Bet. 1994/95:NU24

Näringsutskottets betänkande

1994/95:NU24

Genomförande av EG:s tredje skade- respektive

livförsäkringsdirektiv

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

Bilaga 1

1994/95

NU24

Ärendet

I detta betänkande behandlas

dels proposition 1994/95:184 om genomförande av EG:s

tredje skade- respektive livförsäkringsdirektiv,

dels fyra motioner som väckts med anledning av

propositionen,

dels -- delvis -- en motion från allmänna motionstiden.

Upplysningar och synpunkter i ärendet har inför utskottet

lämnats av företrädare för Finansdepartementet,

Finansinspektionen, Landsorganisationen i Sverige (LO), Svenska

Arbetsgivareföreningen (SAF) och Sveriges Försäkringsförbund.

Från Försäkringsförbundet har också skrivelser inkommit.

Sammanfattning

Utskottet tillstyrker regeringens förslag till ändringar i

försäkringsrörelselagstiftningen. Härigenom införlivas i svensk

lag den s.k. tredje generationen av EG:s skade- och

livförsäkringsdirektiv. Direktiven syftar till att genomföra

principerna dels om en enda auktorisation (koncession) för

verksamhet inom EU, dels om att hemlandsmyndigheterna skall ha

huvudansvaret för tillsynen av försäkringsverksamheten även om

den bedrivs t.ex. av filialer i andra länder inom EU. För att

dessa principer skall kunna tillämpas inom hela EU krävs

harmonisering av lagstiftningen i vissa grundläggande avseenden.

I det nu aktuella lagstiftningsärendet föreslås harmonisering av

regler beträffande bl.a. lämplighetsprövning av större ägare och

av företagsledning, grunder för försäkringsverksamhet,

placeringar av försäkringsbolagens tillgångar och information

till försäkringstagarna.

I propositionen föreslås ingen ändring av den nuvarande

begränsningen för försäkringsbolag att äga större andel av ett

aktiebolag än motsvarande fem procent av röstetalet

(femprocentsregeln). Utskottet ansluter sig till regeringens

bedömning och anför bl.a. att det inte kan anses vara förenligt

med försäkringstagarnas intressen att försäkringsbolagen skulle

ges möjlighet att bli dominerande ägare i andra bolag oavsett

dessa bolags inriktning. I en reservation (m, c, kds) förordas

att regeln skall avskaffas bl.a. med hänvisning till att ökade

möjligheter för försäkringsbolagen att placera i aktier dels kan

leda till bättre avkastning på försäkringstagarnas medel, dels

kan ge försäkringsbolagen större betydelse när det gäller att

förse svenska företag med riskkapital.

Utskottet avstyrker även övriga motionsyrkanden om

förändringar i regeringens förslag när det gäller reglerna för

placering och värdering av försäkringsbolagens tillgångar samt

placering i olika tillgångsslag. I två reservationer (m)

förordas att återbäringsfonden skall omfattas av

placeringsregler och att tillgångarna skall värderas till

marknadspris. I en ytterligare reservation (m, c, kds) föreslås

förändringar i regeringens förslag till begränsningar av

placeringarna i olika tillgångsslag.

Motionsyrkanden angående konsument- och konkurrensfrågor

avstyrks av utskottet med hänvisning till att de får anses vara

tillgodosedda genom de bestämmelser som finns i befintlig

lagstiftning, exempelvis konkurrenslagen, lagen om avtalsvillkor

i konsumentförhållanden och konsumentförsäkringslagen. I en

reservation (v) föreslås att Sverige inom EU skall driva frågan

om inrättande av en europeisk försäkringsombudsman. Utskottet

avstyrker vidare en motion med yrkanden rörande differentiering

av försäkringsvillkor; utskottet utgår från att regeringen vid

behandlingen av Försäkringsutredningens kommande betänkande

överväger för- och nackdelarna med en sådan differentiering.

Till följd av tidigare riksdagsbeslut om förändringar i bl.a.

arbetsskadeförsäkringen och genom utslag i en skiljedom har

belastningen på trygghetsförsäkringen för arbetsskada (TFA) ökat

med drygt 6 miljarder kronor. TFA grundas på kollektivavtal

mellan arbetsgivarnas och arbetstagarnas organisationer på de

privata och kommunala områdena. TFA administreras av ett

konsortium bestående av försäkringsbolagen Folksam, Skandia och

Trygg-Hansa. Förslagen i den nu aktuella propositionen innebär

att den ökade belastningen -- ökningen av de försäkringstekniska

skulderna -- skall täckas med vissa slag av tillgångar. För att

undvika att arbetsgivarna/försäkringstagarna vid ett och samma

tillfälle skulle åläggas att betala ökade premier på flera

miljarder kronor föreslår utskottet en ny övergångsbestämmelse.

Enligt denna skall fram t.o.m. år 2001 en på kollektivavtal

grundad överenskommelse om betalning av de kvarvarande premierna

kunna användas för täckning av de försäkringstekniska skulderna.

Propositionen

I proposition 1994/95:184 föreslås att riksdagen antar

regeringens förslag till

1. lag om ändring i försäkringsrörelselagen (1982:713),

2. lag om ändring i lagen (1993:1302) om

EES-försäkringsgivares verksamhet i Sverige,

3. lag om ändring i lagen (1950:272) om rätt för utländska

försäkringsföretag att driva försäkringsrörelse i Sverige,

4. lag om ändring i lagen (1927:77) om försäkringsavtal,

5. lag om ändring i förmånsrättslagen (1970:979),

6. lag om ändring i lagen (1972:262) om understödsföreningar,

7. lag om ändring i trafikskadelagen (1975:1410),

8. lag om ändring i lagen (1976:357) om

motortävlingsförsäkring,

9. lag om ändring i lagen (1989:508) om försäkringsmäklare,

10. lag om ändring i lagen (1989:1079) om livförsäkringar med

anknytning till värdepappersfonder,

11. lag om ändring i lagen (1994:2005) om ändring i

sekretesslagen (1980:100).

Lagförslagen, som granskats av Lagrådet, återges i bilaga 1.

Motionerna

De motioner som har väckts med anledning av proposition

1994/95:184 är följande:

1994/95:N15 av Per Westerberg m.fl. (m) vari yrkas att

riksdagen

1. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om placeringsregler för återbäringsmedel,

2. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om marknadsvärdering,

3. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om begränsningar för olika tillgångsslag,

4. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om femprocentsregeln.

1994/95:N16 av Lennart Beijer m.fl. (v) vari yrkas att

riksdagen

1. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om information till försäkringstagaren om villkor och

villkorstolkning,

2. begär att regeringen tar initiativ till en europeisk

försäkringsombudsman enligt vad som anförts i motionen,

3. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om skiljemannainstitutet.

1994/95:N17 av tredje vice talman Christer Eirefelt m.fl. (fp)

vari yrkas att riksdagen beslutar upphäva femprocentsregeln och

därmed avslå propositionen i denna del.

1994/95:N18 av Eva Goës m.fl. (mp) vari yrkas att riksdagen

1. av regeringen begär förslag på hur värderingsprinciper inom

försäkringsföretag skall kunna göras mindre beroende av

spekulationer på finansmarknaden,

2. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om behovet av dumpning- och uppköpskontroll när det

gäller försäkringsföretag,

3. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om trafikförsäkringar.

Den motion från allmänna motionstiden som behandlas här

är

1994/95:N235 av Inger Lundberg m.fl. (s) såvitt gäller

yrkandena att riksdagen

1. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om försäkringssystemets grundprincip om gemensam

finansiering,

2. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om utvecklingen av försäkringsväsendet inom EU.

Utskottet

Bakgrund

Genom propositionen föreslås att den s.k. tredje generationen

av EG:s skade- och livförsäkringsdirektiv införs i svensk

lagstiftning, främst försäkringsrörelselagen (1982:713).

Direktiven syftar till att genomföra principerna om en enda

auktorisation och om hemlandstillsyn, som redan genomförts i

övrig finansiell lagstiftning. Principen om en enda

auktorisation (koncession) innebär att en försäkringsgivare

skall ha möjlighet att med stöd av koncessionen i sitt hemland

driva försäkringsverksamhet inom hela EU. Innebörden av

principen om hemlandstillsyn är att hemlandets myndigheter skall

ha huvudansvaret för övervakningen även av filialer etablerade

inom andra EU-länder och av rörelse som drivs genom

gränsöverskridande verksamhet i dessa länder.

För att dessa principer skall kunna tillämpas inom hela EU

krävs harmonisering av lagstiftningen i vissa grundläggande

avseenden. På flera punkter har detta gjorts genom införande

från den 1 januari 1994 av första och andra generationens

försäkringsdirektiv (prop. 1992/93:257, bet. 1993/94:NU5). Då

infördes regler om bl.a. förutsättningarna för koncession och

indelningen i försäkringsklasser samt bestämmelser med krav på

visst minsta startkapital och på viss soliditet och om

hemlandstillsyn över soliditeten.

I det nu aktuella lagstiftningsärendet föreslås harmonisering

av grundläggande regler beträffande bl.a.:

lämplighetsprövning av större ägare och av företagsledning,

grunder för försäkringsverksamhet,

premiesättning m.m. i trafikförsäkringsrörelse,

placeringar,

information till försäkringstagarna,

överlåtelse av försäkringsbestånd.

Förslag till anpassning av den svenska lagstiftningen till

EG:s direktiv har utarbetats av Försäkringsutredningen, som har

presenterat delbetänkandet Försäkringsrörelse i förändring 1

(SOU 1991:89). Detta betänkande låg till stor del till grund för

anpassningen till första och andra generationens direktiv.

Utredningen har sedan avgett ett andra delbetänkande,

Försäkringsrörelse i förändring 2 (SOU 1993:108), som innehåller

framför allt förslag som föranleds av tredje generationens

direktiv om produktfrihet och beräkning av försäkringstekniska

reserver. Försäkringsutredningens förslag till nya

placeringsregler har, i syfte att uppnå anpassning till den

förändrade utvecklingen inom EG, bearbetats av docenten Lars

Nyberg i departementspromemorian Placeringsregler för

försäkringsbolag (Ds 1993:57); i det följande benämnd

placeringspromemorian.

