Bet. 1994/95:UU21

Utrikesutskottets betänkande

1994/95:UU21

Situationen i f.d. Jugoslavien samt Albanien

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservation

1994/95

UU21

Sammanfattning

I detta betänkande behandlar utskottet ett antal motioner från

allmänna motionstiden 1994/95 angående situationen i f.d.

Jugoslavien samt Albanien. Frågor som rör katastrofbistånd till

regionen samt insatser för materiell återuppbyggnad m.m. under

budgetåret 1995/96 behandlas i utskottets betänkande om

internationellt utvecklingssamarbete (1994/95:UU15).

Till betänkandet har fogats en reservation från Folkpartiet

liberalerna samt särskilda yttranden från Folkpartiet resp.

Vänsterpartiet.

Motionerna

1994/95:U608 av Alice Åström m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om Sveriges arbete inom EU och OSSE för att

intensifiera diskussionen om Kosovas framtid,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att regeringen i FN skall verka för att

kraven på respekt för mänskliga rättigheter även skall gälla i

Kosova och att ett fullständigt hävdande av FN:s sanktioner mot

Serbien-Montenegro villkoras av att de mänskliga rättigheterna

respekteras i Kosova.

1994/95:U611 av Eva Goës m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om det allvarliga läget beträffande mänskliga

rättigheter i Kosova,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att Sverige i FN bör verka för fördömande

av apartheidsystemet i Kosova,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att Sverige ånyo bör skicka en

parlamentarikerdelegation till Kosova,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att Sverige bör verka för att ESK:s

utsända rapportörer återvänder till Kosova.

1994/95:U623 av Lennart Rohdin (fp) vari yrkas

1. att riksdagen begär att regeringen omedelbart gör en

heltäckande analys av läget i Kosova, Sandjak och Vojvodina i

enlighet med vad som anförts i motionen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att Sverige ånyo bör skicka en

parlamentarikerdelegation till Kosova, Sandjak och Vojvodina,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att Sverige bör verka för att ESK på nytt

skickar observatörer till Kosova,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om fortsatt stöd till republiken Makedonien,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att Sverige inom ramen för EU-samarbetet

kritiserar Greklands hållning mot Makedonien,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att Sverige bör verka för att Makedonien

får kompensation enligt FN-stadgans artikel 50,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av stöd till Albanien,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om svenskt agerande inom EU i fråga om

Slovenien.

1994/95:U634 av Lennart Rohdin och Håkan Holmberg (fp) vari

yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om republiken Bosnien-Hercegovinas rätt att

fortbestå som självständig stat av multietnisk karaktär inom de

gränser som erkändes av FN och världssamfundet våren 1992,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en fredsuppgörelse som bygger på att

republiken Bosnien-Hercegovinas territorium styckas,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att inte belöna väpnad aggression med

territoriella avträdelser,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att häva vapenembargot mot

Bosnien-Hercegovina,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att inte häva FN-sanktionerna mot

Serbien-Montenegro innan Bosnien-Hercegovina återupprättats som

oberoende och territoriellt sammanhållen statsbildning på

multietnisk grund inom 1992 års folkrättsligt erkända gränser.

1994/95:U639 av Marianne Andersson och Ingbritt Irhammar (c)

vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om fortsatt internationellt agerande angående

Kosovo,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om Sveriges ansvar att ta initiativ för

Kosovo inom EU:s ram.

Utskottet

1. Inledning

De väpnade konflikterna i f.d. Jugoslavien utgör ett öppet sår

i Europa. Omfattande och hänsynslösa brott har i dessa

konflikter begåtts mot de mänskliga rättigheterna och

rättsstatens principer. Etnisk rensning, systematiska

våldtäkter, tortyr och urskillningslös artilleribeskjutning är

exempel på de brott som begåtts. Trots betydande insatser från

omvärlden har en bestående och övergripande förhandlingslösning

inte kommit till stånd. Faran är alltjämt påtaglig att

striderna, som de senaste åren varit koncentrerade till

Bosnien-Hercegovina, kan komma att spridas till andra delar av

regionen.

I flera tidigare betänkanden (senast 1993/94:UU21) har

utskottet belyst bakgrunden till och olika aspekter på den

utveckling som följt på statsbildningen Jugoslaviens sönderfall.

Utskottet anordnade även i november 1992 en offentlig utfrågning

om situationen i f.d. Jugoslavien (bet. 1992/93:UU21). Från vad

som då framkom kan bl.a. följande refereras:

Redan vid Titos död 1980 gjordes spådomar om Jugoslaviens

sönderfall. Att staten Jugoslavien kunde hållas ihop ytterligare

drygt tio år beror troligen främst på två faktorer. Den ena är

att republikerna i 1974 års konstitution redan hade beviljats

rätt stor autonomi, så att centralmakten var relativt svag. Den

serbiska dominansen var likväl påtaglig inom främst krigsmakten

och polisväsendet. Kommunistförbundet bibehöll samtidigt den

politiska makten i hela landet.

Den andra faktorn har göra med Jaltaöverenskommelsen och

förhållandet mellan öst och väst. Varken USA eller Sovjetunionen

skulle ha accepterat en förändring av status quo i Jugoslavien

under det kalla kriget. Under slutet av 1980-talet började dessa

faktorer få minskad betydelse. En orsak var perestrojkan i

Sovjetunionen och den därpå följande upplösningen av det

kommunistiska blocket. De nationalistiska strävandena blev allt

starkare i flera jugoslaviska republiker, bl.a. i Kosovo samt

Serbien. En följd av detta blev att Serbien 1990 upphävde

Kosovos och Vojvodinas autonoma status.

1991 skärptes läget i Jugoslavien betydligt. Det pågående

ordkriget mellan Belgrad och Zagreb trappades upp. En ny

konstitution i Kroatien hade berövat serberna deras status som

nation och förvandlat dem till minoritet. Dessutom hade de

kroatiska myndigheterna börjat reducera den serbiska

överrepresentationen inom viktiga samhällsfunktioner. I Zagreb

förklarade man dock att Kroatien var berett att beakta den

serbiska befolkningens bekymmer och ge områden med serbisk

majoritet rätt långtgående autonomi. Inte desto mindre utropade

flera serbiska regioner i Kroatien sin självständighet och satte

upp egna militära förband. Sloveniens självständighetsförklaring

i juni 1991 ledde till att den federala armén grep in, varpå

strider pågick omkring en vecka. Därefter har det i stort sett

varit lugnt i Slovenien.

Sommaren och hösten 1991 bröt de federala jugoslaviska organen

slutgiltigt samman. Även presidentrådet, Jugoslaviens högsta

beslutande organ, upphörde att fungera.

Trots att den jugoslaviska statens sönderfall började te sig

alltmer oundvikligt fortsatte västvärlden att verka för ett enat

Jugoslavien. Det är en öppen fråga om mer resoluta ingripanden

från väst 1991 hade kunnat förhindra den tragedi som de senaste

åren utspelat sig i stora delar av det f.d. Jugoslavien.

Kroatien bröts sig loss från federationen strax efter

Slovenien och båda republikerna vann snabbt internationellt

erkännande. I det ljuset framstod det som blott en tidsfråga när

Bosnien-Hercegovina skulle utropa sin självständighet. Enligt

många internationella bedömare var utsikterna utomordentligt små

för ett självständigt, sammanhållet Bosnien-Hercegovina.

Muslimerna utgjorde vid tidpunkten för

självständighetsförklaringen ca 44 % av republikens befolkning,

medan serberna var ca 31 % och kroaterna omkring 17 %. Till

skillnad från i Kroatien var folkgrupperna utspridda över hela

republiken och levde i stor utsträckning i blandade områden.

