Bet. 1994/95:SoU3

Socialutskottets betänkande

1994/95:SOU03

Äldreomsorg m.m.

Innehåll

Sammanfattning

Motioner

Utskottet

Hemställan

Bilaga 1

Innehållsförteckning

1994/95

SoU3

Sammanfattning

I betänkandet behandlas 20 motionsyrkanden från den

allmänna motionstiden 1994 om olika äldrefrågor. Dessutom

behandlas ett motionsyrkande om utbildningsstöd för

funktionshindrade. Samtliga motionsyrkanden avstyrks,

främst med hänvisning till att riksdagen inte bör föregripa

den nya regeringens kommande förslag på detta område.

Motioner

1993/94:So204 av My Persson (m) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om inrättandet av en statlig äldreombudsman.

1993/94:So212 av Eva Zetterberg m.fl. (v) vari yrkas att

riksdagen hos regeringen begär förslag till generella

regler för kommunernas färdtjänst enligt vad i motionen

anförts om ökade möjligheter för människor att leva ett

oberoende liv.

1993/94:So219 av Lisbeth Staaf-Igelström (s) vari yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om ett högkostnadsskydd inom äldre- och

handikappomsorgen.

1993/94:So220 av Bengt-Ola Ryttar m.fl. (s) vari yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att kommunerna inte skall vara

skyldiga att utföra hemtjänst i institutioner med privat

huvudman.

1993/94:So226 av Berith Eriksson m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om att minska skillnaderna i

avgiftssättning mellan landets kommuner,

2. att riksdagen begär att regeringen tillsätter en ny

merkostnadsutredning med uppgift att komma med förslag till

ett totalt högkostnadsskydd där även kommunala avgifter,

sjukresor m.m. bör inordnas,

3. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av

tillgänglig behandling och sjukvård som skall ingå i ett

högkostnadsskydd,

4. att riksdagen begär att regeringen utarbetar ett

system för periodisering av högkostnadsskyddet så att inte

äldre, sjuka och handikappade som har stort behov av

sjukvård och omvårdnad drabbas orimligt hårt,

5. att riksdagen begär att regeringen vid förhandlingar

med Landstingsförbundet tar upp frågan om en

försöksverksamhet med kraftigt differentierade avgifter med

låga avgifter i primärvård och högre inom institutions- och

specialistvården samt om kostnader vid regelbunden

specialistbehandling.

1993/94:So248 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om behovet av kompetenshöjande

utbildning för personalen inom den kommunala äldreomsorgen,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om behovet av införandet av ett

totalt högkostnadsskydd inom hälso- och sjukvården.

1993/94:So249 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om färdtjänstens taxor och

tillgänglighet,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om äldre invandrares situation,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om behovet av fortbildning av

personalen inom äldreomsorgen,

11. att riksdagen hos regeringen begär en analys av det

samlade avgiftsuttaget för att kunna bedöma behovet av ett

eventuellt högkostnadsskydd.

1993/94:So250 av Marianne Jönsson (c) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om behovet av samlat utbildningsstöd som

rör alla vuxna med funktionshinder.

1993/94:So254 av Pontus Wiklund m.fl. (kds) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om att inrätta ett

äldreombudsmannaämbete,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om behovet av ett forum för anmälan

av upplevd otillfredsställande vård på grund av bristande

resurser, eventuellt samordnad med ett

äldreombudsmannaämbete.

1993/94:So264 av Claus Zaar och Leif Bergdahl (nyd) vari

yrkas

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att en väntjänstmodell

skall organiseras bland de över en miljon medborgare som

får ersättning från samhället och bedöms kunna hjälpa till.

1993/94:So402 av My Persson (m) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att Socialstyrelsen med högsta prioritet skall

utreda läkartillgången på sjukhemmen.

1993/94:So428 av My Persson (m) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om ett pilotprojekt över huvudmannaskapsgränser

inom vårdsektorn.

Yttranden

Socialförsäkringsutskottet, kulturutskottet och

utbildningsutskottet har yttrat sig över motion

1993/94:So250. Yttrandena fogas till betänkandet som

bilaga 1, bilaga 2 och bilaga 3.

Utskottet

Högkostnadsskydd m.m.

I motion 1993/94:So249 av Ingvar Carlsson m.fl. (s)

yrkas att riksdagen hos regeringen begär en analys av det

samlade avgiftsuttaget för att kunna bedöma behovet av ett

eventuellt högkostnadsskydd (yrkande 11). Motionärerna

anför att den borgerliga majoriteten i riksdagen i december

1992 genomdrev nya regler för avgifter inom äldre- och

handikappomsorgen som gäller från och med den 1 mars 1993.

Socialdemokraterna ställde sig bakom principen att

kommunernas avgifter för service, omvårdnad och vård skall

vara neutrala i förhållande till boendeform. Likväl kunde

de inte biträda regeringens förslag, eftersom de oroades

över att om inget högkostnadsskydd infördes fanns en risk

att avgiftsuttaget för många äldre och handikappade skulle

bli så stort att de fick en levnadsnivå som understeg

Socialstyrelsens s.k. socialbidragsnorm. Socialdemokraterna

fann det också tveksamt att ta ut hyra av dem som bor i

flerbäddsrum och var oroliga för att par där den ena parten

flyttat till sjukhem och den andra bor kvar i ordinärt

boende skulle få en ekonomiskt svår situation.

Motionärerna anför att deras farhågor nu besannats.

Socialstyrelsens utvärdering visar att den genomsnittliga

hyresnivån i sjukhem och på ålderdomshem redan ligger högre

än vad Ädelavgiftsutredningen räknade med. De boende har

fått avgiftshöjningar på 60--200 %. De förbehållsbelopp som

införts har genom sin konstruktion inneburit att

pensionärerna ofta fått en lägre standard än

Socialstyrelsens rekommenderade socialbidragsnorm. Endast

knappt hälften av kommunerna har utarbetat regler för

individuell prövning om jämkning om den enskilde inte

förbehållits tillräckliga medel för personliga behov.

Motionärerna anser att det är nödvändigt att se över det

samlade avgiftsuttaget och, om så behövs, införa ett

högkostnadsskydd.

Också i motion 1993/94:So219 av Lisbeth Staaf-Igelström

(s) begärs att ett högkostnadsskydd införs inom äldre-

och handikappomsorgen. Även denna motionär hänvisar till

Socialstyrelsens uppföljning av kommunernas avgiftssystem

inom äldre och handikappomsorgen. Motionären framhåller att

det är orimligt att gamla och sjuka skall tvingas söka

socialbidrag på grund av för höga komunala avgifter och

anser att ett särskilt statligt reglerat högkostnadskydd

skall införas för att garantera den enskilde tillräckliga

resurser för personliga behov. Högkostnadsskyddet måste

också ta hänsyn till hemmaboende makas/makes situation

enligt motionären.

I motion 1993/94:So248 av Gudrun Schyman m.fl. (v)

begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad i

motionen anförts om behovet av införandet av ett totalt

högkostnadsskydd inom hälso- och sjukvården (yrkande

4). Motionärerna anför att de i en annan motion som

behandlar kostnaderna inom hälso- och sjukvårdsområdet

redogjort för utformningen av ett högkostnadsskydd. Enligt

motionärernas uppfattning bör även de kommunala avgifterna

inordnas i ett totalt högkostnadsskydd.

I motion 1993/94:So226 av Berith Eriksson m.fl. (v)

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att minska skillnaderna i

avgiftssättning mellan landets kommuner (yrkande 1) och

att riksdagen begär att regeringen tillsätter en ny

merkostnadsutredning med uppgift att komma med förslag till

ett totalt högkostnadsskydd där även kommunala avgifter,

sjukresor m.m. bör inordnas (yrkande 2). Riksdagen bör

vidare begära dels en översyn av tillgänglig behandling och

sjukvård som skall ingå i ett högkostnadsskydd (yrkande

3), dels att regeringen utarbetar ett system för

periodisering av högkostnadsskyddet så att inte äldre,

sjuka och handikappade som har stort behov av sjukvård och

omvårdnad drabbas orimligt hårt (yrkande 4), dels att

regeringen vid förhandlingar med Landstingsförbundet tar

upp frågan om en försöksverksamhet med kraftigt

differentierade avgifter med låga avgifter i primärvård

och högre inom institutions- och specialistvården samt om

kostnader vid regelbunden specialistbehandling (yrkande

5).

I Socialstyrelsens rapport om avgifter i äldre- och

handikappomsorgen redovisas skillnader på upp till 17 000

kronor/år för personer med jämförliga inkomster beroende på

vilken kommun de bor i. Den summa som återstår för den

enskilde när alla avgifter är betalda understiger, i

majoriteten av tillfrågade kommuner, de normer som

Socialstyrelsen rekommenderar för socialbidrag.

Motionärerna anser att det bör ankomma på regeringen att

vidta åtgärder för att skillnaden mellan de avgifter som

kommunerna tar ut för samma tjänster minskar så att de blir

skäliga i förhållande till den enskildes ekonomi och till

övriga kommuners avgifter. Motionärerna vill därför att det

snarast utarbetas ett förslag om högkostnadsskydd för

kommunal vård och service som gamla, sjuka och handikappade

behöver för sin livsföring. Taket bör sättas så att alla

tillförsäkras en skälig levnadsstandard. Det måste också

utformas klara regler för hela landet om vilken vård och

behandling som skall tas in under högkostnadstaket.

Motionärerna vill vidare ha ett enhetligt högkostnadskydd

för sjukresor och att landstingen skall uppmanas lösa

problemet med en periodisering av högkostnadsskyddet för

sjukresor, läkemedel och öppenvård.

Slutligen anför motionärerna att differensen bör vara

större mellan primärvård och övrig vård så att patienterna

i större utsträckning än nu hittar till rätt nivå för sin

behandling och samhällets kostnader för sjukvården minskas.

Projektverksamhet bör startas i något lämpligt landsting.

Frågan om ett samlat högkostnadsskydd m.m. behandlades av

utskottet senast i betänkande 1993/94:SoU14. Utskottet

konstaterade då att såväl Socialutskottet som

Socialförsäkringsutskottet nyligen behandlat frågan.

Socialförsäkringsutskottet konstaterade (bet. 1993/94:SfU4)

att Merkostnadskommittén haft att överväga frågan om

förmånssystemen inom socialförsäkringen. I kommitténs

betänkande Merkostnader vid sjukdom och handikapp (SOU

1992:129) redovisas bl.a. system för skydd mot höga

sjukresekostnader, prisnedsättning av speciallivsmedel, en

lägre nivå av handikappersättning samt alternativa förslag

om de kostnadsfria läkemedlen och förbrukningsartiklarna.

