Bet. 1994/95:TU28

Trafikutskottets betänkande

1994/95:TU28

Partsställningen i mål enligt yrkestrafiklagen

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Utskottet

Hemställan

Bilaga

1994/95

TU28

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet ett förslag i proposition

1994/95:191 Partsställningen i mål enligt yrkestrafiklagen.

Enligt förslaget bör en ny bestämmelse införas i lagen i syfte

bl.a. att ge länsstyrelsen ställning som part i mål hos

länsrätten om särskild legitimation för taxiförare. Därmed får

länsstyrelsen också rätt att överklaga länsrätts och kammarrätts

beslut i sådana mål, något som i sin tur medför förbättrade

förutsättningar för utbildandet av en enhetlig praxis och

vägledande prejudikat inom rättsområdet. Lagändringen föreslås

träda i kraft den 1 juli 1995.

Utskottet tillstyrker regeringens förslag.

Propositionen

Förslag till riksdagsbeslut

Regeringen (Kommunikationsdepartementet) föreslår i

proposition 1994/95:191 att riksdagen antar regeringens förslag

till lag om ändring i yrkestrafiklagen (1988:263).

Lagförslaget är fogat som bilaga till betänkandet.

Utskottet

1 Inledning

I 1 § yrkestrafiklagen (1988:263) bestäms innebörden av

begreppet yrkesmässig trafik. Vad det gäller är att främst

personbilar, lastbilar och bussar jämte förare mot betalning

ställs till allmänhetens förfogande för transporter av personer

eller gods. Trafiken kan drivas som linjetrafik, dvs. i de

flesta fall tidtabellsbunden busstrafik, taxitrafik,

beställningstrafik med buss och godstrafik. Yrkesmässig trafik i

lagens mening får drivas endast av den som har trafiktillstånd.

Tillståndsprövningen styrs traditionellt av två syften.

Dessa gäller dels trafikutövarnas lämplighet, dels ny

trafiks behövlighet i förhållande till en redan etablerad.

Lämplighetsprövningens betydelse har ökat i hög grad på

senare år, medan behovsprövningen kommit att inskränkas till att

endast omfatta en s.k. skadlighetsprövning vid nyetablering av

viss linjetrafik för persontransporter, dvs. i allt väsentligt

busslinjetrafik. Denna busslinjetrafik är av två slag. Den kan

för det första avse trafik inom ett län i konkurrens med den

trafik -- främst med buss men också på järnväg -- som

trafikhuvudmännen bedriver med stöd av lagen (1978:438) om

huvudmannaskap för viss kollektiv persontrafik och lagen

(1985:449) om rätt att driva viss linjetrafik. En

busslinjetrafik kan för det andra också bedrivas mellan orter i

mer än ett, dvs. flera, län. I så fall kan den konkurrera

med järnvägstrafik som drivs av SJ eller andra

järnvägstrafikföretag mellan t.ex. samma orter.

Att lämplighetsprövningens betydelse ökat är delvis en följd

av en samtidigt ökad avreglering av den yrkesmässiga trafiken.

Ett aktuellt och belysande exempel på lämplighetsprövningens

betydelse i yrkestrafiksammanhang är det nyligen införda kravet

på särskild legitimation av taxiförare. Bestämmelserna härom,

som trädde i kraft den 1 januari 1995, skall ses mot bakgrund av

att taxinäringen avreglerades år 1990. En lämplighetsprövning

behövs dock även inom yrkestrafiken i övrigt. Verksamheten

innebär ju att bilar och bussar jämte förare mot betalning

ställs till allmänhetens förfogande. Vi måste kunna förlita oss

på att vi -- och det gods vi anförtror en trafikutövare -- är i

trygga händer. Yrkestrafiken är emellertid inte bara en

allmänhetens tjänare utan också en näring bland andra. Dess

utövare bör kunna konkurrera med varandra i former som

säkerställer att en företagare som är seriös inte därigenom

förlorar i tävlan mot en oseriös. Lämplighetsprövningen omfattar

därför inte bara faktorer såsom sökandens yrkeskunnande och

laglydnad i allmänhet utan också "vilja och förmåga att fullgöra

sina skyldigheter mot det allmänna".

Lämplighetsprövningen -- liksom rätten för berörd myndighet

att återkalla ett trafiktillstånd eller en

taxiförarlegitimation -- bärs sålunda upp av det dubbla

intresset av att skydda allmänheten och av att skydda

tillståndshavarna mot en illojal konkurrens inom sina egna led.

