Bet. 1994/95:SoU2

Socialutskottets betänkande

1994/95:SOU02

Vissa hälso- och sjukvårdsfrågor

Innehåll

Sammanfattning

Motioner

Utskottet

Hemställan

Innehållsförteckning

1994/95

SoU2

Sammanfattning

I betänkandet behandlas närmare 70 motionsyrkanden från den

allmänna motionstiden 1994 om olika hälso- och sjukvårdsfrågor

och två motionsyrkanden från den allmänna motionstiden 1993.

I regeringsförklaringen har den nya regeringen aviserat att

den pågående Hälso- och sjukvårdsutredningen snabbt skall

kartlägga tillståndet i sjukvården och föreslå åtgärder för

förbättringar och effektiviseringar. Vidare sägs att

patienternas rättigheter kommer att stärkas. Utskottet avstyrker

samtliga motionsyrkanden bl.a. med hänvisning till att riksdagen

inte bör föregripa regeringens kommande förslag på detta område.

Motioner

Motion väckt under den allmänna motionstiden 1993

1992/93:So468 av Bo Forslund m.fl. (s) vari yrkas

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om medel till

forskning om hur tandvårdsmaterial som amalgam påverkar

människors hälsa,

5. att riksdagen hos regeringen begär förslag om fortsatt

övervakning av kvicksilverutsläpp från tandläkarmottagningar och

krematorier.

Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1994

1993/94:So242 av Alwa Wennerlund (kds) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att vidta åtgärder som försvårar för

tablettmissbrukare att införskaffa lugnande medel och

smärtstillande preparat.

1993/94:So275 av Jan Fransson m.fl. (s) vari yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av ökad reumatisk forskning,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av högkostnadsskydd för människor

som behandlas med psykoterapi,

1993/94:So403 av Siw Persson (fp) vari yrkas att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

en fristående patientombudsman.

1993/94:So404 av Sten Andersson i Malmö och Wiggo Komstedt (m)

vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär utredning av

möjligheten att upprätta ett juridiskt bindande

"livstestamente".

1993/94:So405 av Sten Andersson i Malmö och Wiggo Komstedt (m)

vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär en utredning

rörande rätten till dödshjälp med beaktande av medicinska,

juridiska, etiska och allmänmänskliga synpunkter.

1993/94:So409 av Kurt Ove Johansson och Lars-Erik Lövdén (s)

vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om översyn av gällande regler när

det gäller journalarkiv i samband med nedläggning av

företagshälsovård.

1993/94:So410 av Margareta Viklund (kds) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att den inriktning av vård och omsorg som

kännetecknar hospice skall ingå som en naturlig del i den

reguljära hälso- och sjukvården,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en utbyggnad av hospiceverksamhet i

offentlig och privat regi,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att på lämpligt sätt sprida information

till kommuner och landsting om hospiceverksamheten.

1993/94:So412 av Karin Falkmer (m) vari yrkas att riksdagen

beslutar om ändring i § 3 lagen (1991:115) om åtgärder i

forsknings- och behandlingssyfte med befruktade ägg från

människa vad avser tid för förvaring av befruktat ägg i fryst

tillstånd från nuvarande ett år till tre år i enlighet med vad

som anförts i motionen.

1993/94:So416 av Barbro Westerholm (fp) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om ändring i lagbestämmelserna om behandling

med befruktade ägg m.m.

1993/94:So421 av Kenth Skårvik (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om ökad forskning kring sjukdomen plötslig

spädbarnsdöd.

1993/94:So422 av Siw Persson (fp) vari yrkas att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

behovet av författningsändring i HSL vad gäller bl.a.

ledningsansvaret inom barn- och vuxenpsykiatrin.

1993/94:So424 av Birthe Sörestedt m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om en utredning av insemination och befruktning

utanför kroppen.

1993/94:So430 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om högst tre månaders väntetid på operation

eller annan behandling efter läkarbedömning,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om prioritering av forskning kring omvårdnad,

förebyggande vård, rehabilitering och folksjukdomar,

13. att riksdagen hos regeringen begär att Socialstyrelsen ges

i uppdrag att utveckla system för kvalitetssäkring och

jämförande studier över landet samt metoder för medicinsk

revision av läkarna, med särskilt syfte att identifiera läkare

med hög förskrivning av psykofarmaka, många

förtidspensioneringar och sjukskrivningar,

14. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av reglerna

i 14 § hälso- och sjukvårdslagen, som föreskriver att med det

medicinska ansvaret skall följa ansvar för ekonomi och

verksamhet,

15. att riksdagen hos regeringen begär förslag om lagstiftning

på alternativmedicinområdet,

16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om kvalitetssäkring och utvärdering av

behandlingsmetoder,

17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om samarbete mellan försäkringskassor,

sjukvårdshuvudmän och SBU.

1993/94:So431 av Maud Ekendahl (m) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om analys av problem och resurser i samband med

hormonstimulering.

1993/94:So437 av Eva Zetterberg m.fl. (v) vari yrkas att

riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring i hälso- och

sjukvårdslagen enligt vad i motionen anförts om ledningsansvaret

inom barn- och vuxenpsykiatrin.

1993/94:So442 av Carl Olov Persson och Harry Staaf (kds) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en utveckling av de små sjukhusen.

1993/94:So444 av Isa Halvarsson och Gudrun Norberg (fp) vari

yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om vikten av aktiva åtgärder mot kvinnlig

könsstympning,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om svenska internationella insatser mot

kvinnlig könsstympning.

1993/94:So448 av Marianne Jönsson och Ingbritt Irhammar (c)

vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om stöd för forskning om plötslig

spädbarnsdöd.

1993/94:So457 av Siw Persson (fp) vari yrkas att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

ersättningsregler för privatpraktiserande sjukgymnaster.

1993/94:So459 av Barbro Westerholm (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av utbildning av olika

yrkeskategorier om destruktiva sekter.

1993/94:So461 av Bo Nilsson m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om ökade resurser till epilepsivården,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till snabba

åtgärder för att förbättra livssituationen för personer med

epilepsi,

3. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ett

rikscentrum på lämplig plats i landet för barn med svårbehandlad

epilepsi.

1993/94:So466 av Elisabeth Fleetwood och Gullan Lindblad (m)

vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om utbildning med inriktning på

lymfödem.

1993/94:So467 av Gullan Lindblad m.fl. (m, fp, c, kds) vari

yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att rehabilitering bör ske på lika villkor

för kvinnor och män,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att rehabiliteringssituationen för kvinnor

med reumatiska sjukdomar och andra "tysta sjukdomar" bör beaktas

särskilt inom vården.

1993/94:So468 av Barbro Westerholm m.fl. (fp, m, c, kds) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om forskning om de reumatiska sjukdomarna.

1993/94:So473 av Magnus Persson (s) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär att särskilda

forskningsmedel avsätts i syfte att komma till rätta med

plötslig spädbarnsdöd (PSD),

2. att riksdagen hos regeringen begär att denna forskning i

första hand lämpligen sker inom det samnordiska projektet Nord

SIDS.

1993/94:So474 av Lena Öhrsvik (s) vari yrkas att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

behovet av regler om uppgiftsskyldighet för privata husläkare.

1993/94:So481 av Elisabeth Fleetwood och Maud Ekendahl (m)

vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om vikten av forskning rörande

plötslig spädbarnsdöd.

1993/94:So482 av Berit Löfstedt m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om en översyn av hur olyckor och tillbud med

medicintekniska produkter utreds samt hur erfarenheterna

återförs till användare m.fl.

1993/94:So485 av Ulrica Messing (s) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om behovet av ett väl fungerande benmärgsregister.

1993/94:So487 av Birgitta Carlsson m.fl. (c, s, m, fp, kds,

nyd, v, -) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behov av stöd till forskning om plötslig

spädbarnsdöd.

1993/94:So488 av Margareta Israelsson m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen beslutar införa ett förbud mot utlämnande av

information om fostrets kön före utgången av 25:e

graviditetsveckan om det inte kan anses medicinskt motiverat.

1993/94:So489 av Per Stenmarck och Rune Rydén (m) vari yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om hälsopass.

1993/94:So490 av Torgny Larsson och Ingegerd Sahlström (s)

vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om behovet av ökade

forskningsinsatser för att bringa klarhet om orsakerna till

plötslig spädbarnsdöd.

1993/94:So494 av Stina Eliasson (c) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om vikten av forskning kring reumatism, MS och Parkinsons

sjukdom.

1993/94:So495 av Sigge Godin (fp) vari yrkas att riksdagen hos

regeringen begär att den ger Hälsodatautredningen

tilläggsdirektiv om hanteringen av privatläkares

patientjournaler vid avveckling av praktik.

1993/94:So497 av Jan Fransson m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om initialt statligt stöd och om behovet av

klara riktlinjer om vilken huvudman som har betalningsansvar för

vården i livets slutskede.

1993/94:So499 av Ian Wachtmeister och Leif Bergdahl (nyd) vari

yrkas

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att privata bolag eller enskilda mot

betalning tillåts använda sjukhusens resurser för produktion av

sjukvård,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att bygga upp särskilda traumacentra,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att bygga ut ambulans- och

helikopterverksamheten,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att kompetensgraden för de jourhavande

läkarna inom akutsjukvården måste höjas,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att väntetiden för utredning och

behandling av hjärtsjukdomar får vara maximalt 2 månader från

det tillfälle då behovet uppstått.

1993/94:So501 av Tuve Skånberg (kds) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en lagstiftning om fosterdiagnostik som

tillvaratar fostrets intressen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att fastslå det mänskliga livets början

vid befruktningsögonblicket,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en samlad lagstiftning som reglerar den

genetiska forskningen utifrån pricipen om människolivets

okränkbarhet.

1993/94:Sf616 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas

5. att riksdagen hos regeringen begär förslag om inrättande av

ett Centrum för diagnostik och dokumentation av tortyrskador.

1993/94:Sf622 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas

39. att riksdagen hos regeringen begär förslag om inrättande

av ett statligt institut för tortyroffer.

1993/94:Sf636 av Hans Göran Franck m.fl. (s) vari yrkas

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av förbättrad behandling av

asylsökandes och flyktingars tortyrskador.

1993/94:A450 av Bengt-Ola Ryttar m.fl. (s) vari yrkas

7. att riksdagen hos regeringen begär förslag om att flytta

Apoteksbolagets huvudkontor till Avesta.

1993/94:A813 av Christer Lindblom m.fl. (fp) vari yrkas

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att öka kvinnors hälsa och välbefinnande.

1993/94:A815 av Karin Starrin m.fl. (c) vari yrkas

43. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om forskning kring kvinnors hälsa,

51. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om våldtäktskliniker, terapi- och

rehabiliteringsinsatser,

52. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om möjligheten att jämföra vistelse i

jourlägenhet med vistelse på sjukhus.

Utskottet

Kvalitetssäkring och vårdgaranti m.m.

Motioner

I motion 1993/94:So430 av Ingvar Carlsson m.fl. (s)

hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om kvalitetssäkring och utvärdering av

behandlingsmetoder (yrkande 16). Det arbete som pågår med

att ta fram kvalitetssäkringssystem är oerhört angeläget. Det är

också viktigt att ta fram uppgifter som ger möjlighet till

jämförelse mellan olika vårdgivare. Motionärerna anför att

utvärderingen av behandlingsmetoder är ett viktigt hjälpmedel i

utvecklingen och effektiviseringen av sjukvården. De rapporter

som Statens beredning för utvärdering av medicinsk metodik (SBU)

har tagit fram visar hur kostnaderna kan minska och

effektiviteten öka genom förändrade behandlingsmetoder.

Motionärerna anför att när det gäller ryggproblem och andra

sjukdomar som orsakar långa sjukskrivningar och många

förtidspensioneringar är det framför allt staten som drabbas av

höga kostnader. Samarbetet mellan SBU, sjukvårdshuvudmännen och

försäkringskassorna behöver utvecklas för att göra det möjligt

att införa bättre behandlingsmetoder på bred front. Detta bör

riksdagen ge regeringen till känna enligt motionärerna

(yrkande 17). I (yrkande 13 delvis) i samma motion

hemställs att riksdagen hos regeringen begär att Socialstyrelsen

ges i uppdrag att utveckla system för kvalitetssäkring och

jämförande studier över landet.

Vidare hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om högst tre månaders väntetid

på operation eller annan behandling efter läkarbedömning

(yrkande 9). Vårdgarantin för några utvalda diagnoser har

visat sig effektiv, köerna har försvunnit. Men det finns en risk

för en uppdelning av patienterna efter "A- och B-diagnoser", där

de som omfattas av vårdgarantin går före andra. Vårdgarantin bör

därför, enligt motionärerna, omfatta alla patientgrupper. När

läkaren väl fastställt vårdbehovet bör behandling erbjudas inom

tre månader, i första hand i det egna landstinget, i andra hand

i något annat landsting eller av annan vårdgivare. Varje patient

bör alltid få ett klart besked om tidpunkt för behandlingen,

inte bara en ungefärlig kötid, heter det i motionen.

I motion 1993/94:So499 av Ian Wachtmeister och Leif Bergdahl

(nyd) hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om att väntetiden för

utredning och behandling av hjärtsjukdomar får vara maximalt två

månader från det tillfälle då behovet uppstått (yrkande 9).

Motionärerna pekar på att det för närvarande är en vårdgaranti

på högst tre månader för kranskärlsröntgen och tre månader för

dito operation. Motionärerna menar att den maximala totala

väntetiden som kan accepteras är två månader.

Tidigare behandling m.m.

I betänkandet 1993/94:SoU7 förra hösten behandlade

utskottet senast motionsyrkanden om kvalitetssäkring m.m. I

betänkandet (s. 9--17) ges en bred bakgrund därtill samt till

ett flertal frågeställningar om sjukvårdens organisation,

pågående systemförändringar m.m. vilka behandlades samtidigt. I

sin bedömning (s. 17) konstaterade utskottet bl.a. att flertalet

av de frågeställningar som aktualiserades i motionsyrkandena

föll inom ramen för direktiven till Kommittén om hälso- och

sjukvårdens organisation, HSU 2000, eller Utredningen om

prioriteringar inom hälso- och sjukvården. Sammanfattningsvis

ansåg utskottet att regeringens kommande förslag med anledning

av det pågående utredningsarbetet borde avvaktas innan riksdagen

tog något initiativ i de frågor som behandlats. Motionsyrkandena

avstyrktes.

