Bet. 1994/95:NU25

Näringsutskottets betänkande

1994/95:NU25

Beredskapslagring av olja och kol

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Utskottet

Hemställan

Bilaga

1994/95

NU25

Ärendet

I detta betänkande behandlas proposition 1994/95:176 om

beredskapslagring av olja och kol.

Sammanfattning

Utskottet föreslår att riksdagen godkänner regeringens förslag

om delvis nya riktlinjer för beredskapslagringen av olja och

kol. Efter år 1999 skall näringslivet svara för och finansiera

all civil beredskapslagring -- både för krigssituationer och för

fredstida oljekriser. Staten kommer administrativt att styra

denna skyldighet genom lagen (1984:1049) om beredskapslagring av

olja och kol. Utskottet noterar i betänkandet att de bedömningar

som riksdagen kommer att göra i samband med nästa försvarsbeslut

av framtida krisers och krigs karaktär kan komma att påverka

förutsättningarna för beräkningen av hur stora beredskapslager

av olja som behöver hållas.

Propositionen

I proposition 1994/95:176 föreslås att riksdagen

1. antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen

(1984:1049) om beredskapslagring av olja och kol,

2. antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen

(1985:635) om försörjningsberedskap på naturgasområdet,

3. godkänner de riktlinjer som regeringen föreslår för allmän

lagring av olja för krigssituationer (avsnitt 6.1),

4. godkänner de riktlinjer som regeringen föreslår för lagring

av bränsle för elproducerande anläggningar (avsnitt 7),

5. godkänner de riktlinjer som regeringen föreslår för lagring

av olja och kol för värmeverk och kraftvärmeverk (avsnitt 8),

6. godkänner de riktlinjer som regeringen föreslår för lagring

av gasol (avsnitt 9),

7. godkänner de riktlinjer som regeringen föreslår för lagring

av flygfotogen (avsnitt 10),

8. godkänner de riktlinjer som regeringen föreslår för lagring

i annat land (avsnitt 11.1),

9. godkänner de riktlinjer som regeringen föreslår för lagring

av ersättningsbränsle för naturgas (avsnitt 12.2).

Lagförslagen, som har granskats av Lagrådet, återges i bilaga.

Utskottet

Bakgrund

Regelverk för beredskapslagring av olja

Beredskapslagringen av olja och kol bygger i huvudsak på att

staten ålägger enskilda säljare eller förbrukare att hålla vissa

kvantiteter i lager, s.k. tvångslagring. De grundläggande

bestämmelserna om beredskapslagring finns i lagen (1984:1049) om

beredskapslagring av olja och kol (LBOK). Till lagen ansluter

förordningen (1984:1050) om beredskapslagring av olja och kol.

Syftet med LBOK är att trygga tillgången på olja och kol för

energiförsörjningen under krig och andra allvarliga

försörjningskriser. Lagringen skall omfatta kolbränslen samt

motorbensin, fotogen, dieselbrännolja, eldningsoljor och gasol.

Beredskapslagringen av olja i Sverige är av två slag,

krigslagring och lagring för fredstida oljekriser.

Krigslagringen tar sikte på situationer då landet vid en

stormaktskonflikt i Europa antingen blivit indraget i krig eller

står neutralt. Krigslagringen av olja består dels av den civila

beredskapslagringen, dels av försvarets egen lagring av

drivmedel. De civila beredskapslagren är avsedda också för

huvuddelen av det militära försvarets behov av drivmedel för

fordon, medan Försvarsmakten har hand om den militära

drivmedelslagringen i övrigt. Lagringen för oljekriser --

som tidigare benämndes fredskriser -- avser allvarliga

störningar i oljeförsörjningen som uppstår utan samband med krig

eller säkerhetspolitiska kriser i vår nära omvärld.