Under 1991 deklarerade sig vissa serbdominerade områden i

Bosnien-Hercegovina som "autonoma regioner". Tillsammans

utgjorde de en tredjedel av republikens territorium. Väpnade

sammanstötningar bidrog under 1991 till att öka spänningen, och

ytterligare serbdominerade områden förklarade sig autonoma.

Staten Bosnien-Hercegovina förklarade sig självständig i oktober

1991. Den formella självständighetsförklaringen bekräftades

genom en folkomröstning i februari/mars 1992, vilken bojkottades

av de flesta serber. En överväldigande majoritet av muslimerna

och kroaterna röstade dock för oberoende. I april 1992 erkändes

Bosnien-Hercegovinas självständighet av bl.a. EG:s medlemsstater

och USA. Samtidigt belägrades Bosnien-Hercegovinas huvudstad

Sarajevo av serbiska trupper. Den 22 maj 1992 upptogs landet i

FN. Sedan 1992 har, med tidvis skiftande intensitet, väpnade

strider pågått i Bosnien-Hercegovina.

I utskottets tidigare betänkanden (främst 1992/93:UU21,

1993/94:UU21) har uppgiften att nå en politisk lösning av

konflikterna i f.d. Jugoslavien och snarast bringa de väpnade

striderna till ända setts som den primära. Sverige har engagerat

sig såväl inom som utanför FN:s ram för att åstadkomma en

uppgörelse och en bestående fred i de aktuella regionerna.

Svenska förband deltar i fredsbevarande insatser och i

övervakningsmissioner. Sverige ger även ett omfattande

humanitärt bistånd till regionen. Utskottet har i tidigare

betänkanden betonat angelägenheten av dessa ansträngningar men

även pekat på behovet av massiva internationella insatser för

att bygga upp de av krig förstörda delarna i bl.a.

Bosnien-Hercegovina och på vikten av svensk beredskap för dylika

insatser.

Frågor som rör katastrofbistånd till regionen samt insatser

för materiell återuppbyggnad m.m. under budgetåret 1995/96

behandlas i utskottets betänkande om internationellt

utvecklingssamarbete (1994/95:UU15). Utskottet har därvid

bl.a. framhållit som angeläget att det internationella samfundet

säkerställer förmågan att på ett adekvat sätt kunna bidra vid

det omfattande återuppbyggnadsarbete som måste inledas så snart

striderna upphört. Förberedelserna för återuppbyggnadsinsatser

bör prioriteras inte minst av det skälet att de i sig kan ha en

förtroendeskapande effekt i den pågående konflikten. Sverige

har, som utskottet anfört flera gånger tidigare, en viktig

uppgift i förberedelsearbetet för återuppbyggnad i det f.d.

Jugoslavien och bör därför spela en aktiv roll i internationella

fora.

2. Bosnien-Hercegovina

Sammanfattning av motionerna

Det svenska engagemanget i de mänskliga tragedier som utspelas

i regionen är omvittnat. Det avspeglas också i ett antal

motioner som väckts under allmänna motionstiden 1994/95 och som

på olika sätt pläderar för ett aktivt agerande från svensk sida

för att söka lösa olika problem med anknytning till konflikterna

i det f.d. Jugoslavien.

Den etniska rensningen och det internationella samfundets

hittillsvarande agerande i Bosnien-Hercegovina upprör

bl.a. motionärerna bakom motion U634 (fp). Motionärerna ser

folkmordet i Bosnien-Hercegovina som en bricka i det

storpolitiska spelet om maktbalansen i det nya Europa. Någon

fred och rättvisa i Europa kan enligt dem inte skapas på

grundval av den s.k. kontaktgruppens (USA, Ryssland,

Storbritannien, Frankrike och Tyskland) delningsförslag.

Motionärerna menar att Sverige också spelar med i detta spel;

ett förhållande som inte kan döljas av "dimridåer i namn av nya

Marshallplaner". Bosnien-Hercegovina har rätt att fortbestå som

självständig stat av multietnisk karaktär inom de gränser som

erkändes av FN och världssamfundet våren 1992 (yrkande 1). En

fredsuppgörelse får inte byggas på att Bosnien-Hercegovinas

territorium styckas upp (yrkande 2). Väpnad aggression får inte

belönas med territoriella avträdelser (yrkande 3). Vapenembargot

mot Bosnien-Hercegovina måste hävas (yrkande 4). FN-sanktionerna

mot Serbien-Montenegro får enligt motionärerna inte hävas innan

Bosnien-Hercegovina återupprättas som oberoende och

territoriellt sammanhållen statsbildning på multietnisk grund

inom 1992 års folkrättsligt erkända gränser (yrkande 5).

Utskottets överväganden

Utskottet konstaterar att Sveriges omfattande engagemang i

Bosnien-Hercegovina grundas på en strävan att medverka till en

lösning som bevarar Bosnien-Hercegovina som mångkulturell,

självständig stat. Som utskottet även framhållit i tidigare

betänkanden, har Sverige, direkt till parterna och i

internationella fora, hela tiden klart markerat sitt stöd för

Bosnien-Hercegovinas ställning som självständig stat och

mångkulturellt samhälle. Sverige har även under hela konflikten

fördömt etnisk rensning och stött de krafter i

Bosnien-Hercegovina som bejakar mångkulturell samlevnad.

Utskottet vidhåller sina tidigare ställningstaganden att

Bosnien-Hercegovinas ställning som självständig stat och

mångkulturellt samhälle måste bevaras. En fredlig och bestående

lösning på konflikten kan bara åstadkommas via förhandlingar. En

fungerande samlevnad mellan olika folkgrupper blir möjlig först

när en varaktig vapenvila etablerats och ett av alla parter

godkänt fredsavtal föreligger. Utskottet anser att ökad

aktivitet och närvaro av FN:s styrkor i f.d. Jugoslavien skulle

bidra till att möjliggöra en sådan bestående och fredlig

förhandlingslösning.

Det internationella samfundets ansträngningar för att få till

stånd en lösning på konflikten i Bosnien-Hercegovina kom tidigt

att koncentreras till den s.k. Jugoslavienkonferensen, i vilken

FN och EU delade ordförandeskapet. Under sin tid som

ESK-ordförande deltog Sverige i konferensens styrkommitté.

Efter långvarigt medlingsarbete hösten 1992 förelade

Jugoslavienkonferensen i januari 1993 de krigförande parterna

den s.k. Vance/Owen-planen, som uppkallats efter konferensens

två medlare. Planen, som blev godkänd av den bosniska regeringen

och den bosnisk-kroatiska sidan, förslog en uppdelning av

Bosnien-Hercegovina i tio semiautonoma provinser. Vid ett möte i

Aten i maj 1993 undertecknade även den bosnisk-serbiske ledaren

avtalet, men med förbehåll av godkännande av det

bosnisk-serbiska parlamentet och en förutsedd folkomröstning.

Det bosnisk-serbiska parlamentet röstade emot avtalet, varför

detta aldrig blev gällande.

I juni 1993 efterträddes FN-medlaren Cyrus Vance av den

förutvarande norske utrikesministern Thorvald Stoltenberg. Det

nya medlarparet Owen-Stoltenberg föreslog en fredsplan som

innebar att Bosnien- Hercegovina delades upp i tre republiker,

vilka skulle vara förenade i en union. FN:s säkerhetsråd gav i

anslutning härtill garantier för att denna union skulle kunna

kvarstå som FN-medlem.

FN:s generalförsamling antog redan den 17 december 1992 en

resolution om läget i Bosnien-Hercegovina. I resolutionen gavs

stöd åt landets strävanden efter suveränitet, politiskt

oberoende och territoriell integritet. Serbiens aggression

fördömdes. Därutöver krävdes bl.a. att den serbiska armén

omedelbart skulle lämna Bosnien-Hercegovinas territorium.