Socialföräkringsutskottet hänvisade även till att frågan

ligger inom ramen för utredningen om hälso- och sjukvårdens

finansiering och organisation, HSU 2000. Även

Socialutskottet hade i sin tidigare behandling (bet.

1993/94:SoU7) konstaterat att HSU 2000 har i uppdrag att

analysera patientavgifternas roll inom hälso- och

sjukvården och att även Prioriteringsutredningen har att

beakta avgifternas effekter som prioriteringsinstrument.

Vidare redovisades att regeringen skulle komma att

tillsätta en särskild utredning beträffande effekterna av

avgifterna inom handikappområdet. Mot bakgrund av det

anförda avstyrkte utskottet det aktuella motionsyrkandet.

I budgetpropositionen (1993/94:100, bil. 6)

redovisades att regeringen avsåg att ta initiativ till en

överläggning med Svenska Kommunförbundet för att, mot

bakgrund av Socialstyrelsens rapport, diskutera

tillämpningen av avgiftsreglerna inom äldre- och

handikappomsorgen.

Överläggningen hölls i början av sommaren mellan

representanter från Socialdepartementet och Svenska

Kommunförbundet. Kommunförbundet framhöll då att de värsta

avarterna av avgiftssättningen var korrigerade, men att

Kommunförbundet hade för avsikt att genomföra en enkät för

att kartlägga kommunernas avgiftssystem. En redovisning av

resultatet beräknas, enligt uppgift från Svenska

Kommunförbundet, kunna avlämnas under november.

Regeringen beslutade i november 1993 att tillkalla en

särskild utredare med uppdrag att göra en översyn av de

olika avgiftssystemen inom handikappområdet (dir.

1993:127). Utredningen bör, enligt uppdraget, främst

inriktas på avgifter för insatser som ges inom

socialtjänsten och hälso- och sjukvården samt insatser som

regleras i lagen (1993:387) om stöd och service till vissa

funktionshindrade. Den särskilda utredaren skall beskriva

avgiftssystemen för olika stöd-, service- och vårdinsatser

för personer med funktionshinder samt analysera hur

avgifterna förändrats under senare år. Om det finns behov

av att utveckla särskilda högkostnadsskydd inom området

skall förslag om sådana utarbetas.

I utredningsdirektiven anförs att en viktig

handikappolitisk princip är att den som har ett

funktionshinder inte skall ha merkostnader på grund av

funktionshindret. Utredaren skall pröva om det fordras

särskilda åtgärder riktade till funktionshindrade personer

generellt eller till vissa grupper av funktionshindrade för

att begränsa avgiftsuttaget. Kartläggningen bör även

omfatta äldre funktionshindrade personer. Utredaren bör

vidare pröva så väl behovet av ett högkostnadsskydd som

täcker en huvudmans samtliga sektorer/verksamheter som ett

integrerat högkostnadsskydd där avgifterna för verksamhet

som bedrivs av både kommuner och landsting samordnas i ett

system. Såväl finansiella och administrativa som

fördelningspolitiska effekter av systemen bör redovisas.

Utredningen skall avslutas senast den 31 december 1994.

Utskottets bedömning

Utskottet delar motionärernas oro för att avgifterna inom

äldre- och handikappomsorgen för många människor kan bli

alltför betungande och att behovet av ett högkostnadsskydd

därför kan behöva övervägas. En översyn pågår dock redan på

handikappområdet, och resultatet av denna bör enligt

utskottet avvaktas. Utskottet avstyrker därmed motionerna

1993/94:So219 (s), 1993/94:So226 (v), 1993/94:So248 (v)

yrkande 4 och 1993/94:So249 (s) yrkande 11.

Färdtjänst

I motion 1993/94:So249 av Ingvar Carlsson m.fl. (s)

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om färdtjänstens taxor och

tillgänglighet (yrkande 4). Motionärerna konstaterar

att antalet äldre med färdtjänsttillstånd minskat under

senare år och att en ännu kraftigare minskning har skett

när det gäller antalet färdtjänstresor. Enligt motionärerna

är detta märkligt då antalet äldre ökar. En förklaring kan

vara att kollektivtrafikens tillgänglighet ökat t.ex. genom

en ökning av servicelinjerna. Höjda taxor och begränsningar

i antalet resor kan sannolikt också vara en del av

förklaringen. Motionärerna anser att det är angeläget att

färdtjänsten får samma taxa och minst samma tillgänglighet

över dygnet som övrig kollektivtrafik och att

länsfärdtjänsten byggs ut i hela landet.

Också i motion 1993/94:So212 av Eva Zetterberg m.fl.

(v) tas frågan om färdtjänsten upp. Motionärerna yrkar

att riksdagen hos regeringen begär förslag till generella

regler för kommunernas färdtjänst enligt vad i motionen

anförts om ökade möjligheter för människor att leva ett

oberoende liv. Motionärerna anför att under 1993 har nära

hälften av landets kommuner sett över sina kostnader för

färdtjänsten och att detta i de flesta fall inneburit

försämringar. Försämringarna drabbar i första hand unga

människor och kan leda till passivisering och minskade

sociala kontakter.

I huvudbetänkandet av 1989 års handikapputredning (SOU

1991:46) diskuteras målen för färdtjänsten och den

enskildes resande. Utredningen anför (s. 382 f.):

Färdtjänsten skall vara en trafikform som kompletterar

kollektiva trafikmedel och möjligheter att gå, cykla osv.

När det gäller resors längd inom färdtjänsten anser vi

att resor skall kunna ske i såväl kommunen som inom länet.

Resenärerna skall alltså ha tillgång till en

länsfärdtjänst.

Något högsta tak i antal resor skall i princip inte

förekomma, men resevolymen skall vara skälig i förhållande

till andra medborgares resemöjligheter i kommunen och inom

länet.

När det gäller resornas tidpunkt menar vi att

begränsningar i resor under dygnet i princip inte skall

förekomma.

Egenavgiften för resenären skall inte överstiga

kollektivtrafiktaxan i lokal- och länstrafiken.

Utredningen anför att förslagen innebär att en

komplettering bör ske av 10 och 35 §§ i socialtjänstlagen.

Vidare anförs att ett stimulansbidrag på 50--100 miljoner

kronor per år (nya pengar) bör fördelas till kommuner och

trafikhuvudmän under en period på 4--5 år. Reformen bör

följas upp inom den tekniska och samhällsvetenskapliga

forskningen.

På grundval av Handikapputredningens arbete och efter

förslag av den förra regeringen har riksdagen beslutat

bl.a. om en ny lag om stöd och service för

funktionshindrade. Frågan om de funktionshindrades

resemöjligheter bereds dock fortfarande i

regeringskansliet.

Färdtjänsten behandlades utförligt av utskottet i

betänkandet 1993/94:SoU27 Handikappombudsman. I

betänkandet refereras bl.a. regeringens redovisningar i

propositionerna 1993/94:100 bil. 7 och 1993/94:219 om det

arbete som pågår i olika utredningar och arbetsgrupper vad

gäller resemöjligheter för personer med funktionshinder.

Bl.a. har Samreseutredningen (K 1993:06) i uppdrag att

lägga fram förslag för att åstadkomma en bättre samordning

i frågor om resor med kommunal färdtjänst, riksfärdtjänst,

sjukresor och resor med kollektiva färdmedel.

PBL-utredningen (M 1992:03) har i uppdrag att göra en

analys av vilka effekter de nuvarande bestämmelserna i

plan- och bygglagen (1987:10) har fått i fråga om

tillgängligheten för personer med funktionshinder.

I betänkandet anförde utskottet följande (s. 22):

Utskottet anser det angeläget att öka tillgängligheten

till olika färdmedel. Målet bör vara att funktionshindrade

personer skall kunna tillförsäkras samma villkor som andra

medborgare när det gäller möjligheter att förflytta sig och

resa eller att utnyttja andra former av kommunikationer. I

den nu aktuella propositionen, liksom i årets

budgetproposition, har redovisats det arbete som pågår inom

regeringskansliet och inom olika utredningar för att

åstadkomma en bättre samordning av kommunikationer och

förbättra tillgängligheten för funktionshindrade. Utskottet

anser att regeringens kommande förslag på området bör

avvaktas.

De då aktuella motionsyrkandena avstyrktes därmed.

Utskottets bedömning

Utskottet konstaterar att frågan om de funktionshindrades

resemöjligheter fortfarande övervägs inom regeringskansliet

och i flera utredningar. Riksdagen bör, enligt utskottets

mening, inte föregripa regeringens kommande förslag på

detta område. Motionerna 1993/94:So212 (v) och

1993/94:So249 (s) yrkande 4 avstyrks därför.

Fortbildning av personalen inom äldreomsorgen

I motion 1993/94:So249 av Ingvar Carlsson m.fl. (s)

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om behovet av fortbildning av

personalen inom äldreomsorgen (yrkande 9). Motionärerna

anför att det behövs personal med olika kompetens inom

äldreomsorgen, men att det också är viktigt att kompetensen

är bred så att personalen kan utföra många olika uppgifter.

Detta för att de äldre skall möta ett begränsat antal

personer och för att personalen skall kunna skapa sig en

helhetsbild av den äldres behov. Så mycket som möjligt av

ansvaret bör också lämnas till dem som har daglig kontakt

med de äldre, dvs. hemtjänstpersonalen och personalen inom

hemsjukvården. För att personalen skall kunna utvecklas i

sin yrkesroll behövs fortbildning. Motionärerna anser att

nuvarande arbetsmarknadssituation borde utnyttjas för att

mer intensivt än tidigare satsa på fortbildning av

personalen och samtidigt ge unga arbetslösa möjlighet att

vikariera och få erfarenhet från ett område där det kommer

att behöva nyanställas i framtiden.

Också i motion 1993/94:So248 av Gudrun Schyman m.fl.

(v) tas frågan om kompetenshöjande utbildning upp.

Motionärerna yrkar att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av

kompetenshöjande utbildning för personalen inom den

kommunala äldreomsorgen (yrkande 2). Motionärerna anför

att i Socialstyrelsens uppföljning av Ädelreformen påtalas

en rad brister. Bl.a. har brist på rehabilitering uppstått

när landsting och kommuner fått minskade resurser.

Kommunernas kunskaper om rehabilitering av gamla och

handikappade är också dålig.