Föreskrifter om lagring av olja för kris- och krigssituationer

har funnits sedan 1930-talet. År 1938 infördes skyldighet för

oljehandeln att hålla lager av vissa oljeprodukter. De

lagringsskyldiga svarade för finansieringen av

lagringsanläggningar, olja och driftkostnader. Fr.o.m. år 1957

har genomförts en rad fleråriga oljelagringsprogram för

krigssituationer efter beslut av statsmakterna. Fram till år

1987 var oljehandeln och storförbrukare lagringsskyldiga inom

ramen för dessa program. Statligt stöd -- i form av ränte- och

amorteringsfria lån av olika förmånsgrad och omfattning --

utgick till dem som omfattades av kravet på tvångslagring. I

samband med oljelagringsprogrammet för perioden 1978--1986

upphörde emellertid statens stöd som medfinansiär av denna

tvångslagring.

Den s.k. oljekrisen åren 1973--1974 ändrade förutsättningarna

för oljelagringen. Beslut fattades om att mycket stora lager av

främst råolja skulle byggas upp för att möta s.k. fredskriser.

Lagring av omsättningskrävande oljeprodukter ansågs inte kunna

komma i fråga. Det skulle enligt beslutet ankomma på staten att

genomföra denna fredskrislagring. Lageruppbyggnaden

finansierades genom att en särskild beredskapsavgift togs ut på

oljeprodukter.

Med anledning av denna oljekris utformades inom OECD

(Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling) ett

internationellt energiprogram, IEP, till vilket Sverige anslöt

sig tillsammans med flertalet andra länder inom OECD (prop.

1975:42, bet. NU29). I detta program ingår bl.a. ett

krishanteringssystem uppbyggt kring nationella

beredskapsreserver, företrädesvis i form av oljelager, samt ett

fördelningssystem som avses bli aktiverat om tillförseln av

någon anledning sjunker under en viss nivå. Sveriges åtagande

enligt IEP-programmet att hålla lager av olja motsvarande 90

dagars nettoimport fullgjordes fram till år 1987 i huvudsak

genom den statliga lagringen för fredskriser.

Genom 1987 års försvarsbeslut (prop. 1986/87:95, bet. FöU11)

ändrades ansvarsfördelningen för beredskapslagringen av olja

mellan staten och näringslivet: staten övertog ansvaret för

krigslagringen medan de lagringsskyldiga företagen skulle ta

hand om fredskrislagringen. Kravet på lagring enligt LBOK blev

därmed i huvudsak inriktat på fredstida oljekriser. Innebörden

av denna omkastning av ansvarsfördelningen blev att de

lagringsskyldigas lager kunde minskas kraftigt. Statens

oljelager skulle däremot ha en i stort sett oförändrad

omfattning men få ett delvis annat innehåll och annan

lokalisering. Som en följd av detta beslut förvärvade staten

från sammanslutningar av lagringsskyldiga dels oljeprodukter,

dels ett 25-tal lagringsanläggningar. Statens anläggningar för

lagring av bl.a. råolja avvecklades. Staten förvaltar för

närvarande ca 45 stora lagringsanläggningar där raffinerade

oljeprodukter förvaras.

Frågan om beredskapslagring av kol aktualiserades först i

början av 1980-talet. Man räknade då med en ökad kolanvändning

som ett led i strävandena att minska oljeberoendet. Med kol

avses i detta sammanhang enbart energikol för produktion av el

och värme. År 1985 infördes tvångslagring av kol enligt samma

principer som då gällde för olja. Den ändring av

ansvarsfördelningen för oljelagringen som genomfördes år 1987

påverkade inte principerna för lagringen av kol. Importörer och

storförbrukare skulle fortfarande svara för krigslagringen.

