhet är att

genom stödåtgärder till banker och vissa andra kreditinstitut

verka för att stabiliteten i betalningssystemet garanteras och

att kreditförsörjningen tryggas. Eftersom perioden med aktiva

stödinsatser bedöms vara passerad bör nämndens verksamhet nu,

enligt regeringen, inriktas på att sköta ägarfrågorna i

Nordbanken, Securum och Retriva på ett sådant sätt att så mycket

som möjligt av det stöd som utbetalats kan återvinnas.

Nämndens förvaltningskostnader skall täckas genom årliga

avgifter från berörda institut. Till följd av verksamhetens

minskade omfattning och de generella sparkraven när det gäller

statlig konsumtion föreslår regeringen ett reducerat anslag till

nämnden för det kommande budgetåret, nämligen 16,5 miljoner

kronor. Även för budgetåren 1997 och 1998 föreslås besparingar

på det aktuella anslaget med 0,4 miljoner kronor per år.

Anslaget Åtgärder för att stärka det finansiella systemet

belastas med kostnaderna för bankstödet samt med de kostnader

som kan uppstå till följd av att staten måste infria

garantiåtaganden gentemot Statens

Bostadsfinansieringsaktiebolag, SBAB. Även inkomster i form av

garantiavgifter m.m. bokförs på anslaget. Eftersom det inte nu

går att bedöma belastningen på anslaget föreslås ett formellt

belopp på 1 000 kr.

Utskottet tillstyrker regeringens förslag när det gäller

den övergripande målsättningen för Bankstödsnämndens verksamhet,

anslaget till nämnden för det kommande budgetåret, inriktningen

av de framtida besparingarna samt anslaget till åtgärder för att

stärka det finansiella systemet.

Bankgarantiavgift

I flera motioner framförs förslag om någon form av

bankgarantiavgift eller bankskatt.

I motion 1994/95:Fi219 (c) betonas att staten bör tillse att

en betydande del av de direkta kostnaderna för bankstödet kan

återföras till statskassan. I princip borde alla institut inom

bank- och finanssektorn omfattas av en skyldighet att erlägga en

bankavgift. Enligt motionärerna bör avgiften inte understiga 1

miljard kronor, och den bör anpassas till strävan att åstadkomma

ett sänkt ränteläge och krympande räntemarginaler. Motionärerna

föreslår att regeringen ges i uppdrag att utreda hur

återbetalningsplanen närmare bör utformas.

I motion 1994/95:Fi211 (fp) begärs förslag om införande av en

bankgarantiavgift i avvaktan på ikraftträdandet av en

insättningsgaranti. Enligt motionärerna är en bankgarantiavgift

motiverad dels för att det är rimligt att statliga garantier

kostar pengar, dels för att detta är ett sätt att återvinna en

del av bankstödet. Regeringen har aviserat förslag om en

insättningsgaranti, men det är oklart när den kommer att

införas, sägs det i motionen.

Regeringen bör återkomma med förslag om hur stor del bankerna

kan betala in till statskassan av de vinster som de fått genom

statens garanti, anförs det i motion 1994/95:N226 (v). Till

statens kostnader på 65 miljarder kronor för bankkrisen måste

läggas de ökade kostnader som drabbat låntagare och de lägre

intäkter som kommit sparare till del genom de höga

räntemarginalerna, framhåller motionärerna. Enligt oberoende

bedömare har bankernas intäkter ökat med 65 miljarder kronor

till följd av räntemarginalerna, sägs det. Motionärerna anser

att en återföring av 1--3 miljarder kronor av dessa medel kan

göras under det närmaste budgetåret. Återbetalning borde ske

även från de banker som inte fått direkt penningstöd.

I motion 1994/95:Fi216 (kds) föreslås -- utan närmare

motivering -- att riksdagen skall besluta om en bankavgift som

ger staten intäkter på 1 miljard kronor.

Det är angeläget att så snabbt som möjligt återvinna de pengar

som staten slussat in i bankväsendet, sägs det i motion

1994/95:N257 (s). Samtidigt är det viktigt att förebygga nya

kriser. Motionärerna föreslår att regeringen därför ges i

uppdrag att skyndsamt utreda hur bankstödet kan återvinnas och

hur en insättningsgaranti skall utformas.

Det direkta ansvaret för bankkrisen faller i stor utsträckning

på bankernas styrelser och ledningar, understryks det i motion

1994/95:N295 (s). För att förankra den krispolitik som nu är

nödvändig måste regering och riksdag, enligt motionärerna,

förklara för svenska folket på vilket sätt de i bankerna insatta

skattemedlen kommer att återvinnas. Regeringen bör i en s.k.

vitbok på ett enkelt och lättfattligt sätt förklara bankkrisens

bakgrund samt klargöra hur ansvaret kommer att utkrävas från

berörda institut, menar motionärerna.

I motion 1994/95:N227 (c), slutligen, konstateras att statens

kostnader för bankkrisen är knutna till Nordbanken (inkl. Gota

Bank) och Sparbanken. Nordbanken har enligt motionärerna blivit

överkapitaliserad och kan sannolikt betala tillbaka

1--2 miljarder kronor per år tills det är lämpligt med en

försäljning. Även Sparbanken borde göra någon form av

återbetalning. I motionen föreslås vidare att de institut som

dragit nytta av statens garanti under perioden 1992--1994 skall

betala en garantiavgift om 0,25 % på kreditvolymen. Detta skulle

enligt motionärerna ge staten årliga intäkter på 5 miljarder

kronor per år.

Enligt de av riksdagen beslutade riktlinjerna skall bankstödet

utformas så att statens insatser så långt möjligt kan

återvinnas. En avgift skall tas ut för de garantier som lämnas.

Detta är reglerat i lagen (1993:765) om statligt stöd till

banker och andra kreditinstitut.

Under budgetåret 1993/94 inbetalades sammanlagt ca 295

miljoner kronor i garantiavgifter från Gota Bank (250 mkr),

Föreningsbanken (25 mkr) och Retriva (20 mkr). Hittills under

innevarande budgetår har 46 miljoner kronor betalats in från

Föreningsbanken och Retriva. Även Sparbanken Sverige kan komma

att betala avgift, men det är beroende av när de lån som staten

har garanterat kan lösas.

Samtliga institut som omfattas av den generella statliga

garantin, 115 stycken, betalar avgifter för att täcka

Bankstödsnämndens förvaltningskostnader. Instituten betalar

avgift i förhållande till sin andel av den sammanlagda

balansomslutningen för alla institut.

Utskottet har vid flera tillfällen behandlat frågor om

återvinning av bankstödet. Våren 1994 avvisade riksdagen på

förslag av utskottet ett motionsyrkande om avgift för den

generella bankgarantin. Utskottet hänvisade bl.a. till att

grunderna för stödet inte bör ändras och till att ett

insättarskydd förbereddes (bet. 1993/94:NU18).

I december 1994 behandlade utskottet i ett yttrande till

finansutskottet (1994/95:NU3y) ett yrkande liknande det som

finns i motion 1994/95:Fi219 (c). Näringsutskottet instämde i

motionärernas uppfattning att staten bör eftersträva att

återvinna så mycket som möjligt av bankstödet. Däremot ansåg

utskottet inte att en begäran om en återbetalningsplan skulle ha

någon större effekt. I stället är det nödvändigt att regeringen

i budgetpropositionen eller i annat sammanhang för riksdagen

redovisar de åtgärder som vidtagits och som planeras för

återvinning av bankstödet, anförde utskottet. Finansutskottet

instämde i näringsutskottets uppfattning och avstyrkte motionen

(bet. 1994/95:FiU1). Riksdagen beslutade i enlighet med

utskottens förslag. En reservation (c) avgavs till stöd för

motionen. Även i en annan reservation (fp) redovisades förslag

om införande av en bankgarantiavgift. Motsvarande reservationer

har fogats till finansutskottets nyligen avgivna betänkande om

den ekonomiska politiken och budgetregleringen (bet.

1994/95:FiU10).

Redan i mitten av 1980-talet rekommenderade EG sina

medlemsländer att införa insättningsgarantier. EU antog våren

1994 ett direktiv om system för garanti för insättningar.

Medlemsländerna skall ha införlivat direktivet senast den 1 juli

1995. Genom direktivet kommer en viss harmonisering att ske av

de olika nationella systemen för insättarskydd. Direktivet

innebär att ett eller flera system för insättningsgarantier

skall finnas i varje land, att det skall vara obligatoriskt för

ett kreditinstitut som tar emot insättningar att ansluta sig

till ett garantisystem, att systemen skall uppfylla vissa

minimikrav och att vissa regler skall följas i samband med att

systemet tas i anspråk.

Förslag till ett svenskt system för insättningsgaranti, som

uppfyller kraven i EG-direktivet, har nyligen lagts fram av

Finansdepartementet i departementspromemorian Insättningsgaranti

(Ds 1995:3). Promemorian remissbehandlas för närvarande, och

regeringen har aviserat att en proposition skall presenteras för

riksdagen före sommaren 1995. Garantin avses träda i kraft

senast vid kommande årsskifte. Det nu presenterade förslaget

innebär att insättningar på konto upp till 20 000 ecu (ca

185 000 kr) per insättare och bank skall omfattas av garantin.

Bankerna skall svara för finansieringen genom avgifter på

0,15--0,35 % av den garanterade inlåningen. Avgiftsuttagen avses

upphöra då de fonderade medlen uppgår till 2,5 % av den totala

garanterade inlåningen, vilket för närvarande motsvarar ca

10 miljarder kronor.

