Bet. 1994/95:SoU13

Socialutskottets betänkande

1994/95:SOU13

Om dopning

Innehåll

Sammanfattning

Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1995

Utskottet

Hemställan

Bilaga

1994/95

SoU13

Sammanfattning

I betänkandet behandlar socialutskottet ett tiotal

motionsyrkanden från den allmänna motionstiden om bl.a.

kriminalisering av bruket av dopningsmedel, ökade

informationsinsatser och utredning om sambandet mellan dopning

och våldsbrott. Utskottet har anordnat en offentlig utfrågning i

ärendet. Utskottet avstyrker samtliga motioner med hänvisning

till att de frågor som utskottet behandlar kan tas upp av den

nyligen -- efter initiativ från utskottet -- tillsatta

Dopningsutredningen.

Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1995

1994/95:So223 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari yrkas

29. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om insatser mot dopning,

30. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om medel som används i prestationshöjande

syfte.

1994/95:So411 av Birgit Henriksson (m) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om förbud mot såväl innehav som användande av

anabola steroider.

1994/95:So430 av Björn Ericson (s) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om en studie beträffande sambandet dopning--våldsbrott, samt

behovet av kompletterande lagregler.

1994/95:So484 av Fanny Rizell m.fl. (kds) vari yrkas

18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om förbud mot anabola steroider för annat än

medicinskt bruk,

19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om information om riskerna med anabola

steroider.

1994/95:So487 av Barbro Westerholm m.fl. (fp, s, m, c, v, mp,

kds) vari yrkas

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om utredning av nikotin som dopningsmedel.

1994/95:Ju618 av Chatrine Pålsson m.fl. (kds) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att eget bruk av anabola steroider skall

kriminaliseras.

1994/95:Ju809 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas

33. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om kriminalisering av konsumtion av illegala

dopningspreparat.

1994/95:Kr412 av Marianne Andersson m.fl. (c) vari yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om tilläggsdirektiv till Dopningsutredningen

att föreslå kriminalisering av bruk av dopningspreparat.

1994/95:Kr414 av Bo Lundgren och Stig Bertilsson (m) vari

yrkas

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts beträffande kampen mot dopning.

Ärendets beredning

Mot bakgrund av uppgifter om ett ökat missbruk av anabola

steroider och andra dopningsmedel och samband mellan dopning och

allvarliga våldsbrott anordnade utskottet den 14 februari 1995

en offentlig utfrågning. Den stenografiska utskriften från

utfrågningen fogas till betänkandet som bilaga.

Utskottet

Bakgrund

Preparaten

Dopning har sedan länge använts i samband med idrottsutövning

och innebär i princip att idrottsutövaren försöker att förbättra

sin prestationsförmåga på ett konstlat sätt. De medel som

hittills dominerat i dopningssammanhang är farmakologiska medel

som i stor utsträckning utgörs av läkemedel. De

dopningssubstanser som nämns i idrottssammanhang brukar delas

upp i fem grupper: anabola steroider, som enkelt kan uttryckas

som kemiskt framställt manligt könshormon, centralstimulerande

medel såsom amfetamin och kokain, narkotiska smärtstillande

medel t.ex. morfin och kodein, diuretika, som är ett

vätskedrivande medel och betablockerare som har

blodtrycksdämpande effekt.

Internationella olympiska kommittén (IOK) tog inför 1976 års

olympiska spel fram en lista över substanser som var att

betrakta som dopningsmedel. IOK:s lista hålls aktuell genom

återkommande revideringar. Listan innehåller ovan nämnda medel

samt peptidhormoner som intas i dopningssyfte för att därigenom

höja egenproduktion av testosteron. Under denna rubrik återfinns

också tillväxthormon. Vidare har tillkommit erytropoietin som

har prestationshöjande effekt och Beta 2-stimulerare vilket är

ett medel med anaboleffekt.

Gruppen anabola medel är enligt uppgift den som i dag utgör

det största problemet både inom och utanför idrotten.

Dopningsmedlen har haft olika användningsområden. De

ursprungliga medlen används i direkt samband med tävlingar för

att öka prestationsförmågan. Under 1960-talet kom anabola

steroider i bruk med syfte att bygga upp idrottsutövarens

muskulatur. Dopning, som ursprungligen förekom i huvudsak bland

elitidrottare, förekommer nu i ökad utsträckning utanför elit-

och tävlingsidrotten, bl.a. bland kroppsbyggare på motionsnivå

och bland unga människor för att uppnå vissa kroppsideal. Det

har även gjorts gällande att missbruk av anabola steroider har

spritt sig till nya grupper, t.ex. i kriminella kretsar och

bland personer i riskzonen för kriminalitet och drogmissbruk.

Anabola steroider och andra läkemedel som används i

dopningssammanhang används i dag i mycket liten utsträckning i

sjukvården på grund av risken för biverkningar och utvecklingen

av nya och effektivare mediciner. Anabola steroider används

t.ex. för att bygga upp muskler som skadats i samband med bl.a.

cancer och brännskador och vid underproduktion av kroppseget

testosteron. De kvantiteter som används för medicinskt bruk

ligger avsevärt under den dos som friska unga människor tar till

för att få större muskler eller förstärka den fysiska och

mentala prestationsförmågan. De anabola steroider som missbrukas

har till allra största delen smugglats in i landet.

Missbrukets omfattning

Kunskaperna om den dopning som förekommer utanför idrotten är

begränsade. Detta gäller såväl omfattningen av missbruket som

motiven till detta. Våren 1993 initierades därför ett samarbete

mellan Folkhälsoinstitutet och Centralförbundet för

alkohol- och narkotikaupplysning(CAN) där försök gjorts att

uppskatta missbrukets omfattning. De undersökningar som

hittills gjorts har vanligen skett i form av skolenkäter. CAN,

som genomför kontinuerliga studier av alkohol-, narkotika- och

tobaksvanorna, har sedan 1993 inkluderat frågor om dopning i

såväl de regelbundna skolundersökningarna i årskurs nio som i de

riksrepresentativa intervjuundersökningarna. Även i

värnpliktsundersökningarna ingår numera frågor om dopning. I de

flesta av undersökningarna uppger ett par procent av pojkarna i

åldrarna 15--21 år att de använt eller prövat anabola steroider.

Bruk av tillväxthormon är mera sällsynt, likaså är det ovanligt

att kvinnor använder dopningspreparat. Respondenternas

erfarenhet av anabola steroider är i de flesta undersökningarna

mindre än deras erfarenhet av narkotika. Under våren 1994

genomfördes en studie bland gymnasieungdomar på åtta orter i

Sverige. Totalt tillfrågades närmare 10 000 elever om sin

erfarenhet av anabola steroider och/eller tillväxthormonet

genotropin. Vid utskottets utfrågning presenterades några

resultat av den enkätstudien, bl.a. framkom att totalt hade 143

av dessa elever uppgivit att de hade erfarenhet av dopning. CAN

har även genomfört en kvalitativt inriktad intervjuundersökning

av 25 personer med egen erfarenhet av dopningspreparat.

Målsättningen med studien var att ge fördjupad kunskap om hur

och varför dopning används utanför idrotten.

Enligt Folkhälsoinstitutet är det mycket svårt att få en

uppfattning av missbruket utanför de nu nämnda grupperna.

Förekomst av missbruk bland personer som är äldre än 19 år finns

det därför dålig kunskap om. För närvarande görs försök att

utveckla strategier och metoder för att undersöka hur stor

användningen av anabola steroider är bland dessa personer. De

metoder som utöver enkätundersökningar hittills använts är

extrapolering, dvs. omräkning från tullens och polisens beslag.

Vid utskottets utfrågning nämndes andelen manliga

steroidanvändare i åldersgruppen 15--34 år baserad på beslagen

vara i princip en på tolv.

Provtagning

I 2 kap. 6 § regeringsformen föreskrivs att varje medborgare

gentemot det allmänna är skyddad mot påtvingat kroppsligt

ingrepp. Bestämmelser som begränsar denna rättighet i

regeringsformen finns bl.a. i 28 kap. rättegångsbalken (RB), där

möjlighet att vid förundersökning i brottmål använda

kroppsvisitation och kroppsbesiktning regleras. I 28 kap. 12 §

RB stadgas att den som skäligen kan misstänkas för ett brott på

vilket fängelse kan följa, får kroppsbesiktigas för att utröna

omständigheter som kan vara av betydelse för utredning om

brottet. Det torde därför om det är av betydelse för utredningen

av brottet vara möjligt att ta prover och undersöka förekomsten

av dopningspreparat.

I övrigt finns inte något stöd i lag för att anmana någon att

lämna prov för kontroll av om de använt dopningsmedel. När det

gäller testning av intagna på kriminalvårdsanstalter har

regeringen i proposition 1994/95:124 föreslagit en

lagändring som innebär en skyldighet för en intagen att lämna

prov för kontroll av att han inte använder dopningsmedel som

anges i lagen om förbud mot vissa dopningsmedel. Propositionen

är föremål för behandling i justitieutskottet.

Inom tävlingsidrotten började rutinmässiga kontroller tas i

samband med de olympiska spelen 1968. IOK ackrediterar numera 24

laboratorier i världen för dopningskontroller, varav

Dopinglaboratoriet vid Huddinge sjukhus alltså är ett.

Riksidrottsförbundet har för sin kontrollverksamhet ca 200

aktiva funktionärer. Huvuddelen av dopningskontrollen i Sverige

sker nu som oanmälda stickprovskontroller under

träningsperioderna. Därutöver förekommer förannonserade

kontroller i samband med tävlingar. I Sverige tas ungefär 2 300

prover per år. Totalt i världen görs 100 000--120 000 prover

årligen. Kontrollverksamheten inom idrotten inriktas

huvudsakligen på områden där man av erfarenhet vet att det finns

risk för missbruk av dopningspreparat.

Riksidrottsförbundets kontrollverksamhet är begränsad till

medlemmar inom svensk idrott, dvs. till föreninganslutna

idrottsmän, andra har förbundet inte rätt att testa, såvida det

inte finns frivilliga överenskommelser.

I vissa kommuner har ägare till s.k. gym skrivit avtal med de

aktiva för att hålla gymen dopningsfria. Där riskerar numera de

som tränar att bli utsatta för dopningstest. Den som inte rättar

sig efter reglerna blir avstängd från träning i upp till två år.

Ett problem som nämnts i detta sammanhang är att det i princip

bara varit tillåtet att testa personer som är anslutna till en

idrottsförening som i sin tur är ansluten till

Riksidrottsförbundet.

Pågående insatser mot dopningen

Genom Folkhälsoinstitutet följer regeringen

dopningsproblematiken i olika avseenden. Institutet har bl.a.

tagit initiativ till en samarbetsgrupp för informationsutbyte

mellan företrädare för polisen, tullen, skolan, värnpliktiga och

Riksidrottsförbundet. Institutet har också medverkat i en

informationskampanj på flera ställen i landet och tagit fram och

förmedlat skriftlig information om vad dopning är och riskerna

med denna. Vidare finansierar Folkhälsoinstitutet telefonjouren

för dopningsfrågor vid Huddinge sjukhus, Dopingjouren.

Verksamheten drivs i landstingets regi. Verksamheten är

rikstäckande och ett speciellt 020-nummer har inrättats för att

underlätta för allmänheten att ta kontakt för rådgivning och

upplysning.

Vid Huddinge sjukhus finns också Dopinglaboratoriet som

drivs som en egen enhet inom den medicinska divisionen.

Dopinglaboratoriet är ackrediterat av Internationella Olympiska

Kommittén. Verksamheten har till stor del inriktats på att

analysera prover från idrotten. Finansieringen av laboratoriet

sker genom intäkter från analysverksamheten. Under de senaste

två åren har antalet prover från "sjukvården" ökat från 25 till

600 per år. Proverna kommer från ungdomsmottagningar, sociala

myndigheter, psykiatriska mottagningar, skolhälsovård,

kriminalvård m.m. Laboratoriet ger också råd och information.

Även Apoteksbolaget informerar om dopning.

På det lokala planet görs också insatser för att förebygga

missbruk, t.ex. genom samarbete mellan skola, socialförvaltning,

polis, s.k. gym och frivilligorganisationer.

På initiativ av riksdagen (1992/93:SoU20, rskr. 357) tillsatte

regeringen i december 1994 en parlamentarisk utredning för

att göra en översyn av vissa frågor kring dopning. I uppdraget

(dir. 1994:78) ingår att ta del av tillgänglig forskning om

olika dopningsmedel och deras verkningar samt analysera och

belysa det aktuella kunskapsläget på området. Utredningen skall

kartlägga och analysera dopningsproblemets omfattning och

karaktär och belysa följderna av missbruket på kort och lång

sikt samt bedöma behovet av ökade informationsinsatser.

Utredningen skall vidare analysera orsakerna till att det finns

dopningsmedel tillgängliga och vad som kan göras för att minska

tillgången på illegala medel, närmare studera om det finns en

koppling mellan missbruket av dopningsmedel och annat missbruk

och våldsbrott, eventuellt föreslå ytterligare insatser mot

missbruket samt belysa det internationella arbetet mot dopning.

Utredningen skall också föreslå de ändringar i den rättsliga

regleringen som den kan finna motiverade och överväga behovet av

resurser till förbättrade informationsinsatser mot dopning.

Uppdraget skall vara avslutat vid utgången av år 1995.

Motioner

Kriminalisering av bruket av dopningsmedel m.m.

I flera motioner begärs tillkännagivanden till regeringen om

att icke-medicinskt bruk och innehav av dopningspreparat skall

kriminaliseras.

I motion So411 av Birgit Henriksson (m) begärs

tillkännagivande om förbud mot innehav och bruk av anabola

steroider. Motionärerna pekar på att många till synes

oförklarliga vredesutbrott, våldsamheter och obehärskade

handlingar i efterhand har visat sig bero på bruk av anabola

steroider. Likaså har sjukdomstillstånd, ibland med svåra

följder, visat sig ha samma ursprung. Motionären menar att det

nu är dags att klassa anabola steroider som narkotika och

förbjuda och straffbelägga all hantering och införsel av sådana

preparat.

Även i motion So484 av Fanny Rizell m.fl. (kds) framförs

krav på att bruket av anabola steroider skall bekämpas på samma

sätt som narkotika, dvs. genom kriminalisering av innehav och

försäljning av preparaten för annat än medicinskt bruk

(yrkande 18).

I motion Ju618 av Chatrine Pålsson m.fl. (kds) begärs

tillkännagivande om kriminalisering av eget bruk av anabola

steroider (yrkande 1). Eftersom anabola steroider både är

beroendeframkallande och har sinnesförändrande effekter i

centrala nervsystemet bör preparaten, enligt motionärerna,

klassas som narkotika och eget bruk av steroider kriminaliseras.

I motion Ju809 av Olof Johansson m.fl. (c) begärs

tillkännagivande om kriminalisering av konsumtion av illegala

dopningspreparat (yrkande 33). Enligt motionärerna har

användningen av dopningsmedel ökat och blivit ett

samhällsproblem. Dopningspreparaten används numera av personer

som står långt utanför idrottens organisationer och användandet

sprids till allt yngre personer. Motionärerna anser att

konsumtion av illegala dopningspreparat bör förbjudas. Lagen om

förbud mot vissa dopningsmedel bör ändras så att även konsumtion

kriminaliseras. En sådan åtgärd skulle öka möjligheterna för

polis och socialtjänst att ingripa tidigare mot missbruket.

Dopningsutredningen bör inrikta sitt arbete på att lämna förslag

till kriminalisering av eget bruk av dopningsmedel.

Även i motion Kr412 av Marianne Andersson m.fl. (c)

framhålls att missbruk av dopningsmedel numera främst är ett

samhälleligt problem även om det inte kan bortses från att

dopning såväl på elitnivå som motionsnivå fortfarande är ett

problem. Det har gjorts och görs dock stora ansträngningar inom

idrottsrörelsen att komma till rätta med dopningsproblemet.

Motionärerna hoppas att Dopningsutredningen mer exakt kommer att

klargöra sambandet mellan dopning och personlighetsförändringar

hos missbrukaren. Vidare anser motionärerna att eget bruk av

dopningsmedel bör vara straffbart och föreslår att

Dopningsutredningen får tilläggsdirektiv att lämna förslag till

kriminalisering av bruk av dopningsmedel (yrkande 3).

Lagstiftning på området

Vid halvårsskiftet 1992 trädde lagen (1991:1969) om förbud mot

vissa dopningsmedel i kraft. Lagen omfattar syntetiska anabola

steroider, testosteron och dess derivat, tillväxthormon samt

kemiska substanser som avser att påverka kroppens egen

hormonproduktion. De angivna medlen får inte annat än för

medicinskt eller vetenskapligt ändamål föras in i landet,

överlåtas, framställas, förvärvas i överlåtelsesyfte, bjudas ut

till försäljning eller innehas. Själva bruket av preparaten är

inte kriminaliserat. Uppsåtlig överträdelse av lagens förbud --

dopningsbrott -- kan straffas med fängelse upp till två år. För

ringa brott är påföljden böter eller fängelse i högst sex

månader. För olovlig införsel gäller bestämmelserna i

varusmugglingslagen. På IOK:s dopningslista förekommer en

mängd preparat som inte omfattas av lagen om förbud mot vissa

dopningsmedel. Dessa preparat omfattas av varusmugglings-,

läkemedels- eller narkotikalagstiftningen och har ansetts

därigenom stå under tillräcklig kontroll.

I proposition 1990/91:199 om förbud mot vissa

dopningsmedel gjordes följande överväganden såvitt gällde själva

bruket av dopningsmedel.

På narkotikaområdet är det egna bruket kriminaliserat. Det har

från vissa håll gjorts gällande att även själva konsumtionen av

dopningsmedel bör falla inom det kriminaliserade området. En

sådan kriminalisering ger uttryck för att samhället tar avstånd

från varje befattning med de olika medlen. Ett sådant

avståndstagande skulle kunna vara påkallat inte minst för att

motverka att ungdomar dras in i en konsumtion av dessa medel som

kan få konsekvenser för den unges utveckling. Jag har förståelse

för dessa synpunkter. De anabola steroiderna och andra aktuella

medel kan emellertid inte bedömas medföra lika allvarliga

skadeverkningar som narkotika, eftersom dopningsmedlen inte

anses vara beroendeframkallande. Avgränsningen av det straffbara

området bör därför ske med utgångspunkt i den inom svensk

straffrätt vägledande principen att inte straffbelägga handling

som riktar sig mot den egna personen. I motsats till

förhållandet på narkotikaområdet finns det ingen tradition i

vårt land att se dopning som kriminell handling. Genom de

föreslagna åtgärderna i kombination med betydande

informationsinsatser samt idrottsrörelsens egen

kontrollverksamhet bör man ändå kunna vidta effektiva åtgärder

för att komma åt dopningsproblemet. Själva bruket av anabola

steroider och andra hormonella medel för dopningsändamål bör

sålunda i vart fall för närvarande inte kriminaliseras.

Sammanfattningsvis innebär mitt förslag en i väsentliga

avseenden motsvarande uppbyggnad av lagregleringen som den

gällde på narkotikaområdet före den senaste ändringen i

narkotikastrafflagen år 1988, då även bruket av narkotika blev

straffbart.

Information m.m.

I motion So223 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) begärs

tillkännagivanden om vad i motionen anförts om insatser mot

dopning och om medel som används i prestationshöjande syfte

(yrkandena 29 och 30). Motionärerna pekar på att riskerna

med att använda olika läkemedel i prestationshöjande och

kroppsuppbyggande syfte fått stor uppmärksamhet under senare år.

Information har tagits fram och spritts till olika målgrupper.

Motionärerna anser det viktigt att information om dopning och

dopningsmedlens risker fortlöpande förmedlas till ungdomar,

föräldrar, lärare, idrottsledare m.fl. Vidare bör olika

näringspreparat, ofta innehållande ett antal aminosyror, som det

görs omfattande reklam för i sporttidningar, uppmärksammas och

värderas utifrån farmakologisk utgångspunkt och medlens

effekter redovisas.

I motion So484 (kds) begärs tillkännagivande om vad i

motionen anförts om behovet av information om riskerna med

anabola steroider (yrkande 19). Motionärerna betonar vikten

av att information om dopning och dopningspreparat ges i skolor,

på s.k. gym och på militärförläggningar.

