Bet. 1994/95:SoU23

Socialutskottets betänkande

1994/95:SOU23

Vissa frågor om psykiatrisk tvångsvård

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservation

1994/95

SoU23

Sammanfattning

I betänkandet behandlas regeringens proposition 1994/95:194

Vissa frågor om psykiatrisk tvångsvård, två motioner med

anledning av propositionen och ett motionsyrkande från den

allmänna motionstiden. I propositionen föreslås dels en ändring i

lagen (1991:1137) om rättspsykiatrisk undersökning (LRU), dels

vissa nya bestämmelser i lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk

vård (LRV). Ändringen i LRU syftar till att förtydliga

sjukvårdshuvudmännens ansvar för vården efter avslutad

rättspsykiatrisk undersökning. Ändringarna i LRV innebär bl.a.

att chefsöverläkaren hos länsrätten skall ansöka om medgivande

för att kunna ge tillstånd till s.k. frigång för en patient som

ges rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning. I

propositionen anges vidare att en parlamentarisk kommitté bör

tillkallas för att se över lagstiftningen om psykiatrisk

tvångsvård m.m. Utskottet tillstyrker de i propositionen

framlagda lagförslagen och delar regeringens bedömning att en

parlamentarisk kommitté bör tillsättas med uppgift att se över

lagstiftningen om psykiatrisk tvångsvård. Utskottet avstyrker

motionerna. Till betänkandet har fogats en reservation.

Propositionen

I proposition 1994/95:194 Vissa frågor om psykiatrisk

tvångsvård har regeringen (Socialdepartementet) föreslagit att

riksdagen antar förslagen till

1. lag om ändring i lagen (1991:1137) om rättspsykiatrisk

undersökning,

2. lag om ändring i lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård.

Lagförslagen fogas till betänkandet som bilaga.

Lagrådets yttrande över lagförslagen har inhämtats. Lagrådet

har lämnat förslagen utan erinran.

Motionerna

Motioner väckta med anledning av propositionen

1994/95:So39 av Gun Hellsvik m.fl. (m) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om rättspsykiatrisk vård.

1994/95:So40 av Stig Sandström m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär att i de direktiv för den

utredning som skall se över den psykiatriska tvångsvården begära

förslag om hur en behandlingsplanering för den enskilde kan ingå

i lagstiftningen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om konvertering från frivillig vård till

tvångsvård,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att införa möjlighet att tillsätta

stödpersoner för människor med psykiska problem förutom i lagen

om psykiatrisk tvångsvård även i lagen om vård av unga,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att öka länsrätternas psykiatriska kompetens,

5. att riksdagen hos regeringen begär förslag om återinförandet

av ett statligt ansvar för den rättspsykiatriska verksamheten

enligt vad i motionen anförts om en återgång till vad som

reglerades i 1 § andra stycket lagen om rättspsykiatrisk

undersökning (LRPU),

6. att riksdagen avslår regeringens förslag om att använda

sämre utrustade enheter på fängelserna för vård av fångar med

svåra psykiska problem,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att utväxla begreppet "psykisk störning" när

det gäller rättsmedicinen.

Motion väckt under den allmänna motionstiden 1995

1994/95:Ju509 av Alice Åström m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om en återgång till lagen om sluten psykiatrisk

vård.

Utskottet

Bakgrund

Lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i

vissa fall (LSPV) ersattes den 1 januari 1992 av lagen

(1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård (LPT) och lagen (1991:1129)

om rättspsykiatrisk vård (LRV). Det övergripande syftet med

lagstiftningsreformen var att begränsa användningen av tvångsvård

och tvångsåtgärder, att stärka patientens rättssäkerhet och att

öka omgivningsskyddet. Ett annat syfte var att ge ökade

möjligheter för anhållna, häktade och intagna i

kriminalvårdsanstalt att få psykiatrisk vård i frivilliga former

inom hälso- och sjukvården. I proposition 1990/91:58 om

psykiatrisk tvångsvård m.m. framhölls att konsekvenserna av

lagstiftningen måste följas uppmärksamt och att Socialstyrelsen

bör ges en central roll i arbetet med att följa lagstiftningens

effekter och redovisa erfarenheterna.

Regeringen gav i april 1992 Socialstyrelsen i uppdrag att

utvärdera tillämpningen av lagstiftningen om psykiatrisk

tvångsvård m.m. Socialstyrelsen slutredovisade uppdraget i

december 1993 genom att överlämna rapporten Psykiatrisk

tvångsvård -- effekter av ny lagstiftning till regeringen.

Regeringen tillsatte år 1992 en parlamentarisk kommitté -- den

s.k. Fängelseutredningen -- med uppgift att se över

kriminalvården i anstalt (dir. 1992:6). Utredningen behandlar i

sitt slutbetänkande Kriminalvård och psykiatri (SOU 1994:5)

frågan om konsekvenserna för kriminalvården av den ändrade

lagstiftningen om psykiatrisk tvångsvård.

