Bet. 1994/95:SfU2

Socialförsäkringsutskottets betänkande

1994/95:SFU02

Vissa utlännings- och medborgarskapsfrågor

Innehåll

Sammanfattning

Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1993/94

Utskottet

Hemställan

Reservationer

1994/95

SfU2

Sammanfattning

Utskottet behandlar i betänkandet ett antal motioner som

väckts under riksmötet 1993/94 och som berör olika frågor med

anknytning till utlänningslagen, såsom regler om visum,

förvarstagande, s.k. människosmuggling och

säsongsarbetstillstånd. I betänkandet behandlas också några

motioner rörande svenskt medborgarskap.

Utskottet avstyrker bifall till samtliga motioner.

Till betänkandet har fogats fem reservationer och två

särskilda yttranden.

Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1993/94

1993/94:Sf601 av Liisa Rulander (kds) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att förvarstagna asylsökande skall

placeras i lämpliga lokaler som tillgodoser kravet på respekt

och värdighet,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att unga människor inte bör placeras i

häkten i avvaktan på att lämpliga lokaler iordningställs.

1993/94:Sf608 av Sten Söderberg (-) vari yrkas

13. att riksdagen hos regeringen begär förslag om totalförbud

mot förvarstagande av barn,

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om tillämpning av besöksviseringsreglerna i

enlighet med 1983/84 års riktlinjer,

1993/94:Sf610 av Ingela Mårtensson (fp) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om behovet av lämpliga lokaler för

förvarstagande enligt utlänningslagen.

1993/94:Sf615 av Charlotte Branting m.fl. (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att regeringen noga följer tillämpningen

av reglerna om förvar av asylsökande barn,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om tilläggsdirektiv till Invandrar- och

flyktingkommittén.

1993/94:Sf618 av Johnny Ahlqvist och Bengt Silfverstrand (s)

vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om förändringar i SFS 1991:29.

1993/94:Sf619 av Georg Andersson m.fl. (s) vari yrkas

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om avgift vid ansökan om svenskt

medborgarskap.

1993/94:Sf621 av Ian Wachtmeister och Lars Moquist (nyd) vari

yrkas

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om viseringskrav för alla medborgare i det

forna Jugoslavien.

1993/94:Sf622 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om missbruk av viseringsinstrumentet för att

hindra människor från att fly,

20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om förbud mot förvar av vuxna i häkten och

polisarrester,

21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om ytterligare begränsningar av möjligheten

att ta barn i förvar,

22. att riksdagen hos regeringen begär förslag om sådan

ändring i utlänningslagen att den som är under 18 år anses som

barn,

30. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om skärpta straff för människosmuggling,

34. att riksdagen hos regeringen begär förslag om sådan

ändring av lagen om svenskt medborgarskap att handläggningen

förs över från Invandrarverket till Justitiedepartementet,

1993/94:Sf623 av Viola Furubjelke m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om villkor för svenskt medborgarskap.

1993/94:Sf624 av Jerzy Einhorn (kds) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om utarbetande och spridning av en rekommendation till

kommunerna angående värdiga former för meddelande av svenskt

medborgarskap.

1993/94:Sf625 av Karin Pilsäter (fp) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om tilläggsdirektiv.

1993/94:Sf627 av Hans Göran Franck m.fl. (s) vari yrkas

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att visumtvång inte bör användas för att

reglera flyktinginvandring, samt att internationella initiativ

tas därom.

Utskottet

Viseringsregler

Visering innebär enligt 2 kap. 1 § utlänningslagen (1989:529)

tillstånd att resa in i och vistas i Sverige under viss kortare

tid. Visering ges för högst tre månaders vistelse vid varje

tillfälle men kan begränsas till kortare tid och får förenas med

villkor. En utlänning som reser in i eller vistas i Sverige

skall enligt 1 kap. 3 § ha visering, om han inte har

uppehållstillstånd eller är medborgare i annat nordiskt land.

Regeringen får föreskriva andra undantag från kravet på

visering. Sådana undantag har föreskrivits i 2 kap. 1 §

utlänningsförordningen (1989:547).

Visering kan ges såväl för rena turistbesök som för besök hos

släktingar eller för arbete. För att visering skall medges krävs

i praxis att utlänningen kan försörja sig här och att han inte

kan antas komma att begå brott eller bryta mot utlänningslagens

bestämmelser. Visering medges inte om utlänningen kan antas ha

för avsikt att bosätta sig här utan att ha fått

uppehållstillstånd.

Särskilda regler gäller, förutom för Norden, för utlänningar

som omfattas av EES-avtalet. Reglerna om fri rörlighet för

personer inom EU/EES-området berör dock i huvudsak endast

medborgare i de aktuella länderna, medan medborgare inom området

från "tredjeland" inte har samma rättigheter att röra sig fritt.

Inom EG/EU har samarbetet kring en harmoniserad invandrings- och

asylpolitik pågått sedan 1980-talet. Genom Maastrichtavtalet har

detta samarbete preciserats och formaliserats. Beträffande

visumfrågor gäller enligt en ny artikel 100c i Romfördraget att

rådet på förslag av kommissionen och efter samråd med

Europaparlamentet enhälligt skall fastställa för vilka

medborgare i tredje land som visumtvång skall gälla vid passage

av medlemsstaternas yttre gränser. Fr.o.m. den 1 januari 1996

fattas dessa beslut med kvalificerad majoritet. EG-kommissionen

har lagt fram förslag till en förordning med förteckning över ca

130 länder utanför EU vars medborgare måste ha visum vid inresa

över medlemsländernas yttre gränser.

Gudrun Schyman m.fl. (v) hänvisar i motion Sf622 yrkande 15

till regeringens beslut i juni 1993 om viseringskrav för

medborgare i Bosnien-Herzegovina. Enligt motionärerna är detta

sätt att använda viseringsinstrumentet en metod att förhindra

flyktingar från att söka asyl i andra länder och klart i strid

med andan i Genèvekonventionen. De begär ett tillkännagivande om

att detta missbruk av viseringsinstrumentet måste upphöra. Hans

Göran Franck m.fl. (s) begär i motion Sf627 yrkande 4 ett

tillkännagivande om att visumtvång inte bör användas för att

reglera flyktinginvandring och att internationella initiativ bör

tas i frågan.

