Bet. 1994/95:UU24

Utrikesutskottets betänkande

1994/95:UU24

Mänskliga rättigheter, m.m.

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

Innehållsförteckning

1994/95

UU24

Sammanfattning

Utskottet behandlar i detta betänkande motioner som väckts

under den allmänna motionstiden 1995. Utskottet behandlar också

ett motionsyrkande från riksmötet 1992/93. Några motioner avser

det multilaterala arbetet inom FN eller regionala organisationer,

andra behandlar brott mot de mänskliga rättigheterna i specifika

stater. Andra åter behandlar vissa speciella brott mot de

mänskliga rättigheterna eller skydd för olika särskilt utsatta

grupper av människor. Även frågor som avser Sveriges förhållande

till andra stater och förhållanden som rör enskilda folk berörs i

några motioner.

Med anledning av tre motioner om behovet av en FN-konferens

rörande mansrollen anser utskottet, att en FN-konferens som tar

sin utgångspunkt i den traditionella mansrollen skulle ge viktig

kunskap som kan leda till positiva förändringar för såväl kvinnor

som män. Regeringen bör på lämpligt sätt och i samverkan med

övriga nordiska länder aktualisera frågan vidare i FN och i andra

lämpliga fora.

Reservationer på enskilda avsnitt i betänkandet har lämnats av

Moderata samlingspartiet, Folkpartiet liberalerna, Vänsterpartiet

och Miljöpartiet de gröna. Till betänkandet har även fogats

särskilda yttranden.

I en bilaga till betänkandet finns en förteckning över

konventioner och ratifikationsstatus per den 31 december 1994.

Betänkandet disponeras enligt följande:

I. Initiativ och åtgärder för att stärka och förbättra

efterlevnaden av det folkrättsliga regelsystemet

1. Mänskliga rättigheter och demokrati

2. Barnets rättigheter

3. Kvinnans rättigheter

4. Homosexuellas rättigheter

5. Urbefolkningars rättigheter

6. Rasism

7. FN-konferenser

8. Observatörsstatus i FN

9. Internationella miljöfrågor

II. Förhållanden som avser stater, områden eller enskilda folk

1. Judarnas situation i f.d. Sovjetunionen

2. Romernas (zigenarnas) situation

3. Kurder och andra minoriteters problem i Turkiet m.fl.

stater

4. Ryssland och Tjetjenien

5. Iran

6. Burma (Myanmar)

7. Tibet

8. Indonesien

9. USA

10. Cuba

11. Colombia

12. Angola

13. Västra Sahara

14. Taiwan

Motionerna

1992/93:U646 av Ingbritt Irhammar m.fl. (c, m, fp, kds, v) vari

yrkas

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om MR-situationen och de statslösa kurdernas

situation i Syrien.

1994/95:U208 av Göran Lennmarker m.fl. (m) vari yrkas

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att regeringen i det internationella

samarbetet inom FN, EU och andra internationella organ betonar

vikten av uppföljning av de normer som finns beträffande

demokrati och mänskliga rättigheter,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om ekonomiska sanktioner.

1994/95:U211 av Eva Goës m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om den odemokratiska situationen på Västpapua

och i Östtimor,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att uppfylla och förverkliga riksdagens

beslut,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts i de sex punkterna om internationella

påtryckningar på Indonesien,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts i de sex punkterna om Sveriges agerande enligt

EU:s rekommendationer.

1994/95:U219 av Eva Zetterberg m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att verka för ett svenskt stöd för en

eventuell begäran från Angolas regering om militärt eller annat

bistånd för att övervaka fredsprocessen,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att Sverige i FN skall verka för att

påtryckningar görs mot Unita om att respektera vapenvilan.

1994/95:U226 av Eva Zetterberg m.fl. (v, s, c, fp, mp, kds)

vari yrkas

1. att riksdagen beslutar verka för att resterande stater

ratificerar barnkonventionen.

1994/95:U231 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om svenskt agerande i FN:s generalförsamling

för FN:s barnkonvention.

1994/95:U601 av Birger Schlaug m.fl. (mp) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att Sverige i FN skall verka för att en konvention om

fri information till uppgifter rörande miljön upprättas.

1994/95:U602 av Ingbritt Irhammar m.fl. (c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om ytterligare svenska insatser för att den av

FN godtagna fredsplanen för Västsahara skall kunna genomföras,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om amnesti för västsahariska fångar.

1994/95:U603 av Birger Schlaug m.fl. (mp) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i

motionen anförts om att Sverige skall verka för en internationell

miljödomstol där såväl länder som miljöorganisationer har

talerätt.

1994/95:U604 av Håkan Holmberg och Karl-Göran Biörsmark (fp)

vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

Sverige bör söka påverka Ryssland att respektera mänskliga

rättigheter och acceptera en fredlig förhandlingslösning i

Tjetjenien,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts angående svenska och internationella

observatörer i Tjetjenien och övriga norra Kaukasus.

1994/95:U605 av Eva Zetterberg m.fl. (v, s, m, c, fp, mp, kds)

vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär att den utser en svensk

delegation för att undersöka de mänskliga rättigheterna i

Colombia,

2. att riksdagen hos regeringen begär att den erbjuder sig som

fredsmäklare i Colombia,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

bidrag skall kunna utgå till stöd för mänskliga rättigheter i

Colombia,

4. att riksdagen hos regeringen begär att den i FN agerar för

att få fram en särskild rapportör för MR i Colombia,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

Sverige inom EU:s ram bör ta initiativ som kan stärka de

mänskliga rättigheterna i Colombia.

1994/95:U606 av Eva Zetterberg och Ragnhild Pohanka (v, mp)

vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om frigivning av sahariska fångar och amnesti,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om svenskt agerande i FN för att

folkomröstningen i Västsahara skall genomföras enligt FN:s

ursprungliga fredsplan,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om internationell övervakning av en kommande

folkomröstning i Västsahara,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om svenskt agerande i EU för att förmå Marocko

att efterleva FN:s fredsplan för Västsahara.

1994/95:U607 av Ragnhild Pohanka och Eva Goës (mp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vikten av att i internationella fora föra fram problemen med

Myanmars behandling av fängslade,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

behoven av att påverka Myanmar när det gäller behandlingen av Daw

Aung San Suu Kyi och andra politiska fångar,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om mänskliga rättigheter och vikten av att i

internationella sammanhang föra fram bristerna i detta hänseende.

1994/95:U609 av Tuve Skånberg m.fl. (kds) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om behovet av stöd för den judiska folkgruppen i

f.d. Sovjetunionen.

1994/95:U610 av Fanny Rizell m.fl. (kds) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om vikten av att regeringen noga följer

utvecklingen i Turkiet och med eftertryck påtalar övergreppen mot

den kristna minoriteten i landet.

1994/95:U611 av Eva Goës m.fl. (mp) vari yrkas

7. att riksdagen begär att regeringen verkar för att våldtäkt

skall definieras som krigsförbrytelse enligt Genèvekonventionen.

1994/95:U613 av Siw Persson (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om behovet av stöd till demokratiskt sinnade på

Cuba,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att regeringen inför riksdagen bör redovisa

vilka initiativ som tagits för att stödja en demokratisk

utveckling på Cuba.

1994/95:U614 av Erling Bager och Eva Flyborg (fp) vari yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om åtgärder för att uppmärksamma situationen i

Iran.