De omvälvande säkerhetspolitiska förändringar som ägde rum i

slutet av 1980-talet innebar att det i 1992 års

försvarspolitiska beslut (prop. 1991/92:102, bet. FöU12)

infördes delvis ändrade planeringsförutsättningar vad gäller

bl.a. synen på omfattningen av ett anfall mot Sverige, den tid

som står till förfogande för att möta ett sådant anfall och

därmed kraven på den framtida beredskapslagringen. Mot bakgrund

av ändrade antaganden om krisers och krigs karaktär fastslogs i

beslutet att kraven på beredskapslagringen kunde minskas. De

krigslager som byggts upp utifrån tidigare gällande krav på

uthållighet framstod som överdimensionerade. Vidare beslöts i

princip om en ändrad struktur för lagringen. Beslutet innebar

att lagring i särskilda statliga anläggningar skulle ersättas

med ett system som byggde i huvudsak på lagring hos oljehandeln

och i distributionsledet. Huvudsyftet med att placera lagringen

närmare marknaden och på fler platser var att öka

tillgängligheten och lagrens omsättning. Härigenom ansågs att

kostnaderna kunde minskas, och samtidigt säkerställdes att

kuranta varor alltid finns tillgängliga.

1993 års oljelagringsutredning (OLU)

Mot bakgrund av bl.a. 1992 års försvarspolitiska beslut

uppdrogs våren 1993 åt en särskild utredare -- 1993 års

oljelagringsutredning (OLU) -- att göra en översyn av

beredskapslagringen av olja och kol. Uppdraget omfattade dels

den del av krigslagringen som skall tillgodose civila behov i

krigssituationer (den civila beredskapslagringen), dels

lagringen för fredstida oljekriser. Utanför uppdraget låg den

militära lagringen. Översynen skulle avse bl.a. lagerbehoven,

lagringens utformning, ansvarsfördelning, organisation,

kostnader, finansiering och tidsplan.

Utredaren -- generaldirektör Bengt A. W. Johansson -- skulle

enligt direktiven (dir. 1993:18) i en första etapp redovisa

förslag i fråga om kraven på lagring för krigssituationer,

inklusive kostnader och tidsplan för att omstrukturera nuvarande

system. I en senare etapp skulle redovisas förslag om bl.a.

finansiering, lagstiftning, lagring av bränslen för elproduktion

och konsekvenser av ett medlemskap i EU.

I delbetänkandet Beredskapslagring av olja (SOU 1993:87) lade

OLU fram förslag om den oljelagring för främst civila behov i

krigssituationer som bedrivs i statlig regi. Enligt utredningen

kan den civila beredskapslagringen av olja för krigssituationer

minskas till betydligt under hälften av dagens nivå. Det starkt

minskade behovet av lager för krigssituationer får som

konsekvens, anförde utredningen, att en särskild statlig

organisation för ändamålet med anläggningar som drivs i egen

regi inte längre är motiverad och bör avvecklas helt. Mot denna

bakgrund föreslogs en långt gående integration mellan

krigslagringen och den kommersiella lagringen -- inklusive

lagringen för fredskriser -- inom näringslivet. Efter en femårig

övergångsperiod skulle lagringen enbart ske hos enskilda företag

i anslutning till den kommersiella hanteringen av oljeprodukter.

Avvecklingen av de statliga lagren föreslogs vara genomförd

senast år 1999. Enligt OLU borde uppbyggnaden av krigslager hos

näringslivet genomföras under en treårsperiod med början under

andra halvåret 1996.

I september 1994 redovisade OLU den andra etappen av sitt

uppdrag i form av slutbetänkandet Skyldighet att lagra olja och

kol (SOU 1994:116). Där föreslogs bl.a. att de lagringsskyldiga,

dvs. oljehandelsföretag och i förekommande fall storförbrukare,

skall äga de tillkommande lagren för krigssituationer och också

svara för finansieringen av lagren. Det betyder att

oljehandelsföretag och storförbrukare skall hålla

beredskapslager både för oljekriser och för krigssituationer.

OLU påpekade emellertid att den samlade mängd olja, som

företagen skall hålla i lager för båda dessa ändamål, är mindre

än den volym som de före år 1987 var skyldiga att hålla i lager

för endast säkerhetspolitiska kriser.