Också motion Sf621 yrkande 8 av Ian Wachtmeister och Lars

Moquist (nyd) gäller visumfrågor. I motionen anges att människor

från Bosnien-Herzegovina söker sig till Sverige på kroatiska

pass, och enligt motionärerna bör därför visumtvång införas för

alla medborgare från det forna Jugoslavien. De begär ett

tillkännagivande härom.

Utskottet har tidigare behandlat motioner om bruket av

viseringsinstrumentet. Senast skedde detta i utskottets av

riksdagen godkända betänkande 1993/94:SfU6. Utskottet anförde

därvid att det utan viseringskrav skulle vara förenat med

stora svårigheter att reglera invandringen. Den som kommer till

Sverige och ansöker om asyl behöver dock inte ha visum. Däremot

kan den som måste lämna sitt land och resa till Sverige i

praktiken bli tvungen att försöka skaffa ett visum. I

betänkandet hänvisades vidare till att enligt direktiven till

Utredningen om översyn av vissa delar av

utlänningslagstiftningen m.m. (dir. 1992:51) borde utredaren

överväga om några ändrade regler är påkallade med hänsyn till

risken för att viseringsregler -- bl.a. i kombination med

sanktionsmöjligheter gentemot transportföretag som för med sig

utlänningar som saknar visering -- kan medföra olyckliga

konsekvenser för flyktingars möjligheter till skydd i ett annat

land. Utskottet ansåg att i avvaktan på denna översyn ett

generellt viseringskrav är nödvändigt för att invandringen i

övrigt skall kunna regleras.

Nämnda utredning har i april 1994 avgivit sitt slutbetänkande

Särskilda skäl -- utformning och tillämpning av 2 kap. 5 § och

andra bestämmelser i utlänningslagen (SOU 1994:60). I

betänkandet anges bl.a. att kravet på visering föranleds av

önskvärdheten och nödvändigheten att kunna kontrollera och

begränsa invandringen från vissa länder samt av

säkerhetspolitiska skäl. Att tillgodose detta syfte utan att

samtidigt riskera att försvåra möjligheterna för personer utan

visering att ta sig hit är enligt utredaren omöjligt. Det är

naturligt att t.ex. ett flygbolag, som riskerar att få ersätta

staten för kostnaderna för en returresa, vägrar att låta en

person utan visering medfölja flygningen till Sverige. Inte

heller är det möjligt för Sverige att ensidigt förhindra att en

utlänning utan visering vägras att resa genom ett annat land på

uppgiven väg till Sverige. Utredaren kan inte finna att Sverige

genom att ändra sina egna regler skulle kunna undvika de

konsekvenser för skyddssökande utlänningar som viseringskravet

faktiskt innebär. I betänkandet anges att intressekonflikten

inte kan lösas annat än genom internationellt samarbete.

Utskottet vill i detta sammanhang också erinra om att

Invandrar- och flyktingkommittén (dir. 1993:1) har till uppgift

bl.a. att se över hur människor från andra länder som söker en

fristad undan förtryck av olika slag skall kunna få detta

tillgodosett i vårt land, men även göra överväganden om

flyktingpolitiska insatser internationellt.

Såväl ett eventuellt svenskt medlemskap i EU som resultatet av

de nämnda utredningarna kan få betydelse för hanteringen av

viseringsinstrumentet. För närvarande vidhåller utskottet dock

sin tidigare inställning att ett generellt viseringskrav är

nödvändigt för en reglerad invandring. Med det anförda avstyrker

utskottet bifall till motionerna Sf622 yrkande 15 och Sf627

yrkande 4.

Vad gäller viseringsfriheten för medborgare i Kroatien och

Slovenien är detta i första hand en fråga för regeringen, och

riksdagen har inte anledning att nu göra något tillkännagivande

i frågan. Utskottet avstyrker därför även motion Sf621 yrkande

8.

I motion Sf608 yrkande 15 av Sten Söderberg (-) begärs ett

tillkännagivande om att riksdagens riktlinjer från 1983/84 om

besöksvisering bör tillämpas. Motionären framhåller att de hårda

viseringsregler som Statens invandrarverk infört för bl.a.

medborgare från Iran och Bangladesh fortfarande gäller och att

dessa regler lett till många familjetragedier.

I proposition 1983/84:144 om invandrings- och

flyktingpolitiken uttalades att Invandrarverkets viseringspraxis

måste bli generösare. I mindre behjärtansvärda fall kunde det

finnas anledning att följa principen att visering skall beviljas

om det inte framstår som sannolikt att avsikten med besöket är

en annan än den uppgivna. I de fall då det var fråga om mycket

nära anhöriga och omständigheterna framstod som särskilt ömmande

borde visering ges. Någon anledning att mer konkret lägga fast

regler i detta hänseende förelåg inte enligt föredragande

statsrådet. I stället borde Invandrarverkets styrelse leda

utvecklingen av verkets viseringspolitik. Utskottet instämde i

sitt betänkande SfU 1983/84:30 i den i propositionen gjorda

bedömningen.

Invandrarverkets styrelse fattade i november 1987 beslut om

nya riktlinjer för viseringspraxis i fråga om bl.a. iranska

medborgare. Bakgrunden till beslutet om nya riktlinjer var en

hög "avhoppsfrekvens" av beviljade viseringar. De nya

riktlinjerna för besöksvisering tillämpades också för medborgare

i Libanon, Turkiet, Pakistan, Bangladesh och Syrien. Innebörden

av denna hårdare praxis är i princip att sökanden själv får göra

troligt att syftet med resan till Sverige är ett besök. Visum

beviljas i regel för såväl föräldrar som syskon när tre resp.

fem år gått. I speciellt ömmande situationer beviljas dessutom

alltid visering, t.ex. för att närvara vid en nära anhörigs

begravning eller för att besöka en nära anhörig som är svårt

sjuk.