Propositionen

Psykiatrisk vård till rättspsykiatriskt undersökta

Rättspsykiatrisk vård av domstolsöverlämnade personer som

genomgått rättspsykiatrisk undersökning skall enligt 7 § LRV

påbörjas utan dröjsmål när domstolens beslut om sådan vård vunnit

laga kraft. Är den dömde häktad skall vården påbörjas även om

beslutet inte har vunnit laga kraft under förutsättning att den

dömde och åklagaren medger att så sker. Av 8 § lagen (1991:1137)

om rättspsykiatrisk undersökning (LRU) framgår bl.a. att sedan

rättspsykiatrisk undersökning av en häktad har avslutats skall

den misstänkte föras tillbaka till häktet om hans hälsotillstånd

inte ger anledning till något annat.

I propositionen anges att Socialstyrelsen i sin utvärdering

konstaterat att det finns problem vid tillämpningen av lagarna

som leder till svårigheter vid överföringen till den psykiatriska

vården av personer som vid rättspsykiatrisk undersökning bedömts

vara i behov av rättspsykiatrisk vård. Socialstyrelsen föreslår

därför att sjukvårdshuvudmannens ansvar för vården efter

genomförd rättspsykiatrisk undersökning som resulterat i att

vårdbehov föreligger tydliggörs i lagstiftningen. I propositionen

anges att även Rättsmedicinalverket (RMV) har framhållit att det

finns ett behov av att tydliggöra sjukvårdshuvudmännens ansvar

efter genomförd undersökning. Regeringen konstaterar i

propositionen att färdigundersökta personer som är i behov av

rättspsykiatrisk vård numera tas om hand snabbare än tidigare.

Enligt regeringens mening finns det dock fortfarande vissa

brister vid överföringen av patienter till vård hos

sjukvårdshuvudmännen. Ett förtydligande av sjukvårdshuvudmännens

ansvar efter slutförd rättspsykiatrisk undersökning bör därför

enligt regeringen ske genom att det i 8 § LRU föreskrivs att den

som är häktad och som har genomgått rättspsykiatrisk undersökning

skall föras över till hälso- och sjukvården när undersökningen

har avslutats, i de fall han är i behov av bl.a. psykiatrisk vård

som inte lämpligen kan ges på häktet.

Rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning

I LRV har särskild hänsyn tagits till att skyddet för andra

personer skall tillgodoses bättre. Ett system med s.k. särskild

utskrivningsprövning har därför införts. Den allmänna domstolen i

ett brottmål har möjlighet att besluta om särskild

utskrivningsprövning när någon överlämnas till rättspsykiatrisk

vård som brottspåföljd (31 kap. 3 § brottsbalken). I dessa fall

gäller att åklagare får tillfälle att yttra sig i frågor om

vistelse utanför sjukvårdsinrättningen (permission) eller

utskrivning och att prövningen skall göras av länsrätten. Frågor

om behandlingen avgörs dock ytterst av chefsöverläkaren vid den

enhet där patienten vistas. Det är således chefsöverläkaren som

får föreskriva att en patient får hindras att lämna

vårdinrättningens område eller den del av inrättningen där han

skall vistas. Detta gäller även då vården är förenad med särskild

utskrivningsprövning.

Av Socialstyrelsens utvärdering framgår att antalet avvikningar

från rättspsykiatrisk vård har minskat jämfört med förhållandena

1990. Vidare har noterats att avvikningar förekommer främst vid

s.k. frigång, dvs. när patienten med chefsöverläkarens tillstånd

får röra sig fritt utanför vårdavdelningen men inom

sjukvårdsinrättningens område utan att personal följer med.

Socialstyrelsen anser att säkerhetsnivån vid regionvårdsenheterna

är tillräcklig och att ett system som helt skulle förhindra

avvikningar skulle innebära en behandlingsmiljö som inte hör

hemma inom hälso- och sjukvården, anges det i propositionen.

Regeringen anser att reglerna i LRV har skapat förutsättningar

för att samhällsskyddet skall kunna tillgodoses bättre än som var

fallet med den tidigare lagstiftningen. Under de senaste åren har

det emellertid, enligt regeringen, inträffat ett antal

uppmärksammade avvikningar från rättspsykiatrisk vård. Riksdagens

ombudsmän (JO) har också uppmärksammat vissa avvikningar vid

permission och frigång.