I proposition 1993/94:205 om lokal försöksverksamhet med

finansiell samordning mellan socialförsäkring, hälso- och

sjukvård och socialtjänst föreslogs att en allmän

försäkringskassa, ett landsting och en kommun skall kunna komma

överens om att föra samman ekonomiska resurser för

socialförsäkring, hälso- och sjukvård och socialtjänst till en

gemensam finansiell ram. I yttrande till

socialförsäkringsutskottet (1993/94:SoU4y) tillstyrkte

utskottet propositionen i behandlade delar.

Socialförsäkringsutskottet tillstyrkte propositionen

(1993/94:SfU19). Riksdagen följde utskottet (rskr. 369).

Socialstyrelsen har i en föreskrift (SOSFS 1993:9)

fastlagt att all legitimerad personal skall bedriva ett

systematiskt, fortlöpande och dokumenterat kvalitetsarbete. I

föreskriften ges anvisningar om vad som bör ingå i

kvalitetssäkringsarbetet.

I budgetpropositionen (1993/94:100) bil. 6 anförs att

arbetet med att utveckla metoder och instrument för

kvalitetssäkring inom hälso- och sjukvården kommer att ha hög

prioritet under de närmaste åren. Den s.k. Nationella

samrådsgruppen för kvalitet i hälso- och sjukvården har en

central och samordnande funktion i detta sammanhang. Gruppen är

ett gemensamt och fristående samarbetsorgan för Socialstyrelsen,

Landstingsförbundet, Spri och Svenska Läkaresällskapet. Dess

uppgift är att ta till vara svenska och utländska erfarenheter

och verka för att enhetliga mått och metoder utvecklas.

Samrådsgruppen stimulerar och stödjer såväl nationellt som

lokalt kvalitetssäkringsarbete, förmedlar kunskap och verkan för

att undervisning i kvalitetssäkring skall ingå i olika

vårdutbildningar.

I samband med behandlingen av medelsanvisningarna till

myndigheter under Socialdepartementet uttalade utskottet bl.a.

följande om Statens beredning för utvärdering av medicinsk

metodik (SBU) (1993/94:SoU20 s. 10).

SBU har, enligt utskottet, en viktig uppgift att utvärdera

befintlig och ny medicinsk metodik med syfte att utmönstra

ineffektiva och föråldrade metoder och påskynda införandet och

användningen av effektiva medicinska åtgärder. Analyser som tas

fram bl.a. av SBU kan minska behovet av prioriteringar och öka

medvetenheten om sambandet mellan hälso- och sjukvårdens

kostnader och nytta. Om dessa analyser utnyttjas i vården fås

ett rationellt underlag för prioritering av resurserna.

Utskottet anser den föreslagna medelstilldelningen välavvägd. I

medelstilldelningen ligger en resursförstärkning med 1,5

miljoner kronor för att intensifiera arbetet med

utvärderingsprojekt och effektivisera informations- och

kunskapsspridningen och öka det internationella samarbetet.

Utskottet tillstyrkte den föreslagna medelstilldelningen.

Riksdagen följde utskottet (rskr. 248).

I betänkandet 1993/94:SoU7 behandlade utskottet senast ett

motionsyrkande liknande det i motion So499. I betänkandet ges en

utförlig beskrivning av vad som för närvarande gäller om

vårdgarantin (s. 24--25). Utskottet gjorde bedömningen att

effekterna av den fr.o.m. år 1992 införda vårdgarantin följs upp

av Socialstyrelsen och Landstingsförbundet samt att riksdagen

därmed inte borde överväga något initiativ med anledning av den

då aktuella motionen, vilken avstyrktes.

Vårdgarantin har, utan statligt resurstillskott, förlängts att

gälla även för år 1994 enligt överenskommelse mellan staten och

företrädare för sjukvårdshuvudmännen. En utvärdering avseende år

1993 blir färdig något senare i höst enligt uppgift från

Landstingsförbundet.

Utskottets bedömning

Utskottet har erfarit att de frågor om kvalitetssäkring och

vårdgaranti som tas upp i motionerna kommer att behandlas av

Hälso- och sjukvårdsutredningen. Utskottet anser därför att

riksdagen inte nu bör ta något initiativ på detta område.

Utskottet avstyrker därmed motionerna So430 (s) yrkandena 9, 13

delvis, 16 och 17 samt So499 (nyd) yrkande 9.

Akutsjukvård och sjukhusstruktur

I motion 1993/94:So499 av Ian Wachtmeister och Leif Bergdahl

(nyd) hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om att privata bolag eller

enskilda mot betalning tillåts använda sjukhusens resurser för

produktion av sjukvård (yrkande 5). Motionärerna anser att

operationssalar, läkarmottagningslokaler och behandlingslokaler

skulle kunna utnyttjas bättre. Vidare berörs olika aspekter på

en bättre akutsjukvård. Motionärerna hemställer att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om att bygga upp särskilda traumacenter (yrkande 6), att

riksdagen som sin mening ger regeringen till kännna vad i

motionen anförts om att bygga ut ambulans- och

helikopterverksamheten (yrkande 7) samt att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

att kompetensgraden för de jourhavande läkarna inom

akutsjukvården måste höjas (yrkande 8). Motionärerna anför

att i framför allt USA har särskilda traumacenter byggts upp och

i flera studier har man kunnat visa att dödligheten därefter

dramatiskt gått ned. Från England har rapporterats att utbyggd

ambulans- och helikopterverksamhet ger minskad dödlighet vid

olyckor/trauma. Motionärerna pekar vidare på en studie från

Västerbotten och Norrbotten vilken enligt uppgift visar att

dödsfallen, i det sammanhanget, kunde ha reducerats med ett

adekvat omhändertagande.

I motion 1993/94:So442 av Carl Olov Persson och Harry Staaf

(kds) hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om en utveckling av de små

sjukhusen. Motionärerna anför att om en samverkan byggs upp bör

de små sjukhusen kunna behållas. De kan komplettera varandra i

ett upptagningsområde. I debatten om resurser till sjukvården

dyker i princip alltid frågan om sjukhusstrukturer upp.

Motionärerna hävdar att det finns ingen objektiv "rätt

struktur". Sjukhusstrukturen är inte i första hand en ekonomisk

fråga och inte heller endast en medicinsk bedömningsfråga utan

mer en värderingsfråga och en organisationsfråga. Motionärerna

anser att det är en förenklad bild som ges när man hävdar att

varje landsting har ett sjukhus för mycket.

Utskottet behandlade motionsyrkanden om en bättre akutsjukvård

i betänkandet 1993/94:SoU7, vartill hänvisas för en

bakgrundsbeskrivning (s. 21 f.). Utskottet konstaterade att

Socialstyrelsen inom ramen för sin uppföljnings- och

tillsynsverksamhet tagit upp frågor om akut- och

jourverksamhetens omfattning och kvalitet. Utskottet utgick från

att de av Socialstyrelsen påtalade konsekvenserna av bristande

kompetens inom jourverksamheten därvid kommer att beaktas. Något

initiativ från riksdagen behövdes därför inte. Den då aktuella

motionen avstyrktes.

Statens beredning för utvärdering av medicinsk metodik

(SBU) har nyligen i en rapport, Trafikolycksfall, SBU-rapport

nr 122, behandlat bl.a. frågor om organisationsformer för

traumavård och transporter. I rapporten dras följande slutsatser

(s. 13 f.).

Omhändertagande och behandling av svårt trafikskadade är ett

komplicerat samspel mellan många olika faktorer.

Behandlingskedjan sträcker sig från det första omhändertagandet

på olycksplatsen till dess att patienten är färdigrehabiliterad

eller har avlidit på grund av sina skador. Åtgärder tidigt i

förloppet är ofta avgörande för utgången av skadan. Det finns

för närvarande inga klart definierade krav varken på

transportsystemens organisation eller på hur traumavården bör

vara organiserad vid de enskilda sjukhusen. Idag transporteras

de skadade nästan undantagslöst till närmaste sjukhus. I

framtiden kan detta komma att ändras, vilket aktualiserar frågan

om vårdmöjlighet under transport och bedömning av traumats

omfattning -- triage -- på olycksplatsen. Det finns inga

minimikrav på formell kompetens hos de läkare som arbetar med en

skadad under akutförloppet och inte heller på standard vad

gäller teknisk utrustning.

En ytterligare brist är frånvaron av ett gemensamt nationellt

system för registrering och analys av behandlingen och

rehabiliteringen av traumafall. En eventuell koncentration av

vården av svåra traumafall kräver inga stora ekonomiska

åtaganden eftersom det framförallt är fråga om en ändrad

organisation av befintliga resurser. Däremot medför en ökad

användning av ambulanshelikopter att transportkostnaderna ökar.

Socialstyrelsen har granskat Västmanlands läns landstings

akuta omhändertagande under en sjuveckorsperiod.Studien

presenteras i Medicinsk faktadatabas nr 5 September 1994.

Man har tittat på akutflödets volym, tyngd och vilken typ av

omhändertagande som behövts och sedan jämfört kompetens och

resurser i jourorganisationen. Syftet med Västmanlandsstudien

var att titta närmare på akut omhändertagande i ett landsting

under en längre tidsperiod. Den ingår i ett större projekt som

skall fungera som nationellt underlag för hur omhändertagande av

akut sjuka och skadade kan organiseras. Materialet är tänkt att

användas som ett stöd vid lokala strukturförändringar inom

akutsjukvården. En sammanfattande rapport från Socialstyrelsens

projekt Akut omhändertagande planeras till kommande årsskifte.

Avsikten med projektet är att utarbeta ett nationellt underlag

för akut omhändertagande av akut sjuka och skadade.

Kommittén (1992:04) om hälso- och sjukvårdens finansiering

och organisation (HSU 2000) bör enligt direktiven (dir.

1992:30) ta ställning till vem som skall finansiera vården, vem

som skall ansvara för att vården finns tillgänglig, i vilka

former produktionen bör ske samt hur samhällets kontrollsystem

bör vara uppbyggt.

Inom Sveriges Läkarförbund arbetar en grupp med frågan om

länsdelssjukhusens verksamhet och framtid. Ett seminarium hölls

i augusti 1994 på grundval av en skriftlig rapport.

Utskottets bedömning

Utskottet konstaterar på nytt att Socialstyrelsen inom ramen

för sin uppföljnings- och tillsynsverksamhet arbetar med frågor

om akut- och jourverksamhetens struktur och omfattning. Hälso-

och sjukvårdsutredningen skall enligt uppgift snabbt kartlägga

tillståndet i sjukvården och föreslå åtgärder för förbättringar

och effektiviseringar. Något initiativ från riksdagen behövs

därför inte på detta område. Motionerna So442 (kds) och So499

(nyd) yrkandena 5--8 avstyrks.

Patientombudsman

I motion 1993/94:So403 av Siw Persson (fp) begärs ett

tillkännagivande om vad i motionen anförts om en fristående

patientombudsman. Motionären anför att det är viktigt ur

rättssäkerhetssynpunkt att fristående läkare och jurister får

möjlighet att arbeta som patientombudsmän. Dessa skulle ge

patienten en möjlighet till en rättvisare hantering i en tvist i

och med tillgången till en obunden medicinsk och juridisk

kompetens.

I betänkandet 1993/94:SoU26 i våras behandlade utskottet

senast frågan om patientombudsman i anledning av ett förslag

från Riksdagens revisorer (1993/94:RR7) om inrättande av en

sådan och ett motionsyrkande med innebörd att revisorernas

förslag avstyrktes. I betänkandet lämnas en redogörelse för

tidigare motionsyrkanden om patientombudsman resp. utskottets

behandling av proposition 1991/92:148 (s. 32 f.) om

förtroendenämndsverksamhet inom hälso- och sjukvården.

Utskottet gjorde följande bedömning (s. 33 i SoU26).

Utskottet vidhåller sin inställning i fråga om

förtroendenämndsverksamheten. Utskottet vill på nytt understryka

vikten av att information om förtroendenämndsverksamheten når ut

till allmänheten. Lagen om förtroendenämndsverksamhet inom

hälso- och sjukvården, m.m. har varit i kraft i knappt två år.

Utskottet anser att det inte nu finns skäl att ompröva denna

verksamhet och överväga inrättandet av en statlig

patientombudsman.

Riksdagen följde utskottet (rskr. 410 och 411).

Utskottets bedömning

Utskottet vidhåller sin tidigare inställning i denna fråga och

avstyrker därför motion So403 (fp).

Ledningsansvaret

I tre motionsyrkanden berörs bestämmelsen i 14 § hälso- och

sjukvårdslagen (1982:763) om det samlade ledningsansvaret inom

hälso- och sjukvården.

I motion 1993/94:So430 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) (yrkande

14) hemställs att riksdagen hos regeringen begär en översyn av

reglerna. Motionärerna anför att motivet bakom den så kallade

chefsöverläkarreformen var att koppla läkarens medicinska ansvar

till det ansvar för ekonomi och personal som skall finnas vid

varje enhet. Utfallet av reformen har, enligt motionärerna,

stött på kritik och de vill därför ompröva reformen så att

anpassningar kan göras till de lokala förutsättningar som råder

i landstingen. Reglerna bör ses över för att möjliggöra för

andra personalgrupper än läkare att ha chefsfunktioner, heter

det i motionen.

I motionerna 1993/94:So422 av Siw Persson (fp) samt

1993/94:So437 av Eva Zetterberg m.fl. (v) hemställs om

författningsändringar i hälso- och sjukvårdslagen vad gäller

ledningsansvaret. Dessa motionärer påtalar särskilt

förhållandena inom barn- och vuxenpsykiatrin. De konstaterar att

chefsöverläkare utsetts som samlat ledningsansvarig av

sjukvårdshuvudmännen för så gott som all barn- och

vuxenpsykiatrisk verksamhet i landet. Denna utveckling innebär

enligt motionärerna en risk för att den på psykologisk vetenskap

grundade behandlingen kommer till korta med åtföljande risk för

såväl sämre behandlingsresultat som för patientsäkerhet.

I betänkandet 1993/94:SoU4 i höstas behandlade utskottet

senast frågan om ledningsansvaret. För en utförlig redovisning

av bakgrund m.m. hänvisas till betänkandet (s. 3 f.). Utskottet

gjorde följande bedömning.

Utskottet har redan vid ett par tillfällen uttalat att det är

angeläget att regeringen och Socialstyrelsen noga följer

tillämpningen av bestämmelserna om det samlade ledningsansvaret.

Utskottet har också uttalat att en utvärdering borde ske inom

ett år räknat från den 1 april 1992. Vid behandlingen av en

liknande motion i våras förutsatte utskottet att utvärderingen

skulle ske omgående. Utskottet anser att regeringen snarast bör

återkomma till riksdagen i denna fråga.