Placeringsregler

Inledning

Placeringsregler omfattar för närvarande i huvudsak

livförsäkringsverksamhet och är ett uttryck för

soliditetsprincipen, dvs. att försäkringsgivaren alltid skall

kunna fullgöra sina förpliktelser gentemot försäkringstagaren

enligt ingångna avtal. Ett belopp motsvarande de s.k.

försäkringstekniska skulderna för livförsäkringar skall alltid

redovisas i vissa angivna slag av tillgångar. Med

försäkringstekniska skulder avses summan av bolagets bindande

åtaganden.

I propositionen föreslås att det införs en övergripande

placeringsregel som innebär att ett försäkringsbolag vid

placering av medel i tillgångar som skall användas för täckning

av de försäkringstekniska skulderna, s.k. skuldtäckning, skall

välja tillgångar med beaktande av bolagets försäkringsåtaganden

(matchning) och sprida riskerna på lämpligt sätt

(diversifiering).

De nya placeringsreglerna föreslås gälla för svenska skade-

och livförsäkringsbolag som bedriver direkt försäkringsrörelse.

Understödsföreningar skall kunna tillämpa reglerna efter

tillstånd från Finansinspektionen. Reglerna skall tillämpas på

försäkringstekniska skulder för egen räkning, dvs. den del av

dessa skulder som överstiger återförsäkringsgivarnas

ansvarighet.

Placeringsregler för återbäringsfonden

Regeringen anför att den inte är beredd att föreslå en ändrad

definition av begreppet försäkringstekniska skulder så att även

den s.k. återbäringsfonden ingår bland dessa skulder.

Återbäringsfonden är en skuldpost i ett livförsäkringsbolags

balansräkning. Bolagen är i princip skyldiga att avsätta

årsvinsten till fonden, som endast får användas för återbäring

till försäkringstagarna och för förlusttäckning. Sådan

återbäring som försäkringstagarna har förväntningar på med

anledning av lämnade uppgifter om återbäringsräntor, och som

ännu inte tilldelats försäkringstagarna, ingår inte i de

försäkringstekniska skulderna. Regeringen har -- liksom

Försäkringsutredningen -- funnit att EG:s regler inte ger någon

klar vägledning om huruvida återbäringsfonden skall anses som en

försäkringsteknisk skuld, som en del av kapitalbasen eller om

den kan hänföras till båda kategorierna. Försäkringsutredningen

kommer i sitt slutbetänkande att ta upp frågor om

återbäringsfondens ställning och placeringsreglernas

tillämpningsområde. Regeringen vill avvakta detta förslag innan

förändringar görs. Regeringen är inte heller beredd att -- som

Försäkringsutredningen föreslagit -- införa en allmänt hållen

regel om riskspridning även vid placering av återbäringsmedel.

Regeringen anser att Finansinspektionen redan kan ingripa mot

placeringen av dessa medel med stöd av den allmänna regeln om

sund försäkringsverksamhet.

I motion 1994/95:N15 (m) anförs att återbäringsfonden skall

anses tillhöra försäkringstagarna. Konsumentintresset talar för

att placeringsreglerna även skall omfatta återbäringsmedlen.

Enligt motionärerna redovisas inte några sakliga skäl i

propositionen mot att utvidga placeringsreglerna på detta sätt.

Regeringen hänvisar endast till att en sådan förändring skulle

minska handlingsfriheten för den sittande

Försäkringsutredningen, sägs det i motionen. Riksdagen bör,

enligt motionärerna, uttala sig för en allmänt hållen regel om

riskspridning också vid placering av återbäringsmedel.

Enligt utskottets uppfattning är det viktigt att beakta

att EG-direktivens allmänna placeringsregel endast omfattar de

försäkringstekniska skulderna. Enligt svensk rätt ingår

återbäringsfonden inte i dessa skulder. Det är dessutom oklart

om fonden kan betraktas som en försäkringsteknisk skuld i

EG-direktivens mening. Försäkringsutredningen kommer inom kort

att presentera sina överväganden om återbäringsfondens ställning

och placeringsreglernas tillämpningsområde, och regeringen kan

därefter förväntas återkomma med förslag till riksdagen i denna

del. Det skall vidare noteras att Finansinspektionen redan med

stöd av gällande regler har möjligheter att ingripa mot

placeringen av de fria medlen, dvs. bl.a. återbäringsfonden.

Utskottet avstyrker mot denna bakgrund det berörda yrkandet i

motion 1994/95:N15 (m).

Värdering av tillgångar och riskspridning

I propositionen föreslås att de tillgångar som motsvarar de

försäkringstekniska skulderna som huvudregel skall värderas

enligt de nuvarande redovisningsreglerna för försäkringsbolag.

Detta innebär att försäkringsbolagens omsättningstillgångar

skall tas upp till det lägsta av anskaffningsvärdet och det

verkliga värdet, vilket i huvudsak följer av bokföringslagens

(1976:125) allmänna regel om lägsta värdets princip. Vissa

särregler finns för försäkringsbolag när det gäller värderingen

av värdehandlingar och egna fastigheter.

EG:s regler innebär att tillgångarna skall värderas på ett

betryggande sätt bl.a. med hänsyn till risken för att de inte

kan realiseras. En strikt marknadsvärdering skulle då inte kunna

tillämpas i alla situationer, sägs det i propositionen. Även de

nuvarande reglerna innebär möjlighet för försäkringsbolagen att

i vissa fall avvika från lägsta värdets princip. Dessutom

baserar sig värderingen av fastigheter på en marknadsvärdering.

Skillnaden mellan de nuvarande reglerna och en metod som bygger

på marknadsvärdering behöver därför inte bli så stor, heter det

vidare i propositionen.

Där framhålls att Redovisningskommittén i sitt delbetänkande

Års- och koncernredovisning enligt EG-direktiv (SOU 1994:17) har

föreslagit att lägsta värdets princip skall avskaffas för

placeringstillgångar. I stället skall försäkringsbolagen få

välja mellan anskaffningsvärdet och det verkliga värdet, vilket

i princip är försäljningsvärdet. Regeringen aviserar om senare

förslag till ny redovisningslagstiftning, som skall träda i

kraft den 1 januari 1996. Av propositionen framgår att de nu

aktuella värderingsreglerna för skuldtäckning kan behöva

modifieras med hänsyn till de kommande redovisningsreglerna.

Som ett komplement till principen om att ett försäkringsbolags

placeringar skall vara diversifierade föreslås i propositionen

begränsningar när det gäller hur stor del av ett

försäkringsbolags åtaganden (skuldtäckningsbeloppet) som får

motsvaras av olika tillgångsslag. En uppdelning görs med hänsyn

till hur riskfyllda olika tillgångsslag kan anses vara. Det är

dock omöjligt att objektivt rangordna tillgångsslagen,

konstaterar regeringen. En viss vägledning kan erhållas i EG:s

direktiv och från kapitaltäckningsbestämmelserna på bankområdet.

I en första grupp finns placeringar som bedöms som riskfria. Det

är förbindelser som stater, kommuner och internationella

organisationer svarar för. I grupp 2 finns placeringar som

Allmänna Pensionsfonden (AP-fonden), kreditinstitut och

värdepappersbolag svarar för. Dessa placeringar får uppgå till

högst 75 % av skuldtäckningsbeloppet. Till grupp 3 hänförs

obligationer som publika aktiebolag svarar för. Dessa får uppgå

till högst 50 %. Placeringar i aktier som getts ut av publika

svenska eller utländska aktiebolag ingår i grupp 4 och får uppgå

till högst 25 %. Härutöver finns grupper för fast egendom, för

utlåning, för fondpapper som inte handlas på någon reglerad

marknad samt för kassa.

I propositionen anförs att aktier är mer riskfyllda

placeringar än obligationer, varför en snävare gräns satts för

aktier. Regeringen delar den uppfattning som framförs i

placeringspromemorian om att fordringar på bl.a. banker inte är

helt riskfria. Därför föreslås en viss begränsning för sådana

fordringar.

De fria medel som inte omfattas av placeringsrestriktioner är

större enligt regeringens förslag än enligt promemorians,

påpekas det i propositionen. Detta förhållande kan komma att

ändras när Försäkringsutredningens slutbetänkande blir föremål

för lagstiftningsåtgärder. I det sammanhanget kan även frågan om

en höjning av gränserna för tillåtet innehav av aktier och

fastigheter komma att övervägas, anför regeringen.

I motion 1994/95:N15 (m) hävdas att värderingsregler som sätts

med vissa säkerhetsmarginaler leder till att ett bolags

balansräkning blir dåligt genomlyst. Om man önskar

säkerhetsmarginaler är det bättre att ställa upp snävare gränser

för bolagens placeringsmöjligheter. Ett annat skäl för

marknadsvärdering är att äldre och nyare tillgångar med olika

anskaffningsvärden behandlas mer rättvist. Mot denna bakgrund

förordar motionärerna att försäkringsbolagens tillgångar skall

tas upp till marknadsvärden.

Motionärerna konstaterar vidare att regeringens förslag till

begränsningar av hur olika tillgångsslag får användas i

skuldtäckningssammanhang avviker från vad som föreslagits i

placeringspromemorian. I motionen föreslås att de i promemorian

föreslagna begränsningarna skall gälla. Detta skulle bl.a.

innebära att av skuldtäckningsbeloppet får 50 % -- i stället

för regeringens förslag på 75 % -- motsvaras av förbindelser

som AP-fonden, kreditinstitut eller värdepappersbolag svarar

för. Andelen som får motsvaras av aktier i publika aktiebolag

bör enligt motionärerna vara 50 % i stället för den i

propositionen föreslagna andelen på 25 % av de

försäkringstekniska skulderna.

Dagsvärdet på försäkringsföretagens tillgångar kan fluktuera

kraftigt, påpekas det i motion 1994/95:N18 (mp). I en

spekulationsekonomi kan dessa värden bli orealistiskt höga. De

senaste årens utveckling av fastighetspriserna är ett bevis för

detta, anför motionärerna. En kontroll borde ske av

tillgångarnas värde med utgångspunkt i förväntad avkastning.

Denna avkastnings uthållighet och en rimlig realränta bör ge en

pålitligare värdering, hävdar motionärerna. De föreslår att

regeringen skall ges i uppdrag att återkomma med förslag till

hur värderingen av försäkringsbolagens tillgångar kan göras

mindre beroende av spekulation.