1994/95:U615 av Barbro Westerholm m.fl. (fp, c, kds) vari yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om anordnandet av en världskonferens om

mansrollen.

1994/95:U616 av Rose-Marie Frebran m.fl. (kds, m, c, fp) vari

yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att Sverige bör arbeta för att prenatal

könsdiskriminering förs upp på dagordningen vid FN:s

kvinnokonferens år 1995,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att Sverige bör ta initiativ till att frågan

om prenatal könsdiskriminering förs upp på dagordningen för FN:s

generalförsamling.

1994/95:U617 av Ingrid Näslund (kds) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att skynda på hållandet av en folkomröstning

i Västsahara,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att främja de mänskliga rättigheterna i

Västsahara.

1994/95:U618 av Isa Halvarsson och Barbro Westerholm (fp) vari

yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om aktivt stöd till den av FN antagna

fredsplanen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om eventuell förlängning av Minursos mandat.

1994/95:U619 av Margareta Israelsson m.fl. (s, c, fp, v, mp,

kds) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om behovet av en FN-konferens om

manssamhället och mansrollen.

1994/95:U620 av Ragnhild Pohanka m.fl. (mp) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om Sveriges plikt att utöva påtryckningar mot

länder som bryter mot mänskliga rättigheter,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om dödsstraff i USA,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om omskärelse av flickor i Afrika,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om Irak, Iran och Turkiet,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om giftbesprutningar i Guatemala,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om Nord-, Syd- och Centralamerika.

1994/95:U621 av Eva Zetterberg m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

den aktivt bör verka för vapenvila och medling i den väpnade

konflikten i Turkiet,

5. att riksdagen hos regeringen begär att den i Europarådets

ministerkommitté lägger fram förslag om att Turkiets medlemskap i

Europarådet bör omprövas.

1994/95:U622 av Ragnhild Pohanka m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om urbefolkningarnas rätt till självbestämmande,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om övergrepp på urbefolkningar i Guatemala,

Peru, Colombia och Honduras,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om indianernas situation i Chiapas i Mexico,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att Sverige bör stödja urbefolkningarnas krav

på att få delta i utarbetandet av deklarationen för

urbefolkningarnas rättigheter i FN:s MR-kommission,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen til känna vad i

motionen anförts om svenska företags deltagande i exploatering av

urbefolkningar vid dammbyggen i Colombia och James Bay, Canada,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om den destruktiva effekt s.k. djurvänners

kampanjer mot pälsvaror har på urbefolkningarna i polarområdet,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om hur Sveriges uraninköp bidrar till

urbefolkningarnas lidande i bl.a. Nordamerika och Australien,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om brotten mot den politiska fången Leonard

Peltiers rättigheter i USA och Canada och att Sverige bör

protestera mot USA:s brott mot internationell lag då man medvetet

använde uppdiktade vittnesmål för att få Peltier utlämnad från

Canada,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförs om Canadas brott mot Lubiconindianernas

mänskliga rättigheter i Alberta,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att Sverige bör inta en mer aktiv hållning

i urbefolkningsfrågorna, i synnerhet som FN utlyst ett

urbefolkningsårtionde för åren 1994--2003.

1994/95:U624 av Björn von Sydow m.fl. (s) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att regeringen i internationella fora bör

verka för att zigenarnas situation uppmärksammas och att

diskrimineringen av zigenare upphör.

1994/95:U625 av Georg Andersson m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen hos regeringen begär diplomatiska initiativ mot

åsiktsförtrycket i Iran.

1994/95:U626 av Eva Zetterberg m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om svenskt agerande för att förmå USA att häva

sitt Kubaembargo,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om arbete för demokrati och mänskliga

rättigheter på Kuba.

1994/95:U628 av Eva Eriksson och Eva Flyborg (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att brotten mot de mänskliga fri- och

rättigheterna i Tibet bör fördömas,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om stöd till insatser för de mänskliga fri- och

rättigheterna i Tibet,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

det i alla offentliga samarbetskontrakt med Kina bör införas en

klausul om respekt för de mänskliga fri- och rättigheterna,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att Tibet i internationella sammanhang bör

betraktas som en självständig stat och ges möjlighet till egen

representation,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om stöd till internationella initiativ för

Tibets folk,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att ge World Parliamentarian Convention on

Tibet uppmärksamhet i Sverige och utomlands,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att Tibets kvinnor ges egen representation i

FN:s kvinnokonferens i Peking 1995.

1994/95:U630 av Berit Löfstedt m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om assyriernas/syrianernas situation i Turkiet.

1994/95:U631 av Ingbritt Irhammar m.fl. (c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att Sverige i likhet med Portugal och

Frankrike bör kräva att Xanana Gusmão friges och ges möjlighet

att delta i och företräda det östtimoresiska folket i

FN-samtalen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om svenskt agerande för permanent närvaro av FN

i Östtimor,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om svenskt agerande för att de indonesiska

trupperna skall dras bort från Östtimor,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att Sverige ställer sig bakom EU:s

resolutionstext från den 17 november 1994,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att Sverige i internationella fora och i

bilaterala kontakter med Indonesien bör verka för ett

genomförande av de rekommendationer som FN:s rapportör Ndiaye

lämnat i sin rapport i november 1994.

1994/95:U632 av Erling Bager m.fl. (fp, c, kds) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om åtgärder för att uppmärksamma assyriernas/syrianernas

situation.

1994/95:U633 av Ulrica Messing och Inger Lundberg (s) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att Sverige som nation bör verka för att

alla religiösa riktningar får möjlighet att verka på lika villkor

på FN-konferenser som Non-Governmental Organization (NGO), utan

särställning för någon.

1994/95:U635 av Ragnhild Pohanka m.fl. (mp, c, v, kds) vari

yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om behovet att verka för att genuina

förhandlingar utan dröjsmål upptas med av Dalai Lama utsedda

representanter för ett fredligt maktövertagande som leder till

det tibetanska folkets oberoende i enlighet med Dalai Lamas

fempunktsplan för fred,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om behovet att aktivt driva frågan om Tibets

rättigheter i Förenta nationerna och andra lämpliga

internationella fora,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att ett initiativ bör tas i FN:s kommission

för de mänskliga rättigheterna angående övergreppen på det

tibetanska folket,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att Dalai Lama bör erkännas som den ende och

legitime representanten för det tibetanska folket,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts att andra lämpliga mått och steg för att stödja

den tibetanska icke-våldskampen för landets befrielse bör vidtas.

1994/95:U636 av andre vice talman Görel Thurdin m.fl. (c, m,

fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om vikten av samordning mellan de tre nämnda

FN-konferenserna,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om vikten av att tillräckliga medel ställs till

förfogande för arbetet med de tre FN-konferenserna.

1994/95:U637 av Lennart Rohdin (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om den allvarliga situationen för mänskliga

rättigheter i Indonesien,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om den indonesiska ockupationen av Östra Timor.

1994/95:U638 av Birger Hagård m.fl. (m) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om svenskt stöd för Taiwans medlemskap i FN och

andra internationella organisationer.