För att utveckla och säkra kvaliteten i äldrevården

föreslog regeringen i proposition 1993/94:75 att ett

särskilt stimulansbidrag på 50 miljoner kronor skulle

införas för budgetåret 1993/94. Medlen skulle finnas

tillgängliga fr.o.m. den 1 januari 1994 och användas till

utvecklingsarbete kring kvaliteten i äldrevården.

Tyngdpunkten borde enligt propositionen ligga på den mer

medicinskt inriktade vården och samspelet mellan denna och

de sociala insatserna. Utskottet tillstyrkte förslaget i

betänkande 1993/94:SoU14. Riksdagen följde utskottet

(rskr. 118).

Utskottets bedömning

Utskottet delar inställningen i motionerna om behovet av

fortbildning av personalen inom äldreomsorgen. Detta är

dock främst en fråga för kommunerna. Utskottet anser inte

att riksdagen bör ta något initiativ med anledning av

motionerna. Utskottet avstyrker därmed motionerna

1993/94:So248 (v) yrkande 2 och 1993/94:So249 (s) yrkande

9.

Medicinskt omhändertagande av äldre

I motion 1993/94:So428 av My Persson (m) yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om ett pilotprojekt över

huvudmannaskapsgränser inom vårdsektorn. Motionären anför

att en sanering av landets ekonomi är nödvändig, vilket

innebär att stora besparingar måste göras inom den

offentliga sektorn. Motionären oroas dock över att

besparingarna inom sjukvård och äldrevård kan innebära att

vårdkvaliteten i vissa fall blir undermålig inte minst för

de äldre patienterna. Effekterna beror i huvudsak på den

ekonomiska situationen men också på att nya vårdideologier

införs, som t.ex. Ädel- och husläkarreformerna. För att

kunna garantera den enskilda människan en god och värdig

vård krävs, enligt motionären, ett närmare samarbete över

samtliga vårdens huvudmannaskapsgränser. Motionären förslår

därför en försöksverksamhet där en kommun och ett landsting

gemensamt, prestigelöst och okonventionellt planerar och

ekonomiskt ansvarar för tillämplig del av vårdsektorn.

Socialstyrelsen föreslås bli projektansvarig och

utvärderare. Projektverksamheten bör ge värdefulla bidrag

till hur samhället även framgent i en ekonomiskt svår tid

skall kunna tillförsäkra varje sjuk människa en fullgod

vård.

I motion 1993/94:So402 av My Persson (m) pekar

motionären på att vid införandet av Ädelreformen gavs

kommunerna det samlade ansvaret för all äldrevård, men

läkarna fortsatte att tillhöra landstingen. Effekten av

detta beslut har, enligt motionären, blivit att

läkartillgången på vissa sjukhem minskat och att många

kommuner inte är på det klara med hur läkartillgången på

sjukhemmen i framtiden skall lösas. Motionären yrkar därför

att Socialstyrelsen ges i uppdrag att med högsta prioritet

utreda läkartillgången på sjukhemmen.

Som tidigare nämnts föreslog regeringen i proposition

1993/94:75 att ett särskilt stimulansbidrag på 50

miljoner kronor skulle införas för budgetåret 1993/94 för

att utveckla och säkra kvaliteten i äldrevården. Medlen

skulle finnas tillgängliga fr.o.m. den 1 januari 1994 och

användas till utvecklingsarbete kring kvaliteten i

äldrevården. Tyngdpunkten borde enligt propositionen ligga

på den mer medicinskt inriktade vården och samspelet mellan

denna och de sociala insatserna. Utskottet tillstyrkte

förslaget i betänkandet 1993/94:SoU14. Riksdagen följde

utskottet (rskr. 118).

Socialstyrelsen avrapporterade i maj 1994 sitt

uppdrag att, i samråd med Landstingsförbundet och Svenska

Kommunförbundet, kartlägga det medicinska omhändertagandet

och omvårdnaden av framförallt de äldre. Styrelsen bedömer

att det finns problem i sjukvården för äldre i samband med

akut insjuknande och försämring i en kronisk sjukdomsbild.

Styrelsen anser dock att problemen huvudsakligen är av den

naturen att de bör angripas genom lokala/regionala

initiativ och åtgärder. Den dominerande bilden är annars

att vårdkedjorna för äldre till stora delar fungerar väl

och att man funnit samverkansformer och

uppgiftsfördelningar mellan kommuner, primärvård och

sjukhusvård som i huvudsak leder till en god sjukvård och

omsorg för de äldre i befolkningen.

Styrelsen konstaterar att "onödiga" intagningar eller

"alltför tidiga" utskrivningar och därmed återintagningar

till medicinklinikerna inte tycks vara något stort och

ökande problem. Inte heller tycks brister i medicinsk

tillsyn och omvårdnad inom särskilt boende vara en orsak

till snabba återintagningar vid sjukhusen. Snarare kommer

överraskande få äldre vid medicinklinikerna från särskilda

boenden.

I rapporten anförs vidare att läkarservicen i de

särskilda boendeformerna generellt är tillfredsställande.

Styrelsen framhåller i sin rapport att det finns stora

variationer över landet när det gäller antalet intagningar

till internmedicinska vårdenheter beräknat per invånare

över 65 år och att vårdtiderna på dessa enheter varierar

kraftigt. Socialstyrelsen kan inte finna rimliga skäl att

anta att variationerna beror på skillnader i sjuklighet

utan finner det rimligt anta att det beror på praxis när

det gäller att lägga in patienter och när det gäller sättet

att vårda patienter i sluten respektive i öppen vård.

Styrelsen anför att den avser att i en särskild skrivelse

till sjukvårdshuvudmännen uppmärksamma dessa på detta

förhållande. Styrelsen kommer även att närmare belysa och

värdera praxisskillnader med hjälp av Socialstyrelsens

expertgrupp för internmedicin. Vidare kommer styrelsen att

förbättra informationsstödet till de internmedicinska

klinikerna och sjukvårdshuvudmännen så att en

vidareutveckling av internmedicinsk vårdpraxis blir möjlig.

Styrelsen anför att det i ett begränsat antal fall kan

finnas skäl för huvudmännen att undersöka om en utökning av

antalet vårdplatser är nödvändig. Denna utökning bör kunna

ske genom omprioriteringar inom den slutna vården.

Styrelsen har för avsikt att tillskriva

sjukvårdshuvudmännen i denna fråga och uppmana dem att

undersöka situationen i det egna området när det gäller

antalet vårdplatser.

Utskottets bedömning

Utskottet konstaterar att Ädelreformen fortlöpande följs

upp och utvärderas av Socialstyrelsen som årligen

rapporterar till regeringen. Den senaste rapporten

överlämnades så sent som för några dagar sedan till

regeringen. Här framkommer att skäl finns att fortsatt

noga följa bl.a. den medicinska kompetensen vid sjukhem för

att säkra fullgod diagnostik, omvårdnad och behandling.

Till följd bl.a. av tidigare rapporter har för budgetåret

1993/94 utgått ett stimulansbidrag på 50 miljoner kronor

för att utveckla och säkra kvaliteten i äldrevården. Även

Prioriteringsutredningen (dir. 1992:8) överväger frågor på

detta område. Utskottet anser inte att riksdagen bör

föregripa regeringens kommande förslag på detta område men

förutsätter att åtgärder vidtas. Motionerna 1993/94:So402

(m) och 1993/94:So428 (m) avstyrks därmed.

Äldre invandrare

I motion 1993/94:So249 av Ingvar Carlsson m.fl. (s)

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om äldre invandrares situation

(yrkande 8). Motionärerna anför att vid årsskiftet

1992/93 fanns det närmare 100 000 personer över 65 år födda

i andra länder, vilket utgör 6 % av åldersgruppen. Inom de

närmaste 20 åren kommer antalet äldre invandrare att

fördubblas. Om äldre invandrare skall få en likvärdig vård

som befolkningen i övrigt fordras att hänsyn tas till deras

kulturella och religiösa värderingar och behov samt till

deras bristande språkkunskaper. Motionärerna anser att

kommunerna allför lite uppmärksammat de äldre invandrarnas

behov. Få kommuner har särskild dagverksamhet anordnad för

viss invandrargrupp. Särskilt boende för äldre på etnisk,

religiös eller språklig grund finns endast i ett fåtal

kommuner. Det finns ett stort antal vårdbiträden med

invandrarbakgrund, men få kommuner har använt sig av deras

speciella kunskaper. Enligt motionärernas uppfattning måste

insater göras på flera områden såsom information,

uppsökande verksamhet och utnyttjande av den personal inom

äldreomsorgen som har invandrarbakgrund.

Utskottet har behandlat frågor om äldre invandrares

situation vid ett flertal tillfällen, senast i

betänkandet 1992/93:SoU16. Utskottet konstaterade då

att antalet äldre invandrare ökar och att det finns behov

av särskilda insatser för dessa, inte minst för kvinnorna.

Vidare konstaterade utskottet att Socialstyrelsen i

samarbete med Statens invandrarverk 1991 gjorde en

kartläggning av äldre invandrares situation och att

styrelsen arbetar vidare i samverkan med olika myndigheter

och organisationer för att äldre invandrares speciella

situation skall uppmärksammas mer. Utskottet utgick ifrån

att regeringen noga följer frågan och senare återkommer med

förslag.

Utöver Socialstyrelsens inventering 1991 har nu även

Forsknings- och utvecklingsbyrån vid Stockholms

socialförvaltning under 1994 publicerat flera rapporter om

situationen för olika grupper av äldre invandrare i

Stockholm, såsom finländare, ester och iranier liksom en

rapport om turkar, kurder och assyrier. Rapporterna visar

att situationen är mycket olika för olika grupper av

invandrare och att behoven av insatser därmed varierar.

När det gäller invandrare från de nordiska länderna kan

noteras att en ny nordisk konvention om social trygghet

antogs i juni 1992 vilken omfattar

socialförsäkringsförmåner. Den tidigare konventionen

omfattade också social omvårdnad. Utöver den rätt till

sociala förmåner som följer av avtalet om Europeiska

ekonomiska samarbetsområdet finns dock enligt de nordiska

regeringarna ett fortsatt behov av särskilda nordiska

regler om socialt bistånd och sociala tjänster. En

Nordisk konvention om socialt bistånd och sociala

tjänster har därför nyligen förhandlats fram.