Utskottet behandlar först frågan om vilka

värderingsregler som skall tillämpas och därefter frågan om

begränsningar i tillgångsslag för skuldtäckning.

Det är, enligt utskottets uppfattning, av stor betydelse att

de tillgångar som skall användas för skuldtäckning värderas på

ett betryggande sätt. Som regeringen har framhållit ger de

nuvarande reglerna utrymme för beaktande av olika tillgångars

marknadsvärden. En sådan värdering kan dock behöva modifieras i

vissa situationer. Utskottet anser därför att tillgångarnas

marknadsvärden inte nu bör läggas till grund för värderingen.

Enligt utskottets bedömning har regeringen gjort en lämplig

avvägning vid utformningen av värderingsreglerna genom att

basera förslaget på ett etablerat regelsystem. Samtidigt noterar

utskottet att det inom kort kan bli aktuellt med förändringar i

samband med det kommande förslaget till redovisningsregler. Med

hänvisning till det anförda tillstyrker utskottet regeringens

förslag och avstyrker motionerna 1994/95:N15 (m) och 1994/95:N18

(mp) i berörda delar.

Därefter övergår utskottet till att behandla frågan om

begränsningen i tillgångsslag för skuldtäckning.

Utskottet noterar att de ändringsförslag som motionärerna

framför när det gäller placeringar i aktier i publika bolag och

i förbindelser som kreditinstitut svarar för överensstämmer med

vad som föreslagits i placeringspromemorian. Förslagen har

således varit föremål för remissbehandling och har övervägts av

regeringen i samband med lagstiftningsarbetet. Utskottet anser

att den avvägning som regeringen gjort är lämplig och avstyrker

därför motion 1994/95:N15 (m) i nu aktuell del.

Som tidigare nämnts ingår det i Försäkringsutredningens

uppdrag att överväga om definitionen av försäkringstekniska

skulder behöver ändras, vilket innebär att återbäringsfondens

ställning också kommer att behandlas. Därvid aktualiseras även

placeringsreglernas omfattning. I propositionen sägs att en

höjning av gränsen för innehav av bl.a. aktier kan komma att

övervägas. Utskottet utgår från att regeringen vid dessa

överväganden beaktar hur andra länder inom EU har utformat sina

placeringsregler inom ramen för direktiven. Det är enligt

utskottets uppfattning av värde att de svenska

försäkringsbolagen ges samma förutsättningar som sina

motsvarigheter i jämförbara länder.

Femprocentsregeln

Regeringens förslag innebär vidare att gällande begränsningar

för försäkringsbolag att äga större andel av ett aktiebolag

än motsvarande fem procent av röstetalet behålls och utvidgas

till att omfatta även aktier i förvaltningsbolag. Bestämmelsen,

den s.k. femprocentsregeln, är enligt vad som sägs i

propositionen ett utflöde av förbudet för försäkringsbolag att

driva annan rörelse än försäkringsrörelse. Finansinspektionen

kan medge dispens från regeln. För detta krävs i allmänhet att

rörelsen har ett naturligt samband med den egentliga

försäkringsrörelsen. Genom lagändringar som trädde i kraft den 1

augusti 1991 undantogs förvärv av organisationsaktier i

finansiella företag från femprocentsregelns tillämpning.

Av propositionen framgår att Försäkringsutredningen gjort

bedömningen att femprocentsregeln strider mot EG:s bestämmelser,

i varje fall i fråga om försäkringsbolagens fria medel.

Utredningen fann det inte heller motiverat att behålla regeln

för medel som motsvarar de försäkringstekniska skulderna. I

stället föreslogs att femprocentsregeln skulle ersättas av rena

riskspridningsregler. Frågan berördes också i proposition

1992/93:257 om ändrad lagstiftning för försäkringsverksamhet med

anledning av EES-avtalet. Den dåvarande regeringen gjorde då

bedömningen att det inte med säkerhet kunde hävdas att

femprocentsregeln är oförenlig med EG:s regler. Det ansågs

därför att regeln kunde behållas tills vidare och övervägas på

nytt i anslutning till det nu aktuella lagstiftningsärendet.

Även i placeringspromemorian har föreslagits att

femprocentsregeln skall upphävas.

Regeringen noterar detta ställningstagande i

placeringspromemorian, men påpekar att det samtidigt i

promemorian sägs att det är negativt med försäkringsbolag som

majoritetsägare i andra företag. Det kan, heter det i

promemorian, inte vara i försäkringstagarnas intresse att

försäkringsbolagen investerar i andra företag med ambitionen att

delta i företagens skötsel. Enligt regeringens uppfattning är

försäkringsbolag som majoritetsägare i andra företag mer en

fråga om vilken verksamhet ett försäkringsbolag skall få bedriva

än en fråga om riskspridning. Regeringen anser att

femprocentsregeln inte bör tas bort utan att samtidigt ersättas

med regler som preciserar vilken verksamhet ett försäkringsbolag

får bedriva. Detta kräver ytterligare beredning, sägs det i

propositionen. Härutöver erinras om att de försäkringstekniska

skulderna kan komma att utvidgas med anledning av

Försäkringsutredningens väntade förslag. Därmed skulle

riskspridningsreglerna träffa en större mängd tillgångar än vad

som för närvarande gäller. Om femprocentsregeln avskaffas nu

skulle därför en senare utvidgning av riskspridningsreglernas

tillämpningsområde kunna leda till att försäkringsbolagen

måste avyttra aktieposter, sägs det i propositionen.

Femprocentsregeln saknar motiv ur riskspridningssynpunkt,

eftersom den inte hindrar att ett litet försäkringsbolag

investerar samtliga fria medel i ett enskilt företag, påpekas

det i motion 1994/95:N15 (m). Riskspridning garanteras i stället

av övriga placeringsregler och begränsningsreglerna för olika

tillgångsslag. Det anförs vidare att femprocentsregeln är

konkurrenssnedvridande i förhållande till utländska

försäkringsbolag och utländskt ägande. Det finns inga skäl att

behålla regler som hindrar svenskt ägande i aktiebolag i

Sverige, understryker motionärerna. De föreslår att

femprocentsregeln och särregeln för förvärv av finansiella

företag upphävs.

I motion 1994/95:N17 (fp) sägs att femprocentsregeln har sin

grund i regler från början av 1900-talet och att den infördes

för att försäkringsbolagen inte skulle skaffa sig alltför stort

inflytande i företag utanför försäkringssektorn. Under senare år

har marknadsstrukturen förändrats och det saknas därmed skäl att

behålla denna förlegade reglering, hävdar motionärerna och

föreslår att regeln skall avskaffas.

Utskottet vill framhålla att ett ställningstagande till om

femprocentsregeln skall avskaffas eller inte inrymmer flera

svåra avvägningar, som motionärerna inte synes ha beaktat. Till

en början konstaterar utskottet att det inte kan anses vara

förenligt med försäkringstagarnas intresse att försäkringsbolag

skulle ges möjlighet att bli dominerande ägare i bolag oavsett

bolagens inriktning. Även om ägarens ansvar formellt sett är

begränsat till kapitalinsatsen kan inte bortses från risken för

att krav kan uppkomma på ytterligare kapitaltillskott eller på

betydande insatser från företagsledningens sida. För att skydda

försäkringstagarnas medel och för att bolagens ledningar skall

ägna allt intresse åt sina kunder bör det finnas restriktioner

för försäkringsbolagens ägande i andra företag.

Vidare vill utskottet erinra om att försäkringsbolagen

förfogar över avsevärda tillgångar som kan användas för

aktieförvärv, vilket än mer kan förstärka ett fåtal

institutioners dominans som ägare av svenska företag. Risken för

en sådan utveckling bör analyseras ytterligare.

Försäkringsbolagens betydelsefulla roller för många människor

dels som försäkringsgivare och därmed skapare av trygghet i

samband med olika olyckor och skador, dels som förvaltare av

sparmedel gör att verksamheten måste omgärdas av vissa

skyddsregler. Detta är också ett skäl till att det bör finnas

regler för vilken typ av verksamhet som försäkringsbolag får

bedriva.

Med hänvisning till vad som nu anförts anser utskottet att

femprocentsregeln tills vidare bör behållas och avstyrker därför

motionerna 1994/95:N15 (m) och 1994/95:N17 (fp), den förstnämnda

i berörd del.

Trafikförsäkringsrörelse

Enligt regeringen bör de nuvarande bestämmelserna om

riskklassindelning, premieberäkning och förhandsanmälan av

premiesatser när det gäller trafikförsäkring upphävas. För att

åstadkomma detta avser regeringen att genomföra ändringar i

trafikförsäkringsförordningen (1976:359). För närvarande gäller

att premie för trafikförsäkring enligt denna förordning inte får

bestämmas till högre belopp än vad som med erforderlig säkerhet

kan anses svara mot den risk som försäkringen är avsedd att

täcka. Varje trafikförsäkringsgivare är vidare skyldig att

tillämpa samma tariffsystem för beräkning av premie. Dessutom

skall alla bolag tillämpa samma bonusskala.

Enligt tredje generationens försäkringsdirektiv gäller en

princip om produktfrihet. Denna princip utgår enligt vad som

sägs i propositionen bl.a. från att det är i försäkringstagarnas

intresse att ha tillgång till största möjliga utbud av

försäkringsprodukter och att försäkringsgivarna i sin utveckling

av försäkringsavtal inte skall hindras av detaljerade

föreskrifter i den nationella regleringen.

Försäkringsutredningens bedömning är att föreskrifterna om

riskklassindelning och premieberäkning bör slopas. Undantag från

direktivet kan inte motiveras med hänvisning till principen om

skyddet av det allmänna bästa.

Vidare gäller enligt trafikförsäkringsförordningen att en

försäkringsgivare i förväg till Finansinspektionen skall anmäla

de premiesatser som skall tillämpas. Enligt

skadeförsäkringsdirektiven gäller förbud mot föreskrifter om

förhandsgodkännande eller anmälningsskyldighet av

försäkringsvillkor, premietariffer m.m.

Regeringen anser att det är av värde att ökad produktfrihet på

trafikförsäkringsområdet kommer till stånd och avser därför att

genomföra de nämnda ändringarna i trafikförsäkringsförordningen.