1994/95:U640 av Ragnhild Pohanka (mp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

den bör verka för att Sverige skall ta upp kurdfrågan i sin

helhet i FN mot bakgrund av vad som behandlats i motionen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

den bör verka för att Sverige i Europarådet tar upp Turkiets

behandling av sin kurdiska befolkning,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om tortyr, fängslande och avrättningar i Iran,

Irak, Syrien och Turkiet och att internationella initiativ tas

för en humanisering,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

den bör verka för att en särskild rapportör tillsätts för

Turkiets efterlevande av internationella konventioner och andra

åtaganden,

6. att riksdagen som sin sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts angående de fängslade

parlamentsledamöterna i turkiska parlamentet,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om feilikurdernas situation och hur denna skall

uppmärksammas i internationella organ.

1994/95:Sf605 av Barbro Westerholm (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att Sverige i internationella organ skall

arbeta för homosexuellas rättigheter i enlighet med konventionen

om de mänskliga rättigheterna och mot diskriminering och

förföljelse av homosexuella.

1994/95:K507 av Birger Schlaug m.fl. (mp) vari yrkas

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att urbefolkningarnas representanter skall ha

möjlighet att delta, även på högre nivå, i arbetet med den

deklaration om urbefolkningar som håller på att utarbetas i FN:s

MR-kommission,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att Sverige skall stödja ovan nämnda

deklaration.

1994/95:A285 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om komplettering av den europeiska konventionen

angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de

grundläggande friheterna.

1994/95:A807 av Ingbritt Irhammar m.fl. (c) vari yrkas

16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att regeringen bör agera för att få till

stånd en FN-konferens om mansrollen i världen.

Utskottet

När FN bildades 1945 bekräftades tron på de grundläggande

mänskliga rättigheterna. I FN-stadgan nämns mänskliga rättigheter

som en central angelägenhet för "de förenade nationernas folk".

Även om idén om de mänskliga rättigheterna fanns långt före FN

(t.ex. amerikanska självständighetsförklaringen), var det först

vid FN:s bildande som den fick universellt erkännande. Som ett

uttryck för FN:s djupa engagemang för människovärdet arbetades

förslag fram till ett internationellt regelverk om de mänskliga

rättigheterna. Den första delen av ett sådant regelsystem är

Allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna (1948), den

andra delen de två internationella konventionerna (1966), den ena

om medborgerliga och politiska rättigheter (de klassiska fri- och

rättigheterna), den andra om ekonomiska, sociala och kulturella

rättigheter.

De ideal som benämns mänskliga rättigheter vinner allt större

auktoritet och respekt i det internationella umgänget. Det

internationella normsystemet förstärks genom ett

övervakningssystem och av regeringars ökade medvetenhet om

mänskliga rättigheters politiska och moraliska vikt.

Suveränitetsbegreppet i samband med frågor om de mänskliga

rättigheterna har uttunnats vad gäller principen om

icke-inblandning i andra staters inre angelägenheter. Det är

numera internationellt accepterat att kritik mot kränkningar av

de mänskliga rättigheterna inte utgör en otillåten inblandning i

en stats interna angelägenheter.

Sverige har alltid aktivt slutit upp bakom den i den allmänna

förklaringen om de mänskliga rättigheterna och i senare antagna

FN-konventioner fastlagda synen på mänskliga rättigheter som

individuella, dvs. knutna till individen och dennes förhållande

till statsmakten. Både medborgerliga och politiska rättigheter

och ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter är i allt

väsentligt sådana som individen har rätt att hävda gentemot

statsmakten och som denna i sin tur är skyldig att respektera

gentemot individen -- individen har vissa krav och statsmakten

har vissa skyldigheter. Att mänskliga rättigheter är knutna till

den enskilde är också en förutsättning för att de skall kunna

hävdas. Rättigheter som inte kan hävdas är i praktiken

verkningslösa. Världskonferensen om mänskliga rättigheter i Wien

år 1993 betonande, när det gäller sambandet mellan mänskliga

rättigheter och utveckling, den enskildes centrala roll i

utvecklingsprocessen liksom vikten av ökade resurser för

främjandet av de mänskliga rättigheterna både nationellt och när

det gäller internationellt bistånd.

Under en lång följd av år har riksdagen haft anledning att

behandla frågor som rör det multilaterala samarbetet på området

för de mänskliga rättigheterna samt situationen för de mänskliga

rättigheterna i enskilda stater. Senast i betänkandena

1993/94:UU3 och 1993/94:UU26 tog utskottet bl.a. ställning till

motioner angående efterlevnaden av de internationella

konventionerna på detta område. I detta betänkande behandlas

motioner som anknyter till frågor som rör de grundläggande

mänskliga fri- och rättigheterna i ett multilateralt sammanhang.

Vidare behandlas kränkningar av de mänskliga rättigheterna i

specifika stater och av enskilda folk.

I. Initiativ och åtgärder för att stärka och förbättra

efterlevnaden av det folkrättsliga regelsystemet

1. Mänskliga rättigheter och demokrati

Sammanfattning av motionerna

I motion U208 (m) yrkande 4 anförs att regeringen i det

internationella samarbetet inom FN, EU och andra internationella

organ bör betona vikten av uppföljning av de normer som finns

beträffande demokrati och mänskliga rättigheter. Motionärerna

tvivlar på att ett avbrytande av de ekonomiska förbindelserna är

ett effektivt påtryckningsmedel på de stater som inte respekterar

de mänskliga rättigheterna. I vissa särskilt allvarliga fall kan

en bojkott vara nödvändig. Den måste i så fall vara

internationellt beslutad av FN:s säkerhetsråd för att den skall

få effekt (yrkande 5).

I motion U620 (mp) yrkande 2 anförs att det är Sveriges plikt

att utöva påtryckningar mot stater som allvarligt kränker de

mänskliga rättigheterna.

Utskottets överväganden

Arbetet för att främja respekten för de mänskliga rättigheterna

världen över ingår som ett centralt element i svensk

utrikespolitik. I detta arbete är skyddet för individen

vägledande. Det finns inte en världsdel där människor är

förskonade från brott mot de mänskliga rättigheterna. I alltför

många stater utsätts enskilda för tortyr, summariska avrättningar

och andra grova övergrepp. Individens säkerhet är också i en

förlängning staternas. Sveriges arbete för att stärka de

folkrättsliga normerna på området för de mänskliga rättigheterna

och för att reglerna och principerna efterlevs är därför i hög

utsträckning ett arbete för demokratiuppbyggnad, men också för

att söka undanröja instabilitet och väpnade konflikter såväl inom

som mellan stater.

Sedan andra världskriget har, som framgått tidigare i

betänkandet, ett brett spektrum av internationella regler

utarbetats till skydd för de mänskliga rättigheterna. Den

allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna, som antogs

den 10 december 1948 av FN:s generalförsamling, bildar grunden

för ett allt bredare och mera omfattande nätverk av

internationella instrument om de mänskliga fri- och

rättigheterna. År 1966 antog FN:s generalförsamling de båda

konventionerna om medborgerliga och politiska rättigheter

respektive ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Sedan

dess har ett antal FN-konventioner antagits på specifika områden

i syfte att göra skyddet för de mänskliga rättigheterna

heltäckande för varje individ. En förteckning över

FN-konventionerna och ratifikationsstatus per den 31 december

1994 finns i en bilaga till betänkandet.