I motion Kr414 av Bo Lundgren och Stig Bertilsson (m)

begärs tillkännagivande om vad i motionen anförts beträffande

kampen mot dopning (yrkande 6). Motionärerna anser det vara

av stor vikt att Dopningsutredningens arbete bedrivs skyndsamt

och att utredningen tar del av hur man inom idrottsrörelsen

bedrivit kampen mot dopning. Det är också av stor vikt att

idrotten ställer kompetens inom området till förfogande för

kommuner och andra samhällsorgan för utbildning och information.

Möjligheten att utanför den organiserade idrotten ställa upp

med dopningskontroller bör prövas. Slutligen anför motionärerna

att resursförstärkning till tullen skulle innebära ökade

möjligheter att förhindra smuggling av dopningspreparat.

Sambandet mellan dopning och våldsbrott

I motion So430 av Björn Ericson (s) framhåller motionären

att konsumtionen av alkohol/narkotika och anabola steroider

under senare år varit en starkt bidragande orsak till tragiska

våldshandlingar. Eftersom användandet av anabola steroider och

dess följdverkningar är bristfälligt undersökta bör regeringen

påbörja en studie av sambandet mellan dopning och våldsbrott för

att bättre kunna bedöma behovet av eventuella kompletterade

lagregler som t.ex. förbud mot konsumtion av sådana preparat.

Detta bör ges regeringen till känna.

Nikotin som dopningsmedel

I motion So487 av Barbro Westerholm m.fl. (fp, s, m, c, v,

mp, kds) begärs ett tillkännagivande om vad i motionen anförts

om nikotin som dopningsmedel (yrkande 8). Motionärerna anser

att Dopningsutredningen bör få i uppdrag att utreda om nikotin

skall hänföras till dopningsmedlen. Det är enligt motionärerna

förvånande att nikotinet, som är ett kraftigt

beroendeframkallande medel och som av vanebrukaren också upplevs

som prestationshöjande, undgått kritisk granskning.

Utskottets bedömning

I likhet med motionärerna anser utskottet att uppgifterna om

ett ökat icke-medicinskt bruk av anabola steroider och andra

dopningsmedel är oroande. Utskottet ser också med stort allvar

på uppgifterna om sambandet mellan dopning och mycket allvarliga

våldsbrott. Uppgifter finns också om att vissa dopningsmedel

skulle ha liknande beroendeframkallande effekter som

narkotika.

Regeringen har efter initiativ från utskottet tillsatt en

parlamentarisk utredning för en översyn av vissa dopningsfrågor.

Det är enligt utskottet positivt att utredningen överväger

frågan om att även kriminalisera det icke-medicinska bruket av

anabola steroider och andra dopningsmedel. En kriminalisering

skulle tydligare markera att samhället tar helt avstånd från

varje icke-medicinsk befattning med sådana medel. Det skulle ge

ökade möjligheter för bl.a. polis och socialtjänst att ingripa

på ett tidigt stadium. Vidare kan en sådan åtgärd avhålla

ungdomar från ett missbruk som kan få förödande konsekvenser för

deras fysiska och psykiska hälsa. Från polisens sida har

framhållits att straffsatserna för dopningsbrott jämfört med

narkotikabrott är låga och att brottsutredningarna därför inte

prioriteras. Enligt sina direktiv kan utredningen överväga även

denna fråga liksom möjligheterna till provtagning i

dopningsutredningar. I direktiven ingår också att studera

kopplingen mellan missbruket av dopningsmedel och våldsbrott.

Vid utfrågningen framkom att kunskaperna om missbrukets

omfattning i åldersgrupperna över 20 år är mycket bristfällig

och att svårigheterna att mäta missbruket i dessa grupper är

stora. Utskottet förutsätter att utredningen ägnar denna fråga

stor omsorg. I sammanhanget bör även förekomsten av

blandmissbruk belysas.

Enligt direktiven skall utgångspunkten för utredningens arbete

vara en noggrann genomgång av den faktiska kunskapen om

dopningsmedlen och deras medicinska och psykologiska verkningar.

Utvecklingen när det gäller användningen i missbrukarledet av

olika läkemedel som dopningsmedel och kunskapen om dessa medel

sker snabbt. Utskottet utgår från att berörda myndigheter noga

följer utvecklingen och vid behov vidtar lämpliga åtgärder. Även

dopningsutredningen bör uppmärksamma frågan och överväga om

uppföljningen av nyregistrerade läkemedel kan göras annorlunda

än i dag. Förekomsten av nikotin i dopningssyfte bör också

granskas.

Slutligen vill utskottet framhålla att det är angeläget att

ansträngningarna för att komma till rätta med dopningsproblemet

genom information och utbildning fortsätter och att information

om de medicinska effekterna vid användning av dopningsmedel

därvid är viktig. Utredningen skall enligt sitt uppdrag överväga

behovet av resurser till förbättrade informationsinsatser genom

olika myndigheter, hälso- och sjukvården, skolan och idrottens

organisationer. I sammanhanget bör också uppmärksammas

marknadsföringen av s.k. näringspreparat och kosttillskott i

olika sporttidningar. Preparaten marknadsförs ofta under namn

som associerar till dopningsmedel. Annonserna är ofta utformade

så att läsaren bibringas uppfattningen att medlen är nödvändiga

för att höja prestationsförmågan och uppnå vissa kroppsideal.

Det finns anledning att befara att preparaten kan fungera som

"inkörsport" till missbruk av dopningsmedel.

Utskottet konstaterar att Dopningsutredningen fått ett mycket

brett uppdrag och därför inom ramen för sina direktiv kan ta upp

de frågor som utskottet pekat på. Något ytterligare initiativ

från riksdagen behövs därför inte. Motionerna So223 (fp)

yrkandena 29 och 30, So411 (m), So430 (s), So484 (kds) yrkandena

18 och 19, So487 (fp, s, m, c, v, mp, kds) yrkande 8, Ju618

(kds) yrkande 1, Ju809 (c) yrkande 33, Kr412 (c) yrkande 3 och

Kr414 (m) yrkande 6 avstyrks.

Hemställan

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionerna 1994/95:So223 yrkandena 29 och

30, 1994/95:So411, 1994/95:So430, 1994/95:So484 yrkandena 18 och

19, 1994/95:So487 yrkande 8, 1994/95:Ju618 yrkande 1,

1994/95:Ju809 yrkande 33, 1994/95:Kr412 yrkande 3 och

1994/95:Kr414 yrkande 6.

Stockholm den 21 mars 1995

På socialutskottets vägnar

Sten Svensson

I beslutet har deltagit: Sten Svensson (m), Bo Holmberg

(s), Ingrid Andersson (s), Hans Karlsson (s), Liselotte Wågö

(m), Christina Pettersson (s), Roland Larsson (c), Marianne

Jönsson (s), Leif Carlson (m), Barbro Westerholm (fp), Conny

Öhman (s), Stig Sandström (v), Mariann Ytterberg (s), Birgitta

Wichne (m), Chatrine Pålsson (kds), Christin Nilsson (s) och

Ragnhild Pohanka (mp).

Bilaga

Offentlig utfrågning i socialutskottet den 14 februari 1995 om

dopning

Kl. 09.30--10.45, 11.00--12.45

Inbjudna deltagare:

Informatör Rainhold Gustavsson

Avdelningsdirektör Bertil Pettersson, Folkhälsoinstitutet

Överläkare Göran Isaksson, Huddinge sjukhus

Kriminalkommissarie Eva Brännmark, Rikspolisstyrelsen

Professor Jovan Rajs, Rättsmedicinska avdelningen i Stockholm

Professor Arne Ljungqvist, Riksidrottsförbundet

Sten Svensson: Mina damer och herrar! Jag ber att på

riksdagens och socialutskottets vägnar få hälsa er alla välkomna

till dagens hearing.

Vi ägnar betydande uppmärksamhet åt drogfrågorna i

socialutskottet. Vi har också initiativet när det gäller

åtgärder mot bruket av anabola steroider och andra

dopningsmedel.

Den 6 maj 1993 begärde ett enhälligt socialutskott med

anledning av ett stort antal motionsyrkanden att regeringen

skulle företa en samlad översyn under parlamentarisk medverkan

av dopningsproblemets omfattning. Kopplingen mellan missbruket

av dopningsmedel och annat missbruk och våldsbrott borde närmare

studeras, liksom behovet av ytterligare insatser mot missbruket.

Motionärerna hade bl.a. begärt en kriminalisering av det

icke-medicinska bruket. Vid ett regeringssammanträde den 28 juli

1994 fastställdes direktiv till den kommande utredningen.

Vi har länge insett att dopningsproblemet håller på att bli

ett stort folkhälsoproblem i vårt land. Utvecklingen är mot

bakgrund av aktuella våldshändelser djupt oroande. Därför måste

sambandet mellan detta missbruk och olika våldsbrott noga

kartläggas. Nu sker detta i den utredning som regeringen nyligen

har tillsatt efter den beställning från riksdagen jag nyss

nämnde.

I dag håller socialutskottet en offentlig hearing för att

ytterligare sätta dessa problem i fokus.

Jag vill därför ännu en gång hälsa er varmt välkomna hit. Jag

vänder mig särskilt till alla våra medverkande som vi har bjudit

in. Jag vänder mig också till företrädare för den statliga

dopningsutredningen.

Programmet är sålunda utformat så att informatören Rainhold

Gustavsson kommer att inleda med egna erfarenheter av dopning.

Därefter får vi lyssna till avdelningsdirektören Bertil

Pettersson från Folkhälsoinstitutet. Innan paus på 15 minuter

lyssnar vi till överläkaren Göran Isaksson från Huddinge

sjukhus.

Efter paus kommer kriminalkommissarie Eva Brännmark från

Rikspolisstyrelsen att redovisa tillgången på dessa medel,

dopning och kriminalitet, polisens insatser. Därefter kommer

professor Jovan Rajs från Rättsmedicinska avdelningen i

Stockholm. Han kommer att belysa sambandet mellan våldsbrott och

dopning.

Sist kommer professor Arne Ljungqvist från

Riksidrottsförbundet att berätta om idrottsrörelsens insatser

för att motarbeta dopning.

Slutligen finns tid för frågor och diskussion.

Därmed ber jag att få överlämna ordet till Rainhold

Gustavsson.

Rainhold Gustavsson: Innan vi sätter i gång vill jag tacka

för att jag har fått förmånen att få komma hit och genomföra

denna halvtimma med er. Jag heter Rainhold Gustavsson, och jag

är 29 år gammal. För 16 månader sedan blev jag frisläppt från

ett 28 månader långt fängelsestraff för grovt narkotikabrott

och grovt brott mot läkemedelsförordningen.

Jag är dömd för innehav av 0,5 kilo amfetamin, 10 000

tabletter och 1 000 ampuller med steroider. Amfetaminet räcker

att hålla 2 500 personer påtända 1--3 dygn. Steroiderna räcker

för en person tagna som ampuller med hjälp av sprutor en gång i

veckan i 20 år, tagna som tabletter fem gånger om dagen i

ungefär fem år.

Jag började ta hormoner 1983 när jag var 17 år gammal. Mitt

syfte var enbart att utvecklas för att bli en bättre

styrkelyftare. Det var den sporten jag framför allt ägnade mig

åt.

De direktiv jag hade fått från mina "missbrukskompisar" var en

noggrant uppsatt medicinsk kur i två månader. Jag åt tabletter

och tog en spruta i veckan i två månader. Sedan var direktiven

att låta kroppen vila, kroppens receptorer, upptagarna av

steroiderna, måste återhämta sig under lika lång tid som man

hade använt medicinen. Jag halverade tiden på två månader. Jag

var livrädd att förlora det jag hade byggt upp under två

månader. Om jag vilade två eller sex månader var oväsentligt. De

ämnena jag hade tagit hade en halveringstid på 55 veckor. Jag

kunde åka fast i en dopningskontroll ett år och tre veckor efter

det att jag hade tagit en spruta.

Det var inte intressant att diskutera någon vila mellan

kurerna. Jag sökte hela tiden olika omvägar för att hela tiden

öka träningen. I stället för att vila mellan kurerna, gick jag

på dessa vansinneshistorier på 7--8 månader. När kroppen var så

slut att det fanns blod i sperma, urin och i all avföring -- jag

vaknade på morgnarna av att skallen satt fast i kudden på grund

av allt näsblod, det kändes som om folk hoppade jämfota över

ryggen när jag sov -- avbröt jag att använda steroider och

övergick till att använda andra mediciner. Det var bl.a.

mediciner som ges till människor med Parkinson.

Det fanns en läkare i Uppsala som tog fram olika ämnen för att

kroppen själv skall kunna frigöra vissa substanser i ökad

omfattning. Killen forskade i biokemi och endokrinologi och var

enormt duktig. Han visste hur man skulle dosera medicinskt sett.

För att ni skall ha någon uppfattning om det jag talar om nu

delar jag upp steroiderna i olika delar. Under den period jag

inte använde hormoner utan gick på andra mediciner fick jag en

ännu snabbare styrkeutveckling i kroppen. Kroppen hängde i sig

inte med. Bl.a. klarade jag 245 kilo i knäböj. Det var mitt

maxresultat. Med hjälp av olika amfetaminer osv. ökade jag

resultatet med 15 kilo på åtta dagar. Det ledde till att jag

tryckte upp höftkulan i bäckengången och fick åka till

lasarettet. På grund av det har jag i dag en förlängd

bäckengång.

Jag är även dömd i rättegångar för misshandel, grovt vållande

till kroppsskada. Jag är även fälld i en dopningskontroll 1990.

Dopning innefattar sex olika läkemedelsklasser. De flesta tror

att dopning är fråga om anabola steroider, framför allt de s.k.

ryssarna. Dopning innefattas av sex klasser. Jag skall inte

redogöra för de medicinska syftena utan mitt syfte att använda

medlen.

Bland de centralstimulerande medlen har framför allt

amfetaminet varit en tillgång under träningen. Jag använde även

olika centralstimulerande medel på krogen i stället för sprit.

Då blev man inte bakfull efteråt.

Under träningen använde jag centralstimulerande, allt sådant

som renas med hjälp av fenylacetat. Det är femmetrazin,

amfetamin, disofron, teranack, style, catovit, tritalin, efedrin

-- både flytande och i tablettform. Det finns en mängd olika

ämnen. Men dessa är de som framför allt jag har använt.

Bland narkotiska neuroleptika, smärtstillande medel, är det

framför allt Kodein, Citodon och Treo comp som har varit mest

intressanta för mig. Det gäller även Voltaren.

Jag har använt så pass mycket anabola steroider att det är

enklare att säga att jag har använt hela svenska Fass, utländska

Fass plus de flesta veterinärmediciner som finns.

Vi kan hoppa över betablockerare. De används inom

koncentrationssporter.

Bland vätskedrivande medel är det framför allt Lasix som jag

har använt. Med hjälp av en speciell kosthållning skar jag ned

på kosten och åt mycket Lasix. På så sätt drev jag ut nästan tio

liter vatten på en vecka. Samtidigt gick jag direkt efter

invägningen upp dessa tio kilo igen. Denna process är litet

krånglig att förklara och tar alldeles för lång tid. Syftet att

använda vätskedrivande är att banta ner en viktklass, som

kroppen sedan snabbt kan binda tillbaka. Jag kunde alltså

egentligen väga mer än den viktklass jag hade vägt in mig i.

Sedan finns det tillväxthormoner och litet andra olika derivat

som gör att din egen kropp kan utsöndra vissa hormoner. Jag har

använt ett ämne som heter kreskomon. Det är alltså

icke-syntetiska tillväxthormoner som det är enormt svårt att få

tag på. De kostade på den tiden 1 500 kr ampullen. Genotropin --

som många pratar om i dag -- kostar på svarta marknaden ca

30 000 kr.

Det finns olika metoder att använda steroiderna på. Det finns

dels bloddopning, dels tabletter och sprutor. Det får mina

"efterträdare" tala om.

Åren 1983--1986 kom jag för första gången i kontakt med

amfetaminet. Första gången jag tog amfetamin sade jag högt till

mig själv att jag aldrig någonsin skulle gå på krogen igen och

bli full. Kroppen svarade på ett helt annat sätt på amfetaminet.

Jag kände mig världsvan, alert och totalt problemfri. Hunger-

och trötthetskänslor försvann. Det gick att träna enormt hårt.

Det gick att träna i tre timmar i ett sådant tempo att kroppen

slets sönder. Leder slets av från nyckelben. Ett bröstben slets

av vid ett träningspass. Jag gick till en läkare som gav mig sex

veckors tränings- och tävlingsförbud. Det förkastade jag helt.

Jag ville att han skulle ordinera kortison så att jag skulle

kunna genomföra tävlingar med den redan uppkomna skadan. Han

vägrade. Jag vände mig till nästa läkare. Han skrev ut

smärtstillande, som jag doserade upp till tio gånger högre.

Första gången jag var inblandad i en rättegång var 1986. Jag

hamnade i ett slagsmål med en kille som var lika gammal som jag.

Jag tänkte mig inte särskilt för och jag var stark. Det slag som

träffade killen gjorde att mellanörat och trumhinnan sprack. Han

fick en blödning mellan hjärnhinnorna och skallbasen, plus att

han krossade bakhuvudet i ett betonggolv. Två ambulansmän

hämtade honom och tog honom till akuten. När killen kom till

akuten sprutade hjärnvätska ut genom näsan på honom. Det är

kroppslig reaktion vid en blödning i huvudet. Killen låg i

respirator i åtta dagar.

Sedan blev det åtföljande rättegång. Jag blev dömd för grovt

vållande till kroppsskada, misshandel, betala 113 000 kr i

skadestånd och två års villkorlig dom. Två veckor efter domen

inträffade nästa sak. Jag slog av käken på fyra ställen på en

FN-löjtnant. Det blev en ny rättegång och ett nytt skadestånd,

osv. Så rullade det på.

Från början var det endast tänkt att steroiderna skulle vara

till för idrotten. Men dopning i tävlingssyfte innefattar så

mycket läkemedel. Allt som går att användas, använder man.

Som användare är man bara intresserad av effekt och bieffekt.

Det man har nytta av när man använder steroider i träningssyfte

är att kroppen återhämtar sig betydligt fortare än när man är

"ren" vid träning. Muskeln behöver efter hård träning i regel

minst 48 timmars vila. När man använder steroider halveras

tiden. Steroiderna motverkar nedbrytningen av kroppen under hård

träning, samtidigt som återuppbyggnadsprocessen går betydligt

fortare. Vid rätt kost, rätt träning, rätt mental styrka

utvecklas man i en snabbare takt än en kille som inte använder

steroider.

Jag kan lägga till fler bieffekter som har drabbat mig till

denna lista. Ni kan stryka hämmad tillväxt.

Förändrad blodfettssammansättning, personlighetsförändring,

leverskador, acne, sterilitet och bröstkörtelförstoring är

några av de symtom jag har drabbats av.

Steriliteten har gått tillbaka. Jag har en grabb som är tre år

i dag.

Personlighetsförändringar slog sig inte enbart in på

aggressiviteten. Jag blev även långtidsdepressiv i långa

perioder, framför mellan kurerna. Det blev enormt djupa dalar.

För mig blev det så att toleransen sjönk och impulsiviteten

slog över. Det behövdes inte speciellt mycket. Det räckte med

att jag inte hade lyckats ställa in termostaten på en brödrost

som jag hade fått i julklapp på rätt sätt. Det hoppade upp två

svarta brödskivor. Det räckte för att jag skulle knöla ihop

brödrosten. Det räckte med att bilen inte startade efter det att

jag hade bytt batteriet på ett felaktigt sätt. När bilen inte

startade slog jag en skruvmejsel genom framskärmen. Det var mitt

eget fel. Jag hade inte satt på tändkabeln på rätt sätt. För mig

var det små händelser som gjorde att jag använde mig av onödigt

mycket våld helt i onödan.

Jag har leverskador. När jag tog mitt senaste levertest för

8--10 månader sedan var levervärdena strax under gulsotsnivån.

De finnar man får när man använder steroider ömmar enormt

mycket. Det är ingen tonårsacne. Finnarna lägger sig som bölder

djupare under huden. När det går hål på dem rinner de och varar.

Det är lätt att få infektioner.

Vidare hade jag bröstkörtelförstoring. Jag märkte under

träningen att när jag lade ned stången slog den emot bröstet.