Konventionen är ännu inte ratificerad. I konventionen

stadgas att nordiska medborgares rätt att använda sitt eget

språk i annat nordiskt land enligt den nordiska

språkkonventionen den 17 juni 1981 utvidgas till att också

omfatta social- och hälsovårdsområdet. Vidare skall en

nordisk medborgare som behöver långvarig behandling eller

vård och som önskar flytta till annat nordisk land till

vilket personen har en särskild anknytning ges bistånd av

de ansvariga myndigheterna i de båda länderna så att

flyttningen kan genomföras om denna kommer att förbättra

personens livssituation.

Hösten 1979 tillsattes en svensk-finländsk kommitté

(SFINKS) i syfte att förbättra de finskspråkiga

invandrarnas situation inom den svenska hälso- och

sjukvården samt socialtjänsten. SFINKS har i olika

sammanhang uppmärksammat myndigheterna på behovet av

finskspråkig service bl.a. inom äldrevården.

Socialstyrelsen har lämnat medel för vissa

öppenvårdsprojekt i samarbete bl.a. med Sverigefinska

riksförbundet och därmed förstärkt finskspråkiga patienters

möjligheter att få vård på finska.

Regeringen beviljade nyligen Socialstyrelsen 300 000

kr för projekt med syfte att förbättra de äldre

finländarnas förhållande i Sverige. Projektet stöds av

SFINKS.

Utskottets bedömning

Utskottet anser att det finns behov av särskilda insatser

på flera olika områden för de äldre invandrarna. Utskottet

utgår från att regeringen noga följer frågan och återkommer

till riksdagen med förslag till åtgärder om detta skulle

behövas. Motion 1993/94:So249 (s) yrkande 8 avstyrks

därmed.

Äldreombudsman m.m.

I motion 1993/94:So204 av My Persson (m) yrkas att en

äldreombudsman inrättas. Äldreombudsmannen skall ges i

uppdrag att påverka samhällets utveckling och uppbyggnad,

ta initiativ i övergripande äldrefrågor och driva ett

opinionsbildande arbete. Ombudsmannen skall medvetandegöra

de ofta dolda missförhållanden som många gamla lever under

i dag och därmed skapa underlag för bättre levnadsvillkor

för alla gamla.

För att äldreombudsmannen skall få en reell betydelse

fordras att denne tillförsäkras stöd i en lagstiftning

liksom ett vidsträckt mandat. Kostnaderna för

äldreombudsmannen föreslås finansieras inom ramen för

Socialdepartementets ramanslag genom omprövning av viss

nuvarande verksamhet.

Också i motion 1993/94:So254 av Pontus Wiklund m.fl.

(kds) begärs att en äldreombudsman inrättas (yrkande

1). Motionärerna anför att det behövs ett forum dit

äldre, anhöriga och personal kan vända sig för att få sina

åsikter beaktade. Äldreåret har haft positiva effekter för

de äldre, men det behövs mer långsiktiga och kraftfulla

åtgärder för att tillvarata de äldres intressen än ett

äldreår.

I motionen begärs vidare att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av

ett forum för anmälan av upplevd otillfredsställande vård

på grund av bristande resurser, eventuellt samordnad med

ett äldreombudsmannaämbete (yrkande 2). Motionärerna

anför att de som hamnar utanför den kvalificerade delen av

sjukvårdssystemet vanligen har små möjligheter att få

klagomål objektivt prövade och bedömda. Inte heller de som

upplever att den kommunala sjukvården och omsorgen är

otillräcklig har något nationellt forum att vända sig till

med en anmälan. Motionärerna föreslår därför att en

fördjupad och utvidgad tillsynsfunktion inom

Socialstyrelsens organisation eller inom Hälso- och

sjukvårdens ansvarsnämnd utvecklas. Alternativt kan ett

självständigt forum eller en samordning med

äldreombudsmannaämbetet vara att föredra.

Utskottet behandlade frågan om en äldreombudsman i

betänkandet 1992/93:SoU16. Utskottet anförde då att

antalet pensionärer har ökat kraftigt under de senaste

årtiondena och att flertalet pensionärer lever ett aktivt

och rikt liv. Utskottet framhöll att det är främst de

mycket gamla, dvs. de som är över 80 år som har stort behov

av stöd och omvårdnad. För dessa är en väl utvecklad

äldreomsorg av stor betydelse liksom att kunna välja

boendeform och omvårdnad efter individuella behov och

önskemål. Även behovet av sjukvårdsinsatser måste

tillgodoses.

Utskottet underströk att det är viktigt att de äldres

problem uppmärksammas och att deras behov av vård och

omsorg kan tillgodoses. Samtidigt pekades på att ansenliga

belopp ställts till förfogande för att utveckla

äldreomsorgen och att kommittén för Äldreåret 1993 har haft

i uppdrag att skapa uppmärksamhet kring de äldres

livsvillkor. Vidare framhölls att det finns starka

företrädare för de äldre i form av pensionärsorganisationer

centralt och lokalt och intresseföreningar som t.ex.

Riksförbundet för dementas rättigheter.

Mot bakgrund av detta fann utskottet inte anledning att

föreslå inrättandet av en äldreombudsman. Den då aktuella

motionen avstyrktes.

Utskottets bedömning

Utskottet vill än en gång framhålla att de mycket gamla,

dvs. de som är över 80 år, har ett stort behov av stöd och

omvårdnad. Det är viktigt att dessa äldres problem

uppmärksammas och att deras behov av vård och omsorg kan

tillgodoses.

Utskottet noterar att den nya regeringen i

regeringsförklaringen framhåller att stat, landsting och

kommun måste säkerställa att de äldre får den vård och

omsorg de behöver.

Socialstyrelsen rapporterar kontinuerligt till regeringen

om hur äldromsorgen utvecklas som ett led i Ädelreformen.

Ett viktigt arbete görs också av pensionärsorganisationer

centralt och lokalt och av intresseföreningar som t.ex.

Riksförbundet för dementas rättigheter.

Mot denna bakgrund anser utskottet att det inte finns

anledning att föreslå inrättandet av en äldreombudsman.

Motionerna 1993/94:So204 (m) och 1993/94:So254 (kds)

avstyrks.

Väntjänst

I motion 1993/94:So264 av Claus Zaar och Leif Bergdahl

(nyd) hemställs att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om att en

väntjänstmodell skall organiseras bland de över en miljon

medborgare som får ersättning från samhället och bedöms

kunna hjälpa till (yrkande 12). Motionärerna anför att

i Sverige finns det över en miljon medborgare som i stor

utsträckning lever på bidrag. Ett samhälle i djup ekonomisk

kris måste använda dessa medborgares resurser för att

samhället skall kunna uppfylla alla behov. De begränsade

försök till väntjänst som genomförts har uppfattats

positivt av de berörda. Motionärerna anser att försöken nu

bör utökas och genomföras inom hela omsorgen.

Utskottet behandlade i betänkandet 1991/92:SoU15 en

motion om stöd till frivilliga insatser inom äldreomsorgen.

Utskottet anförde då följande (s. 204):

Utskottet delar motionärens uppfattning om värdet av

frivilliginsatser inom äldreomsorgen. Utskottet har också

vid flera tillfällen uttalat att engagemang och omtanke hos

grannar, vänner och andra frivilliga måste tas till vara

inom äldreomsorgen och att äldre kan göra viktiga insatser

för andra äldre. Motsvarande gäller för olika

frivilligorganisationer. Ett s.k. gentjänstprojekt, av den

typ som motionären skissat, genomförs nu på Lidingö i

samverkan mellan kommunen och Kommunförbundets

länsavdelning. Projektet kommer enligt uppgift att

utvärderas och erfarenheterna att spridas. Något initiativ

från riksdagens sida behövs inte.

Utskottet avstyrkte motionen.

Socialtjänstkommittén, som tillkallats för att göra

en allmän översyn av socialtjänslagen, kommer i sitt

slutbetänkande att behandla det frivilliga sociala arbetet

och socialtjänstens samverkan med frivilliga

organisationer. På grund av att det saknats samlad kunskap

om omfattningen av det arbete som uträttas på frivillig väg

har Socialtjänstkommittén gett i uppdrag åt en forskargrupp

vid Sköndalsinstitutet att översiktligt kartlägga socialt

arbete inom frivilliga organisationer i Sverige.

Forskargruppens arbete har redovisats i

Socialtjänskommitténs rapport Frivilligt socialt arbete.

Kartläggning och kunskapsöversikt, SOU 1993:82.

Rapporten innehåller inga ställningstaganden från

kommitténs sida. Kommittén framhåller att det är dess

förhoppning att rapporten skall bidra till ökad kunskap och

stimulera till debatt om frivilligt socialt arbete i

Sverige.

Socialtjänstkommitténs slutbetänkande skall avlämnas

under 1994.

Riksdagen har beslutat att för budgetåret 1994/95 avsätta

drygt 20 miljoner kronor för utveckling av den ideella

sektorn. Beredningen (C 1993:A) för främjande av den

ideella sektorns utveckling bereder ärendena inom

Civildepartementet. Hittills har 25 s.k. frivilligcentraler

erhållit stöd. Frivilligcentralerna förmedlar kontakt

mellan människor som önskar hjälp i någon form och de som

vill bidra med hjälpinsatser. Frivilligcentralerna arbetar

också med att sprida information om och ge metodstöd för

olika utvecklingsprojekt inom frivilligarbetet.

Utskottets bedömning

Utskottet har vid flera tillfällen uttalat att engagemang

och omtanke hos anhöriga, grannar, vänner och andra

frivilliga måste tas till vara inom äldreomsorgen och att

äldre kan göra viktiga insatser för andra äldre. Dessa

insatser kompletterar kommunernas insatser på detta område.

Utskottet konstaterar samtidigt att frågan om det

frivilliga sociala arbetet för närvarande behandlas av

Socialtjänstkommittén.

Utskottet anser inte att förslagen i motion 1993/94:So264

(nyd) yrkande 12 bör föranleda något initiativ från

riksdagens sida. Motionsyrkandet avstyrks.

Hemtjänst i institutioner med privat huvudman

I motion 1993/94:So220 av Bengt-Ola Ryttar m.fl. (s)

hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att kommunerna inte skall

vara skyldiga att utföra hemtjänst i institutioner med

privat huvudman.

Motionären hänvisar till en dom i Kammarrätten i Jönköping

46-1990 där en person funnits berättigad till hemtjänst

inne i ett privat vårdhem. Det förefaller motionärerna

naturligt och rationellt att vårdhem och

sjukvårdsinrättningar ger den omvårdnad som den enskilde

patienten behöver, inte kommunerna. Motionärerna anser att

denna situation bör elimineras genom precisering i

lagstiftning eller på annat lämpligt sätt.

