Bet. 1994/95:SoU26

Socialutskottets betänkande

1994/95:SOU26

Vissa socialtjänstfrågor

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

Innehållsförteckning

1994/95

SoU26

Sammanfattning

I betänkandet behandlas ett fyrtiotal motionsyrkanden från den

allmänna motionstiden 1995 om olika socialtjänstfrågor. Samtliga

motionsyrkanden avstyrks. Till betänkandet har fogats 13

reservationer.

Motionerna

1994/95:Ju601 av Ingbritt Irhammar och andre vice talman Görel

Thurdin (c) vari yrkas

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att ersättning för lidande och kränkning

inte skall räknas som inkomst enligt socialtjänstlagen.

1994/95:Ju801 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om § 12-hemmen,

1994/95:Ju802 av Gun Hellsvik m.fl. (m) vari yrkas

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om paragraf 12-hemmen.

1994/95:Ju806 av Eva Flyborg m.fl. (fp) vari yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om våldtagna kvinnors rätt till stöd,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om vikten av tvärvetenskaplig forskning för

att förstå bakomliggande orsaker till våld mot kvinnor,

1994/95:Ju809 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas

7. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ändring i

socialtjänstlagen i enlighet med vad i motionen anförts,

25. att riksdagen hos regeringen begär utredning om

kristerapiverksamhet för brottsoffer i enlighet med vad som

anförts i motionen,

1994/95:Sf635 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari yrkas

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om utbildning av personal vid de statliga

ungdomshemmen.

1994/95:So206 av Gullan Lindblad m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om metodutvecklingen inom socialtjänsten,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om samordning mellan normerna i

socialtjänstlagen och miniminivåerna i andra generella system,

3. att riksdagen hos regeringen begär förslag om villkorat

bistånd i enlighet med vad som anförts i motionen,

1994/95:So208 av Gullan Lindblad m.fl. (m) vari yrkas

5. att riksdagen beslutar ändra lagen om vård av unga i

enlighet med vad som anförts i motionen,

6. att riksdagen beslutar ändra lagen om vård av missbrukare i

enlighet med vad som anförts i motionen,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om anlitande av ideella organisationer i

vårdarbetet,

1994/95:So213 av Elisebeht Markström (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om utvecklat skyddat boende för kvinnor och

barn.

1994/95:So215 av Leif Carlson och Göte Jonsson (m) vari yrkas

att riksdagen beslutar att möjlighet skapas att kontrollera

utgående försändelser från LVM-hem för särskilt noggrann tillsyn

i enlighet med vad som anförts i motionen.

1994/95:So223 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari yrkas

17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om ideella organisationers förebyggande

insatser och vård av alkoholmissbrukare,

18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om kommunernas ansvar för missbrukarvården,

20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behandling av alkoholmissbrukare i öppna

vårdformer,

22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om anpassning av alkoholmissbruksvården till

kvinnors behov,

26. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om vård och behandling av

narkotikamissbrukare,

1994/95:So226 av Ulf Kristersson (m) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om socialtjänstlagens inriktning.

1994/95:So238 av Stig Sandström m.fl. (v) vari yrkas att

riksdagen hos regeringen begär förslag till en lagstiftning om

en kooperativ företagsform enligt vad i motionen anförts om

möjligheter att ta sociala hänsyn i verksamheten.

1994/95:So250 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att socialtjänstlagen bör omarbetas till

en rättighetslag,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att en riksnorm för socialbidrag bör

införas i enlighet med framlagt förslag från

Socialtjänstkommittén,

4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till

genomförandet av Socialtjänstkommitténs betänkanden (SOU 1993:30

och SOU 1994:139) enligt vad i motionen anförts om barns rätt,

myndighetsbegreppet, system för ersättningar mellan kommuner

etc.,

1994/95:So257 av Göthe Knutson och Kjell Ericsson (m, c) vari

yrkas att riksdagen hos regeringen begär en översyn av

socialtjänstlagen i syfte att undanröja oklarheter i enlighet

med vad som anförts i motionen.

1994/95:So262 av Göte Jonsson och Leif Carlson (m) vari yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om behovet av en översyn vad gäller den

psykiatriska vården i anslutning till institutionsbehandling.

1994/95:So265 av Anders Nilsson (s) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om bättre skydd för befattningshavare inom socialtjänsten.

1994/95:So284 av Inger Davidson (kds) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om behovet av uppföljning och utvärdering av vården vid § 12-hem

samt den vård som följer efter en sådan vistelse.

1994/95:So289 av Sonja Fransson m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om konkurrenssituationen för den kooperativa

omsorgsverksamheten.

1994/95:So405 av Gullan Lindblad m.fl. (m) vari yrkas

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om alkohol- och narkomanvården,

1994/95:A472 av Karin Pilsäter och Conny Sandholm (fp) vari

yrkas

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om vistelsebegreppet i socialtjänstlagen.

1994/95:A802 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari yrkas

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att förbättra kunskaperna om metoder för

att upptäcka sociala missförhållanden samt metoder för att

utveckla behandlingsinsatserna för kvinnor med missbruksproblem,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om kvinnor och barn som utsätts för sexuella

och andra övergrepp.

1994/95:A807 av Ingbritt Irhammar m.fl. (c) vari yrkas

42. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om ökad forskning om kvinnovåld,

46. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om kvinnocentrum, handlingsprogram vid

sjukhusbesök och kostnader för psykoterapi,

47. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om ändring av socialtjänstlagen.

1994/95:A820 av Alf Svensson m.fl. (kds) vari yrkas

20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att separata vårdhem bör inrättas för

missbrukande kvinnor,

21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att vård och behandling av missbrukare

skall vara inriktade på hela familjen,

22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att kvinnomisshandelns orsaker, symtom och

möjliga behandling skall ingå i den reguljära utbildningen i

grundskola, gymnasieutbildning samt i utbildningar till olika

vårdyrken,

23. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att socialtjänstens och hälso- och

sjukvårdens personal bör ha gemensam fortbildning om

kvinnomisshandelns och barnmisshandelns orsaker och konsekvenser

samt hur de kan förebyggas.

Utskottet

Socialtjänstlagen

I motion Ju601 av Ingbritt Irhammar och Görel Thurdin (c)

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att ersättning för lidande och kränkning

inte skall räknas som inkomst enligt socialtjänstlagen

(yrkande 7). Motionärerna påpekar att många människor som

har utsatts för brott inte klarar av att återgå till studier

eller arbete direkt efter brottet. Vissa brottsoffer blir

beroende av bistånd enligt socialtjänstlagen. Skadestånd till

brottsoffer för lidande och kränkning bör enligt motionärerna

inte räknas som inkomst vid prövningen av rätt till bistånd

enligt socialtjänstlagen.

I motion So206 av Gullan Lindblad m.fl. (m) hemställs att

riksdagen ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

samordning mellan normerna i socialtjänstlagen och

miniminivåerna i andra generella system (yrkande 2), och vad

som anförts om villkorat bistånd (yrkande 3). I dagens

ekonomiska läge är det helt nödvändigt att se över de olika

generella trygghetssystemen. Vid denna översyn är det angeläget

att en besparing inom de generella statligt finansierade

systemen inte medför ökade kostnader för den kommunala

socialtjänsten. Även normerna i socialtjänstlagen måste anpassas

till miniminivåerna i andra generella system. Motionärerna anser

att regeringen måste vidta åtgärder för att komma till rätta med

dessa samordningsproblem. Vidare anser motionärerna att

möjligheten till s.k. villkorat bistånd skall anges i

socialtjänstlagen. Erfarenheten har visat att det är

otillfredsställande att lagen inte ger socialnämnderna möjlighet

att ställa krav på motprestationer från den enskilde. Regeringen

bör snarast återkomma till riksdagen med ett sådant förslag.

I motion So226 av Ulf Kristersson (m) hemställs om ett

tillkännagivande om vad i motionen anförts om inriktningen av

socialtjänstlagen. Motionären är kritisk till socialtjänstlagens

nuvarande utformning och anför att lagen i princip ger alla rätt

att leva på "samhällets" bekostnad och att ringa ansvar läggs på

den enskilde. Vidare skapar fastställda bidragsnormer och

domstolarnas praxis problem för kommunerna.

Socialtjänstkommitténs förslag innebär inget nytänkande. Något

förslag om att kommunerna skall få rätt att ställa krav på

motprestation från dem som mottar socialbidrag finns t.ex. inte.

Motionären är också kritisk till att socialtjänsten skall

bedriva uppsökande verksamhet för att informera om alla de

bidrag och förmåner som står till buds och till förslaget om att

riksdagen skall fatta beslut om nivån på socialbidragen, vilket

enligt motionären innebär ytterligare ingrepp i den kommunala

självbestämmanderätten. Kommunerna bör

i stället få rätt att bestämma om socialbidragens nivå.

I motion So250 av Gudrun Schyman m.fl. (v) begärs

tillkännagivanden om vad i motionen anförts om att

socialtjänstlagen bör omarbetas till en rättighetslag (yrkande

2) och vad som anförts om att införa en riksnorm för

socialbidrag i enlighet med Socialtjänstkommitténs förslag

(yrkande 3). Motionärerna anför att socialtjänstlagen är en

ramlag som inte klart anger vad den enskilda människan har rätt

att kräva. Den uttalar rätten till "skälig levnadsnivå" utan att

ange var denna nivå ligger. I knappa tider väljer kommunerna att

tolka lagen restriktivt, och resultatet blir att många beslut

överklagas. Socialtjänstkommittén har föreslagit enhetliga

normer för socialbidragen. Motionärerna ställer sig bakom detta

förslag. Motionärerna ställer sig även bakom

Socialtjänstkommitténs förslag om ökat skydd för barn, åtgärder

beträffande vistelsebegreppet, ett tydligare myndighetsbegrepp

m.m. och hemställer att riksdagen begär förslag till

genomförandet av Socialtjänstkommitténs betänkanden SOU 1993:30

och 1994:139 (yrkande 4).

I motion So257 av Göthe Knutson och Kjell Ericsson (m, c)

hemställs att riksdagen hos regeringen begär en översyn av

socialtjänstlagen i syfte att undanröja de oklarheter som anförs

i motionen. Motionärerna vill att en översyn av reglerna om

socialbidrag till hyreskostnader snarast kommer till stånd.

I motion A472 av Karin Pilsäter och Conny Sandblom (fp)

hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om vistelsebegreppet i socialtjänstlagen

(yrkande 11). Motionärerna framhåller att ett allvarligt

problem för många skärgårdskommuner är att de tvingas betala

t.ex. hemtjänst också för människor som inte är skrivna i

kommunen utan bara bor där under sommaren. Äldre och

handikappade skall självfallet ha möjlighet att vistas i sina

fritidshus när de så önskar, men det vore rimligt att deras

hemkommun betalar för den eventuella service som krävs för att

göra detta möjligt, menar motionärerna. Det finns också en risk

att kommuner med ekonomiska problem utnyttjar andra kommuner

genom att sända sina äldre och handikappade dit över sommaren.

Skälet till detta är att en persons vistelseort bestämmer vilken

kommun som skall stå för eventuell hemtjänst.

Tidigare behandling

Utskottet har sedan Socialtjänstkommittén tillsattes med

hänvisning till kommitténs arbete avstyrkt motioner med liknande

innehåll som de nu aktuella (bet. 1991/92:SoU2, 1992/93:SoU2,

1993/94:SoU8). I betänkandet 1993/94:SoU8 uttalade utskottet

följande.

De frågor som tas upp i motionerna har behandlats av

Socialtjänstkommittén i delbetänkandet SOU 1993:30. Betänkandet

remissbehandlas för närvarande. Utskottet anser att regeringens

kommande förslag på detta område inte bör föregripas.

(För en utförlig redogörelse för gällande rätt på området och

de förslag Socialtjänstkommittén presenterat i delbetänkandet

Rätten till bistånd inom socialtjänsten, SOU 1993:30,

hänvisas till utskottets betänkande 1993/94:SoU8.)

Även förra våren behandlade utskottet i betänkande

1993/94:SoU31 ett flertal motioner om bistånd enligt

socialtjänstlagen. Utskottet vidhöll sin inställning. Motionerna

avstyrktes.

Motionsyrkande om att socialtjänstlagen bör omarbetas till en

rättighetslag behandlades i förra årets budgetbetänkande och

avstyrktes med samma motivering (bet. 1993/94:SoU20 s. 23, 33).

När det gäller samordning mellan normerna i socialtjänstlagen

och miniminivåerna i andra generella system redovisas i

Socialtjänstkommitténs rapport, SOU 1994:46, en studie över

sambandet mellan samhällsekonomi, transfereringar och

socialbidrag. I Socialtjänstkommitténs huvudbetänkande Ny

socialtjänstlag, SOU 1994:139, (s. 25 f.), sägs följande.

Allt fler människor har under senare år hänvisats till

socialbidrag för att klara sin försörjning. En jämförelse mellan

år 1982 och år 1993 visar att antalet bidragshushåll ökat från

228 000 till 374 000 samtidigt som kostnaderna -- räknat i

1982 års priser -- ökat från ca 1,8 till 4,4 miljarder kronor.

Orsakerna till den kraftiga ökningen av antalet bidragshushåll

finns att söka i andra faktorer än kommunernas tillämpning av

socialtjänstlagen. Den beror framför allt på de förändringar som

inträffat på arbetsmarknaden i kombination med en ökad

invandring.

Bidragshushållens fördelning på ålder och olika hushållstyper

uppvisar dock en stabil bild under perioden.

En betydande andel av socialbidragstagarna är människor som är

dåligt förankrade på arbetsmarknaden och som i många fall inte

kan få sin försörjning ordnad genom andra försörjningssystem,

t.ex. arbetslöshetsförsäkring, kontant arbetsmarknadsstöd och

sjukförsäkring. Som exempel kan nämnas ungdomar, vissa grupper

av invandrare, hemarbetande kvinnor och personer med olika typer

av arbetshandikapp. Dessa grupper drabbas i allmänhet hårt vid

en försämring av arbetsmarknadsläget.

Men det är inte bara arbetslöshet och invandring som påverkar

socialbidragsutvecklingen. Även förändringar i

transfereringssystemen kan leda till att människor i ökad

utsträckning blir beroende av socialbidrag för att klara sin

försörjning. Vi vill därför framhålla betydelsen av att

eventuella effekter på socialbidragssystemet analyseras innan

man tar beslut om förändringar i andra bidrags- och stödsystem.

Även möjligheterna att ge vissa grupper stöd i annan form än

genom socialbidrag bör undersökas i ett sådant sammanhang.

Metodutveckling m.m. inom socialtjänsten

I motion So206 av Gullan Lindblad m.fl. hemställs att

riksdagen ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

metodutvecklingen inom socialtjänsten (yrkande 1). Enligt

motionärerna har socialtjänsten inte lyckats när det gäller att

uppnå vissa viktiga mål. I många fall är det uppenbart att

insatser t.ex. inom individ- och familjeomsorgen satts in för

sent. En ingående analys måste enligt motionärerna göras när det

gäller metodfrågorna inom socialtjänsten. Arbetet med

metodutveckling måste ges hög prioritet.

I motion Ju809 av Olof Johansson m.fl. (c) hemställs att

riksdagen hos regeringen begär förslag om ändring i

socialtjänstlagen i enlighet med vad i motionen anförts

(yrkande 7). Motionärerna anför att socialtjänstlagen,

som ålägger socialtjänsten ett ansvar för att de som bor och

vistas i en kommun får det stöd och den hjälp de behöver, ges

ett huvudansvar för att samordna skilda myndigheters insatser

när det gäller brottsförebyggande arbete. Detta ansvar bör

regleras i socialtjänstlagen.

Bakgrund

Socialtjänstens framtida inriktning och organisation har

behandlats av Socialtjänstkommittén i huvudbetänkandet Ny

socialtjänstlag (SOU 1994:139). I betänkandet föreslås att

socialtjänstens skyldighet att samverka med andra myndigheter,

organisationer och enskilda skall ges uttryckligt lagstöd.

Vidare föreslås en bestämmelse om att socialtjänsten i sitt

arbete särskilt skall beakta behovet av tidiga insatser. Med

tidiga insatser avses sådana insatser som riktar sig till barn,

ungdomar och vuxna i riskmiljöer för att förhindra eller

begränsa en ogynnsam utveckling, som exempel anges

rådgivningsverksamhet och uppsökande verksamhet. Syftet med

förslaget är att förebygga och förhindra behov av mer omfattande

och akuta insatser bl.a. i form av vård utanför det egna hemmet.