Inledningsvis nämndes att Finansdepartementet nyligen

publicerat skriften Ut ur krisen, som bl.a. innehåller en

beskrivning av regeringens bankpolitik. Där sägs att politiken

är inriktad bl.a. på att staten skall få tillbaka så mycket som

möjligt av de stödpengar som betalades ut under bankkrisen och

att spararnas insättningar skall försäkras mot bankkonkurser.

Återvinning av bankstödet avses ske genom försäljning av

Nordbanken och av de tillgångar som övertagits av Securum och

Retriva. I skriften avvisas de förslag som väckts om att lägga

en extra skatt eller avgift på bankerna. Det anförs att den bara

skulle vältras över på kunderna i form av högre räntor.

Skatteutskottet har beretts tillfälle att yttra sig över de

här aktuella motionerna. I sitt yttrande (1994/95:SkU5y) anför

utskottet att återbetalningskraven inte bör drivas på ett sådant

sätt att syftena med bankstödet helt eller delvis förfelas. Med

en forcerad återbetalning finns det enligt skatteutskottets

uppfattning risk för att konkurrensförhållandena försämras och

att gapet mellan in- och utlåningsräntor ökar. Det finns också,

fortsätter utskottet, skäl att vara försiktig med åtgärder som

kan leda till ökad osäkerhet om framtidsutsikterna inom

bankväsendet. Skatteutskottet anser mot den angivna bakgrunden

att det inte nu bör införas särskilda skatter eller avgifter i

syfte att finansiera kostnaderna för bankkrisen. I en avvikande

mening (m) hävdas att riksdagen tydligare bör avvisa förslag om

införande av en särskild skatt eller avgift som inte kopplas

till ett motsvarande insättarskydd. I andra avvikande meningar

(c; fp; kds; v) förordas däremot olika former av bankskatter som

kan ge staten minst 1 miljard kronor i intäkter per år.

Enligt näringsutskottets bedömning är uttalandena i

budgetpropositionen, i skriften om regeringens bankpolitik och i

de olika motionerna uttryck för att det föreligger en bred

politisk enighet om att staten skall återvinna så mycket som

möjligt av det stöd som betalats ut till bankerna. Denna

inriktning fastställdes redan i samband med att den generella

bankgarantin infördes.

Utskottet anser i likhet med regeringen att återvinning av

bankstödet skall ske genom en effektiv och affärsmässig

förvaltning av de tillgångar som staten äger i form av

Nordbanken, Securum och Retriva. Avyttring av tillgångarna skall

ske när det sammantaget bästa möjliga utfallet för staten kan

erhållas. Det är enligt utskottets mening en uppgift för

regeringen och Bankstödsnämnden, och i vissa fall för ledningen

i resp. bolag, att avgöra den närmare tidpunkten och de exakta

villkoren för dessa försäljningar.

Då det gäller förslagen om någon form av bankgarantiavgift

eller bankskatt vill utskottet till en början framhålla att

bankerna kan förväntas täcka utgifterna för en sådan avgift på

samma sätt som de täcker andra kostnader som uppkommer i

rörelsen, nämligen genom att öka intäkterna från kunderna.

Avgiften skulle därmed komma att drabba de bankkunder, främst

privatpersoner och småföretag, som inte har tillgång till andra

alternativ för sin finansiering. Det skall vidare understrykas

att en bankavgift torde avskräcka inhemska och utländska

intressenter från att etablera sig på bankmarknaden, vilket

skulle göra det svårare att skapa det ökade konkurrenstryck som

är önskvärt. Utskottet instämmer i dessa avseenden med vad som

anförs i skatteutskottets yttrande. Strävan måste vara att ge

banker och andra kreditinstitut långsiktigt stabila villkor.

Utskottet vill också påpeka att de banker som erhållit en

uttrycklig statlig garanti redan betalar avgifter för denna till

staten på affärsmässiga villkor. Att härutöver påföra även

övriga institut en skatt eller avgift för att dessa institut

under de gångna åren omfattats av den generella bankgarantin --

men inte erhållit något direkt statligt stöd -- är enligt

utskottets uppfattning inte godtagbart.

Avslutningsvis bör erinras om att det aviserade förslaget till

insättningsgaranti innebär att bankerna föreslås bli skyldiga

att betala avgifter på ca 1 miljard kronor per år under de

närmaste tio åren för att bygga upp en fond som skall skydda

insättningar i viss omfattning.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet samtliga

här berörda motioner i aktuella delar.

Statens ägande av Nordbanken

I budgetpropositionen (bil. 8 s. 129) erinras om att riksdagen

har bemyndigat regeringen att sälja statens aktier i Nordbanken.

Bankstödsnämnden har vidtagit förberedelser för en sådan

försäljning. I statsbudgeten finns ett särskilt anslag avsett

att användas för kostnader som uppkommer vid förberedelser för

och genomförandet av försäljningen av statens aktier i

Nordbanken. Föregående budgetår uppgick utgifterna under detta

anslag till 330 000 kr. För budgetåret 1995/96 föreslår

regeringen att det anvisas ett förslagsanslag på 1 000 kr.

I skriften Ut ur krisen klargörs att regeringen har för avsikt

att sälja ut hela Nordbanken vid en tidpunkt då bästa möjliga

pris för aktierna kan erhållas. Därigenom får staten tillbaka en

del av de medel som tidigare tillförts banken i form av

kapitaltillskott. Nordbanken inkl. Gota Bank har fått totalt 36

miljarder kronor i statligt stöd. Vid utgången av år 1994

uppgick värdet av det egna kapitalet i banken till

16,5 miljarder kronor. Rörelseresultatet efter kreditförluster

ökade under år 1994 med ca 80 % till 4,8 miljarder kronor, och

staten föreslås för detta år få en utdelning på sitt

aktieinnehav med 750 miljoner kronor.

I motion 1994/95:Fi219 (c) sägs att staten bör tillse att en

betydande del av bankstödet återförs. Därför föreslås att

Nordbanken privatiseras. Enligt motionärerna bör under

budgetåret 1995/96 en försäljning av upp till 49 % av

aktiekapitalet ske.

I motion 1994/95:N273 (fp) förordas en försäljning av

Nordbanken som ett sätt att öka konkurrensen inom banksektorn.

Försäljningen bör, enligt motionärerna, ske på ett sätt som ökar

hushållens möjligheter att välja mellan olika alternativ när det

gäller in- och utlåning.

Det är de banker som fått stöd som skall betala tillbaka,

hävdas det i motion 1994/95:N248 (c). Det finns då bara en

åtgärd som ger effekt, nämligen utförsäljning av Nordbanken,

anför motionären.

En motsatt uppfattning om statens ägande av Nordbanken kommer

till uttryck i motion 1994/95:Fi208 (s). Där anförs att staten

bör behålla Nordbanken för att räntorna därigenom skall kunna

sänkas.

Även i motion 1994/95:N210 (mp) förordas att Nordbanken skall

förbli i statlig ägo. Motionärerna anför att det är bra att det

finns banker med olika ägare. Det är också värdefullt med banker

med olika inriktning, hävdar motionärerna; mångfald på

bankmarknaden är nämligen nödvändig för att skapa dynamik och

nytänkande. Nordbanken borde behållas för att staten skall kunna

använda banken för att påverka utvecklingen på bankmarknaden.

Frågan om statens ägande av Nordbanken berörs vidare i

motionerna 1994/95:N298 (m), 1994/95:N274 (fp), 1994/95:N301

(kds) och 1994/95:N275 (v) med allmänna yrkanden om statliga

företag. Utskottet behandlar dessa yrkanden senare under våren

1995 i ett betänkande om företag med statligt ägande (bet.

1994/95:NU19).

Utskottet har i det föregående understrukit att staten bör

återvinna så mycket som möjligt av bankstödet. Det

fördelaktigaste sättet att uppnå detta är, enligt utskottets

uppfattning, en avyttring av de tillgångar som övertagits i

samband med bankkrisen. Riksdagen har tidigare bemyndigat

regeringen att sälja Nordbanken. Genom de omstruktureringar som

gjorts inom Nordbanken är banken nu väl förberedd för en

försäljning. En sådan bör genomföras när det bedöms ge bäst

utfall för staten. Det bör ankomma på regeringen att fastställa

denna tidpunkt.

Något nytt initiativ av riksdagen i frågan är, menar

utskottet, inte erforderligt. Här aktuella motioner avstyrks av

utskottet i berörda delar. Regeringens förslag om anslag för

kostnader i samband med försäljningen av Nordbanken tillstyrks.

Konkurrensen inom banksektorn

Staten bör som ägare se till att Nordbanken skapar ökad

konkurrens inom bankväsendet, sägs det i motionerna 1994/95:N226

(v) och 1994/95:N272 (v). I den förstnämnda motionen föreslås

att staten skall uppmana Nordbankens styrelse att sänka

utlåningsräntan. I den andra motionen pläderas för att

Nordbankens roll när det gäller kreditgivning skall utredas, för

att se hur ett större utbud av riskvilligt kapital till små och

nystartade företag kan skapas. Även i motionerna 1994/95:N210

(mp) och 1994/95:Fi208 (s) begärs att staten genom ägardirektiv

skall se till att Nordbanken verkar för ett lågt räntegap och

låg ränta.

I den sistnämnda motionen föreslås dessutom att det skall

utredas om Nordbanken kan erbjuda en räntefri

sparlåneverksamhet. Ett ytterligare yrkande går ut på att staten

skall ange en högsta räntesats för lån från hypoteksinstitut.