Utskottet noterar att Sverige sedan lång tid, såväl bilateralt

som multilateralt, aktivt verkar för att öka anslutningen till de

internationella konventionerna på området för de mänskliga

rättigheterna. Vid världskonferensen om mänskliga rättigheter i

Wien i juni 1993 (dess slutdokument återfinns som bilaga till

betänkandet 1993/94:UU3) sattes som mål för universell anslutning

till barnkonventionen år 1995 och för

kvinnodiskrimineringskonventionen år 2000. Lika viktigt som att

uppnå universell anslutning till konventionerna, är det att få

till stånd universell efterlevnad av dessa regler. För att

stärka respekten för de mänskliga rättigheterna och förbättra

efterlevnaden av gällande normer verkar Sverige också för en rad

insatser inom FN:s ram. Dessa är bl.a. stärkandet av FN:s program

för bistånd på området för de mänskliga rättigheterna. Viktiga

bidrag lämnas genom stöd till stater som önskar förbättra

respekten för och skyddet av de mänskliga rättigheterna. Insatser

behövs till stöd för stater som vill tillträda konventionerna på

detta område. Bistånd för att underlätta staternas efterlevnad av

rapporteringsskyldigheten enligt konventionerna är också av stor

betydelse.

Sverige har sedan länge aktivt sökt motverka det stigande

antalet folkrättsstridiga reservationer till konventionerna.

Sverige reser regelbundet skriftliga invändningar mot sådana

reservationer och uppmanar andra stater att göra detsamma.

Utskottet har med tillfredsställelse erfarit att flera av de

kommittéer som övervakar konventionernas efterlevnad numera också

granskar staters reservationer till dessa.

Utskottet anser det mycket angeläget att stödja FN:s organ för

övervakning av att de mänskliga rättigheterna respekteras. Inom

FN finns ett stort antal konventionsorgan, rapportörer, experter

och arbetsgrupper som genomför oberoende granskningar av

efterlevnaden av åtagandena på detta område. Övervaknings- och

granskningssystemets oberoende ställnings måste värnas. Det är

därför viktigt att de tilldelas ökade resurser, något som Sverige

sedan länge arbetar för.

Utskottet vill i detta sammanhang poängtera vikten av ett

vidgat samarbete med frivilligorganisationer i ansträngningarna

att förhindra kränkningar av de mänskliga rättigheterna.

Icke-statliga aktörer på olika arbetsområden kan på ett

konstruktivt sätt komplettera den förda politiken och även

kritiskt granska regeringars uppträdande vad avser främjandet av

och respekten för de mänskliga rättigheterna.

FN:s generalförsamling beslöt den 20 december 1993 som en följd

av beslut från världskonferensen om mänskliga rättigheter att

inrätta en post som högkommissarie för de mänskliga

rättigheterna. Innehavare av denna post är sedan januari 1994

ecuadorianen José Ayala Lasso. Som främste ansvarige för dessa

frågor under FN:s generalsekreterare har högkommissarien en

avgörande roll i FN:s framtida arbete för att förbättra

situationen på området för de mänskliga rättigheterna i världen.

I egenskap av samordnare av FN-arbetet har högkommissarien också

möjligheter att i sin dialog med stater påtala övergrepp, verka

för en ökad respekt för rättigheterna och erbjuda åtgärder till

stöd för ett bättre genomförande av det internationella

regelverket.

Världens stater har i enlighet med FN-stadgan förpliktat sig

att samarbeta i frågor som rör de mänskliga rättigheterna. I dag

är det också, som framgått tidigare i betänkandet, mer eller

mindre allmänt erkänt att brott mot de mänskliga rättigheterna är

en internationell angelägenhet. Kränkningar som begås av stater

som ratificerat olika konventioner på området för de mänskliga

rättigheterna kan och bör påtalas av andra konventionsstater.

När det gäller beslut om ekonomiska sanktioner konstaterar

utskottet att Sverige vidtar sanktioner mot en stat först efter

beslut i FN:s säkerhetsråd. Sveriges beslut om svenska ekonomiska

sanktioner mot Sydafrika under slutet av 1970-talet utgjorde ett

avsteg från Sveriges sedvanliga utrikespolitik. Avsteget skulle

då ses som en "extraordinär åtgärd, motiverad av den unika

situationen i Sydafrika" (Betänkandet om förbud mot investeringar

i Sydafrika, SOU 1978:53). Svenska lagbestämmelser för att

efterkomma säkerhetsrådets beslut om sanktioner finns sedan 1971

i lagen (1971:176) om vissa internationella sanktioner med de

ändringar som föranletts av Sveriges medlemskap i EU. FN:s beslut

om ekonomiska sanktioner genomförs numera i Sverige genom

EG-rådsförordningar.

Skyddet och främjandet av de mänskliga rättigheterna är och

förblir en viktig del av arbetet inom Organisationen för säkerhet

och samarbete i Europa (OSSE). En högkommissarie för nationella

minoriteter inrättades år 1992. I huvudsak innebär

högkommissariens mandat att han skall inrikta sig på att tidigt

uppmärksamma tendenser till konflikter som skulle kunna beröra

nationella minoriteter och som skulle kunna leda till konflikter.

Han skall främja dialog och samarbete mellan parterna i tvister

som berör minoriteter. En rad möten i organisationens regi har

ägt rum inom ramen för den s.k. mänskliga dimensionen: Paris

1989, Köpenhamn 1990, Moskva 1991 och Warszawa 1993. Vid mötet i

Warszawa behandlades bl.a. frågor som rör främjandet av yttrande-

och åsiktsfrihet, opartiskt domstolsväsende, fria val och

förhindrandet av förekomsten av tortyr.

Utskottet noterar i detta sammanhang att ett internationellt

demokrati- och valinstitut bildades den 27 februari 1995 i

Stockholm på svenskt initiativ. Institutet, vars namn är

International Institute for Democracy and Electoral Assistance

(IDEA), skall främja demokrati och fria val världen över och

därvid vara en plattform för regeringar, mellanstatliga och

icke-statliga organisationer.

FN:s viktigaste organ för främjandet av de mänskliga

rättigheterna, FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna,

möts varje år för att behandla frågor som rör de mänskliga

rättigheterna. Sverige var senast medlem i kommissionen under

åren 1989--1991. I egenskap av observatör kan Sverige också nu

spela en aktiv roll.

Årets möte med kommissionen (30 januari--10 mars 1995) var det

första stora FN-mötet efter Sveriges inträde i den europeiska

unionen. Utskottet noterar i detta sammanhang att inte alla EU:s

medlemsstater lika strikt som Sverige ansluter sig till

rättsuppfattningen att till mänskliga rättigheter bör hänföras

endast sådana som kan göras gällande av individen gentemot staten

och dess företrädare.

Med det ovan anförda anser utskottet att yrkandena 4 och 5 i

motion U208 (m) och yrkande 2 i motion U620 (mp) är besvarade.

2. Barnets rättigheter

Sammanfattning av motionerna

I motion U231 (v) yrkande 10 understryks att arbetet för

barnets rättigheter måste intensifieras, bl.a. inom ramen för det

svenska biståndet men även genom svenskt agerande i FN:s

generalförsamling.

Även motion U226 (v, s, c, fp, mp, kds) tar upp frågan om

barnets rättigheter. Motionärerna anför att det i september 1995

är fem år sedan FN:s konvention om barnets rättigheter trädde i

kraft. Den antogs den 20 november 1989 av FN:s generalförsamling.

Motionärerna anser det angeläget att verka för att de stater som

ännu inte ratificerat gör så (yrkande 1). I motionen omnämns

särskilt förekomsten av gatubarn, barnarbete och barnprostitution

runt om i världen.