Socialtjänstkommittén föreslår en lagfäst skyldighet för

socialtjänsten att till kommunfullmäktige rapportera tendenser

till ogynnsam utveckling som kräver samordnade insatser inom

kommunen men också mellan kommunen och andra aktörer. Även

socialtjänstens roll i den kommunala planeringsprocessen

behandlas liksom socialtjänstens ansvar för att sociala

konsekvensanalyser kommer till stånd (SOU 1994:139 s. 22 f.,

40 f.).

Vidare sägs att socialtjänstens metoder för uppföljning och

utvärdering behöver förbättras. Det behövs också metodutveckling

för att tidigt kunna upptäcka människor med begynnande missbruk

och motivera dem att göra någonting åt sin situation (SOU

1994:139 s. 29).

Utskottets bedömning

När det gäller principer för hänsynstagande till inkomster och

tillgångar vid beräkning av socialbidrag har Socialstyrelsen i

Allmänna råd om socialbidrag, 1992:4 uttalat bl.a. följande.

Vid beräkning av socialbidraget läggs normalt normbeloppet för

de familjemedlemmar som ingår i hushållet ihop till ett

bruttobehov. Förutom de budgetposter som ingår i normen

tillkommer den faktiska nettobostadskostnaden och övriga

utgifter som godkänts som skäliga vid behovsbedömningen.

Därefter dras familjens alla inkomster från denna summa varefter

familjens nettobehov täcks genom socialbidrag.-- Lön eller annan

inkomst efter skatt avräknas från det belopp som anses skäligt

för perioden. Detta innebär att även sjukpenning,

föräldrapenning och eventuell pension avräknas, liksom andra

inkomster, t.ex. räntor, arvoden, underhållsbidrag och

bidragsförskott. Livränta från arbetsskadeförsäkring räknas

också som inkomst och avräknas från bruttobehovet.

Som inkomst räknas enligt de allmänna råden även utdömt

skadestånd till den del det inte utgör ersättning för extra

kostnader för vård och behandling. Detsamma gäller de delar av

handikappersättning, vårdbidrag för vård av handikappat barn och

hemsjukvårdsbidrag som inte utgör ersättning för merkostnader på

grund av handikappet eller sjukdomen.

Socialtjänstkommittén har i delbetänkandet SOU 1993:30 (s.

217) inte funnit anledning att föreslå någon ändring när det

gäller de principer för hänsynstagande till inkomster och

tillgångar som finns angivna i Socialstyrelsens allmänna råd.

Delbetänkandet bereds fortfarande i Socialdepartementet.

Utskottet anser att regeringens kommande förslag bör avvaktas

innan utskottet tar något initiativ i den fråga som tas upp i

motion Ju601 (c) yrkande 7. Motionen avstyrks.

Även de frågor som tas upp i övriga motioner har behandlats av

Socialtjänstkommittén i delbetänkandet SOU 1993:30 eller i

huvudbetänkandet SOU 1994:139. Huvudbetänkandet remissbehandlas

för närvarande. Utskottet anser att regeringens kommande förslag

på detta område inte bör föregripas. Motionerna So206 (m)

yrkandena 1, 2 och 3, So226 (m), So250 (v) yrkandena 2, 3 och 4,

So257 (m, c), Ju809 (c) yrkande 7 och A472 (fp) yrkande 10

avstyrks.

Skydd för socialtjänstens personal

I motion So265 av Anders Nilsson (s) yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om bättre skydd för befattningshavare inom socialtjänsten. I

motionen betonas det angelägna i att personalen inom

socialtjänsten får möjlighet att erhålla biträde av polis i

vissa situationer såsom vid hembesök och dylikt.

Bakgrund

Samverkan mellan polis och socialtjänst regleras genom olika

bestämmelser. Enligt 3 § polislagen skall polisen samarbeta

med socialvårdsmyndigheterna och ofördröjligen underrätta sådan

myndighet när polisen får kännedom om förhållanden som kan

föranleda åtgärd av myndigheterna. I 43 § LVU och 45 § LVM

anges i vilka fall polismyndigheten är skyldig att på begäran

lämna socialnämnden biträde. Utskottet framhöll under

behandlingen av den första LVM-propositionen, proposition

1981/82:8, att biträde av polismyndighet inte bör begäras

annat än då en åtgärd inte kan genomföras på något annat sätt

(SoU 1981/82:22). Även i propositionen anges att befogenheten

att påkalla polishandräckning skall användas med försiktighet.

Enligt Arbetarskyddsstyrelsens kungörelse med

föreskrifter om åtgärder mot våld och hot i arbetsmiljön

(AFS 1993:2) skall arbetsgivaren utreda de risker för våld och

hot om våld som kan finnas i arbetet samt vidta de åtgärder som

kan föranledas av utredningen (2 §). Vidare skall arbetet ordnas

och arbetsplatserna placeras, utformas och utrustas så att risk

för våld eller hot om våld så långt som det är möjligt förebyggs

(3 och 6 §§). I 7 § stadgas att arbetstagarna skall ha möjlighet

att kalla på snabb hjälp vid en vålds- eller hotsituation.

Arbetsgivaren skall bl.a. se till att det finns larmutrustning

där så krävs för säkerheten, att det finns fastställda rutiner

för vem som skall ta emot larm och för åtgärder som skall vidtas

när larm utlösts.

Polisutredningen har bl.a. haft i uppdrag att studera

bestämmelserna om polisens handräckning och överväga om reglerna

är konsekvent och ändamålsenligt utformade. I delbetänkandet

Polisens rättsliga befogenheter (SOU 1993:60) föreslår

utredningen att det införs vissa regler om handräckning i

polislagen. Den första bestämmelsen innehåller en definition av

begreppet handräckning, den andra beskriver hur man begär

handräckning och den tredje reglerar när polisen är skyldig att

lämna handräckning och när en begäran får avslås. Utredningen

föreslår också vissa regler om polisens befogenhet att ingripa

med anledning av att en ansökan om handräckning har beviljats.

Som allmänna förutsättningar för handräckning sägs att oavsett

vad för slags handräckning det är fråga om bör polisens åtgärder

begränsas till sådana som den handräckningssökande myndigheten

själv inte har befogenhet att företa. Betänkandet har

remissbehandlats och bereds för närvarande i

Justitiedepartementet.

Tidigare behandling

I betänkandet 1993/94:SoU8 behandlade utskottet en motion

(c) om behovet av en utredning av skyddsförutsättningarna för

socialtjänstens personal. Utskottet uttalade bl.a. att det var

angeläget att socialtjänstens personal kan arbeta under trygga

förhållanden och att arbetsgivarna har ansvaret för att

arbetsförhållandena blir sådana att riskerna för våld och hot om

våld minimeras. Utskottet hänvisade vidare till

Arbetarskyddsstyrelsens föreskrifter och anordnade temadagar om

våld och hot som arbetsmiljöproblem samt till Polisutredningens

betänkande. Utskottet ansåg att det inte behövdes något

initiativ från riksdagen med anledning av motionen som därvid

avstyrktes. Riksdagen följde utskottet.

Utskottets bedömning

Utskottet vidhåller sin tidigare inställning när det gäller

skydd för befattningshavare inom socialtjänsten och avstyrker

motion So265 (s).

Social verksamhet i kooperativ form

I motion So238 av Stig Sandström m.fl. (v) hemställs att

riksdagen begär förslag till lagstiftning om en kooperativ

företagsform i enlighet med vad som anförts i motionen.

Motionärerna anför att den kooperativa företagsformen röner allt

större intresse inom det sociala området. Utomlands finns s.k.

sociala kooperativ som arbetar med människor som har svårt att

komma ut på den reguljära arbetsmarknaden. Fråga är om

arbetskooperativ som säljer varor och tjänster på marknaden.

Kooperationerna vänder sig till omsorgstagare, människor med

allvarliga psykiska problem, fysiskt handikappade, f.d. fångar

samt missbrukare. Motionärerna nämner att kooperativ är en

speciell lagreglerad företagsform i Italien. Där finns också en

särskild lagstiftning som reglerar de sociala kooperativens

verksamheter. Exempelvis måste ett socialt kooperativ ha minst

40 % "arbetshandikappade" som kooperatörer. I Sverige har den

kooperativa verksamheten fått en annan inriktning och

utformning. Vi har producentkooperativ, konsumentkooperativ och

brukarkooperativ, t.ex. daghem, samt sociala kooperativ i

terapisyfte, ofta i anslutning till den psykiatriska vården

eller till omsorgsverksamhet. De sociala kooperativen innebär

enligt motionärerna ett nytänkande inom den psykiatriska

rehabiliteringen och har hittills uppvisat fina resultat och

ökad livskvalitet för dem som ingått i kooperativen, dessutom

till en lägre kostnad än traditionella behandlingsmetoder.

I motion So289 av Sonja Fransson m.fl. (s) begärs ett

tillkännagivande om vad som i motionen anförts om

konkurrenssituationen för den kooperativa omsorgsverksamheten.

Motionären anför att arbetsgivaravgiften har höjts med 1,5 %

fr.o.m. den 1 januari 1995. Höjningen omfattar inte kommuner och

landsting, och skälet till detta är att vård och omsorger inte

skall belastas. Kooperativ omsorgsverksamhet undantogs ej trots

att verksamheten bedrivs utan vinstintressen, liksom kommuner

och landsting. Detta kan leda till snedvriden konkurrens inom

omsorgsområdet. Man bör därför enligt motionären vid

utformningen av den till kommunsektorn utlovade kompensationen

för merkostnader eftersträva en sådan lösning att risken för

snedvridningar i förhållande till kooperativt organiserade och

bedrivna omsorgsverksamheter kan undvikas.

Inom Arbetsmarknadsstyrelsen, AMS, bedrivs försök med

särskilt anordnad sysselsättning för personer med svårare

funktionshinder. Fråga är om alternativa driftsformer med

arbetsuppgifter som är specifikt anpassade för

arbetshandikappade och som byggs upp med bidrag från AMS. Tanken

är att alternativa driftsformer skall utvecklas vid sidan av de

arbetstillfällen som skapas på marknader där gängse

företagsekonomiska principer gäller. Det finns, särskilt inom

tjänstesektorn, arbetsuppgifter som efterfrågas och som kan

utföras utanför kretsen av etablerade företag och myndigheter

inkl. Samhall AB. Arbetsuppgifterna kan utföras av stiftelse,

kooperativ eller annan alternativ driftsform, som styrs och

drivs av flera parter, anställda, offentlig sektor, näringsliv,

folkrörelse m.fl. Ett krav för att få samhällsstöd till sådan

verksamhet skall vara att arbetsförmedlingen anvisar till

anställningarna och att verksamheten har vissa stipulerade

regler om anställningsförhållanden som garanterar arbete åt

handikappade på deras egna villkor. För att undvika segregerade

arbetsplatser kan villkor ställas om att ett visst antal

anställda skall vara icke handikappade. Medlen finansieras inom

ramen för de s.k. otraditionella medlen inom anslaget Särskilda

åtgärder för arbetshandikappade på statsbudgeten.

Samhall AB har som uppgift att anordna, leda och samordna

verksamhet som bedrivs inom koncernen för att ge meningsfullt

och utvecklande arbete åt arbetshandikappade där behoven finns.

Antalet anställda arbetshandikappade i Samhall AB var 28 499 per

den 30 juni 1994. För en utförlig redogörelse över Samhall AB,

dess resultat och verksamhetsinriktning, m.m. hänvisas till

budgetpropositionen 1994/95:100 bil. 11 s. 110--118.

När det gäller den kooperativa missbrukarvården har

Socialstyrelsen lämnat bidrag till Riksförbundet för hjälp åt

läkemedelsmissbrukare, RFHL, för en förstudie angående

möjligheterna att starta ett arbetskooperativ för missbrukare i

samarbete med Botkyrka, Haninge, Nynäshamns och Tyresö kommuner.

Förebild för projektet har varit det självförsörjande

missbrukarkooperativet San Patrignano i Italien.

Arbetskooperativet bedriver sin verksamhet sedan ett halvt år

tillbaka. Tanken är att det på sikt skall bli självbärande genom

försäljning av varor och tjänster. Projektet kommer att följas

av Socialstyrelsen och av Socialdepartementet.

Riksdagen antog i december 1994 regeringens förslag om att

fr.o.m. inkomståret 1995 införa en allmänn löneavgift om 1,5 %

för finansiering av medlemskapet i EU (prop. 1994/95:122, SkU16,

rskr. 149). Löneavgiften är utformad så att den motsvarar en

höjning av arbetsgivar- och egenavgifterna med 1,5

procentenheter. Höjningen av arbetsgivaravgifterna kommer att

leda till merkostnader i kommunsektorn. I propositionen anfördes

att den sociala sektorn ej bör drabbas och att hela detta belopp

skall återföras till kommunsektorn. Enligt av skatteutskottet

inhämtad uppgift kommer regeringen att redovisa sina

ställningstaganden i denna fråga i samband med

kompletteringspropositionen. Med anledning av motioner om bl.a.

att en höjning av löneavgiften inte får leda till att

konkurrensneutraliteten mellan privata, kooperativa och

offentliga arbetsgivare rubbas uttalade

skatteutskottet att man vid utformningen av

kompensationen för merkostnader så långt som möjligt bör undvika

sådana snedvridande effekter som motionärerna befarar.

Skatteutskottet utgick från att regeringen kommer att beakta

detta utan något särskilt uttalande från riksdagens sida och att

närmare ställningstaganden borde anstå i avvaktan på regeringens

kommande förslag. Utskottet tillstyrkte regeringens förslag och

avstyrkte motionerna i fråga. Detta blev också riksdagens

beslut.

I betänkandet 1993/94:SoU31 såg socialutskottet positivt

på utvecklingen av alternativa former för rehabilitering av

missbrukare och konstaterade att insatser görs eller förbereds

för att utveckla alternativa driftsformer för arbetshandikappade

och missbrukare. Utskottet avstyrkte en motion (v) med liknande

innehåll som den nu aktuella.

I detta sammanhang skall också nämnas att regeringen beslutat

att tillsätta en särskild utredare som skall se över de

kooperativa företagsformernas ställning i förhållande till andra

företagsformer (dir. 1994:149). Enligt direktiven skall frågan

om de kooperativa företagsformerna är missgynnade i jämförelse

med andra företagsformer utredas. Om så är fallet skall

utredaren föreslå de förändringar i lagar och andra

författningar som behövs för att uppnå likvärdighet mellan de

olika företagsformerna. Dessutom skall utredaren, om det behövs,

föreslå andra åtgärder för att öka kunskapen om de kooperativa

företagsformerna.

Utskottets bedömning

Utskottet konstaterar att olika insatser görs för att utveckla

alternativa driftsformer för arbetshandikappade personer och att

ett arbetskooperativ för missbrukare också kommit i gång.

Utskottet vidhåller sin tidigare inställning i denna fråga och

avstyrker därmed motion So238 (v). När det gäller frågan om

konkurrenssituationen för den kooperativa omsorgsverksamheten

anser utskottet att bestämmelser som medför snedvridande

effekter på konkurrensen mellan olika driftsformer för social

omsorg så långt som möjligt bör undvikas. Regeringen avser

enligt uppgift att återkomma i denna fråga i samband med

kompletteringspropositionen. Något initiativ från riksdagens

sida behövs inte. Utskottet avstyrker motion So289 (s).

Vård av unga

I motion So208 av Gullan Lindblad m.fl. (m) yrkas att

riksdagen beslutar att ändra lagen om vård av unga (LVU) i

enlighet med vad som anförts i motionen (yrkande 5). Barn

som växer upp i missbrukarhem är ofta mycket utsatta. Det är

därför väsentligt att dessa barns situation uppmärksammas och

åtgärdas på ett så tidigt stadium som möjligt. Vidare anser

motionärerna att det i LVU bör införas en motsvarighet till 26 §

i gamla barnavårdslagen, som innebar att de sociala

myndigheterna i samarbete med familjen hade en reell möjlighet

att på ett tidigt stadium hjälpa och stötta familjer där barnen

riskerade att råka illa ut psykiskt och fysiskt. Enligt

motionärerna inleddes åtgärderna med att de sociala

myndigheterna i samarbete med familjen planerade åtgärder som

syftade till att stötta familjen. Hjälpte inte detta fanns det

möjlighet för barnavårdsnämnden att komma med förmaningar och

eventuellt varningar till familjen. Ledde inte dessa åtgärder

till önskat resultat kunde de sociala myndigheterna lämna

föreskrifter. Som ytterligare ett steg kunde nämnden beordra

övervakning av det enskilda barnet. Först som en sista åtgärd

kunde beslut om omhändertagande bli aktuellt. Nu kommer

socialnämndernas åtgärder och agerande ofta överraskande och för

sent.