Vad utskottet anfört gavs regeringen till känna med anledning

av de då aktuella motionerna.

Riksdagen följde utskottet (rskr. 1993/94:5).

Från Socialstyrelsen har inhämtats att det första ledet i

en utvärdering av det samlade ledningsansvaret under en

chefsöverläkare genomfördes under sommaren/hösten 1993 genom en

enkät till sjukvårdshuvudmännen i syfte att kartlägga hur

ledningsansvaret inom landstingens hälso- och sjukvård är

anordnat. I en andra etapp har styrelsen inhämtat dels uppgifter

om i vilken utsträckning chefsöverläkarna delegerar enskilda

ledningsuppgifter till andra befattningshavare på den egna

enheten, dels sjukvårdshuvudmännens mening om hur systemet med

chefsöverläkare fungerar bl.a. ur patientsäkerhetssynpunkt.

Enkätsvaren från den andra etappen bearbetas under innevarande

höst.

Utskottets bedömning

Utskottet utgår från att den nya regeringen kommer att lägga

fram förslag på detta område. Något initiativ från riksdagens

sida behövs därför inte. Motionerna So422 (fp), So430 (s)

yrkande 14 och So437 (v) avstyrks.

Forskning

Motioner

I motion 1993/94:So421 av Kenth Skårvik (fp) hemställs att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om ökad forskning kring sjukdomen plötslig

spädbarnsdöd (yrkande 1). Motionären anför att om orsakerna

till plötslig spädbarnsdöd råder olika meningar samt att

plötslig spädbarnsdöd inte är ett prioriterat område på

forskningssidan. Motionären bedömer att plötslig spädbarnsdöd

förtjänar en högre observans och att detta markeras genom ökat

stöd till forskningsbefrämjande insatser. Liknande yrkanden

finns också i flera andra motioner, nämligen motionerna

1993/94:So448 av Marianne Jönsson och Ingbritt Irhammar (c),

1993/94:So473 av Magnus Persson (s) (yrkande 1), 1993/94:So481

av Elisabeth Fleetwood och Maud Ekendahl (m), 1993/94:So487 av

Birgitta Carlsson m.fl. (c, s, m, fp, kds, nyd, v och -)

(yrkande 1) samt 1993/94:So490 av Torgny Larsson och

Ingegerd Sahlström (s). I motion So473 (s) begärs att

forskningar i första hand lämpligen sker inom det samnordiska

projektet Nord, SIDS (yrkande 2).

I motion 1993/94:So430 av Ingvar Carlsson m.fl. (s)

hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om prioritering av forskning kring

omvårdnad, förebyggande vård, rehabilitering och folksjukdomar

(yrkande 12). Motionärerna anför att svensk medicinsk

forskning länge har befunnit sig i frontlinjen och att det är av

yttersta vikt att denna position kan bibehållas. Forskning och

utveckling skall i sin förlängning syfta till ökad livskvalitet

och minskat mänskligt lidande för drabbade patienter. Enligt

motionärerna är det angeläget att särskilt uppmärksamma de stora

folksjukdomarna, t.ex. allergi, reumatism och psykiska sjukdomar

samt intensifiera insatserna vad beträffar omvårdnad,

rehabilitering samt forskning kring ohälsans orsaker och

fördelning.

I motion 1993/94:So275 av Jan Fransson m.fl. (s) hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om behovet av ökad reumatisk forskning

(yrkande 3). Motionärerna anför att reumatoid artrit innebär

ett svårt handikapp för drygt hälften av dem som insjuknar.

Efter 10--15 års sjukdom har många av dem mycket låg

livskvalitet. Det behövs medel till forskartjänster och anslag

för att forskarna skall kunna slutföra angelägna

forskningsprojekt i syfte att hitta bot för denna vanliga

sjukdom, heter det i motionen.

I motion 1993/94:So468 av Barbro Westerholm m.fl. (fp, m, c,

kds) hemställs att riksdagen ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om forskning om de reumatiska sjukdomarna.

Motionärerna anser att regeringen i nästa forskningspolitiska

proposition bör prioritera forskning om de reumatiska

sjukdomarnas uppkomstmekanism och behandling samt forskning om

hur patienter med reumatiska sjukdomar bäst tas om hand och

rehabiliteras.

I motion 1993/94:So494 av Stina Eliasson (c) hemställs om

ett tillkännagivande till regeringen om vad i motionen anförts

om vikten av forskning kring reumatism, MS (multipel scleros)

och Parkinsons sjukdom. Motionären anser att ekonomiska resurser

måste ställas till förfogande så att pågående forskning kring

dessa "grå sjukdomar" kan intensifieras.

I motion 1993/94:A815 av Karin Starrin m.fl. (c) hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om forskning kring kvinnors hälsa (yrkande

43). Motionärerna anför att resurser och forskning i högre

grad måste inriktas på sjukdomar som drabbar kvinnor mest. I dag

utgår nästan alla normalvärden inom medicinsk forskning från

män. Kvinnor och män är biologiskt olika; kvinnor måste enligt

motionärerna bli norm i forskning om kvinnors hälsa.

Tidigare behandling m.m.

I betänkandet 1992/93:SoU25 Forskning inom

Socialdepartementets område behandlade utskottet senast

forskningsfrågor inom utskottets beredningsområde. I betänkandet

behandlades dels förslag som regeringen lagt fram i

proposition 1992/93:170 Forskning för kunskap och framsteg,

avsnitt 5 (Socialdepartementet), dels 30 motionsyrkanden som

framför allt rörde forskningsfrågor inom utskottets område.

Motionsyrkandena rörde bl.a. ökade satsningar på forskning inom

det reumatologiska området (s. 9--12) och forskning om kvinnors

hälsa (s. 28--30). Utskottet uttalade bl.a. (s. 12).

Utskottet har redan tidigare framhållit vikten av att

forskning sker beträffande reumatiska sjukdomar. Utskottet vill

betona angelägenheten av att forskningen om dessa sjukdomar, som

har mycket stor utbredning, ges bättre förutsättningar än för

närvarande. Den resursförstärkning som utskottet i det

föregående uttalat sig för kommer också att vara av betydelse

för den reumatologiska forskningen.

Vidare uttalade utskottet (s. 30).

Utskottet har redan tidigare uttalat att det är angeläget att

frågan om kvinnors särskilda hälsoproblem uppmärksammas

ytterligare i framtiden. Utskottet vidhåller denna uppfattning.

Av stort intresse i sammanhanget är Folkhälsoinstitutets arbete

med ett särskilt program om kvinnors hälsa. Olika

forskningskonferenser med speciell inriktning på kvinnomedicinsk

forskning planeras. Mot bakgrund av det arbete som sålunda pågår

får motionerna -- -- -- anses tillgodosedda och avstyrks därför.

Utbildningsutskottet behandlade i betänkandet

1992/93:UbU15 motionsyrkanden med krav på ökad forskning om

plötslig spädbarnsdöd och anförde bl.a. följande under rubriken

Medicinska forskningsområdet (s. 82).

Utskottet erinrar med anledning av alla motioner om att det

numera ankommer på universiteten och de högskolor som har fasta

forskningsresurser att själva bestämma om inrättande av

professurer och andra forskartjänster och om fördelningen av

tillgängliga medel mellan olika ämnen inom resp.

fakultetsområde. Vid sidan av de anslag som riksdagen anvisar

direkt till resp. läroanstalt disponerar forskningsråden

betydande resurser för forskning. Forskningsråden avgör vilka

forskare och forskningsprojekt som skall få stöd av dessa medel.

Utskottet anser inte att riksdagen bör göra några

tillkännagivanden med anledning av motionerna varför dessa bör

avslås av riksdagen.

När det gällde ett motionsyrkande om forskarutbildning i

omvårdnad anförde UbU följande (s. 82--83).

Utskottet vill med anledning av motionen anföra följande.

Enligt Omvårdnadsforskningen i Sverige -- en lägesrapport, som

nyligen utgivits av medicinska forskningsrådet, finns det

institutioner och centrumbildningar med fasta forskningsresurser

och forskarutbildning i omvårdnadsforskning vid universiteten i

Uppsala, Linköping och Umeå. Utöver dessa har vid Nordiska

hälsovårdshögskolan ett forskarutbildningsprogram i

folkhälsoforskning inrättats, vilket även omfattar en inriktning

mot vårdvetenskap. En stor del av omvårdnadsforskningen sker

enligt samma rapport vid institutioner som inte är primärt

inriktade på detta ämnesområde. Utskottet erinrar om att det

inte ankommer på riksdagen utan på resp. fakultetsnämnd att

bestämma i vilka ämnen forskarutbildning skall anordnas inom en

fakultet.

Utskottet föreslår mot bakgrund av det anförda att riksdagen

avslår motion 1992/93:Ub601.

Riksdagen följde utskottet (rskr. 388).

I regeringens skrivelse 1993/94:247 Investera i hälsa --

Prioritera för hälsa anförs bl.a. att Folkhälsoinstitutet bör

ges i uppdrag att till regeringen avrapportera arbetet med att

utveckla metoder för att nå de mest utsatta grupperna i det

hälsofrämjande och sjukdomsförebyggande arbetet. Skrivelsen

kommer att behandlas i utskottets betänkande 1994/95:SoU6.

Enligt regeringsförklaringen av den nya regeringen kommer

folkhälsoarbetet att intensifieras.

Socialutskottets bedömning

Utskottet anser att riksdagen bör vidhålla sina tidigare

ställningstaganden i dessa forskningsfrågor. Motionerna So275

(s), So421 (fp) yrkande 1, So430 (s) yrkande 12, So448 (c),

So468 (fp, m, c, kds), So473 (s), So481 (m), So487 (c, s, m, fp,

kds, nyd, v och -) yrkande 1, So490 (s), So494 (c) och A815 (c)

yrkande 43 avstyrks därför.

Etiska frågor m.m.

Motioner

I två motioner behandlas frågor om lagstiftning om

fosterdiagnostik. I motion 1993/94:So488 av Margareta

Israelsson m.fl. (s) begärs att riksdagen beslutar införa ett

förbud mot utlämnande av information om fostrets kön före

utgången av 25:e graviditetsveckan om det inte kan anses

medicinskt motiverat. Motionärerna konstaterar att blivande

föräldrar genom ultraljud eller fostervattenprov kan få reda på

det blivande barnets tillstånd. Provet kan i vissa fall ge

underlag för att kvinnan väljer att abortera fostret. I samband

med provtagningen, efter fråga, kan kvinnan också få reda på om

det blir en pojke eller flicka. Detta innebär, enligt

motionärerna, att kvinnan kan besluta sig för abort av andra

skäl än strikt medicinska, exempelvis ett barn av ett visst kön.

Detta missbruk av fosterdiagnostik sker endast i ett litet antal

fall, men dagens lagstiftning möjliggör denna könsdiskriminering

i Sverige. Lagstiftningen måste därför ändras, enligt

motionärerna. I motion 1993/94:So501 av Tuve Skånberg (kds)

hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om en lagstiftning om fosterdiagnostik

som tillvaratar fostrets intressen (yrkande 1). Motionären

anför att fosterdiagnostik är som all annan forskning möjlig att

använda både etiskt och oetiskt. När fosterdiagnostiken står i

livets tjänst värnar den om fostret och kan göra det möjligt att

bota eller förebygga sjukdomar redan på fosterstadiet. När

fosterdiagnostiken används i bortväljande abortinriktat syfte

blir den emellertid enligt motionären oetisk och bryter mot

principen om människolivets okränkbarhet. Motionären hemställer

vidare att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om att fastslå det mänskliga livets

början vid befruktningsögonblicket (yrkande 2). Motionären

anför att frågan om när det mänskliga livet börjar är en fråga

inte av religiös art, utan enbart av biologisk. Motionären

hemställer vidare att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om en samlad lagstiftning som

reglerar den genetiska forskningen utifrån principen om

människolivets okränkbarhet (yrkande 3). Motionären anför

att fältet är vidöppet för vetgiriga och experimentlystna

forskare att forska på och odla befruktade ägg, utan att

lagstiftningen ger vägledning och begränsningar. Den genetiska

forskningen öppnar perspektiv.

I motion 1993/94:So424 av Birthe Sörestedt m.fl. (s)

hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om en utredning av insemination och

befruktning utanför kroppen. Motionärerna anför att det synes

befogat att ånyo tillsätta en parlamentarisk utredning som får

till uppgift att utreda insemination och befruktning utanför

kroppen. Den medicinska utvecklingen går mycket snabbt.

Forskning och teknisk uteckling inom dessa områden kan i

framtiden ge oanade möjligheter men också tvivel om den kan

hållas inom etiska gränser, heter det i motionen.

I två motioner tas frågan om förvaring av befruktade ägg upp,

nämligen i 1993/94:So412 av Karin Falkmer (m) och i

1993/94:So416 av Barbro Westerholm (fp). Motionärerna

hemställer att riksdagen beslutar om ändring i 3 § lagen

(1991:115) om åtgärder i forsknings- och behandlingssyfte med

befruktade ägg från människa vad avser tid för förvaring av

befruktade ägg i fryst tillstånd, från nuvarande ett år till tre

år, i enlighet med vad som anförts i motionen. Motionärerna

anför att enligt nuvarande bestämmelser får ett befruktat ägg

förvaras i fryst tillstånd i längst ett år. Om synnerliga skäl

föreligger får Socialstyrelsen medge förlängd förvaringstid.

Problemet är dock att med "synnerliga skäl" inte menas

föräldrars önskan att få ett syskon till ett barn som fötts

genom att ett befruktat ägg förts in i kvinnans kropp. För att

en förlängning skall vara möjlig i ett sådant fall krävs

medicinska skäl, t.ex. att hormonstimuleringen varit särskilt

komplicerad och att en ny stimulering skulle innebära avsevärda

risker för kvinnan eller inte vara möjlig att genomföra.

Nuvarande ordning med en begränsning på endast ett år är

otillfredsställande, enligt motionärerna. Ett par som efter in

vitro-befruktning lyckats få ett barn och som likt de flesta

andra föräldrar önskar få ännu ett -- ett syskon -- borde ha

möjlighet att använda de frysta ägg som man har kvar. Nuvarande

lagstiftningsregler innebär att paret i så fall måste gå in i

en ny graviditet redan någon månad efter nedkomsten med första

barnet. Att så nära efter en förlossning och under

amningsperioden pressas till att på nytt bli gravid för att få

möjlighet att använda sina frysta ägg är inte humant, heter det

i motionen.