Ett år senare, den 20 december 1993, antog generalförsamlingen

en ny resolution om läget i Bosnien-Hercegovina. I resolutionen

uppmanades den bosnisk-serbiska sidan att respektera de fredade

områdena, som upprättats av säkerhetsrådet. FN:s medlemsstater

uppmanas också att stödja landet vid utövandet av dess rätt till

självförsvar i enlighet med FN-stadgans artikel 51.

Det internationella samfundets ansträngningar för att få ett

slut på konflikten i Bosnien-Hercegovina är för närvarande

koncentrerade till den s.k. kontaktgruppen, vilken består av

USA, Ryssland, Storbritannien, Frankrike och Tyskland.

Jugoslavienkonferensen deltar också i kontaktgruppens möten.

I början av juli 1994 förelade kontaktgruppen de stridande

parterna ett förslag om Bosnien-Hercegovinas territoriella

uppdelning men med bevarande av landet som en folkrättslig

enhet. Förslaget innebär att landet till ytan delas i två

ungefär lika stora delar (51 % muslimsk/kroatisk och 49 %

serbisk); dessa delar förenas i en union som skall utgöra

Bosnien-Hercegovina. Förslaget skall ses mot bakgrund av att

serberna det senaste året kontrollerat omkring 70 % av

Bosnien-Hercegovinas yta.

Utskottet noterar att inget av de olika fredsförslag som

presenterats talar om att landet skall delas utan att

Bosnien-Hercegovina skall fortsätta som ett folkrättssubjekt.

Inget av förslagen är att betrakta som en idealisk lösning för

Bosnien-Hercegovinas folk. Det nu föreliggande förslaget innebär

att den etniska rensningen får genomslag, men innebär samtidigt

en betydande bosnisk-serbisk reträtt jämfört med nuläget.

Utskottet vill framhålla att fredsförslaget också innehåller

viktiga element som är avsedda att motverka att effekterna av

den etniska rensningen blir bestående.

Av utomordentlig betydelse är att en genuin vapenvila

etableras så att en bestående fredslösning kan komma till stånd

med syftet att bevara Bosnien-Hercegovina. Först därefter blir

det möjligt att påbörja det mödosamma arbetet med att

reintegrera de olika folkgrupperna och på sikt skapa en

fungerande samlevnad. Det internationella biståndet kommer

givetvis att spela en viktig roll i detta sammanhang. Av stor

betydelse är vidare att en fredsöverenskommelse innehåller en

ovillkorlig rätt att återvända för de flyktingar som utsatts för

etnisk rensning. Endast en politisk lösning som borgar för

samarbete och samverkan mellan de olika folkgrupperna och

staterna i det f.d. Jugoslavien kan skänka stabilitet åt

regionen.

Vid nyåret 1995 ingick parterna i Bosnien-Hercegovina en

vapenvila som skulle gälla till den sista april 1995. Vapenvilan

respekterades aldrig fullt ut, och i slutet av mars bröt

intensiva strider på nytt ut i flera delar av

Bosnien-Hercegovina. En ny, varaktig vapenvila blir bara möjlig

om också andra framsteg görs i förhandlingsprocessen. För

närvarande inriktas det internationella samfundets

ansträngningar på att söka åstadkomma ömsesidiga erkännanden

mellan i första hand Serbien-Montenegro, Kroatien och

Bosnien-Hercegovina. Sådana erkännanden bedöms kunna öka

förutsättningarna för fortsatta fredsförhandlingar på grundval

av kontaktgruppens förslag.

Kroatiens president Franjo Tudjman, som har kritiserat FN:s

skyddsstyrkor (UNPROFOR) för att endast befästa upproriska

serbers kontroll över delar av Kroatien, hotade i början av 1995

med att inte tillåta en förlängning av FN:s närvaro i landet

efter det aktuella mandatets utgång, den 31 mars. FN:s omkring

12 000 man stora styrka i Kroatien placerades ut 1992 för att

skilja kroatiska regeringsstyrkor och serbiska rebeller åt,

särskilt i det serbkontrollerade Krajinaområdet. Ett

tillbakadragande av trupperna har ansetts innebära stor risk för

nya strider i Kroatien och för ytterligare spridning av

konflikten.

Efter stora ansträngningar från bl.a. Europeiska unionens och

den amerikanska regeringens sida nåddes den 12 mars 1995 en

preliminär överenskommelse med den kroatiska regeringen som

innebär att en reducerad FN-styrka med nytt, delvis omdefinierat

mandat tills vidare tillåts stanna kvar i Kroatien. Genom

överenskommelsen bedöms den mest akuta risken för ett nytt

krigsutbrott vara överstånden.

Utskottet konstaterar att FN:s uppgift i Kroatien varit mycket

svår. Avväpningen av stridande har inte kunnat genomföras som

avsett bl.a. på grund av att FN inte på ett tillfredsställande

sätt kunnat kontrollera upprättade vapenlager. Människor som

fördrivits från sina hem har inte kunnat återvända. Inemot en

tredjedel av Kroatien är fortfarande under serbisk kontroll. En

viktig framgång, särskilt för Bosnien-Hercegovina, är likväl att

krigshandlingar i stor skala har kunnat undvikas genom

FN-styrkornas utplacering mellan de kroatiska regeringsstyrkorna

och de serbiska rebellerna i Kroatien.

Utskottet konstaterar att den uppgörelse som Kroatien nu gått

med på också innebär en beklaglig reduktion -- till sannolikt

runt 5 000 man -- av FN:s närvaro i Kroatien. Det är också

oklart vad Kroatien kommer att acceptera i fråga om de framtida

FN-förbandens beväpning och handlingsfrihet. Det är med oro som

utskottet konstaterar att den uppnådda kompromissen om FN:s

närvaro i Kroatien dess värre inte utesluter nya väpnade

uppgörelser i området.

Med säkerhetsrådets resolution 713 införde FN redan i

september 1991 ett vapenembargo mot det dåvarande Jugoslavien,

vilket sedan har kommit att fortsätta att gälla mot de stater

som uppstått ur Jugoslavien, däribland Bosnien-Hercegovina.

Embargot infördes dels för att söka hindra tillförseln av vapen

till regionen, vilket skulle riskera leda till en eskalering av

konflikterna, dels för att vinna tid för en fredlig lösning.

Säkerhetsrådet har därefter även antagit en rad andra, mycket

långtgående resolutioner, bl.a. har Serbien-Montenegros roll och

ansvar för kriget i Bosnien-Hercegovina medfört att FN infört

omfattande ekonomiska sanktioner mot Serbien-Montenegro (se även

utskottets betänkande 1992/93:UU4).

Utskottet konstaterar att sanktionsfrågan måste ses i ett

helhetsperspektiv, där den långsiktiga strävan är att söka nå en

varaktig förhandlingslösning på konflikterna i f.d. Jugoslavien.

Det nu aktuella fredsförslaget, som lagts fram av

kontaktgruppen, har accepterats av samtliga parter utom de

bosniska serberna. I syfte att sätta press på de

bosnisk-serbiska ledarna att acceptera fredsförslaget har

regeringen i Belgrad gått med på att stänga gränsen mot

Bosnien-Hercegovina för att förhindra att vapen, ammunition och

drivmedel passerar. I gengäld har FN:s säkerhetsråd i september

1994 beslutat att suspendera vissa sanktioner mot

Serbien-Montenegro. Samtidigt antogs också två andra

resolutioner, i vilka de bosniska serbernas fortsatta etniska

rensning fördöms och sanktionerna mot dessa serber skärps.