Bankkrisen har lett till att bankerna är överdrivet försiktiga

med sin utlåning, hävdas det i motion 1994/95:N275 (v). Staten

bör direkt som bankägare och indirekt via Bankstödsnämnden kräva

att bankerna bedriver normal utlåning till företagen och att de

inte genom ett stort räntegap låter kunderna betala för

bankkrisen, understryker motionärerna.

De mindre företagen har svårt att få normala krediter till sin

verksamhet, sägs det i motion 1994/95:N202 (mp). Staten måste

antingen se till att bankerna sköter sina uppgifter eller starta

en egen småföretagarbank, anför motionärerna.

Statens rätt att som aktieägare besluta i Nordbankens

angelägenheter utövas vid bolagsstämman. Detta följer av 8 kap.

1 § bankaktiebolagslagen, BAL (1987:618). Stämman väljer

styrelse som skall förvalta bankens angelägenheter (7 kap. 1 §

BAL).

I budgetpropositionen (bil. 8 s. 26) beskrivs ägarpolicyn för

av Finansdepartementet förvaltade aktier. Där sägs bl.a. att det

är väsentligt att företagen ges förutsättningar att utvecklas

och konkurrera på samma villkor som övriga företag på marknaden

inom de ramar som riksdagsbeslut och marknadsförutsättningar

ger. Vidare heter det att det är angeläget att företagen är

långsiktigt lönsamma för att inte medborgarnas kapital som

satsats i verksamheten skall förbrukas. Staten som ägare skall

ställa konkreta och uppföljningsbara finansiella mål samt inte

ålägga bolagen att bedriva olönsam verksamhet, såvida inte

särskilt beslut fattas av riksdagen.

Av skriften Ut ur krisen framgår att regeringen avvisar

förslag om att använda Nordbanken som ett instrument för att

styra vissa räntor. Det är omöjligt för regeringen att

detaljstyra verksamheten, och det skulle skapa oklarhet om

styrelsens och företagsledningens ansvar, heter det i skriften.

Utskottet har vid några tidigare tillfällen behandlat frågor

rörande räntemarginaler och kreditgivning. Våren 1993 avvisade

utskottet yrkanden med krav på ingripande från statens sida i

bankernas räntesättning. Utskottet utgick dock från att bankerna

efter hand skulle justera ned ränteskillnaderna. Samtidigt

framhölls att det av konkurrensskäl inte är acceptabelt att

banker som erhållit statligt stöd sänker räntorna med hjälp av

detta och därigenom får en konkurrensfördel i förhållande till

de banker som inte är i behov av stödåtgärder (bet. 1992/93:NU24

s. 21). I samma betänkande underströk utskottet vikten av att

bankerna får utrymme för normal kreditgivning, men att det måste

ankomma på instituten själva att besluta om sin kreditgivning

(s. 19).

Våren 1994 gjorde riksdagen på utskottets förslag ett

tillkännagivande till regeringen med begäran om att regeringen

skulle återkomma med förslag till hur konkurrensen inom

banksektorn kan förbättras (bet. 1993/94:NU18 s. 8; res. m, fp,

c, kds). Utskottet anförde att det är nödvändigt att bankerna

svarar upp mot de statliga insatserna genom att sänka

räntemarginalerna och öka utlåningen och därmed bidra till att

få fart på den svenska ekonomin. Härutöver ansåg utskottet att

det måste övervägas om det krävs ytterligare strukturella

åtgärder eller lagändringar för att kreditmarknaden på längre

sikt skall fungera tillfredsställande.

Sedan den fria etableringsrätten för kreditinstitut inom

EES-området trädde i kraft i Sverige vid ingången till år 1994

har ett femtontal kreditinstitut från andra länder börjat

bedriva verksamhet här i landet. De utländska banker som

tidigare hade dotterbolag här har i de flesta fall omvandlat dem

till filialer. Under samma tidsperiod har bankoktroj beviljats

för SkandiaBanken, IkanoBanken, TryggBanken och Postgirot Bank.

Tre ansökningar om bankoktroj behandlas för närvarande av

Finansinspektionen. Ytterligare ansökningar har aviserats.

Riksbanken gör löpande undersökningar av skillnaden mellan

bankernas in- och utlåningsräntor. Enligt den senaste

undersökningen uppgick skillnaden vid utgången av år 1994 till

5,7 procentenheter. Detta innebär en minskning med 0,6

procentenheter jämfört med utgången av år 1993 och med 1,7

procentenheter i förhållande till nivån ytterligare ett år

tidigare. Det skall dock noteras att bostadsinstitutens räntor

inte omfattas av Riksbankens undersökning. Dessa institut, som

ofta är dotterbolag till bankerna, svarar för mer än hälften av

krediterna i svenska kronor och har en betydligt mindre skillnad

mellan sina in- och utlåningsräntor. Vid en sammanvägning av

bankernas och bostadsinstitutens räntesatser blir skillnaden

därför mindre än den angivna skillnaden om 5,7 procentenheter.

I skriften Ut ur krisen aviserar regeringen att den kommer att

föreslå en rad åtgärder för att stärka konkurrensen på

bankmarknaden med syfte bl.a. att sänka det s.k. räntegapet.

Regeringen vill vidga möjligheterna för s.k. icke-finansiella

företag att driva bankrörelse. Vidare förbereds lagändringar som

skall skapa legala förutsättningar för att bedriva bank- och

finansieringsverksamhet i ekonomisk förening. Regeringen avser

dessutom att föreslå att det i lag anges att det är tillåtet att

ge ränta på upp till 15 000 kr på s.k. kundmedelskonton, som en

rad detaljhandelsföretag erbjuder sina kunder. Exempel på

kundmedelskonton är ICA-kort och KF-kort.

Utskottet tar först upp till behandling de motionsförslag

som rör inriktningen av Nordbankens verksamhet.

Konkurrensen skall enligt utskottets uppfattning främjas genom

generella åtgärder. Den fria etableringsrätten som följt av

integrationen med EU är exempel på en sådan åtgärd. Den har

skapat förutsättningar för ett ökat konkurrenstryck på

bankmarknaden. Regeringen har aviserat ytterligare förslag i

denna riktning.

Utskottet delar den uppfattning som regeringen ger uttryck åt

i beskrivningen av ägarpolicyn för aktier förvaltade av

Finansdepartementet, nämligen att banken, så länge den är i

statlig ägo, skall ges förutsättningar att utvecklas och

konkurrera på samma villkor som övriga företag på marknaden.

Utskottet avvisar därför förslagen om att Nordbanken skall

användas för att styra räntesättningen på bankmarknaden.

Utskottet vill betona att den närmare inriktningen av bankens

verksamhet skall beslutas av styrelsen, som också har ansvaret

för bedrivandet av rörelsen. Det är därmed en uppgift för

styrelsen och ledningen att utforma bankens räntevillkor,

kreditgivning, nya produkter m.m. Utskottet avstyrker därför

motionerna 1994/95:Fi208 (s), 1994/95:N210 (mp), 1994/95:N226

(v) och 1994/95:N272 (v) i berörda delar.

Då det därefter gäller de motionsförslag som tar sikte på

bankernas kreditgivning i allmänhet vill utskottet hänvisa

till vad som anförts i fråga om vidtagna och planerade åtgärder

för att få till stånd en ökad konkurrens och en bättre

fungerande kreditmarknad. Banksystemet i sin helhet har ett

ansvar för att normal kreditförsörjning fungerar. Utskottet

erinrar om att ett viktigt syfte med bankstödet har varit att

trygga kreditförsörjningen och konstaterar att bankerna för

närvarande har en betydande kapacitet att öka kreditgivningen.

Det skall dock betonas att det är en uppgift för de enskilda

instituten att besluta om villkoren för sin kreditgivning och

att göra kreditprövningar inom de ramar som anges i

banklagstiftningen. Motionerna 1994/95:Fi208 (s), 1994/95:N275

(v) och 1994/95:N202 (mp) avstyrks därför i här aktuella delar

av utskottet.

Övriga frågor

Styrelsens ansvar m.m.

I motion 1994/95:N206 (m) hävdas att utredningar efter

bankkrisen har visat på att gällande banklagstiftning vad gäller

styrelsearbete och verkställande direktörens (VD) funktion inte

är avpassad efter den arbetsfördelning som i praktiken gäller i

bankerna. En VD i en bank är inte, till skillnad från en VD i

ett allmänt aktiebolag, ett självständigt bolagsorgan med

särskilda rättigheter och skyldigheter, påpekar motionären. En

VD i en bank har endast den makt som delegeras till honom från

styrelsen. En sådan VD skall enligt lagen ingå i styrelsen,

vilket inte gäller för en VD i ett annat bolag. Dessutom finns

det i banklagstiftningen regler om hur stor andel av ledamöterna

i styrelsen som får vara anställda i banken, framhåller

motionären. Han anser att banklagstiftningen bör ändras på de

nämnda punkterna så att den stämmer bättre med vad som gäller

enligt aktiebolagslagen (1975:1385).

Vid försök till rättslig prövning av bankernas kreditgivning

har det visat sig att lagstiftningen är otillräcklig, hävdas det

i motion 1994/95:N296 (kds). De ansvariga för kreditgivningen

har inte kunnat ställas till svars, anför motionären och

föreslår därför en skärpning av lagstiftningen i detta avseende.

Ledande företrädare för marknaden saknar inte sällan

elementära kunskaper och analysförmåga såväl när det handlar om

ekonomi som om samhälle och politik, heter det i motion

1994/95:N278 (s). Det demokratiska samhället måste reagera mot

marknadens härjningar, sägs det vidare. Ett första steg skulle,

enligt motionären, kunna vara att ställa särskilda kunskapskrav

på dem som styr marknaden. Sådana krav finns på vissa andra

yrkesutövare. I motionen föreslås att en utredning skall ges i

uppgift att bedöma vilka kunskapskrav som det är motiverat att

ställa inom det nu aktuella området.