Bakgrund

Enligt 12 § socialtjänstlagen (1980:620) skall

socialnämnden verka för att barn och ungdomar växer upp under

trygga och goda förhållanden. Nämnden skall i nära samarbete med

hemmen sörja för att barn och ungdom som riskerar att utvecklas

ogynnsamt får det skydd och stöd som de behöver och, om hänsynen

till den unges bästa motiverar det, vård och fostran utanför det

egna hemmet.

Den nuvarande lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om

vård av unga (LVU) antogs av riksdagen våren 1990 och trädde i

kraft den 1 juli samma år. Enligt 1--4 §§ LVU skall insatser

för barn och ungdom göras i samförstånd med den unge och hans

vårdnadshavare enligt bestämmelserna i socialtjänstlagen. Beslut

om vård oberoende av samtycke skall fattas om det på grund av

misshandel, otillbörligt utnyttjande, brister i omsorgen eller

något annat förhållande i hemmet finns en påtaglig risk för att

den unges hälsa eller utveckling skadas. Sådan vård skall också

beslutas om den unge utsätter sin hälsa eller utveckling för en

påtaglig risk att skadas genom missbruk av beroendeframkallande

medel, brottslig verksamhet eller något annat socialt

nedbrytande beteende. Beslut om vård med stöd av lagen meddelas

av länsrätten efter ansökan av socialnämnden.

I 22 § LVU stadgas att socialnämnden under vissa angivna

förhållanden får besluta att den unge skall hålla regelbunden

kontakt med en särskilt utsedd kontaktperson eller delta i

behandling i öppna former inom socialtjänsten. När ett beslut om

behandling meddelas skall en särskild behandlingsplan finnas

(s.k. mellantvång).

LVU kompletterar socialtjänstlagen i situationer när de

frivilliga insatser som kan ges med stöd av socialtjänstlagen är

otillräckliga. Lagen är avsedd att tillämpas först när det visat

sig att det inte går att få samtycke till den vård som är

nödvändig för den unge.

I proposition 1984/85:171 framhölls i anslutning till

föreslagna tillägg till 12 § SoL bl.a. att avsaknaden av

möjligheter att vidta tvingande åtgärder med stöd av

socialtjänstlagstiftningen inte får innebära att socialtjänsten

står passiv och avvaktar till dess LVU blir tillämplig. Om

socialtjänsten misslyckas med att etablera en kontakt med den

unge bör man ändå följa utvecklingen genom förnyade kontakter

och uppsökande verksamhet.

Beträffande barn vars föräldrar är missbrukare eller lider av

psykisk sjukdom har Socialstyrelsen genom regleringsbrevet för

budgetåret 1993/94 fått i uppdrag att följa och dokumentera hur

missbruk och psykisk sjukdom hos föräldrar påverkar barnets

utveckling samt initiera utvecklingsarbete på området. Vidare

har Socialstyrelsen sedan år 1991 regeringens uppdrag att

genomföra åtgärdsprogram för att höja kompetensen inom

socialtjänstens individ- och familjeomsorg när det gäller

arbetet med barn som far illa och deras familjer. Projektet, som

kallas Barn i fokus, kommer att avslutas under våren 1995.

Socialtjänstkommittén har i sitt huvudbetänkande anfört att

ökade insatser krävs från socialtjänstens sida när det gäller

barn till missbrukare och att socialtjänsten bör ha en lagfäst

skyldighet att bedriva uppsökande verksamhet bland barn och

ungdomar som riskerar att utvecklas ogynnsamt. Som tidigare

anförts är detta betänkande föremål för remissbehandling.

Tidigare behandling

I betänkandet 1989/90:SoU15 behandlade utskottet

regeringens proposition om ny lag med särskilda bestämmelser om

vård av unga och även en motion (m) med liknande innehåll som

den nu aktuella. Utskottet uttalade bl.a. (s. 45) att det är

mycket viktigt att socialnämnderna arbetar förebyggande,

särskilt när det gäller familjer med sociala problem och i fråga

om ungdomar i utsatta situationer. Detta följer redan av

socialtjänstlagen. Ett ingripande med tvång bör i allmänhet inte

komma överraskande. Utskottet anförde vidare att de åtgärder,

t.ex. förmaning och varning samt föreskrifter för den unge,

vilka var möjliga enligt barnavårdslagen, hade kommit att sakna

praktisk betydelse långt innan barnavårdslagen upphörde att

gälla. Utskottet ansåg att de i propositionen föreslagna

möjligheterna till förebyggande åtgärder enligt LVU fick anses

vara tillräckliga och avstyrkte med det anförda den då aktuella

motionen (res. m). Riksdagen följde utskottet.

Utskottets bedömning

Utskottet vidhåller sin tidigare inställning i denna fråga och

avstyrker därmed motion So208 (m) yrkande 5.

Vård av missbrukare

I motion So208 av Gullan Lindblad m.fl. (m) yrkas att

riksdagen beslutar att ändra lagen om vård av missbrukare i

vissa fall (LVM) i enlighet med vad som anförts i motionen

(yrkande 6). Enligt motionärerna behövs det en ny LVM-lag

eftersom den nuvarande lagen inte ger tillräckliga möjligheter

att ingripa på ett tidigt stadium. Motionärerna föreslår att

stöd och behandling sker på tre nivåer. Dessa är frivilliga

åtgärder inom ramen för socialtjänstens bestämmelser,

övervakning av missbrukaren och andra föreskrifter ålagda av

socialnämnden och i sista hand frihetsberövande. Den nya lagen

bör också ge möjlighet till s.k. kontraktsvård och längre

sammanhängande vårdperioder. Därutöver kräver motionärerna ökat

samarbete mellan polis och socialtjänst.

I motion So405 av Gullan Lindblad m.fl. (m) begärs

tillkännagivande till regeringen om vad i motionen anförts om

alkoholist- och narkomanvården (yrkande 6). Motionärerna

anför att insatser mot narkotika samtidigt är insatser mot

spridning av hiv. Motionärerna hänvisar till att de i andra

motioner föreslagit åtgärder när det bl.a. gäller

narkomanvården.

I motion So223 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) begärs

tillkännagivande om vad i motionen anförts om kommunernas ansvar

för missbrukarvården (yrkande 18), om behandling av

alkoholmissbrukare i öppna vårdformer (yrkande 20) samt om

vård och behandling av narkotikamissbrukare (yrkande 26).

Ett grundläggande ansvar för missbrukarvården bör enligt

motionärerna läggas på kommunerna. Missbruksenheter bör byggas

upp i samverkan mellan socialtjänst och sjukvård. Till dessa

missbruksenheter bör knytas ett betalningsansvar för all

institutionskrävande missbrukarvård. Vidare anser motionärerna

att en alltför stor andel av missbrukarvården i dag bedrivs i

institutionsform. Då flertalet alkoholmissbrukare får lika bra

eller bättre vård i öppna former, och då denna vård är billigare

än institutionsvård måste en förskjutning av tyngdpunkten ske i

vården. Beträffande narkomanvården anförs att många kommuner har

inrättat specialiserade öppenvårdsteam för narkotikamissbrukare.

På några håll i landet behandlas narkotikamissbrukare med

metadon under strängt kontrollerade former. Motionärerna menar

att dessa satsningar måste fortsätta och att de olika vård- och

behandlingsformerna fortlöpande utvärderas.

Bakgrund

Enligt 11 § SoL har socialnämnden ett särskilt ansvar både

för insatser i syfte att förebygga och motverka missbruk av

alkohol och andra beroendeframkallande medel och för att den som

till följd av missbruk har behov av särskilda åtgärder får

erforderligt stöd och hjälp. Nämnden skall också i samförstånd

med den enskilde planera hjälpen och vården och noga beakta att

planen fullföljs.

LVM är ett komplement till socialtjänstlagen i det fall

det inte går att anordna den vård som missbrukaren behöver i

frivilliga former. Syftet med tvångsvården för missbrukare är

att motivera missbrukaren att frivilligt medverka till fortsatt

behandling och ta emot stöd för att komma ifrån missbruket. Den

nuvarande LVM-lagen antogs av riksdagen våren 1988 (prop.

1987/88:147, SoU25).

Kommunerna har från och med den 1 juli 1994 tagit över

länsstyrelsernas hantering av LVM-ärenden (prop. 1993/94:97,

SoU16). Beslut om tvångsvård meddelas av länsrätten.

Alkoholpolitiska kommissionen har i sitt delbetänkande

Vård av alkoholmissbrukare (SOU 1994:27) bl.a. belyst hur

vården fungerar. I sitt huvudbetänkande (SOU 1994:24) har

kommissionen lämnat ett antal förslag som rör vården av

alkoholmissbrukare. Bl.a. framhölls behovet av samverkan med

andra samhällsorgan för att förebygga missbruk men också för att

tidigt kunna upptäcka och ingripa för att motverka missbruk. Mot

bakgrund av vad som framkommit i den skrift (Behandling av

alkoholproblem -- en kunskapsöversikt, 1994) som utarbetats av

en expertgrupp inom Centrum för utvärdering av socialt arbete

(CUS) vid Socialstyrelsen konstaterar kommissionen att det inte

finns något behandlingsprogram som leder till goda

behandlingsresultat för alla människor med alkoholproblem.

Kommissionen föreslår en förändrad strategi när det gäller

vårdens innehåll och utformning i framtiden. Tyngdpunkten bör

enligt kommissionens bedömning med stor försiktighet förskjutas

från den slutna och dyrbara institutionsvården till öppnare

vårdformer. Den föreslagna förändringen av vårdens inriktning

får emellertid inte innebära att den institutionella vården

förkastas, utan att vårdbehovet som tidigare prövas utifrån

varje individs förhållanden och förutsättningar att tillgodogöra

sig de olika vårdformer som finns. Institutionsvård bör bara ges

till personer som av olika skäl inte kan tillgodogöra sig

behandling i öppna former, anser kommissionen.

I årets budgetproposition har regeringen anfört att det

särskilda statsbidraget till missbrukarvård tills vidare bör

behållas och att särskilda utvecklingsmedel även

fortsättningsvis bör avsättas för att stimulera kommunerna att

utveckla öppenvårdsinsatser. Enligt regeringen finns det stort

behov av att utveckla alternativ till institutionsvård genom

förebyggande insatser och öppenvård. Som exempel på insatser som

kan behöva utvecklas nämns beträffande de tunga missbrukarna

olika former av social omvårdnad, social träning och kontroll.

Socialutskottet har i sitt betänkande 1994/95:SoU15 ställt

sig bakom regeringens förslag. Vidare hänvisade utskottet till

att Socialstyrelsen nyligen har gjort en uppföljning av

missbrukarvården i Stockholms län och att rapporten visar att

institutionsvården har minskat och att öppenvården inte har

byggts ut i motsvarande grad. Samtidigt kommer uppgifter om ett

ökande missbruk bland ungdomar. Mot denna bakgrund ansåg

utskottet det angeläget att regeringen noga följer utvecklingen

på detta område.

När det gäller insatser mot spridning av hiv har

Socialstyrelsen sedan mitten av 1980-talet haft ett särskilt

regeringsuppdrag med syfte att motverka smittspridningen av hiv

bland narkotikamissbrukare. Betydande medel har satsats på

uppbyggnaden av en offensiv narkomanvård. Enligt utvärderingar

av verksamheten som har gjorts av både Riksrevisionsverket och

Socialstyrelsen har dessa insatser varit framgångsrika.

Internationellt sett har Sverige en mycket låg andel nysmitta av

hiv bland injektionsmissbrukare. Av det totala antalet aidssjuka

i Sverige utgör injektionsmissbrukarna ca 7 %. I övriga Europa

är medeltalet ca 34 %. I årets budgetproposition anför

regeringen att Socialstyrelsen har fått nya direktiv när det

gäller det fortsatta arbetet med Offensiv narkomanvård. Ett

huvudmoment utgör en fortsatt satsning på kompetensutveckling

inom framför allt den öppna vården. Det gäller metoder för

motivationsarbete, behandlingsplanering och omhändertagande av

de mest utsatta grupperna såsom psykiskt störda och hivsmittade

missbrukare.

Utskottets bedömning

Enligt utskottets mening är det mycket viktigt att

socialnämnderna arbetar förebyggande för att motverka alkohol-

och narkotikamissbruk och aktivt sörjer för att den enskilde får

den hjälp och det stöd som behövs i kampen mot missbruket. Detta

följer redan av socialtjänstlagen. Vården av missbrukare skall

så långt som möjligt ges i frivilliga former vilket samtidigt

innebär en skyldighet för socialtjänsten att aktivt söka upp och

motivera enskilda missbrukare för insatser.

Socialnämnden har ansvar för att vården oberoende av om den

ges i frivilliga former eller med stöd av LVM får en långsiktigt

stödjande inriktning. En sådan inriktning av arbetet förutsätter

att socialnämnden fungerar som samordnare i en kedja av

vårdorgan och myndigheter som missbrukaren kan ha kontakt med.

Socialnämnden bör därför följa missbrukaren oavsett var i

vårdkedjan han befinner sig. Inte minst viktigt är det att

institutionsvistelser följs upp genom väl planerade insatser i

den öppna vården.

Inom ramen för uppdraget Offensiv narkomanvård har en

kartläggning skett av narkomanvården och behovet av insatser.

Det är enligt utskottets mening angeläget att satsningen på den

offensiva narkomanvården fullföljs av kommunerna. Utskottet

konstaterar att regeringen gett Socialstyrelsen nya direktiv för

det fortsatta arbetet med offensiv narkomanvård. Enligt dessa

skall satsningen inriktas på att utveckla kompetensen inom den

öppna vården och utarbeta metoder för att omhänderta och

rehabilitera de mest utsatta missbrukarna. (För en utförlig

redogörelse för uppdraget Offensiv narkomanvård hänvisas till

utskottets betänkande 1993/94:SoU31 s. 20--21.)

Mycket talar enligt utskottet för att kommunernas

öppenvårdsinsatser inte kan möta behoven hos de mest utsatta

missbrukargrupperna. Om de kommunala insatserna är otillräckliga

finns det en risk för att allt fler utvecklar så allvarliga

problem att till sist bara tvångsvård återstår. Utskottet delar

därför regeringens och vissa motionärers inställning att det är

viktigt att det råder balans mellan de kommunala insatserna,

såsom öppenvård och andra frivilliga vårdformer, och

tvångsvården. Den institutionella vården har under de senaste

åren minskat utan att öppenvårdsinsatserna byggts ut i

motsvarande omfattning. Det är därför enligt utskottet viktigt

att regeringen noga följer utvecklingen på detta område och vid

behov vidtar åtgärder.

När det gäller utvärdering av olika vård- och

behandlingsformer har Socialsstyrelsen i uppdrag att särskilt

uppmärksamma hur de förebyggande och öppna verksamheterna

utvecklas. För att kunna göra detta behöver styrelsen enhetliga

mått som beskriver kvalitet, resultat och effekter. I

budgetpropositionen har regeringen uttalat att Socialstyrelsen

skall lämna förslag till hur ett nationellt bevaknings- och

uppföljningssystem kan byggas upp.

Beträffande utvecklingen av öppenvårdsinsatser i kommunerna

har Socialstyrelsen vidare i uppdrag att inom ramen för en

beredningsgrupp med representanter från länsstyrelserna, Statens

institutionsstyrelse och Svenska Kommunförbundet planera och

styra den allmänna inriktningen av utvecklingsarbetet. Enligt

utskottets mening bör i detta sammanhang stor vikt läggas vid

uppföljning och utvärdering av de verksamheter som kommer till

stånd.

Länsstyrelserna skall inom ramen för sin tillsynsfunktion

följa utvecklingen inom missbrukarvården och ge kommunerna

erforderligt stöd samt bevaka den enskildes rättssäkerhet.

Länsstyrelserna disponerar också särskilda utvecklingsmedel.

Något tillkännagivande till regeringen med anledning av motion

So223 (fp) yrkandena 18, 20 och 26 behövs inte. Motionen

avstyrks.