Kontrollen vid gränsen mot Bosnien-Hercegovina övervakas av

internationella observatörer, och de suspenderade sanktionerna

kan återinföras i händelse de serbiska myndigheterna inte

effektivt håller gränsen stängd.

En viktig del i de internationella fredsansträngningarna

utgörs således även av de skärpta sanktionerna mot de bosniska

serberna, vilka, som tidigare omtalats, som enda part motsätter

sig en förhandlingslösning. Utskottet vill i sammanhanget

framhålla betydelsen av att den alldeles övervägande delen av

den omfattande sanktionsregimen mot f.d. Jugoslavien alltjämt

består. Sverige har också påtalat att en normalisering med

Serbien-Montenegro ej kan komma till stånd förrän en acceptabel

lösning av Kosovofrågan uppnåtts. De sanktioner mot

Serbien-Montenegro som tillfälligt suspenderats rör lättnader i

förbudet mot civil luftfart, färjeförbindelser och förbudet mot

internationellt utbyte inom idrott och kultur. Utskottet

konstaterar att den svenska regeringen ställt sig bakom FN:s

beslut om suspension av vissa sanktioner i förhoppningen att

lättnaderna skall motivera regimen och befolkningen i

Serbien-Montenegro att ta ytterligare nödvändiga steg mot fred

och också tvinga den bosnisk-serbiska parten att acceptera det

internationella samfundets vilja. Utskottet delar regeringens

förhoppning i dessa avseenden.

Det resonemang som förs i motion U634 (fp) yrkande 4 synes i

sin förlängning innebära en rekommendation med innebörden att

vapenembargot mot Bosien-Hercegovina borde hävas. Om så

skedde skulle förutsättningarna för FN:s närvaro -- och därmed

också för en viktig del av folkförsörjningen -- upphöra. Detta

skulle innebära stora risker för Bosnien-Hercegovinas

fortlevnad. Utskottet konstaterar att ökade vapenmängder redan i

dag når Bosnien-Hercegovina på illegala vägar. Ytterligare vapen

i området skulle enligt utskottets bedömning sannolikt förorsaka

ännu mera våld och lidande och även gå stick i stäv mot FN:s

strävan mot demilitarisering. Utskottet avvisar därför det

synsätt som motionärerna ger uttryck för.

En fredlig samexistens mellan Bosnien-Hercegovinas olika

folkgrupper förutsätter, enligt utskottets uppfattning, tolerans

och ömsesidig respekt mellan parterna och en demokratisk

utveckling i hela regionen. För att en utveckling i sådan

önskvärd riktning skall kunna börja måste de väpnade

konflikterna upphöra och varaktiga fredsavtal uppnås.

Med det anförda betraktar utskottet motion U634 (fp) yrkandena

1--3 samt 5 som besvarade. Yrkande 4 i samma motion avstyrks.

3. Kosovo

Sammanfattning av motionerna

I flera motioner uttalas oro för att konflikten i särskilt

Bosnien-Hercegovina skall sprida sig till andra områden i det

f.d. Jugoslavien eller till andra delar av Balkan. Läget i den

numera i Serbien ingående provinsen, f.d. jugoslaviska

republiken, Kosovo/Kosova uppfattas därvid vara av central

betydelse. Situationen avseende bl.a. de mänskliga fri- och

rättigheterna beskrivs som allvarlig såväl i Kosovo som i andra

områden av det s.k. rest-Jugoslavien, särskilt Sandjak och i

Vojvodina. Den albanska majoritetsbefolkningen i Kosovo är

utsatt för ett hårt förtryck, som i en motion jämförs med det

gamla apartheidsystemet i Sydafrika.

I motion U623 (fp) yrkande 1 begärs att regeringen omgående

återkommer till riksdagen med en heltäckande analys av läget i

Kosovo, Sandjak och Vojvodina. Motionären vill också att en

parlamentarikerdelegation sänds till dessa områden, med uppgift

att inhämta information om situationen, samt inleda samtal med

representanter från den demokratiska oppositionen (yrkande 2). I

motion U611 (mp) yrkande 3 begärs att en

parlamentarikerdelegation skall sändas till Kosovo.

I flera motioner yrkas att Sverige skall verka för att OSSE

(tidigare ESK) på nytt sänder observatörer till Kosovo (U611

(mp) yrkande 4, U623 (fp) yrkande 3). Enligt motionerna U608 (v)

yrkande 1, U611 (mp) yrkandena 1 och 2 samt U639 (c) yrkandena 1

och 2 bör Sverige i olika internationella fora, främst FN, OSSE

samt EU, verka för att situationen i Kosovo uppmärksammas.

Sverige bör även verka för att MR-brotten fördöms och för att

ansträngningarna intensifieras för att området skall få fred och

demokratiska förhållanden. I motion U608 (v) yrkande 2 begärs,

mer specifikt, att regeringen i FN skall verka för att kraven på

respekt för mänskliga rättigheter skall gälla i Kosovo och att

ett fullständigt hävande av FN:s sanktioner mot

Serbien-Montenegro görs beroende av att de mänskliga

rättigheterna respekteras i Kosovo.

Utskottets överväganden

Utskottet delar motionärernas oro över situationen i Kosovo

och över den diskriminering och de kränkningar av mänskliga

rättigheter som kosovoalbanerna utsätts för av de serbiska

myndigheterna. I likhet med motionärerna anser utskottet att en

lösning på Kosovo/Kosova-problematiken även är av central

betydelse för att långsiktig stabilitet och fredliga

förhållanden skall uppnås i f.d. Jugoslavien. Utskottet delar

också uppfattningen att Kosovoproblematiken delvis kommit i

skymundan av kriget i främst Bosnien-Hercegovina. Utskottet

noterar att Sverige mycket aktivt driver Kosovofrågan i olika

internationella fora. Trots de internationella ansträngningar

som gjorts för att få till stånd en förbättring av

MR-situationen i Kosovo har situationen snarast förvärrats på

senare år.

Under Sveriges ordförandeår 1992 i ESK (numera OSSE)

etablerades konfliktförebyggande och förtroendeskapande

permanenta missioner i Kosovo, Sandjak och Vojvodina.

Missionerna förvägrades dock förlängt mandat sommaren 1993 av

regimen i Belgrad och tvingades lämna landet. Läget i de nämnda

regionerna har därefter i huvudsak följts genom regelbundna

resor dit av OSSE-medlemsstaternas ambassader i Belgrad.

Rapporter från dessa resor är regelbundet föremål för diskussion

och överväganden inom ramen för OSSE:s s.k.

ämbetsmannakommittémöten i Wien. Vid OSSE:s toppmöte i Budapest

i december 1994 krävdes ånyo att Serbien-Montenegro skall

tillåta missionerna att verka i Kosovo, Sandjak och Vojvodina.

Vid mötet avvisades Belgradregimens krav på att först accepteras

som fullvärdig medlem av OSSE. Någon lösning av frågan har dock

ännu inte kommit till stånd.

Sverige har också, enligt vad utskottet inhämtat, tillsammans

med EU:s nuvarande ordförandestat Frankrike, tagit initiativ

till att unionens arbetsgrupp för f.d. Jugoslavien skall ägna

större uppmärksamhet åt förhållandena i Kosovo. Vidare har

Sverige sökt agera för att kosovoalbanernas situation skall

uppmärksammas inom ramen för de övergripande ansträngningarna

att nå fred och stabilitet i regionen.

Enligt utskottets uppfattning är utplacerandet av

OSSE-missioner i de aktuella områdena särskilt angeläget mot

bakgrund av faran för att konflikterna i Bosnien-Hercegovina och

Kroatien kan sprida sig till andra delar av regionen.