Utskottet behandlade en likalydande motion i

betänkandet 1992/93:SoU16 och avstyrkte då motionen med

hänvisning till Socialtjänstkommitténs arbete.

Socialtjänstkommittén har i sitt betänkande Rätten

till bistånd inom socialtjänsten, SOU 1993:30, behandlat

frågan om vistelsebegreppet i socialtjänstlagen. Kommittén

föreslår att vistelsekommunens ansvar för hjälp och stöd

enligt socialtjänstlagen ligger fast. Kommittén föreslår

dock att undantag görs då en kommun beslutar om vistelse i

familjehem eller i hem för vård eller boende (22 § SoL), i

särskild boendeform (20 § SoL), i bostad med särskild

service (21 § SoL) eller i enskilt vårdhem i annan kommun.

Placeringskommunen föreslås i dessa fall svara för den

hjälp och det stöd som den enskilde behöver under vistelsen

i den andra kommunen. Undantagsbestämmelsen ger uttryck för

principen om ett sammanhållet vårdansvar och gäller både

biståndsinsatser enligt 6 § SoL och sociala tjänster

enligt 10 § första stycket SoL (i huvudsak hemtjänst och

färdtjänst).

I socialtjänslagens 69 § stadgas att en enskild

person eller sammanslutning som vill inrätta ett hem för

vård eller boende skall ansöka om tillstånd hos

länsstyrelsen och att ett sådant hem skall stå under

löpande tillsyn av socialnämnden i den kommun där hemmet är

beläget.

Enligt socialtjänstförordningen (1981:750) skall i

ansökan anges bl.a. antalet vårdplatser, för vilka

vårdbehövande hemmet är avsett samt personalen och dess

utbildning. Länsstyrelsen skall utfärda ett skriftligt

bevis när ett tillstånd har meddelats. I beviset skall

anges vem som skall driva hemmet, den kategori

vårdbehövande för vilka det är godkänt, det högsta antalet

personer som samtidigt får vårdas där, vem som skall vara

föreståndare samt övriga villkor för tillståndet

(29--34 §§).

Den offentliga tillsynen över enskilt drivna vårdhem

regleras också av stadgan (1970:88) om enskilda

vårdhem. En arbetsgrupp med uppgift att göra en översyn

av stadgan om enskilda vårdhem föreslog i rapporten

Enskild vård och omsorg -- offentlig tillsyn, Ds

1993:38 att stadgan om enskilda vårdhem upphävs och

ersätts av nya bestämmelser om enskild verksamhet i hälso-

och sjukvårdslagen respektive socialtjänstlagen.

De delar av arbetsgruppens förslag som berör verksamhet

som har övervägande social inriktning har överlämnats till

Socialtjänstkommittén för ytterligare beredning. Kommittén

kommer att behandla frågan i sitt slutbetänkande som skall

avlämnas under hösten. Förslagen som avser verksamhet inom

hälso- och sjukvården bereds inom Socialdepartementet. En

redogörelse för beredningsarbetet finns i betänkandet

1993/94:SoU26 s. 9--10. Socialdepartementet räknade i maj

med att en proposition skulle kunna lämnas till riksdagen i

höst. Utskottet underströk i betänkandet att

övergångsperioden vid genomförande av regeringens kommande

förslag om verksamhetstillsynen bör vara begränsad i tiden

så att en ny ordning kan komma i tillämpning utan

ytterligare dröjsmål.

Utskottets bedömning

Utskottet anser att beredningen inom regeringskansliet av

socialtjänstkommitténs förslag i denna fråga bör avvaktas.

Motion 1993/94:So220 (s) avstyrks.

Utbildningsstöd för vuxna funktionshindrade

I motion 1993/94:So250 av Marianne Jönsson (c) yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av samlat utbildningsstöd som

rör alla vuxna med funktionshinder. I motionen påtalas att

stödet för funktionshindrade vuxnas studier är mycket

splittrat. Olika villkor gäller för olika studieformer och

olika grupper av funktionshindrade. Detta gäller både det

pedagogiska stödet i studiesituationen och den enskildes

finansiering av studierna. Motionären anser att det behövs

ett samlat socialt och pedagogiskt utbildningsstöd som rör

alla funktionshindrade och gäller olika

vuxenutbildningsformer.

Bakgrund

Enligt läroplanen för de frivilliga skolformerna (Lpf

94) har skolan ett särskilt ansvar för elever med

funktionshinder. Detta gäller således bl.a. komvux. För

pedagogiskt stöd i studiesituationen i komvux svarar

kommunen.

Statens institut för handikappfrågor i skolan (SIH)

skall ge hjälp och stöd till kommunerna för att underlätta

skolgången för elever med handikapp samt ge stöd till

eleverna i skolarbetet. Utbildningsutskottets kontakter med

SIH ger vid handen att fältorganisation till helt

övervägande del tas i anspråk för grundskolan,

gymnasieskolan och särskolan. I mån av efterfrågan och tid

bistår konsulenterna också komvux.

Kommunerna är inte skyldiga att hålla elever i komvux med

läromedel, skrivmaterial, verktyg och liknande. Läromedel

för elever med funktionshinder utvecklas och produceras

inom SIH. Enligt uppgift från SIH är förutsättningen för

att en elev i komvux skall få all litteratur han eller hon

behöver på punktskrift i de flesta fall att han eller hon

får utbildningsbidrag från länsarbetsnämnden, då detta även

finansierar framställningen av punktskriftsböcker.

Nämnden för vårdartjänst har till uppgift att

förbättra förutsättningarna för utbildning och studier för

unga och vuxna personer med funktionshinder samt att

administrera och utveckla olika stöd som behövs i och

omkring studiesituationen i olika utbildningssammanhang.

Stöd i form av vårdartjänst kan ges vid studier vid

folkhögskolan, universitet, högskolor och övriga

eftergymnasiala utbildningar samt vid

riksgymnasieverksamheten för svårt rörelsehindrade

ungdomar.

För funktionshindrade som omfattas av lagen om stöd och

service till vissa funktionshindrade finns också

möjligheten att utnyttja personlig assistans som hjälp vid

studier. I proposition 1992/93:159 framhölls att assistans

skulle vara förbehållen krävande eller i olika avseenden

komplicerade situationer, i regel av mycket personlig art.

Därutöver skulle assistans också ges i situationer där den

enskilde behöver kvalificerad hjälp som ingår i det dagliga

livet, t.ex. om personen behöver hjälp för att komma ut i

samhället, för att studera, för att delta i daglig

verksamhet eller för att få och behålla ett arbete.

Inom det allmänna studiestödssystemet finns inget

speciellt stöd för funktionshindrade. Vuxna

funktionshindrade som studerar på särvux kan få ett

särskilt timstudiestöd som ersättning för förlorad inkomst.

Viss hänsyn tas också till funktionshinder t.ex. när det

gäller kraven på studietakt för rätt till studiemedel. Vid

fördelning av vuxenstudiestöd är funktionshindrade en

prioriterad målgrupp.

Den förra regeringen har beslutat att förhållandet mellan

studiestödet och olika former av stöd till

funktionshindrade skall analyseras inom en ny utredning om

ett reformerat studiestödssystem (dir. 1994:93).

Yttranden

Yttranden över motionen har lämnats av

socialförsäkringsutskottet, kulturutskottet och

utbildningsutskottet.

Socialförsäkringsutskottet vitsordar i huvudsak de

problem kring studiefinansieringen som motionären påtalar

för funktionshindrade vuxna. Utskottet utgår från att den

parlamentariska utredningen av studiestödet kommer att

beakta funktionshindrade vuxenstuderandes situation såväl

vad gäller behovet av stöd som möjligheterna att nå en

bättre samordning av stöden och enhetligare administrativa

rutiner. Socialförsäkringsutskottet anser mot bakgrund av

detta att det inte behövs något tillkännagivande till

regeringen.

Kulturutskottet redovisar de stöd som ges till

folkbildningen. Inom ramen för ett samlat statsbidrag till

folkbildningen fördelar Folkbildningsrådet medlen så att

särskilda medel avsätts som förstärkningsbidrag för

funktionshindrade vid folkhögskolorna, detta i enlighet med

folkhögskolornas önskemål. Resurserna till studieförbundet

fördelas i form av ett samlat allmänt bidrag.

Folkbildningsrådet avser att närmare utreda vilka

stödinsatser för deltagare med funktionshinder som kan ingå

i grundstöden och vilka behov som finns av riktade stöd.

Folkbildningen ges också stöd genom Bidrag till vissa

handikappinsatser inom folkbildningen.

Regeringen har tillkallat en särskild utredare som skilt

från Folkbildningsrådets utvärderingsarbete skall planera

och låta utföra en utvärdering av folkbildningen (dir.

1994:12).

Kulturutskottet utgår från att frågan om

förutsättningarna för att tillskapa ett enklare och mer

överskådligt stödsystem övervägs när resultatet föreligger

dels av nu pågående utvärderingar inom folkbildningen, dels

av arbetet inom Studiestödsutredningen och andra pågående

utredningar på området. Kulturutskottet anser det inte

erforderligt att riksdagen nu tar något initiativ i den i

motionen upptagna frågan.

Också utbildningsutskottet hänvisar till pågående

utredningsarbete och anser att riksdagen inte bör föregripa

regeringens beredning av frågan.

Utskottets bedömning

Utskottet delar motionärens uppfattning att stödet till

vuxna funktionshindrade som studerar är splittrat. Stöd ges

dels via anslag under Utbildningsdepartementet, dels via

anslag under Socialdepartementet. Utskottet delar också den

inställning som redovisas i yttrandena från

socialförsäkrings-, kultur- och utbildningsutskotten att

resultatet av arbetet i de utredningar som överväger olika

frågor på området bör avvaktas. Motion 1993/94:So250

avstyrks därmed.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande högkostnadsskydd m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1993/94:So219,

1993/94:So226, 1993/94:So248 yrkande 4 och 1993/94:So249

yrkande 11,

2. beträffande färdtjänst

att riksdagen avslår motionerna 1993/94:So212 och

1993/94:So249 yrkande 4,

3. beträffande fortbildning av personal

att riksdagen avslår motionerna 1993/94:So248 yrkande 2

och 1993/94:So249 yrkande 9,

4. beträffande medicinskt omhändertagande

att riksdagen avslår motionerna 1993/94:So402 och

1993/94:So428,

5. beträffande äldre invandrare

att riksdagen avslår motion 1993/94:So249 yrkande 8,

6. beträffande äldreombudsman

att riksdagen avslår motionerna 1993/94:So204 och

1993/94:So254,

7. beträffande väntjänst

att riksdagen avslår motion 1993/94:So264 yrkande 12,

8. beträffande hemtjänst i institutioner

att riksdagen avslår motion 1993/94:So220,

9. beträffande utbildningsstöd för vuxna

funktionshindrade

att riksdagen avslår motion 1993/94:So250.