Utskottets överväganden

FN:s barnkonvention utgör den juridiska plattformen för arbetet

som rör barnets rättigheter. Som framgår av utskottets tidigare

betänkanden om de mänskliga rättigheterna (bl.a. betänkandena

1993/94:UU3 och 1993/94:UU26) har barnkonventionen fått ett

snabbt ikraftträdande genom en mycket bred anslutning av stater.

I dag uppgår antalet anslutna stater till 171. Oroande är dock

att ett stort antal stater i samband med anslutning eller

ratifikation av barnkonventionen avgivit folkrättsstridiga

reservationer. Utskottet utgår därför från att regeringen

fortsätter sina ansträngningar att påverka stater att undanröja

folkrättsstridiga reservationer samt att konventionen i övrigt

respekteras och genomförs. Barnets rättigheter i ett

biståndsperspektiv har utskottet behandlat vid flera tidigare

tillfällen, senast i betänkandet 1994/95:UU15. Utskottet har

därvid bl.a. framhållit den pådrivande roll som Sverige har

spelat och fortfarande spelar vad gäller FN:s barnkommittés

verksamhet. Utskottet vill i detta sammanhang erinra om att FN:s

barnkommitté i enlighet med konventionen kan identifiera

biståndsbehov i samband med granskningen av konventionsstaternas

rapporter. Därvid bör t.ex. levnadsvillkoren för barn kunna

uppmärksammas. Rapporter som ger vid handen att det finns ett

biståndsbehov skall, om kommittén finner det lämpligt, överlämnas

till behöriga organ i FN-systemet, bl.a. Unicef.

FN:s barnkonvention lägger särskild vikt vid att barn skyddas

från varje form av exploatering. Den innehåller förbud mot

barnprostitution, barnpornografi och exploatering av barn genom

försäljning eller barnarbete. De stater som tillträtt

konventionen har således åtagit sig att skydda barnet från alla

former av sexuellt utnyttjande och sexuella övergrepp. Staterna

skall särskilt vidta åtgärder för att förhindra att ett barn

förmås att delta i olaglig sexuell hantering eller att barnet

utnyttjas för prostitution eller annan olaglig sexuell hantering.

Utskottet konstaterar att barnarbete under mer eller mindre

slavliknande förhållanden förekommer i flera länder, bl.a. i

Indien, Pakistan, Kina och Nepal. Miljontals barn tvingas till

arbete som är skadligt för deras psykiska och fysiska utveckling.

Störst uppmärksamhet har i massmedia ägnats de barn som arbetar i

exportindustrin, framför allt mattindustrin. Utskottet noterar i

detta sammanhang att biståndsministern med anledning av det djupt

upprörande mordet nyligen på en aktiv förkämpe mot barnarbete

inom organisationen Bonded Labour Liberation Front (BLLF), den

12-årige pakistanske pojken Iqbal Masih, officiellt vädjat till

myndigheterna i Pakistan att ta itu med problemet med

barnarbetare. Pakistan har ratificerat barnkonventionen.

Utskottet noterar därvid att Sverige rest invändningar mot de

reservationer som Pakistan gjort i samband med ratifikationen.

Enligt utskottets förmenande finns det anledning för Sverige

att aktualisera frågan om missbruket av barnarbetskraft såväl

bilateralt som multilateralt. Utskottet utgår från att regeringen

också utnyttjar de möjligheter som erbjuds för att stävja

missbruket av barnarbetskraft, bl.a. genom att diskutera frågan

med näringslivet, exempelvis i det av regeringen tillsatta

näringslivsrådet. Utskottet vill också understryka vikten av att

regeringen inom ILO agerar på detta område.

Konventionsstaterna skall också förhindra bortförande och

försäljning av eller handel med barn. Utskottet vill framhålla

att förhållandena för den stora gruppen barnarbetare, framför

allt flickor, som används som hembiträden i stora delar av

världen, särskilt måste uppmärksammas. Även här bör regeringen

agera inom ILO. Behovet av att bekämpa barnprostitution och

handel med barn m.m. underströks vid världskonferensen om

mänskliga rättigheter år 1993. Ett aktivt arbete kring dessa

frågor bedrivs också sedan flera år tillbaka av en särskild

rapportör i FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna.

Utskottet noterar att Sverige sommaren 1996 skall stå värd för

en internationell kongress om kommersiell sexuell exploatering av

barn. Initiativet till världskongressen har, enligt vad utskottet

erfarit, tagits av organisationen End Commercial Prostitution in

Asian Tourism (ECPAT). Syftet med kongressen är att åstadkomma en

gemensam handlingsplan och en global strategi för att finna vägar

till ett slut på den omfattande kommersiella sexuella

exploateringen av barn i världen. Regeringen har som ett led i

förberedelserna tillsatt en nationalkommitté inför kongressen.

Utskottet konstaterar att Sverige var en av de drivande

staterna i förhandlingarna inför utarbetandet av barnkonventionen

under 1980-talet. På flera punkter var det inte möjligt att nå

enighet om regler på en nivå som man på svensk sida ansåg

befogad. Särskilt var det en besvikelse att det inte gick att få

igenom ett förslag om att skydda alla personer under 18 år från

deltagande i krig. Sverige har därför fortsatt att i olika

sammanhang arbeta mot användningen av barnsoldater och sökt vinna

gehör för en internationell överenskommelse att barn under 18 år

inte skall rekryteras som soldater. Det är därför glädjande att

FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna vid

sitt möte år 1994, på svenskt initiativ, beslöt att tillsätta en

arbetsgrupp med uppgift att utarbeta ett tilläggsprotokoll till

barnkonventionen om en 18-årsgräns för rekrytering till väpnade

styrkor. Arbetsgruppen inledde sitt arbete hösten 1994 under

svenskt ordförandeskap. Utskottet noterar även i detta sammanhang

att en expert, efter beslut i FN:s generalförsamling hösten 1993,

numera utsetts för att studera situationen för barn i väpnade

konflikter. En rapport kommer att läggas fram till 1996 års möte

med FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna.

Utskottet anser därmed att motionerna U226 (v, s, c, fp, mp,

kds) yrkande 1 och U231 (v) yrkande 10 är besvarade.

3. Kvinnans rättigheter

Sammanfattning av motionerna

I motion U611 (mp) som behandlar situationen för de mänskliga

rättigheterna i Kosova anförs att våldtäkt skall definieras som

krigsförbrytelse enligt 1949 års Genèvekonventioner (yrkande 7).

I flerpartimotionen U616 (kds, m, c, fp) behandlas den

diskriminering som flickor utsätts för redan före födelsen

(prenatal könsdiskriminering). I motionen anförs att minst 100

miljoner kvinnor saknas i världens befolkningsstatistik. En

viktig orsak till detta är att föräldrar använder

fosterdiagnostik för att välja kön på sina barn. Flickfoster

aborteras därför att de har "fel" kön. Motionärerna anser att

Sverige bör arbeta för att prenatal könsdiskriminering förs upp

på dagordningen vid FN:s kvinnokonferens i Peking i september

1995 (yrkande 1). I yrkande 2 hemställs att Sverige bör ta

initiativ till att frågan förs upp på dagordningen i FN:s

generalförsamling.

Motion U620 (mp) yrkande 4 tar upp frågan om förekomsten av

kvinnlig omskärelse i Afrika. Sverige måste medverka till att

detta plågsamma och farliga ingrepp stoppas.