I motion 1993/94:So431 av Maud Ekendahl (m) hemställs att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om analys av problem och resurser i samband med

hormonstimulering. Motionären anser att en översyn bör ske av

vilken kompetens som erfordras för att bedriva hormonstimulering

samt av de kliniker inom offentlig och privat regi som bedriver

sådan vård. Vidare bör en kartläggning av komplikationer som

orsakats genom hormonstimulering utföras. Antalet

flerbarnsfödslar har ökat och är förenade med stora risker för

både kvinnan och barnen.

Tidigare behandling m.m.

I betänkandet 1993/94:SoU2 Vissa etiska frågor behandlade

utskottet motioner från den allmänna motionstiden 1992 och 1993

om olika etiska frågor, bl.a. om behovet av lagstiftning med

hänsyn till den medicinska utvecklingen, fosterdiagnostik,

äggdonation, rätten till abort och abortförebyggande verksamhet.

I betänkandet (s. 6--8) ges en bred bakgrund till

utredningsarbete på området och frågornas tidigare behandling i

riksdagen. Utskottet gjorde följande bedömning såvitt gällde

behovet av lagstiftning med hänsyn till bl.a. den

medicinsk-etiska utvecklingen (s. 8--9).

Utskottet konstaterar att utvecklingen inom den medicinska och

biologiska forskningen är snabb och att det skapar nya

förutsättningar för den medicinska verksamheten men också nya

och svåra etiska problem. När det gäller fosterdiagnostiken, som

tas upp i flera motioner, bereds fortfarande i

Socialdepartementet slutbetänkandet från utredningen om det

ofödda barnet om bl.a. fosterdiagnostik. Efter

remissbehandlingen har Statens medicinsk-etiska råd numera

överlämnat ett omfattande material och synpunkter på betänkandet

till departementet.

Utskottet anser det nödvändigt med en sammanhållen och etiskt

förankrad politik i dessa frågor. Utgångspunkten måste därvid

vara den syn på människan och på människolivets helgd som har

sin förankring bl.a. i den kristna etiken och den västerländska

humanismen. Alla människor har samma värde och den grundläggande

mänskliga rättigheten är rätten till liv. Gränser måste, enligt

utskottet, kunna sättas för att förhindra en utveckling inom

forskningens tillämpning och den medicinska verksamheten som kan

leda till negativa etiska konsekvenser. Utskottet förutsätter

att regeringen noga följer utvecklingen på detta område och

återkommer till riksdagen vid lämpligt tillfälle.

Med det anförda avstyrktes motionerna (c, kds och s).

(Reservation s, meningsyttring v, särskilt yttrande kds.)

Regeringen har ett Råd för medicinsk-etiska frågor med

uppgift att belysa medicinsk-etiska frågor i ett övergripande

samhällsperspektiv.

Regeringen har genom beslut i juni 1994 uppdragit åt rådet

att, i samråd med den medicinska professionen, göra en översyn

av vissa frågor om befruktning utanför kroppen i enlighet med

olika frågeställningar i en bilagd promemoria, vilken berör

äggdonation m.m., frysning av befruktade ägg, flerbarnsfödslar,

kloning och transplantation av fortplantningsorgan. I

promemorian anges bl.a. att Regeringsrätten i ett par domar

medgett att frystiden förlängs med ytterligare ett år.

Socialstyrelsen har fr.o.m. 1994 ändrat praxis och medger

förlängd frystid när syftet med anmälan om förlängd frystid är

att få syskon. Under rubriken Uppdraget anges att rådets

översyn av frågan om äggdonation skall inskränkas till att

överväga om äggdonation bör vara tillåten i vissa fall och i så

fall på vilka grunder. Rådet bör särskilt belysa psykiska och

sociala konsekvenser för barn som föds i en familj med vilken

barnet saknar genetiskt samband. Vidare bör rådet belysa vilka

problem som kan finnas vid användning av frysta befruktade ägg

och därvid överväga frågan om frystidens längd. Rådet bör också

överväga om det av etiska eller medicinska skäl bör ställas krav

på särskild kompetens och utrustning för den som föreskriver

hormonstimulerande medel. Även andra frågor inom

reproduktionsteknologin kan dyka upp under arbetets gång. Det

ingår i rådets ordinarie uppgifter att hålla sig informerat om

vad som händer på forskningsfronten inom detta område. Rådet har

därför möjlighet att ta upp nytillkommna frågor och belysa även

dessa, heter det slutligen. Uppdraget bör vara avslutat senast

den 1 juli 1995.

Utskottets bedömning

Utskottet har erfarit att regeringen bereder slutbetänkandet

från utredningen om det ofödda barnet med sikte på en

proposition före årsskiftet 1994/95. Rådet för medicinsk-etiska

frågor har nyligen fått i särskilt uppdrag att göra en översyn

av vissa av de frågor som tas upp i motionerna. Riksdagen bör

därmed inte ta något initiativ med anledning av motionerna So412

(m), So416 (fp), So424 (s), So431 (m), So488 (s) och So501

(kds). Motionerna avstyrks.

Kvinnors hälsa m.m.

Motioner

Flera motioner tar upp olika aspekter på kvinnors hälsoproblem

och behov av rehabilitering. En motion rör åtgärder mot kvinnlig

könsstympning.

I motion 1993/94:So467 av Gullan Lindblad m.fl. (m, fp, c,

kds) hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna att rehabilitering bör ske på lika villkor för

kvinnor och män (yrkande 1). Motionärerna anför att en

studie rörande situationen för 20 långtidssjukskrivna kvinnor

och män visar bl.a. att mäns rehabilitering påbörjas tidigare än

kvinnors, män erbjuds mer omfattande åtgärder, vårdpersonalen

känner inte till/förstår inte kvinnors och mäns olikheter och

vårdpersonalen är själv inte medveten om att kvinnor och män

behandlas olika. Motionärerna hemställer vidare att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om att rehabiliteringssituationen för kvinnor med reumatiska

sjukdomar och andra "tysta sjukdomar" bör beaktas särskilt inom

vården (yrkande 2). Motionärerna anför att

reumatikersjukdomen tillhör de "tysta sjukdomarna". Patienterna

plågas ofta av svår värk, och sjukdomen tillhör inte de mer

spektakulära. Patienterna lider ofta i tysthet. Sjukdomen gör

att de ofta inte orkar strida för sin sak. Ca 75 % av

reumatikerna är kvinnor som ofta "snällt" står tillbaka.

I motion 1993/94:A813 av Christer Lindblom m.fl. (fp)

hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om att öka kvinnors hälsa och

välbefinnande (yrkande 6). Motionärerna anför bl.a. att

kunskapen om utredning av och orsakerna till kvinnors ohälsa

behöver bli bättre. Vidare krävs kraftfulla insatser för att

minska kvinnors alkoholbruk/missbruk samt rökning. Sjukdomar som

främst eller värst drabbar kvinnor bör enligt motionärerna ha

samma prioritering som sjukdomar som drabbar män. Medicinska

behandlingsmetoder anpassade till kvinnor måste utvecklas, heter

det i motionen. Motionärerna tar också upp olika aspekter på

rätten till abort samt problem i samband med s.k. könsstympning.

I motion 1993/94:So444 av Isa Halvarsson och Gudrun Norberg

(fp) begärs att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om vikten av aktiva åtgärder mot

kvinnlig könsstympning (yrkande 1). Socialstyrelsen har

tagit fram utbildnings- och informationsmaterial om

könsstympningen och har i samarbete med Invandrarverket

genomfört vissa utbildningsdagar i olika delar av landet. Det är

bra, men det krävs ett än mer aktivt målmedvetet arbete för att

komma till rätta med sedvänjan. Motionärerna begär vidare att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om svenska internationella insatser mot

kvinnlig könsstympning (yrkande 2). Sverige måste, enligt

motionärerna, med kraft internationellt verka för att bryta

denna sedvänja som skördat och skördar många barns och kvinnors

liv och förstör deras hälsa under resten av livet.

I motion 1993/94:A815 av Karin Starrin m.fl. (c) begärs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om våldtäktskliniker, terapi- och

rehabiliteringsinsatser (yrkande 51). Motionärerna anför att

kvinnor som utsatts för våldsövergrepp har olika hjälpbehov. Det

kan gälla såväl medicinsk vård som socialt och psykologiskt

stöd. Behovet av våldtäktskliniker i Sverige bedöms som stort,

och igångsättandet av sådana skulle enligt motionärerna utgöra

ett viktigt komplement till övriga insatser inom hälso- och

sjukvården. I yrkande 52 i samma motion begärs ett

tillkännagivande om vad i motionen anförts om vistelse i

jourlägenhet. Motionärerna pekar på att misshandlade kvinnor i

många fall söker sin tillflykt till kvinnojourer utanför den

egna kommunen. Dessa kvinnor har sedan svårt att få socialhjälp,

eftersom den kommun i vilken kvinnojouren finns många gånger

vägrar bistånd på grund av att kvinnan i fråga inte är skriven i

kommunen eller där har stadigvarande bostad. Ett sätt att lösa

detta problem är enligt motionärerna att jämställa vistelse i

jourlägenhet med vistelse på sjukhus. Regeringen bör skyndsamt

utreda frågan och återkomma till riksdagen.

I motion 1993/94:So466 av Elisabeth Fleetwood och Gullan

Lindblad (m) hemställs att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om utbildning med

inriktning på lymfödem. Motionärerna anser att det är angeläget

att man i Sverige kan erhålla utbildning för behöriga

lymfterapeuter. Utbildningen i Sverige släpar efter vad som

erbjuds t.ex. i Frankrike, Tyskland och Australien. En

bröstcancerpatient som drabbas av lymfödem måste kunna erbjudas

snabb hjälp. Ju tidigare åtgärder sätts in, desto större blir

möjligheterna till om icke bot så bättring. En målsättning

borde, enligt motionärerna, vara att alla bröstopererade kvinnor

som drabbats av lymfödem hade tillgång till behandling under

överinseende av ansvarig läkare.

Tidigare behandling m.m.

Utskottet har tidigare behandlat motioner om kvinnors hälsa

m.m., senast i betänkandet 1993/94:SoU7 vartill hänvisas (s.

29 f.). Utskottet gjorde följande bedömning

Utskottet vidhåller inställningen att det är angeläget att

kvinnors särskilda hälsoproblem uppmärksammas ytterligare.

Folkhälsoinstitutets arbete med ett särskilt program om kvinnors

hälsa samt planerna på en särskild satsning för att förstärka

och fördjupa kvinnoperspektivet är därvid angeläget. Mot

bakgrund av det arbete som redan pågår eller planeras får

motionsyrkandena So448 (fp, m, c, kds) yrkandena 1 och 3, So475

(fp) yrkandena 7--10, 12 och 16--17 samt So485 (kds) anses

tillgodosedda och avstyrks därför.

När det gäller rutinerna vid läkarundersökningar, stödsamtal,

erbjudande om graviditetstest m.m. för kvinnor som blivit

våldtagna kan utskottet konstatera att dessa frågor omfattas av

direktiven för den nyligen tillsatta kommissionen om våld mot

kvinnor. Något initiativ från riksdagen behövs inte.

Motionsyrkandena So289 (v) yrkande 7 och Ju839 (fp, s, kds, nyd,

v) yrkande 5 avstyrks därför.

Riksdagen följde utskottet.

Kvinnovåldskommissionen (S:1993:11) avgav i mars 1994

delbetänkandet Ett centrum för kvinnor som våldtagits och

misshandlats (SOU 1994:56). Kommissionen har i enlighet med sina

direktiv utrett förutsättningarna för att inrätta en eller flera

s.k. våldtäktskliniker. Kommissionen har kommit fram till att

det på ett större sjukhus i landet behöver byggas upp en

verksamhet för kunskapsutveckling och medicinsk behandling av

kvinnor som våldtagits eller misshandlats och att en sådan

verksamhet kan tjäna modell för hela hälso- och sjukvårdens

bemötande och omhändertagande av våldsutsatta kvinnor.

Kommissionen föreslår att centrumet bör placeras vid Akademiska

sjukhuset i Uppsala och dess kvinnoklinik där man sedan tidigare

arbetat aktivt med dessa frågor. Centrumet bör också utveckla

samarbete med polis, åklagare och rättsväsendet i övrigt liksom

med socialtjänst och kvinnojourer.

I slutet av maj 1994 beslutade regeringen, på initiativ av

social- och jämställdhetsministern, att stödja förslaget om att

inrätta ett centrum för våldtagna och misshandlade kvinnor vid

Akademiska sjukhuset i Uppsala. Regeringen kommer att ställa 3

miljoner kronor till förfogande för verksamheten för budgetåret

1994/95. Uppsala läns landsting, som blir huvudman för

verksamheten, kommer enligt uppgift att bidra med minst

motsvarande belopp. En huvuduppgift för centrumet blir att ta

emot kvinnor som utsatts för våld för medicinsk undersökning och

behandling. Centrumet skall också t.ex. kunna erbjuda krissamtal

och dygnet-runt-rådgivning per telefon. Verksamheten skall

innefatta forskning och utveckling om hur hälso- och sjukvården

bemöter kvinnor som utsatts för våld. De metoder och modeller

som utvecklas vid sjukhuset skall kunna spridas till andra

landsting.

I proposition 1993/94:147 om jämställdhetspolitiken Delad

makt -- delat ansvar berördes bl.a. Kvinnors hälsa (s. 73).

Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt att öka kunskaperna om

kvinnors hälsa. Bland annat bör detta område bättre belysas i

den grundläggande läkarutbildningen. Projektmedel bör avsättas

inom den ekonomiska ramen för särskilda jämställdhetsåtgärder

för att vidareutveckla kurser och/eller kursmoment om kvinnors

hälsa. En utredning kommer att tillsättas om hur kvinnor och män

bemöts inom hälso- och sjukvården.

Socialutskottet ställde sig bakom den inriktning av

jämställdhetspolitiken när det gäller kvinnors hälsa som

förordades i propositionen (1993/94:SoU3y s. 3).

Arbetsmarknadsutskottet instämde i Socialutskottets

bedömningar (1993/94:AU17 s. 50). Riksdagen följde utskottet

(rskr. 290 och 291).

Regeringen har nyligen beslutat kommittédirektiv för en

särskild utredare med uppgift att utreda frågor om hur kvinnor

och män bemöts inom hälso- och sjukvården (dir. 1994:95).