I februari 1993 tillsatte regeringen den s.k.

Bankkriskommittén (Fi 1993:02), som skulle utreda bankkrisens

orsaker och eventuella brister i tillsyn och lagstiftning samt

föreslå åtgärder. Under hösten 1994 upplöstes kommittén utan att

ha slutfört sitt arbete. Den har låtit publicera två skrifter,

Bankerna och pressen samt Bankkrisen.

Regler för bankernas kreditgivning finns i 2 kap. 13 §

bankrörelselagen (1987:617), enligt vilken kredit får beviljas

endast om låntagaren kan förväntas fullgöra låneförbindelsen.

Dessutom krävs betryggande säkerhet. Enligt bankaktiebolagslagen

(1987:618) kan styrelsen delegera beslut om kreditgivning och

skall då fastställa en instruktion för ett år i taget. I

bankrörelselagen finns en ansvarsbestämmelse enligt vilken

styrelseledamot eller delegat som uppsåtligen eller av

oaktsamhet skadar banken skall ersätta skadan. Även

skadeståndsansvar gentemot aktieägare kan uppkomma. Överträdelse

av reglerna om kreditgivning medför inte automatiskt

straffansvar eller skadeståndsansvar för någon enskild person.

Reglerna ålägger banken att handla på ett visst sätt. Om banken

överträder reglerna kan den utsättas för sanktioner av olika

slag, ytterst indragen oktroj.

Tillstånd att driva bankrörelse eller finansieringsverksamhet

skall enligt bankaktiebolagslagen och lagen (1992:1610) om

kreditmarknadsbolag beviljas endast om rörelsen kan antas komma

att uppfylla kraven på en sund verksamhet. I denna prövning

ingår att företagets verkställande ledning och större ägare

skall uppfylla de kunskapsmässiga krav och vara så omdömesgilla

i sitt handlande som erfordras för att de på ett långsiktigt och

stabilt sätt skall kunna driva en sund verksamhet. Några

formella krav på kunskap eller erfarenhet har inte ställts upp.

Det ankommer på regeringen och Finansinspektionen att från fall

till fall göra en bedömning av företagsledningens kompetens.

Lämplighetsprövning görs vanligen av bl.a. VD, vice VD,

kreditchef och styrelseledamöter. Motsvarande bedömning görs

också beträffande försäkringsföretag med stöd av

försäkringsrörelselagens (1982:713) krav på sund

försäkringsverksamhet.

Utöver den nu nämnda sundhetsbedömningen, som förekommit under

lång tid, har nyligen införts särskilda lagregler om

lämplighetsprövning av större ägare i kreditinstitut. Sådan

ägarprövning avses från den 1 januari 1996 också komma att

föreskrivas för värdepappersbolag och försäkringsföretag.

Utformningen av denna lämplighetsprövning följer av EG-direktiv

för det finansiella området.

I en skrivelse till regeringen i november 1994 har

Finansinspektionen föreslagit vissa ändringar i de lagar som

styr verksamheten i institut under inspektionens tillsyn.

Inspektionen efterlyser bl.a. ändringar som ger större klarhet i

vilka krav som bör kunna ställas på ett instituts styrelse.

Enligt inspektionen skulle krav kunna formuleras t.ex. när det

gäller styrning, interninformation och internkontroll.

Finansdepartementet har i skriften Ut ur krisen informerat om

att en ny utredning kommer att tillsättas inom kort. Utredningen

skall dra lärdomar av den genomgångna finansiella krisen och

bl.a. överväga om bankstyrelsernas ansvar behöver klargöras och

skärpas. Vidare skall ansvarsfördelningen och riskhanteringen

inom bankerna behandlas. En annan viktig fråga som skall utredas

sägs vara hur vårdslös kreditgivning skall kunna beivras. Även

reglerna för Finansinspektionens tillsyn skall ses över, påpekas

det i skriften.

Bankkrisen aktualiserar också frågor om revisorernas roll och

ansvar. Regeringen har nyligen i proposition 1994/95:152 om

regler för godkända och auktoriserade revisorer lagt fram

förslag om de krav på utbildning, erfarenhet och oberoende

ställning m.m. som skall ställas på revisorer.

Det kan också nämnas att aktiebolagskommittén (Ju 1990:08)

under våren 1995 väntas lägga fram ett delbetänkande som rör

frågor om bl.a. styrelsens och revisorernas ansvar i allmänna

aktiebolag.

Frågor om styrelsens ansvar och om vårdslös kreditgivning

kommer, som framgår av den lämnade redogörelsen, att behandlas

av den utredning som regeringen avser att tillsätta inom kort.

Utskottet utgår från att de synpunkter som framförts i de

här aktuella motionerna därvid kommer att beaktas. Vad sedan

gäller frågan om krav på ledningens kunskaper och omdöme ställs

redan, som nämnts, sådana krav på ledningarna i flera typer av

finansiella företag. Den aviserade utredningen bör emellertid

enligt utskottets uppfattning vara oförhindrad att lägga fram

förslag även i detta hänseende om utredningsarbetet ger vid

handen att det är motiverat. Med hänvisning till vad som nu

anförts avstyrker utskottet motionerna 1994/95:N206 (m),

1994/95:N278 (s) och 1994/95:N296 (kds) i berörda delar.

Internkontroll m.m.

Kreditförlusterna inom finanssektorn beror till en betydande

del på brister i internkontrollen, hävdas det i motion

1994/95:N208 (s). Det saknas ett samlat grepp över

internkontrollen inom bank- och finanssektorn, anför

motionärerna. De anser att det bör skapas ett organ för

internkontroll med uppgift att lägga fast regler, principer och

kompetenskrav. Finansinspektionen borde se över nuvarande regler

och arbetsinstruktioner för revisorer samt kontinuerligt bedriva

uppföljning.

Utskottet behandlade våren 1994 utförligt frågan om

internkontrollen i banker (bet. 1993/94:NU18 s. 14--16).

Finansinspektionen hade då gjort en samlad genomgång av den

interna kontrollen i bankerna och redovisat sina förslag i en

promemoria. Det fortsatta arbetet resulterade i att

inspektionens styrelse i november 1994 utfärdade allmänna råd

avseende styrning, intern information och intern kontroll inom

kredit- och värdepappersinstitut samt beträffande

försäkringsföretag. Dessa gäller från den 1 januari 1995, och

inspektionen avser att under våren 1995 genomföra undersökningar

i ett tjugotal institut av hur den interna kontrollen fungerar.

I motion 1994/95:N296 (kds) påtalas att underlagsmaterial för

beslut om krediter har saknats och därmed försvårat

förundersökningar. Motionären föreslår därför skärpningar av

lagstiftningen när det gäller bevarande av underlagsmaterial för

beslut om långivning.

Underlagsmaterial för krediter anses som räkenskapsmaterial,

vilket enligt bokföringslagen (1976:125) skall bevaras i minst

tio år. Bokföringsnämnden har utfärdat en rekommendation (BFN

R 3) om räkenskapsmaterial och dess arkivering. Av denna

framgår bl.a. att en handling utgör räkenskapsmaterial om dess

innehåll är av betydelse för att man skall kunna förstå

bokföringssystemets uppläggning eller kunna följa en

affärshändelse och förstå dess innebörd. Enligt uppgift har

Finansinspektionen vid undersökningar hos institut kunnat

konstatera brister i dessa avseenden och då påtalat att

skärpning måste ske. Inspektionen förbereder allmänna råd till

kreditinstituten, och det övervägs att där ta in tydliga krav på

att material som ligger till grund för kreditbeslut skall

bevaras. Riktmärket är att så mycket underlag skall finnas att

en oberoende person skall kunna se på vilka grunder en kredit

beviljats.

Kraven i motion 1994/95:N208 (s) angående bankernas

internkontroll och i motion 1994/95:N296 (kds) på bevarande av

underlagsmaterial för långivning är enligt utskottets

uppfattning tillgodosedda bl.a. genom de åtgärder som

Finansinspektionen vidtagit och förbereder. Motionerna avstyrks

därför i berörda delar.

Förlustavdrag

I motion 1994/95:N226 (v) begärs att regeringen skall låta

utreda hur bankerna kan hindras att minska sina vinster genom

att göra avdrag till följd av förluster på fastighetsaffärer.

För banker gäller allmänna regler för underskottsavdrag.

Kreditförluster på fordringar med fastighet som säkerhet skall

redovisas så snart säkerhetens värde inte täcker lånebeloppet

(befarad kreditförlust). När en förlust är fastställd till

beloppet redovisas den som konstaterad förlust. Detta skall

redovisas som kostnad för kreditförlust i årsredovisning och

delårsrapport för kreditinstitut enligt Finansinspektionens

föreskrifter. Fastigheter som övertagits för skyddande av

fordran är att anse som omsättningstillgångar. Banker skall

enligt bokföringslagen och inspektionens föreskrifter värdera

sådana tillgångar enligt lägsta värdets princip. Fastighet som

tagits över för skyddande av fordran får ett kreditinstitut

behålla till dess att en försäljning är lämplig med hänsyn till

marknadsförhållandena. En sådan fastighet skall dock avyttras

senast när det kan ske utan förlust för banken. Denna

bestämmelse trädde i kraft den 1 juli 1993. Tidigare gällde att

sådana fastigheter måste avyttras inom tre år om inte

inspektionen gav dispens. Ändringen gjordes bl.a. för att en

omfattande utförsäljning av fastigheter inte skulle framtvingas,

eftersom detta kunde förväntas pressa ned priserna och leda till

än större förluster för bankerna.