I sitt av riksdagen godkända betänkande 1991/92:SfU10 vidhöll

utskottet sin bedömning att tillämpningen av

viseringsbestämmelserna, framför allt i fråga om släktbesök,

borde vara generös och att de riktlinjer som fastställdes av

riksdagen år 1984 fortfarande skulle gälla. Utskottet ansåg att

Invandrarverket ändå tycktes ha tillämpat bestämmelserna så

generöst som omständigheterna medgivit. Utskottet utgick från

att Invandrarverket noga följde utvecklingen och skulle ändra

sin praxis i mer generös riktning så snart detta blev möjligt.

Utskottet anser att riksdagen, liksom under föregående

riksmöte (betänkande 1993/94:SfU5), bör vidhålla sin tidigare

inställning och avstyrker bifall till motion Sf608 yrkande 15.

Förvarstagande

Förvar av barn

Ett utländskt barn under 16 år får enligt 6 kap. 3 §

utlänningslagen tas i förvar om det är sannolikt att barnet

kommer att avvisas och att förordnande om omedelbar

verkställighet kommer att meddelas eller fråga uppkommer om

verkställighet av ett sådant beslut om avvisning, och det finns

en uppenbar risk för att barnet annars håller sig undan och

därigenom äventyrar en förestående verkställighet som inte bör

fördröjas. Barnet får inte tas i förvar om det är tillräckligt

att det ställs under uppsikt. Förvar får också tillgripas om

fråga uppkommer om verkställighet av ett beslut om avvisning i

annat fall än som sägs ovan eller av ett beslut om utvisning när

uppehållstillståndet gått ut om det vid ett tidigare försök att

verkställa beslutet inte visat sig tillräckligt att barnet

ställs under uppsikt.

Barnet får inte skiljas från sin vårdnadshavare eller, om de

är flera, en av dem genom att vårdnadshavaren eller barnet tas i

förvar. Har barnet ingen vårdnadshavare här i riket får det tas

i förvar endast om det föreligger synnerliga skäl.

Barnet får inte hållas i förvar längre tid än 72 timmar, eller

om det finns synnerliga skäl ytterligare 72 timmar.

De nuvarande reglerna, som innebär en begränsning i

förhållande till vad som tidigare gällde av möjligheterna att ta

barn i förvar, infördes den 1 januari 1993 (prop. 1991/92:138,

bet. 1992/93:SfU3, rskr. 1992/93:68).

I motion Sf622 yrkande 21 av Gudrun Schyman m.fl. (v) anförs

att begränsningarna av möjligheterna att ta barn i förvar som

genomfördes den 1 januari 1993 inte går tillräckligt långt.

Förvar av barn skall enligt motionärerna i princip vara

förbjudet men kunna godtas vid avvisning med omedelbar

verkställighet till tredje land som annars skulle omöjliggöras.

Ett förvar skall inte heller få pågå mer än 72 timmar.

Motionärerna begär tillkännagivande härom. Charlotte Branting

m.fl. (fp) begär i motion Sf615 ett tillkännagivande om

angelägenheten av att regeringen noga följer tillämpningen av

reglerna om förvar av barn (yrkande 1). Vidare bör Invandrar-

och flyktingkommittén se över reglerna om förvar av barn och

lägga fram förslag som i princip förbjuder detta (yrkande 2). I

motion Sf608 yrkande 13 av Sten Söderberg (-) begärs förbud mot

att ta barn i förvar.

Förslaget i proposition 1991/92:138 innebar större

inskränkningar i möjligheterna att ta barn i förvar än vad som

sedan blev riksdagens beslut. Utskottet framhöll i sitt

betänkande att utlänningslagen bygger på principen att de beslut

som fattats i utlänningsärenden skall följas och att ett beslut

är verkställbart även i de fall den enskilde inte frivilligt

rättar sig efter det. Propositionen innebar enligt utskottet att

man ändrade på denna grundläggande princip i lagstiftningen när

det gäller barnfamiljerna. Utskottet ansåg att det ytterst

alltid måste, som en sista utväg, finnas möjlighet att mot

barnets och familjens vilja verkställa beslut även i andra

avvisningsfall än dem för vilka förvarsmöjligheten behölls

enligt propositionen, och i utvisningsfallen. Utskottet kunde

därför inte till fullo ställa sig bakom propositionens förslag.

En yttersta möjlighet att ta även ett ensamt barn i förvar måste

också finnas kvar, eftersom barnet i annat fall hade möjlighet

att vägra lämna landet utan att det kunde tvingas till det.

Vid behandlingen under föregående riksmöte av motioner i

frågan vidhöll utskottet i sitt betänkande 1993/94:SfU5 att det

alltid måste finnas en yttersta möjlighet att avlägsna den som

inte har rätt att stanna i landet. Utskottet förutsatte att

regeringen utan något särskilt tillkännagivande från riksdagens

sida noga följer tillämpningen av de nya reglerna om förvar av

barn. Utskottet förutsatte också att Invandrar- och

flyktingkommittén kommer att diskutera förvarsreglerna när

förslag om den framtida flyktingpolitiken utarbetas.

Utskottet vill i detta sammanhang nämna att en särskild

utredare har fått i uppdrag att utreda frågor om verkställighet

av beslut om avvisning och utvisning (dir. 1994:74). Utredaren

skall bl.a. undersöka hur beslut om avvisning och utvisning

skall kunna verkställas under värdiga former och samtidigt så

effektivt som möjligt. Resultatet av denna utredning kan enligt

utskottet få betydelse även för förvarsreglerna. I avvaktan på

resultatet av denna utredning och Invandrar- och

flyktingkommitténs arbete vidhåller utskottet sin tidigare

inställning och avstyrker bifall till motionerna Sf608 yrkande

13, Sf615 och Sf622 yrkande 21.

Utskottet behandlar i detta sammanhang även två motioner

angående en höjning av den nuvarande 16-årsgränsen i

utlänningslagen. I motion Sf622 yrkande 22 av Gudrun Schyman

m.fl. (v) begärs förslag om en höjning av åldersgränsen till 18

år medan Karin Pilsäter (fp) i motion Sf625 anser att Invandrar-

och flyktingkommittén bör få tilläggsdirektiv att överväga om en

höjning av åldersgränsen i utlänningslagen är motiverad.