Det gjorde ont. Jag ringde till den kille i Uppsala som vi

anlitade och som trots allt var läkare. Jag frågade varför det

var så. Han berättade att steroider gör att kvinnliga hormoner,

östrogener, ökar i kroppen. Den delen påverkar bröstkörteln att

utvecklas på en man som hos en kvinna. För att stävja den

bieffekten använde jag till en början syrrans p-piller som en

form av östrogenblockerare till dess att läkaren kunde skicka

mig novadex, tomaxifen. Det är efterbehandlingsmediciner för

kvinnor med bröstcancer som har opererat bort brösten.

Jag använde först de s.k. ryssarna. Jag använde decca och

durabolin. Jag använde olika mediciner för att utvecklas inom

idrotten. Tvåmånaderskurerna slutade med att jag inte var ren

enda dag under tider på 7--8 månader, osv.

För att bota en bieffekt använde jag någonting annat för att

bota nästa bieffekt, osv., osv. Då var jag inne på anabola

steroider för män och djur. Jag använde smärtstillande för att

kunna träna med skador. Jag använde olika former av

amfetaminpreparat för att orka träna ytterligare även med

skador. Sedan var jag tvungen att använda andra mediciner för

att stävja bieffekterna i kroppen.

Det enda jag höll rätt på under tiden med steroiderna var

framför allt dopningskontrollerna. Eftersom det över huvud taget

inte fanns någon lag, behövde jag inte bekymra mig om polisen.

Men vid tävling var jag rädd för dopningskontrollerna. Där

försökte jag också smita undan. Det fanns ämnen som då kunde

användas för att dölja andra ämnen vid dopningstester. Då gick

det att använda medicinerna under ännu längre perioder, eftersom

man inte behövde avbryta kurerna före tävlingarna.

Steroiderna finns i ampuller. Någon kommer att visa hur

steroiderna egentligen ser ut. De som tillverkar hälsokost osv.

tar snabbt efter framför allt när det gäller steroiderna. De

levererar varorna i ampuller, precis som steroider. De döps till

synonymer av steroidernas namn: detamin, megabol, exterol,

hormoplex, anobolic activator osv.

Jag kan befinna mig i en högstadieskola och skall försöka

förklara för en kille i 15--18-årsåldern att ge fan i dessa

saker eftersom det kan bli ödesdigert för resten av hans liv.

Det är många som fastnar i inkörsporten. Men det går inte att

totalförbjuda, och det är egentligen inte heller det jag vill.

Men det är svårt att förklara för en kille som är 15 år som

väger nio kilo med moppehjälm och snus att han skall använda sig

av mer långsiktig träning och styra in honom på helt andra

ideal.

Från 1983 till häktningen 1991 hade det passerat enorma

mängder steroider genom mina fingrar och även stora mängder

amfetamin. Många tror att amfetamin är en skitig knarkardrog och

att folk ligger i rännstenen. Men den finns i stor utsträckning

bland kroppsbyggare och styrkelyftare, som använder sig av olika

preparat tillsammans med steroiderna. Det sker i större

utsträckning än vad folk tror.

Det är svårt att komprimera en två timmars föreläsning till 30

minuter. Jag hade tänkt ut en enorm mängd saker att säga, men

sedan blir det många hopp. Det är svårt att få samstämmighet i

det hela. De som vill ställa frågor får gärna göra det.

Jag har tre förslag. Under den tid jag satt i fängelse började

jag på eget initiativ att föreläsa i skolor. Det som gjorde att

jag fortsatte med föreläsningarna var att jag kom i kontakt med

en 14-årig kille som var fruktansvärt sliten. Det gjorde att jag

fortsatte med arbetet även efter det att jag kom ut ur

fängelset. Jag har under 1,5 år föreläst för ungefär 50 000

värnpliktiga, gymnasielever osv. om steroider. Under dessa 1,5

år har jag även skrivit en bok och gjort en film. Filmen är

tänkt att användas i skolorna för att informera målgrupperna

där.

På bilden ser ni de tre förslag jag har. Det är svårt att

genomföra denna föreläsning på det sätt jag är van vid eftersom

det är ett helt annat klientel här i dag.

Jag vill tacka för den tid jag har fått använda.

Ordföranden: Då ber vi att få tacka för inledningen. Vi

tänkte fortsätta enligt programmet, så vi vidgar i stället tiden

på slutet för frågor och diskussion. Då går turen till Bertil

Pettersson från Folkhälsoinstitutet. Varsågod!

Bertil Pettersson: Tack så mycket. Jag är också glad över

att få komma hit och presentera en del av vårt material.

Jag kommer att hålla mig till de försök till uppskattning av

missbrukets omfattning som vi har gjort. Det är viktigt att

påpeka att arbetet har gjorts tillsammans med CAN,

Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning som har

stor erfarenhet av enkätundersökningar av drogmissbruk i

samhället.

Hur stort är missbruket? De metoder vi har använt oss av

hittills handlar om extrapolering av tullens och polisens beslag

och det handlar om att genomföra enkäter.

Enkäter blir av nödvändighet riktade huvudsakligen till de

grupper man har en viss kontroll på, där det finns naturliga

samlingsplatser. Det är i första hand skolorna.

I den s.k. högstadieundersökningen, en drogvaneenkät som

genomförs av CAN varje år, har vi 1993 och 1994 haft med två

eller tre frågor om anabola steroider.

1993 svarade 1 % av pojkarna i årskurs 9 att de hade prövat

anabola steroider. Samma siffra, 1 %, kvarstod 1994. På vissa

orter, 1993 i Stockholm och 1994 i Kalmar och Karlskrona, har

fördjupade studier gjorts för årskurs 9. Flera klasser har

tagits med så att data för orterna Stockholm, Kalmar och

Karlskrona blir representativa. Vi tror att undersökningen

speglar sanningen. Det visade sig då att i Stockholm, Kalmar och

Karlskrona svarade 2 % av eleverna att de någon gång prövat

anabola steroider.

Man räknar schablonmässigt med att det är ca 100 000 människor

i varje årskull. Det betyder alltså 50 000 kvinnor och 50 000

män. Vi måste redan från början säga att detta är ett specifikt

manligt problem i Sverige i dag. Det är nästan uteslutande

pojkar som svarar att de har prövat eller använt preparaten i de

studier vi har gjort.

1 % innebär att ungefär 500 pojkar i årskurs 9 i Sverige säger

sig ha prövat. På vissa tätorter är det 2 %. Man behöver dock

veta hur många som bor i området för att kunna räkna ut hur

många pojkar det är fråga om.

Under en kort period har vi haft möjlighet att ställa några

frågor om anabola steroider i samband med att ungdomar testas

inför inskrivningen till värnpliktstjänstgöring. Där säger drygt

1 % (1,2 %) av dem som mönstrar att de har prövat anabola

steroider. Återigen har vi begränsade möjligheter till

fördjupningsfrågor och att följa upp frågorna. Det blir i

princip bara ja eller nej.

Under 1993 och 1994 genomförde CAN med hjälp av TEMO och SCOP

drogvaneundersökningar i större populationer, dels en i

åldersgruppen 18--24, dels en i åldersgruppen 18--59 år. I båda

studierna var de som hade prövat anabola steroider män, och i

båda studierna var de färre än 1 %.

Samtidigt innebär TEMO- och SCOP-undersökningarna att

individen är identifierad när han svarar, antingen genom ett

telefonsamtal eller genom att bli kontaktad på något sätt, en

muntlig intervju.

Vi skall väl också säga att en siffra som länge har varit

skrämmande kommer från den studie som genomfördes i Falkenberg,

bl.a. av Sverker Nilsson. Han är skolläkare i Falkenberg. Den

visar att ungefär 10 % av ungdomarna i åldersgruppen 15--16 år

säger sig ha prövat och använt anabola steroider. Det var hösten

1993 som den studien genomfördes.

Eftersom det jobb vi skall genomföra på Folkhälsoinstitutet

delvis måste baseras på vetenskaplig grund, är det naturligtvis

viktigt att vi så noga som möjligt försöker kartlägga den bild

vi möter och de problem vi har att tackla. Därför bestämde vi

1993 att försöka genomföra en så stor studie som möjligt av

missbrukets omfattning i de åldersgrupper vi då kunde nå. Det

blev i första hand gymnasieungdomar, alltså åldersgruppen 16--19

år.

Under våren 1994 genomfördes en omfattande enkätstudie på åtta

orter i Sverige. På de flesta av dessa orter omfattade studien

samtliga gymnasier. Där är resultatet representativt för hela

orten. Några orter, t.ex. Göteborg, har så många gymnasier att

vi bara har tagit stickprov.

Totalt tillfrågades närmare 10 000 elever. Vi använde oss av

en enkät som innehöll drygt 30 frågor. Jag tänkte nu presentera

några resultat från den enkäten.

I vårt fall, sett ur ett samhällsperspektiv, handlar det för

närvarande om anabola steroider och tillväxthormon.

Tillväxthormon har vi begränsat till just Genotropin, eftersom

många elever förväxlar tillväxthormon -- som jag tror är ganska

svårt att få tag i och som kräver injicering -- med t.ex.

kosttillskott som marknaden kring gym och vissa idrottsgrenar

översvämmas av. De svar som vi har fått av de elever som har

sagt att de har prövat tillväxthormon tyder på detta. Om jag får

tid skall jag tala mer om det här i slutet av mitt anförande, så

att ni förstår vad jag menar. Av den anledningen har vi alltså

bara tagit med dem som säger sig ha använt Genotropin. Eleverna

har själva angett namnet på det hormonpreparat som de har

använt. Då anser vi att de trots allt har en sådan kunskap att

de vet vad de pratar om.

Studien gäller både pojkar och flickor. Som jag sade omfattar

den nästan 10 000 elever. Det är elever i årskurs 1--3 i

gymnasiet. Det är alltså ungdomar som är 16--19 år. Det handlar

om åtta orter. 9 810 elever har varken använt anabola steroider

eller Genotropin. 128 elever har prövat anabola steroider men

inte Genotropin. 9 elever har använt både anabola steroider och

Genotropin. Ett litet antal, 6 elever, säger sig ha prövat

enbart Genotropin. Totalt har alltså 143 elever erfarenhet av

dopning.

Dessa elever delade vi, efter enkätens utformning, upp i två

grupper: de som har ringa respektive större erfarenhet av

dopning. När vi hade gjort den uppdelningen återstod 118 elever.

Att antalet sjönk beror på att alla elever inte hade svarat på

de följdfrågor som fanns i formuläret. Otroligt nog blev det 59

elever i varje grupp. 59 elever hade vad vi kallar ringa

erfarenhet. Det betyder att de har prövat någon enstaka gång

eller har tagit någon enstaka kur. Rainhold beskrev ganska väl

vad kurer i det här fallet handlar om, dvs. att man tar dessa

preparat systematiskt under en viss definierad tid. De som har

större erfarenhet har enligt vår definition tagit flera kurer

eller injicerat steroider eller tillväxthormonet Genotropin.

De 143 eleverna, som bara är pojkar, motsvarar 2,7 % av den

manliga delen av gymnasieeleverna. Baserat på dessa resultat har

alltså 2,7 % av pojkarna någon form av erfarenhet av anabola

steroider.

Vi kan titta litet på motiven till att man håller på med

dopning. De som har tagit steroider någon enstaka gång, någon

enstaka kur, hamnar således i den grupp som vi säger har ringa

erfarenhet. De som har tagit flera kurer och/eller injicerat

genotropin eller steroider har större erfarenhet. Det blev

alltså 59 elever i varje grupp. De fick svara på frågor om

motiven till varför de använde dopningspreparat. 29 % respektive

44 % i dessa två grupper svarade att de ville uppnå bättre

idrottsresultat. Att de skulle få snyggare kropp och större

muskler svarade 61 % respektive 69 %. Den orsaken dominerar. De

fick också uppge andra orsaker, och de angav ett antal skäl. Det

är faktiskt ganska kul att det skiljer sig mellan grupperna i

det här avseendet. De som sade sig ha ringa erfarenhet angav

oftast nyfikenhet som en orsak, att de hade blivit lurade och

påverkade av kompisar. De testade. Sedan lade de förhoppningsvis

av. Svaren från dem som hade större erfarenhet, från dem som

hade genomgått flera kurer och hade ett avancerat beteende

pekade tydligt på att det handlade om att nå snabba resultat och

att det också fanns konkurrensskäl. Sammanlagt blir dessa

siffror över 100 %. Det beror på att man naturligtvis kan ange

flera svarsalternativ i en sådan här enkät.

Något som visade sig vara mycket intressant och som faktiskt

stämmer väl överens med den bild som Rainhold gav är att man,

när man börjar med anabola steroider, snabbt hamnar i en cirkel.

Så småningom prövar man det mesta för att kompensera för

smärtor, trötthet och allt möjligt annat. Det framgår ganska

klart av den studie som vi har gjort.

Vi har ställt alkohol- och drogvanor mot dopningserfarenhet.

Vi har alltså tittat på andra drogvanor i relation till

ungdomarnas dopningserfarenhet. Den största gruppen på 5 217

pojkar -- nu pratar vi bara om pojkar -- har ingen erfarenhet av

anabola steroider och dopning. Sedan har vi de två grupper som

vi talade om förut, de med ringa erfarenhet och de med större

erfarenhet. Bland dem som inte har någon dopningserfarenhet

säger sig 7 % inte dricka alls. Det fanns ingen i gruppen med

ringa erfarenhet som inte också dricker alkohol. 3 % i gruppen

med större erfarenhet dricker inte alkohol. I båda grupperna med

dopningserfarenhet har drygt tre fjärdedelar druckit alkohol

under den senaste veckan. Det är betydligt fler än i den grupp

som inte har någon dopningserfarenhet.

Definitionen av storkonsumenter av alkohol är att de dricker

mer än en halv flaska sprit eller en flaska vin eller fyra

burkar starköl eller sex burkar folköl mer än två gånger per

månad.

De pojkar som säger sig ha dopningserfarenhet, framför allt de

som säger sig ha större erfarenhet, dominerar också i den grupp

som har en större alkoholkonsumtion. En fråga gällde hembränt.

Man kan förvåna sig över att konsumtionen av hembränt är så stor

som den är. Det är återigen en mycket stor skillnad mellan den

grupp ungdomar som inte har dopningserfarenhet och den grupp som

har ringa eller större dopningserfarenhet.

7 % i den grupp som saknar dopningserfarenhet säger sig ha

använt narkotika någon gång. I dopningsanvändargrupperna är det

upp till åtta gånger fler som också säger sig ha prövat

narkotika. Skillnaden framstår som mycket stor. Det kan vara

intressant att notera att de som har ringa erfarenhet av

steroider, dvs. de som har prövat steroider, också tycks kunna

pröva mycket annat men inte stanna i ett alltför tydligt

missbrukarmönster.

Jag kanske skall påpeka att frågan om hembränt gäller dem som

har konsumerat hembränt fem gånger eller fler under de senaste

tolv månaderna. Den frågan ställdes inte i Härnösand. Där hade

vi inte hunnit få med den, men på de andra orterna har vi ställt

den.

Det handlar också om andra medel. Många säger sig ha använt

koffeintabletter. Ett antal har använt efedrin. Återigen kan man

se den mycket tydliga förskjutningen mellan de elever som inte

har prövat dopning och de som har prövat dopning.

När vi påbörjade dessa studier tänkte vi oss att de som håller

på med anabola steroider naturligtvis skulle vara mycket

målmedvetna kroppsbyggare eller målmedvetna idrottsmän som har

ett syfte med sina liv som har med sundhet och hälsa att göra.

Tyvärr pekar våra siffror på att det inte verkar vara så. Vi

försökte leta efter någon sorts kärna i användargruppen, framför

allt bland dem som sade sig ha större erfarenhet av

dopningspreparat. I gruppen under vad som karaktäreriseras som

storkonsument hittade vi till slut tio som föll utanför ramen,

som hade ett sundare beteende än majoriteten. Det är alltså bara

tio personer i en grupp om 59 personer. Det här bekräftade

egentligen Rainhold i sin presentation. Han kanske inte talade

så mycket om alkohol, men han sade att de som håller på med det

här även använder mycket andra preparat.

Så här långt har vi kommit med våra enkätstudier. Det är

mycket svårt för oss att komma utanför de kretsar där det är

lätt att genomföra enkäter. De personer som är äldre än 19 år

vet vi inte så mycket om. Vi försöker nu utveckla strategier och

metoder för att undersöka hur stor användningen av steroiderna

är bland de personerna.

Den andra typen av studier som finns gäller extrapolering,

dvs. omräkning eller uppräkning av tull- och polisbeslag. De

beräkningarna har jag inte gjort själv utan sett i olika

tidningar och i olika litteratur. De skulle kunna räcka för

årsbehovet för mellan 50 000 och 150 000 användare. Det är en

teoretisk uppräkning av beslaget.

Vi utgår från att det fortfarande handlar om män. Detta är ett

specifikt manligt problem. Om vi lägger oss i mitten, vid

100 000 användare, och på åldersgruppen 15--39 år, skulle det

motsvara 6,6 % av den manliga befolkningen i den åldersgruppen.

Det är alltså en ganska stor andel. Om vi går ner fem år i

årsklasserna -- SCB har ju indelat sin statistik i

femårsintervaller -- och tittar på åldersgruppen 15--34 år

finner vi att det motsvarar 8,3 % av den manliga befolkningen i

den åldersgruppen. Om vi baserar oss på dessa siffror betyder

det att i princip var tolfte man i åldersgruppen 15--34 år är

steroidanvändare.

Vi kan för närvarande inte säga vad som är helt sant och helt

fel. Det går inte. Det håller inte materialet för. Jag tror dock

att gymnasiestudien är representativ för hur det ser ut i

åldersgruppen 16--19 år i dag, men i fallet med extrapolering

har vi kanske pekat på en annan ytterlighet i fråga om dem som

är äldre än 19--20 år. Där kan enligt dessa siffror missbruket

vara ganska omfattande. Det här är ett sätt att få reda på det,

men vi skall naturligtvis också försöka hitta andra sätt.

Jag skall avsluta med att litet kortfattat nämna vad pojkarna

missleds av och som kanske gör att de svarar fel, framför allt

när det gäller tillväxthormoner, i våra enkäter. Rainhold var

inne på detta. Det finns annonser om olika preparat, s.k.

kosttillskott, i många kroppsbyggartidningar. De finns också i

en hel del magasin och tidningar som finns i idrottssammanhang

och i andra sammanhang. Det ligger naturligvis en stor sanning i

att man blir vad man äter. Det är bara det att det i dessa

annonser inte handlar om mat utan om en mängd olika

kosttillskott. Man drar nytta av en namnlikhet. Gamma bolic

låter t.ex. förvillande likt anabolic. Sterobols låter

förvillande likt steroids.

Om preparatet sterobols skulle leva upp till vad man utlovar

är det kriminellt att sälja det, enligt lagen om förbud mot

vissa dopningsmedel. Så här står det om preparatet: Det är ett

växtextrakt med anabol verkan. Det innehåller smilax som

stimulerar kroppens egen produktion av testosteron. Det

innehåller betasistosterol som stimulerar kroppens produktion av

tillväxthormon.

Enligt lagen om förbud mot vissa dopningsmedel är sådana

preparat som påverkar den endogena produktionen av såväl

testosteron som tillväxthormon förbjudna.

Jag tror att jag stannar där. Tack!

Göran Isacsson: Jag tänkte börja med att ge en mycket kort

fysiologisk bakgrund.

Missbruk av anabola steroider innebär missbruk av hormoner.

Anabola steroider, manligt könshormon, verkar genom att det går

in i cellerna och påverkar hur cellerna läser av DNA. I

fosterlivet gör testosteron att ett manligt embryo utvecklas

till ett pojkfoster. Framför allt påverkas könsorganen och

hjärnan, så att en pojke vid förlossningen föds i en pojkes

kropp och med en pojkes beteende. Pojkar och flickor har sedan

fram till puberteten ungefär lika stora halter av testosteron

eller manligt könshormon. Vid puberteten ökar pojkens

testosteronproduktion i testiklarna, så att den blir tio gånger

så stor som hos flickorna. Det leder till att pojken blir en

man. Könsorganen påverkas och behåras. Pojkarna får finnar och

muskeltillväxt, och det blir en psykisk förändring som är

välkänd för alla.