I propositionen anför regeringen att det inte är acceptabelt

att psykiskt störda personer som är farliga för andra skall ha

möjlighet att avvika vare sig det sker från vårdavdelningen eller

vid permission eller vid s.k. frigång. Regeringen anser att det

är nödvändigt med åtgärder för att förhindra att avvikningar

sker. Det krävs också åtgärder från Socialstyrelsens sida när det

gäller tillsyn och kontroll av att såväl skalskydd vid

vårdenheterna som säkerhetsmedvetandet hos personalen är

tillfredsställande. Enligt regeringens mening kan vissa åtgärder

vidtas redan nu. Regeringen föreslår därför att chefsöverläkaren

skall ha länsrättens medgivande för att besluta om frigång för en

patient som ges rättspsykiatrisk vård med särskild

utskrivningsprövning. Länsrätten skall vid sin prövning av

chefsöverläkarens ansökan särskilt beakta arten av den

brottslighet som föranlett beslutet om särskild

utskrivningsprövning, risken för återfall i brottslighet och

verkan av den vård och behandling som patienten genomgått.

Länsrätten skall vidare särskilt beakta säkerhetsförhållandena

vid sjukvårdsinrättningen. Ett medgivande skall enligt regeringen

kunna ges för viss tid eller tills vidare och det skall kunna

återkallas.

Godkännande av vårdinrättningar för rättspsykiatrisk vård av

anhållna, häktade m.fl.

I propositionen gör regeringen bedömningen att bestämmelserna i

6 § LRV om godkännande av vårdinrättningar för rättspsykiatrisk

vård av den som är anhållen, häktad eller intagen på en enhet för

rättspsykiatrisk undersökning eller är intagen i eller skall

förpassas till kriminalvårdsanstalt bör tillämpas mer flexibelt.

I propositionen anges att Socialstyrelsen i sin utvärdering

funnit att en differentierad syn på säkerhetskraven är nödvändig

med hänsyn till den integritetskränkning som det annars innebär

för patienten att vårdas på en högre säkerhetsnivå inom hälso-

och sjukvården än inom kriminalvården. Regeringen anser att det

inom ramen för nuvarande regler bör vara möjligt att godkänna

vårdinrättningar med olika säkerhetsnivåer för den

rättspsykiatriska vård som avses i 6 § LRV. I propositionen

anförs vidare att den parlamentariska kommitté som regeringen

avser att tillkalla bör överväga om regeringen bör ges möjlighet

att delegera beslut om godkännande av vårdinrättningar till de

berörda myndigheterna.

Psykiskt störda i kriminalvården m.m.

I propositionen anges att antalet dagar som intagna inom

kriminalvården vårdats i psykiatrisk slutenvård ökat under

verksamhetsåret 1992/93 jämfört med verksamhetsåret 1991/92.

Socialstyrelsen anger i sin utvärdering att vården till viss del

har skett vid Rättsmedicinalverkets enheter, trots att

rättspsykiatrisk vård av intagna i kriminalvården endast får ges

vid landstingsdrivna vårdenheter som regeringen har godkänt.

Vidare anges att intagna, t.ex. personlighetsstörda, många gånger

har behov av socialt och psykologiskt stöd i stället för

psykiatrisk specialistvård. I propositionen sägs att enligt

Fängelseutredningen är det en viss kategori intagna som är

psykiskt störda som skapar särskilda problem vid

straffverkställigheten. Det gäller intagna med

personlighetsstörningar som tar sig uttryck i ett utagerande

beteende, förhöjd aggressivitet och benägenhet för

självdestruktiva handlingar. Tidigare skulle många av dessa

symtom föranlett intagning för sluten psykiatrisk vård. Att

sluten psykiatrisk vård inte längre kommer i fråga beror enligt

Fängelseutredningen i första hand på att de personlighetsstördas

psykiska tillstånd i allmänhet inte anses behandlingsbart inom

psykiatrin och att psykiatrisk vård därför oftast bedöms som

verkningslös.

Regeringen anför i propositionen att inrättandet av

stödavdelningar på vissa kriminalvårdsanstalter för intagna med

exempelvis personlighetsstörningar är ett viktigt steg för att

förbättra dessa intagnas möjlighet till adekvat omhändertagande.

Vidare anges att hälso- och sjukvården bör förbättra sitt

bemötande och omhändertagande av intagna från kriminalvården.

Enligt regeringen är en lämplig åtgärd för att underlätta detta

att kriminalvårdsanstalterna -- genom avtal mellan landstinget

och kriminalvården -- knyts till en viss sjukvårdsinrättning.

Vidare anser regeringen att det för närvarande inte är nödvändigt

med en ändring av hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) för att

förbättra möjligheterna för intagna inom kriminalvården att få

psykiatrisk vård, utan frågan bör kunna lösas genom frivilliga

överenskommelser mellan landstingen.

I propositionen anges att regeringen i februari 1995 har gett

Socialstyrelsen i uppdrag att genomföra en nationell översyn av

innehåll och kvalitet i den psykiatriska vården. Styrelsen skall

inom ramen för denna översyn bl.a. beskriva och avgränsa den

specialiserade psykiatrins uppgifter i förhållande till den

vård och det stöd som ges inom andra verksamheter, t.ex.

primärvård, socialtjänst och kriminalvård. Genom en sådan

avgränsning skapas enligt regeringens mening ökade

förutsättningar för att klarlägga ansvarsfördelningen mellan

hälso- och sjukvården och kriminalvården. Ett sådant klarläggande

bör på sikt förbättra möjligheterna för fängelsedömda att få

psykiatrisk vård och stöd, anser regeringen.