LVM kompletterar socialtjänstlagen i situationer när de

frivilliga insatser som kan ges med stöd av socialtjänstlagen är

otillräckliga. Grundtanken är att det är den enskildes behov av

vård som skall vara avgörande. Vård enligt LVM skall vara ett

medel att bryta en destruktiv utveckling och vården skall syfta

till att ge den enskilde motivation till fortsatt behandling och

stöd i frivilliga former. Tvångsvården skall ses som ett led i

en längre tids behandling där huvuddelen av insatserna sker inom

ramen för frivillig vård. Vården skall därför inriktas på att

tillsammans med den enskilde planera behandling och andra

rehabiliteringsinsatser som i många fall måste fortgå en längre

tid efter det att vården enligt LVM har avslutats.

Beträffande vårdtidens längd sägs i LVM att vården skall

upphöra när syftet med vården är uppnått. Den maximala vårdtiden

har utökats från fyra månader till sex månader. Syftet med

vården är, som tidigare anförts, att motivera missbrukaren att

frivilligt medverka till fortsatt behandling och stöd för att

komma ifrån missbruket. När detta syfte uppnåtts skall

tvångsvården upphöra. Enbart det förhållandet att den intagne

själv förklarar sig motiverad att ta emot frivillig vård är inte

tillräckligt. Det måste göras en noggrann prövning i varje

enskilt fall. I lagen har klargjorts socialnämndens skyldighet

att se till att den enskilde efter vårdtiden får fortsatt stöd.

(SoU 1987/88:25 s. 19 f.).

Mot denna bakgrund avstyrker utskottet förslagen i motionerna

So208 (m) yrkande 6 och So405 (m) yrkande 6.

Kvinnliga missbrukare

I motion So223 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) begärs

tillkännagivande om vad i motionen anförts om anpassning av

missbrukarvården till kvinnors behov (yrkande 22).

Motionärerna anför att nuvarande missbrukarvård inte är anpassad

till en ökande andel kvinnliga missbrukare. Det är därför

viktigt att förebyggande program och behandlingsprogram för

kvinnor med alkoholproblem utvecklas. Erfarenheterna vid

EWA-kliniken vid Karolinska institutet bör därvid tas till vara.

I motion A802 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) begärs

tillkännagivanden om behovet att förbättra kunskaperna om

metoder för att upptäcka sociala missförhållanden samt metoder

för att utveckla behandlingsinsatserna för kvinnor med

missbruksproblem (yrkande 9). Enligt motionärerna tenderar

flickor som far illa att reagera med djup ångest i stället för

våldshandlingar, prostitution i stället för kriminalitet och ett

såväl medicinskt som psykologiskt beroende av de droger som

missbrukas. Symptom hos flickor som far illa har visat sig

svårare att upptäcka än hos pojkar. Rehabiliteringen är också

mer komplex och kräver längre vårdtider. Ökade insatser måste

göras för att förbättra kunskaperna om kvinnors missbruk, om

metoder för att både upptäcka missförhållanden och för att

utveckla behandlingsinsatserna.

I motion A820 av Alf Svensson m.fl. (kds) hemställs om

tillkännagivanden om vad som anförts om behovet av separata

vårdhem för missbrukande kvinnor och att vård och behandling av

missbrukare skall vara inriktade på hela familjen (yrkandena

20 och 21). Motionärerna anser att missbrukande kvinnor skall

erbjudas vård på behandlingshem enbart för kvinnor och

behandlingen skall vara inriktad på hela familjen. I detta

sammanhang är det särskilt viktigt att barn till missbrukande

föräldrar inte glöms bort.

Bakgrund

Vid Karolinska sjukhuset finns sedan 1981 en EWA-enhet

(Early treatment, Women, Alcoholic addiction), där kvinnor med

tidiga alkoholproblem utreds och behandlas. Vid enheten -- som

omfattar både sluten och öppenvård -- har årligen omhändertagits

ca 200 kvinnor från Stockholms län. EWA-enheterna försöker att

nå kvinnorna i ett tidigt stadium i deras missbruk och att

utveckla behandlingsprogram för denna patientkategori. Anhöriga

är också välkomna för rådgivande samtal. Hänsyn tas till att

kvinnors behov av vård och behandling är annorlunda än mäns.

Behandlingstiden är normalt två år. Majoriteten av patienterna

är socialt väletablerade och med ett för omgivningen okänt

alkoholproblem.

Socialstyrelsen har under senare år, bl.a. på uppdrag av

regeringen, ägnat frågan om kvinnors missbruk ökad

uppmärksamhet.

Styrelsen insatser har bl.a. avsett att förbättra arbetet med

missbrukande mödrar och missbrukande föräldrar som bedrivs av

kommunerna och inom barn- och mödrahälsovården. Socialstyrelsen

har också lämnat stöd till utveckling av alternativ inom

missbrukarvården och för att möta kvinnliga missbrukares

specifika vårdbehov. Socialstyrelsen har med medel avsatta inom

området individ- och familjeomsorg samt inom alkoholområdet

stött Kvinnoforums utvecklingsinsatser för utsatta kvinnor.

Kvinnoforum genomför bl.a. utbildningar och seminarier riktade

till särskilda yrkegrupper och bedriver egen forskning rörande

kvinnligt missbruk. Även Folkhälsoinstitutet stödjer

forskningsinsatser inom alkohol- och narkotikaområdet.

Institutet har också ett särskilt program inriktat på kvinnors

hälsa.

Enligt uppgift från Statens institutionsstyrelse (SiS)

kommer planerade förändringar inom LVM-institutionerna att öka

antalet platser för kvinnor. Av de 25 LVM-institutionerna kommer

sex om totalt 114 platser att vara avsedda för enbart kvinnor,

tre om totalt 81 platser blir avsedda för bara män. Övriga, som

tar emot både kvinnor och män, har i regel en särskild avdelning

för kvinnor.

En av uppgifterna för Alkoholpolitiska kommissionen var

att göra en översyn av vården för alkoholmissbrukare och att

bedöma behoven i fråga om vårdens form och innehåll. De

kvinnliga missbrukarnas vårdbehov skulle ägnas särskild

uppmärksamhet. I delbetänkandet Kvinnor och alkohol (SOU

1994:28) föreslår Alkoholpolitiska kommissionen att det

eftersatta behovet av kunskap om kvinnor och alkohol tillgodoses

genom informations- och handledningsmaterial och genom att medel

för missbruksforskning reserveras för forskning om kvinnor och

alkohol på områden som hittills varit eftersatta. Vidare

föreslås att preventiva insatser riktade till flickor utvecklas

och att insatser för gravida kvinnor intensifieras. För flickor

som befinner sig i riskzonen krävs därutöver extra åtgärder.

Beträffande vård och behandling anser kommissionen att

problembilden bakom kvinnors missbruk behöver uppmärksammas och

att erfarenheterna från de särskilda kvinnomottagningarna kan

bidra till kompetensutveckling. Dessa erfarenheter bör

sammanställas och förmedlas till öppenvårdsmottagningar i

landet. Socialstyrelsen bör i samarbete med de båda

kommunförbunden ägna ökad uppmärksamhet åt kvinnors behov inom

öppenvård, aktivt bidra till ökad kunskapsförmedling om kvinnors

vårdbehov och verka för en utformning som underlättar för

kvinnor att söka vård. Vidare anser kommissionen att frågan om

för- och nackdelar med institutioner för enbart kvinnor eller

för både män och kvinnor kräver ytterligare belysning. Behovet

av längre vårdtider för kvinnor bör beaktas mot bakgrund av att

många kvinnor också behöver annan behandling än den som rör

missbruket.

Utskottets bedömning

Missbrukande kvinnors situation har på senare år ägnats allt

större uppmärksamhet. Ytterligare insatser behövs dock enligt

utskottet för att förebygga missbruk hos kvinnor och anpassa

behandlingsinsatserna till de kvinnliga missbrukarnas särskilda

behov. Alkoholpolitiska kommissionen har i ett särskilt

betänkande uppmärksammat dessa missbrukare och lämnat förslag

till olika insatser för att bygga upp nödvändig kompetens och

förstärka insatserna för dessa kvinnor. Kommissionens

betänkanden bereds i dessa delar fortfarande i

Socialdepartementet. Statens institutionsstyrelse avser enligt

uppgift att öka antalet vårdplatser för enbart kvinnor.

Utskottet utgår från att regeringen och berörda myndigheter

följer utvecklingen inom detta område och tar de initiativ som

kan behövas. Motionerna So223 (fp) yrkande 22, A802 (fp) yrkande

9 och A820 (kds) yrkandena 20 och 21 avstyrks därför.

Ideella organisationer

I motion So208 av Gullan Lindblad m.fl. (m) begärs

tillkännagivande om vad i motionen anförts om anlitande av

ideella organisationer i vårdarbetet (yrkande 10).

Motionärerna framhåller att ideell verksamhet och enskilda

vårdinitiativ i kampen mot alla former av drogmissbruk inte kan

underskattas. All erfarenhet visar enligt motionärerna att

alternativa behandlingsformer bör stimuleras och uppvärderas.

Väntetiderna i dag är alltför långa för de personer som behöver

vård och rehabilitering. Bristerna kan delvis åtgärdas genom att

stat och kommun regelbundet och konsekvent använder sig av de

enskilda organisationernas möjlighet att erbjuda vård och

behandlingsplatser. Dessa organisationer har också uppvisat goda

rehabiliteringsresultat.

I motion So223 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) begärs

tillkännagivande om vad i motionen anförts om ideella

organisationers förebyggande insatser och vård av

alkoholmissbrukare (yrkande 17). De ideella organisationerna

spelar en stor roll i vården av alkoholskadade. Föreningslivet

har också en viktig uppgift när det gäller att förebygga

missbruk. Deras insatser måste stödjas också i fortsättningen

anser motionärerna.

Utskottets bedömning

Utskottet delar inställningen i motionerna att de ideella

organisationerna utför ett värdefullt arbete inom det sociala

området. Denna inställning har också regeringen som i årets

budgetproposition anför att folkrörelser och andra frivilliga

organisationer har en viktigt kompletterande roll inom det

sociala arbetet. Organisationerna kan erbjuda insatser av ett

annat slag än den offentliga sektorn. Statsbidrag kommer därför

enligt regeringen också fortsättningsvis att utgå till

folkrörelser och organisationer som verkar inom det sociala

området, dels i form av centralt organisationsstöd, dels som

särskilda projektmedel.

Socialtjänstkommittén uttalar i sitt huvudbetänkande att

frivilligt socialt arbete bygger på värdegemenskap och

personligt engagemang. De frivilliga organisationernas

verksamhet är ett viktigt komplement till socialtjänstens

verksamheter. I vissa fall kan också frivillig verksamhet vara

ett värdefullt alternativ till de verksamheter som bedrivs inom

socialtjänsten. Som exempel nämns härbärgesverksamhet och andra

liknande verksamheter som vänder sig till de mest utsatta

grupperna i samhället. Rapporten Frivilligt socialt arbete,

kartläggning och kunskapsöversikt, SOU 1993:82 från

Socialtjänstkommittén, visar att de frivilliga organisationerna

nästan helt är beroende av stöd från den offentliga sektorn.

Socialtjänstkommittén föreslår bl.a. att socialtjänsten skall

stödja frivilligt socialt arbete och att en bestämmelse med

detta innehåll skall införas i den nya socialtjänstlagen.

Utskottet anser inte att riksdagen bör ta något initiativ med

anledning av motionerna So208 (m) yrkande 10 och So223 (fp)

yrkande 17. Motionerna avstyrks.

Statens institutionsstyrelse (SiS)

Enligt uppgift från SiS har tiden efter den 1 april 1994 då

staten tog över huvudmannaskapet för tvångsvården präglats av en

mycket stark tillströmning av ungdomar till de särskilda

ungdomshemmen. Förklaringar till detta kan troligen sökas på

flera håll. Några tänkbara förklaringar kan enligt SiS vara

inrättandet av en central intagningsenhet med mycket hög

servicenivå och tillgänglighet, en enhetlig prissättning samt en

livlig samhällsdebatt om ungdomsproblem och ungdomsvåld. Det

finns också enligt SiS tecken som tyder på att kommunernas kärva

ekonomiska läge under de senaste åren har inneburit att

förebyggande åtgärder och åtgärder på frivillig grund har

försummats. Det starka trycket på SiS ungdomsinstitutioner kan

ses som en konsekvens av uppdämda vårdbehov. För att möjliggöra

en aktiv differentiering bör beläggningen på institutionerna

inte överstiga 75 %. I praktiken har beläggningen dock i vissa

regioner uppgått till 100 %, främst på akut- och

utredningsenheterna. Detta har tidvis lett till brist på sådana

platser. I några fall har ungdomar fått ställas på kö medan man

i andra fall har kunnat ordna plats på en institution i en annan

region än hemmaregionen. Båda lösningarna är enligt SiS

bedömning otillfredsställande. Resultat och effekter av insatser

inom ungdomsvården är beroende av ett nära och förtroendefullt

samarbete mellan socialtjänsten, den unges nätverk och

institutionerna. Såvida inte vägande behandlingsskäl talar för

en annan lösning bör därför omhändertagna ungdomar placeras så

nära hemorten som möjligt. Det är dock enligt SiS glädjande att

konstatera att socialtjänstens önskemål om viss plats i mer än

90 % av fallen har kunnat tillgodoses.

Till LVM-vården har däremot tillströmningen av klienter

minskat under SiS första verksamhetsår. Enligt SiS bedömning

spelar även här kommunernas alltmer ansträngda ekonomi en viktig

roll. Krasst ekonomiska bedömningar har enligt SiS fått ett

stort genomslag i socialtjänstens bedömning av insatser för

tunga missbrukare sedan ansvaret för ansökan om vård med stöd av

LVM den 1 juli 1994 övergick från länsstyrelsen till

socialnämnden.

Den uppkomna platssituationen visar enligt SiS uppfattning hur

svårplanerad en verksamhet av SiS typ är. Det är en grannlaga

uppgift att planera för ett väl avvägt antal platser, då

efterfrågan på platser av allt att döma påverkas av krafter

utanför SiS mandat och kontroll. Är tillgången på platser större

än vad efterfrågan är fördyras verksamheten på att oacceptabelt

sätt, medan en underdimensionering orsakar stora problem för SiS

möjligheter att tillgodose socialtjänstens önskemål. Enligt SiS

bedömning kommer rådande efterfrågesituation på ungdomsplatser

och vikande efterfrågan på vuxenplatser att bestå. För att möta

behoven av ungdomsplatser planerar SiS för en utbyggnad av ca

100 låsbara akut- och utredningsplatser under 1995/96, medan SiS

däremot, mot bakgrund av den minskade efterfrågan, överväger att

minska antalet platser inom LVM-vården. SiS bedömer att de

planerade förändringarna innebär en anpassning till rådande

efterfrågesituation.

I sex motioner behandlas frågor om bl.a. uppföljning av vården

vid de särskilda ungdomshemmen, behovet av utbildning av

personal och kontroll av utgående försändelser från

tvångsvårdsinstitutionerna. Utskottet har inhämtat yttrande över

motionerna från SiS, Socialstyrelsen och Landstingsförbundet.

Kontroll av post från LVM-institutionerna och de särskilda

ungdomshemmen

I motion So215 av Leif Carlson och Göte Jonsson (m)

yrkas att riksdagen beslutar skapa möjligheter att kontrollera

utgående försändelser från LVM-hem för särskilt noggrann

tillsyn. Motionärerna anför att i 35 § lagen om vård av

missbrukare i vissa fall (LVM) ges en möjlighet att kontrollera

försändelser till den som vårdas på ett LVM-hem för särskilt

noggrann tillsyn. Lagen ger också möjlighet att, om försändelsen

innehåller egendom som inte får innehas enligt 31 § samma lag,

omhänderta egendomen. Lagen ger dock inte någon möjlighet att

kontrollera utgående försändelser. Motionärerna anser att detta

är otillfredsställande eftersom det enligt uppgift förekommer

att en intagen från LVM-hemmet med post sänder ut en beställning

på önskade varor samt anger var försändelsen skall placeras.

Motionärerna menar att lagen bör kompletteras med en bestämmelse

som ger rätt att kontrollera även utgående försändelser från

LVM-hem för särskilt noggrann tillsyn.

I motion Ju801 av Carl Bildt m.fl. (m) begärs ett

tillkännagivande om att lagen om vård av unga (LVU) skall ändras

på så sätt att det blir möjligt att kontrollera utgående post

från ett § 12-hem (yrkande 4 delvis).