Utskottet förutsätter att regeringen fortsätter sina

ansträngningar att få till stånd ett serbiskt medgivande till

missionerna.

Utskottet konstaterar vidare att Sverige, bl.a. som

medförslagsställare till resolutioner om situationen i Kosovo i

FN:s generalförsamling och kommission för de mänskliga

rättigheterna, tillsammans med andra länder aktivt verkat för

att uppmärksamma kränkningarna av de mänskliga rättigheterna i

Kosovo. I resolutionerna uttrycks djup oro över MR-situationen i

Kosovo och de serbiska myndigheternas diskriminering och

övergrepp fördöms kraftfullt. De serbiska myndigheterna uppmanas

vidare i resolutionerna att omedelbart tillåta internationell

övervakning av de mänskliga rättigheterna i landet och göra det

möjligt för OSSE:s långtidsmissioner att fortsätta verksamheten

i Kosovo, Sandjak och Vojvodina.

Utskottet utgår från att Sverige fortsätter att agera aktivt

för att läget beträffande de mänskliga rättigheterna i Kosovo

uppmärksammas internationellt.

Med det anförda betraktar utskottet motionerna U608 (v)

yrkande 1, U611 (mp) yrkandena 1, 2 och 4, U623 (fp) yrkande 3

samt U639 (c) yrkandena 1 och 2 som besvarade.

Som antytts ovan är sanktionerna mot Serbien-Montenegro, som

beslutats av FN:s säkerhetsråd, formellt kopplade till

situationen i Bosnien-Hercegovina. Utskottet konstaterar att

Sverige, såväl i FN som i bilaterala kontakter, argumenterar för

att sanktionerna även borde göras avhängiga av läget i Kosovo.

Detta synsätt har dock inte fått internationellt gehör.

Utskottet utgår från att den svenska uppfattningen fortfarande

gäller.

Enligt vad utskottet erfarit torde det finnas internationell

enighet när det gäller uppfattningen att en fullständig

normalisering i relationerna med regimen i Belgrad inte bör

komma till stånd förrän Kosovofrågan fått en tillfredsställande

lösning. Sverige har i sammanhanget påtalat att en fullständig

normalisering, inklusive tillgång till internationella

finansinstitutioner och krediter, kräver ett agerande från

Serbiens sida i enlighet med rättsstatens principer, dvs. i

detta sammanhang en rättvis och rimlig överenskommelse om Kosovo

och ett slut på förtrycket.

Med det anförda anser utskottet att motion U608 (v) yrkande 2

besvarats.

Enligt vad utskottet erfarit följer regeringen noga

utvecklingen i Kosovo, Sandjak och Vojvodina och gör fortlöpande

analyser av situationen i de aktuella områdena. Utskottet utgår

från att detta analysarbete fortsätter. Genom bl.a. svar på

frågor och interpellationer kan riksdagen som helhet ta del av

hur regeringen bedömer utvecklingen. Något initiativ med

anledning av motion U623 (fp) yrkande 1 anser utskottet därför

inte vara påkallat.

Därmed avstyrker utskottet motion U623 (fp) yrkande 1.

Utskottet anser det angeläget att breda internationella

kontakter upprätthålls med företrädare för det kosovoalbanska

samhället. I den mån viseringar kan erhållas kan detta bl.a. ske

genom besök av enskilda riksdagsledamöter och grupper av

parlamentariker. Utrikesutskottet avser för egen del göra en

studieresa, om möjligt inom det närmaste halvåret, till

flertalet stater i det f.d. Jugoslavien för att dels inhämta

närmare information om situationen och de svenska insatserna,

dels markera svensk närvaro och engagemang för bl.a. de av krig

och andra umbäranden hårt drabbade folkgrupperna såväl i

Bosnien-Hercegovina som i Kosovo. Frågor om besök av officiella

delegationer från Sveriges riksdag handhas dock av

talmanskonferensen.

Med det anförda anser utskottet att motionerna U611 (mp)

yrkande 3 samt U623 (fp) yrkande 2 besvarats.

4. Makedonien

Sammanfattning av motionen

I motion U623 (fp) berörs även läget i Makedonien. Det

stöd som Sverige hittills bistått Makedonien med bör fortsätta

(yrkande 5). Den grekiska hållningen mot Makedonien, som delvis

förhindrar internationellt erkännande, bör kritiseras av Sverige

inom ramen för EU-samarbetet (yrkande 6). Vidare yrkas att

Sverige bör verka för att Makedonien kompenseras enligt

FN-stadgans artikel 50 för förluster åsamkade landet som en

följd av sanktionerna mot Serbien-Montenegro (yrkande 7).

Utskottets överväganden

Utskottet konstaterar att motionärens yrkanden i allt

väsentligt sammanfaller med den politik som Sverige hittills

bedrivit visavi Makedonien (former Yugoslav Republic of

Macedonia/FYROM). Som också framhålls i motionen har Sverige på

olika sätt givit landet stöd, bl.a. via den nordiska

FN-bataljonen, OSSE-missionen i Skopje, vilken upprättades under

Sveriges ordförandeskap, samt i form av betalningsbalansstöd om

hittills 15 miljoner kronor. Vidare stöder Sverige den FN-ledda

medlingen i namntvisten mellan Grekland och Makedonien samt

verkar för att Makedonien skall upptas som fullvärdig medlem i

OSSE. Det är enligt utskottets uppfattning viktigt att båda

sidor visar flexibilitet och kompromissvilja, så att en lösning

kan nås som bidrar till samarbete och stabilitet i regionen.

Utskottet noterar att OSSE, på svenskt initiativ, arrangerat

en särskild konferens, med deltagande av bl.a. internationella

finansieringsorgan, angående Makedoniens infrastrukturella

problem. Vid konferensen framhölls särskilt vikten av stöd till

förbättrade transportvägar i öst-västlig riktning i regionen.

Utskottet konstaterar att Sverige, såväl inom EU som

bilateralt, uppmanat Grekland att slå in på en

samförståndspolitik i förhållande till Makedonien. Greklands

ekonomiska blockad mot Makedonien har därvid kritiserats. Det är

enligt utskottets uppfattning av avgörande betydelse att varje

medlemsland i EU i största möjliga utsträckning bidrar till att

politik som beslutats gemensamt också verkställs till fullo.

Greklands hållning har dess värre inneburit att EU:s

Makedonienpolitik försvårats. Utskottet noterar att Greklands

blockad för närvarande är föremål för prövning i EU-domstolen.

Dom beräknas falla under maj månad i år.

I FN har Sverige, enligt vad utskottet erfarit, stöttat

förslag som syftar till att kompensera Makedonien för kostnader

i samband med upprätthållandet av sanktionerna mot

Serbien-Montenegro. Mekanismer har dock ännu inte kunnat

utarbetas för att kanalisera sådant multilateralt stöd till

Serbiens grannländer. Enligt vad utskottet inhämtat har

regeringen även bilateralt tagit upp frågan med i sammanhanget

relevanta stater.

Med det anförda betraktar utskottet motion U623 (fp) yrkandena

5--7 som besvarade.

5. Slovenien

Sammanfattning av motionen

Slovenien har enligt motion U623 (fp) på ett obefogat och

illavarslande sätt skjutits åt sidan av EU, trots att landet

torde tillhöra de centraleuropeiska stater som ligger närmast

till att uppfylla de villkor som ställs på nya medlemmar i EU.

Den italienska regeringen har lagt in veto när frågan om att

inleda förhandlingar om associering varit föremål för diskussion

i EU:s ministerråd. I motionen yrkas att Sverige som medlem i EU

kraftfullt bör ta avstånd från den italienska blockaden mot

Slovenien samt underlätta för Slovenien att, tillsammans med de

i alla avseenden likartade s.k. Visegradstaterna, inleda

medlemskapsförhandlingar med EU (yrkande 9).