Utskottet framhöll med anledning av en motion i samma syfte i

sitt betänkande 1992/93:SfU3 att utskottet utgick från att

frågan om åldersgränsen i utlänningslagen bör ändras skulle

komma att uppmärksammas inom den då aviserade utredningen om en

översyn av flykting- och invandringspolitiken och att motionen

därmed inte borde föranleda någon åtgärd från riksdagens sida. I

sitt betänkande 1993/94:SfU5 tillade utskottet att direktiven

till utredningen inte gav någon ledning för bedömning av om

frågan kommer att tas upp, men med hänsyn till utredningens

inriktning och parlamentariska sammansättning utgick utskottet

fortfarande från att frågan om åldersgränsen kommer att tas upp

inom ramen för utredningsarbetet. Någon riksdagens åtgärd i

frågan ansåg utskottet inte påkallad.

Utskottet vidhåller sin tidigare bedömning och avstyrker

bifall till motionerna Sf622 yrkande 22 och Sf625.

Förvarslokaler

Beslut om avvisning eller utvisning skall verkställas av

polismyndighet. För det praktiska genomförandet anlitar

polismyndigheterna i huvudsak Kriminalvårdens transporttjänst.

Såvitt gäller barn under 16 år finns i 5 kap. 12 §

utlänningsförordningen ett förbud mot omhändertagande i

kriminalvårdsanstalt, häkte eller polisarrest.

I tre motioner tas frågan om lokaler för förvar upp. I motion

Sf622 yrkande 20 anför Gudrun Schyman m.fl. (v) att det är

nödvändigt att omgående i lag förbjuda att förvarstagna placeras

i häkten eller polisarrester, och motionärerna begär ett

tillkännagivande härom. Ingela Mårtensson (fp) anser i motion

Sf610 att det måste åligga Invandrarverket att se till att det

finns andra lämpliga lokaler än häkten att använda för

förvarstagande. Ett tillkännagivande om att förvar skall ske i

lämpliga lokaler begärs även i motion Sf601 yrkande 1 av Liisa

Rulander (kds). I yrkande 2 begärs vidare ett tillkännagivande

om att, i avvaktan på att lämpliga lokaler iordningställs, unga

människor inte bör placeras i häkten.

Särskilda förvarslokaler fanns tidigare endast vid

Invandrarverkets anläggning i Carlslund. Under sommaren har

särskilda förvarslokaler inrättats vid Invandrarverkets

anläggning i Flen. Särskilda förvarslokaler inrättas under året

också i Karlstad, Göteborg och Malmö.

Som ovan redovisats har en särskild utredare fått i uppdrag

att utreda frågor om verkställighet av beslut om avvisning och

utvisning. I direktiven anges bl.a. att det är angeläget att

förvarstagna utlänningar inte annat än i undantagsfall tas om

hand i kriminalvårdsanstalt, allmänt häkte eller polisarrest.

Sedan numera flera särskilda förvarslokaler inrättats skall

enligt direktiven närmare utredas om bevakning och drift av

dessa lokaler även på längre sikt bör vara en uppgift för

polisen eller om det finns andra alternativ som är lämpligare.

Enligt utskottets mening bör man sträva efter att utlänningar

som skall avvisas inte förvaras i häkteslokaler o.d. Med hänsyn

till det arbete som redan pågår med att få fram särskilda

förvarslokaler anser utskottet att någon åtgärd från riksdagens

sida inte erfordras. Frågan om ansvaret för lokalerna kommer

dessutom att bli föremål för överväganden.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna

Sf601, Sf610 och Sf622 yrkande 20.

Människosmuggling

I 10 kap. 2 a § utlänningslagen stadgas straff för den som

hjälper en utlänning att komma in i Sverige i strid mot

gällande bestämmelser i utlänningslagen eller i en författning

som utfärdats med stöd av lagen.

Straffbestämmelsen tar främst sikte på den som hjälper en

utlänning att passera en gränskontroll då denne saknar

nödvändiga handlingar för inresa, exempelvis genom att hålla

utlänningen gömd i bagageluckan i en bil. Bestämmelsen är också

tillämplig då någon hjälper en person att ta sig igenom en

passkontroll genom att tillhandahålla förfalskade dokument. För

straffansvar krävs inte att vinstsyfte föreligger eller ens att

ersättning över huvud taget har lämnats.

Efter en straffskärpning fr.o.m. den 1 januari 1994 (prop.

1993/94:52, bet. 1993/94:SfU7, rskr. 1993/94:77) är påföljden

fängelse i högst sex månader eller, när omständigheterna är

förmildrande, böter. Är brottet grovt döms till fängelse i högst

två år. Vid bedömandet av om brottet är grovt skall särskilt

beaktas om gärningen utförts mot ersättning, avsett ett stort

antal personer eller utförts under hänsynslösa former.

Straffbestämmelser finns även för försök och förberedelse.

Enligt 10 kap. 5 § utlänningslagen kan vidare den dömas till

ansvar som i vinstsyfte planlägger eller organiserar en

verksamhet som är inriktad på att främja att utlänningar tar sig

till Sverige utan pass eller de tillstånd som krävs för

inresa i Sverige. Straffmaximum är två års fängelse. Vid

förmildrande omständigheter kan böter utdömas.

För straffbestämmelsens tillämplighet krävs inte att

utlänningen har för avsikt att ta sig in i Sverige illegalt. Det

saknar också betydelse att utlänningen när han kommit hit har

rätt att stanna här, exempelvis på grund av asylskäl. För

straffansvar är det tillräckligt att verksamheten gällt del av

resa till Sverige om det för den som främjat resan stått klart

att målet för resan var Sverige.

Fr.o.m. den 1 januari 1994 utvidgades också kretsen

straffansvariga så att den som utan att vara gärningsman men

insåg eller hade skälig anledning att anta att resan anordnats i

vinstsyfte kan dömas för medhjälp till brottet.

