Bet. 1994/95:SfU1

Socialförsäkringsutskottets betänkande

1994/95:SFU01

Socialförsäkring -- handläggning m.m.

Innehåll

Sammanfattning

Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1993/94

Utskottet

Hemställan

1994/95

SfU1

Sammanfattning

Utskottet behandlar i detta betänkande ett antal motioner från

den allmänna motionstiden 1993/94. Fem motioner har

remissbehandlats och tar upp frågor om

läkarmedverkan i socialförsäkringsnämnderna och nämndernas

handläggning av ärenden,

reformering av bestämmelserna om handikappersättning,

överföring av resurser från försäkringskassorna till Talboks-

och punktskriftsbiblioteket,

rehabiliteringsersättning för dem som drabbas av anorexi

eller bulimi.

Vidare behandlas två motioner om förtidspension/sjukbidrag i

olika avseenden samt två motioner om det

socialförsäkringsrättsliga regelsystemet. Slutligen behandlas

en motion om behovet av forskning och utveckling inom

socialförsäkringsområdet.

Utskottet avstyrker bifall till samtliga motioner.

Till betänkandet har fogats ett särskilt yttrande.

Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1993/94

1993/94:Sf203 av Karin Falkmer (m) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om läkares medverkan i socialförsäkringsnämnderna.

1993/94:Sf204 av Eva Zetterberg m.fl. (v) vari yrkas att

riksdagen hos regeringen begär att Riksförsäkringsverket får i

uppdrag att göra en utredning om hur reglerna för

handikappersättningen skall reformeras enligt vad i motionen

anförts om att minska orättvisorna i ersättningssystemet.

1993/94:Sf220 av Hans Hjortzberg-Nordlund (m) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om förändringar i socialförsäkringssystemet.

1993/94:Sf237 av Bengt Harding Olson och Margitta Edgren (fp)

vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om översyn av reglerna för

rehabiliteringsersättning vid anorexi och bulimi.

1993/94:Sf241 av Siw Persson (fp) vari yrkas att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

genomgång av bl.a. socialförsäkringslagar och överbryggande

bestämmelser.

1993/94:Sf247 av Hans Andersson (v) vari yrkas att riksdagen

hos regeringen begär att medel från försäkringskassorna för att

producera arbetshjälpmedel i form av talkassetter och

punktskrift överförs till Talboks- och punktskriftsbiblioteket

enligt vad i motionen anförts om en smidigare administration som

ger synskadade snabbare tillgång till ny branschinformation.

1993/94:Sf250 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär att

Riksförsäkringsverket får i uppdrag att utreda och föreslå

åtgärder för att få socialförsäkringsnämnderna att fungera

enligt vad som anförts i motionen.

1993/94:Sf265 av Sylvia Lindgren m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionerna anförts om behovet av ökade forsknings- och

utvecklingsinsatser på socialförsäkringsområdet.

1993/94:Sf266 av Elvy Söderström och Kurt Ove Johansson (s)

vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om en författningsteknisk översyn

av lagstiftningen på socialförsäkringsområdet.

1993/94:Sf505 av Inger Lundberg m.fl. (s, fp, c, kds, v) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om översyn av de ekonomiska villkoren för

gymnasieelever med funktionshandikapp.

Motionerna 1993/94:Sf203, 1993/94:Sf204, 1993/94:Sf237,

1993/94:Sf247 och 1993/94:Sf250 yrkande 1 har remissbehandlats.

Utskottet

Rehabilitering

Bestämmelser om arbetslivsinriktad rehabilitering samt

ersättning vid sådan rehabilitering återfinns i 22 kap. lagen

om allmän försäkring (AFL). I 3 kap. AFL finns bestämmelser som

reglerar ersättningen vid sjukdom samt vid medicinsk behandling

eller medicinsk rehabilitering. Grundläggande förutsättningar

för att ersättning skall kunna utges är att den försäkrade är

inskriven i allmän försäkringskassa och har en

sjukpenninggrundande inkomst som uppgår till minst 6 000 kronor.

Sjukpenning utges vid sjukdom som sätter ned den försäkrades

arbetsförmåga med minst en fjärdedel.

I 3 kap. 7 b § AFL anges att sjukpenning även kan utges när en

försäkrad genomgår en medicinsk behandling eller medicinsk

rehabilitering som syftar till att förebygga sjukdom eller att

förkorta sjukdomstid eller att helt eller delvis förebygga eller

häva nedsättningen av arbetsförmågan. Som villkor gäller att

behandlingen eller rehabiliteringen har ordinerats av läkare och

ingår i en av försäkringskassan godkänd plan.

Frågor om rehabilitering och rehabiliteringsersättning

regleras i 22 kap. AFL. Enligt dessa regler skall

arbetsgivaren, om det inte framstår som obehövligt, påbörja en

rehabiliteringsutredning antingen när en försäkrad till följd av

sjukdom har varit helt eller delvis frånvarande från sitt arbete

under längre tid än fyra veckor i följd eller när den

försäkrades arbete ofta har avbrutits av kortare sjukperioder

eller när den försäkrade begär det. Utredningen skall göras i

nära samråd med den anställde.

Rehabiliteringsersättning enligt 22 kap. utges när en

försäkrad, vars arbetsförmåga till följd av sjukdom är nedsatt

med minst en fjärdedel, deltar i arbetslivsinriktad

rehabilitering som avser att förkorta sjukdomstiden eller att

helt eller delvis förebygga eller häva nedsättningen av

arbetsförmågan. Rehabiliteringsersättningen består av

rehabiliteringspenning, som utges med 95 % av den

sjukpenninggrundande inkomsten, och särskilt bidrag.

Rehabiliteringsersättning vid vissa sjukdomstillstånd

I motion 1993/94:Sf237 av Bengt Harding Olson och Margitta

Edgren (fp) begärs ett tillkännagivande om en översyn av

reglerna för rehabiliteringsersättning vid sjukdomstillstånden

anorexi och bulimi. I motionen anges att anorexi och bulimi är

gåtfulla sjukdomstillstånd som i 90--95 % av fallen drabbar

flickor i åldern 14--17 år. Sjukdomstillstånden ger svårartade

såväl fysiska som psykiska symtom. Botandet tar lång tid med

många bakslag. Behandlingen fordrar vårdplatser med stor

kontinuitet i vårdlag och personal med olika kompetenser.