I motion 1994/95:N18 (mp) betonas att flera remissinstanser i

sina yttranden över Försäkringsutredningens förslag framfört

önskemål om att nuvarande regler inom trafikförsäkringsområdet

beträffande bonusklassning, riskklassindelning och

premieberäkning skall behållas. Enligt motionärerna menar

remissinstanserna att reglerna har en skadeförebyggande effekt

och en positiv påverkan på bilfabrikanternas säkerhetstänkande.

Ökad frihet för bolagen kan leda till orimligt höga premier för

högriskkunder, befarar motionärerna. De föreslår mot denna

bakgrund att reglerna på trafikförsäkringsområdet skall

bibehållas.

I flera av försäkringsdirektiven anges att friheten att

tillhandahålla tjänster kan inskränkas om det kan motiveras med

hänsyn till skyddet av det allmänna bästa. När det gäller de

områden där regelverket på försäkringsområdet redan

harmoniserats krävs att en möjlighet till undantag uttryckligen

angetts i en direktivbestämmelse. Som exempel på en nationell

regel som anses innebära en försvarbar inskränkning nämns i

propositionen förbudet i Italien för dess medborgare att teckna

kidnappningsförsäkring, eftersom en sådan kan göra det möjligt

för en brottsling att få ut en lösesumma. I Danmark finns ett

förbud mot s.k. änglamakerskeförsäkring, dvs. en livförsäkring

enligt vilken ersättningen betalas ut innan den försäkrade fyllt

åtta år. Syftet är att motverka brott som ger ekonomisk vinning

för en gärningsman.

Utskottet instämmer i regeringens bedömning att det är av

värde att öka produktfriheten på trafikförsäkringsområdet. Den

hittillsvarande regleringen på detta område har förhindrat

konkurrensen mellan bolagen och därmed utvecklingen av olika

produkter. Utskottet har därför inget att erinra mot att

regeringen vidtar de aviserade förändringarna i

trafikförsäkringsförordningen. Motion 1994/95:N18 (mp) avstyrks

i berörd del.

Konsument- och konkurrensfrågor

Propositionen

I propositionen föreslås att det i försäkringsrörelselagen

skall tas in ett bemyndigande för regeringen eller

Finansinspektionen att utfärda föreskrifter som uppfyller

försäkringsdirektivens krav på vilken information en

försäkringsgivare skall lämna till den som avser att teckna en

försäkring och till en försäkringstagare under avtalets löptid.

Nuvarande lagregler om information kan därigenom upphävas.

Enligt direktiven skall informationskraven regleras av

lagstiftningen i den medlemsstat där riskerna finns

(skadeförsäkring) resp. åtagandena skall fullgöras

(livförsäkring). Försäkringsgivaren har att rätta sig efter de

regler om information som gäller i varje enskilt land.

Direktivens bestämmelser på detta område är en del av

minimiharmoniseringen. Informationen skall vara skriftlig samt

klart och tydligt formulerad och avfattad på officiellt språk i

den medlemsstat där åtagandet gjorts. Informationsreglerna

tillhör inte det område som principiellt omfattas av

hemlandstillsynen.

I fråga om tillsynen föreslås att hemlandets tillsynsmyndighet

ensam skall vara ansvarig för den finansiella tillsynen av de

försäkringsgivare som har sitt säte i landet.

Hemlandsmyndigheten skall också kräva att försäkringsgivarna har

sunda metoder för administration och bokföring samt lämpliga

rutiner för intern kontroll. Myndigheten skall vidare ha en

löpande tillsyn över försäkringsgivaren i syfte att denne, även

efter det att auktorisation beviljats, uppfyller

förutsättningarna för auktorisation. I direktiven anges en

miniminivå för hemlandsmyndighetens tillsynsmedel. Med anledning

härav utökas Finansinspektionens ingripandemöjligheter mot

företag som har sitt säte i Sverige. Inspektionen skall däremot

inte utöva någon finansiell tillsyn över verksamhet som

försäkringsgivare från annat EES-land bedriver i Sverige.

Inspektionen skall dock se till att de fullgör sina skyldigheter

enligt svensk lag, t.ex. när det gäller konsumentskyddsaspekter.

Myndigheten i värdlandet kan kräva redovisning av villkor och

andra tryckta handlingar för att kontrollera att dessa

överensstämmer med den nationella lagstiftningen rörande

försäkringsavtal.

Motionerna

I motion 1994/95:N16 (v) anförs att kontrollen över det

svenska försäkringsväsendet är bristfällig. Enligt direktiven

och propositionen skall tillsynen skötas av två olika

myndigheter. Myndigheten i bolagets hemland har störst

befogenheter. Försäkringstagarens hemlandsmyndighet förutsätts

vara mer passiv, hävdar motionärerna. De menar att

försäkringstagarens intressen därigenom inte blir tillräckligt

tillgodosedda. Information till försäkringstagaren om villkor

och villkorstolkning är en viktig del av skyddet för den

enskilde. Detta beaktas otillräckligt i propositionen, heter det

vidare i motionen. Där sägs också att Konsumentverkets goda

insatser bör tas till vara i lagstiftningen. Utöver information

behövs ökade möjligheter att agera mot försäkringsbolagen,

anser motionärerna. De bedömer att det finns ett stort behov av

en försäkringsombudsman som tvärs över EU:s nationsgränser kan

undersöka enskilda fall. De föreslår därför att Sverige inom EU

skall driva kravet på en sådan europeisk försäkringsombudsman.

I motionen föreslås vidare att möjligheterna skall begränsas

att skriva in skiljeklausuler i försäkringsavtal. Motionärerna

framhåller att man därigenom skulle kunna få till stånd en mer

enhetlig rättstillämpning och att den enskildes möjligheter att

agera skulle öka.

I motion 1994/95:N18 (mp) sägs att etablering av en stor

europeisk marknad för försäkringar ökar risken för att stora

försäkringsbolag genom uppköp eller dumpning skaffar sig en

dominerande ställning på marknaden, särskilt i mindre länder.

Riksdagen bör, enligt motionärerna, ge regeringen i uppdrag att

inom EU ta upp frågan om hur sådan marknadsdominans inom

försäkringsområdet skall kunna förebyggas.

Kompletterande uppgifter

Konsumentförsäkringslagen (1980:38) tillämpas på försäkringar

som konsumenter tecknar hos försäkringsbolag huvudsakligen för

enskilt ändamål. Enligt lagens 3 § är försäkringsvillkor som i

jämförelse med bestämmelserna i lagen är till nackdel för

försäkringstagaren utan verkan mot denne. I lagen finns det

vidare bestämmelser, 5--7 §§, om vilken information som

försäkringsbolaget skall lämna till konsumenter och

försäkringstagare. Av 8 § framgår att reglerna i den nuvarande

marknadsföringslagen (1975:1418) tillämpas vid underlåtenhet att

lämna information. Konsumentverket har utfärdat riktlinjer för

information om vissa konsumentförsäkringar (KOVFS 1981:3).

Riktlinjerna gäller tillämpningen av de nämnda bestämmelserna i

konsumentkreditlagen samt 2 och 3 §§ marknadsföringslagen.

Riktlinjerna anger vilken information som bör lämnas bl.a. innan

försäkring tecknas och i samband med villkorsändring.

Från den 1 januari 1995 gäller en ny lag om avtalsvillkor i

konsumentförhållanden (1994:1512). Med stöd av den kan

ingripanden göras mot avtalsvillkor som är oskäliga.

Konsumentombudsmannen utövar tillsyn över avtalsvillkor och kan

ansöka om att Marknadsdomstolen skall förbjuda ett visst

villkor. I fall som inte är av större vikt kan Konsumentverket

utfärda förbudsföreläggande, som gäller som förbud om det

godkänts av den som använt villkoret. Avtalsvillkor som är

oklara skall enligt lagen tolkas till konsumentens förmån. Den

nya lagen är -- till skillnad från den tidigare lagen -- fullt

ut tillämplig även på finansiella tjänster. Regeringen har i

instruktionerna för Konsumentombudsmannen och Finansinspektionen

angett hur ansvarsfördelningen skall vara mellan myndigheterna

(prop. 1994/95:17, bet. LU16).

Utöver av Konsumentverket hanteras konsumentfrågor på

försäkringsområdet av Allmänna reklamationsnämnden. Enligt

uppgift torde oskäliga villkor numera knappast förekomma i avtal

om konsumentförsäkringar. Allmänt gäller att försäkringsbolagen

regelmässigt följer nämndens utslag. Skiljeklausuler används

också i mycket begränsad utsträckning i samband med

konsumentförsäkringar och anses i de fall de förekommer inte

utgöra hinder för domstolsprövning av avtalet.

Konsumenter kan vidare vända sig till Konsumenternas

Försäkringsbyrå, en stiftelse vars huvudmän är Konsumentverket,

Finansinspektionen och Sveriges Försäkringsförbund. Byrån skall

hjälpa och vägleda konsumenterna i försäkringsfrågor.

I detta sammanhang kan även nämnas att enligt lagen (1993:645)

om tillämplig lag för vissa försäkringsavtal skall i fråga om

livförsäkring lagen i det land där försäkringstagaren har sin

vistelseort tillämpas. I fråga om skadeförsäkring beror den

tillämpliga lagen av var vistelseorten och den försäkrade risken

finns. Friheten att välja lagregler har inskränkts för att

försäkringstagaren inte skall bli tvungen att acceptera

lagregler som inte är kända för honom. Dessa bestämmelser trädde

i kraft den 1 januari 1994 och var en följd av EES-avtalet.

I regeringens proposition 1994/95:140 om en aktiv

konsumentpolitik tas upp frågan om ett förstärkt konsumentskydd

när det gäller finansiella tjänster. Det konstateras att detta

är ett prioriterat område såväl inom EU som inom det nordiska

samarbetet. Enligt vad som sägs i propositionen kommer

regeringen att inom EU verka för bl.a. ett bättre konsumentskydd

på detta område. En arbetsgrupp har tillsatts inom

Civildepartementet för att utarbeta en strategi för Sveriges

fortsatta arbete med konsumentfrågorna inom EU. I propositionen

omtalas vidare att det franska ordförandeskapet i EU har

föreslagit inrättande av en "Europeisk ombudsman" i

konsumentfrågor. Det sägs också att regeringen inom kort kommer

att lämna förslag till en ny försäkringsavtalslag som kommer

att medföra förbättringar av försäkringstagarnas ställning. Den

nämnda propositionen behandlas av lagutskottet (bet.