Utskottets överväganden

Utskottet konstaterar att frågan om våldtäkter på kvinnor

senast behandlades i utskottets betänkande 1993/94:UU26, s. 29,

varvid utskottet konstaterade att våldtäkt utförd av soldater i

en väpnad konflikt, enligt folkrättslig doktrin under 1949 års

Genèvekonventioner och de två tilläggsprotokollen från år 1977,

utgör en grov krigsförbrytelse. Utskottet ansåg också att

våldtäkt utförd av företrädare för en stat alltid måste ses som

en form av tortyr. Utskottet vidhåller denna uppfattning.

Därmed anser utskottet motion U611 (mp) yrkande 7 besvarad.

Frågan om prenatal könsdiskriminering liksom förekomsten av

kvinnlig omskärelse/könsstympning har utskottet ingående

behandlat vid flera tidigare tillfällen, senast i betänkandet

1993/94:UU26.

Konventionen om barnets rättigheter innehåller ett förbud i

artikel 24 mot traditionella sedvänjor som är skadliga för barns

hälsa. Sverige tolkar artikeln så att detta inbegriper kvinnlig

omskärelse/könsstympning. I FN:s deklaration om avskaffande av

våld mot kvinnor stadgas i artikel 4 att regeringar inte får

åberopa sådana sedvänjor när kvinnans rättigheter skall

tillgodoses. I artikel 4 (k) uppmanas också staterna att främja

forskning och att samla statistiska data beträffande det våld som

förekommer mot kvinnan.

Förekomsten av kvinnlig omskärelse/kvinnlig könsstympning är

utbredd. Enligt en utredning av FN:s expertgrupp för

traditionella beteendemönster förekommer omskärelse av kvinnor

och flickor i vissa asiatiska stater samt i minst 29 afrikanska

stater. Unicef har beräknat att ca 90 miljoner kvinnor och

flickor drabbas härav. Utskottet noterar att FN:s kommission för

de mänskliga rättigheterna har slagit fast att omskärelse utgör

ett övergrepp mot kvinnans värdighet. WHO har fördömt kvinnlig

omskärelse/kvinnlig könsstympning såsom utgörande en allvarlig

hälsorisk.

Utskottet har, som framgått ovan, i flera betänkanden om

mänskliga rättigheter kraftfullt fördömt bruket av kvinnlig

omskärelse. Utskottet vill dock återigen poängtera vikten av att

regeringen fortsätter att på lämpligt sätt i dialogen med

mottagarländerna av svenskt bistånd, men också inom FN-systemet,

kraftfullt verka för att bruket av kvinnlig omskärelse/kvinnlig

könsstympning avskaffas.

Världskonferensen om mänskliga rättigheter i juni 1993 i Wien

uttalade att effektiva åtgärder erfordras för att stoppa mord på

nyfödda flickor. Vidare uttalades stöd för att FN och alla dess

organ skall tillförsäkra flickor ett effektivt skydd och

främjande av deras mänskliga rättigheter. Utskottet konstaterar

att Sverige i det multilaterala och bilaterala samarbetet fäster

stor vikt vid frågor som rör stärkandet av flickans och kvinnans

mänskliga rättigheter. Sverige har i dessa sammanhang också sagt

att mord på flickebarn och s.k. traditionella sedvänjor är

allvarliga kränkningar av barnets rättigheter. Men även i samband

med FN:s befolkningskonferens i Kairo i september 1994 och i

anslutning till det sociala toppmötet i Köpenhamn i början av

mars 1995, verkade Sverige för att alla former av diskriminering

mot flickor och kvinnor skall avskaffas, särskilt vad avser

omskärelse och prenatal könsdiskriminering. Enligt vad utskottet

erfarit verkar Sverige också för att handlingsplanen som skall

antas vid FN:s fjärde världskvinnokonferens i Peking i september

1995 uppmärksammar och fördömer prenatal könsdiskriminering och

kvinnlig omskärelse/kvinnlig könsstympning.

Sverige verkar aktivt för en effektiv övervakning av

efterlevnaden av kvinnans behov av skydd och respekt för de

mänskliga rättigheterna. Medvetenheten om att kvinnan ofta är

särskilt utsatt för kränkningar och att vissa typer av ytterst

förnedrande kränkningar uteslutande drabbar kvinnan har motiverat

Sverige att i FN driva olika förslag. Sådana förslag omfattar

bl.a. att integrera kvinnans mänskliga rättigheter i de reguljära

övervakningskommittéernas granskningsverksamhet och att frågorna

tas upp i kommissionens länderrapporter och tematiska rapporter

och därefter granskas. Sverige har också aktivt deltagit i

arbetet med att formulera den ovannämnda deklarationen om

avskaffande av våld mot kvinnor som FN:s generalförsamling antog

hösten 1993, liksom i arbetet med att inrätta en särskild

rapportör om våld mot kvinnor. En sådan rapportör utsågs vid

mötet med FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna år 1994,

och en första rapport i ämnet lämnades till årets möte med

kommissionen.

Utskottet anser att denna verksamhet utgör ett värdefullt och

viktigt bidrag till arbetet med att uppmärksamma och påtala

kränkningar, men också för att stärka och skydda kvinnans behov

av mänskliga rättigheter. Utskottet utgår från att regeringen i

internationella fora och annorstädes fortsätter att driva frågor

som rör kvinnans och flickans mänskliga rättigheter.

Utskottet konstaterar i detta sammanhang att de svenska

biståndsinsatserna i hög grad är inriktade på åtgärder som syftar

till att på olika områden stärka kvinnans och barnets

rättigheter.

Utskottet anser mot bakgrund av det ovan anförda att motionerna

U616 (kds, m, c, fp) yrkandena 1 och 2 och U620 (mp) yrkande 4 är

besvarade.

4. Homosexuellas rättigheter

Sammanfattning av motionen

I motion Sf605 (fp) yrkande 1 hemställs att Sverige i

internationella organ skall arbeta för homosexuellas rättigheter

i enlighet med konventionen om de mänskliga rättigheterna och mot

diskriminering och förföljelse av homosexuella.

Utskottets överväganden

Utskottet delar motionärens uppfattning att det är angeläget

att globalt arbeta för avskaffandet av all slags diskriminering

av homosexuella. Det grundläggande i varje demokratiskt samhälle

är att människor måste tillåtas att vara sig själva och på olika

sätt ge uttryck för sin läggning förutsatt att detta inte medför

skada för andra. Diskriminering och bestraffning på grund av

homosexualitet är därför enligt utskottets uppfattning helt

oacceptabelt. Utskottet konstaterar att Sverige under många år,

på hög internationell nivå, fört diskussionen om

icke-diskriminering av homosexuella. De forum som Sverige främst

verkat inom är den europeiska säkerhetskonferensen (ESK), numera

Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) och

Europarådet. Under ESK:s möten i Moskva 1991, i Warszawa 1993 och

i Budapest 1994 har Sverige tagit upp de homosexuellas situation

och därvid uttalat förhoppningen att all kriminalisering och

statlig diskriminering av homosexuella skall upphöra. Enligt vad

utskottet erfarit har bl.a. Ryssland, Ukraina och Litauen

avskaffat kriminaliseringen av homosexualitet. Utskottet utgår

från att regeringen i Europarådet fortsätter att verka för att

alla medlemsstater skall uppfylla de krav som rådet ställt.

Konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de

grundläggande friheterna ger dessutom enskilda möjlighet att få

en stats agerande prövat i Europadomstolen.

Utskottet förutsätter att regeringen med kraft kommer att

fortsätta verka för att frågan uppmärksammas bilateralt och

multilateralt och att regeringen även driver frågan på ett

ändamålsenligt sätt inom FN.

Med det anförda får yrkande 1 i motion Sf605 (fp) anses

besvarat.

5. Urbefolkningars rättigheter

Sammanfattning av motionerna

I motion U622 (mp) poängteras att urbefolkningarnas rättigheter

är skyddade i internationell rätt och att det därutöver finns

speciell lagstiftning, ägnad att reglera urbefolkningarnas

särskilda behov, såsom deras rätt till självbestämmande och att

fritt eftersträva ekonomisk, social och kulturell utveckling samt

politisk status (yrkande 1). Sverige bör inta en mer aktiv

hållning i urbefolkningsfrågor, i synnerhet som FN utlyst ett

urbefolkningsårtionde åren 1994--2004 (yrkande 13). I yrkande 5

anförs att Sverige bör stödja urbefolkningarnas krav på att få

delta i utarbetandet av deklarationen om urbefolkningarnas

rättigheter i FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna.

Även i motion K507 (mp) framhålls att urbefolkningarnas

representanter skall ha möjlighet att delta, även på högre nivå,

i arbetet med deklarationen (yrkande 7). Deklarationen bör antas

av FN:s generalförsamling innan urbefolkningsårtiondet är slut

(yrkande 8).

Motion U622 (mp) tar också upp en lång rad detaljerade frågor

vad avser urbefolkningars situation och behov av skydd mot

övergrepp i flera stater i Central- och Latinamerika, bl.a.

Guatemala, Peru, Honduras och Mexico, men också vad avser

indianernas förhållanden i Canada och USA. I yrkande 2 anförs att

Sverige skall uttala sig mot förföljelsen av urbefolkningarna i

Guatemala, Peru, Colombia och Honduras. Sverige bör också

uppmärksamma situationen i södra Mexico som är ett område där

urbefolkningen nödgats ta till väpnat uppror för att göra sin

röst hörd (yrkande 3). Sverige bör enligt yrkande 6 informera sig

om svenska företags engagemang i vattenkraftsprojekten i Colombia

(Urra) och Canada (James Bay) och om följderna för

urbefolkningarna som är bosatta i dessa områden. I yrkande 8

anförs att djurvänners kampanjer mot pälsvaror har destruktiv

effekt på urbefolkningarna i polarområdet. I yrkande 9 anförs att

Sveriges uraninköp världen över bidrar till urbefolkningarnas

lidande bl.a. i Nordamerika och Australien. I yrkande 12 anförs

att Canada bryter mot de mänskliga rättigheterna genom sitt

agerande mot Lubiconindianerna i Alberta.

Brott mot de mänskliga rättigheterna förekommer i Amerikas alla

delar, anförs det i motion U620 (mp). I motionen beskrivs olika

förhållanden i Nordamerika, främst USA, som enligt motionärernas

uppfattning utgör brott mot de mänskliga rättigheterna. Även i

delar av Centralamerika har läget avseende de mänskliga

rättigheterna försämrats. I Guatemala förekommer besprutningar

med giftiga avlövningsmedel som tvingar befolkningen att fly från

sina hembygder. Besprutningen innebär enligt motionen brott mot

den mest fundamentala av alla mänskliga rättigheter, nämligen

rätten till liv och säkerhet. Även i Sydamerika begås allvarliga

kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Mord på och

förföljelse av indianer och fackföreningsledare är enligt

motionärerna vanliga i bl.a. Colombia, Peru, Brasilien och

Paraguay. Sverige bör i FN verka för att fördöma de i motionen

påtalade brotten i Guatemala och andra stater i Nord-, Central-

och Sydamerika (yrkandena 6 och 7).

Utskottets överväganden

Utskottet har i tidigare betänkanden framhållit att

urbefolkningars rättigheter bör ses i ett större sammanhang där

det gäller att värna om alla individers och alla

minoritetsgruppers mänskliga rättigheter. Det är angeläget att

verka för att etniska minoriteter åtnjuter grundläggande fri- och

rättigheter, rätten till en egen kulturell identitet och ett eget

kulturliv, till egen religion och eget språk. De folkrättsliga

regler som rör de mänskliga rättigheterna gäller alla individer i

en stat, således även dem som tillhör urbefolknings- eller

minoritetsgrupper.

I flera FN-konventioner som Sverige ratificerat återfinns

referenser till skydd för minoriteter. Bl.a. innehåller artikel

27 i 1966 års konvention om medborgerliga och politiska

rättigheter särskilda bestämmelser om att de som tillhör etniska,

religiösa eller språkliga minoriteter inte skall förvägras rätten

att i gemenskap med andra medlemmar av sin grupp ha sitt eget

kulturliv, att bekänna sig till och utöva sin egen religion eller

att använda sitt eget språk. Konventionen medger positiv

särbehandling i syfte att stödja minoriteternas strävanden att

bevara sin identitet och egenart. I 1965 års

rasdiskrimineringskonvention finns också regler om positiv

särbehandling (artikel 1:4). I FN:s deklaration om minoriteters

rättigheter från år 1992, som dock inte är folkrättsligt

bindande, stadgas att staterna skall skydda minoriteternas

existens och deras nationella eller etniska, kulturella,

religiösa och språkliga identitet genom lagstiftning och andra

åtgärder.

I en del länder utgör urbefolkningarna nästan hälften av den

totala befolkningen. Utskottet vill betona vikten av att

urbefolkningarnas situation uppmärksammas, att deras rättigheter

skyddas och att vederbörliga sociala och ekologiska hänsyn tas

till urbefolkningarna i den samhälleliga planeringen och

utvecklingen, liksom i biståndssamarbetet.

Under generalförsamlingsmötet 1994 invigdes årtiondet för

urbefolkningar med början den 10 december 1994. Målet för dekaden

är att stärka internationellt samarbete för att lösa de problem

som urbefolkningarna står inför, framför allt på områden som

avser miljö, hållbar utveckling, utbildning och hälsa.

FN:s underkommission för förhindrande av diskriminering och för

beskydd av minoriteter tillsatte år 1982 en särskild arbetsgrupp

för urbefolkningsfrågor. Arbetsgruppen är öppen för

urbefolkningar och deras organisationer. Arbetsgruppen har sedan

1985 arbetat på ett utkast till en deklaration om urbefolkningars

rättigheter. Utskottet konstaterar att Sverige aktivt deltagit

och alltjämt deltar i detta arbete. Arbetet har emellertid

alltsedan starten präglats av avsevärda motsättningar bl.a. vad

gäller frågor som rätten till självbestämmande och huruvida

deklarationstexten skall använda sig av begreppet "populations"

-- "befolkningar" eller "peoples" -- "folk". Enligt folkrätten

tillkommer rätten till självbestämmande "peoples" -- "folk". I

detta sammanhang noterar utskottet att ILO:s konvention nr 169 om

ursprungsfolk och stamfolk i självstyrande länder i artikel 1:3

sökt förebygga anspråk på självbestämmande. I konventionstexten

sägs att begreppet folk i konventionen inte har samma innebörd

som begreppet folk i internationell rätt.