Utskottets överväganden

Utskottet beklagar, i likhet med motionären, att Sloveniens

möjligheter att inleda förhandlingar med EU om ett

associationsavtal (s.k. Europaavtal) försenats på grund av den i

motionen beskrivna situationen. Det är enligt utskottets

uppfattning angeläget att Slovenien, som på kort tid lyckats

återhämta sig ekonomiskt och också kommit långt när det gäller

att stärka den demokratiska kulturen, bereds tillfälle att knyta

närmare band med EU. Utskottet välkomnar därför att

förhandlingar mellan EU och Slovenien om ett associationsavtal i

dagarna har kunnat inledas.

Med det anförda betraktar utskottet motion U623 (fp) yrkande 9

som besvarat.

6. Albanien

Sammanfattning av motionen

Även i Albanien är situationen komplicerad, anförs det i

motion U623 (fp). Landet är fortfarande Europas i särklass

fattigaste. Flera andra starka skäl talar enligt motionären för

att Sverige under de närmaste åren bör stödja förutsättningarna

för en demokratisk och ekonomisk utveckling i detta land

(yrkande 8).

Utskottets överväganden

Utskottet konstaterar att Sverige, mot den bakgrund som

tecknas i motionen, sett det som angeläget att bidra till de

betydande internationella insatser som under de senaste åren

gjorts i Albanien. Under åren 1991--1994 har Sverige, enligt vad

utskottet inhämtat, bl.a. givit humanitärt katastrofbistånd till

Albanien till ett värde av ca 28 miljoner kronor. Till detta

kommer betalningsbalansstöd om 10 miljoner kronor. EU:s stöd

till Albanien är omfattande. Som medlem i EU bistår Sverige med

bl.a. betalningsbalansstöd. Detta stöd förväntas, enligt vad

utskottet inhämtat, öka under förutsättning att den albanska

demokratiseringsprocessen fortskrider. Sverige stödjer även

OSSE:s arbete i bl.a. Albanien som syftar till att förebygga

ytterligare konflikter med etniska övertoner i regionen.

Utskottet noterar vidare med tillfredsställelse att intresset

för bilateralt handelsutbyte mellan Sverige och Albanien ökat på

senare år, med bl.a. etableringen i Albanien av några svenska

storföretag som följd. Utskottet anser, i likhet med motionären,

att det av såväl säkerhetspolitiska som ekonomiska och

humanitära skäl är angeläget att det svenska stödet i olika

former till Albanien fortsätter. Det är utskottets förhoppning

att stödet kan bidra till att förebygga en ytterligare spridning

av konflikterna på Balkan och motivera Albanien till att

fortsatt verka som en modererande kraft i regionen.

Med det anförda betraktar utskottet motion U623 (fp) yrkande 8

som besvarat.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande Bosnien-Hercegovinas folkrättsliga status

att riksdagen förklarar motion 1994/95:U634 yrkandena 1--3 och

5 besvarade med vad utskottet anfört,

res. (fp) - delvis

2. beträffande hävande av vapenembargo

att riksdagen avslår motion 1994/95:U634 yrkande 4,

res. (fp) - delvis

3. beträffande mänskliga rättigheter i Kosovo

att riksdagen förklarar motionerna 1994/95:U608 yrkande 1,

1994/95:U611 yrkandena 1, 2 och 4, 1994/95:U623 yrkande 3 samt

1994/95:U639 yrkandena 1 och 2 besvarade med vad utskottet

anfört,

4. beträffande sanktioner mot Serbien-Montenegro

att riksdagen förklarar motion 1994/95:U608 yrkande 2 besvarat

med vad utskottet anfört,

5. beträffande analys av situationen i Kosovo m.fl.

områden

att riksdagen avslår motion 1994/95:U623 yrkande 1,

6. beträffande besök av parlamentarikerdelegationer

att riksdagen förklarar motionerna 1994/95:U611 yrkande 3 samt

1994/95:U623 yrkande 2 besvarade med vad utskottet anfört,

7. beträffande Makedonien

att riksdagen förklarar motion 1994/95:U623 yrkandena 5--7

besvarade med vad utskottet anfört,

8. beträffande Slovenien

att riksdagen förklarar motion 1994/95:U623 yrkande 9 besvarat

med vad utskottet anfört,

9. beträffande Albanien

att riksdagen förklarar motion 1994/95:U623 yrkande 8 besvarat

med vad utskottet anfört.

Stockholm den 28 mars 1995

På utrikesutskottets vägnar

Göran Lennmarker

I beslutet har deltagit: Göran Lennmarker (m), Nils T

Svensson (s), Anneli Hulthén (s), Helena Nilsson (c), Lena

Klevenås (s), Bertil Persson (m), Urban Ahlin (s), Eva

Zetterberg (v), Lars Hjertén (m), Bodil Francke Ohlsson (mp),

Ingrid Näslund (kds), Elisebeht Markström (s), Agneta Brendt

(s), Sten Tolgfors (m), Inger Lundberg (s), Christina Axelsson

(s) och Lennart Rohdin (fp).

Reservation

Bosnien-Hercegovinas folkrättsliga status m.m. (mom. 1, 2)

Lennart Rohdin (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 5 börjar

med "Utskottet konstaterar att" och på s. 9 slutar med "samma

motion avstyrks" bort ha följande lydelse:

Utskottet konstaterar att kriget i Bosnien-Hercegovina går in

på sitt fjärde år. Mer än 200 000 människor har dödats, de

flesta muslimer. Mer än 3 miljoner människor befinner sig på

flykt. Ett folkmord äger rum på Europas jord. Omvärldens

hittillsvarande oförmåga att få slut på denna behandling av den

muslimskt dominerande delen av det forna Jugoslavien är ett

svårartat moraliskt svek.

I grunden handlar det om brott mot folkrätten.

Bosnien-Hercegovina är en suverän stat, medlem av FN och medlem

av OSSE, som hotas av utplåning genom väpnad aggression. De

bosniska muslimerna håller på att utrotas eller fördrivas från

sina hemtrakter i etniska rensningsaktioner.

På 1930-talet började en diktatur i Europa, Hitlers, utrota

ett helt folk. Då var det inte muslimer utan judar som var

utsatta för etnisk rensning. Omvärlden orkade inte engagera sig

tills ett krig i hela Europa var oundvikligt. Ungefär samtidigt

överföll en annan diktator i Europa, Mussolini, en självständig

nation, medlem av Nationernas Förbund. Då var det inte Bosnien

utan Abessinien, vars existens skulle upphöra. Omvärlden orkade

inte engagera sig. För NF innebar oförmågan att försvara

Abessiniens integritet att hela organisationens auktoritet

ohjälpligt hade undergrävts.

Det finns åtskilligt att lära av dessa historiska paralleller.

Spridningsriskerna är mycket stora om inte kriget i Bosnien

bringas till ett slut. FN:s auktoritet kommer att skadas, kanske

irreparabelt, om organisationen misslyckas i

Bosnien-Hercegovina.

I västvärlden finns en stegrande oro för muslimsk

fundamentalism. I Bosnien-Hercegovina har muslimer under lång

tid levt tillsammans med människor med annan religion. Det

kommer att få allvarliga konsekvenser för relationerna mellan

västvärlden och den muslimska världen om sveket mot Bosnien

fullbordas.

Bakgrunden till krigen i det forna Jugoslavien är den

kommunistiska diktaturens sönderfall. Den påskyndades av den

allt starkare serbiska nationalism som utvecklades efter

Milosevics makttillträde i Serbien. Den konstitutionella

autonomin i Kosovo och Vojvodina kvävdes av Milosevic.