Motionärerna framhåller att dessa sjukdomar måste hanteras med

större insatser än hittills. Insatserna borde vara en

regionspecialitet, och patienterna bör inte delas mellan barn-

och vuxenpsykiatri. I motionen anges att rätten till

rehabiliteringsersättning bedöms enligt bestämmelser i bl.a. AFL

samt med tillämpning av Riksförsäkringsverkets föreskrifter.

Grundförutsättningen är att det är fråga om en

arbetslivsinriktad rehabilitering och inte en medicinsk

rehabilitering. Motionärerna framhåller att gränsdragningen

mellan dessa rehabiliteringsinsatser är svår och har en olika

tillämpning i försäkringskassorna. Mot bakgrund härav behövs

enligt motionärerna en översyn av bestämmelserna rörande

rehabiliteringsersättning.

Yttranden över motionen har inhämtats från

Riksförsäkringsverket, Försäkringskasseförbundet och

Landstingsförbundet.

Riksförsäkringsverket anför att man skiljer på medicinsk,

social och yrkesinriktad rehabilitering. Den medicinska

rehabiliteringen avser närmast att återställa grundläggande

funktioner och tillhör sjukvårdshuvudmannens ansvarsområde,

medan primärkommunen främst svarar för frågor rörande social

rehabilitering. Vid arbetslivsinriktade rehabiliteringsåtgärder

kan rehabiliteringsersättning utges. Vad som menas med

arbetslivsinriktade rehabiliteringsåtgärder är inte definierat i

AFL och avgörs sist och slutligen av den försäkrades

individuella förhållanden. Verket framhåller att

försäkringskassan har möjlighet att köpa yrkesinriktade

rehabiliteringstjänster för en given summa varje år. Dessa

tjänster bör vara sådana som bedöms direkt erforderliga för att

återinföra en försäkrad i arbete, och insatser av medicinsk

natur bör inte kunna köpas på detta sätt. Generellt sett, anför

verket, bedöms medicinsk vård och behandling liksom medicinsk

rehabilitering som sker inom hälso- och sjukvårdsområdet inte

som arbetslivsinriktade åtgärder. Det innebär att

försäkringskassan i normalfallet inte betalar

rehabiliteringsersättning och inte heller köper tjänster för

behandling av sjukdomar oavsett diagnos. Om vårdinsatserna sker

parallellt med arbetslivsinriktade åtgärder kan dock

rehabiliteringsersättning utges. Verket menar att flertalet fall

av anorexi och bulimi är en fråga för insatser inom ramen för

hälso- och sjukvården, eftersom de flesta som drabbas är

ungdomar som inte har något inkomstbortfall. Mot denna bakgrund

anser verket det inte påkallat med någon översyn av reglerna om

rehabiliteringsersättning.

Försäkringskasseförbundet anför att rehabilitering är en

självklar och nödvändig åtgärd för dem som drabbas av ohälsa.

Beträffande sjukdomstillstånden anorexi och bulimi torde dock

insatserna i första hand vara en fråga för sjukvården. Förbundet

kan inte dela motionärernas uppfattning om att gränsdragningen

mellan medicinsk och arbetslivsinriktad rehabilitering är svår i

dessa fall, eftersom de flesta som drabbas är ungdomar utan

förankring på arbetsmarknaden och därför inte är berättigade

till ersättning.

Landstingsförbundet uppger att under senare tid har det i

snabb takt byggts upp en kompetens för behandling av personer

som drabbas av anorexi eller bulimi. Nationellt sett har

förbundet erfarit att det finns en tillräcklig dimensionering

för vård och behandling av sjukdomstillstånden. Lokalt sett kan

det dock vara stora skillnader. Vad som är svårt är enligt

förbundet i vilken utsträckning sjukvården kan nå dem som är på

väg in i problem som senare kan leda till sjukdomstillstånden.

Förbundet pekar på vikten av information som förebyggande åtgärd

och att sådan finns i större utsträckning än för några år sedan.

Folkhälsoinstitutet och Landstingsförbundet har i samarbete

utarbetat ett fortbildningsprogram med bl.a. konferenser som kan

anordnas på beställning av skolor, sjukvården och

socialtjänsten.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att anorexi och

bulimi är svårartade sjukdomstillstånd, i synnerhet som

sjukdomarna nästan enbart drabbar ungdomar. Av

Landstingsförbundets yttrande framgår att det nationellt finns

en god beredskap för behandling av dessa sjukdomar, men att det

lokalt kan vara stora skillnader. Utskottet fäster vikt vid att

man i den fortsatta utbyggnaden av vården även lokalt

tillgodoser behoven så att behandling och omhändertagande av

ungdomarna kan ske i en för dem bekant miljö. Som påpekats av

remissinstanserna uppstår i praktiken inga

gränsdragningsproblem, dels därför att det i första hand är en

fråga om medicinsk rehabilitering, dels i huvudsak rör ungdomar

som inte är berättigade till sjukpenning enligt AFL.

Med hänsyn till vad remissinstanserna yttrat avstyrker

utskottet bifall till motion Sf237.

Arbetshjälpmedel

Enligt gällande bestämmelser kan arbetsgivare och enskilda

handikappade söka bidrag för arbetshjälpmedel hos

Arbetsmarknadsverket för arbetslösa och nyanställda. Bidrag kan

i dessa fall lämnas under de första sex anställningsmånaderna.

För övriga anställda gäller att bidrag kan sökas hos

försäkringskassorna.

Bidrag från försäkringskassan lämnas enligt förordningen

(1991:1046) om ersättning från sjukförsäkringen enligt lagen

(1962:381) om allmän försäkring i form av bidrag till

arbetshjälpmedel som ett led i rehabiliteringen av en

förvärvsarbetande försäkrad. Bidrag kan lämnas till

arbetsgivaren eller den försäkrade. Bidraget får bl.a. avse

kostnaden för köp av sådana hjälpmedel som behövs för att den

försäkrade skall kunna utföra sitt arbete. Bidraget är maximerat

till 50 000 kr för arbetsgivaren och den försäkrade vardera. Om

synnerliga skäl föreligger kan dock ersättning utges med högre

belopp. För budgetåret 1994/95 har anvisats medel med högst 105

miljoner kronor.

Hans Andersson (v) begär i motion 1993/94:Sf247 att medel från

försäkringskassorna för att producera arbetshjälpmedel i form av

talkassetter och punktskrift överförs till Talboks- och

punktskriftsbiblioteket (TPB). Enligt motionären är det

väsentligt att en synskadad för att upprätthålla och fördjupa

sin kompetens kan delta i fort- och personalutbildning och få

tillgång till aktuell litteratur inom sitt sakområde. Att få

tillgång till denna typ av material genom ersättning från

försäkringskassan är en långsam och omständlig procedur, och

den synskadade kan riskera att komma efter i

kompetensutvecklingen. Om TPB hade hand om medlen och ansvaret

för att administrera denna verksamhet skulle det enligt

motionären underlätta för den synskadade.