Sammanfattningsvis skall utredaren

kartlägga hur kvinnor och män bemöts när de söker råd och

hjälp inom hälso- och sjukvården,

undersöka i vilken utsträckning könstillhörighet i sig

påverkar hur kvinnor respektive män bemöts och behandlas inom

hälso- och sjukvården,

belysa internationella erfarenheter och kunskaper inom

området,

analysera vad som påverkar hälso- och sjukvårdspersonalens

beteende i mötet med patienter liksom orsaker till skillnader

i bemötande och vid behandling som följd av könstillhörighet

hos såväl patient som personal,

analysera och redovisa vilka effekter skillnader i bemötande

och vid vård och behandling kan ha ur ett folkhälsoperspektiv,

föreslå åtgärder som kan bidra till att utjämna skillnader

mellan hur kvinnor och män bemöts och behandlas inom hälso-

och sjukvården i den mån dessa skillnader har sin grund i

könstillhörighet och inte är relevanta för aktuell

sjukdomsbild och vårdbehov.

Ett motionsyrkande (mp) med begäran om översyn av utbildningen

till lymfterapeut behandlades i betänkandet 1991/92:SoU5 (s.

71). Motionsyrkandet avstyrktes tillsammans med flera yrkanden

om olika behörighetsfrågor.

Motioner med krav på informations- och utbildningssatsningar

om kvinnlig könsstympning behandlades senast i betänkandet

1993/94:SoU7 (s. 33 f.) vartill hänvisas för en utförlig

bakgrund. Utskottet gjorde följande bedömning.

Enligt utskottets mening är det angeläget med information och

utbildning om kvinnlig könsstympning och hur svensk lagstiftning

ser på det till både vuxna och barn inom de grupper där detta

kulturmönster fortfarande lever kvar och till berörda

personalgrupper. Utskottet konstaterar samtidigt att

Socialstyrelsen nyligen har givit ut ett meddelandeblad med

information om dessa frågor till berörda inom hälso- och

sjukvården samt socialtjänsten. Styrelsen arbetar också med ett

förslag till författningsändringar på området.

Mot bakgrund av det anförda behöver riksdagen, enligt

utskottet, inte överväga något initiativ med anledning av

motionerna U224 (kds, s, m, fp, c, nyd, v) yrkandena 1 och 2,

So217 (fp) yrkande 1 och So477 (fp) yrkande 1. Yrkandena

avstyrks.

Riksdagen följde utskottet.

Från Socialstyrelsen har inhämtats att styrelsen följer

frågan på olika sätt. I Göteborg pågår ett treårigt projekt som

vänder sig till berörda afrikanska grupper samt personal inom

hälso- och sjukvård, socialtjänst, skola, förskola och

flyktingmottagning. Projektet har nu pågått i ett år. Liknande

projekt men i mindre skala finns bl.a. i Haninge och Sundsvall.

Styrelsen har nyligen inlett arbetet med ett meddelandeblad

vilket skall rikta sig till socialtjänstpersonal som kommer i

kontakt med kvinnlig könsstympning. Bladet beräknas vara klart

våren 1995. Socialstyrelsen följer också frågan internationellt

genom bl.a. deltagande i konferenser.

Ansvaret för att den enskilde får den hjälp och det stöd som

han behöver åvilar enligt 3 § socialtjänstlagen

vistelsekommunen. Med vistelsekommun avses den kommun där

den enskilde befinner sig när hjälpbehovet inträder. Med

hemkommun avses den kommun där en person är bosatt större delen

av året. Oenighet mellan kommuner om vem som skall svara för

biståndet och kostnaderna för detta får inte gå ut över den

enskilde. I sådana situationer är det alltid vistelsekommunen

som har det yttersta ansvaret. Vistelsekommunen är dock inte

skyldig att vidta alla de åtgärder som kan behövas när den

hjälpsökande är bosatt i en annan kommun. I vissa fall kan

vistelsekommunen flytta över ett ärende till hemkommunen om den

enskildes hjälpbehov lämpligen kan tillgodoses där. Denna

möjlighet gäller i princip endast ärenden där den enskilde under

en längre tid har behov av insatser inom socialtjänsten.

Vistelsebegreppet och ansvarsfördelningen mellan kommunerna

har behandlats av Socialtjänstkommittén i delbetänkandet Rätt

till bistånd inom socialtjänsten, SOU 1993:30. Kommittén

föreslår att vistelsekommunens ansvar ligger fast. Från dessa

regler görs vissa undantag. (Undantagen gäller beslut om

placeringar som verkställts utanför hemkommunen. I dessa fall

har placeringskommunen ansvaret för det bistånd som den enskilde

behöver. Ett annat undantag gäller personer som vistas på

kriminalvårdsinrättning eller sjukvårdsinrättning i en annan

kommun än hemortskommunen.)

Utskottets bedömning

Utskottet vidhåller uppfattningen att det är angeläget att

kvinnors särskilda hälsoproblem uppmärksammas. Mot bakgrund av

det arbete som redan pågår eller planeras anser utskottet dock

att riksdagen inte nu bör ta något initiativ. Motionerna So444

(fp), So466 (m), So467 (m, fp, c, kds), A813 (fp) yrkande 6 och

A815 (c) yrkandena 51 och 52 avstyrks därför.

Behandling för tortyrskadade

I motion 1993/94:Sf636 av Hans Göran Franck m.fl. (s)

begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad i motionen

anförts om behovet av förbättrad behandling av asylsökandes och

flyktingars tortyrskador (yrkande 7). Motionärerna anför att

inom dagens sjukvård har man i allmänhet inte tillräckliga

kunskaper för att kunna konstatera om patientens problem har ett

samband med tortyr. I Sverige borde en specialutbildning, i

likhet med vad som finns i Danmark t.ex., vara angelägen för

alla läkare men främst för dem som arbetar med sjuk- och

hälsovård på flyktingförläggningar m.m.

I motionerna 1993/94:Sf616 av Gudrun Schyman m.fl. (v)

(yrkande 5) och 1993/94:Sf622 av samma motionärer (yrkande

39) hemställs att ett centrum för diagnostik och dokumentation

av tortyrskador inrättas. Motionärerna hänvisar till

Psykiatriutredningens förslag i frågan.

I betänkandet 1993/94:SoU28 behandlade utskottet

proposition 1993/94:218 Psykiskt stördas villkor samt

motionsyrkanden. I propositionen föreslogs att åtgärder skulle

vidtas för att förbättra rehabiliteringen av tortyrskadade

flyktingar samt att ett statligt stöd om 50 miljoner kronor

skulle avsättas för att stimulera insatserna på detta område.

Regeringen föreslog att en särskild arbetsgrupp inom

Socialdepartementet med representanter för berörda intressen

borde tillsättas för att närmare överväga hur dessa medel bör

användas och fördelas.

I två motionsyrkanden (v) med anledning av propositionen

framfördes förslag liknande de nu ifrågavarande.

Utskottet gjorde följande bedömning (s. 31).

Psykiatriutredningen har föreslagit att ett institut inrättas

med uppgifter som bl.a. avser information och kunskapsspridning

om skadeverkningar av tortyr, forskning om tortyr och

organiserat våld, utveckling av rehabiliteringsprogram samt

arbete med att förhindra tortyr i de länder där den förekommer.

Utskottet delar regeringens bedömning att 50 miljoner kronor

avsätts för att förbättra rehabiliteringen av tortyrskadade

flyktingar, vilket innebär att 25 miljoner kronor skall anvisas

budgetåret 1994/95. Utskottet utgår från att de konkreta förslag

som presenterats av Psykiatriutredningen, bl.a. om inrättandet

av ett institut, kommer att beaktas när frågan övervägs om hur

medlen skall användas och fördelas.

Härmed ansågs syftet med motionerna tillgodosedda. Motionerna

avstyrktes.

Riksdagen följde utskottet (rskr. 396).

Utskottets bedömning

Utskottet vidhåller sin tidigare inställning i denna fråga.

Motionsyrkandena Sf616 (v) yrkande 5, Sf622 (v) yrkande 39 och

Sf636 (s) yrkande 7 avstyrks därför.

Vård och behandling m.m.

Epilepsivården

I motion 1993/94:So461 av Bo Nilsson m.fl. (s) hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om ökade resurser till epilepsivården

(yrkande 1), att riksdagen hos regeringen begär förslag till

snabba åtgärder för att förbättra livssituationen för personer

med epilepsi (yrkande 2) samt att riksdagen hos regeringen

begär förslag om ett rikscentrum på lämplig plats i landet för

barn med svårbehandlad epilepsi (yrkande 3). Motionärerna

anför att epilepsivården i vårt land är hopplöst

underdimensionerad. Detta har nu konstaterats i tre

expertutredningar, vilka samfällt kommit fram till att betydande

insatser behövs för att epilepsivården skall ha samma höga

status som övrig sjukvård i Sverige. I två tidigare rapporter

har konstaterats brister i bl.a. epilepsikirurgin. I den sista,

Epilepsi -- Förekomst, handläggning och vårdorganisation, som

behandlar helheten i epilepsivården, konstateras problemen. I

rapporten slås fast behovet av satsningar i vårdens olika led.

Med hänsyn till de stora årliga samhällskostnaderna på en

miljard kronor, som expertrapporten redovisar för landets

epilepsisjukdomar, anser motionärerna att kostnaderna för en

effektiviserad epilepsisjukvård är väl motiverade. Nu finns

förslagen. Motionärerna anser att det krävs konkreta åtgärder.

En mycket viktig fråga är att det utarbetas ett vårdprogram för

personer med epilepsi. Ett sådant bör utarbetas av

Socialstyrelsen eller Landstingsförbundet. Vidare måste vården

för barn med epilepsi byggas ut ordentligt. Om man på ett tidigt

stadium kan ställa diagnos och utarbeta vårdprogram ökar

möjligheten att barnen med epilepsi kan växa upp till ett fullt

normalt liv. Därför föreslår motionärerna ett rikscentrum.

Resurser måste avsättas för att bygga ut habilitering av vuxna.

En bra kvalitet på dessa områden är ett måste för att ge

möjligheter för personer med epilepsi att fungera i samhället,

heter det i motionen.

I betänkandet 1993/94:SoU7 behandlade utskottet senast

motionsyrkanden om brister i epilepsisjukvården. I en

sammanfattande bedömning om insatser mot olika sjukdomar

uttalade utskottet följande.

Enligt hälso- och sjukvårdslagen ankommer det på

sjukvårdshuvudmännen att inom angivna ramar organisera vården

och fördela resurserna mellan olika ansvarsområden. Statens

ansvar består främst i att ange övergripande mål och krav samt

följa upp och utvärdera dessa samt utöva tillsyn. Staten bidrar

också till vårdens finansiering. Utskottet konstaterar också att

Prioriteringsutredningen som en av sina huvuduppgifter har att

överväga och lämna förslag till vilka principer som skall ligga

till grund för prioriteringar inom vården. I motionerna tas upp

frågor om hälso- och sjukvårdens organisation för olika

sjukdomsgrupper och resurserna för dessa sjukdomar. Utskottet

har tidigare inte velat ställa sig bakom motionskrav om att

satsningar bör göras på vissa sjukdomar eller att vården av

dessa bör organiseras på visst sätt. Motionsyrkanden liknande de

nu aktuella har avslagits med motiveringen att detta är frågor

främst för huvudmännen för hälso- och sjukvården och inte för

riksdagen. Utskottet vidhåller denna inställning.

Riksdagen följde utskottet.

Socialstyrelsen har nyligen sänt en intresseförfrågan om

att bedriva epilepsikirurgisk verksamhet till Stockholms läns

landsting, Uppsala läns landsting, Östergötlands läns landsting,

Malmöhus läns landsting, Göteborgs kommun och Västerbottens läns

landsting. I skrivelsen åberopas de två (av motionärerna

åberopade) expertrapporterna. För att kunna ta ställning till

hur många enheter i landet som bör bedriva epilepsikirurgisk

verksamhet -- med hänsyn till patientunderlag och resurskrav --

riktar Socialstyrelsen intresseförfrågan till de

sjukvårdshuvudmän som i dag bedriver sådan verksamhet. Svaren

förväntas visa den förväntade planerade kapaciteten på bl.a.

utredningar och operationer samt samarbetsformer med

länssjukvården kring den högspecialiserade epilepsivården inom

respektive sjukvårdsregion. Resultatet av intresseförfrågan

kommer att publiceras i kommande Vårdkatalog för 1995 samt i en

medicinsk fackdatabas. Svaren från sjukvårdshuvudmännen

förväntas till senare delen av oktober 1994.

Nationellt benmärgsregister

I motion 1993/94:So485 av Ulrica Messing (s) begärs ett

tillkännagivande till regeringen om vad i motionen anförts om

behovet av ett väl fungerande benmärgsregister. Motionären anför

att det s.k. Tobiasregistret är ett nationellt

benmärgsregister. Registret lider dock enligt uppgift av stora

ekonomiska problem eftersom det erhåller ett knappt offentligt

stöd. På grund av litet stöd och höga kostnader är det i dag ett

för litet antal tänkbara givare som omfattas av registret.

Registret bör få ökat stöd, heter det i motionen.

I Sverige startades ett register över tänkbara benmärgsgivare

våren 1992. Stockholms läns landsting ansvarar för registret

genom Stockholm Care AB med stöd från Tobiasstiftelsen.

Registret över benmärgsgivare har fått namnet

Tobiasregistret, efter Tobias, som avled i en

blodbristsjukdom 1991, utan att man kunnat finna en givare med

passande benmärg. Tobias familj tog initiativ till bildandet av

Tobiasstiftelsen, vars ändamål är att "stödja upprättandet och

vidmakthållandet av ett svenskt register över benmärgsgivare

samt forskning på området".

I verksamhetsberättelsen för 1993 för Tobiasregistret samt

kompletterande handlingar anförs bl.a. att registret har som

målsättning att nå 40 000 s.k. klass I typningar av blod från

potentiella benmärgsdonatorer under 1996.