Stödperson

I propositionen anges att en patient som vårdas med stöd av LPT

och LRV så snart hans tillstånd medger det genom

chefsöverläkarens försorg skall upplysas om sin rätt att få hjälp

av en stödperson. Av Socialstyrelsens utvärdering framgår att

endast 9 % av alla patienter som under ett år vårdats med stöd av

LPT och LRV har haft stödperson och att 51 % inte har erbjudits

stödperson. Regeringen anser att en alltför begränsad del av de

personer som vårdas med tvång erhåller stödperson. Det är

angeläget att åtgärder vidtas för att förbättra möjligheterna för

tvångsvårdade personer att få en stödperson utsedd, inte minst

mot bakgrund av kravet på rättssäkerhet för den enskilde.

Situationen skulle kunna förbättras väsentligt genom

intensifierade tillsyns- och informationsinsatser. Det bör enligt

regeringen ankomma på Socialstyrelsen att se till att

erforderliga insatser genomförs. I propositionen anförs vidare

att det enligt 30 § LPT är förtroendenämnderna inom hälso- och

sjukvården som utser stödpersoner. Regeringen förutsätter att

landstingen skapar de förutsättningar som är nödvändiga för att

tillräckligt många skall vara villiga att åta sig uppdrag som

stödperson. Förtroendenämnderna bör också ta initiativ till att

vårdpersonalen informeras om stödpersonens roll m.m. Skulle de

föreslagna insatserna inte få åsyftad effekt avser regeringen att

återkomma till riksdagen i denna fråga. Socialstyrelsen bör,

enligt regeringen, i samråd med Landstingsförbundet och

Riksförbundet för social och mental hälsa göra en bedömning av om

de stödpersoner som i dag finns har tillräckliga kunskaper om

psykiska störningar och om hur dessa yttrar sig. Regeringen anser

vidare att frågan om stödpersoners möjlighet att få information

om patienter bör övervägas av den parlamentariska kommitté som

regeringen avser att tillkalla.

Utredning om vissa frågor om psykiatrisk tvångsvård m.m.

I propositionen anges att syftet med de nya reglerna var att

anpassa lagstiftningen på området till den utveckling mot en

starkt begränsad användning av tvångsvård som ägt rum inom

psykiatrin. Ändamålet med tvångsvård skulle vara att se till att

den som har ett oundgängligt behov av psykiatrisk vård som ges

efter intagning på sjukvårdsinrättning blir i stånd att

frivilligt medverka till fortsatta stöd- och behandlingsinsatser

i frivilliga former. Samhällsskyddet skulle beaktas men inte ges

en fullt så självständig betydelse som i LSPV. Ett viktigt inslag

i lagstiftningen var ökad rättslig kontroll över tvångsvården

genom domstolsprövning i förening med begränsade vårdtider.

Möjligheten till s.k. konvertering från frivillig vård till

tvångsvård skulle begränsas till fall då en patient kan befaras

allvarligt skada sig själv eller någon annan.

Konverteringsbeslutet skulle följas av en rättslig prövning. Det

framhölls också vid införandet av lagstiftningen att skyddet för

andra personer särskilt skulle beaktas i fråga om psykiskt störda

som har begått t.ex. allvarliga våldsbrott. Vidare anförs i

propositionen att det av Socialstyrelsens utvärdering av

tillämpningen av lagstiftningen bl.a. framgår att syftet med

lagstiftningen i stor utsträckning har uppnåtts. Detta gäller

dock inte användningen av konvertering samt användningen av

tvångsåtgärder vid tvångsvård. Socialstyrelsen framhåller

emellertid i sin rapport att den tid som stått till buds för

utvärderingen inte har gett underlag för att bedöma

lagstiftningens effekter fullt ut.