Riksförsäkringsverket och Försäkringskasseförbundet har yttrat

sig över motionen.

Riksförsäkringsverket har inget emot att TPB ges möjlighet att

i ökad omfattning tillhandahålla litteratur för de ändamål som

avses i motionen. Verket anser dock att detta inte bör innebära

någon förändring av gällande generella ansvarstilldelning och

resurstilldelning avseende arbetshjälpmedel. Nuvarande ordning

med kassan som beslutsfattande myndighet syftar till en

likformig och rättssäker tillämpning i hela landet och för alla

typer av hjälpbehov. Bidraget skall gå till den

funktionshindrade och inte till hjälpmedelsproducenten som

saknar koppling till aktuellt bidragsärende. Verket anser att

problemen som tas upp i motionen kan begränsas genom ett

smidigare administrativt förfarande. Verkets uppfattning är att

utskottet bör avstyrka bifall till motionen.

Försäkringskasseförbundet anser att förslaget i motionen

skulle innebära en icke önskvärd uppdelning av den grupp

personer med funktionsnedsättning av olika slag som kassan i dag

kan bevilja bidrag till arbetshjälpmedel. En sådan förändring

skulle enligt förbundets mening sannolikt också leda till att

andra handikappgrupper och föreningar för personer med speciella

sjukdomar eller funktionsnedsättningar skulle komma att ställa

liknande krav.

Utskottet delar den uppfattning som framförts i

remissyttrandena att den nuvarande ordningen bör bibehållas.

Utskottet vill också peka på att handikapputredningen i sitt

slutbetänkande Ett samhälle för alla (SOU 1992:52) har samma

uppfattning. Utredningen föreslår också att försäkringskassans

möjligheter att ge bidrag bör öka vid progredierande sjukdomar

eller vid nya svåra funktionsnedsättningar. Utskottet utgår från

att Riksförsäkringsverket i enlighet med vad verket anfört i

sitt yttrande fortsättningsvis kommer att verka för ett

smidigare administrativt förfarande vid ansökan om

arbetshjälpmedel. Utskottet avstyrker bifall till motion Sf247.

Handikappersättning

Handikappersättning utges till en försäkrad som har fyllt 16

år och före 65 års ålder fått sin funktionsförmåga för avsevärd

tid nedsatt i sådan omfattning att han i sin dagliga livsföring

behöver mera tidskrävande hjälp av annan eller behöver hjälp av

annan för att kunna förvärvsarbeta eller eljest får vidkännas

betydande merutgifter på grund av sitt handikapp. Föreligger

både hjälpbehov och merutgifter grundas bedömningen av rätt till

handikappersättning på det sammanlagda behovet av stöd.

Handikappersättning utges för år räknat med 69, 53 eller 36 % av

basbeloppet alltefter hjälpbehovets omfattning och

merutgifternas storlek. Beslut om handikappersättning fattas av

socialförsäkringsnämnd.

Eva Zetterberg m.fl. (v) kritiserar i motion 1993/94:Sf204

försäkringskassornas bedömningar vid tillämpningen av

bestämmelserna om handikappersättning. Enligt motionärerna är

bedömningarna ofta orättfärdiga och orättvisa. Vissa kassor

fungerar efter något slags lotteriprincip. Andra tillämpar

reglerna så att så få som möjligt skall erhålla ersättning. En

orsak till nämnda förhållanden är enligt motionärerna att endast

en del försäkringskassor har en dialog med den försäkrade.

Motionärerna begär att Riksförsäkringsverket får i uppdrag att

göra en utredning om hur reglerna för handikappersättning skall

reformeras för att minska orättvisorna i systemet.

Utskottet har inhämtat yttranden över motionen från

Riksförsäkringsverket, Försäkringskasseförbundet,

Handikappförbundens Samarbetsorgan och De Handikappades

Riksförbund.

I sitt yttrande framhåller Riksförsäkringsverket att

bestämmelserna om handikappersättning är vagt utformade för att

individuella behov skall kunna beaktas vid bedömning av

ersättningsrätten. Verket har till ledning för kassornas

tillämpning av bestämmelserna om handikappersättning i Allmänna

Råd 1991:4 gett kommentarer och rekommendationer om

tillämpningen av reglerna. Verket har även gett ut en

rättslägesanalys av Försäkringsöverdomstolens domar under tiden

1980--1989, RFV Anser 1990:2. Verket framhåller att

försäkringskassornas handläggning görs utifrån en individuell

prövning som tar hänsyn till den enskilde individens stödbehov

och merkostnader. Omfattningen av dialogen mellan den enskilde

och kassan är beroende av omständigheterna i det enskilda

fallet. Verket pekar på att svårigheterna att värdera kostnader

och hjälpbehov i det enskilda fallet har sin grund i stora

variationer i fråga om de handikappades hjälpbehov och

merutgifter. Personer med samma slags sjukdom eller handikapp

har ofta olika behov och utgifter både till storlek och

beskaffenhet beroende dels på sjukdomens utvecklingsstadium

eller handikappets svårighetsgrad, dels på vederbörandes sociala

situation. De problem som motionärerna beskriver löses enligt

verkets uppfattning inte genom ändrade ersättningsregler. Ett

alternativ är att i stället för nuvarande individuella bedömning

tillämpa schablonbelopp för olika typer av funktionshinder men,

framhåller verket, därmed förlorar man anpassningen till

individuella variationer. Riksförsäkringsverket anser att

motionen bör avstyrkas.

Försäkringskasseförbundet anser att de funktionshindrades

ställning i samhället måste stärkas och att

handikappersättningen därvid är en väsentlig förmån. Förbundet

tar bestämt avstånd från den beskrivning motionärerna ger

beträffande tillämpning av bestämmelserna och handläggning av

ärenden rörande handikappersättning. Utifrån de motiv som anges

i motionen finns enligt förbundets uppfattning inte några

bärande skäl att föranstalta om en utredning.