Enligt OLU:s uppfattning är den tillkommande kapitalbindningen

och soliditetsförsvagningen till följd av förslaget av så

begränsad omfattning att de utan större svårigheter kan hanteras

av de berörda företagen. Storleken på det kapital som främst

oljehandeln behöver binda i tillkommande lager uppgår enligt

OLU:s bedömning till omkring 1 miljard kronor. Vid full

lånefinansiering av lagren beräknas de lagringsskyldiga

oljehandelsföretagens soliditet komma att minska med i

genomsnitt mindre än 1 procentenhet från drygt 30 % till drygt

29 %. OLU förutsatte att företagens kostnader för lagringen

kommer att få bäras av konsumenterna av oljeprodukter.

Översiktliga beräkningar visade att kostnadsökningen motsvarar

0,5--1,5 öre per liter förbrukad bensin eller olja. Den samlade

kostnadsökningen bedömdes uppgå till 100--150 miljoner kronor

per år.

Därutöver föreslog OLU riktlinjer för lagring av olja och kol

för produktion av el och värme, en precisering av

lagringsskyldigheten beträffande kol, krav på uppbyggnad av

beredskapslager i näringslivet av flygfotogen, åtgärder för att

minska antalet lagringsskyldiga, konsekvensändringar i

regelverket för beredskapslagringen till följd av

EU-medlemskapet och nya regler för tillsynen av beredskapslager.

Beslut av riksdagen våren 1994

På grundval av OLU:s första betänkande lade den dåvarande

regeringen fram en proposition i ämnet under våren 1994 (prop.

1993/94:141). Regeringen anslöt sig i allt väsentligt till

utredningens förslag vad gäller principerna för den civila

beredskapslagringen för krigssituationer och de bedömningar som

låg till grund för utredningens förslag.

I propositionen föreslog regeringen att en ny myndighet skulle

inrättas med uppgift att förvalta och under en femårsperiod

avveckla de statliga civila beredskapslagren av olja. Den nya

myndigheten skulle inrättas den 1 juli 1994. Myndighetens namn

är numera Statens oljelager. Ansvaret för att utöva tillsyn av

beredskapslagringen skulle alltjämt ligga på Närings- och

teknikutvecklingsverket (NUTEK).

Utskottet (bet. 1993/94:NU19) anslöt sig till regeringens

förslag, utom på en punkt. Detta gällde användningen av de medel

som inflyter från utförsäljningen av de statliga

beredskapslagren av olja. Ditintills hade nettoinkomsterna från

oljeförsäljningen i enlighet med riksdagens tidigare beslut

använts för totalförsvarsändamål. I propositionen hade

regeringen anmält att den hade för avsikt att återkomma till

riksdagen med en redogörelse för användningen av de medel som

inflyter genom den fortsatta utförsäljningen. Med hänsyn tagen

till omfattningen av utförsäljningen och av budgettekniska skäl

uttalade riksdagen, på förslag av utskottet, att regeringen

borde återkomma till riksdagen med förslag till hur medlen från

den fortsatta försäljningen skulle användas. I 1994 års

kompletteringsproposition (prop. 1993/94:150) återkom

regeringen till riksdagen med förslag om att låta de

merinkomster som följer av en total utförsäljning tillgodogöras

statsbudgeten. Budgetförstärkningen beräknades uppgå till minst

500 miljoner kronor vid utförsäljningens slut. Förslaget bifölls

av riksdagen (bet. 1993/94:FiU20).

Propositionens huvudsakliga innehåll

På grundval av riksdagens beslut våren 1994 och OLU:s

slutbetänkande lämnar regeringen i proposition 1994/95:176

förslag till delvis nya riktlinjer för beredskapslagringen av

olja och kol. I propositionen framläggs förslag angående ägande

och finansiering av de tillkommande lagren i näringslivet.

Vidare föreslås ett stort antal ändringar i lagen om

beredskapslagring av olja och kol (LBOK). Ändringarna

sammanhänger delvis med förslagen till ändrade riktlinjer.