I detta sammanhang kan vidare nämnas att det i lagen

(1993:765) om statligt stöd till banker och andra kreditinstitut

intagits en bestämmelse om underskottsavdrag. Enligt denna regel

skall ett företag, som är helägt av staten och har rätt till

bankstöd, inte få göra avdrag för underskott av

näringsverksamhet om staten säljer företaget. Syftet med

bestämmelsen är att hindra att förlustavdrag överförs till

privata företag, när staten avyttrar verksamheter som övertagits

under finanskrisen.

Skatteutskottet anför i sitt yttrande över detta

motionsyrkande att bankernas avdragsmöjligheter för de förluster

som har uppkommit vilar på grundläggande principer vid

beskattningen. Att nu vägra avdrag för dessa förluster skulle

innebära att bankerna sätts i en sämre ställning än andra

företag. Att förlusterna är ovanligt stora innebär inte

tillräckliga skäl för en sådan särbehandling, anser

skatteutskottet och avstyrker därför motionen i denna del.

I likhet med skatteutskottet anser näringsutskottet att

det skall gälla samma principer för förlustavdrag för banker som

för andra företag. Som framgått av den tidigare beskrivningen

utfärdar Finansinspektionen föreskrifter för hur

kreditinstituten skall värdera sina tillgångar. Utskottet utgår

från att bankerna följer dessa föreskrifter och att inspektionen

granskar efterlevnaden. Med anledning av den aktuella motionen

vill utskottet påpeka att små ändringar i antagandena om

framtida ränte- och inflationsnivåer ger stora utslag vid

tillämpningen av olika modeller för fastighetsvärdering. Det

finns vidare skäl att erinra om att fastigheternas värden har

varierat kraftigt sett över den senaste tioårsperioden. Om

räntan sjunker och fastighetsmarknaden förbättras kommer värdena

på bankernas fastighetsinnehav att öka, vilket kan leda dels

till uppskrivningar, dels -- vid försäljning -- till

realisationsvinster. Det är enligt utskottets uppfattning

viktigt att anlägga ett mer långsiktigt perspektiv på

värderingsfrågorna än vad motionärerna synes göra. Det aktuella

motionsyrkandet avstyrks därför.

Finansinspektionen

De övergripande målen för Finansinspektionens verksamhet är

att bidra till det finansiella systemets stabilitet och

effektivitet samt att verka för ett gott konsumentskydd. Dessa

mål föreslås ligga fast för det kommande budgetåret.

I budgetpropositionen (bil. 8 s. 92) påtalas att inspektionens

resultatredovisning inte innehåller någon analys av utfallet av

verksamheten i förhållande till uppställda mål. Regeringen

förutsätter att detta åtgärdas till kommande

resultatredovisningar. Inom inspektionens samtliga

verksamhetsgrenar bör verksamheten, enligt regeringen, i första

hand inriktas på att vidareutveckla effektiva metoder för

finansiell analys och operativ tillsyn. En prioriterad uppgift

är också att utveckla samarbetet med tillsynsmyndigheter i andra

länder. Regeringen anser att inspektionen bör bli föremål för

fördjupad prövning inför perioden 1997--1999.

Regeringen föreslår att riksdagen till Finansinspektionen för

budgetåret 1995/96 anvisar ett ramanslag på ca 150 miljoner

kronor.

Utskottet tillstyrker regeringens förslag beträffande

Finansinspektionen.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande Bankstödsnämnden m.m.

att riksdagen med bifall till proposition 1994/95:100 bilaga 8

littera F

a) godkänner att den övergripande målsättningen för

verksamheten inom Bankstödsnämndens ansvarsområde skall vara i

enlighet med vad som anges i propositionen,

b) till Bankstödsnämnden för budgetåret 1995/96 under

sjunde huvudtiteln anvisar ett ramanslag på 16 500 000 kr,

c) godkänner inriktningen av de besparingsåtgärder inom

områdena Bankstödsnämnden och Åtgärder för att stärka det

finansiella systemet för budgetåren 1997 och 1998 som anges i

propositionen,

d) till Åtgärder för att stärka det finansiella systemet

för budgetåret 1995/96 under sjunde huvudtiteln anvisar ett

förslagsanslag på 1 000 kr,

2. beträffande bankgarantiavgift

att riksdagen avslår motionerna 1994/95:Fi211 yrkande 18,

1994/95:Fi216 yrkande 16, 1994/95:Fi219 yrkande 21, 1994/95:N226

yrkande 1, 1994/95:N227, 1994/95:N257 och 1994/95:N295,

res. 1 (fp, kds)

res. 2 (c)

res. 3 (v)

res. 4 (mp) - motiv.

3. beträffande statens ägande av Nordbanken

att riksdagen

a) med bifall till proposition 1994/95:100 bilaga 8 punkt I 6

till Statliga ägarinsatser m.m. i Nordbanken för budgetåret

1995/96 under sjunde huvudtiteln anvisar ett förslagsanslag på

1 000 kr,

b) avslår motionerna 1994/95:Fi208 yrkande 3, 1994/95:Fi219

yrkande 20, 1994/95:N210 yrkande 1, 1994/95:N248 och

1994/95:N273 yrkande 4,

res. 5 (m, fp, kds)

res. 6 (v, mp)

res. 7 (c)

4. beträffande inriktningen av Nordbankens verksamhet

att riksdagen avslår motionerna 1994/95:Fi208 yrkandena 4 och

5, 1994/95:N210 yrkande 2, 1994/95:N226 yrkande 3 och

1994/95:N272 yrkande 7,

res. 8 (v, mp)

5. beträffande bankernas kreditgivning

att riksdagen avslår motionerna 1994/95:Fi208 yrkande 2,

1994/95:N202 yrkande 8 och 1994/95:N275 yrkande 6,

res. 9 (v, mp)

6. beträffande styrelsens ansvar m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1994/95:N206, 1994/95:N278 och

1994/95:N296 yrkande 1,

7. beträffande internkontroll m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1994/95:N208 och 1994/95:N296

yrkande 2,

8. beträffande förlustavdrag

att riksdagen avslår motion 1994/95:N226 yrkande 2,

res. 10 (v)

9. beträffande Finansinspektionen

att riksdagen med bifall till proposition 1994/95:100 bilaga 8

punkt D 3 till Finansinspektionen för budgetåret 1995/96

under sjunde huvudtiteln anvisar ett ramanslag på

150 463 000 kr.

Stockholm den 23 mars 1995

På näringsutskottets vägnar

Birgitta Johansson

I beslutet har deltagit: Birgitta Johansson (s), Christer

Eirefelt (fp), Bo Finnkvist (s), Per Westerberg (m), Bo

Bernhardsson (s), Mikael Odenberg (m), Sylvia Lindgren (s),

Kjell Ericsson (c), Barbro Andersson (s), Marie Granlund (s),

Lennart Beijer (v), Dag Ericson (s), Ola Karlsson (m), Göran

Hägglund (kds), Laila Bäck (s), Sten Tolgfors (m) och Ronny

Korsberg (mp).

Reservationer

1. Bankgarantiavgift (mom. 2)

Christer Eirefelt (fp) och Göran Hägglund (kds) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 11 som

börjar med "Utskottet anser" och slutar med "aktuella delar"

bort ha följande lydelse:

Den generella bankgarantin som staten utfärdade hösten 1992 är

enligt utskottets bedömning till fördel för samtliga banker och

övriga kreditinstitut som omfattas av garantin, eftersom den

innebär att staten garanterar att instituten kan fullgöra sina

förpliktelser i rätt tid. Bankernas kreditvärdighet och

upplåningsvillkor torde ha påverkats positivt av att alla varit

medvetna om förekomsten av denna garanti. I skydd av garantin

har bankerna kunnat vända utvecklingen och redovisar nu i

flertalet fall betydande resultatförbättringar. Till detta har

också bidragit den svaga konkurrensen på den svenska

bankmarknaden. I andra sammanhang där staten utfärdar garantier

tas normalt en avgift ut för denna tjänst.

Utskottet noterar vidare att principen om ett gemensamt

betalningsansvar för de institut som omfattas av garantin redan

tillämpas när det gäller finansieringen av Bankstödsnämndens

förvaltningskostnader. Mot denna bakgrund är det enligt

utskottets mening rimligt att de berörda instituten erlägger en

avgift för garantin till dess att en obligatorisk

insättningsgaranti införs. Det bör ankomma på regeringen att

närmare utforma reglerna för hur en sådan avgift bör tas ut.

Inriktningen bör därvid vara att avgiften skall inbringa minst

1 miljard kronor per år till statskassan under den tid som

garantin gäller.

Genom ett uttalande av riksdagen i enlighet med vad som nu

anförts blir de här berörda motionerna tillgodosedda i

väsentliga delar.

dels att utskottets hemställan under moment 2 bort ha

följande lydelse:

2. beträffande bankgarantiavgift

att riksdagen med anledning av motionerna 1994/95:Fi211

yrkande 18, 1994/95:Fi216 yrkande 16, 1994/95:Fi219 yrkande 21,

1994/95:N226 yrkande 1, 1994/95:N227, 1994/95:N257 och

1994/95:N295 som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört.