De Handikappades Riksförbund (DHR) uppger att det inom

förbundet pågår ett treårigt projekt angående rättstillämpningen

av bestämmelserna om handikappersättning. Bakgrunden till detta

projekt är medlemmarnas erfarenheter av försäkringskassornas

olika bedömning av merkostnader och hjälpbehov, kassornas

tolkning av gällande bestämmelser samt de skiftande

handläggningsrutinerna. Projektet är nu inne i sin slutfas, och

DHR:s erfarenhet är att många försäkringskassor tillämpar ett

strikt byråkratiskt, kontrollerande synsätt i stället för ett

mer generöst synsätt, grundat på de faktiska och beräknade

merkostnader som den enskilde uppgett. Förutom de nu beskrivna

förhållandena finns det enligt DHR:s uppfattning även andra

faktorer i handikappersättningen som behöver ses över.

Handikappförbundens Samarbetsorgan uppger att de problem som

beskrivs i motionen är verklighetsförankrade. Orsaker till

problemen kan enligt samarbetsorganet vara otillräckliga

kunskaper hos handläggarna samt svårigheter för vissa enskilda

att ta till vara sina rättigheter. Ett sätt att komma till rätta

med problemen skulle vara att utvidga den allmänna rättshjälpen

så att den enskilde kan få juridiskt biträde i

socialförsäkringsärenden.

Enligt utskottets uppfattning är det av grundläggande

betydelse att bestämmelser som reglerar medborgarnas rätt till

förmåner av olika slag tillämpas lika av de beslutande organen.

Ett annat förfarande skulle innebära att tillämpningen upplevs

som orättvis och orättfärdig. Bestämmelserna om

handikappersättning är som framgått vagt utformade och lämnar

utrymme för viss flexibel tillämpning. Utskottet anser detta

vara nödvändigt för att de försäkrades individuella behov skall

kunna tillgodoses i största möjliga omfattning. Ett alternativ

med schablonersättningar förefaller utskottet mindre lämpligt.

Till stöd för tillämpningen har kassorna olika hjälpmedel såsom

Riksförsäkringsverkets allmänna råd, vilka för övrigt är

föremål för en revidering, samt rättsanalyser, vilket enligt

utskottets mening bör innebära en viss garanti för en lika

bedömning. Riksförsäkringsverket har uppgett att man inom verket

har ett forum för regelbunden kontakt med representanter för

olika handikappförbund där frågor av gemensamt intresse

behandlas. Vidare har verket uppgett att man innevarande höst

planerar en uppföljning av försäkringskassornas tillämpning av

reglerna rörande handikappersättning.

Mot bakgrund av det anförda avstyrker utskottet bifall till

motion Sf204.

Förtidspension m.m.

Förtidspension utges till en försäkrad som har fyllt 16 år för

tid före den månad då han fyller 65 år eller hel ålderspension

dessförinnan börjar utges till honom, om hans arbetsförmåga på

grund av sjukdom eller annan nedsättning av den fysiska eller

psykiska prestationsförmågan är nedsatt med minst en fjärdedel

och nedsättningen kan anses varaktig. Kan nedsättningen av

arbetsförmågan inte anses varaktig men kan den antas bli

bestående för avsevärd tid, har den försäkrade rätt till

tidsbegränsat sjukbidrag.

Enligt 7 kap. 3 § AFL skall vid bedömande av i vad mån

arbetsförmågan är nedsatt beaktas den försäkrades förmåga att

vid den nedsättning av prestationsförmågan, som det är fråga om,

bereda sig inkomst av sådant arbete som motsvarar hans krafter

och färdigheter och som rimligen kan begäras av honom med hänsyn

till hans utbildning och tidigare verksamhet samt ålder,

bosättningsförhållanden och därmed jämförliga omständigheter.

Bedömningen skall göras efter samma grunder oavsett arten av

nedsättningen av prestationsförmågan. I fråga om en försäkrad

som fyllt 60 år skall bedömningen främst avse hans förmåga och

möjlighet att bereda sig fortsatt inkomst genom sådant arbete

som han tidigare utfört eller genom annat för honom tillgängligt

lämpligt arbete. Med inkomst av arbete likställs i skälig

omfattning värdet av hushållsarbete i hemmet.

Arbetshindersförsäkring som alternativ till förtidspension

Hans Hjortzberg-Nordlund (m) anför i motion 1993/94:Sf220 att

i stället för förtidspension i vissa fall bör som alternativ

kunna skapas en arbetshindersförsäkring för dem som är

arbetsoförmögna av andra skäl än objektivt konstaterad sjukdom.

Motionären anför att antalet förtidspensionärer nu börjar närma

sig en halv miljon och att samhällskostnaderna för

förtidspensioneringen har blivit orimliga. Under senare år har

det enligt motionären skett en glidning i bedömningen av när

rätt till förtidspension föreligger så att förtidspension

beviljas när en försäkrad endast har subjektiva sjukdomsbesvär,

t.ex. smärta och nervositet, utan att några objektiva fynd

kunnat registreras eller att arbetsoförmåga konstaterats. Enligt

motionären beviljas också i många fall förtidspension enbart på

den grunden att ett passande arbete inte är inom synhåll eller

att den sökande själv anser att han är sjuk. Motionären

framhåller dock att det i sammanhanget rör sig om svaga grupper

som bör omfattas av välfärden. En arbetshindersförsäkring är i

dessa fall ett lämpligt alternativ. Ersättningsnivån på denna

försäkring skulle enligt motionären kunna motsvara

socialbidragsnormen, och de som omfattas av försäkringen skulle

kunna betraktas som stående till arbetsmarknadens förfogande.

Frågan om förtidspensioneringen utreds för närvarande av Sjuk-

och arbetsskadeberedningen. Utskottet vill också erinra om att i

en nyligen framlagd utredning inom regeringskansliet, Rätten

till förtidspension och sjukpenning (Ds 1994:91), föreslås

åtgärder som syftar till att förtydliga regelsystemet för

aktörerna inom socialförsäkringssystemet och att förbättra det

medicinska underlag som ligger till grund för beslut om

förtidspension och sjukpenning. Promemorian har

remissbehandlats.

Med hänsyn till det pågående utrednings- och beredningsarbetet

avstyrker utskottet bifall till motion Sf220.

Handikappade studerandes ekonomi

Genom ett antal avgöranden av Försäkringsöverdomstolen har

slagits fast att sjukbidrag kan beviljas handikappade ungdomar

som inte har arbetslivserfarenhet, om handikappet är av sådan

omfattning att någon förmåga att försörja sig genom arbete av

betydelse inte kan förväntas innan den försäkrade fått en

lämplig yrkesinriktad utbildning. Försäkringsdomstolen har

därvid poängterat att sjukbidraget får ses som ett stöd under

rehabilitering. Avgörandena innebär att sjukbidrag kan beviljas

dessa ungdomar från 16 års ålder under erforderlig

utbildningstid oavsett handikappets art.