I motion Sf622 av Gudrun Schyman m.fl. (v) yrkande 30 anförs

att de skärpta straffen för s.k. människosmuggling i kombination

med visumpolitik och sanktioner mot transportörer som medför

passagerare utan erforderliga resehandlingar är en inhuman

politik som ökar antalet internflyktingar. Motionärerna

motsätter sig därför kriminalisering av den som av ideella skäl

hjälper en asylsökande in i landet, och de begär ett

tillkännagivande härom.

Utskottet anförde i sitt betänkande 1993/94:SfU7 att

människosmuggling hade varit ett tilltagande problem för

svensk invandrings- och flyktingpolitik under det senaste

decenniet. Förfarandet innebar att utlänningars önskan att komma

in i Sverige utnyttjades i vinningssyfte. Under vintern 1992/93

förekom några särskilt upprörande fall av människosmuggling där

asylsökande erlade ersättning till personer som åtagit sig att

ordna transport till Sverige och sedan under farliga

förhållanden förde asylsökande över Östersjön. Utskottet delade

regeringens bedömning att det var nödvändigt att stävja och

begränsa dessa förfaranden i möjligaste mån. Åtgärderna kunde

däremot enligt utskottets mening inte tas till intäkt för att

påstå att Sverige försöker hindra eller begränsa flyktingars

möjligheter att enligt gällande bestämmelser finna en fristad

här i landet.

Utskottet vidhåller denna inställning. Utskottet vill därvid

framhålla att det inte är straffbart att i ideellt syfte hjälpa

någon att ta sig till den svenska gränsen för att här söka

asyl eller annat uppehållstillstånd. Med det anförda avstyrker

utskottet bifall till motion Sf622 yrkande 30.

Arbetstillstånd

Bestämmelser om rätten för utlänningar att vistas i och ha

anställning i Sverige finns i utlänningslagen och

utlänningsförordningen.

Med undantag för den som har permanent uppehållstillstånd

eller är medborgare i annat nordiskt land måste en utlänning ha

uppehålls- och arbetstillstånd för att arbeta i Sverige.

Tillstånd utfärdas av Statens invandrarverk.

Arbetsmarknadsstyrelsen beslutar om riktlinjer för bedömningen

av ärenden om arbetstillstånd. Invandrarverket och

Arbetsmarknadsstyrelsen har träffat överenskommelser om olika

yrkesgrupper som kan tillåtas arbetskraftsinvandra.

Invandrarverket skall i arbetstillståndsärenden samråda med

länsarbetsnämnden, om ansökan i ärendet inte skall avslås.

Sådant samråd anses dock ha skett om Invandrarverket följt

Arbetsmarknadsstyrelsens riktlinjer.

I vissa fall gäller undantag från kravet på arbetstillstånd.

Detta kan vara fallet vid arbete under kortare vistelser om

högst tre månader för vissa yrkesutövare och för sådana

utländska studerande som beviljats uppehåll i Sverige för

studier och som arbetar under tiden den 15 maj--den 15

september.

Ett mer generellt och förenklat säsongsarbetstillstånd

infördes år 1991. Även detta system bygger på att

arbetsmarknadsmyndigheterna fastställer branschvisa kvoter efter

samråd med parterna på arbetsmarknaden. Hanteringen av dessa

tillståndsärenden kan efter bemyndigande av Invandrarverket

skötas av länsarbetsnämnderna. Tillstånden meddelas för högst

tre månader. Den som erhållit tillstånd får byta arbetsgivare

men inte bransch eller yrkesområde.

Till följd av EES-avtalet har medborgare från andra EES-länder

tillträde till den svenska arbetsmarknaden utan arbetstillstånd.

Johnny Ahlqvist och Bengt Silfverstrand (s) begär i motion

Sf618 att reglerna för säsongsarbetstillstånd ändras så att

sådana tillstånd endast utfärdas för viss arbetsgivare och

tidsbegränsas för den typ av arbete tillståndet gäller. I

motionen framhålls att den arbetsgivare som beviljas tillstånd

att anställa utländsk arbetskraft måste garantera att de som

anställs erhåller minst en viss minimilön. Löneförhållandena är

enligt motionärerna svårkontrollerade eftersom säsongsarbetarna

ofta arbetar på ackord och har oreglerad arbetstid. En utländsk

medborgare som beviljas arbetstillstånd för exempelvis

jordgubbsplockning har också rätt att söka annat arbete inom

lantbruksproduktionen efter det att det tillståndsgivande

arbetet upphört och även dessförinnan. Motionärerna menar att de

nuvarande reglerna innebär att utländsk arbetskraft, som inte

omfattas av EES-avtalet, kan utnyttjas på ett sätt som strider

mot det som normalt gäller på svensk arbetsmarknad. De innebär

också att företag inte konkurrerar på lika villkor.

Utskottet har i betänkandet 1993/94:SfU5 behandlat en liknande

motion. Utskottet anförde därvid att det förhållandet att

möjligheten att anlita säsongsanställd utländsk arbetskraft kan

missbrukas av oseriösa arbetsgivare enligt utskottets

uppfattning inte kan tas till intäkt för att generellt begränsa

denna tillståndsgivning. I stället måste ett eventuellt missbruk

mötas med ökade kontrollåtgärder från berörda myndigheters sida.

Utskottet, som erinrade om att även frågan om omfattningen av

utländsk säsongsarbetskraft i framtiden ryms inom ramen för

Invandrar- och flyktingkommitténs arbete, avstyrkte bifall till

motionen. Riksdagen följde utskottet.

Utskottet vidhåller sin tidigare uppfattning och avstyrker

bifall till motion Sf618.

Svenskt medborgarskap

Oklar identitet

Bestämmelser om förvärv av svenskt medborgarskap återfinns i

lagen (1950:382) om svenskt medborgarskap och i

medborgarskapskungörelsen (1969:235).

Enligt medborgarskapslagen förvärvas svenskt medborgarskap

genom födelse, legitimation, naturalisation eller anmälan.