Vid missbruk av anabola steroider blir det så att säga en

tredje testosteronchock för mannen. Än så länge har vi en

relativt fragmentarisk kunskap om vad det innebär. Men med tanke

på vad vi vet om testosteronets inverkan i fosterlivet och vid

puberteten, som är genomgripande förändringar hos mannen, tror

jag att man kan förstå att de hundrafaldiga överdoser som sker

under missbruk kan få genomgripande konsekvenser.

Jag skall fortsätta med att prata litet om fysiologi (bild 1).

Testosteron tillverkas hos mannen i testiklarna. För att det

skall tillverkas krävs ett annat hormon som kommer från hjärnan,

nämligen LH. Det är samma hormon som ökar väldigt hos kvinnorna

vid tiden för ägglossning och då kan ge vissa besvärande

psykiska symtom. Som svar på LH producerar testiklarna alltså

testosteron. När testosteronet kommer upp i hjärnan känner

hjärnan det, märker när det är tillräckligt mycket och minskar

då på LH.

Det som händer när man tillför testosteron eller någon annan

anabol steroid utifrån är att hjärnan känner att det är

tillräckligt mycket eller alldeles för mycket och stänger av

LH-tillförseln och därmed testiklarna, som efter ett långvarigt

missbruk av anabola steroider kan krympa ihop till en

förpubertal pojkes testikelstorlek. Därav uppkommer sterilitet

och ett beroende av en kontinuerlig tillförsel utifrån av

testosteron för att man skall känna sig som en man.

Då kommer jag in på vad detta får för medicinska biverkningar.

Jag är psykiater. Därför skall jag bara mycket kort gå in på det

somatiska (bild 2). Det är känt att användningen ger

leverskador. Det finns helt klart ett samband med godartade

levertumörer. Det är mera tveksamt om användningen också kan ge

levercancer. Blodfetterna påverkas så att de farliga fettsyrorna

ökar och de goda fettsyrorna, som ni säkert har hört talas om,

minskar. Därav accelererar arteriosklerosen, åderförkalkningen.

Personer som är mellan 20 och 30 år kan få hjärtinfarkter.

Sannolikt kan åderförkalkningen också ge psykiska förändringar.

Vi har hört om acne och gynecomasti -- bröstkörteltillväxt hos

män. Vi har hört om sterilitet och epifysslutningar, dvs. att

man, om man börjar med dopning innan puberteten är genomlevd,

blir kortare till växten än vad man var ämnad att bli.

Kvinnor som använder dopningspreparat blir viriliserade. De

får manligt håravfall, skäggväxt, clitorisförstoring och

basröst. Det är irreversibla förändringar.

Jag skall nu ta upp psykiska biverkningar (bild 3). Man kan få

ökad aggressivitet, ökad irritabilitet, ökad sexualdrift och

affektiva psykoser. Jag kommer att gå in på det i detalj senare.

Man kan få hallucinationer, paranoia, och kan bli beroende.

Beroendet är minst belagt, men det finns starka indikationer som

pekar på det.

Det typiska är att man under pågående missbruk av anabola

steroider utvecklar ett maniskt syndrom (bild 4). Man får en

stegrad självkänsla. Man kan känna sig världsbäst, osårbar och

som en övermänniska. Man är störst, bäst och vackrast. Det

uppstår en ökad irritabilitet, överaktivitet, träningsfixering

och ett minskat sömnbehov. Man kan träna hela natten. Man får en

ökad sexuell libido och potens, och ur olika aspekter blir man

omdömeslös. Detta är generellt för ett maniskt syndrom inom

psykiatrin. Det är precis detta som kan framprovoceras. Vi kan

gå in på detaljer sedan.

Om man förenklar kan man säga att depressiva symtom är

motsatsen till maniska syndrom. De är, som Rainhold sade,

vanliga i abstinensfasen, men de kan också komma under pågående

missbruk. Då är det vanligt att man kryddar med litet amfetamin

och annat som håller den maniska sidan gående. Depression

innebär sänkt självkänsla, skuldkänslor för sådant man har

gjort, förtvivlan över förlust av muskelmassa och förlust av den

härliga omnipotenskänsla som man tidigare hade. Man känner

hopplöshet och får självmordstankar. Man kan t.ex. känna

hopplöshet inför att man är beroende av dessa steroider för att

må bra samtidigt som man efter några kurer märker att

steroiderna gör en illa (bild 5).

Man drabbas av sänkt libido, impotens, trötthet och

likgiltighet. Man känner sig som en hundraårig gubbe. Det är

inte så roligt att känna sig sådan om man är 20--30 år, men så

känner man sig utan testosteron i kroppen. Man kan också ha mer

allvarliga symtom, men jag skall inte göra någon rangordning.

Man kan få schizofreniliknande symtom (bild 6). Det finns

beskrivet i litteraturen. Jag har själv träffat en kille som

plötsligt, efter ett mycket intensivt missbruk och efter ett

halvårs abstinens, fick en hallucinos som till alla kvaliteter

tydde på en hjärnskada. Han fick lyckoupplevelser och kontakt

med Gud. Eftersom han var utvald kände han att djävulen var

efter honom. Fortfarande två år efteråt är han ett terapifall.

Tidigare var han en intelligent, frisk och sympatisk ung man.

Jag sade att beroendet är det som är minst belagt. Men man

känner ett intensivt välbefinnande under pågående missbruk och

ett kraftigt illabefinnande under abstinens. Dessa känslor är

naturligtvis en motor för en beroendeutveckling. Man kan iaktta

att allt mer tid går åt till att finansiera detta missbruk. Det

blir ett ekorrhjul. Det ter sig som ett beroende. Definitionen

på ett beroende är att man inte slutar trots uppenbara negativa

konsekvenser, kroppsligt, psykiskt och socialt (bild 7).

Jag skall komma in på våldsaspekten. Den är helt klart knuten

till det maniska syndromet. Det finns ett flertal publicerade

fallberättelser i vetenskaplig litteratur (bild 8). Det finns

mängder av anekdoter. En handlar om en kille, som råkar ha en

frisk enäggstvilling. Han är stadgad, har arbete och familj. Han

började med anabola steroider. Både han och hans tvillingbror

tränade sedan många år styrkelyft, men den ene brodern började

alltså med steroider. Efter sju månader visade han dessa maniska

symtom med irritation, storhetsvansinne, förföljelsemani, dvs.

paranoia, och hallucinationer. En dag började han grubbla över

en trivial kommentar som han hade fått på en bensinmack av ett

affärsbiträde. Han kände sig på något mystiskt sätt nedvärderad

av den banala kommentar som han hade fått. Han grubblade hela

natten och kom in i någon form av rus. Nästa dag tog han med den

här kvinnan under pistolhot. Så småningom sköt han henne i

ryggen. När han sedan satt i fängelse blev han deprimerad. Han

kom in i abstinensfasen och återgick sedan till sitt normala

tillstånd där, inom parentes, tvillingbrodern hela tiden hade

befunnit sig.

Stimulerad av dessa erfarenheter började man göra

uppföljningar av kroppsbyggare (bild 9). Man frågade om de hade

använt anabola steroider. Sedan intervjuade man dem. Det visade

sig då att sammanlagt en tredjedel hade haft psykotiska

sjukdomstillstånd eller enstaka symtom, t.ex. hallucinationer,

förföljelsemani och vanföreställningar.

Samma grupp tittade också speciellt på våld mot kvinnliga

partners. Jag skall redovisa deras slutsats:

"These findings support the anecdotical evidence that wives

and girlfriends of AAS users may be at risk of serious injury

from users while they are on drug. Thus AAS users may impose

risks not only to the user, but also to the women close to

them."

Olika fall och sådana här intervjuer är ju inga vetenskapliga

bevis. Ett vetenskapligt bevis kräver så att säga ett

experiment. Det har gjorts en sådan studie som publicerades i

den amerikanska läkartidningen (JAMA) 1993 (bild 10).

Den här typen av experiment innebär stora etiska svårigheter,

eftersom det inte är några läkemedel som man prövar, utan det

motsvarar att pröva radioaktiv strålning eller liknande, vilket

man inte kan göra på friska försökspersoner. Men man genomförde

i alla fall detta i en mycket blygsam skala med försökspersoner,

som var friska och frivilliga män. De var inte "bodybuildare"

och hade inte heller någon psykisk sjukdom eller något missbruk

i bakgrunden. Dessa personer fick varje dag sex tabletter. De

undersöktes av psykologer, sjuksköterskor och läkare tre gånger

om dagen. Under de första tre dagarna fick de placebo. De

följande tre dagarna fick de 40 mg metyltestosteron att inta

genom munnen. Det kan sägas vara den maximala fysiologiska dosen

om man använder detta som ett läkemedel för någon som t.ex.

saknar testiklar. Sedan gav man under ytterligare tre dagar en

sexfaldig överdos. Det var så att säga den kompromiss man gjorde

med tanke på etiken. Detta gjordes i mycket blygsam omfattning,

satt i relation till det som vi hörde Rainhold Gustavsson

berätta, hundrafaldiga överdoser under åratal. Efter sexfaldig

överdos under tre dagar gavs placebo.

Under de tre dagarna med högdos inträffade ett fall av manisk

psykos hos en tidigare fullt frisk man, ett fall av hypomani --

alltså en nästan manisk psykos -- och ett fall av fullt

utvecklad depression. Mellan dessa dagar och dagarna med placebo

kunde man för hela gruppen uppmäta statistiskt signifikanta

skillnader i variablerna: eufori, energi, libido, irritabilitet,

humörsvängningar, våldsimpulser, vrede, distraktibilitet,

glömska och förvirring.

Studien som ju är helt konsistent med anekdotiska rapporter

och fallserier och som i och för sig också är konsistent med

medicinskt sunt förnuft -- man har ju gjort många tester med

råttor -- får anses visa att anabola steroider med stor risk ger

psykiska biverkningar såsom fullt utvecklad psykisk sjukdom.

För ett våldsbrott krävs det dock mycket annat än psykisk

sjukdom. Jag vill helt kort visa en modell (bild 11):

Det hjärnlika föremålet skall symbolisera en individ som

riskerar att begå ett aggressions- eller våldsbrott. Alla

våldsimpulser som vi människor får försöker vi att hålla ifrån

oss med något slags impulshämning. Våldsbrott är som regel

impulsgenombrott. Jag kommer att gå in på

impulshämningsfunktionen litet grand. Aggressivitet är en

variabel -- man kan känna sig förbannad. Helt klart kan anabola

steroider öka den variabeln. Tolkningen av verkligheten kan

personlighetsmässigt vara litet snedvriden -- man kan vara litet

paranoid, sensitiv, snarstucken och lättstött. Men steroiderna

kan också öka sensitiviteten. Ju lättare man blir stött, desto

lättare leder det till våldsbrott.

Har man normen, vilket de flesta har, att man inte skall slåss

och lösa konflikter med att slå på käften, så gör man kanske

inte det. Men har man normen att det är tufft och schyst att slå

någon på käften så ökar naturligtvis risken för att man gör det.

Det finns väl all anledning att tro att åtminstone stora grupper

användare av anabola steroider tillhör en subkultur där våld är

glorifierat.

Jagstyrka är den repertoar man har att möta kränkningar och

motgångar med. Om man har svag jagstyrka och

personlighetsstörningar så är man mer missbruksbenägen. Jag

tycker att Bertil Petterssons data på ett utmärkt sätt visade

att missbrukare av anabola steroider ofta också har annat

missbruk på grundval av en bristande jagstyrka.

Men om alla dessa faktorer samverkar och det blir en impuls

för aggression så finns det också någonting med impulshämning,

som jag nämnde, nämligen serotoninsystemet i centrala

nervsystemet (bild 12). Det är ett hämmande neuronsystem, dvs.

det hämmar impulser. Särskilt rättsmedicinarna vet att det finns

människor som har en avsevärt lägre serotoninfunktion i hjärnan

än majoriteten. Dessa människor är överrepresenterade bland

människor med impulskontrollstörningar, bland aggressiva, bland

deprimerade, självmördare, dråpare -- att säga mördare vore rätt

om man avser ett överlagt mord, men i det här fallet handlar det

om att slå ihjäl någon i hastigt mod -- och även mordbrännare

och alkoholister. Egentligen är detta en mycket sårbar grupp som

uppgår till en relativt hög procent av befolkningen, beroende på

var man sätter gränsen.

Min poäng är att ett svagt serotoninsystem lättare kan leda

till impulsgenombrott. Det förklarar varför vissa missbrukare

begår våldsbrott medan andra inte gör det.

Andra riskfaktorer är naturligtvis annat parallellt missbruk,

t.ex. alkohol som vi alla vet ger minskad impulshämning -- man

ger i högre grad efter för den impuls man får än vad man gör

annars. Annat narkotikamissbruk -- cannabismissbruk -- ger

förändrad verklighetsuppfattning, dvs. förändrad tolkning av

omvärlden. Detsamma gäller amfetamin. Extacy ger minskad

impulshämning genom påverkan av serotoninsystemet (bild 13).

Det värsta scenario som kan inträffa är alltså en missbrukare

av anabola steroider tillsammans med annat missbruk såsom

amfetamin eller alkohol som har fått en övertygelse av

förföljelse. Han har en personlighetsstörning och låg

impulskontroll, dvs. låg tolerans för frustrationer och

provokationer etc. Han kanske rent av har en våldsideologi,

t.ex. skinheadsideologin. När alla dessa faktorer sammanfaller

finns det säkerligen en mycket stor risk för våldsutbrott (bild

14).

Sammanfattning: Anabola androgena steroider har en stor

individuell variation av psykiska effekter som spänner från en

lätt eller kanske t.o.m. önskad stegring av aggressiviteten till

en fullt utvecklad psykisk sjukdom med eller utan patologiskt

aggressivt beteende. Detta kan bero på konstitutionella

faktorer, subkulturella faktorer och annat missbruk (bild 15).

Ordföranden: Vi fortsätter hearingen och jag skall be att

få överlämna ordet till kommissarie Eva Brännmark från

Rikspolisstyrelsen.

Eva Brännmark: Låt mig börja med att säga att vi från

Rikspolisstyrelsen välkomnar det initiativ till en utredning som

regeringen har tagit. Vi har faktiskt själva redan för ett par

år sedan i redovisningar som vi har gjort till

Justitiedepartementet och Socialdepartementet tagit upp det

angelägna i att man får till stånd en straffskärpning på området

med dopningsmedel.

Vi har kunnat se att knytningen till narkotika har varit

ganska stark. Vi har kunnat konstatera att det är mycket stora

pengar i omlopp på den här marknaden. Det är stora förtjänster

och straffen är mycket låga. Straffvärdet gör att de

polismyndigheter som har att handlägga den här typen av brott

inte precis högprioriterar detta område.

Det kan ha att göra med ett par olika saker. Dels att man inte

har så goda kunskaper på området, vare sig på åklagarsidan eller

på polissidan, dels att straffvärdet är så lågt att man

prioriterar annan typ av brottslighet före detta.

Vi hör litet då och då talas om att beslagen skall vara en bra

värdemätare på hur man skall se på den här typen av

brottslighet. Jag vill varna litet för att man fäster alltför

stor tilltro till beslagen. Visst skall man ta hänsyn till dem.

Men i mycket stor utsträckning är både tull- och polisbeslagen

en värdemätare på hur stora insatser man gör för att komma åt

den här typen av brottslighet.

Om vi tittar på vad som har gjorts från polisens sida under de

senare åren finner vi att vi har haft ett mycket gott samarbete

med Riksidrottsförbundet. De har ställt upp och genomfört mycket

utbildning för polis, åklagare och andra myndighetspersoner. Det

är åtskilliga hundra, om de inte till och med kan räknas i

fyrsiffriga tal, som har fått utbildning genom

Riksidrottsförbundets försorg. Det var de som inledningsvis satt

inne med de bästa kunskaperna på det här området.

Vi har försökt att uppdatera oss själva och vår egen personal

så gott vi har kunnat. Sedan drygt två år tillbaka har vi

regionala kontaktmän i narkotikafrågan i varje län i hela

landet. De har ett regionalt ansvar. Vi tar in dem centralt och

uppdaterar dem två gånger om året. Det är personal från polisen,

tullen, kriminalvården och socialtjänsten. Sedan skickar vi hem

dem för att i första hand naturligtvis uppdatera den egna

personalen, men också andra myndigheters personal och

organisationer m.fl.

Framför allt tull och polis, men även de andra

representanterna, gör många förebyggande insatser genom att vara

ute i skolorna och tala med ungdomar på alla nivåer, beroende på

hur man har gjort uppläggningen i de olika delarna av landet. En

stor del av ungdomarna i skolorna, föräldrar, lärare,

organisationer, arbetsgivare och faktiskt även arbetsplatser,

får den här typen av information. Där det finns

militärförläggningar vet jag att man också är ute på dem och ger

information.

Trots detta vet vi att man både på polis- och åklagarhåll

anser att man får för litet kunskap runt dopningsproblematiken.

Det gäller framför allt utredningsdelen. Rent allmänt har

informationen runt dessa frågor gjort att kunskapen börjar bli

relativt hyfsad. Men just när det gäller hur man skall driva en

utredning, hur man skall driva en spaning, hur man skall komma

någon vart med detta hör vi många gånger att man behöver få mer

råd och vägledning. Vi har för avsikt -- det är bara det att

tiden inte riktigt har räckt till för oss -- att uforma någon

sorts checklista över vad polismännen skall tänka på i samband

med sådana här utredningar. Vi har också tänkt att det skall

vara en checklista som ger vägledning i djungeln av preparat av

olika slag. Det finns en del sådant material som vi har

tillgängligt och som faktiskt också har gått ut via de regionala

kontaktmännen. Men betydligt mer kan göras på det området.

Arbetet gentemot gymen är något som prioriteras mycket ute i

landet, särskilt bland kontaktmännen. På många områden har man

tillsammans med Riksidrottsförbundet m.fl. lyckats få till stånd

överenskommelser om att utföra tester. Men det finns dess värre

ett antal gym som inte vill ansluta sig. För att kunna komma

till rätta med dem behöver kanske mer resurser tas i anspråk.

Det finns också personer som har gått på gym, som har anslutit

sig till dopningskontroller, vilka av olika anledningar inte

vill vara kvar efter det att man infört tester. De behöver också

fångas upp. Vi har fått indikationer på att de många gånger går

vidare till privata gym och till arbetsplatser där det kanske

finns utrustning som gör att man kan träna litet mer aktivt i

samband med att man använder sig av sådana här preparat.

De indikationer vi har fått tar vi på största allvar. Vi

tycker att det finns all anledning att gå vidare och göra

någonting åt detta. Men det är som ni förstår inte helt lätt.

En annan viktig grupp som man behöver ta tag i finns på

militärsidan. Jag vet att de militära myndigheterna gör en hel

del på den här fronten. Men frågan är om det inte går att göra

ännu mer genom att t.ex. ge befälen en utbildning som gör att de

enklare kan se när någonting inte står riktigt rätt till eller

när det kommer indikationer på att den här typen av missbruk är

på gång inom någon militärförläggning.

Vi tror också på information till företagare, eftersom det ger

möjlighet att fånga upp dem som går på privata gym eller till

företagens egna gymnastiklokaler. Där finns många gånger mycket

bra utrustning, och den tillgodoser kanske det som är

nödvändigast för dem som går på anabola steroider. Jag tror att

företagare är en ganska tacksam grupp och ganska enkel att komma

i kontakt med. Det är kanske inte något som i första hand är en

uppgift för oss, även om vi redan sysslar med detta i viss

utsträckning, utan kanske mer någonting som bör tas upp inom

ramen för t.ex. Folkhälsoinstitutet.

Det finns en intressant studie som gjordes i Karlskrona för

snart ett år sedan. Det var en polisman som gjorde en

dopningsutredning. Det var ett 25-tal personer som hade

anknytning till den utredningen. Han följde upp alla dessa och

gjorde "slagningar" på dem. Det visade sig att nästan hälften

var dömda för eller under utredning för våldsbrott. De var

misstänkta för sådana brott.

Jag är säker på att om man skulle göra motsvarande

undersökningar -- det kan mycket väl göras inom ramen för

vetenskapliga studier från annat håll än nödvändigtvis polisen

-- skulle man få ytterligare befäst att det finns ett samband

mellan våldsbrott och anabola steroider, dopningsmedel.