Regeringen anser således att det krävs ytterligare

utredningsinsatser för att få fram ett säkrare underlag som visar

om LPT och LRV ger de effekter som statsmakterna har avsett. Den

utvärdering som Socialstyrelsen har gjort bygger i huvudsak på

erfarenheter som är inhämtade under 1992 och 1993 vilket

regeringen anser vara en mycket kort tidsperiod. För att med

större säkerhet kunna bedöma lagstiftningen anser regeringen att

framför allt frågor som avser användningen av tvångsvård och

tvångsåtgärder bör analyseras vidare i en särskild utredning. I

utredningen bör även rättssäkerhet, vårdtidernas längd och

användningen av konvertering belysas. Även frågan om hur

samhällsskyddet kan förbättras bör enligt regeringen bli föremål

för analys. Visar utredningen att det behövs regeländringar skall

kommittén föreslå lämpliga åtgärder. Kommittén skall också göra

en redaktionell översyn av lagstiftningen för att öka tydligheten

och därmed underlätta tillämpningen av lagstiftningen. Regeringen

anser att kommittén också skall se över de regler m.m. som gäller

patientens betalningsansvar vid rättspsykiatrisk vård. Denna del

av uppdraget skall enligt regeringen slutredovisas senast den 1

juli 1996. I övrigt skall utredningen redovisa sitt uppdrag

senast den 30 december 1997. Enligt propositionen skall under

utredningsarbetet samråd ske med Kriminalvårdsstyrelsen,

Riksåklagaren, Domstolsverket, Rättsmedicinalverket,

Landstingsförbundet, Svenska kommunförbundet, Riksförbundet för

social och mental hälsa samt intresseföreningar för schizofreni.

Motionerna

När det gäller den rättspsykiatriska undersökningsverksamheten

yrkas i motion 1994/95:So40 av Stig Sandström m.fl. (v) att

riksdagen hos regeringen begär förslag om återinförandet av ett

statligt ansvar för den rättspsykiatriska verksamheten enligt vad

i motionen anförts om en återgång till vad som reglerades i 1 §

andra stycket i den tidigare gällande lagen om rättspsykiatrisk

undersökning (LRPU) (yrkande 5). I motionen anförs att en

klar gräns behövs mellan sjukvårdens åtaganden och

rättspsykiatrin. Huvudmannaskapet för vården av dem som dömts

till psykiatrisk vård liksom den rättspsykiatriska

undersökningsverksamheten skall vara en statlig angelägenhet,

anser motionärerna.

I motionerna tas också upp frågor om samhällsskydd och

användning av rättspsykiatrisk vård. I motion 1994/95:So39 av

Gun Hellsvik m.fl. (m) hemställs att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

rättspsykiatrisk vård. Motionärerna vill redan nu framhålla --

när det gäller den parlamentariska kommitté som skall utvärdera

lagstiftningen om psykiatrisk vård m.m. -- att regeringen även

bör uppmärksamma hur användningen av den rättspsykiatriska

tvångsvården i framtiden skall kunna begränsas ytterligare och i

stället ersättas av straff. Motionärerna framhåller med hänsyn

framför allt till medborgarnas skyddsintresse att behovet av

restriktivitet när det gäller möjligheten att döma till

överlämnande till rättspsykiatrisk vård särskilt bör lyftas fram.

Den föreslagna ordningen om att tillstånd till s.k. frigång skall

föregås av prövning och medgivande i länsrätten är ett viktigt

steg i rätt riktning, anser motionärerna.

I motion 1994/95:So40 av Stig Sandström m.fl. (v) hemställs

att riksdagen ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

att utväxla begreppet "psykisk störning" när det gäller

rättsmedicinen (yrkande 7). Detta är viktigt för att markera

gränserna till exempelvis psykiskt utvecklingsstörda, anser

motionärerna. Vidare hemställs att riksdagen avslår regeringens

förslag om att få använda sämre utrustade enheter på fängelserna

för vård av fångar med svåra psykiska problem (yrkande 6). I

motionen anförs att det blir fler i fängelserna som behöver olika

former av psykisk vård. Inom kriminalvården har man försökt lösa

detta genom att inrätta speciella avdelningar. Motionärerna anser

att det är fel att bygga upp en psykiatri inom fängelserna. De

som behöver psykiatrisk vård skall i stället dömas till vård.

I motion 1994/95:Ju509 av Alice Åström m.fl. (v) hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om en återgång till lagen om sluten psykiatrisk

vård (yrkande 1). I och med lagreformen 1991 blev det en

snävare definition av begreppet psykisk störning. Konsekvenserna

av detta har, enligt motionärerna, visat sig bli stora. Antalet

psykiskt störda har ökat på fängelserna. Det finns en stor fara i

att de psykiskt störda får fängelsestraff i stället för vård.

Fängelsestraff förvärrar ofta deras problem. Enligt motionärerna

visar statistiken att flertalet av dem som är dömda till vård har

längre vårdtid än de som dömts till fängelse för likadana brott.

I motion 1994/95:So40 av Stig Sandström m.fl. (v) hemställs

också att riksdagen hos regeringen begär att i direktiven för den

utredning som skall se över den psykiatriska tvångsvården skall

tas upp frågan hur en behandlingsplanering för den enskilde kan

ingå i lagstiftningen (yrkande 1) samt att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts dels om

införande av en möjlighet att tillsätta stödpersoner för

människor med psykiska problem förutom i lagen om psykiatrisk

tvångsvård även i lagen om vård av unga (yrkande 3), dels om

konvertering från frivillig vård till tvångsvård (yrkande 2).