Föreskrifter om naturalisation finns i 6 §

medborgarskapslagen. Enligt första stycket i lagrummet kan en

utlänning på ansökan upptas till svensk medborgare om han/hon

fyllt 18 år, sedan fem år -- eller i fråga om medborgare i annat

nordiskt land sedan två år -- har hemvist här i riket samt fört

en hederlig vandel. Avvikelse från dessa villkor kan enligt

lagrummets andra stycke ske om det skulle medföra gagn för

riket, om sökanden förut varit svensk medborgare, om sökanden är

gift med en svensk medborgare eller om det annars med hänsyn

till sökandens förhållanden finns särskilda skäl att bevilja

svenskt medborgarskap. Enligt sista stycket skall det i beslutet

bestämmas om naturalisationen skall omfatta även sökandens

ogifta barn under 18 år.

I motion Sf623 av Viola Furubjelke m.fl. (s) anförs att

asylsökande som har svårigheter att styrka sin identitet med

pass eller motsvarande identitetshandlingar ändå kan få

permanent uppehållstillstånd om identiteten fastställs med stöd

av andra handlingar som de kan förete, t.ex. körkort eller

betygshandlingar. På senare tid har en skärpning i praxis skett

och flyktingar nekas allt oftare svenskt medborgarskap med

hänsyn till att de identitetshandlingar som ligger till grund

för uppehållstillståndet inte duger, och detta oavsett om man

varit här i 5, 8 eller 30 år. Motionärerna anser att den grund

på vilken identiteten fastställdes vid erhållande av permanent

uppehållstillstånd också skall gälla för fastställande av

identitet i medborgarskapsärendet, såvida det inte finns

välgrundad anledning att tro att identiteten är falsk.

Motionärerna begär ett tillkännagivande härom.

En särskild utredare, Utvisningsutredningen, har haft i

uppdrag att bl.a. se över reglerna som behandlar vilken

betydelse en utlännings vandel skall ha vid beviljande av

svenskt medborgarskap (dir. 1992:108). Utredaren skall också

undersöka de rättsliga förutsättningarna för återkallande av ett

svenskt medborgarskap som erhållits med hjälp av falska

uppgifter.

I sitt slutbetänkande Vandelns betydelse i

medborgarskapsärenden, m.m. (SOU 1994:33) anger utredaren att

ett naturalisationsbeslut som fattats på grundval av falska

uppgifter, med hänsyn till att rättsverkningarna av beslutet är

betydande, i allmänhet inte anses vara en nullitet. Enligt

utredarens mening bör det inte införas någon möjlighet att

återkalla ett beslut om naturalisation som meddelats på grundval

av falska uppgifter. Utredaren har därvid särskilt beaktat att

en person som berövas sitt medborgarskap i allmänhet skulle bli

statslös men samtidigt sannolikt svår att avlägsna ur landet.

Det skulle skapas en ny kategori personer i landet, icke

önskvärda och utanför de normala integrationsprocesserna. Detta

skulle medföra negativa konsekvenser även för t.ex. barn som

blivit svenska medborgare. Ett bättre sätt att undvika att

naturalisation sker på grundval av falska uppgifter är att

mycket noga kontrollera utlänningens vandel och identitet före

ett ställningstagande till medborgarskap. Denna kontroll bör

enligt utredaren därför göras mer omfattande än vad som för

närvarande är fallet. Vidare skulle en längre hemvisttid som

villkor för naturalisation medföra att sökandens vandel och

identitet kunde utredas och prövas bättre än för närvarande. Mot

denna bakgrund kan det finnas anledning att överväga en

förlängning av kvalifikationstiden för svenskt medborgarskap för

andra än nordiska medborgare. Utredaren lägger dock inte fram

något eget förslag härom.

Med hänsyn till att ett beslut om naturalisation enligt

nuvarande bestämmelser inte kan återkallas bör enligt utskottets

mening identiteten för den som beviljas svenskt medborgarskap

vara så säker som möjligt. Det är viktigt att den som vill bli

svensk medborgare kan förete dokument om vem han eller hon är,

om inte särskilda skäl föreligger som motiverar ett avsteg

härifrån. Något sådant tillkännagivande som begärs i motionen

bör därför inte göras från riksdagens sida, och utskottet

avstyrker bifall till motion Sf623.

Ansökningsavgift

I medborgarskapskungörelsen anges att avgift tas ut för

ansökan om naturalisation, dock inte av statslös som erhållit

flyktingförklaring eller resedokument utfärdat av svensk

myndighet. Någon särskild avgift tas inte ut för ogifta barn

under 18 år som omfattas av en förälders ansökan.

I en motion väckt under den allmänna motionstiden 1993/94,

Sf619 yrkande 4 av Georg Andersson m.fl. (s), anförs att

avgiften för ansökan om svenskt medborgarskap enligt vad som

anges i 1994 års budgetproposition skall höjas till 1 300 kr

och att endast statslösa skall vara avgiftsbefriade.

Motionärerna menar att detta är en anmärkningsvärt kraftig

höjning, och framför allt är det oacceptabelt att minderåriga

barn till asylsökande skall drabbas av denna avgift.

Motionärerna begär ett tillkännagivande härom.

Regeringen beslöt den 3 februari 1994 om en ändring i 9 a §

medborgarskapskungörelsen innebärande dels att avgiften vid

ansökan om naturalisation höjdes från 750 till 1 300 kr, dels

att statslösa flyktingar, men inte längre flyktingar med

utländskt medborgarskap, skulle vara befriade från att betala

avgift. Avgifterna för anmälan om svenskt medborgarskap var

oförändrat mellan 150 och 400 kr. -- Avgiftshöjningen och

utvidgningen av personkretsen av betalande skulle enligt vad som

angavs i budgetpropositionen leda till en förstärkning av

statsbudgeten med 19--20 miljoner kronor.