Om detta dubbla intresse råder ingen politisk oenighet.

Skadlighetsprövningen vid nyetablering av viss busslinjetrafik

skall ses mot bakgrund av rent trafikpolitiska överväganden.

Inom ramen för sådana överväganden kan det finnas olika

uppfattningar om hur långt man skall gå när det gäller att inte

ekonomiskt skada trafikhuvudmännens trafik -- som genomgående är

företagsekonomiskt olönsam och till stor del skattefinansierad

-- eller t.ex. SJ:s järnvägstrafik.

2 Myndighetsstruktur och instansordning i yrkestrafikfrågor

De olika intressen som bär upp nuvarande reglering av den

yrkesmässiga trafiken avspeglas i myndighetsstrukturen enligt

yrkestrafiklagen och i den ordning som gäller för överklagande

av berörda myndigheters beslut. I sammanhanget bör uppmärksammas

att lagen har ändrats med verkan fr.o.m. den 1 april 1995 som

ett led i ett pågående reformarbete avseende instansordningen i

de allmänna förvaltningsdomstolarna (prop. 1994/95:27, bet.

JuU6, rskr. 165). För närvarande gäller följande instansordning

vid prövning av vissa huvudfrågor enligt yrkestrafiklagen.

Tillståndsmyndighet och första instans är som huvudregel

länsstyrelsen. Länsstyrelsen prövar sålunda frågor om t.ex.

tillstånd till taxitrafik, beställningstrafik med buss och

godstrafik samt om återkallelse av sådana tillstånd.

Länsstyrelsen prövar även frågor om taxiförarlegitimation och om

återkallelse av sådan legitimation.

I frågor om tillstånd till linjetrafik i flera län och om

återkallelse av sådant tillstånd är emellertid Vägverket

tillståndsmyndighet och första instans.

Som huvudregel i fråga om instansordningen gäller att

länsstyrelsens eller Vägverkets beslut får överklagas till

länsrätten och att länsrättens beslut får överklagas till

kammarrätten. Prövningstillstånd krävs emellertid vid

överklagande till kammarrätten. Kammarrättens beslut att meddela

prövningstillstånd får inte överklagas.

Från huvudregeln i fråga om instansordningen gäller följande

undantag.

Länsstyrelsens beslut i frågor om tillstånd till linjetrafik

som berör endast ett län prövas av Vägverket i andra instans och

av regeringen i tredje och sista instans.

Vägverkets beslut i frågor om tillstånd till linjetrafik som

berör flera län prövas av regeringen i andra och sista instans.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande av kammarrättens

beslut till Regeringsrätten. Det sagda gäller även ett beslut av

kammarrätten att inte meddela prövningstillstånd.

3 Regeringens förslag

I propositionen föreläggs riksdagen ett förslag till lag om

ändring i yrkestrafiklagen (1988:263). Ändringen innebär att det

i lagen skall införas en bestämmelse, vars två första meningar

har följande lydelse: Länsstyrelsen för det allmännas talan hos

allmän förvaltningsdomstol i mål enligt denna lag. Vägverket för

dock denna talan i mål om återkallelse av tillstånd till

linjetrafik som berör flera län.

Regeringen erinrar om att förfarandet i yrkestrafikmål hos

en allmän förvaltningsdomstol för närvarande är ett

enpartsförfarande utan någon taleberättigad företrädare för det

allmänna. Ett sådant förfarande förekommer på många områden inom

förvaltningsprocessrätten. Ett tvåpartsförfarande gäller dock

t.ex. i mål om återkallelse av körkort, där länsstyrelsen

företräder det allmänna. Bestämmelserna om yrkestrafiktillstånd

och taxiförarlegitimation har -- betonar regeringen --

karaktären av skyddslagstiftning för tredje man. I sammanhanget

nämns särskilt trafiksäkerhetsaspekterna och personskyddet för

taxikunderna. Vidare framhåller regeringen att prövningen av

frågor om såväl yrkestrafiktillstånd som taxiförarlegitimation

många gånger medför svåra bedömningar och avgränsningsproblem.

Dessa förhållanden motiverar att ett tvåpartsförfarande

tillämpas, i de fall då frågorna prövas av en allmän

förvaltningsdomstol, eftersom en rad fördelar därmed står att

vinna. Regeringen pekar bl.a. på följande fördelar.

I ett tvåpartsförfarande är det främst en uppgift för parterna

att skaffa fram processunderlag och för domstolen att opartiskt

avgöra tvisten på det material som parterna lagt fram.