Vidare hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att öka länsrätternas

psykiatriska kompetens (yrkande 4). Motionärerna anser att

vid översynen av lagstiftningen även vikten av att

behandlingsplaneringen görs tydligare skall framhållas. En ny lag

bör stärka planeringen av patientens eftervård. Utredningen bör

också överväga möjligheten att i lagstiftningen markera att en

stödperson skall utses snarast efter det att tvångsvården satts

in samt att denna möjlighet bör föras in förutom i

sociallagstiftningen även i lagen om vård av unga. Vidare anser

motionärerna att en uppgift för utredningen bör vara att helt ta

bort möjligheten att överföra en patient från frivillig vård till

tvångsvård. Till sist anser motionärerna att länsrätterna måste

tillföras psykiatrisk kompetens för att kunna göra adekvata

bedömningar av de läkarintyg som besluten om tvångsvård i stor

utsträckning vilar på.

Tidigare behandling i riksdagen m.m.

I socialutskottets betänkande 1990/91:SoU13 Psykiatrisk

tvångsvård m.m. behandlades vissa av de frågor som tas upp i

propositionen och motionerna.

Utskottet uttalade beträffande rättspsykiatriska undersökningar

bl.a. följande.

I proposition 1990/91:120 om den rättspsykiatriska

undersökningsverksamheten, m.m. redovisas olika synpunkter

beträffande huvudmannaansvaret. -- -- -- Utskottet konstaterar i

likhet med propositionen att den rättspsykiatriska verksamheten

har en stark anknytning till rättsväsendet samtidigt som den har

en markerad medicinsk karaktär där rättssäkerheten är beroende

av den medicinska kompetensen. Utskottet delar propositionens

uppfattning att de rättspsykiatriska undersökningarna även

fortsättningsvis bör utföras under statligt huvudmannaansvar.

Utskottet delade dock också propositionens uppfattning att

själva utförandet av rättspsykiatriska undersökningar i

framtiden skulle kunna utföras såväl vid särskilda statliga

kliniker som i hälso- och sjukvården. Inriktningen borde vara

att undersökningarna så långt som möjligt genomfördes inom

hälso- och sjukvården.

Utskottet förordade också att vad som anförts om psykiatrisk

tvångsvård i samband med rättspsykiatrisk undersökning och om

nödvändigheten av ett snabbt överförande till sjukvården av

personer som vid rättspsykiatrisk undersökning befunnits vara i

behov av psykiatrisk vård borde ges regeringen till känna.

Vidare angav utskottet att vid en avvägning mellan de skäl som

talar för att behålla möjligheten att ge tvångsvård på en

undersökningsenhet även efter avslutad undersökning och de skäl

som åberopas i propositionen anser utskottet att det finns fog

för att välja den utformning av bestämmelserna som valts i

propositionen. Utskottet betonade således att de patienter som

av domstol överlämnas till rättspsykiatrisk vård skyndsamt måste

tas om hand inom sjukvården.

I proposition 1990/91:58 om psykiatrisk tvångsvård m.m.

föreslogs att begreppet allvarlig psykisk störning skulle

ersätta begreppen psykisk sjukdom och jämställd psykisk

abnormitet i LSPV. Begreppet skulle också träda i stället för

begreppen sinnessjukdom och sinnesslöhet samt det s.k.

jämställdhetsbegreppet i brottsbalken. Beträffande begreppet

allvarlig psykisk störning uttalade socialutskottet i sitt

yttrande 1990/91:So6y Psykiatrisk tvångsvård m.m. att den i

propositionen (1990/91:58) föreslagna begreppsbildningen kunde

läggas till grund för den nya lagstiftningen om psykiatrisk

tvångsvård och om den straffrättsliga behandlingen av psykiskt

störda lagöverträdare. Utskottet framhöll att begreppet

allvarlig psykisk störning var avsett att vara något snävare än

begreppet psykisk sjukdom i LSPV och att införandet av begreppet

och avskaffandet av jämställdhetsbegreppet i brottsbalken avsågs

leda till en viss begränsning av den grupp som omfattades av den

straffrättsliga särregleringen, vilket utskottet tillstyrkte.

Justitieutskottet uttalade i betänkandet 1990/91:JuU34 om

psykiskt störda lagöverträdare följande.

Utskottets utgångspunkt är således att samma sjukdomsbegrepp

bör väljas i BrB och i vårdlagstiftningen. I propositionen

(1990/91:58) föreslås att det begreppet skall vara psykisk

störning och att det för ett tvångsingripande skall krävas att

det handlar om en kvalificerad störning; det skall vara fråga om

en allvarlig psykisk störning. Enligt propositionen ansluter

begreppet psykisk störning till vedertagen medicinsk

terminologi. Utskottet har inga invändningar mot att det

används.

Riksdagen följde justitieutskottet (rskr. 1990/91:330).