Utskottet konstaterar att i samband med avgiftshöjningen

vidtogs inte någon ändring beträffande ordningen för

naturalisation av en sökandes ogifta barn under 18 år. Dessa

kommer således även fortsättningsvis att vara befriade från

avgift i den mån de omfattas av förälderns

naturalisationsbeslut. Med hänsyn härtill kan, enligt utskottets

mening, den nuvarande avgiften allmänt sett inte anses ligga på

en sådan nivå att riksdagen har anledning att nu göra något

uttalande i frågan. Utskottet anser dock att det finns anledning

för regering och riksdag att senare mer principiellt ta

ställning till dels vilka kostnader som rimligen kan godtas för

en utlänning som önskar bli naturaliserad svensk, dels huruvida

vissa personer skall vara avgiftsbefriade. Utskottet vill i

detta sammanhang erinra om att Sverige bl.a. genom FN:s

flyktingkonvention åtagit sig att så mycket som möjligt

nedbringa avgifterna och kostnaderna för flyktingars

naturalisation. Enligt utskottets mening bör dessa principiella

överväganden kunna ske inom Invandrar- och flyktingkommittén

eller i anslutning till beredningen av utredningens förslag.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion Sf619

yrkande 4.

Handläggningsordningen

I motion Sf622 yrkande 34 anför Gudrun Schyman m.fl. (v) att

Invandrarverket bör avvecklas och en mindre myndighet upprättas

som ansvarar för bl.a. flyktingslussar. Medborgarskapsärenden

bör handläggas av en avdelning under Justitiedepartementet, och

riksdagen bör enligt motionärerna begära förslag härom.

Utskottet har i sitt av riksdagen godkända betänkande

1993/94:SfU14 avstyrkt motioner om en förändring av

Invandrarverkets verksamhet. Utskottet har därvid ansett att

frågan om en eventuell förändring av verkets ansvarsområden bör

anstå i avvaktan på resultatet av Invandrar- och

flyktingkommitténs arbete.

Utskottet anser att även i detta avseende bör resultatet av

Invandrar- och flyktingkommitténs arbete avvaktas, och utskottet

avstyrker bifall till motion Sf622 yrkande 34.

Ceremoni vid erhållande av svenskt medborgarskap

När någon efter ansökan om naturalisation blir svensk

medborgare utfärdar Invandrarverket ett skriftligt bevis om

detta.

Jerzy Einhorn (kds) begär i motion Sf624 ett tillkännagivande

om att en rekommendation bör utarbetas och spridas till

kommunerna angående värdiga former för meddelande av svenskt

medborgarskap.

Frågan om formerna för meddelande av svenskt medborgarskap har

behandlats av utskottet vid ett flertal tillfällen. Därvid har

utskottet erinrat om att det står kommunerna fritt att, om dessa

så önskar, anordna en högtidlighet för sådana kommuninvånare som

beviljas svenskt medborgarskap och att så sker i flera kommuner.

Utskottet har också ställt sig positivt till att högtidligheter

anordnas för dem som erhåller svenskt medborgarskap. Vidare har

utskottet vid sin senaste behandling av motioner i frågan

(betänkande 1993/94:SfU1) ställt sig positivt till att

regeringen prövar om formerna vid erhållande av svenskt

medborgarskap bör bli föremål för en översyn.

Utskottet förutsätter att den nämnda prövningen kommer till

stånd. Motion Sf624 påkallar därför inte någon riksdagens

åtgärd.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande generellt viseringskrav

att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Sf622 yrkande 15 och

1993/94:Sf627 yrkande 4,

res. 1 (v, mp)

2. beträffande visering för f.d. Jugoslavien

att riksdagen avslår motion 1993/94:Sf621 yrkande 8,

3. beträffande besöksvisering

att riksdagen avslår motion 1993/94:Sf608 yrkande 15,

4. beträffande förvar av barn

att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Sf608 yrkande 13,

1993/94:Sf615 och 1993/94:Sf622 yrkande 21,

res. 2 (fp, v, mp, kds)

5. beträffande åldersgränsen i utlänningslagen

att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Sf622 yrkande 22 och

1993/94:Sf625,

6. beträffande förvarslokaler

att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Sf601, 1993/94:Sf610

och 1993/94:Sf622 yrkande 20,

res. 3 (v)

7. beträffande människosmuggling

att riksdagen avslår motion 1993/94:Sf622 yrkande 30,

res. 4 (v, mp)

8. beträffande säsongsarbetstillstånd

att riksdagen avslår motion 1993/94:Sf618,

9. beträffande svenskt medborgarskap vid oklar identitet

att riksdagen avslår motion 1993/94:Sf623,

10. beträffande ansökningsavgift

att riksdagen avslår motion 1993/94:Sf619 yrkande 4,

11. beträffande ändrad handläggningsordning för

medborgarskapsärenden

att riksdagen avslår motion 1993/94:Sf622 yrkande 34,

res. 5 (v)

12. beträffande nya medborgare

att riksdagen avslår motion 1993/94:Sf624.

Stockholm den 27 oktober 1994

På socialförsäkringsutskottets vägnar

Maj-Inger Klingvall

I beslutet har deltagit: Maj-Inger Klingvall (s), Gullan

Lindblad (m), Börje Nilsson (s), Margareta Israelsson (s), Maud

Björnemalm (s), Margit Gennser (m), Bengt Lindqvist (s), Rune

Backlund (c), Anita Jönsson (s), Gustaf von Essen (m), Sigge

Godin (fp), Lennart Klockare (s), Ulla Hoffmann (v), Ulf

Kristersson (m), Ragnhild Pohanka (mp), Rose-Marie Frebran (kds)

och Mona Berglund Nilsson (s).

Reservationer

1. Generellt viseringskrav (mom. 1)

Ulla Hoffmann (v) och Ragnhild Pohanka (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 4 börjar

med "Såväl ett" och slutar med "yrkande 4." bort ha följande

lydelse:

Det viseringskrav som införts för t.ex. medborgare i

Bosnien-Hercegovina har närmast helt hindrat människor från att

fly från detta område till Sverige. Det strider mot andan i

Genèvekonventionen att på detta vis använda

viseringsinstrumentet som en metod att hindra flyktingar från

att söka asyl i andra länder. I enlighet med vad motionärerna

anfört måste detta missbruk av viseringsinstrumentet upphöra.