I motion 1993/94:Sf505 av Inger Lundberg m.fl. (s, fp, c, v,

kds) begärs ett tillkännagivande om en översyn av de ekonomiska

villkoren för gymnasieelever med funktionshandikapp. I motionen

framhålls att vårdbidrag och handikappersättning skall ersätta

ungdomarna och deras familjer för de speciella kostnader

handikappet innebär. Enligt motionärerna finns däremot ingen

anledning att samhället genom oskäliga ersättningar, i form av

exempelvis sjukbidrag vid gymnasiestudier, erbjuder ungdomar med

funktionshandikapp en ekonomisk standard som kraftigt överstiger

deras jämnåriga friska kamraters. En översyn av de ekonomiska

villkoren för dessa ungdomar är därför behövlig. Översynen bör

syfta till att ungdomarna kompenseras för den extra studietid

handikappet i sig kan medföra och de merkostnader detta innebär.

Översynen bör göras med varsamhet så att inte ungdomar med

handikapp av ekonomiska skäl förhindras i sitt val av utbildning

och att delta i gymnasieutbildning utanför hemorten.

Att unga handikappade skall ges alla möjligheter till en god

utbildning som ger dem möjlighet att etablera sig på

arbetsmarknaden och bli självförsörjande är enligt utskottets

uppfattning odiskutabelt. Om utbildningen på grund av

handikappet tar längre tid och/eller förorsakar kostnader som

inte drabbar friska ungdomar bör detta rimligen kompenseras. I

motionen pekas emellertid på vissa problem i samband med detta.

Det kan med visst fog ifrågasättas om det är rimligt att en

handikappad ung flicka eller pojke under gymnasietiden skall ha

en ekonomisk standard som i vissa fall inte bara överstiger

deras jämnåriga friska kamraters utan även vuxna

förtidspensionerades. Unga handikappade kan redan från 16 års

ålder beviljas sjukbidrag och handikappersättning. Fram till

denna ålder kan vårdbidrag utges till föräldrar som vårdar barn

som behöver särskild tillsyn och vård på grund av sjukdom eller

handikapp. Även merkostnader på grund av sjukdomen eller

handikappet kan beaktas. Åldersgränsen 16 år är knuten till det

svenska folkpensionssystemet och är utgångspunkt för en rad

förmåner. Vidare gäller att en försäkrad skall vara inskriven i

allmän försäkringskassa fr.o.m. den månad varunder han fyller 16

år.

Utskottet anser det vara av vikt att den nu behandlade frågan

diskuteras utifrån olika utgångspunkter. I proposition

1993/94:156 om Vissa förändringar i studiestödssystemet

förutskickades att en utredning med parlamentarisk

representation skulle tillkallas, och

socialförsäkringsutskottet såg positivt på en sådan utredning.

I direktiven för Sjuk- och arbetsskadeberedningen ingår bl.a.

att ta upp frågor rörande förtidspensioneringen. Utskottet utgår

från att de unga handikappades ekonomiska situation vid

gymnasiestudier kommer att övervägas i pågående och kommande

utredningsarbete. Med hänsyn till det anförda anser utskottet

att något tillkännagivande till regeringen med anledning av

motion Sf505 inte är påkallat.

Det socialförsäkringsrättsliga regelsystemet

I två motioner tas upp frågor som rör det

socialförsäkringsrättsliga regelsystemets komplexitet samt

avsaknaden av överbryggande bestämmelser.

Siw Persson (fp) anför i motion 1993/94:Sf241 att olika lagar

inom socialförsäkringssystemet slår ut varandra i brist på

överbryggande bestämmelser. Motionären begär mot bakgrund härav

ett tillkännagivande om en genomgång av gällande lagstiftning

inom socialförsäkringssystemet som skall syfta till att

konstatera i vilken omfattning olika lagar slår ut varandra i

brist på överbryggande bestämmelser. Därefter måste enligt

motionären bestämmelser införas som rättar till dessa

felaktigheter.

I motion 1993/94:Sf266 av Elvy Söderström och Kurt Ove

Johansson (s) begärs ett tillkännagivande om en

författningsteknisk översyn av lagstiftningen inom

socialförsäkringsområdet. Motionärerna framhåller att nämnda

lagstiftning på olika sätt berör alla som bor i Sverige. Det

sakliga innehållet i dessa lagar kan inte ifrågasättas, men de

ständiga förändringarna i lagstiftningen har lett till att dessa

blivit så komplicerade att få har möjlighet att fullt ut

tillägna sig innehållet i dessa. Från demokratisk synpunkt är

det särskilt viktigt att lagstiftningen utformas så att

medborgarna har möjlighet att förstå den.

De frågor som tas upp i motionerna behandlas i en nyligen

avgiven rapport, Kontroll av socialförsäkringen 1994/95.1, vari

Riksdagens Revisorer granskat socialförsäkringen. I rapporten

anför revisorerna bl.a. att granskningen av socialförsäkringen

har avgränsats till att avse vissa konsekvenser av ett

omfattande och väl differentierat -- men samtidigt

svåröverskådligt -- socialförsäkringssystem. Att reglerna är

svårtolkade visas bl.a. av att de anställda vid

försäkringskassorna behöver lägga ned omkring en femtedel av sin

arbetstid på att förklara gällande bestämmelser för de

försäkrade. Revisorerna framhåller att svåröverskådliga regler

leder till att enskilda medborgare får begränsade möjligheter

att ta del av eller delta i den allmänna debatten. Deras

möjligheter att kontrollera beslut av kassorna blir mindre,

samtidigt som behovet av speciell information ökar. Det blir

också svårare för statsmakterna att förutse effekterna av skilda

beslut, och behovet av successiva justeringar ökar.

Socialförsäkringen blir svåröverskådlig också till följd av

frekventa regeländringar. I rapporten pekas på olika möjligheter

för att förenkla systemet. Rapporten är för närvarande föremål

för remissbehandling.

Utskottet anser det självklart att bestämmelser som rör

medborgarnas grundläggande rättigheter i form av olika förmåner

i största möjliga utsträckning måste utformas så att de kan

förstås av dessa. Det socialförsäkringsrättsliga regelsystemet

har under den senaste 10-årsperioden varit föremål för

genomgripande förändringar som medfört att enhetligheten gått

förlorad och att försäkringen blivit komplicerad och

svårtillgänglig. Utskottet ser det som en angelägen uppgift för

Sjuk- och arbetsskadeberedningen att konstruera ett nytt

regelsystem som bättre svarar mot kraven på tillgänglighet för

medborgarna. Någon åtgärd från riksdagen sida anser utskottet

inte påkallad med anledning av motionerna Sf241 och Sf266.