Benmärgstransplantation är en etablerad behandlingsform som har

bedrivits vid Huddinge sjukhus sedan 1975. Det totala antalet

patienter i behov av benmärgstransplantation i Sverige uppgår

till ca 150 per år. Benmärgstransplantation är en metod att bota

t.ex. leukemier, livshotande blodbrist (aplastisk anemi) samt

svåra medfödda sjukdomar i ämnesomsättningen. Den idealiska

givaren av benmärg är ett syskon med identisk vävnadstyp. Det

svenska registret har sin bas vid det kliniskt immunologiska

laboratoriet vid Huddinge sjukhus. De resurser som finns vid

kliniken kommer registerhanteringen till godo. Stockholms läns

landsting har skjutit till 9 miljoner kronor till registret

under 1992. Intäkter för sökning i registret uppgick under 1993

till 800 000 kr. Tobiasstiftelsen bidrog under 1993 med 450 000

kr. Vid årsskiftet 1993/94 uppgick antalet registrerade "klass I

typningar" till knappt 15 000 och i augusti 1994 till 23 000. I

registren, det svenska och de utländska, undersökte man tidigare

givarna endast med avseende på "klass I typning". Först när man

hittade givare som var "klass I"-identiska med en patient gick

man vidare med typning "klass II". Tyvärr visade det sig att

detta ofta tog för lång tid så att patienten hann försämras

eller avlida under väntetiden. Därför har man på senare år

försökt att öka andelen givare som redan initialt vävnadstypats

med avseende på klass II i många register. Av ekonomiska skäl

lär det dock inte vara rimligt att samtliga givare är typade

både för klass I och klass II. Att registrera, med klass I- och

klass II- typning, en enda tänkbar givare kostar omkring 1 000

kr uppges i verksamhetsberättelsen m.fl. handlingar.

Hospice m.m.

I motion 1993/94:So410 av Margareta Viklund (kds)

hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om att verka för att den inriktning av

vård och omsorg som kännetecknar hospice skall ingå som en

naturlig del i den reguljära hälso- och sjukvården (yrkande

1). Motionären anför att hospiceverksamhet innebär att vården

inriktas på att behandla människan, den enskilda individen, mer

än sjukdomen, vars symtom dock bekämpas. Hospiceverksamheten

avser att skänka värdighet, frihet från ångest och smärta och

därigenom förbättra kvaliteten på det liv som återstår.

Forskning, vetenskaplig utvärdering och kvalitetskontroll är

några av hospicens grundstenar. Förutom en värdig vårdform

innebär hospice även att patienten bereds möjlighet att vårdas i

hemmet av anhöriga och/eller att vara gäst på ett vårdhem för

längre eller kortare perioder. Patienten får där all den

symtombehandling som är möjlig och som behövs för en dräglig

tillvaro. Parallellt med denna får hon också hjälp med hela sin

existens och bearbetning av sin situation. Vidare hemställs att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om en utbyggnad av hospiceverksamhet i

offentlig och privat regi (yrkande 2). Efter att

ursprungligen ha arbetat för omhändertagandet av patienter med

obotlig cancer i slutstadiet har hospicerörelsen, enligt

motionären, utvecklats i många riktningar. Det finns

specialiserade hospice som är riktade till en särskild

sjukdomsgrupp: neuronsjukdomar, aids, cancer, respiratoriska

sjukdomar, MS, kardiovaskulära sjukdomar osv. Det finns också

integrerad hospice, där man tar hand om patienter i slutstadiet

av varierande sjukdomar med dödlig utgång. Motionären anför

vidare att den numera mångskiftande palliativa (lindrande)

vården har vuxit fram ur hospicerörelsen. Slutligen hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna (vad i

motionen anförts om) att på lämpligt sätt sprida information

till kommuner och landsting om hospiceverksamheten (yrkande

3).

I motion 1993/94:So497 av Jan Fransson m.fl. (s) hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om initialt statligt stöd och om behovet av

klara riktlinjer om vilken huvudman som har betalningsansvar för

vården i livets slutskede. Motionärerna anför att hospicevården

för patienter i livets slutskede håller på att byggas ut på

flera håll i landet. Genom de oklarheter som uppstått mellan

kommuner och landsting blir det enligt motionärerna ofta

påfrestande diskussioner om vilken huvudman som skall betala

hospicevården. Motionärerna anser att de som önskar dö under

sådana former som hospiceverksamheten kan erbjuda skall ha den

rättigheten. Motionärerna föreslår att denna form för vård i

livets slutskede bör initialt ges statligt ekonomiskt stöd inom

ramen för statsbidragen till sjukvården.

I betänkandet 1993/94:SoU7 behandlade utskottet några

motioner om palliativ vård och smärtbehandling (s. 43 f.).

Utskottet ansåg sammanfattningsvis att Socialstyrelsens och

regeringens kommande förslag med anledning av det pågående

utrednings- och förändringsarbetet borde avvaktas innan

riksdagen tog något initiativ. Motionen avstyrktes.

Från Socialstyrelsen har inhämtats att hospicevård bedrivs

på flera ställen i landet. Det kan konstateras att det hittills

har varit en bristfällig utbildning i palliativ medicin

omfattande endast några lektionstimmar, särskilt på läkarsidan.

För att avhjälpa detta pågår nu arbete med en lärobok i

palliativ medicin. Boken beräknas komma ut under 1995. Inom

styrelsens Ädelkansli pågår arbete med en enkät om vård i livets

slutskede m.m. till medicinskt ansvariga sjuksköterskor inom

ramen för Ädeluppföljningen. En kort sammanfattning av

resultatet kommer att publiceras i en rapport i slutet av

oktober. Arbetet kommer därefter att drivas vidare. Planer finns

på att penetrera vårdpersonals och anhörigas synpunkter och

erfarenheter genom djupintervjuer.

Utskottets bedömning

Utskottet vidhåller sin tidigare intagna inställning att inte

ställa sig bakom motionskrav om att satsningar bör göras på

vissa sjukdomar eller att vården av dessa bör organiseras på

visst sätt. Att bedöma dessa frågor är i första hand en uppgift

för sjukvårdshuvudmännen. Socialstyrelsen skall vid behov

tillhandahålla underlag för sådana bedömningar.

Prioriteringsutredningen överväger också dessa frågor. När det

gäller hospicevård t.ex. konstaterar utskottet att det finns

flera goda och efterföljansvärda exempel på sådan vård som

sjukvårdshuvudmännen själva eller andra organisationer har tagit

initiativ till. Motionerna So410 (kds), So461 (s), So485 (s) och

So497 (s) avstyrks.

Hälsodatafrågor m.m.

I motion 1993/94:So409 av Kurt Ove Johansson och Lars-Erik

Lövdén (s) hemställs att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om översyn av

gällande regler när det gäller journalarkiv i samband med

nedläggning av företagshälsovård. Motionärerna anför att ett

tidigare försummat problem är vilka regler som gäller och vad

som händer med journalarkiv när företagshälsovården läggs ned

vid ett företag och där läkaren har arbetat som anställd.

Motionärerna pekar på att ett privat företag i detta fall inte

omfattas av sekretesslagen och inte heller har tystnadsplikt.

I motion 1993/94:So495 av Sigge Godin (fp) hemställs att

riksdagen hos regeringen begär att den ger Hälsodatautredningen

tilläggsdirektiv om hanteringen av privatläkares

patientjournaler vid avveckling av praktik. Motionären anför att

om en läkare avlider kan Socialstyrelsen besluta att journalerna

skall arkiveras på annat ställe, men styrelsen har inte någon

kontroll av vilka läkare som avlidit. Sekretessbelagda uppgifter

kan därför röjas om journalerna kommer i orätta händer.

I motion 1993/94:So489 av Per Stenmarck och Rune Rydén (m)

hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om hälsopass. Motionärerna anför att det

många gånger innebär stora problem när någon blir sjuk under en

utlandsresa. Det kan vara svårigheter att för en utländsk läkare

beskriva sjukdomssymtom eller vilka mediciner man är beroende

av. För många skulle vetskapen om möjligheten att genom någon

form av dokument lättare förklara sin sjukdom ha en lugnande

inverkan.

Utskottet behandlade en motion liknande So489 i betänkandet

1991/92:SoU5 (s. 38--39). Därvid konstaterades att Sjukvårdens

planerings- och rationaliseringsinstitut, Spri, hade en grupp

som arbetade med utveckling rörande s.k. smart card, patientkort

med minne, samt att försöksverksamhet i mindre omfattning

pågick. Motionen avstyrktes.

Hälsodatautredningen (S1993:12) skall enligt sina direktiv

(dir. 1993:111) utreda och lägga fram förslag till

författningsreglering av personregister inom hälso- och

sjukvårdens område. Ur direktiven hämtas bl.a. följande.

-- -- --

En utveckling pågår inom hälso- och sjukvården med bärbara

elektroniska minnen s.k. smart cards eller patientkort.

Patientkort med s.k. chips som minnesmedium eller kort med

laseroptiskt minne har en mycket stor minneskapacitet. Även för

personalen utvecklas liknande kort för att bl.a. ange

behörigheten. Införandet av patient- och personalkort har

medfört att det har uppstått en osäkerhet om bl.a. vem som

ansvarar för att informationen på korten är korrekt och hur

sekretesslagen skall tolkas i detta sammanhang.

-- -- --

Kommittén bör främst lämna förslag rörande reglering av frågor

som direkt hänger samman med den personliga integriteten. Hit

hör frågor om de ändamål för vilka register skall få föras och

t.ex. vilka personuppgifter som får ingå, de bearbetningar av

personuppgifter som får ske, utlämnande eller annan användning

av personuppgifter, bevarande och gallring av uppgifter,

kontroll och säkerhet samt krav på krypteringssystem eller andra

skyddsmekanismer. Givetvis måste kommittén härvid beakta

existerande författningar som påverkar hanteringen av

personuppgifter på området, såsom datalagen, sekretesslagen,

patientjournallagen och hälso- och sjukvårdslagstiftningen i

övrigt.

-- -- --

Kommittén bör särskilt analysera hur uppgifter bör lämnas och

registreras för verksamhet som bedrivs i enskild regi, i

bolagsform eller som personalkooperativ. Kommittén bör ange

behovet av författningsreglering till följd av husläkarreformen.

Även konsekvenserna av organisationsförändringar som kan bli

resultatet av överväganden inom utredningen om hälso- och

sjukvårdens framtida organisation och finansiering bör beaktas.

Kommittén bör undersöka dels om introduktionen av patient- och

personalkort ställer krav på ändring, komplettering eller

förtydligande av resterande författningar, t.ex.

patientjournallagen, sekretesslagen och datalagen, dels om det

behövs en särskild författningsreglering.

-- -- --

Kommittén bör kunna redovisa sitt arbete i etapper och skall

ha slutfört sitt arbete senast den 1 juli 1995.

Utskottets bedömning

Utskottet konstaterar att de frågor som tas upp i motionerna

omfattas av direktiven för Hälsodatakommittén. Något initiativ

från riksdagen behövs därför inte. Motionerna So409 (s), So489

(m) och So495 (fp) avstyrks.

Uppgiftsskyldighet för privata husläkare

I motion 1993/94:So474 av Lena Öhrsvik (s) hemställs att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om behovet av regler om uppgiftsskyldighet för

privata husläkare. Motionären anför att i och med genomförandet

av husläkarreformen kommer problem att uppstå vid tillämpningen

av 20 kap. 9 § lagen om allmän försäkring. Motionären anför att

de husläkare som är privata inte har samma skyldighet som de

landstingsanställda att t.ex. förse försäkringskassan med

journaler eller uppgifter som behövs för att kassan skall kunna

handlägga och fatta beslut rörande olika förmåner. Den privata

husläkaren kan i och för sig göra en menbedömning eller få

patientens samtycke för utlämnande av uppgifterna.

Enligt 20 kap. 9 § första stycket lagen (1962:381) om allmän

försäkring skall statliga och kommunala myndigheter ävensom

arbetsgivare och försäkringsinrättningar på begäran lämna

domstol, Riksförsäkringsverket, allmän försäkringskassa

eller lokalt organ, som i 1 kap. 2 § sägs, uppgift för namngiven

person rörande förhållande, som är av betydelse för

tillämpningen av denna lag.

Intygsutredningen (S 1993:04) har i sitt nyligen avlämnade

betänkande Om intyg och utlåtanden som utfärdas av hälso- och

sjukvårdspersonal i yrkesutövningen (SOU 1994:71) föreslagit att

en bestämmelse skall föras in i lagen (1994:953) om åligganden

för personal inom hälso- och sjukvården genom en komplettering

av dess 11 § innebärande att hälso- och sjukvårdspersonalen är

skyldig att lämna ut uppgift om en viss person på begäran av

allmän försäkringskassa eller Riksförsäkringsverket om

förhållande som är av betydelse för tillämpningen av lagen

(1962:381) om allmän försäkring.

I författningskommentaren (s. 179 f.) sägs att 11 § 6. är en

helt ny punkt.

-- -- --

Den ökande privatiseringen inom hälso- och sjukvården kan

emellertid göra att försäkringskassorna inte får del av sådana

uppgifter som är av stor betydelse för deras bedömning av

hälsotillståndet hos en viss person samt behovet av

sjukskrivning och eventuella rehabiliteringsåtgärder m.m.

Ifrågavarande bestämmelse i lagen om allmän försäkring bör

därför kompletteras. -- -- -- Ett utlämnande av uppgifter skall

ske först när det föreligger en begäran från en försäkringskassa

eller Riksförsäkringsverket och avse viss namngiven person. Det

gäller uppgifter som inom hälso- och sjukvården kan vara mycket

integritetskänsliga för den enskilde och som har ett starkt

sekretesskydd. Försäkringskassan och Riksförsäkringsverket

bör därför noga pröva behovet av önskade uppgifter, innan dessa

begärs och inte heller kräva fler uppgifter än vad som är

nödvändigt. Det är inte bara läkare utan även psykologer,

sjukgymnaster, kuratorer m.fl. som kan ha tillgång till

värdefull information.

Betänkandet remissbehandlas för närvarande.

Utskottets bedömning

Utskottet anser att riksdagen inte bör föregripa regeringens

kommande förslag på detta område. Motion So474 (s) avstyrks

därför.

Alternativmedicin

I motion 1993/94:So430 av Ingvar Carlsson m.fl. (s)

hemställs att riksdagen hos regeringen begär förslag om

lagstiftning på alternativmedicinområdet (yrkande 15).

I betänkandet 1993/94:SoU7 (s. 52) behandlade utskottet

senast liknande motionsyrkanden. Utskottet vidhöll tidigare

inställning i frågan, nämligen att riksdagen inte bör göra några

uttalanden i dessa frågor i avvaktan på beredningen i

regeringskansliet av Alternativmedicinkommitténs förslag. Då

aktuella motionsyrkanden har avstyrkts.

I direktiven (dir. 1994:2) för Behörighetsutredningen

nämns bl.a. att den samlade översyn av principerna för

legitimation och behörighet som uppdraget innebär också skall

omfatta bestämmelserna i den s.k. kvacksalverilagen. Uppdraget

skall redovisas före utgången av år 1995.

Utskottets bedömning

Utskottet anser att riksdagen inte bör föregripa regeringens

kommande förslag på detta område. Motion So430 (s) yrkande 15

avstyrks därför.