I motion Ju802 av Gun Hellsvik m.fl. (m) (yrkande 8

delvis) framförs ett yrkande liknande det i motion Ju801.

I sitt remissyttrande anför SiS följande beträffande kontroll

av utgående post.

I både LVM och LVU finns bestämmelser om granskning av

intagnas post. I 19 § LVU regleras att den som förestår

vården får öppna och ta del av försändelser som kommer till

eller sänds från den unge. Motionärernas krav om kontroll av

utgående post från ett särskilt ungdomshem är därmed redan

tillgodosett.

I 35 § LVM finns en bestämmelse som medger att inkomna

försändelser får kontrolleras. Något stöd för att ta del av

(läsa) posten finns dock inte. Justitieombudsmannen (JO) har

granskat frågan om kontroll av post till intagna vid LVM-hem och

därvid konstaterat följande. Inkommande post får granskas endast

om misstanke uppkommer om att en försändelse innehåller sådant

som inte får innehas på institutionen. Posten skall öppnas och

kontrolleras i närvaro av den intagne. Vidare bör kontroll av

posten kunna genomföras utan att den läses, varför någon

censurering inte kan komma i fråga. För att komma åt det problem

som motionärerna pekar på synes det inte vara tillräckligt att

utvidga kontrollen till att också omfatta utgående post. Det

torde också vara nödvändigt att införa en bestämmelse som medger

att sådan post får läsas och censureras, samt därutöver införa

avlyssning av telefonsamtal. SiS ställer sig mycket tveksam till

en så långtgående reglering. Med föreslagen lagändring skulle

befogenheterna inom LVM-vården gå längre än de som i dag gäller

både inom kriminalvården och den slutna psykiatriska vården.

LVM-vården syftar till att motivera intagna till att frivilligt

medverka till fortsatt vård. I detta motivationsarbete är det av

central betydelse att vården utformas på ett sådant sätt att det

är möjligt att skapa och bibehålla en relation, byggd på

förtroende och tillit, mellan personal och intagna. En drogfri

miljö är naturligtvis viktig i detta hänseende och

kontrollåtgärder behövs. Det är dock väsentligt att dessa

åtgärder inte äventyrar vårdperspektivet eller bidrar till att

den personliga integriteten kränks.

Kontroll av klienter vid de särskilda ungdomshemmen

I motion Ju801 av Carl Bildt m.fl. (m) hemställs om ett

tillkännagivande om vad i motionen anförts om § 12-hemmen

(yrkande 4 delvis). Motionärerna vill göra en ändring i

socialtjänstförordningen, så att det skall bli omöjligt att

"straffa ut sig" från § 12-hemmen genom att uppföra sig illa.

Den unge skall vidare kunna förvaras på låsbar enhet så länge

det bedöms nödvändigt. Inlåsningen skall kunna prövas av

domstol.

I motion Ju802 av Gun Hellsvik m.fl. (m) (yrkande 8

delvis) framförs ett yrkande liknande det i motion Ju801.

Beträffande frågan om s.k. utstraffning från särskilda

ungdomshem anför SiS följande. Sedan staten tog över

huvudmannaskapet är det inte längre möjligt att straffa ut sig

genom att uppföra sig illa. Utskrivning kan endast ske när det

behov som föranlett inskrivning inte längre föreligger.

Utskrivningen skall vara noga planerad och alltid föregås av

samråd med socialtjänsten. Om en institution av någon anledning

inte förmår fullfölja behandlingen för en ungdom kan däremot

frågan om omplacering väckas. Det samlade huvudmannaskapet

möjliggör detta på ett betydligt bättre och smidigare sätt än

vad som tidigare var fallet. Frågan om s.k. utstraffning har ett

nära samband med SiS möjligheter att förflytta ungdomar mellan

SiS institutioner. Begränsningar i LVU-lagstiftningen vad gäller

SiS möjlighet att besluta om förflyttning av ungdomar mellan

institutioner är enligt SiS bedömning ett hinder för en effektiv

verksamhet. Av 11 § LVU framgår att socialnämnden bestämmer var

den unge skall vistas under vårdtiden. Detta innebär att SiS

inte kan flytta en person från ett särskilt ungdomshem till ett

annat med mindre än att socialnämnden har beslutat om det.

Däremot kan SiS besluta om förflyttning mellan olika avdelningar

inom en institution. Förflyttningar kan vara motiverade på grund

av olämpliga kamratkonstellationer, våldsamheter, behov av

större slutenhet eller möjlighet till ökad öppenhet. SiS anser

att bestämmelsen i 11 § i många fall kan utgöra ett hinder för

en god vård och ett effektivt resursutnyttjande. SiS vill därför

fästa utskottets uppmärksamhet på behovet av undantag från

bestämmelsen när det gäller att flytta ungdomar mellan SiS

institutioner. I LVM finns inte någon motsvarande begränsning.

Här kan SiS besluta om förflyttning av intagna klienter, vilket

bidrar till att vården smidigt kan anpassas till de intagnas

behov.

Uppföljning och utvärdering av vården

I motion So284 av Inger Davidson (kds) hemställs om ett

tillkännagivande om vad i motionen anförts om behovet av

uppföljning och utvärdering av vården vid § 12-hem samt den vård

som följer efter en sådan vistelse. Enligt motionären är

kunskapen om effekten av vård på de särskilda ungdomshemmen (§

12-hem) och andra behandlingsformer mycket begränsad. Inte

heller ger kriminalstatistikens beskrivning av återfall i

brottsligt beteende tillräcklig information om vårdverksamhetens

värde. Det är enligt motionären nödvändigt att vården verkligen

kan tillgodose högt ställda krav på stabilitet, kontinuitet och

goda behandlingsresultat. Motionären anser att det behövs en

omfattande uppföljning och utvärdering av hur det går för

ungdomar som vistats i denna vårdform.

Enligt SiS händer det att vissa placeringar som inletts på

en utredningsavdelning inte fullföljs på en behandlingsavdelning

vid ett särskilt ungdomshem på grund av olika skäl. Utredningen,

som i regel tar åtta veckor, utmynnar i ett förslag till

socialtjänsten om fortsatt lämplig behandling. Utgångspunkt är

den unges behov och förutsättningar. En förutsättning för att

behandlingen skall fullföljas på ett särskilt ungdomshem är att

ett sådant behov framkommit under utredningstiden och att

socialtjänsten bedömer att en sådan placering är lämpligast. I

den rapport som motionären hänvisar till om uppföljning av § 12-

vården i Stockholms län belyses en viktig faktor, nämligen att

socialtjänsten ansvarar för att följa upp behandlingsplanerna i

de enskilda fallen. Det har visat sig att socialtjänsten inte

sällan oplanerat avbryter vården i stället för att följa

uppgjorda behandlingsplaner.

SiS delar motionärens inställning att behandlingsforskning om

utsatta ungdomar är eftersatt, både internationellt och

nationellt. SiS kommer därför att prioritera forskning som dels

syftar till att studera och analysera effekter av olika vård-

och behandlingsinsatser, dels belyser frågor om diagnostik och

utredning. SiS har vidare som en central uppgift att

kontinuerligt följa upp institutionsplaceringar och effekter av

behandlingen. För detta ändamål är SiS tillsammans med

Institutet för kunskapsutveckling inom missbrukarvården (IKM)

och Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning (CAN)

involverad i att utveckla ett dokumentationssystem för

missbrukarvården av vuxna som skall användas på SiS

institutioner och annan behandling som bedrivs på frivillig

grund. Ett motsvarande system för ungdomsvården utvecklas nu av

SiS.

Socialstyrelsen anför i sitt remissyttrande att styrelsen

via statsbidrag följer ett antal uppföljningsprojekt inom såväl

ungdomsvården som missbrukarvården. Forskning i form av

klientutvärdering sker inom ramen för Centrum för utvärdering av

metoder i socialt arbete, CUS. Socialstyrelsen poängterar det

stora värdet i utvärderingsmodeller inom såväl forskning som

institutionsvård och kommunal verksamhet. Även frågor om

kvalitetssäkring är föremål för utredning av styrelsen och CUS.

Socialstyrelsen instämmer i motionärens kritik över bristen på

uppföljning och utvärdering av placeringar på s.k. § 12-hem men

anser att de initiativ som hittills har tagits av

Socialtjänstkommittén och SiS bidrar till förändringar i den

riktning som motionären avser.

Samarbetet mellan psykiatrisk vård och missbrukarvård

I motion So262 av Leif Carlson och Göte Jonsson (m) yrkas

att riksdagen ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om behovet av en översyn vad gäller den psykiatriska vården i

anslutning till institutionsbehandling. Motionärerna pekar på

att många missbrukare som vårdas vid institutioner inom ramen

för Statens institutionsstyrelse lider av psykiska problem. Den

intagne behöver vård och behandling för såväl missbruket som den

psykiska sjukdomen. Enligt SiS kan det vara svårt att få till

stånd en adekvat behandling inom psykiatrin för patienter som är

intagna för vård på behandlingshem. Inom allmänpsykiatrin görs

inte sällan den bedömningen att orsaken till patientens problem

är missbruket. Detta leder till att patienten skickas till vård

på behandlingshem trots att psykiater knuten till ett LVM-hem

gjort bedömningen att verderbörande är i behov av vård inom

psykiatrin.

SiS anför i sitt remissyttrande att det är förenat med

stora problem att få till stånd ett fungerande samarbete med den

psykiatriska vården så att klientens vårdbehov kan tillgodoses

på ett smidigt sätt. Ansvarstvister mellan sjukvården och

socialtjänsten när det gäller psykiskt störda har i regel

föregått beslutet om vård enligt LVM. SiS pekar på att problemen

i samarbetet mellan psykiatrin och socialtjänsten under senare

tid ägnats stor uppmärksamhet. I syfte att stimulera och stärka

samarbetet mellan psykiatrin och socialtjänsten har regeringen

under en treårsperiod avsatt 45 miljoner kronor för att få till

stånd lokala samverkansgrupper. Inom dessa skall bl.a.

gemensamma vårdplaner tas fram för klienterna. En gemensam

ansökan från socialtjänsten, psykiatrin och LVM-institutionen på

orten ligger till grund för fördelning av projektmedel. SiS

fäster stora förhoppningar vid att samarbetet på detta sätt kan

stimuleras och förbättras, men har för den skull inget att

invända emot en översyn av den psykiatriska vården i anslutning

till institutionsbehandling som föreslås i motionen.

Landstingsförbundet anför i sitt remissyttrande att det

behövs ett stärkt samarbete mellan social och

medicinsk/psykiatrisk behandling så att klienten kan få en mera

samlad rehabilitering och inte "hamna mellan stolarna".

Landstingsförbundet hänvisar till att riksdagen beslutat att

staten skall avsätta 45 miljoner kronor till en

försöksverksamhet på högst tio orter för att förstärka

samarbetet mellan socialtjänsten, LVM-hem och hälso- och

sjukvården. Verksamheten skall bedrivas inom ramen för nuvarande

ansvarsgränser för vården av de svårt psykiskt störda

missbrukarna. Socialstyrelsen samordnar genomförandet i samråd

med Landstingsförbundet, Svenska Kommunförbundet och Statens

institutionsstyrelse. Enligt planerna skall de första medlen

kunna betalas ut redan den 1 maj 1995. En uppföljning skall

sedan göras av effekterna av försöksverksamheten.

Socialstyrelsen uppskattar att ca 30 % av de missbrukare

som vårdas enligt LVM är gravt psykiskt störda. Vidare påpekas

att socialtjänsten fått ett större ansvar för denna klientgrupp

i samband med den nya psykiatrilagstiftningen. När antalet

platser inom den psykiatriska vården har minskat har ökningar av

platsefterfrågan inom LVM-vården och kriminalvården kunnat

noteras. Hälso- och sjukvårdslagen, HSL, reglerar landstingens

och kommunernas skyldighet att erbjuda vård. Enligt HSL skall

god vård erbjudas patienten. Detta innebär dock inte att den

enskilde har rätt till viss vård. Om LVM-institutionens

konsultläkare gör en bedömning av vårdbehovet för en viss klient

betyder inte detta att landstingen är skyldiga att ge denna

vård. När det gäller psykiatrisk tvångsvård skall vissa

kriterier vara uppfyllda. I dessa fall skall ansvarig läkare vid

respektive sjukhus bedöma om kriterierna för psykiatrisk

tvångsvård är uppfyllda. Socialtjänsten har ett mer övergripande

ansvar för att bistå den enskilde än hälso- och sjukvården. När

missbrukaren inte själv tar emot den hjälp som erbjuds enligt

socialtjänstlagen får tvångsvård med stöd av LVM ses som "ett

sista skyddsnät". En god vård av psykiskt störda missbrukare på

LVM-hemmen förutsätter att institutionerna samarbetar med den

psykiatriska vården. Psykiaterkonsult bör finnas att tillgå på

de LVM-hem som har de gravt psykiskt störda missbrukarna som

målgrupp. Psykiaterkonsulten bör bistå såväl vid behandlingen av

patienten som vid vårdplaneringen. Slutligen hänvisar

Socialstyrelsen i sitt yttrande till den försöksverksamhet som

är på gång för att förstärka samarbetet mellan LVM-hem och den

psykiatriska vården. Socialstyrelsen kommer att följa upp och

utvärdera dessa insatser.

Utbildning

I motion Sf635 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) begärs ett

tillkännagivande om vad i motionen anförts om utbildning av

personal vid de statliga ungdomshemmen (yrkande 13).

Motionärerna framhåller att barn som omhändertas för

samhällsvård måste få en vård som uppmärksammar de särskilda

problem som deras bakgrund kan innebära. Personalen på de

statliga s.k. § 12-hemmen bör ges kompletterande utbildning för

att förstå och kunna behandla konsekvenserna av konflikter som

har sin grund i kulturmöten.

SiS anför i remissyttrandet att många ungdomar som tas in

på de särskilda ungdomshemmen har invandrarbakgrund. Kraven på

personalutbildning m.m. som framförs i motionen har därför stor

relevans. Behandlingspersonalen inom SiS har skiftande

utbildning beroende på att de tidigare huvudmännen i mycket

varierande utsträckning satsade på kompetensutveckling. För att

allmänt sett höja kvaliteten på vården har SiS påbörjat en

utbildningssatsning för behandlingsassistenterna. I utbildningen

ingår som en naturlig och väsentlig del ökade kunskaper om det

som motionärerna nämner såsom förståelse för konflikter som har

sin grund i kulturmöten.

Utskottets bedömning

Inom ramen för utskottets uppföljning av riksdagens beslut

hösten 1992 att ändra huvudmannaskapet för de särskilda

ungdomshemmen och LVM-hemmen och inrättandet av Statens

institutionsstyrelse, har utskottet erhållit skriftlig och

muntlig information om verksamheten och vidare tillsammans med

representanter för institutionsstyrelsen besökt Lövsta

ungdomshem i Vagnhärad och LVM-hemmet Hornö i Enköping.

Utskottet har även inhämtat yttranden över de motioner som

behandlas i detta avsnitt från SiS, Socialstyrelsen och

Landstingsförbundet.

Frågan om samarbetet mellan psykiatrin, socialtjänsten och

missbrukarvården har under senare år ägnats stor uppmärksamhet.

Frågan har behandlats av Psykiatriutredningen och

Alkoholpolitiska kommissionen samt av riksdagen senast förra

våren i samband med behandlingen av propositionen om Psykiskt

stördas villkor. Utskottet vill än en gång betona vikten av att

ett fungerande samarbete kommer till stånd mellan den

psykiatriska vården och missbrukarvården. I syfte att förstärka

samarbetet mellan socialtjänsten inklusive LVM-institutionerna

och hälso- och sjukvården beslöt riksdagen förra våren att

avsätta 45 miljoner kronor under en treårsperiod. Riksdagen gav

regeringen till känna att kommuner och landsting, på högst tio

orter, bör genomföra försöksverksamheter med samverkan inom

ramen för nuvarande ansvarsgränser mellan den psykiatriska

vården och socialtjänsten. Socialstyrelsen skall i samråd med

Svenska Kommunförbundet och Landstingsförbundet samordna

genomförandet. Därefter skall försöksverksamheten utvärderas av

Socialstyrelsen och en redovisning av utvärderingen överlämnas

till regeringen inför dess ställningstagande till om en

lagändring behövs för att bättre tydliggöra fördelningen av

vårdansvaret för de svårt psykiskt störda missbrukarna.