Stockholm den 27 oktober 1994

På socialutskottets vägnar

Sten Svensson

I beslutet har deltagit: Sten Svensson (m), Bo

Holmberg (s), Ingrid Andersson (s), Rinaldo Karlsson (s),

Jan Andersson (s), Roland Larsson (c), Christina Pettersson

(s), Liselotte Wågö (m), Barbro Westerholm (fp), Birgitta

Ahlqvist (s), Stig Sandström (v), Marianne Jönsson (s),

Leif Carlson (m), Thomas Julin (mp), Chatrine Pålsson

(kds), Mariann Ytterberg (s) och Birgitta Wichne (m).

Socialförsäkringsutskottets yttrande

1994/95:SfU1y

Bilaga 1

Studiestödet för vuxna funktionshindrade

Till socialutskottet

Socialutskottet har berett socialförsäkringsutskottet

tillfälle att yttra sig över motion 1993/94:So250 av Marianne

Jönsson (c).

Socialförsäkringsutskottet yttrar sig över motionen i den del

den avser det ekonomiska stödet till vuxna funktionshindrade

studerande.

I motionen framhåller motionären att nuvarande

studiestödsformer inte är anpassade för handikappgrupperna samt

att det finns brister både i organisation och innehåll. Enligt

motionären saknas samordning i stort och många myndigheter är

inblandade centralt, regionalt och lokalt. Hon framhåller vidare

att de olika studiestöden ges för olika typer av studier och att

beloppsnivåerna varierar och ofta är kopplade till

a-kasseersättningen. Dessutom är ansökningsförfarandet olika för

olika stödformer och ställer stora krav på den enskilde.

Motionären anser att det behövs ett samlat utbildningsstöd som

rör alla vuxna med funktionshinder.

Utskottet kan i huvudsak vitsorda de problem kring

studiefinansieringen som motionären påtalat för

funktionshindrade vuxna. Problem finns för övrigt även för andra

vuxenstuderande. Finansieringsbilden kompliceras av att det vid

sidan av det generella studiestödssystemet finns såväl

arbetsmarknadspolitiska stöd vid studier som förmåner från den

allmänna försäkringen som i rehabiliteringssituationer kan svara

för såväl försörjning som merkostnader vid studier.

Något speciellt stöd för funktionshindrade inom det allmänna

studiestödssystemet finns inte i vidare mån än att vuxna

funktionshindrade som studerar på särvux kan få ett särskilt

timstudiestöd som ersättning för förlorad inkomst. Däremot tas

viss hänsyn till funktionshinder, t.ex. när det gäller kraven på

studietakt för rätt till studiemedel. Enligt Centrala

studiestödsnämndens föreskrifter och allmänna råd (CSNFS

1993:10) kan kraven ställas lägre för studerande med syn- eller

hörselskada eller annat gravt handikapp som medför att den

studerande inte har några möjligheter att uppnå fastställda

poängtal för viss tid. Detsamma kan gälla en studerande som på

grund av dyslexi eller annan jämförbar orsak behöver en

långsammare studietakt. Vid fördelningen av vuxenstudiestöd är

funktionshindrade en prioriterad målgrupp. Sådana stöd kan

emellertid med något undantag inte utges på högskolenivå.

I proposition 1993/94:156 tog regeringen bl.a. upp behovet av

mer genomgripande förändringar inom studiefinansieringssystemet.

I propositionen förutskickades att en utredning med

parlamentarisk representation skulle tillkallas, och utskottet

välkomnade regeringens planer på en sådan utredning. Utskottet

föreslog också i sitt i denna del av riksdagen godkända

betänkande 1993/94:SfU25 ett tillkännagivande till regeringen om

att problemen med de många olika formerna av studiestöd för

vuxna borde tas upp och behandlas med förtur av utredningen.

Utskottet utgår från att den nämnda parlamentariska

utredningen kommer att beakta funktionshindrade vuxenstuderandes

situation såväl vad gäller behovet av stöd som möjligheterna att

nå en bättre samordning av stöden och enhetligare administrativa

rutiner. Mot den ovan angivna bakgrunden behövs enligt

utskottets mening inte något särskilt tillkännagivande till

regeringen i frågan.

Stockholm den 25 oktober 1994

På socialförsäkringsutskottets vägnar

Maj-Inger Klingvall

I beslutet har deltagit: Maj-Inger Klingvall (s), Gullan

Lindblad (m), Börje Nilsson (s), Margareta Israelsson (s), Maud

Björnemalm (s), Margit Gennser (m), Bengt Lindqvist (s), Rune

Backlund (c), Anita Jönsson (s), Gustaf von Essen (m), Sigge

Godin (fp), Lennart Klockare (s), Ulla Hoffmann (v), Sven-Åke

Nygårds (s), Ulf Kristersson (m), Ragnhild Pohanka (mp) och

Rose-Marie Frebran (kds).

Kulturutskottets yttrande

1994/95:KrU1y

Bilaga 2

Utbildningsstöd för vuxna funktionshindrade

Till socialutskottet

Socialutskottet har den 12 oktober 1994 beslutat att inhämta

yttrande från kulturutskottet över motion 1993/94:So250.

Utskottet

I motion 1993/94:So250 (c) yrkas att riksdagen som sin mening

skall ge regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet

av ett samlat utbildningsstöd för alla vuxna med

funktionshinder.

Med utbildningsstöd menar motionären både ett socialt och ett

pedagogiskt stöd inom alla former av vuxenutbildning. Motionären

lämnar exempel på de olika slag av sådana stöd som i dag lämnas

via utbildningsanordnarna eller direkt till de

studerande i form av praktisk hjälp av social karaktär och i

form av stöd i undervisningssituationen. Motionären betonar

särskilt hur splittrad bilden av de olika stödformerna är och

exemplifierar t.ex. med att de rörelsehindrade har möjlighet att

få sina behov i hela studiesituationen tillgodosedda, medan

samma förhållande inte gäller övriga handikappgrupper. I ett

samlat stöd skulle enligt motionärens mening alla redan

befintliga stöd till olika grupper kunna ingå.

Kulturutskottet konstaterar att frågor som rör vuxna

funktionshindrades studier och det stöd i olika former som kan

lämnas till dessa studerande bereds inom riksdagen i flera

utskott. Detta hänger självfallet samman med att de

funktionshindrade -- liksom alla andra människor -- i olika

situationer behöver ha kontakt med olika samhällsområden. De

funktionshindrade har dessutom mycket skiftande behov av

utbildning och stöd. De frågor som tas upp i motionen speglar

den splittrade bild som möter en funktionshindrad som behöver

utbildning.

Kulturutskottet tar i det följande upp sådana frågor om vuxna

funktionshindrades studier som hör till kulturutskottets

beredningsområde, dvs. frågor om statsbidragsgivningen till

folkhögskolor och studieförbund samt frågor om riktlinjer för

denna statsbidragsgivning.

När riksdagen år 1991 beslöt om ett nytt samlat statsbidrag

till folkbildningen ingick i detta nya samlade statsbidrag de

tidigare specialdestinerade medel som anvisats för stöd till

funktionshindrade inom folkbildningen.

Folkbildningsrådet fördelar de medel som anvisas över det nya

anslaget.

I enlighet med folkhögskolornas önskemål har

Folkbildningsrådet varje budgetår avsatt särskilda medel som

förstärkningsbidrag för funktionshindrade vid folkhögskolor.

Medlen används bl.a. till att skapa ökad lärartäthet. Budgetåret

1994/95 har Folkbildningsrådet avsatt 70 miljoner kronor för

ändamålet.

I enlighet med studieförbundens önskemål fördelar

Folkbildningsrådet medlen till studieförbunden i form av ett

samlat allmänt bidrag utan öronmärkning av särskilda medel för

t.ex. handikappinsatser.

I Folkbildningsrådets fördjupade anslagsframställning för

budgetåren 1994/95, 1995/96 och 1996/97 anförs att principen att

merkostnader som uppstår på grund av handikappet inte skall

belasta deltagarna själva kan vara svår att förena med att

bidrag har tak. Folkbildningsrådet avser att närmare utreda

vilka stödinsatser för deltagare med funktionshinder som kan

ingå i grundstöden och vilka behov som finns av riktade stöd.

Folkbildningsrådet anför vidare att det under de senaste åren

har blivit allt svårare för studieförbunden att ekonomiskt klara

handikappverksamheten för handikappade deltagare. Små

studiegrupper, små upplagor för studiematerial, särskilda krav

på cirkelledarna, behovet av tolkar och anpassning av

studielokaler medför väsentligt högre kostnader än vad som är

fallet för övrig studiecirkelverksamhet.

Folkbildningsrådet anser att en tydlig, övergripande bild

behöver skapas av om och hur olika handikappgrupper får sina

behov tillgodosedda. Metoder för uppföljning och utvärdering

behöver utvecklas.

Till kulturutskottets beredningsområde hör också

statsbidragsgivningen under anslaget Bidrag till vissa

handikappinsatser inom folkbildningen. Närmare hälften av

anslaget fördelas av Nämnden för vårdartjänst. Större delen

därav går till folkhögskolor och används bl.a. till anpassning

av lokaler och internat, ökad lärartäthet, assistans,

lärarfortbildning, korta anpassningskurser för vuxna med

funktionshinder (synskadade, vuxendöva och personer med

medicinska handikapp) och aktiveringskurser för dövblinda.

Vidare lämnar Nämnden för vårdartjänst bidrag till Synskadades

riksförbund för teknisk anpassning av studiematerial för

synskadade och dövblinda. Studieförbunden får inte bidrag från

detta anslag. Slutligen disponerar Stockholms universitet cirka

hälften av anslaget för utbildning av teckenspråkstolkar och

teckenspråkslärare. En stor del av denna utbildning är förlagd

till folkhögskolor, varvid universitetet har överinseende över

utbildningen.