Ute på Polishögskolan har vi nu ett narkotikacentrum där

mycket av utbildningen av poliserna bedrivs. All utbildning som

sker där och som har samband med narkotika tar också upp

dopningsproblematiken. Alla polismän som av någon anledning går

en kurs och hamnar på narkotikacentrumet får med automatik

utbildning och information runt dopningsfrågor också.

Vi har tillsammans med Folkhälsoinstitutet också tagit upp

frågan om man kanske skulle göra någon mer djupgående forskning

på detta område. Jag vet att detta kommer upp på nästa möte som

vi har i Nationella samrådsgruppen i maj månad.

Något som kunde vara intressant är att göra en total studie av

alla döda inom en viss åldersgrupp för att se i vilken

omfattning de har dopningsmedel eller narkotika i kroppen. Detta

är lika intressant för narkotikasidan. Att alla som kommer in

för att de gjort sig skyldiga till våldsbrott också kan bli

föremål för en särskild studie kan vara av intresse.

Det går att avidentifiera alla de här uppgifterna. Som jag ser

det är inte personuppgifterna särskilt intressanta i första

skedet, utan det handlar mer om att man får se omfattningen. Men

jag har en känsla av att det kommer att kräva ett medgivande av

regeringen för att man skall få göra proverna på det här sättet

och för att man skall få ha en särskild form av

utfrågningsformulär som är i händerna på rättsläkare eller

kanske till och med hos polisens utredare.

Detta skulle kunna ge oss ett underlag för hur

dopningsproblematiken egentligen ser ut i det här landet i dag.

Vi kan sedan titta på varifrån alla de här dopningsmedlen

kommer. Jag har med mig en medarbetare från Rikskriminalpolisens

kriminalunderrättelseenhet, Gunnar Hermansson. Han kommer att

presentera statistiken efter mitt inlägg.

Det här är i första hand statistik som är sammanställd av

tullen och den visar varifrån dopningsmedlen kommer till Sverige

i dag. Länder som är aktuella är Holland, Thailand, Spanien,

Tunisien, Kanarieöarna, Grekland och en del kommer via de

nordiska länderna. En hel del kommer från öststaterna, från

Estland och Polen. Vi vet om att det finns ett överskott på

sådana här preparat inom öststaterna. Vi vet att t.ex. efedrin

är mycket tillgängligt i baltländerna och i Ryssland. Detta

oroar oss en del, det kan jag säga.

Jag har också haft förmånen att få träffa en hel del människor

från USA. Jag har varit där vid flera tillfällen. Polismän på

federal nivå, men även på lokal och regional nivå, säger att

dopningsmedel, särskilt anabola steroider, är ett mycket stort

problem. Det finns de som till och med jämställer detta med de

narkotikaproblem man har.

Avslutningsvis hoppas jag att Dopningsutredningen skall göra

ett bra jobb, att den skall komma fram till att straffsatserna

för dopningsbrott bör jämställas med narkotikabrotten och att

även det egna bruket borde kriminaliseras. Det där var ett

önsketänkande. Jag hoppas att ni kommer fram till samma

slutsatser som vi har gjort på Rikspolisstyrelsen tidigare.

Med detta lämnar jag ordet till Gunnar Hermansson som

presenterar statistiken som den ser ut i dag.

Gunnar Hermansson: Jag tjänstgör alltså på narkotikaroteln

vid Rikskriminalens underrättelsetjänst. Vi har på

Rikskriminalen i huvudsak inte varit engagerade i den operativa

bekämpningen av dopningsbrott förrän helt nyligen.

I december förra året startades ett samarbetsprojekt, ett

dopningsprojekt, mellan tull och polis i Norden. Tullen i Norden

hade redan under 1993 börjat ett samarbete. Men fr.o.m. december

1994 ingår både polis och tull enligt PTN, som betyder

polis--tull-samarbete i Norden, i detta projekt.

Deltagare är alltså polis och tull från centrala enheter i de

nordiska länderna utom Island. Svenska polisens representanter

är alltså Rikskriminalpolisen, där jag själv sedan två och en

halv månad ägnar heltid åt det här arbetet. Det är ganska kort

tid, men jag har varit i kontakt med en del polismyndigheter,

och det visade sig bl.a. att kunskapsnivån är mycket ojämn. Den

är egentligen ganska låg, åtminstone vad gäller olika

dopningspreparat och vad som går in under lagen om förbud mot

vissa dopningsmedel.

Jag kan också understryka det Eva sade, att det bedrivs mycket

litet aktivt spanings- och utredningsarbete mot dopningsbrott på

grund av att handläggningen av dessa brott är förlagd till

narkotikarotlarna där man naturligtvis prioriterar

narkotikabrott.

Jag har en bild över statistiken. Den visar den officiella

statistiken och den får vi från ett dataregister som heter

Beslags- och analysregistret. Detta register kom till på

80-talet för att registrera narkotikabeslag som görs av tullen

och polisen i Sverige. Efter hand har det kompletterats med

dopningspreparat. Det är bara polisens beslag som läggs in i

detta register.

Jag kan säga att de siffror vi har i dag inte överensstämmer

med verkligheten. Jag har t.ex. märkt att rutinerna för

uppdatering i dag är mycket olika ute i landet. En del preparat

uppdateras aldrig. Andra läggs fel. De registreras som

läkemedel. Man registrerar ibland kosttillskott, som vi kunde se

tidigare. Det är snarlika ämnen. Därför representerar inte

siffran från polisen verkligheten. Jag har dessutom fått lägga

ihop tabletter och ampuller, vilket är helt missvisande. Vi kan

inte särskilja det i statistiken som det är i dag.

Förhoppningsvis skall det bli bättre under året.

Tullens beslag är mer säkert. Den statistiken sammanställs

centralt och manuellt på Generaltullstyrelsen efter

inrapportering av beslag. Men fortfarande måste vi göra en

större uppdelning, för styrkekvaliteten skiljer sig väsentligt

mellan tabletter och ampuller.

Ordföranden: Vi tackar Eva Brännmark och Gunnar Hermansson

för detta. Nu går ordet till professor Jovan Rajs från

Rättsmedicinska avdelningen i Stockholm.

Jovan Rajs: Herr ordförande, mina damer och herrar! Vi

rättsmedicinare har till uppgift att serva statliga myndigheter

och medverka vid undersökningar av dödsfall där man misstänker

annat än naturlig död, dvs. att det rör sig om

olycksfallssjälvmord, mord eller felbehandling. Till dessa fall

hör också de fall där man får uppgift om missbruk av alkohol,

droger och eventuellt tabletter.

Här i Stockholm har vi under ett år utfört ungefär 1 600

sådana obduktionsundersökningar. Dessutom har vi under de

senaste åren utfört ca 500--600 s.k. levande undersökningar,

dvs. undersökningar av personer som har blivit indragna i olika

brottmål som offer eller som misstänkta gärningsmän. Det kan

röra sig om våldtäkt, rån, mordförsök eller incest.

Vad beträffar anabola steroider -- här vill jag visa vårt

material -- observerade vi vårt första fall 1983, samma år som

Rainhold nämnde att han började med sitt missbruk. Det var en

ung kille, 19 år gammal, som mördade sin kompis med 30 knivhugg.

Vi var mycket förvånade därför att vi visste att sådana

våldsfall förekommer vid psykiska sjukdomar och vid svartsjuka.

Men då hade ingen nämnt för oss något sådant som anabola

steroider.

Sedan kommer några andra fall under 80-talet. Det rör sig om

grov misshandel. Någon slänger ut sin flickvän från balkongen

och lämnar henne liggande på marken. Någon slår sönder saker och

ting, slår också människor eller antänder lägenheter och hus.

Så småningom ökar antalet fall. Faktiskt har vi haft

ytterligare fall där vi misstänkte missbruk av anabola steroider

i samband med våldsbrott. Men polisen har av olika anledningar

inte tagit blodprover. Vi själva visste inte hur viktigt något

sådant faktiskt kan vara. Sedan har dessa fall försvunnit. Våra

vänner från polisen har pensionerats, de misstänkta har blivit

dömda på olika grunder och sitter nu i Norrköping, eller så har

de blivit frikända. Kontakten med dem har upphört.

Så småningom ökar antalet fall, och i synnerhet när jag till

slut får en duktig medarbetare, Ingemar Thiblin, får vi litet

större chans att samla fall. Här kan jag visa 1993--1994 och nu

är vi inne på 1995.

Vad är det för typ av fall som vi observerar? Det rör sig om

mord. Vissa fall är kända i amerikansk litteratur under

begreppet Roid Rage, som faktiskt är en förkortning för

begreppet Steroid Rage eller raseri framkallat av steroider. Det

är sådana människor som blir plötsligt arga, som kastar någon

genom ett fönster ut på gatan, som trampar ihjäl någon eller som

tar en kniv och tilldelar någon 30 knivhugg. Här finns inte bara

mord, utan även mordbrand och rån. Detta är känt i den

medicinska litteraturen -- det finns faktiskt enstaka fall

beskrivna, men inte några större studier.

Vi har också observerat en annan typ av beteende. Det handlar

inte bara om dem som hamnar i en Roid Rage-situation, utan det

finns människor som är kalla och lugna och plötsligt ger sig

rättigheten att dödsdöma och till och med avrätta någon. Det är

mycket kallsinnigt. Ett sådant sätt kallar vi nu för en typ av

övermänniska eller Terminator.

Vi har noterat inte bara de som dödar och misshandlar folk,

utan vi har plötsligt observerat en annan typ. Vi har någon gång

fått undersöka människor som har varit indragna i rån, för att

se om de verkligen har några skador t.ex. små skärsår som kan

uppkomma, om något fönsterglas har krossats. Då ser vi att de är

litet annorlunda psykiskt. När vi undersöker dem kroppsligt

finner vi att de också har spår efter användandet av anabola

steroider. Vi kallar dem för Sturmschnapsgruppen, för de

påminner litet grand om när man i gamla tider gav snaps till

militärer för att de skulle kunna storma en svårintagen

skyttegrav. När man får litet snaps kan man faktiskt storma.

Detta märks hos rånarligor. Det finns ligor som heter

Uppsalaligan, Ringligan och en del andra ligor. Polisen känner

bättre till dessa fall. Här radar vi bara upp våra absolut säkra

fall.

Förresten kan man nämna att vi här också har uppgifter om att

man har använt anabola steroider i samma syfte under andra

världskriget och även under Afghanistankriget. En del tyska

militärer och sovjetiska soldater har fått anabola steroider i

små doser för att de skall vara litet kaxigare, litet mer

aggressiva.

Vi har också en annan typ av människor där vi märker

användandet av steroider. Det är de som vill stärka sig. Vi har

här bara ett säkert dödsfall. Det var en heroinist. Men vi har

faktiskt sett flera sådana fall. De är svåra att bevisa därför

att än så länge kan man bara bestämma steroider i urin och inte

i blod. Om en urinblåsa är tom kan man inte säga något, och vi

vill hålla oss till absolut säkra fall.

Nu ser döda narkomaner litet bättre ut. De är inte så magra,

de är inte så ärriga och smutsiga. De har bättre

kroppskonstitution, men de är döda ändå, för de är påverkade av

olika droger.

Sedan kommer en annan grupp där själva användaren av steroider

blir mordoffer. Det är inte så konstigt om man betänker att de

är stora, de är starka, de har kort stubin, de är utmanande

eftersom de sårar och förolämpar människor. Då vill dessa

människor faktiskt hämnas på något sätt. Det kan man inte göra

genom att hamna i slagsmål med dessa personer, för då kan man

inte klara sig. I stället avrättar man dem i smyg, i bakhåll,

med närskott i huvudet eller också skjuter man dem från långt

håll. Vi har flera sådana fall. Statistiken visar bara säkra

fall. Jag kan nämna att ett av offren på Stureplan var en

steroidmissbrukande dörrvakt. Vi vill absolut inte påstå att det

var hans steroidanvändande som resulterade i tragedin på

Stureplan. Men hans beteende har kanske varit en liten droppe

som har bidragit till händelsen.

Vi har också noterat självmord. När steroidmissbrukare blir

starka och stora blir de också deprimerade, har Göran Isacsson

nämnt, eller också får de problem med sina flickvänner av olika

fysiologiska skäl. Då tar de sitt liv. Vi har fyra, förmodligen

fem självmord. Jag har en stående beställning från tidskriften

Acta Psykiatrica att rapportera dessa fall. De är inte beskrivna

i litteraturen.

Fallen av plötslig död är nämnda i litteraturen, men vi har

inte haft sådana fall. Beträffande de döda som vi obducerar kan

vi se att det finns några mikroskopiska förändringar i deras

hjärtan.

Vi har steroidmissbrukare bland trafikoffer. De kör bilar

alltför häftigt. De kan inte bara köra ihjäl sig själva, utan de

kan köra på andra. Här har vi bara svåra fall. Häromdagen hörde

jag en berättelse om hur en steroidanvändare körde ihjäl en ung

flicka, 11 år gammal, och hur han absolut inte visade några som

helst tecken på upprördhet eller ånger.

Om vi nu går tillbaka till huvudgruppen -- Roid Rage,

steroidraseri -- ser vi att de tilldelar många skador. Skadorna

behöver inte alltid vara dödliga. De planerar inte själva

skadegörelsen.

Den andra typen, de s.k. övermänniskorna, tilldelar få skador.

Det är däremot mycket effektiva skador, de är dödliga. De liknar

närmast en avrättning. Många gånger får man uppgift om hur de

faktiskt har planerat, gått tillbaka och hämtat vapen, klätt om

sig och tagit på sig en speciell uniform eller rock för att de

skall se mer officiella ut.

Den tredje gruppen, som kallas Sturmschnapsgruppen, innehåller

olika rånare. Det handlar om rån eller uppgörelser.

Vad beträffar den första gruppen, Roid Rage, ser vi att de

agerar impulsivt och oprovocerat. De är mycket destruktiva.

Gruppen som vi kallar för övermänniskor, Terminator, agerar på

ett kontrollerat och planlagt sätt. De agerar mycket

ändamålsenligt. Vi har däremot inte så bra erfarenhet av dem som

bara tar litet steroider för att kaxa upp sig för att bli

tillräckligt modiga för att råna en bank eller för att genomföra

ett dåd eller ett attentat.

Vi har alltför få uppgifter om på vilket sätt de har använt

sina droger. De i första gruppen, Roid Rage, har använt dem i

många år. Det är ett ordentligt långvarigt missbruk. De begår

sina handlingar under aktuell påverkan.

De som vi kallar för övermänniskor har också använt stora

doser under många år. Men de beter sig som övermänniskor just

under ett uppehåll.

Vad beträffar Sturmschnapsgruppen använder de små doser och

bara periodvis.

Det här är vår erfarenhet. Eftersom vi här bara visar säkra

fall -- fast många fall är på väg -- kan vi se att det som min

medarbetare Ingemar och jag visar för er enligt vår erfarenhet

bara är toppen av ett isberg (bild 16--19).

Ordföranden: Tack för denna information. Nu går ordet

slutligen till professor Arne Ljungqvist från

Riksidrottsförbundet.

Arne Ljungqvist: Jag tackar så mycket. Jag är naturligtvis

glad att få detta tillfälle att redovisa litet av idrottens

åtgärder inom det här området. Det var inom idrotten det hela

började, i varje fall som det först observerades.

Jag har inte beväpnat mig med några overhead-bilder eller

andra bildhjälpmedel. Jag kommer, signifikant nog, direkt från

en dopingkonferens nere i Europa. Men det jag har att säga kan

lika gärna sägas som visas. Möjligen ångrar jag litet att jag

inte fick med bilden på isberget. Den är från 1978. Redan då

anade vi att detta var ett bruk som var betydligt mer omfattande

än vi inom idrotten kunde demonstrera hårda data för.

Under åren har idrottsrörelsen tagit tag, som det heter, i

problemet med missbruk av anabola ämnen. Till en början faktiskt

under ganska stort både passivt och aktivt motstånd. Vi går då

tillbaka till någonstans kring mitten av 1970-talet. Men så

småningom blev det en accept inom idrottsrörelsen. Första steget

togs i vårt land, betydligt senare internationellt, mot att

försöka komma till rätta med anaboldopingen.

Idrottens arbetsmodell bygger på några hörnstenar. Det är

naturligtvis information. De första reaktionerna vi mötte

berodde helt enkelt på brist på insikt om problemets art och

betydelse både för idrotten och för samhället i övrigt. Det

behövs alltså mycket information. Vi har grunnat mycket på

utbildningen. Vi har arbetat mycket internationellt.

Sedan har vi den mest spektakulära delen -- tyvärr, kan man

väl säga -- nämligen kontrollerna, som en och annan idrottsman

då och då fastnar i. Han eller hon exponeras i massmedierna, det

blir stora rubriker och en massa elände kring detta.

För att ta de här bitarna var för sig kan jag väl säga att vi

i Sverige har byggt upp en mycket bra kunskap inom området, i

varje fall i idrottens led. Vi har nu arbetat under nästan 20 år

med att försöka inhämta, tillhandahålla och även sprida aktuell

kunskap. Då är det framför allt förstås med sikte på att

åstadkomma förebyggande åtgärder.

Vi har försökt att ständigt bevaka dopingfrågan i det

hänseendet att en del produceras internationellt och att det

kommer fram en del kunskap den vägen. Vi har under åren för

idrottens bruk framställt en betydande mängd informations- och

utbildningsmaterial. Vi ger ju idrotten ständig information om

vilka medel som är förbjudna. Den s.k. dopinglistan ändras från

tid till annan.

En fråga man ställer sig inför den utredning som nu är på gång

är: Var hamnar de ämnen som inte hör till kemiskt anabola

steroider, men som numera visat sig ha anabol verkan? Det är en

del s.k. beta-2-agonister som man använder i astmabehandling

bl.a. Det finns en del tillkommande kunskap som ställer nya

frågor.

Vi har arbetat mycket på att bygga ut ett s.k. nätverk av

informatörer, kontaktpersoner inom våra specialförbund och

distriktsförbund. I dag är det ca 500 personer spridda runt om i

landet som aktivt följer dopingfrågan och som man kan säga är

någon slags ambassadörer och informatörer.

Jag kan ge några preliminära siffror från en enkät som gjordes

av oss i RF som visar att det under 1993/94 hölls minst 2 300

föreläsningar inom idrottens led för över 75 000 åhörare av

idrottens folk. Merparten av den här informationen gavs externt,

alltså utanför idrotten, men en hel del inom idrotten, av

idrottens informatörer. Vi tycker att vi gör en betydande

samhällsinsats. Men, som någon sade, det är inom idrotten som

den här kunskapen byggts upp. Det är där den också finns till

stor del. Vi ställer naturligtvis upp för att vidare informera

om detta.

Vi har även en utbildning. Vi har fått förmånen att inrätta

ett eget bildningsförbund, SISU, som det kallas. Inom det tas

det fram informations- och kunskapsmaterial i

studiecirkelsammanhang. Man utbildar människor inom det här

området i idrottens alla led. Vi har, som jag sade,

nyckelpersoner inom specialförbund och distriktsförbund där man

samlas till årliga regionala assistentutbildningar för att

utbilda personer inom framför allt provtagningssystemet. Det är

två till tre sådana regionala satsningar per år. I dag har vi i

Sverige ungefär 200 aktiva funktionärer, som går runt och gör

dopingkontroller inom idrotten. Detta om information och

utbildning.

Själva kontrollverksamheten byggde vi upp under senare delen

av 70-talet och början av 80-talet. Den är under fortsatt

utbyggnad och omformning. Det var med idrottens medel och i

samarbete med Stockholms läns landsting som vi byggde upp det

s.k. dopinglaboratoriet i Huddinge. Det är i dag det enda

laboratoriet i landet som genomför dopingkontroller enligt de

regler som är uppställda av den internationella idrotten. Det

finns över huvud taget bara ca 20 sådana laboratorier i världen.

Huddinge har funnits med i bilden i över 10 år.

Man tar i Sverige ungefär 2 300 prover per år. Det skall

jämföras med vad som görs totalt i världen på mellan 100 000

och 120 000 prover. Lilla Sverige står för en hygglig del av

detta i alla fall.