Socialförsäkringsnämnder

Enligt bestämmelser i 18 kap. AFL skall i allmän

försäkringskassa finnas styrelse och en eller flera

socialförsäkringsnämnder. Antalet nämnder beslutas av

regeringen. I 18 kap. 20 § AFL stadgas att en

socialförsäkringsnämnd skall bestå av sju ledamöter. Nämndens

ordförande utses av regeringen. Av övriga ledamöter utses tre av

Riksförsäkringsverket. De återstående tre ledamöterna väljs av

landstinget eller, om försäkringskassas arbetsområde utgörs av

en kommun, av kommunfullmäktige. Suppleanter utses för samtliga

ledamöter utom ordförande. En socialförsäkringsnämnd avgör bl.a.

frågor om rätt till förtidspension, handikappersättning och

vårdbidrag. Vidare skall omprövningsbeslut i sjukpennings- och

rehabiliteringsärenden fattas av nämnden.

Socialförsäkringsnämnderna inrättades den 1 januari 1987 (

prop. 1985/86:73, SfU 1985/86:12) och ersatte de dåvarande

pensionsdelegationerna och försäkringsnämnderna. I

pensionsdelegationerna, som bl.a. fattade beslut om

förtidspension, handikappersättning och vårdbidrag, ingick två

av Riksförsäkringsverket utsedda läkare.

Som angetts ovan består en socialförsäkringsnämnd av sju

ledamöter. I propositionen anfördes bl.a. att ledamöterna bör ha

en god förankring i olika medborgargrupper och ha kunskaper om

lokala och regionala förhållanden. Enligt departementschefen

fick de av landstinget valda ledamöterna anses företräda de

flesta grupperna i samhället och kunna tillföra nämnderna

värdefull kunskap från det landstingskommunala området, främst

hälso- och sjukvården. Ledamöterna som utses av

Riksförsäkringsverket nomineras av partsorganisationer på

arbetsmarknaden, två från arbetstagarsidan och en från den

icke-offentliga arbetsgivar- och egenföretagarsidan. Därmed

tillgodoses enligt departementschefen behovet av kunskap om

arbetsmarknadsmässiga förhållanden.

Ett ärende i nämnden avgörs efter föredragning av en

tjänsteman hos försäkringskassan. Tjänstemannen svarar för att

ärendet i alla avseenden är berett med omsorg och noggrannhet

och att ett beslutsunderlag tillställs ledamöterna före

sammanträdet. Föredraganden ansvarar också för att förslaget

till beslut stämmer överens med gällande rätt. Endast de

uppgifter som finns dokumenterade i beslutsunderlaget får ligga

till grund för nämndens beslut.

Läkarmedverkan i socialförsäkringsnämnderna

Karin Falkmer (m) framhåller i motion 1993/94:Sf203 att de

flesta av nämndernas beslut har sin grund i rent medicinska

bedömningar. Det bör därför vara av värde att återinföra en

bestämmelse som innebär att läkare skall ingå som ledamot i

nämnden. Motionären begär ett tillkännagivande i enlighet

härmed.

Utskottet har inhämtat yttranden över motionen från

Riksförsäkringsverket och Försäkringskasseförbundet.

Riksförsäkringsverket anför att frågan om läkarmedverkan i

socialförsäkringsnämnderna var föremål för en ingående

diskussion inför riksdagens beslut om att införa

socialförsäkringsnämnder i stället för de tidigare

pensionsdelegationerna resp. försäkringsnämnderna. Av

förarbetena framgår att avsikten med inrättandet av

socialförsäkringsnämnder var att öka

förtroendemannainflytandet vid beslutsfattandet. Avsikten med

förslaget var inte att läkarnas roll vid bedömningen av ärenden

med medicinska frågor skulle minska. I propositionen uppgavs att

de ärenden som är beroende av medicinsk utredning skall vara så

noggrant och fullständigt belysta när de redovisas för de

förtroendevalda att det då i regel inte skall behövas tillgång

till ytterligare medicinsk sakkunskap. Om ledamöterna i nämnden

anser att ärendet ur medicinsk synpunkt ytterligare behöver

belysas kan nämnden bordlägga ärendet för komplettering eller

för att höra den förtroendeläkare som antas kunna lämna

upplysningar i ärendet. Mot bakgrund av det anförda anser verket

att motionen bör avstyrkas.

Försäkringskasseförbundet instämmer i vad

Riksförsäkringsverket anfört och avstyrker således bifall till

motionen.

I proposition 1985/86:73 betonades läkarens roll vid

beredningen av försäkringsärendena. Denna roll borde dock

skiljas ut från själva beslutsfunktionen. För den enskilde vars

ärende behandlas i nämnden var det enligt propositionen av vikt

att få ta del av allt relevant medicinskt material som utgör

underlag för nämndens beslut. De medicinska synpunkterna borde

därför tillföras ärendet under beredningsstadiet så att den

enskilde fick möjlighet att bemöta uppgifterna eller i

förekommande fall komplettera handlingarna i ärendet. Enligt

propositionen kunde, om det vid nämndens sammanträde uppkom

fråga av medicinsk art i det enskilda fallet som ledamöterna

ville ha ytterligare belyst, nämnden antingen bordlägga ärendet

för ytterligare komplettering eller utnyttja möjligheten att

höra förtroendeläkaren. Socialförsäkringsutskottet tillstyrkte i

betänkande SfU 1985/86:12 förslaget om att särskilda ledamöter

som var läkare inte skulle utses i socialförsäkringsnämnderna.

Utskottet anser att de principer som ligger till grund för den

nuvarande ordningen fortfarande bör gälla. Utskottet vill i

sammanhanget erinra om de ökade resurser som försäkringskassorna

nu får för att förstärka förtroendeläkarnas insatser och som

ytterligare kan förbättra beslutsunderlaget. Med det anförda

avstyrker utskottet bifall till motion Sf203.

Socialförsäkringnämndens handläggning av ärenden

I motion 1993/94:Sf250 yrkande 1 begär Gudrun Schyman m.fl.