1994/95:LU32).

Genom EES-avtalet, som trädde i kraft den 1 januari 1994, blev

EG:s konkurrensrätt gällande i Sverige. De viktigaste

bestämmelserna på området är de grundläggande förbuden mot

konkurrensbegränsande avtal och missbruk av marknadsdominerande

ställning som återfinns i Romfördragets artiklar 85 och 86.

Härutöver finns en särskild förordning om kontroll av

företagsförvärv. En förutsättning för att dessa regler skall

kunna tillämpas är att handeln mellan Sverige och något annat

medlemsland påverkas av det konkurrensbegränsande beteendet

eller det planerade förvärvet. Konkurrensbegränsningar som har

effekt endast inom Sverige kan bli föremål för prövning enligt

den svenska konkurrenslagen (1993:20), som i stort sett

innehåller samma materiella bestämmelser som EG:s

konkurrensregler. De nämnda bestämmelserna är tillämpliga på

alla branscher inom näringslivet. Det innebär att samarbeten,

förvärv m.m. inom försäkringsbranschen kan bli föremål för

ingripande med stöd av konkurrensreglerna. EG har dock sedan

december 1992 ett s.k. gruppundantag för vissa avtal inom

försäkringsbranschen. Det gäller avtal om premieberäkning,

standardvillkor för direktförsäkringar, gemensam täckning av

vissa typer av risker och säkerhetsanordningar. Gruppundantag

utfärdas för att de aktuella avtalen bl.a. medför fördelar för

konsumenterna och förbättrar produktionen eller distributionen.

Gruppundantag meddelade av EG är tillämpliga på förfaranden som

kan påverka handeln mellan Sverige och något annat medlemsland.

Motsvarande gruppundantag har inte utfärdats för avtal inom

försäkringsbranschen som har effekt enbart i Sverige.

Överträdelser av de nämnda förbuden kan leda till

böter/konkurrensskadeavgift på högst 10 % av företagets

årsomsättning.

Utskottets ställningstagande

Då det först gäller frågan om inrättande av en europeisk

försäkringsombudsman vill utskottet erinra om att överväganden

redan pågår inom EU beträffande möjligheterna att inrätta en

allmän europeisk konsumentombudsman. Av regeringens

konsumentpolitiska proposition framgår vidare att arbete har

inletts med att utforma Sveriges framtida strategi på

konsumentområdet inom EU. Enligt utskottets uppfattning är det

viktigt att se över samarbetet mellan befintliga myndigheter

samt deras befogenheter innan fråga väcks om inrättande av

ytterligare en institution. Med hänvisning härtill anser

utskottet att det inte är motiverat att nu ta något initiativ

från riksdagens sida i denna fråga. Motion 1994/95:N16 (v)

avstyrks därför i denna del.

Beträffande konsument- och konkurrensfrågor i övrigt vill

utskottet anföra följande. Försäkringsavtal uppfattas ofta som

komplicerade och svårtillgängliga av många konsumenter.

Samtidigt har avtalen stor betydelse för att skydda

konsumenterna mot negativa ekonomiska effekter av olika

händelser. Det är därför viktigt att avtalen utformas så att

berättigade konsumentintressen blir tillgodosedda och att

avtalsvillkoren kan bli föremål för prövning. Den beskrivning

som gjorts av olika lagregler visar enligt utskottets

uppfattning att konsumentskyddsaspekterna fått betydande

genomslag på försäkringsområdet. De konsumentvårdande

myndigheternas erfarenheter av försäkringsbolagens tillämpning

av de olika reglerna synes dessutom vara goda. Utskottet anser

att det mot denna bakgrund saknas anledning för riksdagen att

för närvarande vidta ytterligare åtgärder i dessa avseenden.

Förslagen i motion 1994/95:N16 (v) beträffande avtalsvillkor och

skiljeklausuler avstyrks därför av utskottet.

När det gäller farhågorna -- som framförs i motion 1994/95:N18

(mp) -- för att stora försäkringsbolag genom skapandet av en

gemensam försäkringsmarknad kan skaffa sig en dominerande

ställning i särskilt mindre länder, vill utskottet hänvisa till

de konkurrensregler som finns såväl inom EU som i Sverige. Dessa

regler ger möjligheter för EU-kommissionen/EU-domstolen och

Konkurrensverket/Marknadsdomstolen dels att hindra

försäkringsbolag från att missbruka en dominerande

marknadsställning, dels att stoppa företagsförvärv som försvårar

en effektiv konkurrens. Utskottet förutsätter att de ansvariga

myndigheterna kraftfullt ingriper mot olika förfaranden som

begränsar konkurrensen och anser att motion 1994/95:N18 (mp) är

tillgodosedd i denna del.

Differentiering av försäkringsvillkor

I motion 1994/95:N235 (s) påpekas att det i olika privata

försäkringar finns en ökad grad av differentiering. Frågan är

hur principen om ett solidariskt försäkringsväsende kan

behållas. Sedan länge finns det differentiering på

trafikförsäkringsområdet där unga förare betalar högre premier

än äldre. Den som bor i områden med större risk för inbrott kan

tvingas att betala en högre premie än andra. Denna

differentiering finns också beträffande pensions- och

livförsäkringar. Av motionen framgår att premierna bl.a. kan

bero på hälsotillstånd och kön. Inte heller skolförsäkringar

gäller på lika villkor för alla barn, sägs det i motionen. Det

finns utvecklingstendenser som gör att samhället måste se med

stort allvar på den ökande differentieringen inom

försäkringsväsendet, understryker motionärerna. De pekar bl.a.

på att gentekniken kan ge möjlighet att bedöma en människas

livslängd.

Internationaliseringen och den fria rörligheten för tjänster

inom EU kan leda till ökad differentiering, heter det vidare i

motionen. Gemensamma regelverk behövs så att inte

försäkringsbolagen mer eller mindre tvingas till att öka

selekteringen och minska solidariteten i

försäkringssystemen, hävdar motionärerna och föreslår två

uttalanden av riksdagen i nämnda frågor.

Sedan lång tid har det i försäkringslagstiftningen funnits en

princip om skälighet i premiesättningen. Denna kommer bl.a. till

uttryck i 7 kap. 2 § försäkringsrörelselagen, där det sägs att

försäkringar skall meddelas till en kostnad som är skälig i

förhållande till försäkringens art. Det finns även bestämmelser

som tar sikte på att andra typer av försäkringsvillkor skall

vara skäliga. Försäkringsverksamhetskommittén avgav år 1986

delbetänkandet Soliditet och skälighet i försäkringsverksamheten

(SOU 1986:8). Kommittén hade bl.a. till uppgift att uppmärksamma

i vad mån olika former av premiedifferentiering är till förmån

för försäkringstagarna eller kan innebära fördyringar för

försäkringstagarkollektivet. Den ursprungliga

försäkringsidén kan enligt kommittén sägas bygga på en

solidaritetstanke. Efter hand har indelning skett i olika

riskklasser baserad på statistiskt material och

erfarenhetsmässiga bedömningar. Kommittén ansåg att

försäkringstagarna inte kan anses vara beredda att låta sig

belastas av kostnader för försäkringar som är betydligt högre än

kostnaderna för den egna försäkringen. Rättviseskäl kan därför

enligt kommittén tala för en premiedifferentiering. Invändningar

kan emellertid göras från solidaritetssynpunkt, påpekades det.

Vidare noterades att en hög grad av differentiering innebär risk

för statistisk osäkerhet vid premiesättningen. Kommittén

förordade återhållsamhet med alltför långtgående

differentiering. Kommitténs förslag har i denna del inte lett

till lagstiftning.

År 1990 tillsattes Försäkringsutredningen (Fi 1990:11). Denna

skall enligt sina direktiv (dir. 1990:56) göra en bedömning av

om premie- och kostnadsskälighet även i fortsättningen bör komma

till uttryck i försäkringsrörelselagen och

trafikförsäkringsförordningen. Utredningen är vidare oförhindrad

att allmänt behandla frågor rörande differentiering av

riskgrupper inom ett försäkringskollektiv vid beräkning av

premier. Utredningen kan förväntas ta upp dessa frågor i det

kommande slutbetänkandet.

Utskottet har vid flera tillfällen behandlat en fråga rörande

differentiering av försäkringsvillkor, nämligen att premier och

ersättningsbelopp är olika för kvinnor och män när det gäller

individuella pensionsförsäkringar. Senast skedde detta hösten

1993 (bet. 1993/94:NU5). Flera motionärer hade kritiserat bl.a.

det förhållandet att kvinnor får betala högre premier än män

till pensionsförsäkringar. Detta har sin grund i att kvinnor har

en längre medellivslängd än män. På förslag av utskottet avslog

riksdagen motionerna bl.a. med hänvisning till

Försäkringsutredningens kommande betänkande.

Differentieringen mellan män och kvinnor av villkoren i

individuell pensionsförsäkring baseras på en tolkning av

skälighetsprincipen. Finansinspektionen har nyligen beslutat att

fortsättningsvis inte upprätthålla kravet på att

livförsäkringsbolagen skall ha könsberoende premier för

individuell livförsäkring. Detta krav har tidigare gällt enbart

för svenska livbolags verksamhet i Sverige. I fortsättningen

skall livförsäkringsbolagen själva utarbeta metoder för sina

dödlighetsantaganden. Inspektionen kommer sedan i efterhand att

ta ställning till om dessa metoder är godtagbara eller inte.

I detta sammanhang kan vidare noteras att premierna för

kollektivavtalsgrundade försäkringar på arbetarsidan utgår med

samma procentsats på lönesumman oberoende av arbetsstyrkans

sammansättning avseende ålder, kön, yrkeskategori eller risk. På

tjänstemannaområdet anpassas premien till en viss del efter

ålderssammansättningen på företaget. Mellan företagen råder

alltså i huvudsak en kostnadsmässig solidaritet.