Partiledningen i Montenegro ersattes av en Milosevic-trogen.

De alltmer brutala maktövergreppen från Milosevics sida

underblåste strävanden till självständighet i Slovenien och

Kroatien. Milosevic motsatte sig förändringar i den jugoslaviska

konstitutionen och Slovenien och Kroatien förklarade sig

självständiga sommaren 1991. Den starkt serbdominerade federala

jugoslaviska armén gick till angrepp och krig utbröt först i

Slovenien och sedan i Kroatien. Kriget i Slovenien var över på

mindre än två veckor. Kriget i Kroatien varade till i början av

1992 då FN efter omvärldens erkännande av Slovenien och Kroatien

placerade ut skyddsstyrkor, UNPROFOR, i Kroatien.

Under slutfasen av Jugoslaviens sönderfall gjordes stora

ansträngningar av Bosnien-Hercegovinas ledare Isetbegovic och av

Makedoniens ledare Gligorov att finna konstitutionella lösningar

för att rädda Jugoslaviens fortbestånd inom ramarna för en

större självständighet. Isetbegovic och Gligorov visste att om

Slovenien och Kroatien bröt sig loss skulle främst

Bosnien-Hercegovina och Makedonien bli offren i det

serbdominerade Jugoslavien som då skulle återstå. För dem

återstod då inte annat val än att frigöra också

Bosnien-Hercegovina och Makedonien. Så skedde också.

Redan på ett tidigt stadium förberedde sig bosnienserberna för

att bryta sig loss ur ett fritt Bosnien-Hercegovina. Den

federala jugoslaviska armén hade redan i slutet av sommaren 1991

genomfört de förstärkningar och omgrupperingar som krävdes för

en väpnad serbisk aktion i Bosnien-Hercegovina -- nio månader

innan självständigheten och krigets utbrott i Sarajevo.

I linje med den s.k. Badinterkommissionen, som för

Londonkonferensen om Jugoslavien utredde förutsättningarna för

ett internationellt erkännande av de nya republikerna, krävde EG

en folkomröstning om självständighet i Bosnien-Hercegovina. En

sådan genomfördes under bojkott av stora delar av

bosnienserberna. En överväldigande majoritet röstade för

självständighet. Bosnien-Hercegovina erkändes av EG och USA i

början av april 1992. Det blev startskottet till det väpnade

serbiska angreppet på den nya staten. Snabbt och väl förberett

startade en systematisk etnisk rensning, som på kort tid gav

bosnienserberna kontroll över 2/3 av landets yta.

I slutet av maj 1992 införde FN sanktioner mot

Serbien-Montenegro som en följd av dess direkta inblandning

genom den federala armén inne i Bosnien-Hercegovina. Formellt

drog sig armén tillbaka men överlämnade sina vapen och förråd

till bosnienserberna. Ett stort antal officerare och soldater

gick över till den bosnien-serbiska sidan och fortsatte den

etniska rensningen.

Samtidigt som den bosnien-serbiska sidan övertog den federala

arméns omfattande vapen och förråd i det tungt rustade Bosnien,

var den bosniska regeringssidan starkt beskuren i sin beväpning

till följd av FN:s vapenembargo från september 1991. Ett

vapenembargo som utan större effekt infördes för att söka

begränsa vapentillförseln till det serbisk-kroatiska kriget

hösten 1991. I stället kom vapenembargot att slå mycket hårt

mot den bosniska regeringens trupper, som länge stred beväpnade

endast med lätta vapen. Vapenembargot har befäst ett mycket

ojämlikt styrkeförhållande mellan den serbiska angriparen och

den angripna bosniska sidan.

FN:s säkerhetsråd har med ett stort antal resolutioner utan

större framgång sökt stoppa den serbiska krigföringen.

"No-fly-zones" har införts över Bosnien-Hercegovina. Städer och

områden som utsatts för systematisk belägring av tungt serbiskt

artilleri har förklarats som "skyddade zoner" av FN utan att FN

förmått skydda dem. Senast demonstrerades detta i Bihac före jul

1994. UNPROFOR har till huvuduppgift att se till att humanitärt

bistånd kan komma fram till de instängda och nödlidande civila

offren. I Gorazde, Srebrenica, Bihac och på andra ställen har

hjälpkonvojerna ibland i månader hindrats att komma fram.

Omvärldens oförmåga att hävda grundläggande folkrättsliga

principer i Bosnien-Hercegovina bottnar till inte ringa del i

allvarliga meningsmotsättningar mellan främst stormakterna i

FN:s säkerhetsråd. Dessa motsättningar har inneburit allvarliga

påfrestningar på sammanhållningen inom såväl EU som NATO. En

viktig orsak till att FN hittills misslyckats i

Bosnien-Hercegovina är att medlemsländerna vägrat ställa upp

med tillräckliga resurser för att operationen skall lyckas. De

gånger FN, ibland med NATO:s hjälp, satt hårt mot hårt har

angriparna tagit sitt förnuft till fånga, som i Sarajevo i

februari 1994. När tvehågsenheten eller oenigheten på nytt tagit

överhanden på FN-sidan har striderna blossat upp eller

intensifierats, som i Bihac före jul 1994.

FN:s generalsekreterare frågade vid årsskiftet

truppbidragarländerna om ytterligare personal. Sveriges regering

lät förstå att utökade svenska insatser är uteslutna. Utskottet

finner detta ställningstagande orimligt. De budgetrestriktioner

som anförts är helt otillräckliga som argument inför en

europeisk tragedi, som hotar att sprida sig till ett storkrig på

Balkan och därtill undergräver hela FN-systemets framtida

auktoritet.

När FN:s medlemsländer saknar vilja och förmåga till de insatser

som krävs för att värna ett angripet medlemsland --

Bosnien-Hercegovina -- återstår bara att förhandlingsvägen söka

få slut på kriget och skapa så goda förutsättningar som möjligt

för en uppbyggnad av ett fredligt samhälle, där människor så

småningom kan börja leva tillsammans igen. Inför detta

återuppbyggnadsarbete måste också Sverige vara berett till

omfattande stöd.

Ett antal förslag till fredsuppgörelser har presenterats under

de gångna tre åren. De har alla byggt på att den bosniska

regeringssidan till större eller mindre del avträder

serbkontrollerade områden. Principen om rätten för flyktingar

att återvända blir i praktiken närmast illusorisk. Därmed

accepterar omvärlden på ett djupt olyckligt sätt att väpnad

aggression i Europa, i strid med Helsingforsdeklarationens

uttalade principer, tillåts uppnå territoriella landvinningar.

Den bosniska regeringen har successivt tvingats acceptera denna

uppläggning, då den förstått att FN saknar vilja eller förmåga

att tvinga den serbiska angriparen till reträtt. Hittills är det

i allt väsentligt den bosnien-serbiska sidan som avvisat varje

fredsplan, då den inte tillräckligt motsvarat de serbiska

erövringarna. Den serbiska förhalningstaktiken har framgångsrikt

gått ut på att trötta ut motståndaren och omvärlden, så att den

successivt tillerkänns mer av sina landvinningar.

Fredsplanerna i det forna Jugoslavien har kommit och gått. Den

senaste från den s.k. Kontaktgruppen har åtminstone den

förtjänsten att den fokuserar på Belgrads och Milosevics

avgörande roll för folkmordet i Bosnien-Hercegovina. Det är

regimen i Belgrad, med sin blandning av gammelkommunister och

nationalister, som bär det största ansvaret för det krig som

pågår mot den bosniska civilbefolkningen. Utan dess stöd skulle

inte bosnienserberna kunna fullfölja sin krigsplanering.