Det anförda bör riksdagen med bifall till motionerna Sf622

yrkande 15 och Sf627 yrkande 4 som sin mening ge regeringen till

känna.

dels att moment 1 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

1. beträffande generellt viseringskrav

att riksdagen med bifall till motionerna 1993/94:Sf622 yrkande

15 och 1993/94:Sf627 yrkande 4 som sin mening ger regeringen

till känna vad utskottet anfört,

2. Förvar av barn (mom. 4)

Sigge Godin (fp), Ulla Hoffmann (v), Ragnhild Pohanka (mp) och

Rose-Marie Frebran (kds) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 7 börjar

med "Utskottet vill" och slutar med "yrkande 21." bort ha

följande lydelse:

Utskottet anser att möjligheterna att ta barn i förvar i

princip bör helt förbjudas. I vissa begränsade fall måste det

dock finnas en yttersta möjlighet till förvarstagande för att

ett avlägsnandebeslut skall kunna verkställas. Sedan de nya

reglerna beträffande möjligheterna att ta barn i förvar infördes

den 1 januari 1993 har antalet barn som tagits i förvar minskat,

men enligt utskottets mening är antalet fortfarande alltför

stort. Dessutom är förvarstiderna för långa. Det är därför

angeläget att regeringen noga följer tillämpningen av de ändrade

bestämmelserna. Utskottet anser vidare att Invandrar- och

flyktingkommittén bör få i uppdrag att se över bestämmelserna om

förvar av barn och komma med förslag som i princip förbjuder

detta. Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall

till motionerna Sf615 och Sf622 yrkande 21 som sin mening ge

regeringen till känna.

dels att moment 4 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

4. beträffande förvar av barn

att riksdagen med bifall till motionerna 1993/94:Sf615 och

1993/94:Sf622 yrkande 21 och med avslag på motion 1993/94:Sf608

yrkande 13 som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

3. Förvarslokaler (mom. 6)

Ulla Hoffmann (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 8 börjar

med "Enligt utskottets" och slutar med "yrkande 20." bort ha

följande lydelse:

Asylsökande behandlas som brottslingar genom att de placeras i

häkten och polisarrester. Ändå är deras enda "brott" att de

varit tvungna att söka skydd undan förföljelse. Enligt

utskottets mening bör det införas ett förbud även vad gäller

vuxna förvarstagna mot att de placeras i kriminalvårdsanstalt,

häkte eller polisarrest. Det bör ankomma på regeringen att

förbjuda detta t.ex. genom en ändring i utlänningsförordningen.

Det anförda bör riksdagen med bifall till motion Sf622 yrkande

20 som sin mening ge regeringen till känna.

dels att moment 6 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

6. beträffande förvarslokaler

att riksdagen med bifall till motion 1993/94:Sf622 yrkande 20

och med anledning av motionerna 1993/94:Sf601 och 1993/94:Sf610

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

4. Människosmuggling (mom. 7)

Ulla Hoffmann (v) och Ragnhild Pohanka (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 9 börjar

med "Utskottet vidhåller" och på s. 10 slutar med "yrkande 30."

bort ha följande lydelse:

Fr.o.m. den 1 januari 1994 har straffbestämmelserna skärpts

för den som hjälper en utlänning att komma in i Sverige utan

erforderliga tillstånd. I kombination med visumkrav och böter

för transportföretag som för med sig asylsökande utan

erforderliga tillstånd leder dessa straffbestämmelser i

praktiken till att människor förhindras att fly undan

förföljelse och förtryck. Enligt utskottets mening är

straffbestämmelserna så långtgående att det faktiskt är möjligt

att Raoul Wallenbergs arbete med att hjälpa judiska flyktingar

att fly skulle ha varit straffbart.

Enligt utskottets mening bör en lagändring komma till stånd så

att den som av ideella skäl hjälper en flykting att komma in i

Sverige inte skall kunna straffas. Regeringen bör snarast lägga

fram förslag härom. Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen

med bifall till motion Sf622 yrkande 30 som sin mening ge

regeringen till känna.

dels att moment 7 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

7. beträffande människosmuggling

att riksdagen med bifall till motion 1993/94:Sf622 yrkande 30

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

5. Ändrad handläggningsordning för medborgarskapsärenden (mom.

11)

Ulla Hoffmann (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 13

börjar med "Utskottet anser" och slutar med "yrkande 34." bort

ha följande lydelse:

Utskottet delar motionärernas uppfattning att

medborgarskapsärenden, som i dag handläggs av Invandrarverket, i

fortsättningen bör handläggas inom Justitiedepartementet. Detta

bör riksdagen med bifall till motion Sf622 yrkande 34 som sin

mening ge regeringen till känna.

dels att moment 11 i utskottets hemställan bort ha

följande lydelse:

11. beträffande ändrad handläggningsordning för

medborgarskapsärenden

att riksdagen med bifall till motion 1993/94:Sf622 yrkande 34

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

Särskilda yttranden

1. Besöksvisering (mom. 3)

Ulla Hoffmann (v) anför:

Ett enhälligt utskott vidhåller i detta betänkande att de

riktlinjer för besöksvisering som fastställdes av riksdagen år

1984 fortfarande skall gälla. Detta innebär att tillämpningen av

viseringsbestämmelserna skall vara generös. Jag förutsätter att

detta uttalande från utskottets sida kommer att följas av

Invandrarverket så att viseringsärendena också i praktiken

kommer att bedömas generöst.

2. Svenskt medborgarskap vid oklar identitet (mom. 9)

Ragnhild Pohanka (mp) anför:

Jag anser det orimligt att den som tvingas lämna sitt hemland

utan att kunna ta med sig identitetshandlingar inte ens efter

lång tids bosättning i Sverige skall kunna bli svensk

medborgare. Behovet av att få ett nytt medborgarskap kan många

gånger vara särskilt starkt hos en flykting. Med hänsyn till att

beredningen av Utvisningsutredningens förslag Vandelns betydelse

i medborgarskapsärenden, m.m. (SOU 1994:33) ännu inte är

avslutad, avstår jag dock från att reservera mig i frågan.