Den lämnade beskrivningen visar att de spörsmål som tas upp i

motionen aktualiserar en rad frågeställningar och överväganden.

Utskottet kan konstatera att försäkringsbolagen under flera

år med stöd av lagstiftningen har tillämpat differentierade

villkor. Denna utveckling är således inte en följd av den

europeiska integrationen. Den differentiering som förekommer

baseras på försäkringstekniska beräkningar och överväganden och

torde därför i begränsad utsträckning påverkas av skapandet av

en gemensam europeisk försäkringsmarknad. Enligt utskottets

mening finns det anledning att anta att internationaliseringen

leder till ett mer varierat utbud av försäkringsprodukter,

vilket bör underlätta för olika grupper och individer att finna

lämpliga försäkringslösningar.

Utskottet anser att de frågeställningar som tas upp i motionen

förtjänar fortsatta överväganden. Utskottet utgår från att

regeringen i samband med beredningen av Försäkringsutredningens

slutbetänkande noggrant analyserar för- och nackdelar med

differentieringen av försäkringsvillkor och därefter

återkommer till riksdagen med en redovisning i denna del. Med

hänvisning till vad som nu anförts avstyrker utskottet motion

1994/95N235 (s) i här aktuell del.

Lagförslagen

Inledning

Regeringens förslag till lagändringar föranleder i huvudsak

inga erinringar från utskottets sida. Kompletteringar behöver

dock göras i några avseenden. Utskottet redovisar i det följande

sina överväganden och förslag i dessa delar.

Trygghetsförsäkring för arbetsskada

Bakgrund

Den som förvärvsarbetar i verksamhet här i riket är enligt

lagen (1976:357) om arbetsskadeförsäkring försäkrad för

arbetsskada. Detta försäkringsskydd kompletteras för flertalet

anställda av förmåner som arbetsgivarnas och arbetstagarnas

organisationer kommit överens om genom kollektivavtal, såsom

avtalet om trygghetsförsäkring för arbetsskada (TFA) och det

statliga avtalet om ersättning vid personskada. Avtalet om TFA

har slutits mellan Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF),

Landsorganisationen (LO) och Privattjänstemannakartellen (PTK).

Motsvarande avtal finns på de olika kommunala områdena.

Avtalsparter där är Svenska Kommunförbundet, Landstingsförbundet

och Svenska Kyrkans Församlings- och Pastoratsförbund på

arbetsgivarsidan samt Svenska Kommunalarbetareförbundet,

Tjänstemännens Centralorganisation och Sveriges Akademikers

Centralorganisation på arbetstagarsidan. Samtliga anställda som

omfattas av gällande kollektivavtal skall försäkras genom att

arbetsgivaren tecknar ett försäkringsavtal. Vidare kan

arbetsgivare som inte har slutit kollektivavtal teckna

trygghetsförsäkring. Även arbetsgivare själva, liksom

rörelseidkare utan anställda, kan omfattas av TFA.

TFA administreras av ett konsortium av försäkringsbolag.

Konsortiet är försäkringsgivare. I konsortiet ingår Folksam

Ömsesidig Sakförsäkring med en andel på 50 %,

Försäkringsaktiebolaget Skandia med en andel på 38 % och

Trygg-Hansa Försäkringsaktiebolag med en andel på 12 %.

Försäkringskonsortiet benämns Arbetsmarknadsförsäkringar,

trygghetsförsäkring (AMF-trygghetsförsäkring).

Konsortieledningen består av nio ledamöter av vilka sju utses av

arbetsmarknadens parter och två av försäkringsbolagen.

Konsortiet har tecknat avtal med Arbetsmarknadsförsäkringar,

pensionsförsäkringsaktiebolag om att detta bolag genom

AMF-debiteringscentral för konsortiets räkning skall utföra

erforderliga uppgifter avseende tecknande av försäkringsavtal,

debitering samt inkassering av premier.

Försäkringen tecknas hos konsortiet av en arbetsgivare för

hans anställda enligt villkor som följer av kollektivavtalet.

Arbetsgivaren är försäkringstagare och den anställde försäkrad.

Arbetsgivare är enligt kollektivavtal skyldig att teckna

försäkringsavtal. Har avtal inte tecknats kan arbetsgivaren

åläggas att vid vite fullgöra sin skyldighet. Tvist om

kollektivavtalsenlig skyldighet att teckna försäkring skall

handläggas enligt gällande förhandlingsordning mellan SAF och LO

resp. mellan SAF och PTK. I sista hand skall tvist avgöras av

skiljenämnd. Försäkringen kan inte sägas upp så länge

arbetsgivaren är bunden av kollektivavtal. Arbetsgivaren

erlägger en premie som för arbetare för närvarande uppgår till

1 % och för övriga anställda till 0,05 % av lönesumman. Inom

den kommunala sektorn är premien 0,48 %. Premien fastställs av

konsortieledningen och skall biträdas av försäkringsbolagen.

I kollektivavtal finns särskilda regler om förfarandet i fall då

arbetsgivare inte betalar premie i rätt tid.

Statsmakternas beslut beträffande arbetsskadeförsäkringen

Reglerna om ersättning från den allmänna

arbetsskadeförsäkringen har till följd av bl.a.

kostnadsutvecklingen ändrats betydligt under senare år. Fr.o.m.

den 1 januari 1993 höjdes kraven vid bedömning av vad som skall

anses som arbetsskada. Dessutom skärptes beviskraven (prop.

1992/93:30, bet. SfU8). Den 1 juli 1993 slopades rätten till

arbetsskadesjukpenning för den som är försäkrad enligt lagen

(1962:381) om allmän försäkring. Samtidigt begränsades rätten

till ersättning för vissa kostnader enligt lagen om

arbetsskadeförsäkring (prop. 1992/93:178, bet. SfU17).

Genom en skiljedom den 8 september 1993 har det slagits fast

att den som drabbats av arbetsskada före de nu nämnda

ändringarna har rätt till ersättning från TFA för vad som skulle

ha utgått från det allmänna socialförsäkringssystemet om detta

inte hade ändrats. Härigenom ökade AMF-trygghetsförsäkrings

åtagande, de försäkringstekniska skulderna, gentemot de enskilda

försäkrade. Till en början beräknades denna skuldökning till ca

10 miljarder kronor. De i konsortiet ingående försäkringsbolagen

skall enligt försäkringsrörelselagen ta upp den ökade

försäkringstekniska skulden i sina balansräkningar samt täcka

den med tillgångar av motsvarande storlek. Av ett tidigare

träffat uppdragsavtal mellan arbetsmarknadens parter och

försäkringsbolagen följer att den ökade skulden skulle ha

kompenserats genom en premiehöjning. En sådan har dock bedömts

olämplig. Genom ett tilläggsavtal har parterna i stället kommit

överens om att den på grund av kostnadsövervältringen

tillkommande premien skall bestämmas och betalas i den takt som

utbetalning beräknas ske från trygghetsförsäkringen. Upphör

kollektivavtal angående premiebetalning till TFA att gälla innan

alla skador med anledning av kostnadsövervältringen

slutreglerats eller tillräckliga premier betalats är enligt

tilläggsavtalet hela premiefordran förfallen till betalning,

varvid särskild premiedebitering skall ske. I årsredovisningarna

för åren 1993 och 1994 har försäkringsbolagen tagit upp

premiefordran som en tillgång.

Kompletterande uppgifter

Vid utgången av år 1994 fanns det 191 700 försäkringsavtal

mellan arbetsgivare och AMF-trygghetsförsäkring omfattande TFA.

Under år 1994 uppgick premieintäkterna till 1,7 miljarder kronor

och de utbetalda försäkringsersättningarna till 995 miljoner

kronor. Placeringstillgångarna uppgick till 12,6 miljarder

kronor och de försäkringstekniska skulderna till 17,2 miljarder

kronor. Därutöver har en premiefordran på 7,3 miljarder kronor

tagits upp bland de finansiella tillgångarna. Enligt de senaste

aktuariella (försäkringsmatematiska) beräkningarna uppgår

kostnadsövervältringen, dvs. de försäkringstekniska skulder som

uppkommit till följd av statsmakternas beslut, till 6,3

miljarder kronor.

Det kan noteras att regeringen nyligen utfärdat nya direktiv

(dir. 1995:54) till Sjuk- och arbetsskadeberedningen (S

1993:07). Beredningen skall bl.a. utforma regler för en

obligatorisk tilläggsförsäkring som ger ersättning för

inkomstbortfall orsakat av arbetsskada samt analysera för- och

nackdelar med att föra över det organisatoriska och finansiella

ansvaret för en sådan försäkring till arbetsmarknadens parter.

Den nu aktuella propositionens förslag om anpassning till EG:s

försäkringsdirektiv innebär att de försäkringstekniska skulderna

skall täckas med vissa angivna slag av tillgångar. Det föreslås

samtidigt att placeringsreglerna skall utvidgas till att omfatta

skadeförsäkringsbolag, dvs. bolag av den typ som ingår i

konsortiet AMF-trygghetsförsäkring. Enligt lagförslaget kan

fordringar på premier från försäkringstagare användas för

skuldtäckning, men detta förutsätter att stat, kommun,

centralbank eller internationell organisation svarar för

fordran.

Utskottets förslag

De föreslagna skuldtäckningsreglerna innebär att de berörda

försäkringsbolagen vid lagens ikraftträdande skall redovisa

tillgångar som motsvarar de försäkringtekniska skulderna även

avseende TFA. Det förfarande som tillämpats i de två senaste

årens bokslut -- att ange premiefordran som tillgång -- kan

inte användas för att täcka de försäkringstekniska skulderna

enligt de föreslagna reglerna. Skuldtäckning skulle kunna uppnås

genom att arbetsgivarna/försäkringstagarna debiteras premier

motsvarande den kvarvarande skulden. Enligt utskottets

uppfattning kan emellertid en sådan ordning inte godtas, främst

på grund av den stora belastning det skulle medföra för

betydande delar av näringslivet att vid ett och samma tillfälle

betala försäkringspremier på sammanlagt flera miljarder kronor.

Det bör också beaktas att kostnadsövervältringen uppkommit genom

beslut av statsmakterna.