Därutöver har en allmän förenkling och modernisering av

regelsystemet eftersträvats. Lagförslagen föreslås träda i kraft

den 1 juli 1995. Vissa av de lagändringar som regeringen nu

föreslår har till syfte att ge möjligheter till en mer flexibel

tillämpning av regelsystemet. Förutom vid lagändringar skall

riksdagen i fortsättningen höras endast vid grundläggande

förändringar i systemet.

I det följande redogörs för regeringens olika förslag i

propositionen. Inga motioner har väckts med anledning av

propositionen.

I enlighet med OLU:s förslag föreslår regeringen att de

tillkommande kostnaderna för näringslivet avseende de civila

beredskapslagren av olja för krigssituationer skall bäras av

näringslivet, enligt samma principer som nu gäller för fredstida

oljekriser. I propositionen återger regeringen de beräkningar

som OLU gjort beträffande de kostnader som kommer att uppstå för

oljehandelsföretagen till följd av de ökade kraven på

tvångslagring. Regeringen påpekar i detta sammanhang att de

ökade kostnaderna för oljelagring inom näringslivet uppvägs av

sänkta kostnader för statlig lagring. Dessa senare kostnader

uppgår för närvarande till omkring 300 miljoner kronor om året,

och de kommer under de närmaste budgetåren att kunna minskas

radikalt. Regeringen påminner också om att systemet med

tvångslagring har tillämpats i Sverige under mycket lång tid och

att de kvantiteter som företagen var ålagda att lagra för

krigssituationer fram till år 1987 vida överstiger den totala

beredskapslagring som nu är aktuell.

Det meddelas i propositionen att regeringen har för avsikt att

tidigarelägga nästa försvarsbeslut och att ett nytt sådant skall

fattas i två etapper, det första under hösten 1995 och det andra

under hösten 1996. Ändrade bedömningar av framtida krisers och

krigs karaktär kan komma att påverka förutsättningarna för

beräkningen av beredskapslager av olja som behöver hållas, i vad

avser såväl storleken som sammansättningen av lagren. Regeringen

aviserar en uppföljning på grundval av riksdagens

ställningstagande till den första etappen av det kommande

försvarsbeslutet. Beroende på utfallet av denna kontrollstation

har regeringen sedan möjlighet att anpassa kraven på de

lagringsskyldiga till de aktuella behoven, i första hand genom

en justering av lagringsprocenttalen för respektive varuslag.

Regeringen räknar med att kunna fatta eventuella beslut i god

tid före den 1 juli 1996, då uppbyggnaden av lagren inom

näringslivet skall påbörjas.

Vad gäller beredskapslagring av kol föreslår regeringen

att skyldigheten för storförbrukare inom industrin att lagra kol

för krigssituationer slopas. Samma förändring föreslås

beträffande lagringsskyldigheten för dem som har egen införsel

och för säljare av kol. För värmeverk och kraftvärmeverk gäller

särskilda bestämmelser.

Sedan länge har innehavarna av större oljekondensverk och

gasturbinanläggningar -- Vattenfall AB, Sydkraft AB och

ytterligare några kraftföretag -- varit ålagda att hålla

beredskapslager, i första hand för krigssituationer. Genom

föreskrift i förordning har regeringen ålagt tre kraftföretag

att hålla sammanlagt 500 000 m3 olja i lager för fem

kondensverk. För gasturbinanläggningarna bestäms lagringsmängder

av tillsynsmyndigheten -- NUTEK. För närvarande är sju företag

skyldiga att lagra för ett tjugotal anläggningar.

I propositionen föreslås vissa riktlinjer för denna typ av

lagring i syfte att anpassa lagringsvolymer till de gällande

planeringsförutsättningarna. Riktlinjerna ges i avvaktan på

Ellagstiftningsutredningens (N 1992:04) slutförande av sitt

arbete med uppdrag att lägga fram förslag om den framtida

elberedskapen utifrån ett mer integrerat synsätt. De framlagda

förslagen förutsätter ändringar i 19 och 20 §§ LBOK.