Åtgärder mot läkemedelsmissbruk

Motioner

I motion 1993/94:So242 av Alva Wennerlund (kds) hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att vidta åtgärder som försvårar för

tablettmissbrukare att införskaffa lugnande medel och

smärtstillande preparat. Motionären efterlyser någon metod för

att få överblick över patientens anskaffning av läkemedel och

menar att rutinerna runt det s.k. frikortet till sjukvård och

receptbelagda läkemedel på apotek bör ändras. Med frikortet i

handen är det bara att promenera omkring till olika läkare och

få ut lugnande medel och smärtstillande preparat. Frestelsen är

stor att utnyttja frikortet på detta sätt, heter det i motionen.

I motion 1993/94:So430 av Ingvar Carlsson m.fl. (s)

hemställs i yrkande 13 delvis att Socialstyrelsen ges i

uppdrag att utveckla metoder för medicinsk revision av läkarna,

med särskilt syfte att identifiera läkare med hög förskrivning

av psykofarmaka, många förtidspensioneringar och

sjukskrivningar.

Bakgrund m.m.

Folkhälsoinstitutets alkohol- och narkotikaprogram

omfattar även insatser mot läkemedelsmissbruk. Hittills har

verksamheten inneburit ekonomiskt stöd till olika projekt.

I Psykiatriutredningens delbetänkande SOU 1993:5

Bensodiazepiner -- beroendeframkallande psykofarmaka föreslås

införandet av ett system som underlättar för den enskilda

läkaren att kritiskt granska sin förskrivning av

bensodiazepiner. Förslaget går ut på att apoteket registrerar

den enskilde läkarens förskrivning och sedan återför

informationen till förskrivande läkare med lämpliga intervall.

I betänkandet 1993/94:SoU20 behandlade utskottet senast

motioner med syften liknande de nu aktuella motionerna.

Utskottet gjorde följande bedömning (s. 88).

Utskottet vidhåller sin tidigare redovisade inställning att

konkreta åtgärder på flera områden behövs för att minska

läkemedelsberoendet och läkemedelsmissbruket. I de nu aktuella

motionerna ges flera exempel på insatser som bör övervägas för

att förbättra de förebyggande insatserna och vården av

läkemedelsberoende. Exempel på sådana insatser är att stärka den

producentoberoende informationen om dessa läkemedel och att

tillhandahålla mindre förpackningar av läkemedlen. En förbättrad

grundutbildning och fortbildning av vårdpersonal är andra

insatser liksom återföring till förskrivande läkare av

information om hans eller hennes förskrivningsmönster sett i

relation till andra läkares. Forskningen om beroendet och

missbrukets omfattning och om metoderna för vård av

läkemedelsberoende kan också behöva övervägas liksom

utvecklingen av metoderna att följa läkemedelsberoendet och

läkemedelsmissbruket.

Frågor om läkemedelsberoende och läkemedelsmissbruk har

behandlats av bl.a. Tillsynsutredningen och

Psykiatriutredningen. Betänkandena bereds fortfarande i

regeringskansliet. Regeringens kommande förslag bör enligt

utskottet avvaktas innan riksdagen tar något initiativ i dessa

frågor. Motionerna avstyrks därför.

Regeringen har därefter lagt fram proposition 1993/94:149

Åligganden för personal inom hälso- och sjukvården m.m. vilken

grundar sig på Tillsynsutredningens utredningsarbete. Under

rubriken Övriga frågor (s. 72 f.) anfördes att frågan om

uppgiftsskyldighet från apotek till Socialstyrelsen inte borde

regleras. Tillsynsutredningen hade nämligen föreslagit en

bestämmelse innebärande att apotekspersonal skulle vara skyldig

att till styrelsen lämna ut uppgift från apotek angående

förskrivning av läkemedel om det fanns grundad anledning anta

att styrelsen borde ingripa mot förskrivningen. I remissvaret

över utredningen ansåg styrelsen att det inte låg i styrelsens

roll att i enskilda fall vidta åtgärder utan att det i stället

var en uppgift för respektive läkare. Styrelsen förordade en

sekretessbrytande regel som skulle göra det möjligt för läkare

att utbyta information. Ett alternativ skulle kunna vara en

skyldighet för apotekspersonal att till läkare, som förskrivit

medel av avsett slag, lämna information om de tidigare

förskrivningarna till samma patient. Regeringen anförde följande

(s. 73--74).

Den av utredningen föreslagna lagtexten om uppgiftsskyldighet

för apotekspersonalen kan ge intryck av att det är förskrivande

läkare som avses att kontrolleras. Syftet med förslaget är dock

att dels hjälpa personer med ett etablerat missbruk av

narkotiska medel, dels kunna bromsa ett påbörjat missbruk av

sådana medel. Nomadiserande missbrukare, d.v.s. personer som går

till ett antal läkare och hos var och en av dessa får till sig

utskrivet lugnande medel och sömnmedel för att på detta sätt

underhålla ett missbruk, utgör ett inte negligerbart problem för

sjukvården och socialtjänsten. Kontakten mellan läkaren och

patienten bygger på ett ömsesidigt förtroende. Läkaren har inte

stora möjligheter att kontrollera riktigheten i eller

ifrågasätta patientens uppgifter om tidigare förskrivningar. Att

förskrivning av medel som här avses kan kontrolleras ligger

därför i och för sig i såväl den förskrivande läkarens och

samhällets som i förlängningen missbrukarens intresse. En

kontrollmöjlighet ger dock upphov till integritetsproblem när

det gäller patienten. Inte heller är det läkarkårens uppgift att

"agera polis". Härtill kommer den svårighet som ligger i att en

patient kan vända sig till olika apotek. Regeringen delar vidare

uppfattningen att det principiellt inte är en uppgift för

Socialstyrelsen att ingripa i vården och behandlingen av en

enskild patient utan att detta är en uppgift för respektive

läkare. Regeringen anser sammanfattningsvis att en regel med det

föreslagna innehållet inte bör tas in i åliggandelagen.

Regeringen har vidare i proposition 1993/94:218 Psykiskt

stördas villkor berört olika psykiatriska behandlingsmetoder. I

sammanhanget nämns Psykiatriutredningens betänkanden om

psykiatrin och dess patienter (SOU 1992:73) och om livskvalitet

för psykiskt långtidssjuka (SOU 1992:46) men inte betänkande

Bensodiazepiner -- beroendeframkallande psykofarmaka (SOU

1993:5). Samtliga dessa betänkanden är numera enligt uppgift

från Socialdepartementet slutbehandlade. Vidare framhålls i

propositionen att regeringen i juni 1993 gett Statens beredning

för utvärdering av medicinsk metodik (SBU) i uppdrag att starta

ett projekt i syfte att utvärdera de medicinska, ekonomiska,

sociala och etiska konsekvenserna av användningen av

neuroleptika. Regeringen gjorde följande bedömning:

En översyn och analys av innehåll och kvalitet i den

psykiatriska vården bör göras. Syftet med översynen bör vara att

dels ta fram riktlinjer för hur innehållet i den psykiatriska

vården bör utvecklas, dels uppnå en samsyn när det gäller

kriterier för kvalitet i den psykiatriska vården. Regeringen

avser att ge Socialstyrelsen i uppdrag att genomföra den nämnda

översynen.

Utskottet delade regeringens bedömning om behovet av en

översyn och analys av innehåll och kvalitet i den psykiatriska

vården. Utskottet uttalade vidare att frågan om att säkerställa

tillgången på behandlingsformer av god kvalitet, t.ex.

psykoterapi, borde övervägas (1993/94:SoU28 s. 26).

Riksdagen följde utskottet (rskr. 396).

Utskottets bedömning

Utskottet framhöll senast i våras i betänkandet 1993/94:SoU20

att konkreta åtgärder på flera områden behövs för att minska

läkemedelsberoendet och läkemedelsmissbruket. Exempel gavs också

på insatser som borde övervägas. Utskottet framhöll vidare att

bl.a. Tillsynsutredningen och Psykiatriutredningen hade

behandlat dessa frågor, att betänkandena fortfarande bereddes i

regeringskansliet och att regeringens kommande förslag borde

avvaktas innan riksdagen tog något initiativ i dessa frågor.

Varken i proposition 1993/94:149 Åligganden för personal inom

hälso- och sjukvården m.m., vilken grundar sig på

Tillsynsutredningens förslag, eller i proposition 1993/94:218

Psykiskt stördas villkor, vilken grundar sig på

Psykiatriutredningens förslag, lade den förra regeringen fram

några konkreta förslag för att minska läkemedelsberoendet och

läkemedelsmissbruket. I den senare propositionen uttalade

regeringen sin avsikt att ge Socialstyrelsen i uppdrag att göra

en nationell översyn och analys av innehållet i den psykiatriska

vården. Utskottet delade i betänkandet 1993/94:SoU28 regeringens

bedömning om behovet av en sådan översyn och analys.

Enligt utskottets mening är det mycket angeläget att konkreta

åtgärder på flera områden vidtas för att minska

läkemedelsberoendet och läkemedelsmissbruket. De frågor som

behandlats av Tillsynsutredningen och Psykiatriutredningen när

det gäller läkemedelsberoende och läkemedelsmissbruk kommer,

enligt vad utskottet erfarit, att övervägas av regeringen.

Motionerna So242 (kds) och So430 (s) yrkande 13 delvis avstyrks

därför.

Medicintekniska produkter

I motion 1993/94:So482 av Berit Löfstedt m.fl. (s)

hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om en översyn av hur olyckor och tillbud

med medicintekniska produkter utreds samt hur erfarenheterna

återförs till användare m.fl. Enligt motionärerna bör en

utredning tillsättas med uppgift att kartlägga bl.a. i vilken

utsträckning som olyckor och tillbud med medicintekniska

produkter kommer till myndigheternas respektive användarnas

kännedom, orsakerna till att olyckor inträffar och hur de kan

förebyggas, vilka åtgärder som behöver vidtas för att förbättra

rapporteringen, vilka åtgärder som behöver vidtas för att

säkerställa en effektiv och kompetent erfarenhetsåterföring till

användarna av medicintekniska produkter samt vilka övriga

åtgärder som behöver vidtas för att etablera ett nationellt

rapporteringssystem.

I betänkandet 1992/93:SoU23 behandlade utskottet

proposition 1992/93:175 om medicintekniska produkter m.m.

med förslag till en lag om medicintekniska produkter. Förslaget

innebär (prop. s. 17) att en kontroll av medicintekniska

produkter införs och regleras i en särskild lag. Den svenska

lagstiftningen skall gälla samtliga medicintekniska produkter

som omfattas av de direktiv som ingår i EES-avtalet samt de

förslag till nya direktiv inom området som utarbetas inom EG.

Den svenska lagstiftningen är en ramlag. Regeringen eller

tillsynsmyndigheten föreslogs besluta närmare vid olika

tidpunkter vilka detaljregler som skall gälla för olika

produktgrupper. Utskottet tillstyrkte propositionens förslag som

inte mött någon erinran i form av motioner. Riksdagen följde

utskottet (rskr. 358).

Lagen trädde i kraft den 1 juli 1993. Tillsynen över

efterlevnaden av lagen utövas av den eller de myndigheter som

regeringen bestämmer (Socialstyrelsen).

I betänkandet 1993/94:SoU26 (s. 34) behandlade utskottet

bl.a. Riksdagens revisorers förslag angående disciplinärenden

inom hälso- och sjukvården (1993/94:RR7). Revisorerna hade bl.a.

föreslagit att Socialstyrelsen skulle få i uppdrag -- att

utifrån patienternas säkerhet -- utforma råd och anvisningar för

hur regler i fråga om utbildning och hantering av medicinteknisk

utrustning skall utformas och därefter systematiskt kontrollera

att dessa råd och anvisningar följs. Utskottet ansåg att

"den medicintekniska utrustningen och tillsynen därav är viktig

för vårdkvaliteten och patienternas säkerhet. Den tekniska

utvecklingen på området går snabbt. Lagstiftningen om

medicintekniska produkter har varit i kraft knappt ett år.

Utskottet anser att det inte nu finns anledning att vidta några

åtgärder med anledning av revisorernas förslag". Förslaget

avstyrktes. Riksdagen följde utskottet (rskr. 410 och 411).

Socialstyrelsen beslutade i våras föreskrifter och

allmänna råd om dels Aktiva medicintekniska produkter för

implantation (SOSFS 1994:2), dels Tillverkares skyldighet att

rapportera olyckor och tillbud med medicintekniska produkter

(SOSFS 1994:3). Enligt uppgift från styrelsen pågår arbete nu

med dels föreskrifter om medicintekniska produkter (detaljerna i

EG-direktiv), dels föreskrifter om ansvar för medicintekniska

produkter i hälso- och sjukvården (egentillverkade och

specialanpassade produkter). De sistnämnda föreskrifterna

beräknas vara beslutade omkring kommande årsskifte.

Utskottets bedömning

Utskottet har inhämtat att arbete pågår inom Socialstyrelsen

med föreskrifter och allmänna råd om medicintekniska produkter.

Arbetet beräknas bli slutfört omkring årsskiftet 1994/95.

Utskottet anser inte att riksdagen bör ta något initiativ med

anledning av motion So482 (s). Motionen avstyrks.

Psykoterapibehandling

I motion 1993/94:So275 av Jan Fransson m.fl. (s) hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om behovet av högkostnadsskydd för människor

som behandlas med psykoterapi (yrkande 8). Motionärerna

anser att psykoterapibehandling bör betalas med sedvanlig

patientavgift inom sjukvården och därmed även omfattas av

högkostnadsskyddet. Eftersom ingen ersättning utgår från den

allmänna försäkringen är behandlingen endast tillgänglig för

personer med god ekonomi, då avgiften enligt motionärerna är

300--700 kr per timme.

Utskottet har behandlat liknande motionsyrkanden tidigare,

senast i betänkandet 1993/94:SoU28 Psykiskt stördas villkor

vartill hänvisas för en utförlig bakgrund (s. 24--26) av

Psykiatriutredningens förslag m.m. Bl.a. redovisades att för att

förbättra möjligheterna att få behandling med psykoterapi med

patientavgift och högkostnadskydd har den särskilda ersättningen

för psykoterapeutisk verksamhet som lämnas till

sjukvårdshuvudmännen höjts från 24,5 miljoner 1993 till 39,5

miljoner kronor för år 1994. Utskottet gjorde följande

bedömning.