Milosevic har till synes gått med på att bryta tillförseln av

förnödenheter till bosnienserberna under Karadzics ledning.

Stängningen av gränsen mellan Serbien och Bosnien-Hercegovina är

dock inte överdrivet effektiv.

Även om Bosnien och Kroatien under en tid efter starka

påtryckningar från främst USA valt att samarbeta, finns det

anledning att också se mycket kritiskt på de bosniska kroater,

som med uppenbart stöd i Zagreb hänsynslöst tagit för sig av det

de anser vara kroatiskt territorium i Bosnien-Hercegovina.

Strävandena att nå förhandlingsuppgörelser med de serbiska och

kroatiska ledare som var för sig bär huvudansvaret för den

etniska rensningen i Bosnien-Hercegovina ställer också FN:s

krigsförbrytartribunal i en problematisk dager. Samtidigt som

fred skall slutas med dem som initierat och genomfört ett

folkmord ställs lokala hantlangare, som bara utfört sina ledares

uppmaningar, till svars inför tribunalen i Haag. Dilemmat

illustreras ytterligare av den påtagliga oviljan hos FN:s

medlemsstater att på ett tillfredsställande sätt möjliggöra

tribunalens arbete.

FN:s blockad mot Serbien-Montenegro har blivit ett medel i

förhandlingsspelet. Milosevics beslut att inte längre materiellt

stödja den bosnien-serbiska krigföringen innebar att delar av

blockaden hävdes. Nu utlovas fortsatta lättnader i sanktionerna

om Milosevic erkänner Kroatien och Bosnien-Hercegovina inom

deras internationellt erkända gränser. Milosevic kräver att

sanktionerna skall hävas innan erkännandefrågan diskuteras.

Sanktionerna infördes som en reaktion på Belgrads roll i

folkmordet i Bosnien-Hercegovina. Utskottet anser det ytterst

angeläget att sanktionerna mot Serbien-Montenegro upprätthålls

till dess att kriget upphört och Bosnien-Hercegovina

återupprättats som oberoende och territoriellt sammanhållen

statsbildning på multietnisk grund inom 1992 års folkrättsligt

erkända gränser.

FN:s vapenembargo har i bästa fall haft en återhållande effekt

på vapentillförseln till krigets Jugoslavien. Det har emellertid

medfört ett ytterst ojämt styrkeförhållande mellan angripare och

den angripne i krigets Bosnien. Oenighet mellan FN:s

säkerhetsråds medlemmar med veto omöjliggör ett upphävande av

ett vapenembargo, som aldrig var avsett för kriget i Bosnien. Av

samma skäl skulle aldrig enighet ha kunnat uppnås om att införa

ett vapenembargo i dag. Inför FN:s oförmåga att i linje med

kapitel VII i FN-stadgan värna Bosnien-Hercegovinas legitima

rättigheter utgör FN:s vapenembargo, som enbart drabbar den

angripne och allvarligt hindrar Bosnien-Hercegovina i dess

självförsvar i enlighet med FN-stadgans artikel 51, ett

moraliskt dilemma. Kriget i Bosnien-Hercegovina går in på sitt

fjärde år. Om kriget fortsätter för överskådlig tid, blir det i

längden allt svårare att försvara ett vapenembargo som slår

ensidigt mot den bosniska regeringssidan.

Det är utskottets förhoppning att Sverige skall ta täten i en

internationell opinionsbildning mot kriget och för

Bosnien-Hercegovinas rätt att fortleva som en multietnisk stat

inom de 1992 folkrättsligt erkända gränserna. I den nya värld vi

lever i, måste det finnas en beredskap för att med alla

tillgängliga medel hindra extremister av den typ som nu under

fyra års tid fört det forna Jugoslavien till randen av den

definitiva katastrofen.

dels att momenten 1 och 2 i utskottets hemställan bort ha

följande lydelse:

1. beträffande Bosnien-Hercegovinas folkrättsliga status

att riksdagen med bifall till motion 1994/95:U634 yrkandena

1--3 och 5 som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

2. beträffande hävande av vapenembargo

att riksdagen förklarar motion 1994/95:U634 yrkande 4

besvarad med vad utskottet anfört,

Särskilda yttranden

1. Hävande av vapenembargo (mom. 2)

Eva Zetterberg (v) anför:

Sverige erkänner Bosnien-Hercegovina som självständig stat. På

denna stats territorium lever olika nationella grupper --

bosnier, kroater och serber. Där lever även skilda religiösa

grupper -- muslimer, katoliker och ortodoxa. I den process som

följt på den jugoslaviska statens sönderfall har dessa olika

grupper kommit att spelas ut mot varandra till den grad att det

uppstått hårda motsättningar som fått till följd att det

uppkommit föreställningar om att människor av olika etnisk,

kulturell och religiös tillhörighet inte kan leva tillsammans.

Att i ett sådant läge upphäva vapenembargot vore att fördjupa

de motsättningar som uppstått och ytterligare cementera de

föreställningar som följt i motsättningarnas spår.

Vänsterpartiet kan inte som princip acceptera att människor av

olika etnisk, kulturell och religiös tillhörighet inte kan leva

tillsammans. Vänsterpartiet kan inte heller se att ett

upphävande av vapenembargot på något sätt skulle kunna gagna en

fredlig utveckling eller en lösning av de motsättningar som

uppstått mellan olika folkgrupper i f.d. Jugoslavien. Snarare

skulle det medföra ytterligare lidande, blodsutgjutelse och

fördjupade motsättningar -- ett steg bort från fred och

förhandlingar.

2. Makedonien (mom. 7)

Lennart Rohdin (fp) anför:

Republiken Makedonien var tillsammans med Slovenien den av

republikerna i det forna Jugoslavien som av den s.k.

Badinterkommissionen förklarades uppfylla de krav på

konstitution och respekt för nationella minoriteter som krävdes

för ett internationellt erkännande. Effekterna av FN:s

sanktioner mot Serbien-Montenegro, som spärrar handelsvägarna

norrut genom Serbien, och den grekiska utpressningen med blockad

av handelsvägarna söderut slår hårt mot det ekonomiskt och

socialt utsatta landet och bidrar till att destabilisera den

södra delen av Balkan. Greklands veto mot att låta republiken

Makedonien bli fullvärdig medlem av OSSE är i detta sammanhang

oacceptabelt.

Det är ytterst allvarligt att FN misslyckats med att utforma

regler för kompensation till de länder som drabbas av

sanktionerna mot Serbien-Montenegro. Den etniska situationen i

Makedonien är laddad och grannarna Serbien och Grekland liksom

också krafter i Albanien bidrar till att komplicera samlevnaden

mellan folkgrupperna i Makedonien. Situationen på Balkan liknas

ofta vid en krutdurk. Omvärldens oförmåga att stödja republiken

Makedonien i dess strävanden att utgöra en stabiliserande faktor

på södra Balkan kan få mycket allvarliga konsekvenser.

3. Slovenien (mom. 8)

Lennart Rohdin (fp) anför:

I skuggan av den olösta konflikten med de serbockuperade

områdena i Kroatien och kriget i Bosnien-Hercegovina har den

framgångsrika utvecklingen i Slovenien kommit i skymundan.

Slovenien har av omvärlden alldeles för länge behandlats som en

fortsatt del av det oroliga forna Jugoslavien, trots att landet

i dag i allt väsentligt liknar de fyra Visegradstaterna. I

förhållande till den europeiska integrationen är det viktigt att

Slovenien därför behandlas som en av dem. Den nu inledda

förhandlingen om ett Europaavtal möjliggör detta.

Förhandlingarna blockerades länge av den förra italienska

regeringen. Detta inom ramen för EU-samarbetet oacceptabla

förhållningssätt får inte upprepas.