Regeringen föreslår vidare att innehavarna av värmeverk och

kraftvärmeverk liksom nu skall kunna åläggas att lagra olja

för såväl krigssituationer som fredstida oljekriser. Lagring av

kol kan däremot komma i fråga enbart för krigssituationer.

Lagringen av olja för oljekriser skall enligt nuvarande

riktlinjer bestämmas på grundval av förbrukningen under det

närmast föregående kalenderåret. I fortsättningen skall

emellertid storleken på beredskapslagren för krigssituationer

för varje verk bestämmas av tillsynsmyndigheten efter en

individuell prövning på grundval av riktlinjer från regeringen.

Regeringens förslag innebär att sambandet mellan den tidigare

förbrukningen av lagringsbränslen och kravet på

beredskapslagrets storlek blir svagare, i synnerhet för

kraftvärmeverken. Regeringen föreslår mot denna bakgrund att

reglerna i LBOK om värmeverk och kraftvärmeverk hänförs till ett

avsnitt i lagen med särskilda bestämmelser för vissa

anläggningar (18--21 §§).

Gasol för användning som bränsle tvångslagras för

fredstida oljekriser enligt de allmänna reglerna i LBOK. Gasol

lagras helt hos säljarna. Gasol för krigssituationer har

hittills lagrats av staten. Regeringen föreslår att

lagringsskyldighet för gasol i krigssituationer förs över till

näringslivet. Detta innebär att lagringsskyldigheten för

säljarna ökar. För att begränsa kostnaderna för dessa föreslår

regeringen att lagringsskyldighet också införs för värmeverk och

kraftvärmeverk på samma villkor som gäller för olja. Dock bör

tillsynsmyndigheten kunna medge att lagringsskyldigheten

fullgörs med utbytbart bränsle. Därigenom kan kostnaderna för

lagringen begränsas väsentligt.

Flygfotogen har hittills inte varit s.k. lagringsbränsle

enligt LBOK. All beredskapslagring har genomförts av staten.

Även i detta sammanhang föreslår regeringen att

lagringsskyldigheten för oljehandeln utvidgas till att omfatta

även krigslagring av flygfotogen. Däremot finns det enligt

regeringen inte skäl till att låta lagringsskyldigheten omfatta

även behovet för fredstida oljekriser. Regeringens förslag

förutsätter en ändring i 5 § LBOK.

Som en följd av medlemskapet i EU får lagringsskyldiga företag

hålla krislager på en annan medlemsstats territorium,

förutsatt att det har träffats ett särskilt avtal om sådan

lagerhållning mellan de berörda ländernas regeringar. I

propositionen föreslås ett tillägg till 14 § LBOK varigenom

tillsynsmyndigheten ges befogenhet att medge undantag från

kravet på lagring inom landet.

Lagen (1985:635) om försörjningsberedskap på

naturgasområdet är uppbyggd på samma sätt som LBOK. Det finns

dock viktiga skillnader, beroende främst på att lagring av

naturgas är väsentligt mer tekniskt komplicerad och kostsam än

lagring av olja eller kol. De beredskapsåtgärder som föreskrivs

i lagen avser därför bl.a. lagring av ersättningsbränsle för

naturgas. Enligt de riktlinjer för försörjningsberedskapen på

naturgasområdet som fastställdes av riksdagen år 1985 skall

beredskapsåtgärder vidtas enbart för krig och avspärrning, inte

för fredskriser. Tills vidare har åtgärderna begränsats till

storförbrukare, huvudsakligen inom industrin, och till

förbrukare som använder gasen för bostadsuppvärmning.