(v) att Riksförsäkringsverket skall få i uppdrag att utreda och

föreslå åtgärder för ett bättre utnyttjande av

socialförsäkringsnämnderna. Motionärerna frågar sig varför

försäkringskassans rehabiliteringsarbete inte fungerar och

uppger att antalet förtidspensionärer ökar. Antalet ärenden som

en socialförsäkringsnämnd vid ett sammanträde skall besluta i

kan enligt motionärerna uppgå till 70. Detta innebär att varje

ärende behandlas på kortare tid än en minut. Ledamöterna i

nämnden blir på så sätt helt beroende av det underlag och de

förslag som den enskilde tjänstemannen lägger fram. Ett sådant

arbetssätt innebär enligt motionärerna att all den kunskap och

erfarenhet som finns hos nämndledamöterna inte utnyttjas.

Motionärerna framhåller vidare att rehabiliteringsarbete är

svårt. Många olika aktörer är inblandade, och arbetet kräver

kunskaper från ett mångfasetterat arbetsliv.

Rehabiliteringsarbete handlar om företagsekonomi,

organisationsplanering, tidsbrist, förhandlingsarbete och

sociala kunskaper. Det är enligt motionärerna orimligt att en

kassatjänsteman skall kunna behärska alla frågeställningar, vara

en skicklig förhandlare och samtidigt aktivt arbeta med

motivationshöjande argument. Motionärerna framhåller att

socialförsäkringsnämndernas erfarenheter och kunskaper i

framtiden måste utnyttjas på ett helt annat sätt. Om kunskaperna

inte räcker till måste nämnderna kompletteras med

arbetsmarknadssakkunniga personer.

Riksförsäkringsverket och Försäkringskasseförbundet har yttrat

sig över motionen.

Riksförsäkringsverket tolkar motionen så att nämndens

ledamöter skulle delta i beredningen av ärenden. Verkets

uppfattning är att detta inte är förenligt med de regler som

bl.a. uppställs i förvaltningslagen. Förtroendemännens uppgift

är att på grundval av ett skriftligt underlag fatta beslut, och

verket anser att det vore direkt olämpligt att ledamöterna

medverkar i utredningen av olika ärenden. De förtroendevaldas

kunskaper och erfarenheter från olika områden kompletterar

tjänstemännens kunskaper om försäkringens regler m.m. Även

ledamöternas kunskaper om specifika lokala eller regionala

förhållanden bör tas till vara vid bedömningen av de enskilda

ärendena. Beträffande antalet ärenden per sammanträde hänvisar

verket till lagförarbetena vari uttalas att nämnderna bör

behandla högst 40--45 ärenden per sammanträde. För att undvika

sådana situationer som nämns i motionen är det verkets

uppfattning att nämnderna vid en anhopning av ärenden lägger in

extra sammanträden. Verket framhåller vidare att de ändrade

reglerna inom arbetsskadeförsäkringen efter en övergångstid

kommer att innebära att ärendemängden generellt sett kommer att

minska.

Försäkringskasseförbundet uppger att Riksförsäkringsverket och

försäkringskassorna arbetar intensivt med att minska antalet

nybeviljade förtidspensioner. Förbundet är positivt till alla

åtgärder som kan vidtas i syfte att förbättra

rehabiliteringsarbetet, inklusive en översyn av

socialförsäkringsnämnderna och deras arbetsformer. Förbundet

anser dock, i motsats till motionärerna, att en sådan utredning

bör utföras av en särskild utredare med lång erfarenhet från

området. Mot denna bakgrund anser förbundet att motionen skall

avstyrkas.

Utskottet delar motionärernas uppfattning om betydelsen av ett

väl fungerande rehabiliteringsarbete som ett medel att minska

antalet förtidspensioner. Riksrevisionsverket har i en

förvaltningsrevision, RRV 1994:18 Att återupprätta, om

försäkringskassans rehabiliteringsverksamhet, granskat vissa

effektivitetsproblem inom denna verksamhet. I rapporten läggs

fram en rad förslag för att effektivisera och åtgärda brister i

rehabiliteringsverksamheten. Bl.a. konstateras att

rehabiliteringsutredningarna inte fyller den centrala funktion

som var avsedd samt att det finns brister i det medicinska

beslutsunderlaget. Rapporten behandlar dock inte själva

beslutsförfarandet. De lokala kassorna har betydande möjligheter

att själva besluta om arbetsformerna, och utskottet utgår från

att denna möjlighet utnyttjas i största möjliga utsträckning så

att socialförsäkringsnämndernas arbete optimeras. Utskottet kan

dock inte dela motionärernas uppfattning att en framkomlig väg i

detta avseende skulle vara att låta ledamöterna delta i

beredningsarbetet. Som Riksförsäkringsverket angett kan ett

sådant förfarande stå i strid med bestämmelserna i

förvaltningslagen. Det är inte heller rimligt att anta att

ledamöterna skulle kunna lägga ned den betydande tid i ärendena

varom skulle bli fråga vid ett deltagande i beredningsarbetet.

Vad slutligen angår frågan om nämndernas sakkunskap på olika

områden garanteras denna enligt utskottets uppfattning på det

sätt varigenom de väljs eller nomineras till sitt uppdrag.

Mot bakgrund av det anförda avstyrker utskottet bifall till

motion Sf250 yrkande 1.

Forskning inom socialförsäkringsområdet

I motion 1993/94:Sf265 begär Sylvia Lindgren m.fl. (s) ett

tillkännagivande om behovet av ökade forsknings- och

utvecklingsinsatser på socialförsäkringsområdet. Motionärerna

pekar på den oroväckande utvecklingen av långtidssjukskrivning

och förtidspensionering. Detta har skett trots ökade satsningar

på rehabilitering. Tidigare har man kunnat peka på ett negativt

samband mellan sjukskrivning och arbetslöshet, men enligt

motionärerna är det i dag oklart om detta samband fortfarande

råder. Myndigheterna har stora svårigheter att skaffa

sysselsättning till dem som har drabbats av arbetslöshet, och

från försäkringskassan kommer signaler om att andelen

arbetslösa bland de sjukskrivna stiger. Genom kombinationen

arbetslöshet och sjukskrivning uppstår en ny problematik som

sätter vårdapparaten på prov. Enligt motionärerna kan de olika

ersättnings- och bidragssystemen komma att fungera som

kommunicerande kärl för medborgare utan arbete. Mot bakgrund av

denna problembild konstaterar motionärerna att det behövs

forskning och utveckling på socialförsäkringsområdet med

speciell inriktning på rehabilitering. Riksförsäkringsverket

fördelar 10 miljoner kronor till utvecklingsprojekt vid landets

försäkringskassor, och motionärerna konstaterar att detta är ett

alldeles för lågt belopp. Enbart försäkringskassan i Stockholm

ansökte under föregående budgetår om anslag på 10 miljoner

kronor. Motionärerna uppger vidare att den forskning som under

senare år kommit i gång på några universitet absolut inte har

tillräcklig omfattning. Det behövs också en annorlunda ansats

inom forskningen, ett närmande mellan teori och praktik.