Inom idrotten inriktar man sin kontrollverksamhet mest på

idrottsområden där man vet att det finns en risk för missbruk av

anabola substanser. Men man försöker ändå agera på ett sådant

sätt att ingen idrott skall behöva känna sig immun. Det finns

ett oförutsägbart system inbyggt som gör att idrottsfolket skall

kunna känna att man löper risk att bli testad var som helst och

när som helst. Det är filosofin. Den är naturligtvis inte byggd

på att till varje pris jaga fuskare, utan mer på att få

människor att förstå att man skall avhålla sig från steroidbruk.

Det pågår en ständig regelomskrivning av idrottens nationella

och internationella regler kring dopingfrågan. Det är något som

kanske många har litet svårt att greppa. Men man kan inte inom

idrotten i ett land ha alltför många egna regler, för

tävlingsidrotten är en i högsta grad internationell verksamhet.

Hela dopinglistan och regelsystemet konstrueras i stort sett av

den internationella olympiska kommittén och dess medicinska

kommitté i samverkan med juridisk expertis.

Vi handlägger i Sverige, på riksidrottsförbundsnivå, ungefär

40 dopingärenden per år i provtagningssystemet. Därutöver har vi

ett system i Sverige som innebär att människor som kan behöva

dopinglistad medicin har möjlighet att få dispens för det. Det

gäller dock inte steroider. Sådana finns det egentligen ingen

anledning att använda. Men det finns andra droger på listan som

man kan behöva ta på grund av sjukdom. Sådana dispensärenden

prövas av Riksidrottsförbundets dopingkommission. Det är en

ganska omfattande verksamhet med en grannlaga handläggning av

ungefär 100 fall per år.

Jag vet att tiden är kort, men jag vill ändå säga att den

svenska modellen var tidigt ute. Det tror jag är viktigt att

veta. Därför uppfattas den fortfarande ute i världen mycket som

en slags likriktare för hur övriga länder och den

internationella idrottsvärlden går vidare i sin kamp mot doping.

Vi var faktiskt de första att börja med en effektiv provtagning

för steroidbruk, dvs. att inte bara testa idrottsmän under

tävling utan också under träning, utanför tävlingssituationen,

alltså i privatlivet. Detta eftersom steroiderna används på det

sättet. De används inte i samband med tävling, utan de används

under förberedelseperioderna och träningsperioderna.

Vårt synsätt när det gäller regelskrivningar har också varit

ganska normgivande och vi har därför, som jag ser det, ett

ganska stort ansvar gentemot omvärlden att gå klokt fram även i

fortsättningen. Det jag skulle vilja efterlysa efter snart 20

års hantering av de här frågorna är fortfarande, som någon har

sagt tidigare, mer kunskap. Vi behöver få en klarare bild av den

faktiska förekomsten, utbredningen och det sociala mönster under

vilket de här ämnena finns. Det är svårt att få fram detta inom

idrotten, för där förbjöds dessa ämnen redan 1974. Man tryckte

alltså undan informationen för sig själv. Det var inte möjligt

att gå ut med enkätfrågor, eftersom användandet av dessa ämnen

var fusk och förbjudet. Vi har kanske litet grand samma

svårigheter att få ett grepp om hur det ligger till utanför

idrotten.

Vi behöver också få en mycket bättre bild av de faktiska

effekterna och bieffekterna av bruket av de här medlen. Vi har

sett en exposé över vad som är mycket troligt och vad man i

vissa fall har kunnat registrera av effekter och bieffekter, men

vi behöver få veta mer kring detta. Framför allt behöver vi i

dag försöka initiera studier som visar eventuella

långtidseffekter av detta. Nu har steroidbruket funnits i över

20 år, och det finns personer som det finns anledning att göra

retrospektiva studier kring.

Slutligen bara en liten personlig önskan. Som ni märker har

jag använt termen doping och inte dopning. Det kanske är

kontroversiellt, men dopning är för mig en term inom

halvledarelektroniken. Dopning är redan upptaget. Dessutom talar

vi i den internationella världen om doping. Det är ett allmänt

vedertaget begrepp. Kanske skulle Sverige vara föregångare också

där.

Ordföranden: Tack så mycket! Vi går över till själva

utfrågningen. Vi skall börja med att låta utskottets ledamöter

ställa frågor till inledarna. Blir det sedan tid över skall vi

göra det möjligt för övriga närvarande att ställa frågor. Jag

ser det som en fördel om ledamöterna kort anger vilken valkrets

och vilket parti de representerar.

Leif Carlson: Jag heter Leif Carlson och representerar

Moderaterna. Jag vill först tacka för den ytterst intressanta,

närmast skrämmande redogörelse som vi har fått.

Jag skulle vilja ställa en fråga till Rainhold. Du berättade

att du började för att bygga upp musklerna litet grand och för

att se litet bättre ut. Sedan går det mycket fort över till ett

närmast hejdlöst missbruk. Gick det så snabbt som man fick

intryck av eller kom det stegvis? Är beroendeutvecklingen

oerhört snabb när man börjar som du gjorde för att, som du sade,

kontrollerat bygga upp muskulaturen?

Jag skulle också vilja ställa en fråga till Bertil Pettersson.

Du redovisar undersökningar som talar om mellan 1 % och 2,7 %.

Om man räknar på tull- och polisbeslag skulle det kunna röra sig

om mellan 6 % och 8 %. Samtidigt säger Eva Brännmark att

beslagen inte är ett tecken på hur mycket det rör sig om, utan

mer ett tecken på ambitionsnivån, på hur intressant det är att

leta rätt på dessa ämnen och hur straffsatserna ser ut. De är

låga i det här fallet, och det skulle kunna tyda på att brotten

är ännu mer underskattade. I själva verket skulle andelen som

använder anabola steroider kunna vara uppe i storleksordningen

10 % eller mer. Det låter för mina öron närmast hårresande

skrämmande att var tionde person i den manliga befolkningen upp

till 30 års ålder skulle vara anabolmissbrukare. Det skulle ge

stora samhälleliga konsekvenser.

Om jag förstod Eva Brännmark rätt, skulle hon vilja ha en

lagändring som gör det lagligt, inte bara möjligt utan närmast

till en skyldighet, att vid varje våldsbrott -- egentligen

gäller det alla de grupper som professor Rajs tog upp --

undersöka om anabola steroider har använts, för att få fram

frekvensen. Det skulle kunna göras på ett så naturligt och

enkelt sätt som man i dag gör vid trafikolyckor, där man gör

alkoholtest oavsett om det finns misstanke eller inte. Stämmer

det, att det är en sådan kraftig förändring av lagstiftningen

som du kan tänka dig skulle vara effektiv?

Bo Holmberg: Jag har en fråga till Rainhold Gustavsson. Vi

lade upp den här hearingen så att socialutskottet bjöd in dig

för att utifrån ett individperspektiv, utifrån verkligheten

precis som den ser ut, komma hit och berätta dina erfarenheter.

Samtidigt bjöd vi in företrädare för forskning och för det

officiella Sverige som utifrån sin kunskap skulle ge sin bild av

situationen med dopningsmedel.

Du gav oss flera verklighetsbilder, bl.a. den onda cirkeln som

man snabbt hamnar i. När nu riksdagen och Dopningsutredningen

skall gå vidare med den här frågan, tycker du, utifrån din breda

erfarenhet av verkligheten och ditt individperspektiv, att det

är någon pusselbit som inte har kommit fram här i dag, något som

det borde tänkas på speciellt när resan går vidare? Är det något

som det officiella Sverige har glömt?

Rainhold Gustavsson: Det sitter representanter från hela

Sverige här som jobbar med olika typer av frågor om dopning. Jag

tycker att de flesta bitar finns på plats. Den enda pusselbit

som kan saknas tycker jag är att det inte finns någon

representant från den militära sidan som kan tala om vad man kan

göra i de grupperna.

Som Bertil Pettersson sade finns det inget som är bevisat

eller vederlagt när det gäller grupperna. Han nämnde 19 år och

uppåt. De största grupperna ungdomar i Sverige är de som gör

värnplikten, och där kan man väl sätta taket mellan 18 och 25

år. Där finns ingenting.

Den erfarenhet som jag har fått genom mina föreläsningar på

den militära sidan kan visas genom tre olika frågor som jag

ställt till de här grupperna. Då har grupperna varit så stora

som upp till 700 värnpliktiga. Frågorna har varit: Har du själv

använt anabola steroider? Har du någon nära anhörig som du vet

använder anabola steroider? Har du på något annat sätt kommit i

kontakt med anabola steroider? Det är inte under 60--65 % som

räcker upp handen. Det är mellan 65 % och 85 % som räcker upp

handen i de här grupperna när man ställer just de här frågorna.

Mitt syfte med användandet var att utvecklas som

styrkelyftare. Men jag menar att man får musklerna och kroppen

på köpet. Den största förlusten i den här utvecklingen var när

kroppen började driva vätska efter kurerna. Man blev i stort

sett identitetslös. Det var hela tiden någonting som fattades.

Dessutom var man depressiv. Jag utvecklade en sorts manisk

depressivitet där jag framför allt blev oerhört aggressiv. Om

någon hällde litet öl över mig kunde jag svara genom att knäcka

av honom långfingret så att det stod ut 90 grader från handen

och han snodde omkring och lät som en cirkelsåg. Jag brydde mig

över huvud taget inte om det. Jag kunde sätta mig ned lugnt. Man

visade en känslokyla som är svår att beskriva.

Men det lilla ni har fått veta genom den halvtimme som jag

hade till mitt förfogande här är egentligen inte en promille av

det som hände från 1983 till dess jag blev fälld i rättegång

hösten 1991.

Det finns mycket att göra inom det här området. Det jag

försöker göra genom min verksamhet är att fortsätta producera

utbildnings- och informationsmaterial till just de här

målgrupperna. Jag hoppas ha möjlighet att fortsätta med det. Men

jag är bara en person.

Leif Carlson: Får jag upprepa: Gick det mycket fort från

den litet förståeliga inställningen "jag vill ha mer muskler"

till det hejdlösa beteendet och missbruket? Var tiden mycket

kort till dess du blev beroende eller kom det långsamt? Var du

fast i och med att du började?

Rainhold Gustavsson: Man kan väl säga att det är en

speciell kultur kring detta. Jag menar att det rör sig om ett

visst klientel. Man vill tävla och hävda sig inom idrotten. Om

vi säger att det var 80 medlemmar i den grupp som jag

representerade var hälften dopade.

När man själv hamnar i den depressiva svackan har man kanske

ett klientel omkring sig som sysslar med kroppsbyggning. Jag

höll på med styrkelyft, som är säsongsbetonat. De andra kanske

tränar i syfte att tävla om ett eller två år. Man ser andra som

ligger på en viss nivå när man själv som dopad har legat högre

och när man dalar efter kuren går de förbi. Självförtroendet är

ruttet. Man är depressiv. Det manar en hela tiden att fortsätta,

annars kan man inte fortsätta inom det man håller på med, för

man vill hela tiden hävda sig. Det där går ganska snabbt. Du kan

räkna från 1983, när jag började. Jag hade aldrig tidigare varit

inblandad i våldsamheter. 1985 kom första rättegången. En grabb

höll på att avlida. Sedan rullade det på ganska snabbt. Jag har

hundratals gånger utfört misshandel. Det är jag knappast

speciellt stolt över.

Roland Larsson: Jag heter Roland Larsson och jag

representerar Centerpartiet. Jag kommer från Östergötland, om

det är någon som mot förmodan inte skulle höra det.

Jag tycker att man kan urskilja två olika linjer när det

gäller anabola steroider. Den ena är den linje som följer

idrotten, som handlar om att förbättra sitt idrottsliga resultat

och att bli bättre och bättre inom elitidrotten och öka sin

prestationsförmåga. Den andra linjen har mer en anknytning till

det som man kan kalla våldskulturen. Den finns i kanten av den

moderna våldskultur som vi ser så mycket av.

Jag skulle vilja ställa några frågor som kanske mer anknyter

till den delen av den här typen av missbruk. Jag vänder mig

först och främst till Rainhold. Du berättade förut mycket om hur

du själv upplevde detta. Jag skulle vilja fråga: Hur upplevde

din omgivning detta? Har du någon uppfattning om hur dina nära

anhöriga eller dina vänner reagerade inför ditt missbruk? Det

skulle vara intressant att höra.

Den andra frågan riktar jag till Jovan Rajs: Man får en känsla

av att det finns de som medvetet använder sig av den här typen

av preparat för att bygga upp aggressivitet. Jag skulle vilja

höra om du kan säga om det finns någon sådan tendens. Använder

sig den undre världen på något sätt av detta för att bygga upp

sin organisation, t.ex. när man skall skaffa sig torpeder?

Används den här typen av preparat just i det syftet?

Den tredje frågan vet jag inte riktigt till vem jag skall

ställa. Jag vet inte vem av er som kan detta bäst. Sker det

någon utveckling när det gäller den här typen av preparat?

Kommer det nya preparat undan för undan som man inte har känt

till tidigare, som blir svåra att kontrollera och som kan bygga

på nya vetenskapliga rön? Kan man märka något sådant?

Barbro Westerholm: Jag heter Barbro Westerholm och

representerar Folkpartiet liberalerna.

Jag vill först ta upp en fråga till Bertil Pettersson. Den

handlar om inkörsportarna "näringspreparat" och sådana preparat

som sannolikt inte har någon effekt när det gäller att bygga upp

muskelstyrka och sådant, men som man gör en mycket häftig

annonsering kring. Den bidrar till att skapa en attityd hos

läsarna av de tidningar där annonserna finns, att man måste

använda externa medel för att prestera någonting. Vad kan

Folkhälsoinstitutet eller Konsumentverket göra beträffande den

här informationen? Det behövs motinformation, men detta är väl

också fråga om marknadsföring som inte riktigt uppfyller kraven

på en god sådan.

Den andra frågan vill jag rikta till två som inte har haft

ordet, men som jag tror har en del att berätta. Det är Ulf

Bergman och Karl-Johan Sundberg, farmakologer och fysiologer.

Den handlar om hur man hittar nya preparat som kanske borde upp

på listan och hur man kan spåra sådana här effekter hos

nyregistrerade läkemedel, men också substanser som vi har känt

länge. Jag tänker på t.ex. nikotin som nu kan administreras i

annan form än i cigaretter och piptobak. Man kan få det i ganska

ren form. Det torde också vara ett medel som kan höja

prestationsförmågan och som är kraftigt beroendeframkallande.

Thomas Julin: Jag heter Thomas Julin och representerar

Miljöpartiet. Jag kommer från Gävleborgs län.

Den beskrivning som Rainhold gjorde tycker jag är mycket

viktig. Jag tror att det är mycket viktigt att man använder

personer med din erfarenhet när man skall informera värnpliktiga

och ungdomar. Det skapar mycket stor trovärdighet. Därför är min

fråga: Finns det fler med din erfarenhet som deltar i sådan här

information i skolor och inom försvaret?

Jag har ytterligare en fråga: Är utbredningen av detta

missbruk fördelad på sådant sätt att det är extra mycket på

vissa orter eller är det relativt jämnt fördelat i landet?

Mats Garle: Frågan om nya preparat får vi komma till

senare.

Vi har fortfarande störst problem med de gamla preparaten. Vi

har fått en ny marknad. Det är den marknad som finns i

Östeuropa. Inflödet av preparat från Östeuropa är mycket stort i

dag. Tidigare kom det största inflödet från Västeuropa. Oftast

var det idrottsutövarna själva som smugglade in dessa preparat.

Inom idrottsvärlden hade man en viss moral. Man sålde inte till

minderåriga, till personer under 20 år. Men i dag är det

professionella langare från Östeuropa som ser detta som en

mycket stor vinst.

Vad gäller kampanjer har Stockholms läns landsting, Huddinge

sjukhus och Dopningsjouren genomfört en stor kampanj i

Stockholms skolor. I maj och oktober hade vi föreläsningar för

närmare 25 000 elever. Två f.d. missbrukare medverkade i ett

program som hette Hundra minuter om anabola steroider. Vi har

fått medel för att genomföra en ny kampanj under maj, och vi har

också tagit fram informationsmaterial. Jag kan kort säga att vi

i Stockholms läns landsting gjort en informationsbroschyr som

skickats ut till samtliga föräldrar som har pojkar i 15--16 års

ålder. Den har visat sig vara mycket uppskattad.

Hans Karlsson: Flera av de frågor som jag hade tänkt

ställa är redan ställda, men det återstår ett par.

Först en fråga till Rikspolisstyrelsens representanter. Ni

efterlyser en obligatorisk kontroll vid olyckor och andra

liknande otrevligheter. Finns det i dag någon uppskattning över

i hur stor andel av våldsbrotten anabola steroider är

inblandade?

Sedan vill jag ställa en fråga till Arne Ljungqvist kring den

frivilliga, eller ideella, kontroll som sker ute på gymen. Går

det att på ett tillfredsställande sätt rekrytera kontrollanter

som på sin fritid åker runt? Hur stor andel av gymen ställer sig

vid sidan av dessa kontroller?

Eva Brännmark: Jag talade om två olika saker när det

gällde just våldsbrottsligheten. Den ena gällde en

forskningsundersökning. Det kan vara av intresse att undersöka

hur stor del av dem som är inblandade i våldsbrott vid

brottstillfället är påverkade av anabola steroider eller

dopningsmedel och alla dödsfall inom en viss åldersgrupp.

Dessa uppgifter kan man med fördel avidentifiera för att få

ett underlag för hur stor del av dem som är inblandade i

våldsbrotten använder sig av dopningsmedel. Det skulle kunna ge

oss en bra bild av hur brottsligheten och användningen av

dopningsmedel egentligen ser ut i det här landet.

Jag vill poängtera att det är viktigt att vi tar upp detta,

som vi planerat, vid nästa möte med Folkhälsoinstitutet, där

hela den nationella samrådsgruppen finns samlad, så att man kan

diskutera formerna för en uppläggning.

Den andra del som jag talade om gäller en skärpt lagstiftning

på området. Dessa två saker skall man inte blanda ihop. Den

skärpta lagstiftningen skulle göra det lättare att motivera vårt

folk att arbeta med dessa frågor. Vi anser att det här är

brottslighet som kan jämställas med narkotikabrottsligheten. Där

skall man vara medveten om att vi inte har tio års fängelse utan

två års fängelsestraff för dopningsbrotten. Kriminaliseras

bruket skulle det dessutom ge oss tillgång till tvångsmedel,

alltså husrannsakan, kroppsvisitation, kroppsbesiktning,

någonting som vi i dagens läge inte kan göra eftersom bruket

inte är kriminaliserat. Man har alltså betydande svårigheter att

kunna ta sig in i utredningarna i inledningsskedet. Det skulle

underlätta för oss att arbeta med dessa frågor om man hade en

lagstiftning motsvarande den på narkotikasidan.

Hans Karlsson: Du vill alltså inte i dag göra någon

uppskattning över hur stor andel av våldsbrotten som har anabola

steroider inblandade?

Eva Brännmark: Det är omöjligt att göra en sådan

uppskattning. Det finns inget underlag för att vi skulle kunna

göra det, i varje fall inte inom polisen.

Bertil Pettersson: Leif Carlson frågade om det i den

extrapolering som är gjord av tull- och polisbeslag kan vara

fråga om en underskattning: att det kanske handlar om 10 % bland

den manliga befolkningen över 20 år. Vi får gå tillbaka till

80-talet då man hade bättre facit. Det handlade om smugglingen

av narkotiska preparat in i landet. De som missbrukade narkotika

blev synbarligt mer berusade och synbarligt mer sjuka än, som vi

vet i dag, de som använder anabola steroider. Där var det

lättare att med "case finding studies" korrelera detta till den

mängd beslag som gjordes av tull och polis. Man kunde alltså

räkna upp beslagen med en viss procentsats, och det stämde

ungefär överens med det missbruk man såg i samhället. Något

sådant facit vi alltså inte för anabola steroider eller

dopningspreparat, men man kan göra ett tankeexperiment. Jag vill

återigen noga understryka att det är ett sätt att göra en

uppskattning.

Vi funderar nu tillsammans med CAN på att se om vi kan göra en

"case finding study", dvs. att vända oss till människor som kan

ha kunskap om missbruket i sin närhet och på så vis få en

uppskattning av det hela. Vi funderar också på andra strategier,

bl.a. att samarbeta med försvaret, där man har möjlighet att

under givna betingelser genomföra enkätstudier, för att komma

åtminstone litet högre upp i åldersgrupperna.