Utskottet uttalade vidare att Socialstyrelsen i samråd med

Statens institutionsstyrelse och de båda kommunförbunden bör

analysera konsekvenserna för de tyngre missbrukarna av den

pågående omstruktureringen av vården. Även detta gavs regeringen

till känna (bet. 1993/94:SoU28).

I detta sammanhang skall också nämnas att SiS vid vissa

institutioner för missbrukare inrättat en särskild avdelning för

missbrukare med psykiatrisk sidoproblematik. Antalet platser för

psykiskt störda missbrukare kommer enligt SiS att öka från 170

till 190.

Utskottet som inte ändrat uppfattning i denna fråga utgår från

att regeringen och berörda myndigheter noga följer utvecklingen

inom detta område och vid behov vidtar lämpliga åtgärder. Motion

So262 (m) avstyrks.

Utskottet anser det angeläget att vården vid de särskilda

ungdomshemmen och LVM-hemmen kontinuerligt följs upp. SiS kommer

enligt uppgift att prioritera forskning som dels syftar till att

studera och analysera effekter av olika vård- och

behandlingsinsatser, dels belyser frågor om diagnostik och

utredning. SiS har vidare som central uppgift att kontinuerligt

följa upp institutionsplaceringarna och effekterna av

behandlingen vid institutionerna. Ett dokumentations- och

utvärderingssystem är under uppbyggnad. Motion So284 (kds) är

därmed tillgodosedd och avstyrks.

Enligt utskottets mening är tillgången till välutbildad

personal i olika funktioner en avgörande faktor för att

institutionerna skall kunna ge de intagna klienterna vård av god

kvalitet. Det är därför av särskild vikt att frågor om

utbildning och fortbildning får en framträdande plats i

institutionsstyrelsens arbete. I årets budgetproposition sägs

att SiS redovisat ett mycket stort behov av kompetensutveckling

hos personalen. Till SiS har på försök knutits Institutet för

kunskapsutveckling inom missbrukarvården (IKM) som ligger under

Socialstyrelsen. IKM kommer bl.a. att biträda SiS när det gäller

personalutbildning och kunskapsutveckling. SiS har i sitt

remissvar uppgivit att utbildningsinsatser för

behandlingsassistenter påbörjats. Utskottet utgår från att

invandrarungdomarnas särskilda behov därvid ägnas stor

uppmärksamhet. Även motion Sf635 (fp) yrkande 13 är tillgodosedd

och avstyrks.

I LVM finns bestämmelser om förbud för de intagna att inneha

alkohol och andra berusningsmedel, injektionssprutor eller

kanyler eller något annat som kan vara till men för vården eller

ordningen vid hemmet. Sådan egendom får tas om hand och säljas

eller förstöras på samma sätt som förverkad egendom. De intagna

får också kroppsvisiteras och ytligt kroppsbesiktigas. Den som

vårdas i ett hem för särskilt noggrann tillsyn får hindras att

lämna institutionen och i övrigt underkastas den begränsning av

rörelsefriheten som är nödvändig för att vården skall kunna

genomföras. Vidare får försändelser till den som vårdas enligt

LVM i ett hem för särskilt noggrann tillsyn kontrolleras.

Kontrollen syftar, enligt förarbetena till lagen, främst till

att hålla berusningsmedel utanför institutionen. Utskottet är

för närvarande inte berett att tillstyrka förslaget i motion

So215 om att utvidga de särskilda tvångsbefogenheterna.

Regeringen och SiS bör dock noga följa utvecklingen och om det

finns behov återkomma till riksdagen med förslag till ändringar

i lagstiftningen. Motion So215 (m) avstyrks. Motionerna Ju801

(m) yrkande 4 (delvis) och Ju802 yrkande 8 (delvis) om kontroll

av utgående post från de särskilda ungdomshemmen är

tillgodosedda genom nuvarande lagstiftning. Motionerna avstyrks

därför.

Motionerna Ju801 (m) yrkande 4 och Ju802 (m) yrkande 8 är

även i övrigt tillgodosedda genom nuvarande lagstiftning och

avstyrks därmed.

Våld mot kvinnor

I motion So213 av Elisebeht Markström (s) yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om utvecklat skyddat boende för kvinnor och

barn. Motionärerna pekar på att många misshandlade kvinnor lever

som flyktingar i sitt eget land då de på grund av rädsla tvingas

flytta från plats till plats. Kvinnorna har ofta minderåriga

barn som på grund av de ständiga uppbrotten inte får en trygg

uppväxt. Deras skolgång blir också lidande. Det finns därför

skäl att utveckla den stödjande verksamheten så att möjlighet

ges till en mer skyddad boendeform än eget boende och med längre

tids boende än vad kvinnojourerna i dag kan bistå med.

I motion A802 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) begärs ett

tillkännagivande om vad i motionen anförts om kvinnor och barn

som utsätts för sexuella och andra övergrepp (yrkande 11).

Motionärerna anser att fler särskilda mottagningar för kvinnor

och barn som utsätts för sexuella och andra övergrepp bör

inrättas. Det är också angeläget att kvinnojourerna fortsätter

sin verksamhet med en kapacitet som motsvarar efterfrågan.

Vidare anser motionärerna att påföljderna för misshandel och

våldtäkt måste skärpas och skadestånden bli högre. När det

gäller könsstympning måste det finnas en obligatorisk skyldighet

för svenska myndigheter att upplysa dem som kommer från länder

där könsstympning praktiseras att detta betraktas som ett grovt

brott i svensk lag.

I motion Ju806 av Eva Flyborg m.fl. (fp) yrkas

tillkännagivande till regeringen om vad i motionen anförts om

våldtagna kvinnors rätt till stöd (yrkande 3). Enligt

motionärerna måste den våldtagna kvinnan så snabbt som möjligt

erbjudas möjlighet att genomgå graviditetstest. Hon måste

erbjudas stöd och hjälp oavsett om hon väljer att behålla barnet

eller göra abort. Vidare begärs ett tillkännagivande om behovet

av tvärvetenskaplig forskning för att förstå bakomliggande

orsaker till våld mot kvinnor (yrkande 6).

I motion A807 av Ingbritt Irhammar m.fl. (c) begärs

tillkännagivanden till regeringen om vad i motionen anförts om

ökad forskning om kvinnovåld, om kvinnocentrum och

handlingsprogram vid sjukbesök och kostnader för psykoterapi och

om ändring i socialtjänstlagen (yrkandena 42, 46 och 47).

Motionärerna anser att det är angeläget att ökad forskning

kommer till stånd när det gäller våld mot kvinnor. Vidare anser

motionärerna att behovet av snabb och kompetent hjälp till

utsatta kvinnor är stort. Metoder och modeller för ett

förbättrat samarbete mellan olika myndigheter behöver utarbetas.

Vid ett centrum i Uppsala för kvinnor som misshandlats eller

utsatts för sexuella övergrepp har man utarbetat heltäckande

handlingsprogram för hur man behandlar och bemöter utsatta

kvinnor vid sjukhusbesök. Liknande handlingsprogram bör

upprättas runt om i landet och fler centrum för misshandlade

kvinnor bör inrättas. Motionärerna föreslår vidare en ändring av

socialtjänstlagen så att socialtjänstens ansvar för den som

drabbas av brott tydligare markeras.

I motion A820 av Alf Svensson m.fl. (kds) begärs

tillkännagivanden om vad i motionen anförts om att

kvinnomisshandelns orsaker, symtom och möjlighet till behandling

skall ingå i den reguljära utbildningen i skolan samt i

utbildningar till olika vårdyrken (yrkande 22) och vad som

anförts om att socialtjänstens och hälso- och sjukvårdens

personal bör ha gemensam fortbildning om kvinnomisshandelns och

barnmisshandelns orsaker och konsekvenser samt hur de kan

förebyggas (yrkande 23).

Bakgrund

Kommunen har enligt socialtjänstlagen det yttersta ansvaret

för att de som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp de

behöver. Detta ansvar omfattar således även kvinnor och barn som

har utsatts för misshandel och andra övergrepp. Kommunen har

också enligt socialtjänstlagen skyldighet att "med särskild

uppmärksamhet följa utvecklingen hos barn och ungdomar som visat

tecken till en ogynnsam utveckling" och att i nära samverkan med

hemmen sörja för att barn och ungdom som riskerar att utvecklas

ogynnsamt får det stöd som de behöver.

Kvinnovåldskommissionen (dir. 1993:88) har i uppdrag att

utifrån ett kvinnoperspektiv göra en översyn av frågor som rör

våld mot kvinnor och föreslå åtgärder för att motverka sådant

våld. I uppdraget ingår bl.a. att närmare studera de sociala

myndigheternas erfarenheter och handläggning av frågor som rör

våld mot kvinnor. Kommissionen skall kartlägga i vilka

situationer socialtjänsten kommer i kontakt med kvinnor som

utsätts för våld och redovisa om det finns hinder för att inom

socialtjänstens ram skydda och stödja de kvinnor som utsätts för

övergrepp samt lämna förslag till åtgärder. Vidare skall

kommissionen göra en inventering av de olika insatser som

socialtjänsten i dag erbjuder utsatta kvinnor och överväga om

insatserna behöver förstärkas. I detta sammanhang skall

samarbetet mellan socialtjänsten och kvinnojourerna särskilt

beaktas. Uppmärksamhet skall också ägnas åt frågan om vilket

stöd kvinnor kan få av socialtjänsten under förundersökning och

eventuell rättegång liksom socialtjänstens möjligheter att i en

akut situation ordna boende för kvinnor.

Kommissionen skall också utvärdera och göra en allmän översyn

av tillämpningen av de regler som rör sexualbrott,

kvinnomisshandel och därmed närbesläktade brott, t.ex. olaga hot

och ofredande, och överväga möjligheterna att med i huvudsak

nuvarande lagstiftning komma till rätta med sådana brott. Vidare

skall kommissionen undersöka om s.k. punktbevakning av de

våldsverkande männen är möjlig och lämplig i kombination med

andra metoder som skyddar utsatta kvinnor och lämna förslag om

hur en sådan punktbevakning i så fall skulle kunna utformas.

I direktiven sägs också att en tydlig insikt om våldets

bakomliggande orsaker och mekanismer behövs för att kunna öka

insatserna mot det våld som riktas mot kvinnor.

Beträffande läkarundersökning och graviditetstest m.m. för

kvinnor som blivit våldtagna sägs i direktiven bl.a. att det

också inom hälso- och sjukvården finns ett behov av insatser

till stöd för kvinnor som utsatts för våld. Det gäller både i de

direkta kontakterna med dessa kvinnor och i samarbetet med andra

myndigheter. Insatser behövs både i det förebyggande arbetet och

i primär- och länssjukvården, samt även när det gäller

psykologiskt stöd och terapi. Kommissionen bör enligt direktiven

kartlägga i vilken omfattning och i vilka situationer hälso- och

sjukvården kommer i kontakt med kvinnor som har utsatts för

våld, utreda om det finns hinder för att ge dessa kvinnor

adekvat stöd och behandling och lämna förslag om hur sådana

eventuella hinder kan övervinnas. Kommissionen skall också

studera olika former för psykosocialt och psykiatriskt stöd till

kvinnor som har utsatts för övergrepp samt utreda om det finns

behov av att inrätta s.k. våldtäktskliniker.

I övrigt skall kommissionen undersöka i vilken utsträckning

frågor om våld mot kvinnor tas upp i grundutbildningen m.m. för

de yrkesgrupper som i sin verksamhet berörs av dessa frågor.

Kommissionen skall kartlägga om utbildningsmoment om dessa

frågor i t.ex. grundutbildningen för jurister och poliser,

läkar-, sjuksköterske-, psykolog- och socionomutbildningarna

samt fortbildningen för berörda yrkesgrupper är

tillfredsställande samt överväga hur eventuella brister i detta

hänseende skall kunna rättas till.

I mars 1994 avgav Kvinnovåldskommissionen delbetänkandet Ett

centrum för kvinnor som våldtagits och misshandlats (SOU

1994:56). Kommissionen har i enlighet med sina direktiv utrett

förutsättningarna för att inrätta en eller flera s.k.

våldtäktskliniker. Kommissionen har kommit fram till att det på

ett större sjukhus i landet behöver byggas upp en verksamhet för

kunskapsutveckling och medicinsk behandling av kvinnor som

våldtagits eller misshandlats och att en sådan verksamhet bör

tjäna som modell för hela hälso- och sjukvårdens bemötande och

omhändertagande av våldsutsatta kvinnor. I slutet av maj 1994

beslutade regeringen att stödja förslaget från kommissionen

om att inrätta ett centrum för våldtagna och misshandlade

kvinnor vid Akademiska sjukhuset i Uppsala. En huvuduppgift för

centrumet är att ta emot kvinnor som utsatts för våld för

medicinsk undersökning och behandling. Centrumet skall också

kunna erbjuda t.ex. krissamtal och dygnet-runt-rådgivning per

telefon. Verksamheten skall innefatta forskning och utveckling

om hur hälso- och sjukvården bemöter kvinnor som utsatts för

våld. De metoder och modeller som utvecklats vid sjukhuset skall

kunna spridas till andra landsting.

I årets budgetproposition (prop. 1994/95:100 bil. 6) sägs

att arbetet med att motverka våld mot kvinnor skall fortsätta

och ytterligare intensifieras. Enligt regeringen är

förhoppningarna stora att Kvinnovåldskommissionen kommer att

lägga fram förslag som kan bidra till ett effektivare sätt att

arbeta med dessa frågor inom socialtjänsten, hälso- och

sjukvården och rättsväsendet.

I budgetpropositionen har också under en särskild anslagspost

beräknats drygt 7,6 miljoner kronor i stöd till organisationer

som stöder misshandlade kvinnor och till lokalt

utvecklingsarbete för att motverka våld mot kvinnor.

Socialstyrelsen driver ett regionalt utvecklingsprojekt

som avser frågor om våld mot kvinnor. Avsikten är att i fem län

få fram metoder och modeller för ett förbättrat samarbete mellan

myndigheter inom rättsväsendet, socialtjänsten samt hälso- och

sjukvården liksom mellan dessa myndigheter och frivilliga

organisationer. Projektet skall avslutas under år 1995.

Socialstyrelsen har också i andra sammanhang särskilt

uppmärksammat barnens situation i familjer där kvinnomisshandel

förekommer.

Folkhälsoinstitutet arbetar tillsammans med kommuner,

landsting och organisationer för att utveckla metoder att stödja

särskilt utsatta kvinnor, t.ex. kvinnor som upprepade gånger

sökt vård för diffusa symtom och där missbruk och våld kan anas.

Ett femtiotal projekt har fått ekonomiskt stöd. Tillsammans med

ROKS har institutet haft en konferens om sexualiserat våld och

kvinnors hälsa.

Den 1 juli 1991 inrättades en professur i sociologi, särskilt

kvinnoforskning, vid Uppsala universitet med inriktning på

frågor som rör våld mot kvinnor. På uppdrag av regeringen har

vid Uppsala universitet genomförts en studie över pågående och

avslutad forskning rörande våld mot kvinnor.

Den 1 juli 1993 höjdes straffskalorna för bl.a. ett antal

vålds- och sexualbrott (prop. 1992/93:141, bet. JuU16, rskr.

220). Genom ändringarna stärktes det straffrättsliga skyddet för

utsatta grupper, särskilt för kvinnor som utsatts för våld och

hot samt för barn.

Straffmaximum för överträdelse av besöksförbud enligt lagen

(1988:688) om besöksförbud har höjts. Därmed blev det också

möjligt att anhålla och häkta den som överträder ett sådant

förbud. BRÅ kommer inom kort att avsluta en utvärdering av denna

lag. Vidare har åtgärder som syftar till att ge utsatta kvinnor

ett särskilt personligt skydd vidtagits på senare tid. Bl.a. har

medel avsatts till kostnader för akuta åtgärder, t.ex.

livvaktsskydd. Medel har också avsatts för införskaffande av

larmutrustning. Det har också införts regler i sekretesslagen

och regler om s.k. kvarskrivning och identitetsbyte för att

stärka skyddet för bl.a. hotade kvinnor. Möjligheterna till s.k.

identitetsbyte regleras i lagen (1991:483) om fingerade

personuppgifter. Rikspolisstyrelsen har på regeringens uppdrag

gjort en utvärdering av lagen, och frågan bereds nu vidare i

Finansdepartementet.