Beträffande länsrätternas tillgång till psykiatrisk kompetens

angavs i socialutskottets betänkande 1990/91:SoU13 att denna

kompetens kan tillföras domstolen genom förordnande av

sakkunniga som tillhandagår domstolen med yttranden och som även

kan höras vid den muntliga förhandlingen. Utskottet anslöt sig

sålunda till förslaget i propositionen. Riksdagen följde

utskottet (rskr. 1990/91:329).

När socialutskottet behandlade följdlagstiftningen med

anledning av den nya lagstiftningen om psykiatrisk tvångsvård

m.m. hösten 1991 (1991/92:SoU10) uttalade utskottet att det

var medvetet om att det vid införandet av en omfattande ny

lagstiftning som den nu aktuella kunde uppkomma

tillämpningsproblem. Utskottet utgick från att regeringen och

berörda myndigheter noga följer tillämpningen av de nya

bestämmelserna och vidtar de åtgärder som kan visa sig

behövliga.

I december 1993 redovisade Socialstyrelsen sitt uppdrag

att utvärdera tillämpningen av den psykiatriska

tvångsvårdslagstiftningen. Utvärderingen skulle besvara frågan

om syftet med reformen uppnåtts och lagarna fått avsedd effekt.

I rapporten anges följande.

Socialstyrelsen har i en tidigare delrapport pekat på

svårigheterna att utvärdera om rättssäkerheten stärkts och

samhällsskyddet ökat. Den utredning som nu genomförts har

tydliggjort dessa svårigheter och ger inte underlag för att

bedöma lagstiftningens effekter fullt ut. Socialstyrelsen kan

dock konstatera att lagstiftningen bidragit till att skapa

förutsättningar för en fortsatt minskning av tvångsanvändningen,

stärkt rättssäkerhet och ökat samhällsskydd.

För att kunna bedöma om lagstiftningen fått avsedda effekter

på rättssäkerhet och samhällsskydd krävs forskningsinsatser

under längre tid. -- -- --

Utvärderingen visar också att tillämpningen av lagstiftningen

inneburit en del svårigheter som bör kunna åtgärdas genom en

intensifierad information och tillsyn. En fortsatt dialog mellan

berörda myndigheter, organisationer och verksamhetsområden är i

det sammanhanget viktig.

Fängelseutredningen överlämnade i januari 1994 sitt

slutbetänkande Kriminalvård och psykiatri (SOU 1994:5). En del

av utredningens förslag rörande behandlingen av de psykiskt

störda inom kriminalvården -- bl.a. i fråga om inrättande av

s.k. stödavdelningar och förslag om att varje

kriminalvårdsanstalt genom avtal mellan kriminalvården och

landstingen knyts till en viss vårdinrättning -- behandlas i nu

föreliggande proposition. Fängelseutredningens övriga förslag

bereds för närvarande inom Justitiedepartementet.

Beträffande frågan om i vilken utsträckning psykiskt störda

lagöverträdare bör dömas till fängelse eller rättspsykiatrisk

vård anger justitieutskottet i anledning av en rad motioner från

den allmänna motionstiden i sitt betänkande 1994/95:JuU16

Anslag till kriminalvården m.m. att utskottet kommer att

behandla frågan om påföljd för psykiskt störda lagöverträdare

senare i år.

Regeringen tillkallade i maj 1994 en särskild utredare för att

utreda vissa frågor inom den allmänna straffrätten

(Straffansvarsutredningen). Av direktiven framgår

att det enligt brottsbalken (BrB) inte föreligger något hinder

mot att fälla den som begått brott under påverkan av allvarlig

psykisk störning till ansvar. Enligt 30 kap. 6 § BrB får den

psykiskt störde emellertid inte dömas till fängelse. Många

gånger överlämnas han i stället till rättspsykiatrisk vård

enligt 31 kap. 3 § BrB. Den som är tillfälligt sinnesförvirrad

utan egen skuld går emellertid normalt fri från ansvar. Den

ordning som nu gäller på området är enligt utredningsdirektiven

behäftad med flera svagheter. I direktiven anges vidare att

verkningarna av 1991 års reform när det gäller de psykiskt

störda lagöverträdarna måste beaktas. Ett övergripande syfte med

översynen skall vara att genom de allmänna reglerna om

avgränsningen av det straffbara området dels främja

förutsättningarna för en effektiv lagföring av straffvärda

förfaranden, dels ytterligare befästa legalitetsprincipen inom

straffrätten. Utredningen beräknas avge sitt slutbetänkande

senast den 1 juli 1996.

Utskottets bedömning

I motion So40 (v) yrkande 5 hemställs att riksdagen hos

regeringen begär förslag om återinförande av ett statligt ansvar

för den rättspsykiatriska verksamheten. Utskottet vidhåller sin

tidigare inställning att ansvaret för den rättspsykiatriska

vården enligt den s.k. normaliseringsprincipen bör ankomma på

hälso- och sjukvården. Huvudmannaansvaret för den

rättspsykiatriska undersökningsverksamheten ligger dock på

staten medan själva utförandet av de rättspsykiatriska

undersökningarna skall kunna ske såväl vid de statliga

rättspsykiatriska enheterna som inom hälso- och sjukvården.