2. Bankgarantiavgift (mom. 2)

Kjell Ericsson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 11 som

börjar med "Utskottet anser" och slutar med "aktuella delar"

bort ha följande lydelse:

Bankkrisen har kostat skattebetalarna mer än 60 miljarder

kronor. I syfte att återvinna så mycket som möjligt av

bankstödet föreslår utskottet en återbetalning i form av en

avgift till staten från bank- och finanssektorn. Den sammanlagda

årliga avgiften bör inte understiga 1 miljard kronor, och

utformningen bör anpassas till strävan att åstadkomma ett sänkt

allmänt ränteläge och krympande räntemarginaler. Eftersom den

generella bankgarantin varit till fördel för samtliga banker och

andra kreditinstitut bör alla dessa omfattas av

avgiftsskyldigheten. Avgiften bör dock tas ut först när

kreditinstitutet har visat ett positivt helårsresultat under två

år. Det bör ankomma på regeringen att svara för den närmare

utformningen av den här skisserade återbetalningsplanen.

Med hänvisning till vad som nu anförts tillstyrks motion

1994/95:Fi219 (c) i denna del. Härigenom tillgodoses även i viss

utsträckning övriga aktuella motioner i berörd del.

dels att utskottets hemställan under moment 2 bort ha

följande lydelse:

2. beträffande bankgarantiavgift

att riksdagen med bifall till motion 1994/95:Fi219 yrkande 21

och med anledning av motionerna 1994/95:Fi211 yrkande 18,

1994/95:Fi216 yrkande 16, 1994/95:N226 yrkande 1, 1994/95:N227,

1994/95:N257 och 1994/95:N295 som sin mening ger regeringen till

känna vad utskottet anfört.

3. Bankgarantiavgift (mom. 2)

Lennart Beijer (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 11 som

börjar med "Utskottet anser" och slutar med "aktuella delar"

bort ha följande lydelse:

Statens direkta kostnader för bankstödet uppgår till

65 miljarder kronor. Dessa medel har bl.a. använts för

tillskott av kapital till Nordbanken, Securum och Retriva.

Värdet på dessa företags tillgångar minskar statens

nettokostnader. För att få hela bilden av bankkrisens effekter

skall man till statens kostnader lägga de kostnader som drabbat

alla låntagare och de lägre inkomster som kommit sparare till

del genom bankernas stora räntegap. Den historiskt och

internationellt sett stora skillnaden mellan bankernas in- och

utlåningsräntor har bidragit till att bankerna nu redovisar

kraftiga resultatförbättringar. Enligt utskottets uppfattning

bör bankerna därför åläggas att betala tillbaka dels delar av

bankstödet, dels en del av de vinster de fått på grund av

oskäliga räntemarginaler.

Utskottet anser att 1--3 miljarder kronor årligen bör kunna

återföras till staten från bankerna. Det bör ankomma på

regeringen att lägga fram förslag som tillgodoser detta syfte.

Härutöver är det enligt utskottets uppfattning angeläget att

ett system för insättningsgaranti, finansierat av bankerna,

skyndsamt införs.

Genom ett uttalande av riksdagen i enlighet med vad som nu

anförts tillstyrks motion 1994/95:N226 (v) i denna del.

Därigenom tillgodoses i huvudsak även de nu berörda förslagen i

övriga motioner.

dels att utskottets hemställan under moment 2 bort ha

följande lydelse:

2. beträffande bankgarantiavgift

att riksdagen med bifall till motion 1994/95:N226 yrkande 1

och med anledning av motionerna 1994/95:Fi211 yrkande 18,

1994/95:Fi216 yrkande 16, 1994/95:Fi219 yrkande 21,

1994/95:N227, 1994/95:N257 och 1994/95:N295 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört.

4. Bankgarantiavgift (mom. 2, motiveringen)

Ronny Korsberg (mp) anser att den del av utskottets yttrande

på s. 11 som börjar med "Utskottet anser" och slutar med "dessa

försäljningar" bort ha följande lydelse:

Utskottet anser i likhet med regeringen att återvinning av

bankstödet skall ske genom en effektiv och affärsmässig

förvaltning av de tillgångar som staten äger i form av Securum

och Retriva. Avyttring av tillgångarna skall ske när det

sammantaget bästa möjliga utfallet för staten kan erhållas. Det

är enligt utskottets mening en uppgift för regeringen och

Bankstödsnämnden, och i vissa fall för ledningen i resp. bolag,

att avgöra den närmare tidpunkten och de exakta villkoren för

dessa försäljningar.

5. Statens ägande av Nordbanken (mom. 3)

Christer Eirefelt (fp), Per Westerberg (m), Mikael Odenberg

(m), Ola Karlsson (m), Göran Hägglund (kds) och Sten Tolgfors

(m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på

s. 12 med "Utskottet har" och slutar på s. 13 med

"Nordbanken tillstyrks" bort ha följande lydelse:

Frågan om en försäljning av Nordbanken måste, enligt

utskottets uppfattning, sättas in i ett bredare perspektiv än

att försäljningen endast ses som ett sätt att återvinna

bankstödet. I linje med vad som anförs i motionerna 1994/95:N298

(m), 1994/95:N274 (fp) och 1994/95:N301 (kds), vilka som nämnts

kommer att behandlas i ett senare sammanhang, anser utskottet

att verksamhet som kan drivas bättre eller lika bra i privat som

i statlig regi bör vara privatägd. Särskilt gäller att företag

som verkar på en konkurrensutsatt marknad bör vara privatägda.

Företagen inom den finansiella sektorn är föremål för omfattande

regleringar och tillsyn beslutade av regering och riksdag. Detta

förhållande gör det olämpligt att staten samtidigt är ägare av

företag som är verksamma på denna marknad. De dubbla rollerna

som lagstiftare och ägare skapar målkonflikter och oklara

ansvarsförhållanden.

Bankkrisens förlopp har också på ett tydligt sätt visat

nackdelarna med en statligt ägd bank. De politiskt uttalade

ambitionerna att PKbanken och sedermera Nordbanken skulle utgöra

ett reellt alternativ till de ledande affärsbankerna måste ses

som en viktig förklaring till den strävan efter expansion och

ökade marknadsandelar som präglade banken under 1980-talet och

som i sin tur var orsaken till de enorma kreditförlusterna.

Med hänvisning till de principiella skäl och praktiska

erfarenheter som här beskrivits bör Nordbanken säljas ut så

snart marknadsförutsättningarna finns. Banken kan då få mer

professionella ägare, som anger tydliga mål för verksamheten och

som agerar på ett affärsmässigt sätt i relation till banken.

Därmed kommer också konkurrensen inom banksektorn att ske på

lika villkor. En försäljning av Nordbanken bör genomföras så att

den leder till en bred ägarspridning.

Genom försäljningen kan dessutom en betydande del av det stöd

som getts till banken återvinnas till staten.

Vad utskottet här har anfört bör riksdagen i ett uttalande

till regeringen ställa sig bakom. Därigenom blir också de nu

aktuella motionerna 1994/95:N273 (fp) och 1994/95:N248 (c) i

huvudsak tillgodosedda. Övriga här berörda motionsyrkanden

avstyrks av utskottet. Regeringens förslag om anslag för

kostnader i samband med försäljningen av Nordbanken tillstyrks.

dels att utskottets hemställan under moment 3 bort ha

följande lydelse:

3. beträffande statens ägande av Nordbanken

att riksdagen

a) (= utskottet)

b) med anledning av motionerna 1994/95:N248 och 1994/95:N273

yrkande 4 och med avslag på motionerna 1994/95:Fi208 yrkande 3,

1994/95:Fi219 yrkande 20 och 1994/95:N210 yrkande 1 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

6. Statens ägande av Nordbanken (mom. 3)

Lennart Beijer (v) och Ronny Korsberg (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på

s. 12 med "Utskottet har" och slutar på s. 13 med

"Nordbanken tillstyrks" bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att det är angeläget att bankmarknaden präglas

av mångfald, inte minst när det gäller ägandet. Den finansiella

sektorn är så betydelsefull för hela samhällets funktion att

staten bör tillförsäkra sig inflytande på olika sätt. Genom att

behålla Nordbanken i statlig ägo säkerställs att det kommer att

finnas en betydande aktör bland bankerna som inte kontrolleras

av privata intressen och som därigenom kan göra andra

prioriteringar än dessa. Nordbanken bör, enligt utskottets

uppfattning, användas för en aktiv statlig bankpolitik.

Bemyndigandet för regeringen att sälja Nordbanken bör därför

återkallas. Inte heller bör riksdagen anvisa medel för kostnader

i samband med försäljningen av Nordbanken.

Vad som nu anförts innebär att utskottet tillstyrker

motionerna 1994/95:Fi208 (s) och 1994/95:N210 (mp) i berörda

delar. Det sagda ligger också i linje med vad som i denna del

anförs i motion 1994/95:N275 (v), vilken som nämnts kommer att

behandlas i ett senare sammanhang. De övriga nu aktuella

motionsyrkandena om en försäljning av Nordbanken avstyrks.

dels att utskottets hemställan under moment 3 bort ha

följande lydelse:

3. beträffande statens ägande av Nordbanken

att riksdagen

a) avslår proposition 1994/95:100 bilaga 8 punkt I 6,

b) med bifall till motionerna 1994/95:Fi208 yrkande 3 och

1994/95:N210 yrkande 1 och med avslag på motionerna

1994/95:Fi219 yrkande 20, 1994/95:N248 och 1994/95:N273 yrkande

4 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört.