Utskottet förordar i stället en ordning som möjliggör en

successiv inbetalning av premierna. Enligt uppgift från parterna

minskar de nu aktuella åtagandena inom ramen för TFA så att de

redan om några år har nått den omfattningen att den då

kvarvarande skulden kan täckas genom en begränsad höjning av

premierna. Den nu skisserade ordningen förutsätter att det

skapas en särskild övergångsregel som gör det möjligt för

försäkringsbolagen att uppfylla kraven på skuldtäckning under

denna period. Av den tidigare redogörelsen har framgått att

arbetsgivare enligt kollektivavtal är skyldiga att teckna TFA

och att erlägga premier. På grundval av dessa kollektivavtal har

SAF, LO och PTK, liksom parterna på det kommunala området,

träffat överenskommelse med Folksam, Skandia och Trygg-Hansa att

premier skall bestämmas som är tillräckliga för att möta de

skadeutbetalningar som skall ske med anledning av

kostnadsövervältringen. De har vidare överenskommit att

kvarvarande premier förfaller till betalning om berörda

kollektivavtal skulle upphöra. För den händelse denna situation

skulle uppkomma utgår utskottet från att konsortieledningen i

enlighet med tilläggsavtalet fattar beslut om särskild

premiedebitering. Även om arbetsgivarnas skyldighet enligt

kollektivavtal att erlägga försäkringspremie inte kan anses

vara en fordran i formell mening anser utskottet att

kollektivavtalen kompletterade med överenskommelsen om

premiebetalning avseende kostnadsövervältringen kan godtas som

tillgång att täcka de nu berörda försäkringstekniska skulderna

under en övergångsperiod, som lämpligen bör sträcka sig fram

till och med utgången av år 2001. Utskottet föreslår därför att

en särskild övergångsbestämmelse av denna innebörd införs i den

föreslagna lagen om ändring i försäkringsrörelselagen.

Bestämmelsen är avsedd att tillämpas även i det fall det

aktuella försäkringsbeståndet överlåts på ett annat

försäkringsbolag under förutsättning att de beskrivna

bakomliggande avtalen i sak kvarstår oförändrade. Utskottet har

vidare erfarit att med den här valda ordningen för att hantera

skuldökningen kommer tillämpningen av lagens föreskrifter om

enhandsengagemang inte att aktualiseras.

Vissa övriga frågor

I propositionen föreslås att det skall införas -- genom 7 kap.

10 g § försäkringsrörelselagen -- en skyldighet för

försäkringsbolag att upprätta riktlinjer för placering av medel

som används för skuldtäckning. Vidare skall gälla en skyldighet

att informera livförsäkringstagare och den som avser att teckna

en livförsäkring i bolaget om det huvudsakliga innehållet i

bolagets riktlinjer.

Det förekommer emellertid försäkringar där en sådan

information inte fyller något behov. Här kan t.ex. nämnas

försäkringar som gäller endast för dödsfall och antingen

meddelas för en tid av längst fem år eller där premien är

beräknad och bestämd för längst fem år i taget. Dessa

försäkringar innehåller inget sparmoment.

Utskottet anser att det inte är meningsfullt att ålägga

bolagen informationsskyldighet i de fall den inte fyller någon

funktion. Bestämmelsen bör utformas i enlighet härmed.

Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande,

Finansinspektionen bör bemyndigas att föreskriva vilka

försäkringar som inte skall omfattas av

informationsskyldigheten.

I propositionen föreslås vidare vissa ändringar i lagen

(1972:262) om understödsföreningar. Genom en ny bestämmelse,

24 a §, avses det bli möjligt för föreningar att tillämpa de

placeringsregler som skall gälla för försäkringsbolag.

Utskottet föreslår en justering av denna bestämmelse för att

klargöra att ett beslut om tillämpning av

försäkringsrörelselagens placeringsregler skall gälla för det

belopp som understödsföreningslagens placeringsregler annars

skulle ha tillämpats på.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande placeringsregler för återbäringsfonden

att riksdagen avslår motion 1994/95:N15 yrkande 1,

res. 1 (m)

2. beträffande värderingsregler

att riksdagen avslår motionerna 1994/95:N15 yrkande 2 och

1994/95:N18 yrkande 1,

res. 2 (m)

3. beträffande begränsningen i tillgångsslag

att riksdagen avslår motion 1994/95:N15 yrkande 3,

res. 3 (m, c, kds)

4. beträffande femprocentsregeln

att riksdagen avslår motionerna 1994/95:N15 yrkande 4 och

1994/95:N17,

res. 4 (m, c, kds)

5. beträffande trafikförsäkringsrörelse

att riksdagen avslår motion 1994/95:N18 yrkande 3,

6. beträffande en europeisk försäkringsombudsman

att riksdagen avslår motion 1994/95:N16 yrkande 2,

res. 5 (v)

7. beträffande konsument- och konkurrensfrågor i övrigt

att riksdagen avslår motionerna 1994/95:N16 yrkandena 1 och 3

och 1994/95:N18 yrkande 2,

8. beträffande differentiering av försäkringsvillkor

att riksdagen avslår motion 1994/95:N235 yrkandena 1 och 2,

9. beträffande lagförslagen

att riksdagen antar de i proposition 1994/95:184 framlagda

förslagen till

a) lag om ändring i försäkringsrörelselagen (1982:713), dock

att

dels 7 kap. 10 g § erhåller lydelse enligt Utskottets

förslag i bilaga 2,

dels i övergångsbestämmelserna skall införas en ny punkt,

7, med lydelse enligt Utskottets förslag i bilaga 2,

b) lag om ändring i lagen (1993:1302) om

EES-försäkringsgivares verksamhet i Sverige,

c) lag om ändring i lagen (1950:272) om rätt för utländska

försäkringsföretag att driva försäkringsrörelse i Sverige,

d) lag om ändring i lagen (1927:77) om försäkringsavtal,

e) lag om ändring i förmånsrättslagen (1970:979),

f) lag om ändring i lagen (1972:262) om understödsföreningar,

dock att 24 a § erhåller lydelse enligt Utskottets förslag i

bilaga 3,

g) lag om ändring i trafikskadelagen (1975:1410),

h) lag om ändring i lagen (1976:357) om

motortävlingsförsäkring,

i) lag om ändring i lagen (1989:508) om försäkringsmäklare,

j) lag om ändring i lagen (1989:1079) om livförsäkringar med

anknytning till värdepappersfonder,

k) lag om ändring i lagen (1994:2005) om ändring i

sekretesslagen (1980:100).

Stockholm den 16 maj 1995

På näringsutskottets vägnar

Birgitta Johansson

I beslutet har deltagit: Birgitta Johansson (s), Bo

Finnkvist (s), Bo Bernhardsson (s), Mikael Odenberg (m), Sylvia

Lindgren (s), Kjell Ericsson (c), Barbro Andersson (s), Chris

Heister (m), Marie Granlund (s), Dag Ericson (s), Ola Karlsson

(m), Göran Hägglund (kds), Laila Bäck (s), Sten Tolgfors (m),

Kerstin Warnerbring (c) och Ingrid Burman (v).

Reservationer

1. Placeringsregler för återbäringsfonden (mom. 1)

Mikael Odenberg, Chris Heister, Ola Karlsson och Sten Tolgfors

(alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 6 som

börjar med "Enligt utskottets" och slutar med "motion

1994/95:N15 (m)" bort ha följande lydelse:

Av den noggranna analys som Försäkringsutredningen gjort

framgår att återbäringsfonden uppfyller direktivens krav på

försäkringsteknisk skuld. Enligt utskottets uppfattning bör

försäkringslagstiftningen utgå från konsumentintresset. Fonden

bör därför anses ingå bland de försäkringstekniska

skulderna, vilket innebär att den tillhör försäkringstagarna.

För att trygga försäkringstagarnas intresse av en god

medelsförvaltning anser utskottet att återbäringsmedlen bör

omfattas av en allmänt hållen placeringsregel som innebär att

medlen skall placeras med beaktande av principerna om matchning

och diversifiering. Härigenom får också Finansinspektionen en

klar grund för att kunna ingripa mot försäkringsbolagens

placeringar. Regeringen bör ges i uppdrag att återkomma med ett

förslag i linje med vad som nu anförts. Med hänvisning till det

sagda tillstyrker utskottet motion 1994/95:N15 (m) i denna del.

dels att utskottets hemställan under moment 1 bort ha

följande lydelse:

1. beträffande placeringsregler för återbäringsfonden

att riksdagen med bifall till motion 1994/95:N15 yrkande 1 som

sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

2. Värderingsregler (mom. 2)

Mikael Odenberg, Chris Heister, Ola Karlsson och Sten Tolgfors

(alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 8 som

börjar med "Det är" och slutar med "berörda delar" bort ha

följande lydelse:

Utskottet anser att försäkringsbolagens tillgångar bör upptas

till marknadsvärden. Till skillnad från en värdering med

säkerhetsmarginaler, underlättar en marknadsvärdering för alla

intressenter att granska och analysera försäkringsbolagen.

Vidare undviks genom en sådan metod de problem ur bl.a.

riskspridningssynpunkt som följer av värdering till

anskaffningsvärde av äldre tillgångar som förvärvats till ett

lågt pris. Sistnämnda värderingsmetod kan nämligen leda till en

alltför stor exponering inom ett visst tillgångsslag. Genom en

marknadsvärdering framtvingas däremot en försäljning om en

tillgång till följd av värdestegring blir alltför dominerande i

ett bolags portfölj. Om en marknadsvärdering skulle ge en

uppenbart missvisande bild av en tillgångs förutsättningar att

möta framtida utbetalningar, bör Finansinspektionen kunna

tillåta alternativa värderingsmetoder. Regeringen bör anmodas

att återkomma med ett förslag i enlighet med vad som nu anförts.

Mot denna bakgrund tillstyrks motion 1994/95:N15 (m) i denna

del. Av detta ställningstagande följer att utskottet avstyrker

berört yrkande i motion 1994/95:N18 (mp).

dels att utskottets hemställan under moment 2 bort ha

följande lydelse:

2. beträffande värderingsregler

att riksdagen med bifall till motion 1994/95:N15 yrkande 2 och

med avslag på motion 1994/95:N18 yrkande 1 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört.