Till Barbro Westerholm om kosttillskott: Jag tror inte att

någon på gym säljer dopningspreparat. Det vore dumdristigt.

Däremot är gym förmedlare av de kosttillskott som alla tror sig

behöva för att nå de resultat det handlar om. Kosttillskotten är

säkert en mycket viktig del. Ulf Guttormsson från CAN är

ansvarig för de siffror och data som vi har fått fram i

samarbetet med CAN, och det är de data jag har presenterat. Han

har tittat på materialet, och det är bl.a. hans analys som säger

att många ungdomar misstar sig när vi frågar om hormondopning.

De tycks ge kosttillskott som svar. Namnlikheterna och

associationer till dopningsmedel kan vara en anledning till det.

Hur man skall göra här är det svårt att säga. Jag skulle vilja

föreslå när det gäller kosttillskott att man tog ett steg i

samma riktning som vi har gjort i fråga om kemikaliekontrollen i

Sverige. Vi har en mycket god kemikaliekontroll i Sverige. Det

är anmälnings- och deklarationsskyldighet på kemikalier. Man är

också skyldig att betala en viss avgift för de kemiska produkter

man har med sig till Sverige. För att vi skall komma åt

kosttillskotten krävs det alltså att någon myndighet -- i det

här fallet är väl Livsmedelsverket den närmaste myndigheten,

eventuellt Konsumentverket -- får de resurser som krävs för att

granska både marknadsföring och innehåll.

Jag tror att vi med ett system med anmälningsskyldighet på det

som kallas kosttillskott och med en möjlighet att ta ut en

avgift för att preparaten skall få hållas på marknaden också får

en möjlighet att granska och kontrollera preparaten på samma

sätt som vi kontrollerar alla kemikalier som används i Sverige.

Beträffande den tredje frågan slutligen av Thomas Julin om

utbredningen i landet vill jag påpeka att årskurs-9-studierna är

representativa för hela landet. Man har valt ett antal klasser i

årskurs 9 på ett sådant sätt att det är representativt för hela

Sverige. Som jag sade tidigare är det 1 % av samtliga pojkar som

säger sig någon gång ha prövat anabola steroider.

Gymnasiestudierna, som jag fäster större vikt vid och som

varit betydligt mer omfattande, är naturligtvis bara

representativa för den ort de är genomförda på. Orterna är

fördelade över hela landet. Vad gäller spridningen av dem som

säger sig ha prövat steroider är det 1 % i det ena ytterläget

och 5 % i det andra. Det är det spektrum som vi ser. Samtidigt

vet vi att Falkenbergsstudien från 1993 pekade på att man där

hade mer än 10 % av ungdomar i 15--16 års ålder som använde

steroider.

Jag tror faktiskt att det är så att det på vissa orter under

vissa perioder och under ledning av vissa dominerande grupper

kan vara ett mycket omfattande missbruk. Observationsmässigt får

vi acceptera att det ser ut på det viset.

Göran Isaksson: Jag vill instämma i och understryka det

som Eva Brännmark sade om omöjligheten för närvarande att

uppskatta sambandet mellan faktiska våldsbrott i dag och

användningen av anabola steroider. Jag har tillsammans med Ulf

Bergman och Mats Garle här och dr Ulf Åsgård och Else Britt

Ljung på häktet i Stockholm försökt att se på detta. Vi gjorde

en pilotstudie och tog urinprov på 50 frivilliga personer som

var häktade för våldsbrott. Vi fann ingenting i den studien. Vår

slutsats var att vi hade ett signifikant bortfall, alltså

personer som vägrade att lämna urinprov och svara på våra

frågor. Vår slutsats är att det måste till någon form av beslut

från högsta ort, vilket denna ju är, för att detta skall kunna

gå att genomföra.

Ulf Bergman: Jag har fått ett antal frågor. Jag är klinisk

farmakolog på Huddinge sjukhus och har också suttit med i

Dopningskommissionen under ett antal år.

Barbro Westerholm frågade bl.a. hur man hittar nya preparat i

de här sammanhangen. Jag skulle vilja säga att det oftast

generellt sett är läkemedel vi arbetar med i dessa sammanhang.

Det är läkemedel som används på ett felaktigt sätt. Det är

läkemedelseffekter som man oftast är ute efter. Det betyder

alltså att vi, i takt med att vi registrerar nya läkemedel, bör

kunna följa upp de effekter som kan visa sig i samhället långt

efter registreringen. Vi behöver en betydligt bättre uppföljning

än vad vi har i dag. Vilka läkemedel som kan bli aktuella kan vi

i väldigt liten utsträckning förutsäga. Vi måste egentligen vara

beredda på att de kan dyka upp på alla möjliga ställen.

Jag tror inte att det var någon som hade förväntat sig att

astmamedicinerna skulle bli aktuella i de här sammanhangen,

vilket de nu visat sig vara. Även Mats Garle vid

dopningslaboratoriet har påvisat att ett veterinärpreparat är i

bruk hos människor. Det är det preparat som Katrin Krabbe på sin

tid använde när hon åkte fast och som används vid

astmabehandling. Uppenbarligen tycks det ha anabolliknande

effekter även på människa. Det finns inga säkra bevis men det

finns klara indikationer.

En aspekt på detta är att vi måste ha en mycket bättre

uppföljning av nyregistrerade läkemedel för att vi skall kunna

upptäcka deviationer i det dokumenterade indikationsområdet och

bruket.

Ett annat område där man delvis kan följa utvecklingen är

idrottsvärlden. I samband med de dopningskontroller som görs och

de prov som tas, 2 500 varje år, kommer man att upptäcka ett

och annat. Man kommer att upptäcka sådant som inte finns med på

dopningslistan. Det knyter an till nästa fråga, nämligen

nikotin. Läkarförbundet har i sitt tobakspolitiska program för

1991 tagit fram frågan om att nikotin borde stå på

dopningslistan, därför att det uppfyller många av de kriterier

som faktiskt gäller för andra dopningspreparat. I och med att

jag suttit i Dopningskommissionen under några år har det funnits

anledning för mig att fundera i de banorna. Utifrån den

skrivning som gjorts om centralstimulantia i

dopningslaboratoriet faller även substansen nikotin ut i den

typen av tester. Vi har funnit att förvånansvärt mycket nikotin

förekommer i proven både vad gäller de nationella

tävlingsproverna och internationellt. Jag trodde i min enfald

att det här var fråga om det svenska snuset, men vi hittar

nästan lika mycket nikotin i de internationella tävlingarna, där

det huvudsakligen är icke-svenskar som deltar.

I de prov som tagits mellan 1992 och 1994 -- det rör sig om

drygt 2 000 prov -- fann man hos män i 30 % av fallen nikotin

i anslutning till idrottsutövning i tävlingar och i 15 % hos

kvinnor. I de internationella tävlingarna fann man nikotin bland

24 % av männen och hos 10 % bland kvinnorna.

När det gäller enskilda idrottsgrenar finner man att en del

idrottsgrenar har en påtagligt hög förekomst av nikotin,

betydligt mer än vad man ser i samhället i stort. Man kan

faktiskt ifrågasätta om dessa idrottsgrenar helt enkelt föder

nikotinister. Vi vet inte i vilken form nikotinet har intagits,

det kan vara allt ifrån rökning till snusning, men det finns

numera också avvänjningsmedel i form av tuggummi och plåster.

Det allra senaste är nikotinsprej. När man finner 50--55 %

förekomst av nikotin i en del idrottsgrenar undrar man om det

helt enkelt inte är den centralstimulerande effekten, "kicken",

som de är ute efter. Då fyller nikotinet väl de kriterier som

gäller för andra preparat som står på dopningslistan. Det kan

nämnas att man i djurförsök, hos råttor t.ex., inte kan skilja

på amfetamin och nikotin vad det gäller dessa effekter. Det

finns alltså all anledning att fundera på denna fråga. Det är

någonting som vi förstås får brottas med även när det gäller hur

frågan skall tas upp internationellt.

Avslutningsvis skulle jag vilja kommentera den våldsstudie som

vi har genomfört på häktet i Stockholm. Hela poängen med studien

var att vi var tvungna att följa den etiska kommitténs

godkännande. Det förutsätter att man lämnar proverna frivilligt.

I de prov som lämnats frivilligt hittar vi inga anabola

steroider. Vi har däremot mycket klara misstankar om att en del

av dem som vägrade lämna prov hade intagit anabola steroider.

Men det har vi inte kunnat bevisa. Med nuvarande lagstiftning

har vi inte möjlighet att komma åt dem.

Arne Ljungqvist: Det har ställts frågor som jag kan hjälpa

till med att besvara, någon var ställd direkt till mig. Jag

skall börja med att kommentera detta med nya preparat.

Den grundläggande dopningsmedelslistan framställs och

fastställs av den internationella olympiska kommittén efter

rekommendation från den medicinska kommittén. Den medicinska

kommittén träffas regelbundet och ofta och gör vid behov

omvärderingar och förändringar i listan. Så heter det t.ex. i

dag inte längre anabola steroider, utan rubriken är "Anabola

substanser", just därför att man upptäckt att det finns

substanser som inte är kemiska steroider men som har anabola

effekter. Ulf Bergman påpekade det också.

De s.k. beta 2-agonisterna, i varje fall de långverkande som

används som astmamedicin i dag, har visat sig vara ganska

populära bland idrottsmän när det gäller att nå den anabola

effekten. Vad vi inte vet ännu, och det är en annan väsentlig

fråga för dagens diskussion, är i vilken grad de kan ha

motsvarande bieffekter som anabola steroider vad gäller hela det

psykiska och somatiska panoramat.

Här behövs alltså fortsatt vaksamhet och fortsatta studier för

att få veta vilka läkemedel -- det är ju läkemedel det är fråga

om -- som bör omfattas av den framtida lagstiftningen. Därför

får man också vara öppen för att omvärdera lagstiftningen

allteftersom läkemedelsindustrin hittar på nya saker. Det

gäller således också nikotin. Ifall det skall dopningslistas

beslutas i grunden internationellt. Det får man i så fall ta upp

internationellt.

Jag kan nämna att frågan har varit uppe i internationella

medicinska olympiska kommittén. Man beslutade att inte föra upp

det på dopningslistan, i varje fall inte då, och det är 5--6 år

sedan. Det är möjligt att det finns nya data och nya kunskaper

som gör att det finns grund för att ta upp detta igen. Det får

man naturligtvis i så fall göra.

När det gäller frågan om kontrollerna och kontrollanterna vet

ni kanske att det i dag är Riksidrottsförbundets folk som

genomför de s.k. dopningskontrollerna i vårt land. Några andra

gör det inte. Vi är begränsade i vår verksamhet till att utföra

de kontrollerna på medlemmarna inom svensk idrott, dvs. att de

skall vara föreningsanslutna idrottsmän, andra har vi inte rätt

att testa, såvida det inte finns frivilliga bindande avtal.

Några sådana finns i en del områden i vårt land, t.ex. har i

Örebro olika gym slutit sig samman med vårt distriktsförbund i

länet och frivilligt gått med på att låta sig underkastas

dopningskontroll.

Jag skulle med glädje hälsa att man i det här sammanhanget

gjorde en inventering av gymverksamheten i vårt land för att

stimulera till den typen av frivilliganslutning för att få en

sanering av gymmiljön. Vi kommer inte i dag åt gymmiljön med

vårt folk. Bodybuildingförbundet är inte med i

Riksidrottsförbundet. Det har diskuterats vid varje

riksidrottsmöte om det skall vara med eller inte. Ett argument

som förts fram har varit att det vore ett sätt att komma åt

dopnings- och steroidbruket inom Bodybuildingförbundet. Då kan

man fråga sig: Skall det vara en merit att ha dopning i sin

miljö för att få bli medlem i Riksidrottsförbundet? Här finns

det verkligen ideologiska konflikter. Vi har helt andra

kriterier för medlemskap än en snuskig miljö. Det går kanske att

lösa detta med frivillighet och en utvidgad analys av

gymverksamheten.

Slutligen om kontrollanter. Det är ingen angenäm uppgift att

springa omkring och vara amatörpolis och jaga folk för att be

dem att lämna ett dopningsprov, för att de i värsta fall skall

avslöjas som fuskare. Det har varit betydande svårigheter under

resans gång att både rekrytera och framför allt behålla

människor, som i den här verksamheten blivit trakasserade. Det

är inte så konstigt. Men vi har dess bättre ett stort engagemang

bland medicinalpersonal och idrottsledare som trots allt

försöker vara med och hjälpa till att sanera. Det är många

människor som ställer upp på våra utbildningsdagar och

utbildningskurser. Vi har ett bra nätverk av kompetent folk.

Vår modell är efterliknad i världen. Det system som vi byggde

upp är i dag det enda som opererar också internationellt och

drivs av en svensk som utbildades av Riksidrottsförbundet. I dag

har han en verksamhet som är världsomspännande och där hans folk

på samma grunder som i Sverige reser runt och tar dopningsprov

vid träningstillfällen, från Kina till Australien, Japan, USA

etc., framför allt inom den internationella friidrotten. Den

verksamhet som vi startat är alltså under tillväxt och har en

stor internationell accept. Den är behäftad med betydande

svårigheter, men jag ser ändå prognosen som gynnsam.

Rainhold Gustavsson: Jag skall besvara frågan hur

omgivningen reagerade på mitt vansinniga beteende under åren,

periodvis. Jag hade ett läger som uttryckte sin beundran för

mina "vansinnigheter". Det var i regel grabbar som själva höll

på med det. Så hade jag ett annat läger som uttryckte sin avsky

för de våldsamheter man hamnade i. Men moralpredikningarna, som

man uppfattade dem då, var det inte lönt med. Det gick inte fem

minuter så åkte de som genomförde dessa på en lusing. Det var

inte riktigt läge för att sätta i gång en diskussion.

Den första kontakt mina föräldrar fick var när jag hållit på i

nästan fem år. Det var hösten 1987 då jag började ta sprutorna

på mig själv. I regel tar man dem i stora muskelgrupper på grund

av att det är bättre upptagningsförmåga där. Man kan även sticka

dem med insulinnålar i armar, axlar eller bröst. Man trycker

flera ampuller i en spruta, nålen är ungefär en decimeter lång.

När man skall ta den i skinkan är man tvungen att ligga på

magen. Det är ett ganska stort operativt ingrepp.

Det var en lördag förmiddag. Jag hade ingen möjlighet att ta

mig till stan, så jag laddade med en full pump. Jag gick till

övre planet, stängde dörren och drog ett fullt rör. Under tiden

ringer det på nedre planet. Min mor tar telefonluren och ropar

till mig att jag har telefon. Jag har precis fått ner hela

nålen. Jag svarar till henne att jag skulle ta telefonen där

uppe. Men det hör aldrig hon. Hon ångar upp för trappan. Jag

kastade täcket över mig för att dölja det jag höll på med. Men

täcket tyngde ner hela sprutan, och det var ju lagom skönt. Min

mor kom in och frågade varför jag inte tagit telefonen. Jag

försökte bara få henne därifrån. Naturligtvis väcks hennes

nyfikenhet, hon undrar vad jag gör mitt på dagen, fullt påklädd

svettandes under täcket. Då ryckte jag bort täcket och sade:

Tryck ner den här! Då var hela skinkan fylld med blod på grund

av att sprutan hade rört sig. Det var inte någon speciellt fin

upplevelse för henne. Det var den kontakt hon fick med det här.

Sedan slutade jag hyckla om det och lade korten på bordet och

berättade vad jag höll på med. Under den tiden fanns ingen

lagstiftning, så man behövde aldrig vara rädd för att åka fast.

Man var i stället rädd, som jag sade tidigare, för

dopningskontrollanterna.

Med den erfarenhet jag har har jag åkt runt och funnit att det

inte finns en ort i Sverige som förskonats från detta. Det

stannar 50--100 skolungdomar efter varje föreläsning som

berättar att de har anhöriga som använder dopningspreparat. De

frågar vad de skall göra och vart dessa skall slussas. Jag

lämnar namn och telefonnummer. Det har blivit närmast en

kuratorverksamhet som är litet svår, för man vill ju ha

privatliv också.

Det finns fler än jag som åker runt och berättar om sina

erfarenheter. Det är svårt att ha en föreläsning på 30 minuter

för er. Jag har en speciell personligt präglad stil när jag är

på gymnasieskolor. Att här försöka skapa en bild av hur det har

varit för mig är oerhört svårt.

Marianne Jönsson: De flesta frågor jag hade tänkt ställa

har besvarats. Men jag funderade på om det här missbruket endast

är begränsat till kraftsporterna eller om det förekommer i andra

verksamheter också, och om det ökar. Vidare undrar jag hur många

som avslöjas vid de dopningsprov som årligen görs.

Liselotte Wågö: Jag tycker att den här förmiddagen på ett

mycket tydligt sätt har visat på det utomordentligt angelägna i

att vi får en kartläggning av hur stort problemet är i Sverige.

Framför allt vill jag veta omfattningen och hoppas att

utredningen tar detta på djupaste allvar och försöker angripa

det för att vi skall få en uppfattning av det hela, vi som sedan

skall lagstifta på området.

Vidare skulle jag gärna vilja veta -- det är ju klarlagt --

vad den som missbrukat den här typen av ämnen får för bestående

men. Sedan är det ytterligare en sak som ingen annan har nämnt

här i dag, och jag vet inte om det har någon koppling, men

frågan måste i alla fall ställas. När man ägnar sig åt den här

typen av missbruk är det i den ålder då man skall reproducera, i

den mån man inte blir steril: Finns det belagt någonting om

genetiska skador? Det finns andra preparat som ger sådana

skador, det vet vi. Det här måste kartläggas. Det är avgörande

för hur man skall gå vidare för att försöka bromsa missbruket.

Det är oerhört viktigt att man fortsätter med det informativa

arbetet och försöker arbeta förebyggande. Det är ofta så med

information att man når en viss grupp av människor men kanske

inte dem man verkligen vill nå. Så kommer jag över till frågor

till Rainhold Gustavsson. Hur ser den sociala miljö, det sociala

mönster, ut som du levde i? Hur finansierade du det hela?

Beträffande läkarkontakter är det ju hela tiden mer eller

mindre nogräknade personer med i spelet, läkare som ställer sin

kunskap till förfogande för att ni skall kunna åstadkomma bästa

möjliga effekt genom olika kombinationer av medel. Kan du

utveckla det litet? Jag skulle gärna vilja veta hur den miljön

ser ut.

Ytterligare en gång: Det är viktigt att vi snabbt får fram

uppgifter, för polisens arbete är också avgörande. Det är

omöjligt att acceptera att polisen inte prioriterar den här

typen av frågor därför att de hanteras av narkotikarotlar. Våra

påföljder är låga. Det är ingen straffskärpning på gång, och man

prioriterar den tunga narkotikan. Därför är det så oerhört

viktigt att få en kartläggning. Jag vänder mig direkt till dig

eftersom du yttrat dig om själva utredningen.

Om Rainhold kunde svara på frågan om den sociala miljön och

läkarna på frågorna om etiken hos våra doktorer och om det är

möjligt att kartlägga den genetiska frågan vore jag tacksam.

Vad händer efter det att man har haft ett långvarigt missbruk

och sedan slutar? Hur mår du Rainhold i dag?

Tuve Skånberg: Det har varit en mycket intressant hearing,

om hur man skall komma åt det här svåra problemet. Men jag

efterlyser ett djupare orsaksperspektiv än enbart ett

klinisk-kemiskt eller ett polisiärt perspektiv. När man bara

talar om kemikalier låter det som om man försökte komma åt det

kvinnliga problemet med anorexi genom att diskutera

näringsvärdet på maten. Det finns ju en orsak till att människor

börjar med bodybuilding och sedan går vidare. Jag skulle vilja

ha det belyst.

Finns det möjligen ett djupare orsakssammanhang i papparollen,

identifieringen med pappan, problemet med de osynliga papporna?

Är det därför som detta accelererar i dag i vårt samhälle? Kan

man hitta andra bilder i problemkomplexet med vapenfixeringen,

våldsideologin och kvinnoföraktet, något som vi kan ana i

beskrivningarna, något som hör ihop med de osynliga papporna? Om

vi kunde sätta in stöten där, skulle vi kanske kunna lösa flera

problem på en gång.