Forskning bör bedrivas utifrån problemställningar som formuleras

av personal på försäkringskassorna i samarbete med forskare från

universitet och högskolor. Ett sådant förhållningssätt har den

fördelen att problemställningarna blir relevanta och resultaten

kan få en direkt användning.

Utskottet har tidigare uppmärksammat behovet av forskning på

socialförsäkringsområdet. I samband med att riksdagen behandlade

proposition 1992/93:170 om Forskning för kunskap och framsteg

framhöll socialförsäkringsutskottet i ett yttrande,

1992/93:SfU6y, till socialutskottet behovet av ökade

forskningsinsatser på socialförsäkringsområdet. I propositionen

uppgavs att behovet av forskningsbaserad kunskap om de

ekonomiska trygghetssystemens funktion och effekter är

betydande. Enligt propositionen fanns ett stort behov av mer

forskningsbaserad kunskap om bl.a. de faktorer och samband som

ligger bakom de stora förändringarna i sjukfrånvaro och

förtidspensioneringarna under senare år, liksom om samspelet

mellan socialförsäkringen och arbetsmarknaden. Det framhölls

också i propositionen att det var angeläget med forskning kring

de offentliga pensionssystemen, inte minst i förhållande till

andra försäkringssektorer, och hur dessa påverkar sparande,

kapitalbildning och arbetskraftsutbud. I yttrandet till

socialutskottet anförde socialförsäkringsutskottet bl.a. att

intresset och möjligheterna till forskning på

socialförsäkringsområdet vid universitet och högskolor ökat

under senare år. Utskottet ansåg dock att omfattningen av

socialvetenskaplig forskning med anknytning till de ekonomiska

trygghetssystemen fortfarande var relativt begränsad med hänsyn

tagen till socialförsäkringssystemens stora betydelse för

individens välfärd och för samhällsekonomin. Utskottet pekade

därvid bl.a. på att det, mot bakgrund av att de nya satsningarna

på rehabilitering innebär ett förändrat sätt att använda

försäkringens resurser, var särskilt viktigt att detta område

blev föremål för forskning.

Utskottet kan konstatera att under senare tid har en

förbättring skett vad gäller forskning inom

socialförsäkringsområdet. Socialvetenskapliga forskningsrådet

(SFR), som har till uppgift att stödja betydelsefull

grundforskning och tillämpad forskning inom socialvetenskap,

socialpolitik och folkhälsoverksamhet samt informera om

kunskapsläge och aktuell forskning, har under senare år fått

ökade resurser, och för budgetåret 1994/95 disponerar rådet för

forskning ett anslag på 86 772 000 kr.

Utskottet har erfarit att innevarande höst har vid

Mitthögskolan i Östersund inrättats en enhet för

socialförsäkringsforskning med särskild inriktning på

rehabilitering. Till enheten har knutits ett nätverk av forskare

från Stockholms universitet, Karolinska institutet och

Mitthögskolan. I nätverket ingår också praktiskt verksamma från

i första hand försäkringskassorna i Stockholms och Jämtlands

län. Genom medverkan av forskare från olika institutioner samt

medverkan av praktiskt verksamma utgör denna enhet en bro mellan

teori och praktik.

Utskottet ser med tillfredsställelse att det under senare tid

föreligger en positiv trend beträffande forskning och utveckling

inom det socialförsäkringsrättsliga området och att den stora

kunskap som finns hos försäkringskassorna tas till vara i ett

samarbete med universitet och högskolor. Behovet av forskning är

betydande inte minst med hänsyn till de stora kostnader som

socialförsäkringen omsluter och till kravet på att tillgängliga

resurser används på ett effektivt sätt. Det är därför väsentligt

att forskningsbehovet även fortsättningsvis uppmärksammas och

att ytterligare resurser tillförs området.

Med det anförda anser utskottet att motion Sf265 är besvarad.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande rehabiliteringsersättning

att riksdagen avslår motion 1993/94:Sf237,

2. beträffande arbetslitteratur till synskadade

att riksdagen avslår motion 1993/94:Sf247,

3. beträffande handikappersättning

att riksdagen avslår motion 1993/94:Sf204,

4. beträffande alternativ till förtidspension

att riksdagen avslår motion 1993/94:Sf220,

5. beträffande handikappade gymnasieelevers ekonomiska

villkor

att riksdagen avslår motion 1993/94:Sf505,

6. beträffande det socialförsäkringsrättsliga

regelsystemet

att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Sf241 och

1993/94:Sf266,

7. beträffande läkarmedverkan i socialförsäkringsnämnder

att riksdagen avslår motion 1993/94:Sf203,

8. beträffande socialförsäkringsnämndernas handläggning av

ärenden

att riksdagen avslår motion 1993/94:Sf250 yrkande 1,

9. beträffande forskning

att riksdagen avslår motion 1993/94:Sf265.

Stockholm den 27 oktober 1994

På socialförsäkringsutskottets vägnar

Maj-Inger Klingvall

I beslutet har deltagit: Maj-Inger Klingvall (s), Gullan

Lindblad (m), Börje Nilsson (s), Margareta Israelsson (s), Maud

Björnemalm (s), Margit Gennser (m), Bengt Lindqvist (s), Rune

Backlund (c), Anita Jönsson (s), Gustaf von Essen (m), Sigge

Godin (fp), Lennart Klockare (s), Ulla Hoffmann (v), Ulf

Kristersson (m), Ragnhild Pohanka (mp), Rose-Marie Frebran (kds)

och Mona Berglund Nilsson (s).

Särskilt yttrande

Gullan Lindblad, Margit Gennser, Gustaf von Essen och Ulf

Kristersson (alla m) anför:

Förslaget om inrättande av socialförsäkringsnämnder antogs av

riksdagen under 1985/86 års riksmöte. Vid behandlingen av

förslaget motsatte sig moderaterna detta. Vi ansåg bl.a. att

förslaget om att läkare inte skulle ingå som ledamöter i

nämnderna skulle leda till ett ökat tjänstemannainflytande. Vi

anser alltjämt att det kan finnas skäl för att läkare bör

medverka inom ramen för beslutsfattandet i försäkringskassorna.

Denna fråga bör dock ses i ett större sammanhang och tas upp i

en diskussion om hur administrationen och beslutsfattandet i

försäkringskassorna skall utformas för att bl.a. öka

effektiviteten i socialförsäkringssystemen.