Dessa riktlinjer innebär att beredskapsfrågan för naturgas

har fått en provisorisk lösning i avvaktan på att tekniskt och

ekonomiskt godtagbara metoder för främst lagring av naturgas

skall bli tillgängliga. Emellertid har ett beslutsunderlag för

en permanent lösning av försörjningsberedskapen ännu inte kunnat

tas fram. Det påpekas i propositionen att frågan om naturgasens

framtida roll för såväl elproduktion som annan användning kommer

att belysas inom ramen för Energikommissionens (N 1994:04)

pågående arbete. Enligt regeringen finns det inte något akut

behov av en slutlig lösning på frågan om naturgasberedskapen.

Den nuvarande provisoriska ordningen föreslås kunna bestå

ytterligare någon tid.

Regeringen föreslår dock en ändring såvitt gäller lagring av

ersättningsbränsle för naturgas som används i värmeverk och

kraftvärmeverk. Enligt förslaget skall prövning vad gäller sådan

lagring ske enligt samma regler som föreslagits för övriga

värmeverk och kraftvärmeverk enligt LBOK. Därutöver föreslår

regeringen att metoden för att bestämma storleken på

beredskapslagret av ersättningsbränsle för storförbrukare inom

industrin bör ske enligt förebild för hur lagringsskyldigheten

generellt fastställs för värmeverk och kraftvärmeverk.

Utskottets ställningstagande

Innebörden i förslagen från regeringen är att näringslivet

efter år 1999 kommer att svara för och finansiera all civil

beredskapslagring -- både för krigssituationer och för fredstida

oljekriser -- och att staten administrativt kommer att styra

denna skyldighet genom tillämpning av LBOK, bl.a. genom tillsyn

från NUTEK.

De bedömningar som kommer att göras i samband med nästa

försvarsbeslut av framtida krisers och krigs karaktär kan komma

att påverka förutsättningarna för beräkningen av de

beredskapslager av olja som behöver hållas, i vad avser såväl

storleken som sammansättningen av lagren. Utskottet noterar att

regeringen aviserar en kontrollstation på grundval av riksdagens

ställningstagande till den första etappen av det kommande

försvarsbeslutet. Inom ramen för denna etapp av det nya

försvarsbeslutet kan gällande planeringsförutsättningar för

beredskapslagringen komma att förändras.

Utskottet har inget att erinra mot regeringens olika förslag

och tillstyrker sålunda propositionen i dess helhet.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande lagförslagen

att riksdagen antar de i proposition 1994/95:176 framlagda

förslagen till

a) lag om ändring i lagen (1984:1049) om beredskapslagring av

olja och kol,

b) lag om ändring i lagen (1985:635) om försörjningsberedskap

på naturgasområdet,

2. beträffande riktlinjer i övrigt för beredskapslagring av

olja och kol

att riksdagen godkänner de riktlinjer som anges i

propositionen för

a) allmän lagring av olja för krigssituationer,

b) lagring av bränsle för elproducerande anläggningar,

c) lagring av olja och kol för värmeverk och kraftvärmeverk,

d) lagring av gasol,

e) lagring av flygfotogen,

f) lagring i annat land,

g) lagring av ersättningsbränsle för naturgas.

Stockholm den 9 maj 1995

På näringsutskottets vägnar

Birgitta Johansson

I beslutet har deltagit: Birgitta Johansson (s), Bo

Finnkvist (s), Bo Bernhardsson (s), Sylvia Lindgren (s), Kjell

Ericsson (c), Barbro Andersson (s), Chris Heister (m), Lennart

Beijer (v), Dag Ericson (s), Ola Karlsson (m), Eva Goës (mp),

Göran Hägglund (kds), Laila Bäck (s), Lars G Linder (s), Sten

Tolgfors (m), Eva Flyborg (fp) och Torsten Gavelin (fp).

Regeringens lagförslag

Bilaga

1 Förslag till lag om ändring i lagen (1984:1049) om

beredskapslagring av olja och kol

2 Förslag till lag om ändring i lagen (1985:635) om

försörjningsberedskap på naturgasområdet