Genom tvåpartsförfarandet kan såväl domstolen som den enskilde

få större klarhet i det allmännas ståndpunkt och kan den

enskilde bemöta motpartens anspråk och påståenden.

Genom ett tvåpartsförfarande inför domstol stärks allmänhetens

förtroende för att frågorna prövas opartiskt.

Inom ramen för ett tvåpartsförfarande förbättras

utredningsmöjligheterna.

Tvåpartsförfarandet medför att inte bara den enskilde utan

också det allmänna är berättigade att överklaga till högre

instans. Därigenom skapas bättre förutsättningar för utbildandet

av en enhetlig praxis och vägledande prejudikat.

Vidare erinrar regeringen om att Vägverket är tillstånds- och

tillsynsmyndighet i frågor om tillstånd till linjetrafik som

berör flera län. Beslut i sådana ärenden, liksom Vägverkets

beslut i ärenden som överklagats till verket och som gäller

linjetrafik i endast ett län, överklagas hos regeringen. Dessa

situationer omfattas därför inte -- betonar regeringen -- av det

lagförslag som nu föreläggs riksdagen.

Utskottet vill för sin del -- med erinran om vad utskottet

anfört inledningsvis -- tillfoga att situationerna i fråga

bedöms mot bakgrund av bl.a. trafikpolitiska överväganden.

Vägverket bör enligt regeringen föra det allmännas talan i

mål om återkallelse av tillstånd till linjetrafik som berör

flera län. När det däremot gäller återkallelse av tillstånd till

linjetrafik som berör endast ett län bör -- framhåller

regeringen -- länsstyrelsen föra det allmännas talan i mål

därom. Länsstyrelsen är nämligen den myndighet som meddelat

tillstånd till trafiken i fråga.

Grunder för återkallelse av trafiktillstånd avser -- vill

utskottet tillfoga -- endast tillståndshavarens olämplighet i

vissa i yrkestrafiklagen klart angivna avseenden. I fall som

t.ex. gäller återkallelse av tillstånd till linjetrafik i ett

eller flera län finns det sålunda inget utrymme för

trafikpolitiska överväganden av det slag som ligger till grund

för bedömningar om tillstånd till sådan linjetrafik.

4 Utskottets ställningstagande

Utskottet finner det vara en riktig tanke att det allmänna,

företrätt av länsstyrelsen eller, i vissa fall, Vägverket, ges

ställning som part i yrkestrafikmål hos allmänna

förvaltningsdomstolar i enlighet med regeringens förslag.

Som framhålls i propositionen ges härigenom även det allmänna

rätt att överklaga till en högre domstolsinstans. Dessutom

medför en sådan ny ordning på yrkestrafikområdet förbättrade

förutsättningar för utbildandet av en enhetlig praxis och

vägledande prejudikat. Utskottet tillstyrker med det sagda

regeringens förslag.

Yrkestrafiklagstiftningen i nu aktuella delar är svår att

överblicka. Utskottet har därför med tillfredsställelse noterat

det utredningsuppdrag som regeringen upplyser om i

propositionen. Enligt uppdraget skall 1995 års

yrkestrafikutredning (dir. 1994:109) se över

yrkestrafiklagstiftningen och övrig författningsreglering för

yrkestrafiken. I samband därmed skall utredningen utarbeta

förslag till en ny sammanhållen författningsstruktur inom

yrkestrafikområdet.

Hemställan

Utskottet hemställer

beträffande partsställningen i mål enligt

yrkestrafiklagen

att riksdagen antar det genom propositionen framlagda

förslaget till lag om ändring i yrkestrafiklagen (1988:263).

Utskottet hemställer att ärendet avgörs efter endast en

bordläggning.

Stockholm den 30 maj 1995

På trafikutskottets vägnar

Monica Öhman

I beslutet har deltagit: Monica Öhman (s), Wiggo Komstedt

(m), Håkan Strömberg (s), Bo Nilsson (s), Jarl Lander (s),

Ulrica Messing (s), Sivert Carlsson (c), Krister Örnfjäder (s),

Tom Heyman (m), Hans Stenberg (s), Karl-Erik Persson (v), Monica

Green (s), Birgitta Wistrand (m), Elisa Abascal Reyes (mp),

Lena Sandlin (s), Ulla Löfgren (m) och Lennart Fremling (fp).

Propositionens lagförslag

Bilaga

Förslag till lag om ändring i yrkestrafiklagen (1988:263)