Nämnden för vårdartjänst har i sin fördjupade

anslagsframställning för perioden 1993/94--1995/96 framhållit

att behoven av stödinsatser på folkhögskoleområdet inte kan

tillgodoses inom ramen för befintligt anslag och att behoven

varierar från år till år mellan olika grupper av

funktionshindrade. I den förenklade anslagsframställningen för

budgetåret 1995/96 begär nämnden medelsförstärkningar. Nämnden

påpekar också att Landstingsförbundets rekommendation om att

täcka kostnader för kost och logi för deltagare vid

anpassningskurser vid folkhögskola upphör fr.o.m. den 1 januari

1995. Nämnden har i olika sammanhang anfört att det behövs en

tydligare bild av de merkostnader som finns för olika grupper av

funktionshindrade. Nämnden har också pekat på att både den

enskilde studeranden och folkhögskolan måste söka kontakt med

många olika instanser för att komma fram till en lösning i varje

särskilt fall, i synnerhet som de funktionshindrade har mycket

skiftande behov.

Nämnden för vårdartjänst disponerar medel även under anslaget

Statsbidrag till vårdartjänst, vilket hör till socialutskottets

beredningsområde. Även från detta anslag utgår medel till stöd

åt funktionshindrades folkhögskolestudier, nämligen till

verksamhet med vårdartjänst åt studerande med rörelsehinder.

Folkbildningsrådet skall enligt riksdagens beslut följa upp

och utvärdera folkbildningsverksamheten utifrån de syften som

anges för statsbidraget.

Folkbildningsrådet har avsatt särskilda medel för forsknings-

och utvecklingsinsatser. Uppdrag har lagts ut på olika

universitet och högskolor. Bland dem skall Göteborgs universitet

göra en kartläggning av tidigare forskning och behovet av

framtida forskning inom området Folkbildning och deltagare med

funktionshinder. Medel har också avsatts för lokala projekt som

genomförs av studieförbunden och folkhögskolorna själva.

Utvärderingen kommer att redovisas i den fördjupade

anslagsframställningen för nästa treårsperiod som torde börja år

1998.

Vidare har regeringen tillkallat en särskild utredare som

skilt från Folkbildningsrådets utvärderingsarbete skall planera

och låta utföra en utvärdering av folkbildningen (dir. 1994:12).

Resultaten skall redovisas före den 1 september 1996.

Förhållandet mellan studiestödet och olika former av stöd till

funktionshindrade skall analyseras inom en ny utredning om ett

reformerat studiestödssystem (dir. 1994:93). Kommittén skall

utreda om olika slag av funktionshinder medför särskilda behov

för att de funktionshindrade skall kunna påbörja och fullfölja

studier och om dessa behov kan och bör åtgärdas inom

studiestödssystemet. Uppdraget skall vara avslutat senast den 30

juni 1995.

Kulturutskottet vill anföra följande.

Som motionären påvisar och som kulturutskottet redan

inledningsvis konstaterat är bilden av stödet till vuxna

funktionshindrades studier splittrad. Många olika instanser kan

behöva kopplas in och samordnas för att man skall finna den

bästa lösningen på hur en funktionshindrad vuxenstuderandes

behov skall tillgodoses.

Kulturutskottet anser att det är önskvärt att en klar

överblick skapas över den delvis svårgripbara och sammansatta

verklighet som möter vuxna funktionshindrade när de behöver stöd

av olika slag och omfattning för att kunna studera. Det behöver

bl.a. belysas vilka instanser som har ansvar för olika delar av

det berörda området och vilka eventuella brister och

ojämlikheter som finns för olika grupper av funktionshindrade

inom de skilda utbildningsformerna för vuxna. Kulturutskottet

utgår från att frågan om förutsättningarna för att tillskapa ett

enklare och mera överskådligt stödsystem övervägs när resultatet

föreligger dels av nu pågående utvärderingar inom

folkbildningen, dels av arbetet inom Studiestödsutredningen och

andra pågående utredningar på området. Kulturutskottet anser sig

också kunna förutsätta att Handikappombudsmannens arbete

omfattar frågor som rör de funktionshindrades möjligheter att

studera. Handikappombudsmannens arbete skall nämligen syfta till

att få till stånd en med andra likvärdig behandling av

funktionshindrade.

De funktionshindrades möjligheter att studera rör till en

betydande del tillgången på resurser och fördelningen av

tillgängliga medel. Till medelsfrågorna får riksdagen i vanlig

ordning tillfälle att återkomma när nästa budgetproposition

föreligger.

Kulturutskottet anser att det inte är erforderligt att

riksdagen nu tar något initiativ i den i motion 1993/94:So250

upptagna frågan.

Stockholm den 25 oktober 1994

På kulturutskottets vägnar

Åke Gustavsson

I beslutet har deltagit: Åke Gustavsson (s), Elisabeth

Fleetwood (m), Berit Oscarsson (s), Leo Persson (s), Ingegerd

Sahlström (s), Björn Kaaling (s), Lennart Fridén (m), Carl-Johan

Wilson (fp), Monica Widnemark (s), Charlotta L Bjälkebring (v),

Agneta Ringman (s), Jan Backman (m), Ewa Larsson (mp), Fanny

Rizell (kds), Nils-Erik Söderqvist (s), Birgitta Wichne (m) och

Erik Arthur Egervärn (c).

Utbildningsutskottets yttrande

1994/95:UbU1y

Bilaga 3

Utbildningsstödet för vuxna funktionshindrade

Till socialutskottet

Socialutskottet har den 3 maj 1994 berett

utbildningsutskottet tillfälle att avge yttrande över motion

1993/94:So250, som väcktes under allmänna motionstiden 1994.

Motionen

I motionen påtalas att stödet för funktionshindrade vuxnas

studier är mycket splittrat. Olika villkor gäller för olika

studieformer och olika grupper av funktionshindrade. Detta är

fallet både beträffande pedagogiskt stöd i studiesituationen

och beträffande stödet till de enskildas studiefinansiering.

Motionären anser att det behövs ett samlat socialt och

pedagogiskt utbildningsstöd som gäller olika

vuxenutbildningsformer och tillgodoser alla grupper med

funktionshinder.

Utskottet

Utbildningsutskottet vill inledningsvis bekräfta motionärens

påstående att stödet är splittrat. Det visar sig bl.a. i att

såväl socialutskottet som socialförsäkringsutskottet,

kulturutskottet och utbildningsutskottet har ansvar för

statliga medel som avser stöd i olika former till

funktionshindrade vuxnas studier. Utbildningsutskottet

begränsar sig i det följande till frågor om pedagogiskt stöd i

studiesituationen. Således tar utskottet i det följande inte

alls upp frågor som rör stöd till de enskildas

studiefinansiering, vilka i sin helhet faller utanför

utbildningsutskottets beredningsområde.

Utbildningsutskottet vill ge följande information om

förhållandena när det gäller kommunal vuxenutbildning (komvux),

statlig vuxenutbildning och statlig högskoleutbildning för

funktionshindrade.

Kommunal vuxenutbildning

När det gäller kommunal vuxenutbildning sägs i motionen att

ytterst få som har funktionshinder studerar i komvux, trots att

behoven av kompetensinriktad utbildning troligen är mycket

stora. Utskottet noterar att någon officiell statistik om

funktionshindrade i komvux inte finns. Vid de kontakter som

utskottet tagit vid beredningen av detta yttrande har

motionärens påstående fått stöd. Alternativet till studier i

komvux är för vuxna funktionshindrade oftast folkbildningen, i

form av studier vid folkhögskola eller studieförbund.

Folkbildningen tillhör kulturutskottets ansvarsområde, medan

frågor om kommunal vuxenutbildning, vuxenutbildning för

utvecklingsstörda och högskoleutbildning ankommer på

utbildningsutskottet.

Enligt läroplanen för de frivilliga skolformerna (Lpf 94) har

skolan ett särskilt ansvar för elever med funktionshinder.

Detta gäller således bl.a. komvux. För pedagogiskt stöd i

studiesituationen i komvux svarar kommunen. Statens institut

för handikappfrågor i skolan (SIH) skall ge hjälp och stöd till

kommunerna för att underlätta skolgången för elever med

handikapp samt ge stöd till eleverna i skolarbetet.

Inom SIH finns en fältorganisation för specialpedagogisk

stödverksamhet inom det offentliga skolväsendet. Det sistnämnda

består enligt 1 kap. 11 § skollagen (1985:1100) av såväl det

offentliga skolväsendet för barn och ungdom som det offentliga

skolväsendet för vuxna. I det senare ingår komvux,

vuxenutbildningen för utvecklingsstörda (särvux) och

svenskundervisningen för invandrare (sfi). Fältorganisationen

vid SIH består av konsulenter för olika åldersgrupper och slag

av handikapp. Bl.a. finns inom SIH 9,5 tjänster som konsulent

för vuxna dövblinda. Dessa konsulenter arbetar tillsammans med

kommuner och landsting och arrangerar utbildning för dövblinda

i samverkan med studieförbund och folkhögskolor, som formellt

räknas till folkbildningen och alltså ligger utanför det

offentliga skolväsendet. Inga andra konsulenter vid SIH är

särskilt inriktade på vuxenutbildningen. Vid kontakter med SIH

har utskottet erfarit att fältorganisationen till helt

övervägande delen tas i anspråk för grundskolan, gymnasieskolan

och särskolan. I mån av efterfrågan och tid bistår

konsulenterna också komvux och -- i större omfattning --

folkhögskolor.

Kommunerna är hänvisade till att själva finansiera det

pedagogiska stöd som kan behövas för vuxna med funktionshinder

som vill studera i komvux. För samordnade regionala insatser

för elever med funktionshinder i grundskolan, gymnasieskolan

och särskolan kan kommunerna söka statsbidrag ur anslaget under

åttonde huvudtiteln A 8. Särskilda insatser på skolområdet, som

fördelas av SIH. Detta statsbidrag avser dock inte

vuxenutbildningen.

Till skillnad från vad som gäller för grundskolan och

gymnasieskolan är kommunen inte skyldig att hålla eleverna i

komvux med läromedel, skrivmateriel, verktyg och liknande.

Kommunen kan enligt 11 kap. 5 § skollagen (1985:1100) besluta

att sådana hjälpmedel skall bekostas av eleverna själva.

Läromedel för elever med funktionshinder utvecklas och

produceras vid fyra enheter inom SIH, för elever med synskada,

utvecklingsstörning, hörselskada eller dövhet resp.

rörelsehinder. Verksamheten finansieras under åttonde

huvudtiteln från reservationsanslaget A 3. Skolutveckling och

produktion av läromedel för elever med handikapp. SIH Läromedel

i Solna översätter efter beställning från kommunerna tryckta

läromedel till punktskrift eller kassettboksform. Enheten

prioriterar gravt synskadade elever i grundskolan och

gymnasieskolan. Budgetåret 1992/93 mottog enheten beställningar

på punktskriftsöversättningar för 11 elever i komvux.