Utskottet avstyrker motionsyrkandet. Utskottet tillstyrker den i

propositionen föreslagna ändringen i lagen om rättspsykiatrisk

undersökning.

I anledning av motionerna So39 (m), So40 (v) yrkandena 6 och 7

samt Ju509 (v) yrkande 1 konstaterar utskottet att

Straffansvarsutredningen har i uppgift att utreda vissa frågor

inom den allmänna straffrätten. Ett övergripande syfte med

översynen är att genom de allmänna reglerna om avgränsningen av

det straffbara området dels främja förutsättningarna för en

effektiv lagföring av straffvärda förfaranden, dels ytterligare

befästa legalitetsprincipen inom straffrätten. Utredningen skall

också beakta verkningarna av 1991 års reform när det gäller de

psykiskt störda lagöverträdarna. Regeringen har vidare i

februari i år gett Socialstyrelsen i uppdrag att genomföra en

nationell översyn av innehåll och kvalitet i den psykiatriska

vården. Socialstyrelsen skall beskriva och avgränsa den

specialiserade psykiatrins uppgifter i förhållande till andra

verksamheter, t.ex. primärvården, socialtjänsten och

kriminalvården. Detta ger enligt regeringen ökade

förutsättningar för att klarlägga ansvarsfördelningen mellan

hälso- och sjukvården och kriminalvården. Vidare avser

regeringen som tidigare konstaterats att tillsätta en

parlamentarisk kommitté med uppgift att se över tillämpningen av

den psykiatriska tvångsvårdslagstiftningen. Utskottet

förutsätter att erfarenheterna av den nya lagstiftningen i de

hänseenden som tas upp i motionerna beaktas i utredningsarbetet.

Något initiativ från riksdagen behövs inte enligt utskottet.

Utskottet tillstyrker de i propositionen föreslagna ändringarna

i lagen om rättspsykiatrisk vård och avstyrker motionerna.

I motion So40 (v) yrkandena 1--4 tas också upp frågor rörande

behandlingsplanering, konvertering, stödperson och länsrätternas

psykiatriska kompetens. Utskottet utgår från att den i

propositionen aviserade utredningen kan behandla dessa frågor.

Utskottet avstyrker motionsyrkandena.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande ansvaret för den rättspsykiatriska

undersökningsverksamheten

att riksdagen avslår motion 1994/95:So40 yrkande 5,

res. - (v)

2. beträffande förslaget till lag om ändring i lagen

(1991:1137) om rättspsykiatrisk undersökning

att riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i

lagen (1991:1137) om rättspsykiatrisk undersökning,

3. beträffande förslaget till lag om ändring i lagen

(1991:1129) om rättspsykiatrisk vård

att riksdagen med avslag på motionerna 1994/95:So39,

1994/95:So40 yrkandena 6 och 7 samt 1994/95:Ju509 yrkande 1

antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen

(1991:1129) om rättspsykiatrisk vård,

4. beträffande ytterligare utredningsinsatser

att riksdagen avslår motion 1994/95:So40 yrkandena 1--4.

Stockholm den 9 maj 1995

På socialutskottets vägnar

Sten Svensson

I beslutet har deltagit:

Sten Svensson (m), Bo Holmberg (s), Ingrid Andersson (s),

Rinaldo Karlsson (s), Hans Karlsson (s), Liselotte Wågö (m),

Christina Pettersson (s), Roland Larsson (c), Marianne Jönsson

(s), Leif Carlson (m), Barbro Westerholm (fp), Conny Öhman (s),

Stig Sandström (v), Mariann Ytterberg (s), Birgitta Wichne (m),

Thomas Julin (mp) och Chatrine Pålsson (kds).

Reservation

Ansvaret för den rättspsykiatriska undersökningsverksamheten

(mom. 1)

Stig Sandström (v) anser

dels att det avsnitt i betänkandet på s. 12 som börjar med

"Utskottet vidhåller" och slutar med "avstyrker motionsyrkandet"

bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening medför ett delat ansvar för

undersökningsverksamheten risker för att kvaliteten på

undersökningarna försämras och att bedömningarna blir mindre

enhetliga. De rättspsykiatriska undersökningarna bör således

utföras endast vid de statliga rättspsykiatriska enheterna.

Utskottet förutsätter att frågan om huvudmannaansvaret för den

rättsmedicinska verksamheten tas upp i den aviserade

utredningen. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen som sin

mening ge regeringen till känna med anledning av motionen.

dels att utskottet under mom. 1 bort hemställa:

1. beträffande ansvaret för den rättspsykiatriska

undersökningsverksamheten

att riksdagen med anledning av motion 1994/95:So40 yrkande 5

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

I propositionen framlagda lagförslag

Bilaga