3. Begränsningen i tillgångsslag (mom. 3)

Mikael Odenberg (m), Kjell Ericsson (c), Chris Heister (m),

Ola Karlsson (m), Göran Hägglund (kds), Sten Tolgfors (m) och

Kerstin Warnerbring (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 8 som

börjar med "Utskottet noterar" och slutar med "aktuell del" bort

ha följande lydelse:

Utskottet anser att de förändringar som regeringen föreslagit

i förhållande till placeringspromemorian när det gäller

begränsningen i olika tillgångsslag inte är motiverade. Enligt

utskottets uppfattning bör en större andel av skuldtäckningen

kunna ske genom placering i aktier i publika bolag. Vidare bör

en restriktivare inställning gälla i fråga om placeringar i

kreditinstitut. De förslag som presenterades i

placeringspromemorian är enligt utskottets mening välgrundade

och bör införas i försäkringsrörelselagen. Det får ankomma på

regeringen att göra erforderliga justeringar i lagen och

därefter återkomma till riksdagen. Med ett uttalande av

riksdagen i enlighet härmed tillstyrks motion 1994/95:N15 (m) i

denna del.

dels att utskottets hemställan under moment 3 bort ha

följande lydelse:

3. beträffande begränsningen i tillgångsslag

att riksdagen med bifall till motion 1994/95:N15 yrkande 3 som

sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

4. Femprocentsregeln (mom. 4)

Mikael Odenberg (m), Kjell Ericsson (c), Chris Heister (m),

Ola Karlsson (m), Göran Hägglund (kds), Sten Tolgfors (m) och

Kerstin Warnerbring (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 10 som

börjar med "Utskottet vill" och slutar med "berörd del" bort

ha följande lydelse:

Sett i ett långt perspektiv har aktier gett en bättre

värdetillväxt än alternativa placeringsformer såsom obligationer

och fastigheter. Enligt utskottets uppfattning är det därför i

försäkringstagarnas intresse att försäkringsbolagen har

tillräckliga möjligheter att placera sina tillgångar i aktier. I

enlighet med vad som sägs i placeringspromemorian bör ett

livförsäkringsbolag med långa åtaganden kunna ha en hög andel

aktier i sin portfölj. Detta hindras av femprocentsregeln.

För att de svenska försäkringsbolagen skall kunna behålla sina

kunder och framgångsrikt konkurrera om nya är det en

förutsättning att de kan erbjuda samma tillväxtmöjligheter på

försäkringstagarnas medel som försäkringsbolagen i andra länder.

Enligt vad utskottet erfarit finns det inte någon motsvarighet

till femprocentsregeln i något annat land inom EU. Även detta

förhållande talar med styrka för att regeln bör avskaffas. Till

detta kommer att regeln, i vart fall när det gäller dess

tillämpning på de fria medlen, strider mot EG:s direktiv.

Härutöver skall understrykas att försäkringsbolagen, vid ett

avskaffande av femprocentsregeln, kan få en ökad betydelse när

det gäller att förse de svenska företagen med riskkapital.

Börsintroduktioner och nyemissioner kan underlättas om

försäkringsbolagen ges ökat utrymme att förvärva aktier. Vidare

bör det betonas att försäkringsbolagen vid ett upphävande av

regeln skulle ges förutsättningar att medverka till att ett

svenskt ägande av ledande svenska industri- och tjänsteföretag

säkerställs. Svenska försäkringsbolag bör inte ha sämre villkor

i fråga om förvärv av aktier i svenska företag än vad utländska

försäkringsbolag har!

Med hänvisning till vad som nu anförts bör riksdagen anmoda

regeringen att lägga fram ett förslag om upphävande av

femprocentsregeln. Med ett uttalande av riksdagen i enlighet

härmed tillstyrks motionerna 1994/95:N15 (m) och 1994/95:N17

(fp), den förstnämnda i berörd del.

dels att utskottets hemställan under moment 4 bort ha

följande lydelse:

4. beträffande femprocentsregeln

att riksdagen med bifall till motionerna 1994/95:N15 yrkande 4

och 1994/95:N17 som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört.

5. En europeisk försäkringsombudsman (mom. 6)

Ingrid Burman (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 15 som

börjar med "Då det" och slutar med "denna del" bort ha följande

lydelse:

Svårigheterna för konsumentkollektivet på försäkringsområdet

förstärks i samband med den internationalisering av

försäkringsmarknaden som nu sker och som underlättas genom

införlivandet av tredje generationens försäkringsdirektiv.

Utländska försäkringsbolag kan i ökad utsträckning förväntas

erbjuda försäkringar till svenska konsumenter. Det är angeläget

att konsumenterna i ett tidigt skede i denna utveckling kan få

hjälp över nationsgränserna med att bevaka sina intressen.

Enligt utskottets uppfattning bör Sverige därför verka för att

det inom EU inrättas en konsumenternas försäkringsombudsman.

Riksdagen bör genom ett uttalande ge regeringen detta till

känna. Härigenom tillstyrks motion 1994/95:N16 (v) i denna del.

dels att utskottets hemställan under moment 6 bort ha

följande lydelse:

6. beträffande en europeisk försäkringsombudsman

att riksdagen med bifall till motion 1994/95:N16 yrkande 2 som

sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

Regeringens lagförslag

Bilaga 1

1 Förslag till lag om ändring i försäkringsrörelselagen

(1982:713)

2 Förslag till lag om ändring i lagen (1993:1302) om

EES-försäkringsgivares verksamhet i Sverige

3 Förslag till lag om ändring i lagen (1950:272) om rätt för

utländska försäkringsföretag att driva försäkringsrörelse i

Sverige

4 Förslag till lag om ändring i lagen (1927:77) om

försäkringsavtal

5 Förslag till lag om ändring i förmånsrättslagen (1970:979)

6 Förslag till lag om ändring i lagen (1972:262) om

understödsföreningar

7 Förslag till lag om ändring i trafikskadelagen (1975:1410)

8 Förslag till lag om ändring i lagen (1976:357) om

motortävlingsförsäkring

9 Förslag till lag om ändring i lagen (1989:508) om

försäkringsmäklare

10 Förslag till lag om ändring i lagen (1989:1079) om

livförsäkringar med anknytning till värdepappersfonder

11 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:2005) om

ändring i sekretesslagen (1980:100)

Av utskottet föreslagen ändring i regeringens förslag till

lag om ändring i försäkringsrörelselagen (1982:713)

Bilaga 2

Regeringens förslag Utskottets förslag

7 kap.

10 g §

Ett försäkringsbolag skall upprätta riktlinjer för placering

av medel som används för skuldtäckning.

Livförsäkringstagare och Livförsäkringstagare och

den som avser att teckna en den som avser att teckna en

livförsäkring i bolaget livförsäkring i bolaget

skall informeras om det skall informeras om det

huvudsakliga innehållet i huvudsakliga innehållet i

riktlinjerna. Regeringen riktlinjerna, om det inte med

eller, efter regeringens hänsyn till

bemyndigande, försäkringens

Finansinspektionen skall särskilda beskaffenhet

meddela föreskrifter om hur saknas anledning till sådan

informationen skall lämnas information. Regeringen eller,

och om vad den skall efter regeringens

innehålla. bemyndigande,

Finansinspektionen skall

meddela föreskrifter om

skyldigheten att lämna

information och om vilka

försäkringar som inte

skall omfattas av

informationsskyldigheten.

[Övergångsbestämmelser]

7. I fråga om den ökning

av de

försäkringstekniska

skulderna i

trygghetsförsäkring

för arbetsskada som

uppkommit till följd av

beslut före den 1 juli 1993

om ändringar i den

allmänna

socialförsäkringen skall

följande gälla. Utan de

begränsningar som anges i 7

kap. 10 § första stycket

5 får för

skuldtäckning t.o.m. den 31

december 2001 användas

på kollektivavtal grundad

överenskommelse om

betalning av de kvarvarande

premier som erfordras för

att slutligen reglera den

nämnda skuldökningen.

Av utskottet föreslagen ändring i regeringens förslag till

lag om ändring i lagen (1972:262) om understödsföreningar

Bilaga 3

Regeringens förslag Utskottets förslag

24 a §

Finansinspektionen kan efter Finansinspektionen kan efter

ansökan av en ansökan av en

understödsförening understödsförening

besluta att föreningen i besluta att föreningen i

stället för 24 §, stället för 24 §

skall tillämpa 7 kap. 9 första stycket 1--10 och

a--10 g §§ andra--femte styckena, skall

försäkringsrörelselagen tillämpa 7 kap. 9 a--10 g

(1982:713) och föreskrifter §§

som meddelats med stöd av försäkringsrörelselagen

de bestämmelserna samt (1982:713) och föreskrifter

punkt 4 i som meddelats med stöd av

övergångsbestämmelserna de bestämmelserna samt

till lagen (1995:000) om punkt 4 i

ändring i övergångsbestämmelserna

försäkringsrörelselagen till lagen (1995:000) om

(1982:713). ändring i

försäkringsrörelselagen

(1982:713).

Innehåll

Ärendet1

Sammanfattning1

Propositionen2

Motionerna3

Utskottet4

Bakgrund4

Placeringsregler5

Inledning5

Placeringsregler för återbäringsfonden5

Värdering av tillgångar och riskspridning6

Femprocentsregeln9

Trafikförsäkringsrörelse10

Konsument- och konkurrensfrågor12

Propositionen12

Motionerna12

Kompletterande uppgifter13

Utskottets ställningstagande15

Differentiering av försäkringsvillkor16

Lagförslagen18

Inledning18

Trygghetsförsäkring för arbetsskada18

Bakgrund18

Statsmakternas beslut beträffande arbetsskadeförsäkringen19

Kompletterande uppgifter20

Utskottets förslag20

Vissa övriga frågor21

Hemställan22

Reservationer

1. Placeringsregler för återbäringsfonden (m)23

2. Värderingsregler (m)24

3. Begränsningen i tillgångsslag (m, c, kds)24

4. Femprocentsregeln (m, c, kds)25

5. En europeisk försäkringsombudsman (v)26

Bilagor

1. Regeringens lagförslag27

2. Av utskottet föreslagen ändring i regeringens förslag till

lag om ändring i försäkringsrörelselagen (1982:713)125

3. Av utskottet föreslagen ändring i regeringens förslag till

lag om ändring i lagen (1972:262) om understödsföreningar126