Budgetåret 1993/94 var motsvarande antal högre, nämligen 14

elever, medan antalet översättningar och därmed kostnaden var

påtagligt lägre än föregående år. Enligt uppgift från SIH är

förutsättningen för att en elev i komvux skall få all

litteratur han eller hon behöver på punktskrift i de flesta

fall att han eller hon får utbildningsbidrag från

länsarbetsnämnden, vilket även finansierar framställningen av

punktskriftsböcker. Det händer att kommuner i andra fall av

ekonomiska skäl begränsar antalet läromedel som översätts till

punktskrift, vilket då sker på kommunens bekostnad. Att eleven

själv bekostar översättningen förekommer enligt SIH inte. Under

1993/94 framställde enheten också kassettböcker för 15 elever i

komvux. SIH Läromedel i Solna framställer punktskriftsböcker

och kassettböcker på beställning även från folkhögskolor och

AMU-enheter.

Statens skolor för vuxna

Vid Statens skola för vuxna i Härnösand (SSVH) bedrivs

undervisning i teckenspråk som C-språk (nybörjarspråk på

gymnasienivå) dels för hörande, dels för hörselskadade och

vuxendöva. Med vuxendöva avses personer som varit hörande och

lärt sig tala, men senare i livet drabbats av sådan

hörselnedsättning att de inte längre kan uppfatta andras tal

annat än genom läppavläsning. SSVH ger också undervisning i

teckenspråk för vuxna barndomsdöva, motsvarande den som finns

vid Riksgymnasiet för döva i Örebro. De nu nämnda

utbildningarna utgör gymnasial vuxenutbildning och finansieras

under åttonde huvudtiteln av anslaget A 12. Statens skola för

vuxna i Härnösand. Ur nämnda anslag kan efter beslut av skolans

styrelse i varje särskilt fall även kostnader för stödåtgärder

-- dock inte tekniska hjälpmedel -- för hörselskadade,

synskadade eller rörelsehindrade elever vid SSVH ersättas.

Ett särskilt kommunikationssätt för vuxendöva, TSS (Tecken

som stöd), har utvecklats i ett projekt vid SSVH, med

finansiering under två år från Allmänna arvsfonden. För

närvarande anordnar SSVH på uppdrag av Härnösands folkhögskola

kurser i TSS för vuxna. Verksamheten finansieras med medel som

Nämnden för vårdartjänst tilldelar Härnösands folkhögskola från

anslaget B 2. Bidrag till vissa handikappåtgärder inom

folkbildningen.

Även Statens skola för vuxna i Norrköping (SSVN) kan ur sitt

anslag (A 13) ersätta kostnader för stödåtgärder, dock inte

tekniska hjälpmedel, för hörselskadade, synskadade eller

rörelsehindrade elever vid skolan. Vid SSVN bedriver drygt två

tredjedelar av eleverna brevdistansstudier.

Statlig högskoleutbildning

Genom föreskrift i regleringsbrev är de statliga

universiteten och högskolorna ålagda att vid behov avsätta

minst 0,15 % av sina anslag till grundläggande

högskoleutbildning för stöd till studenter med funktionshinder.

Kostnader som överstiger detta belopp kan täckas av medel som

disponeras av Stockholms universitet. Sistnämnda medel uppgår

budgetåret 1994/95 till 9 343 000 kr. Innevarande budgetår

har en anslagsteknisk förändring skett, varigenom medel för

lokalkostnader har lagts in i anslagen till bl.a. grundläggande

högskoleutbildning, vilka således ökats. Avsättningen av 0,15 %

svarar därmed nu mot ett högre belopp än föregående budgetår,

också i de fall då utbildningsvolymen inte har ökats.

Vid Stockholms universitet har en tjänsteman till uppgift att

nationellt samordna insatserna för funktionshindrade studenter.

I detta syfte har en nationell referensgrupp bildats med

deltagande från samtliga universitet samt högskolorna i Örebro

och Jönköping. Lärosätena ansvarar själva för hur begreppet

funktionshinder skall avgränsas vid tillämpning av ovan nämnda

åliggande. För Stockholms universitet har rektor fastställt att

med begreppet handikapp (som används som synonym till

funktionshinder) avses en permanent eller långvarig somatisk

funktionsnedsättning. Med handikapp jämställs även

dokumenterade läs- och skrivsvårigheter. Utskottet har erfarit

att flertalet övriga lärosäten använder samma eller snarlika

definitioner.

De stödåtgärder som kan bli aktuella är t.ex.

anteckningshjälp, lektörshjälp, teckenspråkstolkning, assistans

vid förflyttning inom lärosätet, stödundervisning eller vissa

tekniska hjälpmedel. Av den nationella samordnaren vid

Stockholms universitet har utskottet beträffande budgetåret

1993/94 inhämtat följande. Budgetåret 1993/94 fick vid statliga

universitet och högskolor 324 studenter med funktionshinder

stöd med användning av de särskilt avsatta medlen. Kostnaderna

för stödåtgärderna varierar mycket kraftigt mellan olika

funktionshinder och olika utbildningar. De särskilt -- inom

resp. lärosäte och på riksnivå -- avsatta medlen täckte 97,8 %

av de faktiska kostnaderna för de lärosäten som gjort

stödinsatser. Samtliga universitet och högskolor med fasta

forskningsresurser samt ungefär hälften av de mindre och

medelstora högskolorna hade budgetåret 1993/94 kostnader för

stöd åt funktionshindrade studenter. Sådana kostnader förekom

också vid två av de konstnärliga högskolorna.

En pilotstudie igångsattes under förra budgetåret av den

nationella samordnaren i syfte att undersöka funktionshindrade

studenters studiesituation vid universitet och högskolor i

Sverige. Studien, som har formen av en enkät till de berörda

studenterna, kommer att redovisas senare under hösten 1994.

Jämförelse mellan olika utbildningsanordnare

Som framgått av det föregående finns inga särskilda

statsbidrag som kommuner kan erhålla för stödinsatser åt

funktionshindrade i komvux. Detta skiljer komvux på ett

påtagligt sätt från folkhögskolan. Det finns för kommunen inte

något ekonomiskt incitament att anstränga sig för att rekrytera

funktionshindrade till komvux och ge dem pedagogiskt stöd. De

grundläggande förutsättningarna för folkbildningen i form av

studieförbund och folkhögskolor är helt andra än för komvux.

Folkbildningen bedrivs av frivilliga sammanslutningar med stöd

av det allmänna. Studieförbund och folkhögskolor väljer själva

om de vill göra insatser för funktionshindrade. För att

stimulera dem därtill ställer staten vissa särskilda

statsbidrag (under anslag som tillhör kulturutskottets

beredningsområde) till förfogande. Komvux däremot är ett

åliggande för kommunerna enligt skollagen och finansieras på

samma sätt som övrig kommunal skolverksamhet, dvs. med

kommunalskatt och det statliga utjämningsbidraget till

kommunerna. Verksamheten i komvux regleras i läroplanen, där

det -- som anförts ovan -- bl.a. sägs att skolan har ett

särskilt ansvar för elever med funktionshinder.

Utskottet noterar att statsbidrag till vårdartjänst, som

anvisas under femte huvudtiteln, kan utgå för studerande i

folkhögskolor, universitet och högskolor och andra

eftergymnasiala studier, däremot inte för studerande i komvux

eller SSV.

Från den funktionshindrade vuxnes synpunkt kan komvux och

folkbildningen i vissa fall utgöra alternativ till varandra när

det gäller att nå ett visst utbildningsmål.

I den statliga högskoleutbildningen sker en viss utjämning av

kostnaderna för stöd till funktionshindrade studenter genom de

medel som fördelas av Stockholms universitet. Någon liknande

kostnadsutjämning mellan kommuner finns inte när det gäller

funktionshindrade i komvux.

Utskottets bedömning

Ansvaret för specialpedagogiskt stöd till kommunerna ligger

hos SIH. Utskottet, som noterar att fältorganisationens

konsulenter i mån av efterfrågan och tid även bistår den

kommunala vuxenutbildningen, utgår därför ifrån att myndigheten

i sin bedömning av stödbehoven inkluderar funktionshindrade

vuxenstuderande.

Den 8 september 1994 beslutade den dåvarande regeringen om

direktiv till en parlamentarisk kommitté med uppdrag att dra

upp riktlinjer för en fortsatt reformering av

studiestödssystemet. I direktiven (dir. 1994:93) sägs bl.a. att

kommittén bör analysera förhållandet mellan studiestödet och

olika former av stöd till funktionshindrade. Någon kommitté har

ännu inte hunnit tillkallas. Mot bakgrund av de förhållanden

som beskrivits i det föregående anser utbildningsutskottet att

riksdagen bör kunna utgå från att en kommitté kommer att

tillsättas med uppgift att bl.a. utreda den nu berörda frågan.

Utbildningsutskottet anser att regeringens beredning av frågan

inte bör föregripas och att motion 1993/94:So250 därför bör

avstyrkas.

Stockholm den 25 oktober 1994

På utbildningsutskottets vägnar

Berit Löfstedt

I beslutet har deltagit: Berit Löfstedt (s), Beatrice Ask

(m), Bengt Silfverstrand (s), Eva Johansson (s), Jan Björkman

(s), Ingegerd Wärnersson (s), Agneta Lundberg (s), Ulf Melin

(m), Torgny Danielsson (s), Tomas Eneroth (s), Hans

Hjortzberg-Nordlund (m), Gunnar Goude (mp), Inger Davidson

(kds), Margareta E Nordenvall (m), Conny Sandholm (fp) och

Björn Samuelson (v).

Innehållsförteckning

Sammanfattning 1

Motioner 1

Yttranden 3

Utskottet 3

Högkostnadsskydd m.m. 3

Färdtjänst 6

Fortbildning av personalen inom äldreomsorgen 8

Medicinskt omhändertagande av äldre 9

Äldre invandrare 11

Äldreombudsman m.m. 12

Väntjänst 14

Hemtjänst i institutioner med privat huvudman 15

Utbildningsstöd för vuxna funktionshindrade 16

Bakgrund 17

Yttranden 18

Hemställan 19

Bilaga 1: SfU1y 20

Bilaga 2: KrU1y 22

Bilaga 3: UbU1y 26