Utskottets bedömning

Våldet mot kvinnor är enligt utskottet ett allvarligt

allmänmänskligt och samhälleligt problem som måste bekämpas. Det

är därför positivt att under senare år ett stort antal åtgärder

vidtagits för att motverka våld mot kvinnor och lindra dess

verkningar. Ny lagstiftning har införts samtidigt som många

ändringar gjorts i befintliga lagar. Satsningar har vidare

gjorts på förebyggande åtgärder och på förbättringar av skyddet

för de kvinnor som har utsatts eller riskerar att utsättas för

våld.

Inom socialtjänsten, hälso- och sjukvården och rättsväsendet

har flera olika myndigheter ansvar för att hjälpa och skydda

kvinnor som har utsatts för övergrepp. Det har under senare år

också vuxit fram åtskilliga lokala kvinnojourer som utför ett

viktigt arbete med att stödja misshandlade kvinnor. De lokala

jourerna får statliga medel för olika former av försöks- och

utvecklingsarbete. Statsbidrag utgår till organisationer som

motverkar våld mot kvinnor.

Trots dessa åtgärder har under senare år antalet anmälningar

om våld mot kvinnor ökat. Arbetet med att motverka våldet måste,

som framhålls i budgetpropositionen, fortsätta och ytterligare

intensifieras.

Kvinnovåldskommissionen, som har till uppdrag att göra en

översyn av frågor som rör våld mot kvinnor och föreslå åtgärder

för att motverka sådant våld, skall avsluta sitt arbete under

sommaren 1995. Det är utskottets förhoppning att kommissionens

förslag skall bidra till ett effektivare sätt att arbeta med

dessa frågor inom socialtjänsten, hälso- och sjukvården och

övriga berörda myndigheter. Regeringen har redan ställt sig

bakom Kvinnovåldskommissionens förslag om att inom hälso- och

sjukvården inrätta ett särskilt centrum för kvinnor som

våldtagits och misshandlats.

När det gäller frågan om barn som utsätts för våld och

sexuella övergrepp vidhåller utskottet sin tidigare inställning

att samhället måste ägna stor uppmärksamhet åt barn som av olika

skäl har en särskilt utsatt ställning.

Motionerna A802 (fp) yrkande 11 och A807 (c) yrkande 46 får

anses tillgodosedda. Motionerna avstyrks. I övrigt bör riksdagen

avvakta resultatet av kommissionens fortsatta arbete innan

ytterligare åtgärder övervägs. Motionerna So213 (s), Ju806 (fp)

yrkandena 3 och 6, A807 (c) yrkandena 42 och 47 samt A820 (kds)

yrkandena 22 och 23 avstyrks.

Kristerapi för brottsoffer

I motion Ju809 av Olof Johansson m.fl. (c) yrkas att

riksdagen hos regeringen begär utredning om kristerapiverksamhet

för brottsoffer i enlighet med vad som anförts i motionen

(yrkande 25). Motionärerna framhåller vikten av att personer

som utsatts för brott får det stöd och den hjälp som kan behövas

för att lindra de psykiska efterverkningarna. Brottsoffer är

ofta i behov av kvalificerat psykologiskt stöd och kristerapi. I

dag är möjligheterna till sådan hjälp begränsade och någon

självklar rätt att få kostnaderna täckta finns inte.

Motionärerna anser att frågan om stöd till brottsoffer bör ingå

i kommunernas verksamhet och vara en uppgift för socialtjänsten.

Terapiverksamhet för brottsoffer bör utredas.

Utskottets bedömning

Enligt 3 § socialtjänstlagen har kommunerna det yttersta

ansvaret för att alla som vistas i kommunen får det stöd och den

hjälp som de behöver. Av 10 § samma lag framgår bl.a. att

socialnämnden bör tillhandahålla sociala tjänster genom

rådgivningsbyråer, socialcentraler och liknande social jour

eller annan därmed jämförlig verksamhet. Den som drabbas av ett

brott kan sålunda vända sig till de sociala myndigheterna för

att få såväl materiellt som psykologiskt stöd.

Riksdagen antog våren 1994 regeringens förslag om inrättande

av en brottsofferfond och en brottsoffermyndighet samt andra

åtgärder för att stärka brottsoffrens ställning. Myndigheten

skall fatta beslut i brottsskadeärenden, besluta om användningen

av brottsofferfondens medel och ha ett övergripande ansvar för

brottsofferfrågor (prop. 1993/94:100, bil. 3, 1993/94:143, bet.

JuU25). Brottsofferfonden och Brottsoffermyndigheten inrättades

den 1 juli 1994.

Av propositionen framgår att brottsofferfonden huvudsakligen

skall finansieras genom avgifter som tas ut av dem som döms för

brott där fängelse ingår i straffskalan. Fondens pengar skall

användas bl.a. till praktisk verksamhet, för bidrag till ideella

organisationer som verkar på brottsofferområdet, till

information och forskning inom brottsofferområdet. Det kan gälla

t.ex. att inrätta våldtäktskliniker och att anordna olika former

av kristerapiverksamhet. Enligt propositionen kan i en framtid

fondens medel indirekt även komma enskilda brottsoffer till del.

Justitieutskottet har nyligen i betänkandet 1994/95:JuU13

föreslagit att riksdagen skall ge regeringen till känna vad

utskottet anfört om en utvärdering av åtgärder på

brottsofferområdet. Utskottet framhåller att en mängd åtgärder

för att stärka brottsoffrens ställning i olika avseenden i snabb

takt genomförts under senare år. Utskottet anser att

lagstiftningsarbetet och de genomförda åtgärderna i övrigt och

olika utvärderingar av dem nu nått en sådan omfattning och

täcker så många olika områden att det är svårt att få en samlad

överblick. Utvärderingen bör bl.a. innehålla en bred redogörelse

för de åtgärder som vidtagits på brottsofferområdet, och

inriktas på frågan hur den samlade effekten av lagändringar och

övriga åtgärder påverkat brottsoffrens situation. (Riksdagen

kommer att ta slutlig ställning till förslaget den 19 april.)

Socialutskottet avstyrker mot denna bakgrund motion Ju809 (c)

yrkande 25.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande beräkning av socialbidrag

att riksdagen avslår motion 1994/95:Ju601 yrkande 7,

res. 1 (m, c, kds)

2. beträffande socialtjänstlagen

att riksdagen avslår motionerna 1994/95:So206 yrkandena 1--3,

1994/95:So226, 1994/95:So250 yrkandena 2--4, 1994/95:So257,

1994/95:Ju809 yrkande 7 och 1994/95:A472 yrkande 10,

res. 2 (m)

res. 3 (c, kds)

3. beträffande skydd av socialtjänstens personal

att riksdagen avslår motion 1994/95:So265,

4. beträffande verksamhet i kooperativ form

att riksdagen avslår motionerna 1994/95:So238 och

1994/95:So289,

5. beträffande vård av unga

att riksdagen avslår motion 1994/95:So208 yrkande 5,

res. 4 (m, kds)

6. beträffande vård av missbrukare

att riksdagen avslår motionerna 1994/95:So208 yrkande 6,

1994/95:So223 yrkandena 18, 20 och 26 och 1994/95:So405 yrkande

6,

res. 5 (m)

res. 6 (fp)

7. beträffande kvinnliga missbrukare

att riksdagen avslår motionerna 1994/95:So223 yrkande 22,

1994/95:A802 yrkande 9 och 1994/95:A820 yrkandena 20 och 21,

res. 7 (fp)

8. beträffande ideella organisationer

att riksdagen avslår motionerna 1994/95:So208 yrkande 10 och

1994/95:So223 yrkande 17,

res. 8 (m, c, fp, kds)

9. beträffande psykiatrisk vård

att riksdagen avslår motion 1994/95:So262,

res. 9 (m, mp, kds)

10. beträffande uppföljning och utvärdering

att riksdagen avslår motion 1994/95:So284,

11. beträffande utbildning

att riksdagen avslår motion 1994/95:Sf635 yrkande 13,

res. 10 (fp)

12. beträffande kontroll av post

att riksdagen avslår motionerna 1994/95:So215, 1994/95:Ju801

yrkande 4 (delvis) och 1994/95:Ju802 yrkande 8 (delvis),

res. 11 (m, kds)

13. beträffande kontroll av klienter

att riksdagen avslår motion 1994/95:Ju801 yrkande 4 (delvis)

och 1994/95:Ju802 yrkande 8 (delvis),

14. beträffande våld mot kvinnor

att riksdagen avslår motionerna 1994/95:So213, 1994/95:Ju806

yrkandena 3 och 6, 1994/95:A802 yrkande 11, 1994/95:A807

yrkandena 42, 46 och 47 och 1994/95:A820 yrkandena 22 och 23,

res. 12 (fp)

15. beträffande kristerapi för brottsoffer

att riksdagen avslår motion 1994/95:Ju809 yrkande 25.

res. 13 (c)

Stockholm den 20 april 1995

På socialutskottets vägnar

Sten Svensson

I beslutet har deltagit: Sten Svensson (m), Bo Holmberg

(s), Ingrid Andersson (s), Rinaldo Karlsson (s), Hans Karlsson

(s), Christina Pettersson (s), Roland Larsson (c), Marianne

Jönsson (s), Leif Carlson (m), Barbro Westerholm (fp), Conny

Öhman (s), Stig Sandström (v), Mariann Ytterberg (s), Birgitta

Wichne (m), Thomas Julin (mp), Chatrine Pålsson (kds) och Annika

Jonsell (m).

Reservationer

1. Beräkning av socialbidrag (mom. 1)

Sten Svensson (m), Roland Larsson (c), Leif Carlson (m),

Birgitta Wichne (m), Chatrine Pålsson (kds) och Annika Jonsell

(m) anser

dels att det avsnitt i betänkandet på s. 8 som börjar med

"Socialtjänstkommittén har" och slutar med "Motionen avstyrks"

bort ha följande lydelse:

Många personer som utsatts för brott klarar inte av att återgå

till studier eller arbete direkt efter brottet. Vissa

brottsoffer som inte har sjukpenning eller a-kassa blir beroende

av bistånd enligt socialtjänstlagen. Enligt nuvarande regler

räknas skadeståndsersättning för lidande och kränkning som

inkomst vid beräkningen av socialbidrag. Behovet av

rehabilitering och rekreation måste anses lika stort för alla

brottsoffer, såväl för den välbemedlade som för den som står

utan ekonomiska resurser. På grund härav och då

skadeståndsersättning är tänkt att täcka både akuta och

framtida behov bör inte skadeståndsersättning för lidande och

kränkning anses som inkomst vid prövningen av rätt till bistånd

enligt socialtjänstlagen. Vad utskottet nu anfört bör ges

regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 1 bort hemställa:

1. beträffande beräkning av socialbidrag

att riksdagen med anledning av motion 1994/95:Ju601

yrkande 7 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört,

2. Socialtjänstlagen (mom. 2)

Sten Svensson, Leif Carlson, Birgitta Wichne och Annika

Jonsell (alla m) anser

dels att det avsnitt i betänkandet på s. 8 som börjar med

"Även de" och slutar med "yrkande 10 avstyrks" bort ha följande

lydelse:

De sociala problemen ökar på många håll och inom skilda

områden trots att den kommunala socialtjänsten sedan början av

1970-talet kraftigt byggts ut. Socialtjänsten kan inte

självständigt lösa problemen, vilket inte heller är meningen. Av

de erfarenheter som gjorts (bl.a. efter socialtjänstlagens

ikraftträdande) kan slutsatsen dras att socialtjänsten inte

lyckats när det gäller att uppnå vissa viktiga mål. I många fall

är det uppenbart att insatser t.ex. inom individ- och

familjeomsorgen satts in för sent. Detta gäller bl.a. ungdomar

som varit på väg in i ett asocialt beteende. En ingående analys

måste enligt utskottets mening göras när det gäller

metodfrågorna inom socialtjänsten, och metodutvecklingen inom

socialtjänsten måste ges hög prioritet.

Vidare anser utskottet att det i dagens ekonomiska läge är

helt nödvändigt att se över de generella trygghetssystemen. Vid

denna översyn är det angeläget att en besparing inom de

generella, statligt finansierade systemen inte medför ökade

kostnader för den kommunala socialtjänsten. Även

socialbidragsnormerna måste anpassas till miniminivåerna i andra

generella system. Regeringen bör snarast vidta åtgärder för att

komma till rätta med dessa samordningsproblem.

Enligt utskottets mening bör möjligheten till s.k. villkorat

bistånd införas i socialtjänstlagen. Erfarenheten har visat att

det är otillfredsställande att lagen inte ger socialnämnderna

möjlighet att ställa krav på motprestationer från den

bidragssökande. Regeringen bör återkomma till riksdagen med

förslag i enlighet härmed.

Utskottet delar inställningen i motion So226 (m) vad gäller

socialtjänstlagens nuvarande utformning och den kritik som

riktas mot Socialtjänstkommitténs förslag. Ansvaret för

kostnaderna läggs på kommunerna men rätten att fatta besluten på

staten och domstolarna. Detta är enligt utskottets mening

ohållbart i längden. Socialtjänstkommitténs förslag innebär inte

något nytänkande i detta avseende. Inte heller finns något

förslag om att kommunerna skall få rätt att ställa krav på

motprestation från dem som mottar socialbidrag eller på att unga

missbrukare aktivt deltar i ett rehabiliteringsprogram.

Utskottet är vidare kritiskt till förslaget om att riksdagen

skall bestämma nivån på socialbidraget, en s.k. riksnorm,

eftersom detta innebär en ytterligare detaljstyrning av

kommunerna. Skulle en sådan riksnorm införas så kommer även

möjligheten att genom förvaltningsbesvär få till stånd en

ändring av det överklagade beslutet att starkt begränsas. Enligt

utskottets uppfattning är det kommunernas politiker som skall ha

ansvaret för bedömningarna utifrån de förutsättningar som finns

och de åtgärder som krävs med hänsyn till de lokala

förutsättningarna. Kostnadsansvaret måste följa

beslutanderätten. Om riksdagen bestämmer bidragsnivåerna skall

riksdagen också stå för kostnaderna för det ekonomiska

biståndet.

Slutligen anser utskottet att en översyn av reglerna om

socialbidrag till hyreskostnader snarast bör komma till stånd i

syfte att undanröja de oklarheter som för närvarande råder.

Vad utskottet nu anfört bör riksdagen ge regeringen till känna

med anledning av motionerna So206 (m) yrkandena 1--3, So226 (m)

och So257 (m, c).

dels att utskottet under mom. 2 bort hemställa:

2. beträffande socialtjänstlagen

att riksdagen med anledning av motionerna 1994/95:So206

yrkandena 1--3, 1994/95:So226 och 1994/95:So257 samt med avslag

på motionerna 1994/95:Ju809 yrkande 7, 1994/95:So250 yrkandena

2--4 och 1994/95:A472 yrkande 10 som sin mening ger regeringen

till känna vad utskottet anfört,

3. Socialtjänstlagen (mom. 2)

Roland Larsson (c) och Chatrine Pålsson (kds) anser

dels att det avsnitt i betänkandet på s. 8 som börjar med

"Även de" och slutar med "yrkande 10 avstyrks" bort ha följande

lydelse:

Enligt Socialtjänstkommittén bör riksdagen besluta om

principerna för försörjningsstödets utformning. Kommittén

föreslår en preciserad lagreglering av rätten till bistånd till

den del det avser försörjningsstöd. Utskottet är kritiskt till

förslaget om att riksdagen skall bestämma nivån på

socialbidraget eftersom det skulle innebära en ytterligare

detaljstyrning av kommunerna. Skulle en sådan riksnorm införas

kommer även möjligheten att genom förvaltningsbesvär få till

stånd en ändring av det överklagade beslutet att starkt

begränsas. Enligt utskottets uppfattning är det kommunernas

politiker som skall ha ansvaret för bedömningarna utifrån de

förutsättningar som finns och de åtgärder som krävs med hänsyn

till de lokala förutsättningarna. Kostnadsansvaret måste följa

beslutanderätten. Om riksdagen bestämmer bidragsnivåerna skall

riksdagen också stå för kostnaderna för det ekonomiska

biståndet.

Vidare anser utskottet i likhet med vad som anförts i motion

Ju809 (c) att socialtjänsten, som enligt socialtjänstlagen har

ett ansvar för att de som bor och vistas i en kommun får det

stöd och den hjälp som de behöver, bör ges ett huvudansvar för

att samordna skilda myndigheters insatser när det gäller

brottsförebyggande arbete. Detta ansvar bör enligt utskottets

mening regleras i socialtjänstlagen.