7. Statens ägande av Nordbanken (mom. 3)

Kjell Ericsson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på

s. 12 med "Utskottet har" och slutar på s. 13 med

"Nordbanken tillstyrks" bort ha följande lydelse:

En betydande del av statens kostnader för bankstödet kan

återvinnas genom en privatisering av Nordbanken. Försäljningen

bör ske stegvis, och under det kommande budgetåret bör målet

vara en försäljning av högst 49 % av aktierna i banken. Staten

behåller därmed det bestämmande inflytandet och kan anpassa

takten i försäljningen till utvecklingen dels av priset på

bankaktier, dels av konkurrensen på bankmarknaden.

Riksdagen bör med bifall till motion 1994/95:Fi219 (c) i denna

del ansluta sig till vad utskottet här anfört. Därmed blir även

motionerna 1994/95:N248 (c) och 1994/95:N273 (fp) i berörda

delar tillgodosedda i viss utsträckning. Övriga nu aktuella

motionsyrkanden avstyrks av utskottet. Regeringens förslag om

anslag för kostnader i samband med försäljningen av Nordbanken

tillstyrks.

dels att utskottets hemställan under moment 3 bort ha

följande lydelse:

3. beträffande statens ägande av Nordbanken

att riksdagen

a) (= utskottet)

b) med bifall till motion 1994/95:Fi219 yrkande 20, med

anledning av motionerna 1994/95:N248 och 1994/95:N273 yrkande 4

och med avslag på motionerna 1994/95:Fi208 yrkande 3 och

1994/95:N210 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna

vad utskottet anfört.

8. Inriktningen av Nordbankens verksamhet (mom. 4)

Lennart Beijer (v) och Ronny Korsberg (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 15 som

börjar med "Konkurrensen skall" och slutar med "berörda delar"

bort ha följande lydelse:

Ett statligt ägande av Nordbanken måste enligt utskottets

uppfattning användas för att bedriva en aktiv,

konkurrensfrämjande linje när det gäller kreditgivning och

räntesättning. Syftet bör vara att stimulera

sysselsättningsskapande investeringar i små och medelstora

företag och att genom ändrade räntevillkor göra det attraktivare

för privatpersoner att låna och spara i Nordbanken. Vid den

förestående bolagsstämman kan staten som ensam aktieägare

besluta om riktlinjer för Nordbanken med det beskrivna

innehållet. Genom att Nordbanken har en betydelsefull roll på

bankmarknaden kan detta förväntas påverka övriga banker i

motsvarande riktning till förmån för hela samhällets ekonomiska

utveckling.

Vad utskottet nu anfört bör ges regeringen till känna genom

ett uttalande av riksdagen. Utskottet tillstyrker därmed

motionerna 1994/95:N210 (mp), 1994/95:N226 (v), 1994/95:N272 (v)

och 1994/95:Fi208 (s) i aktuella delar. Det berörda yrkandet i

sistnämnda motion om räntefri sparlåneverksamhet bör dock inte

nu ligga till grund för något initiativ av riksdagen.

dels att utskottets hemställan under moment 4 bort ha

följande lydelse:

4. beträffande inriktningen av Nordbankens verksamhet

att riksdagen med bifall till motionerna 1994/95:Fi208 yrkande

4, 1994/95:N210 yrkande 2, 1994/95:N226 yrkande 3 och

1994/95:N272 yrkande 7 och med avslag på motion 1994/95:Fi208

yrkande 5 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört.

9. Bankernas kreditgivning (mom. 5)

Lennart Beijer (v) och Ronny Korsberg (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 15 som

börjar med "Då det" och slutar med "av utskottet" bort ha

följande lydelse:

Bankerna har nu en betydande kapacitet att öka sin

kreditgivning. Trots detta har många företag, särskilt bland de

små och medelstora företagen, svårt att få lån till angelägna

investeringar. Enligt utskottets uppfattning är bankerna alltför

restriktiva vid lämnande av krediter. Här har staten ett ansvar

för att få till stånd en normal kreditgivning så att viktiga

satsningar som kan trygga sysselsättningen och ge nya jobb inte

hindras. Regeringen bör därför anmodas att skyndsamt utreda och

återkomma med förslag till åtgärder som förbättrar möjligheterna

för små och medelstora företag att erhålla krediter. Genom ett

uttalande av riksdagen i linje härmed tillstyrks motionerna

1994/95:N202 (mp) och 1994/95:N275 (v) i denna del.

Förslaget i motion 1994/95:Fi208 (s) angående en normränta för

hypoteksinstituten avstyrks emellertid av utskottet.

dels att utskottets hemställan under moment 5 bort ha

följande lydelse:

5. beträffande bankernas kreditgivning

att riksdagen med bifall till motionerna 1994/95:N202

yrkande 8 och 1994/95:N275 yrkande 6 och med avslag på motion

1994/95:Fi208 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna

vad utskottet anfört.

10. Förlustavdrag (mom. 8)

Lennart Beijer (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på

s. 19 med "I likhet" och slutar på s. 20 med "avstyrks därför"

bort ha följande lydelse:

I samband med att bankerna i början av år 1995 offentliggjort

sina bokslutsrapporter har det visat sig att reglerna för hur

bankerna skall värdera och redovisa sina tillgångar medger en

stor flexibilitet. Genom att ta upp fastighetsinnehav till låga

värden har bankerna möjlighet att redovisa förluster och därmed

göra avdrag från de vinster som uppkommit i rörelsen i övrigt.

Detta minskar därmed också statens skatteintäkter. Mot denna

bakgrund anser utskottet att det är angeläget att det undersöks

om gällande regler för bankernas redovisning ger dessa ett

alltför stort handlingsutrymme. Regeringen bör anmodas att svara

för en sådan utredning. Med det anförda tillstyrker utskottet

motion 1994/95:N226 (v) i denna del.

dels att utskottets hemställan under moment 8 bort ha

följande lydelse:

8. beträffande förlustavdrag

att riksdagen med bifall till motion 1994/95:N226 yrkande 2

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

Skatteutskottets yttrande

1994/95:SkU5y

Bilaga

Bankskatt, m.m.

Till näringsutskottet

Utskottet har fått tillfälle att yttra sig över de motioner

angående bankfrågor som har hänvisats till näringsutskottet.

Utskottet får anföra följande.

Åtta av de aktuella motionerna gäller frågan hur statsverket

skall kunna återvinna kostnaderna för de bankgarantier och annat

stöd som har utgått till banksektorn till följd av den kris som

uppstod i början på 1990-talet. I en del av dessa motioner --

Fi211 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) yrkande 18, Fi216 av Alf

Svensson m.fl. (kds) yrkande 16, Fi219 av Olof Johansson m.fl.

(c) yrkande 26 och N227 av Birgitta Hambraeus m.fl. (c) --

föreslås en årlig bankgarantiavgift på 1--5 miljarder kronor för

detta ändamål. En sådan avgift kan, beroende på hur den utformas

i detalj, ha karaktär av en skatt. Motionerna tangerar alltså

skatteutskottets ämnesområde. Detsamma gäller yrkande 1 i motion

N226 av Gudrun Schyman m.fl. (v) där motionärerna begär att

bankerna skall åläggas att under de närmare budgetåren betala in

1--3 miljarder kronor om året av de vinster som bankerna enligt

motionärernas uppfattning tillgodogjort sig genom statens

bankgaranti och alltför höga räntemarginaler. Summan av dessa

vinster uppgår enligt motionen till 130 miljarder kronor. I den

sistnämnda motionen (N226 yrkande 2) yrkas också att bankernas

avdragsmöjligheter för förluster på fastigheter skall begränsas.

Utskottet begränsar sitt yttrande till dessa motionsyrkanden.

I regeringens redogörelse för stödet till det finansiella

systemet (budgetpropositionen 1994/95:100 bilaga 8 s. 126--137)

anförs att återhämtningen i den finansiella sektorn har gått

snabbare än vad som kunnat förutses och att staten har börjat

återvinna en del av det bankstöd som har utgått. Statens

utgifter för bankstöd i olika former uppgår till drygt 65

miljarder kronor efter avdrag för garantiavgifter,

aktieutdelningar och andra återbetalningar m.m. på 1,5 miljarder

kronor, och utgifterna hänför sig i allt väsentligt till

Nordbanken inklusive Gota Bank, Securum och Retriva. Det egna

kapitalet i dessa institutioner uppgår enligt propositionen nu

till 32 miljarder kronor, och med denna värdering beräknas

statens totala kostnader för stödet till ca 33 miljarder kronor

netto.

Skatteutskottet har för sin del inte anledning att i detta

sammanhang gå in på orsakerna till bankkrisen eller att närmare

bedöma regeringens hantering av dessa frågor. Utskottet vill

dock erinra om att de ekonomiska problem som har drabbat vårt

land saknar motstycke i modern tid och att problemen inte

begränsar sig till banksektorn.

Utskottet instämmer i och för sig i uppfattningen att

bankstödet så långt som möjligt skall återvinnas till staten.

Samtidigt bör framhållas att detta har varit en av

utgångspunkterna för det stöd som har utgått, och att bred

enighet råder om att detta mål skall fullföljas. Som

näringsutskottet anförde vid sin behandling av denna fråga i

höstas (1994/95:NU3y) är detta viktigt såväl av

statsfinansiella skäl som för tilltron till statsmakternas sätt

att hantera bankkrisen, något som också underströks av

finansutskottet (FiU1).

Samtidigt vill utskottet framhålla att man inte bör driva

återbetalningskraven på ett sådant sätt att syftena med

bankstödet helt eller delvis förfelas. Målen för detta stöd är

att trygga stabiliteten i betalningssystemet, att säkra

kreditförsörjningen och att upprätthålla effektivitet,

konkurrens och mångfald inom den finansiella sektorn. Att

forcera återbetalningen av stödet innebär enligt utskottets

uppfattning att man i stället riskerar att försämra

konkurrensförhållandena och öka gapet mellan inlånings- och

utlåningsräntorna. Man bör också vara försiktig med åtgärder som

kan leda till en ökad osäkerhet om framtidsutsikterna inom

bankväsendet och minska intresset för nyetableringar, till

nackdel för konkurrensen på detta område och för möjligheterna

att begränsa räntemarginalerna.