Utskottet delar regeringens bedömning att Socialstyrelsen bör

ges i uppdrag att i samråd med berörda organisationer genomföra

en översyn och analys av innehåll och kvalitet i den

psykiatriska vården. Därvid bör frågan övervägas om att

säkerställa tillgången på behandlingsformer av god kvalitet

t.ex. psykoterapi. Utskottet delar bedömningen i propositionen

att 6 miljoner kronor bör avsättas för ändamålet under tre år,

1995--1997. Detta innebär att i 1 miljon kronor bör anvisas

budgetåret 1994/95. Vad utskottet nu anfört bör ges regeringen

till känna med anledning av motionerna.

(S-motionen gällde vårdgaranti för psykoterapeutisk behandling

och v-motionen yrkade om ersättning från den allmänna

försäkringen för psykoterapi.) Riksdagen följde utskottet.

Utskottets bedömning

Utskottet vidhåller sin tidigare inställning i denna fråga och

avstyrker därför motionsyrkandet So275 (s) yrkande 8.

Destruktiva sekter

I motion 1993/94:So459 av Barbro Westerholm (fp) hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om behovet av utbildning av olika

yrkeskategorier om destruktiva sekter (yrkande 1).

Motionären anför att gemensamt för personalen inom hälso- och

sjukvård, socialtjänst, domstolsväsende och skola är att den vet

mycket litet om destruktiva sekter, deras ideologi och

arbetssätt. De står därför, enligt motionären, mer eller mindre

handfallna när de skall lösa sina patienters/klienters problem.

Motionären anser därför att dessa personalgrupper under sin

fortbildning bör erhålla kunskap om destruktiva sekter för att

förbättra förutsättningarna för att kunna ge patienter/klienter

adekvat hjälp, heter det i motionen.

I betänkandet 1993/94:SoU7 behandlade utskottet ett

liknande yrkande. Utskottet vidhöll sin tidigare inställning i

dessa frågor, nämligen att utskottet dels instämde med

motionären i att det behövs mer kunskap om utredningen av det

problem som tas upp, dels förutsatte att ansvariga myndigheter

och berörda frivilliga organisationer arbetar vidare med dessa

frågor. Motionsyrkandet avstyrktes. Riksdagen följde utskottet.

Uppsala kommun, socialförvaltningen, har nyligen anordnat

en konferens med temat Destruktiva sekter som samhällsfenomen.

Konferensen riktade sig främst till dem som arbetar inom

socialtjänst, skola, landsting, kyrkor och samfund samt

domstolsväsendet.

Utskottets bedömning

Utskottet vidhåller sin tidigare inställning i denna fråga och

avstyrker motion So459 (fp) yrkande 1.

Ersättningsregler för privatpraktiserande sjukgymnaster

I motion 1993/94:So457 av Siw Persson (fp) hemställs att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om ersättningsregler för privatpraktiserande

sjukgymnaster. Många patienter med arbetsrelaterade skador

behöver bevisligen vid varje behandlingstillfälle minst fyra

åtgärder. Motionären anför att Riksförsäkringsverkets

regler för ersättning till privatpraktiserande legitimerade

sjukgymnaster i dag är det största hindret för en effektiv

rehabilitering av arbetsrelaterade skador. Därför måste, enligt

motionären, ersättningsreglerna ändras och utformas så att

ersättning utgår för varje behandlingstillfälle, när detta anses

nödvändigt för patientens rehabilitering.

Sedan den 1 januari 1994 gäller Lagen (1993:1652) om

ersättning för sjukgymnastik. Enligt övergångsbestämmelserna,

punkt 3, skulle för tiden fram till den 1 juli 1994 en taxa som

i huvudsak motsvarade bestämmelserna om arvoden i förordningen

(1976:1018) med taxa för sjukvårdande behandling tillämpas vid

bestämmandet av sjukgymnastikersättning enligt den nya lagen. En

ny taxa gäller sedan den 1 juli 1994 -- Förordning om ersättning

för sjukgymnastik (SFS 1994:1120).

Utskottets bedömning

En ny taxa om ersättning för sjukgymnastik gäller sedan den 1

juli 1994. Riksdagen bör enligt utskottet inte ta något

initiativ med anledning av motion So457 (fp). Motionen avstyrks.

Livstestamente m.m.

I motion 1993/94:So404 av Sten Andersson i Malmö och Wiggo

Komstedt (m) hemställs att riksdagen begär att regeringen

skall utreda möjligheten till juridiskt bindande

"livstestamente". I motion 1993/94:So405 av samma motionärer

hemställs att riksdagen hos regeringen begär en utredning

rörande rätten till dödshjälp med beaktande av medicinska,

juridiska, etiska och allmänmänskliga synpunkter.

I betänkandet 1993/94:SoU7 behandlade utskottet senast

likalydande motionsyrkanden och redogjorde för frågans tidigare

behandling. För en utförlig bakgrundsbeskrivning hänvisas till

betänkandet (s. 42). Bland annat refereras ett frågesvar om

livstestamente. I svaret uppgav ansvarigt statsråd att han

övervägde om det borde tas något initiativ för svensk del.

Utskottet avstyrkte motionsyrkandena och vidhöll sin tidigare

inställning, nämligen att regeringens kommande förslag inte

borde föregripas. Vidare konstaterades att regeringen hade

tillsatt en parlamentarisk utredning om prioriteringar inom

hälso- och sjukvården.

Utskottets bedömning

Utskottet vidhåller sin inställning i dessa frågor och

avstyrker därför motionerna So404 (m) och So405 (m).

Amalgam m.m.

I motion 1992/93:So468 av Bo Forslund m.fl. (s) hemställs

att riksdagen hos regeringen begär förslag dels om medel

till forskning om hur tandvårdsmaterial som amalgam påverkar

människors hälsa (yrkande 2), dels om fortsatt

övervakning av kvicksilverutsläpp från tandläkarmottagningar och

krematorier (yrkande 5).

I proposition 1993/94:163 Riktlinjer för en fortsatt

kretsloppsanpassning av samhället -- åtgärder för att minska

riskerna med kemikaliehanteringen konstaterar regeringen att

användningen av amalgam inom tandvården har minskat kraftigt

under senare år. När det gäller hälsorisker med nya material

erinrar regeringen om den nya lag om medicintekniska produkter

som har införts i Sverige fr.o.m. den 1 juli 1993. För dentala

material gäller, i överensstämmelse med motsvarande direktiv

inom EG, att närmare föreskrifter kommer att utfärdas senast

till den 1 januari 1995. Detta kommmer för dentala material att

i allmänhet innebära krav på certifiering. Regeringen avser att

ta upp överläggningar med företrädare för tandvårdshuvudmännen

om en avveckling av amalgamet inom barn- och ungdomstandvården

fr.o.m. den 1 juli 1995. När det gäller vuxentandvården anser

regeringen att användningen av amalgam bör upphöra så snart som

möjligt, dock senast till år 1997.

Jordbruksutskottet beredde socialutskottet tillfälle att avge

yttrande över propositionen. Socialutskottet delade i

yttrandet 1993/94:SoU2y regeringens bedömning att

användningen av amalgam skall avvecklas senast till år 1997.

Jordbruksutskottet borde enligt socialutskottet avstyrka bl.a.

en motion vari begärdes ett tillkännagivande om att

övervakningen av kvicksilverutsläpp från tandläkarmottagningar

och krematorier måste fortsätta.

Jordbruksutskottet förordade i betänkandet 1993/94:JoU23

(s. 25) att användningen av amalgam inom tandvården bör

avvecklas senast till år 1997. Jordbruksutskottet ansåg att

syftet med det aktuella motionsyrkandet i allt väsentligt kunde

anses tillgodosett och att motionsyrkandet inte borde medföra

någon ytterligare åtgärd från riksdagens sida. Riksdagen följde

utskottet (rskr. 1993/94:273).

I betänkandet 1993/94:SoU21 behandlade socialutskottet

motionsyrkanden från den allmänna motionstiden 1994 som i

huvudsak rörde användandet av amalgam som tandfyllnadsmaterial.

I en motion yrkades att riksdagen som sin mening gav regeringen

till känna att medel skulle anslås till forskning om hur

tandvårdsmaterial som amalgam påverkar människors hälsa.

I en redogörelse för tidigare riksdagsbehandling anförs (s.21)

bl.a.

Metallbiologiskt centrum i Uppsala inrättades i Uppsala

den 1 juli 1992 med uppgift att fungera som ett samverkansorgan

för forskning och information om hur spårelement påverkar hälsan

hos människor och djur.

Utbildningsutskottet har vid behandlingen av årets

budgetproposition och en motion som innefattat en begäran om

uttalande av riksdagen om vikten av ekonomiskt stöd till

forskningen vid Metallbiologiskt centrum i Uppsala anfört att

utskottet instämmer i vad motionärerna anför om att verksamheten

vid Metallbiologiskt centrum är viktig och utgår från att

berörda myndigheter prövar möjligheterna att göra erforderliga

insatser för ifrågavarande forskning. Utskottet ansåg det inte

påkallat med ett särskilt uttalande av riksdagen om vikten av

fortsatt ekonomiskt stöd och avstyrkte motionen (bet.

1993/94:UbU5).

Socialutskottet framhöll betydelsen av forskning om amalgam

och dess påverkan på människors hälsa. Något tillkännagivande

till regeringen om detta behövdes dock inte enligt utskottet.

Det aktuella motionsyrkandet avstyrktes. Riksdagen följde

utskottet.

Utskottets bedömning

Utskottet vidhåller sin tidigare inställning i dessa frågor

och avstyrker därför motion 1992/93:So468 yrkandena 2 och 5 (s).

Lokalisering av Apoteksbolagets huvudkontor

I motion 1993/94:A450 av Bengt-Ola Ryttar m.fl. (s)

hemställs att riksdagen hos regeringen begär förslag om att

flytta Apoteksbolagets huvudkontor till Avesta (yrkande 7).

Motionärerna anför att Apoteksbolagets huvudkontor med fördel

kan lokaliseras till Avesta. En sådan lokalisering skulle

innebära väsentligt billigare hyror för företaget och innebära

ett välkommet tillskott för Avesta kommun.

Utskottets bedömning

Det är en uppgift för Apoteksbolagets bolagsstyrelse och inte

för riksdagen att bestämma om bolagets lokalisering. Motion A450

(s) yrkande 7 avstyrks därför.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande kvalitetssäkring m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1993/94:So430 yrkandena 9, 13

delvis, 16 och 17 samt 1993/94:So499 yrkande 9,

2. beträffande akutsjukvård m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1993/94:So442 och

1993/94:So499 yrkandena 5--8,

3. beträffande patientombudsman

att riksdagen avslår motion 1993/94:So403,

4. beträffande ledningsansvaret

att riksdagen avslår motionerna 1993/94:So422, 1993/94:So430

yrkande 14 och 1993/94:So437,

5. beträffande forskning

att riksdagen avslår motionerna 1993/94:So275, 1993/94:So421

yrkande 1, 1993/94:So430 yrkande 12, 1993/94:So448,

1993/94:So468, 1993/94:So473, 1993/94:So481, 1993/94:So487

yrkande 1, 1993/94:So490, 1993/94:So494 och 1993/94:A815 yrkande

43,

6. beträffande etiska frågor m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1993/94:So412, 1993/94:So416,

1993/94:So424, 1993/94:So431, 1993/94:So488 och 1993/94:So501,

7. beträffande kvinnors hälsa m.m

att riksdagen avslår motionerna 1993/94:So444, 1993/94:So466,

1993/94:So467, 1993/94:A813 yrkande 6 och 1993/94:A815 yrkandena

51 och 52,

8. beträffande behandling för tortyrskadade

att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Sf616 yrkande 5,

1993/94:Sf622 yrkande 39 och 1993/94:Sf636 yrkande 7,

9. beträffande vård och behandling m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1993/94:So410, 1993/94:So461,

1993/94:So485 och 1993/94:So497,

10. beträffande hälsodatafrågor m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1993/94:So409, 1993/94:So489

och 1993/94:So495,

11. beträffande uppgiftsskyldighet för privata husläkare

att riksdagen avslår motion 1993/94:So474,

12. beträffande alternativmedicin

att riksdagen avslår motion 1993/94:So430 yrkande 15,

13. beträffande åtgärder mot läkemedelsmissbruk

att riksdagen avslår motionerna 1993/94:So242 och

1993/94:So430 yrkande 13 delvis,

14. beträffande medicintekniska produkter

att riksdagen avslår motion 1993/94:So482,

15. beträffande psykoterapibehandling

att riksdagen avslår motion 1993/94:So275 yrkande 8,

16. beträffande destruktiva sekter

att riksdagen avslår motion 1993/94:So459 yrkande 1,

17. beträffande ersättningsregler för privatpraktiserande

sjukgymnaster

att riksdagen avslår motion 1993/94:So457,

18. beträffande livstestamente m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1993/94:So404 och

1993/94:So405,

19. beträffande amalgam m.m.

att riksdagen avslår motion 1992/93:So468 yrkandena 2 och 5,

20. beträffande lokalisering av Apoteksbolagets

huvudkontor

att riksdagen avslår motion 1993/94:A450 yrkande 7.

Stockholm den 27 oktober 1994

På socialutskottets vägnar

Sten Svensson

I beslutet har deltagit: Sten Svensson (m), Bo Holmberg

(s), Ingrid Andersson (s), Rinaldo Karlsson (s), Jan Andersson

(s), Roland Larsson (c), Christina Pettersson (s), Liselotte

Wågö (m), Barbro Westerholm (fp), Birgitta Ahlqvist (s), Stig

Sandström (v), Marianne Jönsson (s), Leif Carlson (m), Thomas

Julin (mp), Chatrine Pålsson (kds), Mariann Ytterberg (s) och

Birgitta Wichne (m).

Innehållsförteckning

Sammanfattning 1

Motioner 1

Motion väckt under den allmänna motionstiden 1993 1

Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1994 1

Utskottet 7

Kvalitetssäkring och vårdgaranti m.m. 7

Akutsjukvård och sjukhusstruktur 9

Patientombudsman 11

Ledningsansvaret 12

Forskning 13

Etiska frågor m.m. 16

Kvinnors hälsa m.m. 19

Behandling för tortyrskadade 24

Vård och behandling m.m. 25

Epilepsivården 25

Nationellt benmärgsregister 26

Hospice m.m. 27

Hälsodatafrågor m.m. 29

Uppgiftsskyldighet för privata husläkare 30

Alternativmedicin 31

Åtgärder mot läkemedelsmissbruk 32

Medicintekniska produkter 35

Psykoterapibehandling 36

Destruktiva sekter 37

Ersättningsregler för privatpraktiserande

sjukgymnaster 37

Livstestamente m.m. 38

Amalgam m.m. 38

Lokalisering av Apoteksbolagets huvudkontor 40

Hemställan 40