Vad utskottet nu anfört bör ges regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 2 bort hemställa:

2. beträffande socialtjänstlagen

att riksdagen med anledning av motionerna 1994/95:Ju809

yrkande 7 och 1994/95:So226 och med avslag på motionerna

1994/95:So206 yrkandena 1--3, 1994/95:So250 yrkandena 2--4,

1994/95:So257 och 1994/95:A472 yrkande 10 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

4. Vård av unga (mom. 5)

Sten Svensson (m), Leif Carlson (m), Birgitta Wichne (m),

Chatrine Pålsson (kds) och Annika Jonsell (m)

anser

dels att det avsnitt i betänkandet på s. 14 som börjar med

"Utskottet vidhåller" och slutar med "yrkande 5" bort ha

följande lydelse:

Utskottet anser att det är mycket viktigt att socialnämnderna

arbetar förebyggande, särskilt när det gäller familjer med

sociala problem och i fråga om ungdomar i utsatta situationer.

Ett ingripande bör i allmänhet inte komma överraskande.

Socialnämnderna bör redan tidigare ha gjort försök med olika

former av stödjande insatser. Det är, enligt utskottets

uppfattning, mycket viktigt att socialnämnden planerar sina

insatser för den unge. Erfarenheterna visar dock, anser

utskottet, att det föreligger ett behov av stegvisa åtgärder av

det slag som tidigare fanns i barnavårdslagen. Kedjan av

åtgärder -- hjälpåtgärder, förmaningar och varning, föreskrifter

om den unges levnadsförhållanden samt övervakning -- skulle

kunna ge socialnämnden en reell möjlighet att agera. Härigenom

skulle föräldrarna och den unge bli medvetna om att åtgärderna

kan komma att trappas upp om inte förändringar till det bättre

äger rum. Utskottet anser att regeringen bör återkomma till

riksdagen med förslag om ändring i LVU i enlighet med vad som

ovan anförts.

dels att utskottet under mom. 5 bort hemställa:

5. beträffande vård av unga

att riksdagen med anledning av motion 1994/95:So208

yrkande 5 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört,

5. Vård av missbrukare (mom. 6)

Sten Svensson, Leif Carlson, Birgitta Wichne och Annika

Jonsell (alla m) anser

dels att det avsnitt i betänkandet på s. 18 som börjar med

"Vård enligt" och slutar med "So405 (m) yrkande 6" bort ha

följande lydelse:

Erfarenheterna visar dock, enligt utskottet, att nuvarande LVM

inte ger tillräckliga möjligheter att ingripa på ett tidigt

stadium. Missbrukarvården är i dag i alldeles för stor

utsträckning inriktad på dem som har ett långt missbruk bakom

sig. Enligt utskottets mening tar denna vård resurser från

missbrukare som befinner sig i början av ett missbruk. Det

behövs enligt utskottet en ny LVM-lag som kombinerar frivilliga

åtgärder och tvång. Familjens, vänners och arbetskamraters

möjligheter att ge stöd och hjälp måste också förstärkas.

Utskottet föreslår att stöd och behandling skall ske på tre

nivåer. Dessa är frivilliga åtgärder inom ramen för

socialtjänstlagen, övervakning och föreskrifter som

socialnämnden ålägger missbrukaren och i sista hand

frihetsberövande. Den nya lagen bör också ge möjlighet till s.k.

kontraktsvård och längre sammanhängande vårdtider. Utskottet

vill i sammanhanget också betona vikten av att kampen mot hiv

fortsätter.

dels att utskottet under mom. 6 bort hemställa:

6. beträffande vård av missbrukare

att riksdagen med anledning av motionerna 1994/95:So208

yrkande 6 och 1994/95:So405 yrkande 6 och med avslag på motion

1994/95:So223 yrkandena 18, 20 och 26 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

6. Vård av missbrukare (mom. 6)

Barbro Westerholm (fp) anser

dels att det avsnitt i betänkandet på s. 17 som börjar med

"Inom ramen" och på s. 18 slutar med "Motionen avstyrks" bort ha

följande lydelse:

Tyngdpunkten inom missbrukarvården måste enligt utskottets

mening mer än hittills läggas på förebyggande insatser, både när

det gäller det primärpreventiva arbetet med information och

opinionsbildning och sekundärpreventiva insatser för att

uppmärksamma personer tidigare i missbruksutvecklingen. Detta

kan, enligt utskottet, ske inom primärvården,

företagshälsovården, psykiatrin och socialtjänsten. Enligt

utskottets mening bedrivs i dag en alltför stor andel av

missbrukarvården i institutionsform. Då flertalet

alkoholmissbrukare får lika bra eller bättre vård i öppna

former, och då denna vård är billigare än institutionsvård måste

en förskjutning av tyngdpunkten ske i vården. När det gäller

narkomanvården konstaterar utskottet att många kommuner har

inrättat specialiserade öppenvårdsteam för narkotikamissbrukare.

På några håll i landet behandlas narkotikamissbrukare med

metadon under strängt kontrollerade former. Dessa satsningar

måste enligt utskottet fortsätta och de olika vård- och

behandlingsformerna fortlöpande utvärderas. Detta bör med

anledning av motion So223 (fp) yrkandena 18, 20 och 26 ges

regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 6 bort hemställa

6. beträffande vård av missbrukare

att riksdagen med anledning av motion 1994/95:So223

yrkandena 18, 20 och 26 samt med avslag på motionerna

1994/95:So208 yrkande 6 och 1994/95:So405 yrkande 6 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

7. Kvinnliga missbrukare (mom. 7)

Barbro Westerholm (fp) anser

dels att det avsnitt i betänkandet på s. 20 som börjar

med "Missbrukande kvinnors" och på s. 21 slutar med "avstyrks

därför" bort ha följande lydelse:

Utskottet anser det positivt att missbrukande kvinnors

situation på senare år ägnats större uppmärksamhet. Ytterligare

insatser behövs dock enligt utskottet. Nuvarande missbrukarvård

är inte anpassad till en ökande andel kvinnliga missbrukare. Det

är därför viktigt att förebyggande program och

behandlingsprogram för kvinnor med alkoholproblem utvecklas.

Erfarenheterna vid EWA-enheten vid Karolinska sjukhuset bör

tas till vara. Enligt utskottets mening behövs också ökade

insatser för att förbättra kunskaperna om kvinnors och flickors

missbruk och om metoder för att upptäcka missförhållanden. Detta

bör ges regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 7 bort hemställa:

7. beträffande kvinnliga missbrukare

att riksdagen med anledning av motionerna 1994/95:So223

yrkande 22 och 1994/95:A802 yrkande 9 samt med avslag på motion

1994/95:A820 yrkandena 20 och 21 som sin mening ger regeringen

till känna vad utskottet anfört,

8. Ideella organisationer (mom. 8)

Sten Svensson (m), Roland Larsson (c), Leif Carlson (m),

Barbro Westerholm (fp), Birgitta Wichne (m), Chatrine Pålsson

(kds) och Annika Jonsell (m) anser

dels att det avsnitt i betänkandet på s. 21 som börjar med

"Utskottet delar" och på s. 22 slutar med "Motionerna avstyrks"

bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att ideella organisationer och många enskilda

personer utför ett mycket värdefullt arbete i kampen mot

drogmissbruk och i vården av missbrukare. De frivilliga

organisationerna har också uppnått goda rehabiliteringsresultat.

Alternativa behandlingsformer måste därför stimuleras och

uppvärderas, anser utskottet. Ett stort problem i dag är att

väntetiderna för personer som behöver vård och rehabilitering är

alltför långa. Denna brist kan enligt utskottets mening åtgärdas

genom att stat och kommuner regelbundet och konsekvent använder

sig av de frivilliga organisationernas möjligheter att erbjuda

vård- och behandlingsplatser. Även föreningslivet, som har en

viktig uppgift när det gäller att förebygga missbruk, måste

stödjas också i fortsättningen. Detta bör ges regeringen till

känna.

dels att utskottet under mom. 8 bort hemställa:

8. beträffande ideella organisationer

att riksdagen med anledning av motionerna 1994/95:So208

yrkande 10 och 1994/95:So223 yrkande 17 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

9. Psykiatrisk vård (mom. 9)

Sten Svensson (m), Leif Carlson (m), Birgitta Wichne (m),

Thomas Julin (mp), Chatrine Pålsson (kds) och Annika Jonsell (m)

anser

dels att det avsnitt i betänkandet på s. 29 som börjar med

"Utskottet som" och slutar med "So262 (m) avstyrks" bort ha

följande lydelse:

Utskottet har inte ändrat uppfattning i denna fråga. Utskottet

vill dock peka på att många missbrukare som vårdas vid Statens

institutionsstyrelses institutioner lider av psykiska problem.

Det har visat sig, vilket också bekräftas av

institutionsstyrelsen, att det kan vara svårt att få till stånd

en adekvat behandling inom psykiatrin för patienter som är

intagna för vård på LVM-hem. Institutionsstyrelsen har i sitt

remissyttrande påpekat att det är förenat med stora problem att

få till stånd ett fungerande samarbete med den psykiatriska

vården så att klientens vårdbehov kan tillgodoses på ett smidigt

sätt. Mot denna bakgrund anser utskottet att en översyn av den

psykiatriska vården i anslutning till institutionsbehandling

måste göras. Detta bör ges regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 9 bort hemställa:

9. beträffande psykiatrisk vård

att riksdagen med anledning av motion 1994/95:So262 som

sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

10. Utbildning (mom. 11)

Barbro Westerholm (fp) anser

dels att det avsnitt i betänkandet på s. 29 som börjar

med "Enligt utskottets mening" och slutar med "och avstyrks"

bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening är tillgången till välutbildad

personal i olika funktioner en avgörande faktor för att

institutionerna skall kunna ge de intagna klienterna vård av god

kvalitet. Ungdomar med invandrarbakgrund som omhändertas för

samhällsvård måste få en vård som uppmärksammar deras särskilda

problem. Utskottet anser det vara av stor vikt att personalen

vid de särskilda ungdomshemmen ges kompletterande utbildning för

att förstå konflikter som har sin grund i kulturmöten och för

att ge invandrarungdomar en adekvat vård. Detta bör ges

regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 11 bort hemställa:

11. beträffande utbildning

att riksdagen med bifall till motion 1994/95:Sf635

yrkande 13 som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

11. Kontroll av post (mom. 12)

Sten Svensson (m), Leif Carlson (m), Birgitta Wichne (m),

Chatrine Pålsson (kds) och Annika Jonsell (m) anser

dels att det avsnitt i betänkandet på s. 29 som börjar med

"I LVM" och på s. 30 slutar med "avstyrks därför" bort ha

följande lydelse:

Utskottet konstaterar att försändelser till den som vårdas

enligt LVM i ett hem för särskilt noggrann tillsyn får

kontrolleras. Kontrollen syftar, enligt förarbetena till lagen,

främst till att hålla berusningsmedel utanför institutionerna.

Lagen ger dock inte någon möjlighet att kontrollera utgående

försändelser. Detta är enligt utskottets mening

otillfredsställande eftersom det möjliggör att en intagen från

LVM-hemmet med post kan sända ut en beställning på önskade varor

samt ange var försändelsen skall placeras. Enligt LVU får den

som vistas i ett hem för särskilt noggrann tillsyn underkastas

övervakning av sina brev och andra försändelser, om detta är

påkallat med hänsyn till ordningen vid hemmet eller till den

unges särskilda förhållanden. För detta ändamål får den som

förestår vården öppna och ta del av såväl försändelser till den

unge som sådana som sänds från den unge. Utskottet anser det

otillfredsställande att olika regler gäller och att en översyn

därför bör göras av de särskilda tvångsbefogenheterna i LVM och

LVU. Översynen bör även omfatta motsvarande regler inom

kriminalvården och den psykiatriska tvångsvården. Vad utskottet

nu anfört bör ges regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 12 bort hemställa:

12 beträffande kontroll av post

att riksdagen med anledning av motionerna

1994/95:So215, 1994/95:Ju801 yrkande 4 (delvis) och

1994/95:Ju802 yrkande 8 (delvis) som sin mening ger regeringen

till känna vad utskottet anfört,

12. Våld mot kvinnor (mom. 14)

Barbro Westerholm (fp) anser

dels att det avsnitt i betänkandet på s. 34 som börjar med

"Inom socialtjänsten" och slutar med "23 avstyrks" bort ha

följande lydelse:

Utskottet anser att fler särskilda mottagningar för kvinnor

och barn som utsätts för sexuella och andra övergrepp bör

inrättas. Den våldtagna kvinnan måste så snabbt som möjligt

erbjudas stöd och hjälp oavsett om hon väljer att behålla barnet

eller göra abort. Under senare år har det vuxit fram många

lokala kvinnojourer som, enligt utskottets mening utför ett

mycket värdefullt arbete. Det är angeläget att kvinnojourerna

fortsätter sin verksamhet med en kapacitet som motsvarar

efterfrågan. Vidare anser utskottet att påföljderna för

misshandel och våldtäkt måste skärpas ytterligare. När det

gäller könsstympning måste det enligt utskottets mening bli

obligatoriskt för svenska myndigheter att upplysa dem som kommer

från andra länder där könsstympning praktiseras, att detta

betraktas som ett grovt brott i svensk lag.

Enligt utskottets mening krävs ett arbete på bred front för

att motverka våld, övergrepp och diskriminering av kvinnor.

Fördomar, som direkt och indirekt tar sig uttryck i

uppfattningar om mäns makt över kvinnor, måste bekämpas med

kraft. För att förstå bakomliggande orsaker till våld mot

kvinnor och för att kunna föreslå effektiva insatser mot detta

våld behövs, enligt utskottet, tvärvetenskaplig forskning på

området.

dels att utskottet under mom. 14 bort hemställa:

14. beträffande våld mot kvinnor

att riksdagen med anledning av motionerna 1994/95:Ju806

yrkandena 3 och 6, 1994/95:A802 yrkande 11 och 1994/95:A807

yrkandena 42 och 46 samt med avslag på motionerna 1994/95:So213,

1994/95:A807 yrkande 47 och 1994/95:A820 yrkandena 22 och 23 som

sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

13. Kristerapi för brottsoffer (mom. 15)

Roland Larsson (c) anser

dels att det avsnitt i betänkandet på s. 35 som börjar

med "Enligt 3 §" och slutar med "yrkande 25" bort ha följande

lydelse:

Utskottet vill betona vikten av att människor som utsatts för

brott får det stöd och den hjälp de är i behov av för att lindra

de psykiska efterverkningarna. Brottsoffer är ofta i behov av

kvalificerat psykologiskt stöd och kristerapi. Möjligheterna

till sådan hjälp är i dag begränsade och någon självklar rätt

att få kostnaderna täckta finns inte. Enligt utskottets mening

bör stöd till brottsoffer ingå i kommunernas verksamhet och vara

en av socialtjänstens uppgifter. Frågan om terapiverksamhet för

brottsoffer bör utredas. Detta bör ges regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 15 bort hemställa:

15. beträffande kristerapi för brottsoffer

att riksdagen med anledning av motion 1994/95:Ju809

yrkande 25 som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört.

Innehållsförteckning

Sammanfattning 1

Motionerna 1

Utskottet 4

Socialtjänstlagen 4

Tidigare behandling 6

Metodutveckling m.m. inom socialtjänsten 7

Utskottets bedömning 8

Skydd för socialtjänstens personal 9

Utskottets bedömning 10

Social verksamhet i kooperativ form 10

Utskottets bedömning 12

Vård av unga 13

Utskottets bedömning 14

Vård av missbrukare 15

Utskottets bedömning 17

Kvinnliga missbrukare 19

Utskottets bedömning 20

Ideella organisationer 21

Utskottets bedömning 21

Statens institutionsstyrelse (SiS) 22

Kontroll av post från LVM-institutionerna och de

särskilda ungdomshemmen 23

Kontroll av klienter vid de särskilda

ungdomshemmen 24

Uppföljning och utvärdering av vården 25

Samarbetet mellan psykiatrisk vård och

missbrukarvård 26

Utbildning 27

Utskottets bedömning 28

Våld mot kvinnor 30

Utskottets bedömning 34

Kristerapi för brottsoffer 34

Utskottets bedömning 35

Hemställan36

Reservationer37