Mot denna bakgrund anser utskottet att man inte nu bör införa

särskilda skatter eller avgifter i syfte att finansiera

kostnaderna för bankkrisen.

Vad utskottet anfört riktar sig inte mot de långt framskridna

planerna på att skapa ekonomiska garantier mot att situationen

upprepar sig. I promemorian Ds 1995:3 föreslås ett nytt system

som syftar till att stärka skyddet för allmänhetens

bankinsättningar och komplettera den övriga skyddsregleringen

som omger bankerna. Enligt promemorian visar den gångna

bankkrisen att det behövs ett sådant skydd efter det att det

nuvarande bankstödet har upphört, och Sverige har som medlem av

EG förpliktat sig att införa en insättningsgaranti. Förslaget i

promemorian är en begränsad konsumentgaranti som skall

finansieras med bankavgifter på 0,15--0,35 % av den garanterade

inlåningen. Avsikten är att regeringen skall lägga fram en

proposition i denna fråga senare i vår. Enligt utskottets

uppfattning saknas det anledning att nu föregripa regeringens

ställningstaganden till denna fråga.

Med det anförda avstyrker utskottet motionerna i dessa delar.

Yrkande 2 i motion N226 av Gudrun Schyman m.fl. (v) går ut på

att regeringen skall tillsätta en utredning för att se om man

kan förhindra att bankerna utnyttjar förlustavdrag på dåliga

fastighetsaffärer för att trolla bort sina vinster.

Bankernas avdragsmöjligheter för de förluster som har

uppkommit vilar på grundläggande principer vid beskattningen.

Att nu vägra avdrag för dessa förluster skulle innebära att man

sätter bankerna i en sämre ställning än andra företag. Att

förlusterna är ovanligt stora innebär inte tillräckliga skäl för

en sådan särbehandling, och utskottet avstyrker därför även

detta yrkande.

Stockholm den 14 mars 1995

På skatteutskottets vägnar

Lars Hedfors

I beslutet har deltagit: Lars Hedfors (s), Bo Lundgren

(m), Anita Johansson (s), Sverre Palm (s), Karl Hagström (s),

Karl-Gösta Svenson (m), Lisbeth Staaf-Igelström (s), Rolf

Kenneryd (c), Björn Ericson (s), Carl Fredrik Graf (m), Isa

Halvarsson (fp), Inger Lundberg (s), Ulla Rudin (s), Jan-Olof

Franzén (m), Ronny Korsberg (mp), Michael Stjernström (kds) och

Per Rosengren (v).

Avvikande meningar

1. Bankskatt

Bo Lundgren, Karl-Gösta Svenson, Carl Fredrik Graf och

Jan-Olof Franzén (alla m) anför:

Bankstödet, som så gott som uteslutande gällt Nordbanken och

Gota Bank, skall så långt möjligt återvinnas. Syftet med stödet,

som skyddat insättare och fordringsägare i de berörda bankerna,

får emellertid inte förfelas. Det har varit att trygga

stabiliteten i betalningssystemet, att säkra kreditförsörjningen

och rimliga upplåningskostnader samt att upprätthålla

effektivitet, konkurrens och mångfald inom den finansiella

sektorn. Riksdagen bör därför avvisa alla tankar på att införa

en särskild skatt eller avgift som inte kopplas till ett

motsvarande insättarskydd. En särskild bankskatt kan endast leda

till en motsatt utveckling. En sådan skatt eller avgift som

motionärerna har tänkt sig kommer med säkerhet att övervältras

på bankkunderna, vilket bl.a. får till följd att räntegapet

ökar. Därtill kommer att åtgärder i denna riktning kommer att

skapa en osäkerhet hos aktörerna om framtidsutsikterna inom

denna sektor och ett minskat intresse för nyetableringar och

andra åtgärder som kan förbättra konkurrensen.

Det bör också framhållas att skatter och avgifter, som riktar

sig mot banker och andra institutioner som lyckats bemästra sina

ekonomiska svårigheter utan statligt stöd, inte kan betecknas

som en form för återbetalning av statens kostnader för det stöd

som har utgått till andra banker och institutioner. Vi avstyrker

alltså motionerna.

2. Bankskatt

Rolf Kenneryd (c) anför:

Som anförs i motion Fi219 av Olof Johansson m.fl. (c) har

bankkrisen direkt kostat skattebetalarna mer än sextio miljarder

kronor, och krisen har aktivt medverkat till lågkonjunkturen. De

indirekta kostnaderna är dessutom betydande.

I motionen föreslås en återbetalning i form av en avgift till

staten för bank- och finanssektorn. Den sammanlagda årliga

avgiften bör enligt detta förslag inte understiga en miljard,

och utformningen bör anpassas till en strävan att åstadkomma ett

sänkt allmänt ränteläge och krympande räntemarginaler. Förslaget

omfattar hela bank- och finanssektorn och innebär att avgiften

skall tas ut fr.o.m. två år efter det att en bank eller ett

finansbolag visar positivt helårsresultat.

Enligt min uppfattning är detta förslag väl avvägt, och jag

tillstyrker alltså yrkandet i motionen om en återbetalningsplan

i form av en bankavgift. Den närmare utformningen bör ankomma på

regeringen.

Vad som här har anförts tillgodoser helt eller delvis övriga

motionsyrkanden i denna fråga. Till den del detta inte är fallet

avstyrks dessa yrkanden.

3. Bankskatt

Isa Halvarsson (fp) anför:

Staten och skattebetalarna har tagit på sig betydande

kostnader för bankgarantin och lämnar fortfarande en sådan

garanti för inlåning och vissa andra fordringar hos banker och

andra kreditinstitut. Till dess en obligatorisk

inlåningsförsäkring införs bör en avgift tas ut för de institut

som omfattas av garantin och som ger staten ett tillskott på ca

1 miljard kronor.

Vad jag här har anfört innebär bifall till motionen Fi211 av

Lars Leijonborg m.fl. (fp) yrkande 18.

4. Bankskatt

Michael Stjernström (kds) anför:

Staten och skattebetalarna har tagit på sig betydande

kostnader för bankgarantin och lämnar fortfarande en sådan

garanti för inlåning och vissa andra fordringar hos banker och

andra kreditinstitut. Det är rimligt att de som gynnats av den

statliga garantin, även indirekt, och inte enbart

skattebetalarna får vara med och betala. På längre sikt bör en

obligatorisk inlåningsförsäkring införas. Till dess bör en

avgift införas som grundas på balansomslutningen för de institut

som omfattas av garantin och som ger staten ett årligt tillskott

på ca 1 miljard kronor.

Vad som här har anförts innebär bifall till motion Fi216 av

Alf Svensson m.fl. (kds) yrkande 16. Åtgärden tillgodoser helt

eller delvis de yrkanden i samma riktning som framställs i

övriga motioner i denna fråga. I den mån så inte är fallet

avstyrks dessa motionsyrkanden.

5. Bankskatt, förlustavdrag

Per Rosengren (v) anför:

Statens kostnader för bankkrisen är enligt Bankstödsnämnden 65

miljarder kronor. En del av detta belopp kompenseras av värdet

på statens tillgångar i Nordbanken. Till dessa kostnader bör man

samtidigt lägga de kostnader för alla låntagare och minskade

inkomster för alla sparare på grund av ett alltför stort

räntegap. Som anförs i motion N226 av Gudrun Schyman m.fl. (v)

bör bankerna åläggas att till statsverket återbetala kostnaderna

för bankstödet och de oskäliga vinsterna på ökade

räntemarginaler.

Vänsterpartiet anser att 1--3 miljarder kronor årligen bör

kunna återföras till statsverket av dessa vinster. Det yrkande

som framställs i motionen innebär att regeringen skall lägga

fram förslag till utformning av regler med denna innebörd. Det

är av många skäl angeläget att denna åtgärd genomförs, och

motionärernas yrkande i denna fråga bör alltså bifallas.

I motionen framhålls också att bankerna bör förhindras att

trolla bort sina vinster genom förlustavdrag på sina dåliga

fastighetsaffärer. Motionen är välmotiverad även i denna del,

och yrkandet om en utredning i detta syfte bör alltså bifallas.

Innehåll

Ärendet1

Sammanfattning1

Propositionen2

Motionerna3

Utskottet5

Bakgrund om den finansiella krisen5

Inledning5

Statsmakternas åtgärder6

Bankstödsnämnden m.m.7

Bankgarantiavgift8

Statens ägande av Nordbanken12

Konkurrensen inom banksektorn13

Övriga frågor16

Styrelsens ansvar m.m.16

Internkontroll m.m.18

Förlustavdrag19

Finansinspektionen20

Hemställan20

Reservationer

1. Bankgarantiavgift (fp, kds)22

2. Bankgarantiavgift (c)23

3. Bankgarantiavgift (v)23

4. Bankgarantiavgift (mp)24

5. Statens ägande av Nordbanken (m, fp, kds)24

6. Statens ägande av Nordbanken (v, mp)25

7. Statens ägande av Nordbanken (c)26

8. Inriktningen av Nordbankens verksamhet (v, mp)27

9. Bankernas kreditgivning (v, mp)27

10. Förlustavdrag (v)28

Bilaga

Skatteutskottets yttrande 1994/95:SkU5y29