Rinaldo Karlsson: Jag vill ställa en fråga till Rainhold

Gustavsson.

Vi har hört att det är svårt att svara på frågor om våldsbrott

och anabola steroider, eftersom det finns så litet statistik,

men du behöver inte bygga dina åsikter på statistik -- du har

varit dörrvakt här i Stockholm och har umgåtts i de här

kretsarna. Vilka åsikter har du om hela våldsmentaliteten? Har

den ökat i Sverige på senare tid? Vi har ju sett att det under

de senaste åren har begåtts våldsbrott som är svårförklarliga.

Vad tror du att det beror på? Du behöver inte bevisa det du

säger med något annat än din erfarenhet. Var det bara du som var

en "knäppgök", eller blir alla andra också sådana?

Christina Pettersson: Göran Isaksson berörde beroendet. Om

jag har uppfattat det rätt, har ett argument mot kriminalisering

varit att det här missbruket inte jämställs med

narkotikamissbruk på grund av att man anser att det inte är lika

beroendeframkallande. Det skulle vara intressant att höra om det

finns ny forskning eller nya erfarenheter som visar att de här

preparaten är mer beroendeframkallande än man tidigare har

trott.

Jag vill också ställa en fråga till Eva Brännmark. Det brukar

finnas stora ekonomiska intressen kring missbruk, och jag skulle

vilja veta om ni inom polisen har tittat på just det. Kan man se

om det förekommer organiserad införsel och försäljning av de här

preparaten?

Bertil Pettersson: Rainhold Gustavsson nämnde mot slutet

att han också hade fungerat som kurator. Det är naturligtvis

mycket bra att människor kan vända sig till honom.

Jag vill berätta att samhället har inrättat en funktion som

kallas Dopingjouren, som man kan ringa till gratis. Vi försöker

sprida så mycket kunskap som möjligt om denna jour. Där finns

två specialutbildade sjuksköterskor, som avlöser varandra.

Jouren är öppen varje dag mellan kl. 10 på förmiddagen och kl.

20 på kvällen. Dit kan man alltså ringa och dels få svar på

direkta frågor, dels hänvisas vidare. Där finns den kunskap som

krävs för att bedöma problemens allvar hos dem som ringer, och

därmed kan de hänvisas vidare när det behövs. Man har kontakter

över hela landet.

Jag hoppas att också du när du är ute, Rainhold, talar om att

Dopingjouren finns som en kanal dit man kan vända sig, vare sig

man är missbrukare eller funderar på att använda de här

preparaten, vare sig man är anhörig eller arbetar inom yrken där

man stöter på dopning och har begränsad kunskap. Sjukvården,

skolhälsovården och naturligtvis tull och polis skall också

kunna vända sig till jouren för att få frågor utredda.

Rainhold Gustavsson: Jag skall först besvara frågan om den

sociala miljön. Jag kommer själv från ett hem med båda

föräldrarna, och jag har haft arbete som jag har skött. Att

finansiera det här missbruket sker på samma sätt som på

narkotikasidan. Skillnaden är bara att det är mera socialt

anpassat att prata om anabola steroider. Det är också en avart

inom idrotten. Man bygger åtminstone upp sin kropp, även om det

är ett ganska stort självbedrägeri. I de kretsar som jag rörde

mig i fanns vanliga föräldrar, i olika yrkesgrupper och alla

samhällsklasser.

Man finansierar sitt eget missbruk på andras bekostnad. När

jag började som 17-åring bodde jag hemma, och alla pengar jag

jobbade ihop gick till det här. Den dag jag flyttade hemifrån

hade jag skaffat så mycket kontakter att jag kunde ta på mig

partier och sälja till andra, som fick betala mitt missbruk.

Annars hade jag inte haft råd att kamma mig på den tiden.

Någon frågade om våldsmentaliteten. 1984 fanns samma

skönhetsideal som i dag. Man bygger upp kroppen med steroidernas

hjälp, men inte i första hand inom idrottslig verksamhet utan

för sina egna syften. Var och en bygger upp sitt eget försvar,

för sitt eget syfte. Man vill hålla folk på avstånd, därför att

de skall inte bry sig om vad man håller på med. Man kanske har

dåligt självförtroende, och syftet kan då vara att hävda sig i

en grupp vid ett visst tillfälle. Man gör det bara, rätt upp och

ner.

Det här med dörrvakter är inte speciellt konstigt. Jag hoppas

att jag inte säger för mycket, men i de kretsar där jag har rört

mig anställer man en kille som är välbyggd, därför att han är

representativ i dörren.

Jag tror inte heller, som Bertil sade, på myten att den som

går in på ett gym blir erbjuden anabola steroider -- även om det

kan hända någon gång. Det sker ingen försäljning av steroider på

gymen, utan den verksamheten sköts på ett helt annat sätt.

Arne Ljungqvist: Det ställdes en direkt fråga om etiken

och eventuell läkarinblandning vid hanteringen av den här typen

av dopningspreparat. Jag vill erinra om att Socialstyrelsen i

slutet av 70-talet gick ut med en påminnelse till Sveriges

läkarkår om att det var oacceptabelt och inte förenligt med

sedvanlig läkaretik att förskriva anabola steroider till friska

unga människor. Det var långt innan det fanns någon lagtext om

detta.

Jag vill påstå att medvetenheten bland kollegerna är

utomordentligt stor -- det vore konstigt annars. Det strider mot

varje grundläggande farmako-terapeutisk praxis över huvud taget

att ge potenta läkemedel till friska människor. I den mån det

förekommer i vårt land vill jag nog hävda att det är enstaka,

tråkiga ströfall. Det överväldigande problemet ligger i ett rätt

okontrollerat inflöde av preparat av den här typen i vårt land.

Det ställdes också en direkt fråga till mig om frekvensen fall

som idrotten hittar och vilka idrotter det gäller. Jag brukar

säga att ingen idrott skall tro sig vara immun, i varje fall

ingen idrott där kroppslig, fysisk träning ingår som en del i

den idrottsliga övningen. Det kan vara mer eller mindre uttalat.

I dag är praktiskt taget varje något så när fysiskt krävande

idrott beroende av såväl styrketräning som uthållighetsträning

och teknikträning. De här medikamenten hör hemma i

styrketräningsfasen. Jag kan tänka mig att schack och bridge --

som inte är med i Riksidrottsförbundet -- slipper problemet. Men

det är farligt om några idrottsledare har föreställningen att

just deras idrott är riskfri, därför att det är den inte.

Jag skall också säga något om frekvensen. När vi i början på

80-talet gick över från att testa folk nästan uteslutande i

samband med idrottstävlingar till att också testa folk under

träningen, dvs. när man kan tänkas använda anabolica, gick

frekvensen upp från ca 1 % till uppemot 4 %. Nu har frekvensen

gått ned igen. Av alla de prover som tas, både nationellt och

internationellt, är 1--1,5 % positiva. Tre fjärdedelar av dessa

1,5 % gäller steroider och en fjärdedel annat.

Trots att vi har ett ganska sofistikerat system bedömer vi att

bruket i dag är förhållandevis litet inom de idrotter som hör

hemma i Riksidrottsförbundet. Det stora problemet i Sverige

ligger, enligt mitt förmenande, utanför idrottens kontroll. Vi

är trots allt de enda som kontrollerar vad som pågår, och vi har

ett rimligt grepp om det. Men det är alltså den okontrollerade

verksamheten utanför idrotten som är det stora problemet. När vi

på idrottssidan upptäckte detta slog vi larm till andra

ansvariga myndigheter, som tull, polis, Folkhälsoinstitutet och

liknande. Jag är väldigt glad att man har tagit till sig det här

budskapet och att en resa i rätt riktning verkligen är på gång.

Göran Isaksson: Jag vill visa en bild, som jag tycker är

rolig. Den visar mannen i verkligheten och hans drömbild av sig

själv.

Jag tänkte också svara på frågeställningen om osynliga pappor

och missbruk/beroende.

Det är helt enkelt så att anabola steroider innebär en

möjlighet för vilken alldaglig man som helst, t.o.m. en mes, att

närma sig drömbilden, att bli störst, bäst och vackrast. Jag

tror att det är en rätt vanlig drömbild. Allt drogmissbruk

syftar till att manipulera verklighetsuppfattningen på något

sätt. Det finns stora skillnader mellan missbruk av anabola

steroider och klassiskt missbruk -- precis som alkoholmissbruk i

vissa fall skiljer sig från narkotikamissbruk. Viss narkotika är

inte beroendeframkallande.

Om vi tar alkoholmissbruk som en modell för missbruk, innebär

ett alkoholrus en omedelbar berusning, där man får en

föreställning om sig själv som större, bättre och vackrare än

man är. Detta är behagligt, kan upprepas och kan leda till ett

beroende och dessutom till att man ständigt lever med en falsk

verklighetsuppfattning.

Missbruket av anabola steroider ser annorlunda ut. Där går man

momentant in i ett kroniskt missbruk, med tabletter eller

injektioner dagligen. Det motsvarar alltså ett långt framskridet

alkoholmissbruk. Jag vet inte om det skall kallas beroende --

det är helt enkelt en ny form av missbruk.

Det speciella med missbruket av anabola steroider är att det

både påverkar upplevelsen av den faktiska verkligheten -- man

får en psykisk förändring -- och påverkar den verkliga kroppen i

den här riktningen. Här finns alltså ett mera komplicerat

samspel mellan verklighet och uppfattning. Jag tror att

parallellen med anorexia nervosa har en viss täckning.

Eva Brännmark: När det gäller frågan om i vilken mån grov,

organiserad brottslighet är inblandad i den här verksamheten och

i vilken mån det finns ekonomiska intressen, kan jag svara att

de ekonomiska intressena är ganska uppenbara. Jag säger därmed

inte att det här är en typ av grov, organiserad brottslighet som

motsvaras av kokainkartellerna i Colombia, men vi ser att det

finns organiserade grupper, större och mindre, som utan tvivel

tjänar stora pengar på den här verksamheten.

Vi ser också att både enstaka idrottsmän och andra som

använder de här preparaten åker ut, skaffar sig preparaten, tar

med dem hem och säljer dem för att finansiera sitt eget

missbruk. Det är alltså inget tvivel om att det är stora pengar

i omlopp.

Jag vill också göra en kommentar till frågan om Rambo- och

papparollen. Vi inom polisen jobbar ganska mycket med ungdomar i

riskzonen. Jag tror att det är ganska viktigt att man tar upp

just den aspekt som någon av er pekade på. Många av de här

ungdomarna har inga förebilder för papparollen. När vi är ute

och informerar, särskilt inom ramen för den brottsförebyggande

verksamheten, brukar vi hänvisa till att även kvarterspoliser,

närpoliser, idrottsledare, lärare och andra kan fylla den här

funktionen. Men även andra föräldrar och andra pappor kan fylla

det tomrum som uppstår i vissa familjer, t.ex. i samband med

skilsmässor, när många mammor blir ensamstående. Vi tror att det

måste finnas möjlighet att ta till sig kunskapen om hur en vuxen

man skall bete sig på något annat sätt än via TV, andra medier,

Rambofilmer, våldsfilmer och vapenfixering. Vi börjar nu få

belägg från vetenskapligt håll för att de tankegångar som vi har

verkligen tycks gå åt rätt håll. Det finns anledning att ta det

här på allvar och att titta närmare på det. Den av er som tog

upp frågan är alltså helt rätt ute.

Ulf Bergman: Det är några frågor som inte har berörts. Jag

uppfattade det som en ren order från Liselott Wågö att vi i

utredningen skall ta tag i vissa kartläggningar om omfattningen.

Vi får försöka ta till oss det och se vad vi kan göra, även om

det inte är helt lätt att studera detta. Problemet är att det

handlar om missbruk, och det är svårt att få representativa

epidemiologiska kartläggningar på detta område. De

långtidseffekter som man kan misstänka att dessa medel ger

gäller ofta dem som har sökt vård. De som aldrig söker har

förmodligen inga problem. Men vi vet inte hur många de är. Vi

vet alltså inte ett dugg om hur representativa de är som söker

vård.

Vi har anledning att tro att det kan bli bestående mentala

störningar hos en del patienter. Men vi vet ju inte hur dessa

patienter såg ut från början, om det var någon faktor som gjorde

att de drog sig till den här typen av missbruk och ändå hade

fått en liknande utveckling. Det är väldigt svårt att studera

detta när man inte kan genomföra experimentella studier.

Dessutom rör det sig om ett missbruk där vi inte har doseringar

eller preparat under kontroll, vilket man annars har när man

dokumenterar effekter.

Det ställdes också en fråga om bestående effekter. En

uppenbart bestående effekt hos killar som börjar med de här

preparaten i unga år är att de inte når sin fulla längd, utan de

blir kortare. Effekten är alltså den motsatta mot vad de

egentligen är ute efter. Det kan vara killar som är korta till

växten och har dåligt självförtroende, och de vill därför bygga

upp sig. Tillförseln av anabola steroider påskyndar själva

pubertetsutvecklingen, och det betyder att de långa rörbenen,

som styr längdtillväxten, sluts mycket snabbare. Det kan betyda

att de blir 5 cm kortare än de egentligen skulle ha blivit. Men

det vet vi inte -- det är ingenting som man söker vård för. Det

är alltså en typ av bestående effekt som det är väldigt svårt

att dokumentera.

Det blir effekter på spermieproduktionen. Det kan bli en

kortvarig, övergående sterilitet, även hos unga killar. Men

såvitt vi vet går detta i stort sett alltid över, åtminstone

bland de yngre. Detta kan ses i analogi med effekterna av

p-piller på 60-talet, när vi doserade betydligt högre och

kvinnor som använt dem långa perioder fick svårigheter att komma

i gång med menstruation osv. Såvitt jag vet kom de i gång i

stort sett till hundra procent. När det gäller anabola steroider

har vi kännedom om ett enda fall. Det är en äldre man, som

uppenbarligen inte har kommit i gång utan fortfarande är steril

efter långvarigt missbruk.

När det gäller beroendeutvecklingen, handlar det om helt andra

mekanismer än med alkohol, bensodiazepiner och barbiturater.

Även där har vi liten kännedom om omfattningen av

beroendepotentialen.

Bara anekdotiskt kan jag nämna att de här preparaten

uppenbarligen är så åtråvärda att man ibland hittar dem bland

receptförfalskningar på apoteken. Det är sådant som annars

inträffar med narkotikapreparat och bensodiazepiner. Vi har

sedan mitten på 80-talet hittat även anabola steroider, som har

en begränsad användning rent medicinskt. Nu har man

avregistrerat nästan alla dessa preparat. Jag kan ge en antydan

om detta genom att visa hur nya FASS ser ut. Det är få

anabola/androgena steroider som finns kvar på marknaden, i

jämförelse med hur det såg ut på 70-talet.

De uppföljningar som Läkemedelsverket gör utifrån

receptförskrivningar -- man har gjort några på 90-talet -- visar

att det inte förekommer någon omotiverad medicinsk förskrivning

av dessa medel. Det kan förekomma något enstaka fall, som i och

för sig kan ställa till stor skada, men det är inte något

utbrett fenomen. Den medicinska vården är icke en källa till det

här missbruket, utan det kommer från andra källor, såsom vi har

hört tidigare.

Det finns inte heller, såvitt vi vet, något belägg för

genetiska skador hos män som tar den här typen av preparat. De

eventuella effekterna på spermieproduktion och annat kommer att

visa sig. Det är vad kolleger som arbetar med fertilitet har

relaterat för mig.

Jovan Rajs: Jag har fått en fråga om i vilken omfattning

man använder anabola steroider bara i syfte att kaxa upp sig,

inte för att förbättra sina muskler. Detta är något som vi har

börjat märka. För ett par år sedan blev en taxiförare

ihjälslagen av två unga rånare, som hade tagit steroider bara

för att muntra upp sig själva och bli mer modiga. Vi var

tidigare inte medvetna om detta. I litteraturen finns uppgifter

om att dessa medel har använts under olika krig.

I samband med besiktningar av personer som har varit

inblandade i rån -- på begäran av polisen på grund av att de har

skadat sig på glasbitar m.m. -- har en helt ny värld öppnat sig

för oss. Annars brukar polisen inte begära att rånare och

torpeder skall besiktigas genom att man tar blodprov på dem för

att göra olika analyser. Från kontaktmännen bland våra vänner

inom polismyndigheten får vi höra att de varje vecka har något

sådant fall. Vi har också kontakt med grupper som Non Fighting

Generation, som är mycket väl insatta i detta -- nästan lika

mycket som Rainhold.

Sedan ser vi att uppgifter om de fall som är säkra, dvs. där

det är påvisat att steroider har spelat en viss roll i samband

med något brott eller våldsdåd, har stannat kvar på

polisinspektörsnivå och aldrig kommit till åklagare. I ett enda

fall har något sådant diskuterats i rätten, men då tillskrevs

våldsmannens agerande ändå alkohol snarare än anabola steroider.

Problemet med anabola steroider finns tydligen inte på

rättsnivå. Alla dessa uppgifter drunknar på lägre nivåer.

En kartläggning har nämnts. Jag tror att det är det rätta

ordet, men det skall inte bara göras en kartläggning av

användandet av steroider, utan också av hasch och andra droger.

Jag tror att vi nu befinner oss i samma stadium som med

alkoholen på 20-talet, i bilismens början. Då gällde

diskussionen om man skulle använda alkohol eller inte.

Jag är mycket glad över socialutskottets initiativ. Men allt

detta kanske kommer att stupa i justitieutskottet, därför att

där blir det stopp vad beträffar en kartläggning av droger.

Ordföranden: Innan vi avslutar våra överläggningar i dag

skall jag på socialutskottets vägnar be att få framföra ett

hjärtligt tack till våra inbjudna gäster för deras mycket

värdefulla medverkan här i dag.

Vi sätter stort värde på de kunskaper som ni har förmedlat

till oss, så att det blir möjligt för oss att göra en

uppdatering. Vi skulle också sätta värde på om vårt kansli fick

ta del av de bilder som ni har visat. Vår avsikt i utskottet är

att dokumentera denna utfrågning i samband med ett betänkande,

där vi behandlar de motioner som har väckts under den allmänna

motionstiden och där dessa frågor har tagits upp på bredden. Det

har kommit motioner från samtliga partier i riksdagen, vilket

vittnar om det starka intresse och det stora ansvar för de här

frågorna som finns här. Vi kan med bilderna illustrera den del

av betänkandet där referatet kommer att ingå.

Vi är tacksamma för att riksdagens stenografer ställer upp och

bidrar till att utfrågningen i sin helhet kommer att kunna

återges i tryck.

Jag vill också rikta ett tack till er i utredningen, med

ordföranden Susanne Billum i spetsen, för att ni har velat komma

hit och delta i hearingen.

Vi i socialutskottet ser mycket allvarligt på denna

problematik. Ni har redan dragit slutsatsen att den här frågan

är en av dem som är högprioriterade i vår verksamhet. Vi hoppas

nu att utredningen kan förse regering och riksdag med underlag,

så att vi kan fatta beslut om verkningsfulla åtgärder. Det är

viktigt att vi har en god vetenskaplig grund att stå på, så att

vi har en bra överblick över konsekvenserna av olika beslut. Vi

hoppas att utredningen skall förse oss med material -- vi tror

säkert att ni lyckas med den uppgiften. Vi vill gärna att ni

bedriver det här arbetet skyndsamt.

Det är viktigt att vi i riksdagen inte likgiltigt åser vad som

sker, utan att vi är fast beslutna att på allt sätt försöka

eliminera skadeverkningar. Vi har ju fått bekräftat -- vår oro

är inte mindre efter utfrågningen -- att dopningen håller på att

utvecklas till ett allvarligt folkhälsoproblem. Då är det mycket

angeläget att regering och riksdag snabbt vidtar verkningsfulla

åtgärder, så att vi kan lösa problemen.

Med dessa ord vill jag än en gång säga ett hjärtligt tack för

allas medverkan i dagens hearing.

Jag förklarar härmed våra överläggningar avslutade.

Bild 1

Bild 2

Bild 3

Bild 4

Bild 5

Bild 6

Bild 7

Bild 8

Bild 9

Bild 10

Bild 11

Bild 12

Bild 13

Bild 14

Bild 15

Bild 16

Bild 17

Bild 18

Bild 19