Ett konkret resultat av den ovannämnda arbetsgruppens arbete i

dag är att FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna i årets

möte beslöt att inrätta en arbetsgrupp för att behandla utkastet

till deklaration som arbetsgruppen för urbefolkningars

rättigheter arbetat fram. Utskottet utgår från att regeringen

fortsatt söker verka för att arbetet med deklarationens

utformning kan slutföras och antas under årtiondet.

Utskottet konstaterar i detta sammanhang att Sverige medverkar

till att urbefolkningar skall kunna delta i arbetet med

deklarationen om urbefolkningars rättigheter. Vid det senaste

mötet med den särskilda arbetsgruppen för urbefolkningar i juli

1994 poängterade Sverige i sitt anförande vikten av ett sådant

deltagande och stödde ett förslag om lättnad av reglerna för

enskildas och organisationers deltagande i arbetet.

På initiativ av bl.a. de nordiska länderna rekommenderade

världskonferensen om mänskliga rättigheter i Wien år 1993 i sitt

slutdokument att ett permanent forum för urbefolkningar skulle

inrättas i FN-systemet. Sverige har anfört att urbefolkningar

skall kunna delta vid upprättandet av detta forum. Frågan om det

permanenta forumet skall diskuteras under sommarens möte med den

särskilda arbetsgruppen för urbefolkningar.

Utskottet noterar i detta sammanhang att Sverige regelbundet

under flera års tid gett bidrag till FN:s frivilliga

urbefolkningsfond, som inrättades år 1985 och administreras av

FN:s generalsekreterare. Ur fonden beviljas ekonomiska bidrag

till urbefolkningsrepresentanter för att ge dem möjlighet att

delta i den särskilda arbetsgruppens möten.

Utskottet anser därmed att motionerna U622 (mp) yrkandena 1, 5

och 13 samt K507 (mp) yrkandena 7 och 8 är besvarade.

Vad gäller situationen för urbefolkningar i enskilda stater som

nämns i motion U622 (mp) konstaterar utskottet att Sverige under

många år lämnat politiskt och materiellt stöd till fredsprocessen

i Centralamerika och i det sammanhanget uppmärksammat

ursprungsbefolkningens situation. Svenska enskilda organisationer

har också verkat med insatser till förmån för utsatta grupper i

både Guatemala och Honduras. Tillsammans med de övriga nordiska

länderna har Sverige uttalat att den nuvarande regeringen i

Honduras tagit positiva initiativ för att förbättra läget för de

mänskliga rättigheterna. Bl.a. har en ombudsman för de mänskliga

rättigheterna inrättats.

Utvecklingen i Centralamerika följs också med stor

uppmärksamhet inom den europeiska unionen.

Utskottet noterar vidare de initiativ som tagits för att söka

fredliga lösningar till den situation som uppstått i södra Mexico

(Chiapas). Utskottet beklagar emellertid att militärt våld kommit

till användning för att lösa konflikten. Den mexikanska

regeringen har visat en konstruktiv attityd i andra sammanhang,

t.ex. vad beträffar flyktingarna från det krigsdrabbade

Guatemala. Ökade satsningar på utvecklingen av landets södra

delar har aviserats av den mexikanska regeringen. Utskottets

förhoppning är att dessa bidrar till att skapa en varaktig fred i

området. Det är viktigt att hela befolkningen görs delaktig i

samhällsutvecklingen så att demokrati och respekt för de

mänskliga rättigheterna får fäste.

I de konflikter som under många år plågat både Peru och

Colombia har stora grupper fattiga civila kommit i kläm mellan

militära och paramilitära förband och gerillan i respektive land.

Under dessa konflikter har inte minst indianbefolkningarna varit

speciellt utsatta. Ofta terroriserade av gerillan och av

militären misstänkta för samröre med gerillan, har indianer i

såväl Bolivia, Colombia, Ecuador som Peru vid otaliga tillfällen

utsatts för grymma våldsdåd. Utskottet noterar samtidigt att

antalet offer i den interna konflikten i Peru har minskat. Där

har konflikten mellan regeringen och gerillaorganisationer

dämpats sedan de flesta gerillaledarna tillfångatagits. Detta har

också inneburit ett minskat antal övergrepp mot civila, inklusive

indianbefolkningen. Fattigdom och vida sociala klyftor återstår.

Förekomsten av försvinnanden, mord och juridiskt icke acceptabla

metoder är dock oroväckande hög. Utskottet följer med oro

situationen i Peru.

I Colombia har en ny regering tillträtt med en ambitiös agenda,

både vad gäller sociala reformer och främjandet av respekten för

de mänskliga rättigheterna. Alltjämt förekommer dock övergrepp av

såväl gerilla och paramilitärer som militärer. De flesta

övergreppen sker ostraffat. Detta drabbar också Colombias

ursprungsbefolkning. Enligt utskottets förmenande måste

uppgörelsen som gjorts med emberra-katio-indianerna om

kompensation, sociala insatser m.m. efterlevas. I senare delen av

betänkandet behandlas allmänt situationen för de mänskliga

rättigheterna i Colombia liksom i Nordamerika.

Motion U622 (mp) yrkandena 6 (vattenkraftsprojektet vid James

Bay), 8 (urbefolkningarna i polarområdet), 9 (urbefolkningar i

Nordamerika och Australien) och 12 (Lubiconindianerna i Alberta)

samt motion U620 (mp) yrkandena 6 och 7 (Guatemala och andra

stater i Nord-, Central- och Sydamerika) berör urbefolkningars

utsatta situation i olika avseenden. Utskottet vill i detta

sammanhang framhålla det angelägna i att urbefolkningars

rättigheter beaktas i alla typer av projekt eller verksamheter

som riskerar att inkräkta på deras grundläggande demokratiska

fri- och rättigheter.

Därmed betraktar utskottet motionerna U620 (mp) yrkandena 6 och

7 samt U622 (mp) yrkandena 2, 3, 6, 8, 9 och 12 besvarade.

6. Rasism

Sammanfattning av motionen

I motion A285 (v) yrkande 7 anförs att uttrycken för rasism och

främlingsfientlighet ökat i många länder i Europa. Kampen mot

denna farsot måste föras med olika medel och på många plan. Bl.a.

anser motionärerna att den europeiska konventionen angående skydd

för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna

(Europakonventionen) bör kompletteras med ett förbud mot etnisk

diskriminering.

Utskottets överväganden

Den oroväckande ökningen av främlingsfientlighet och rasism på

många håll i världen är tendenser som enligt utskottets

uppfattning i första hand måste bemötas inom de enskilda

staterna. Europarådets initiativ i samband med rådets första

toppmöte i Wien i oktober 1993 utgör härvidlag ett mycket

värdefullt och angeläget bidrag för att bekämpa rasism,

antisemitism och främlingsfientlighet. Vid mötet antogs en

deklaration och en handlingsplan mot rasism, xenofobi,

antisemitism och intolerans. En viktig del av aktionsplanen

utgörs av en ungdomskampanj mot främlingsfientlighet och rasism

med syfte att mobilisera allmänheten. Den svenska

ungdomskampanjen inleddes i december 1994. Den är inriktad dels

på rikstäckande opinionsbildning, dels på att uppmuntra och

stödja lokala ungdomsinitiativ mot främlingsfientlighet och

rasism. Kampanjen leds av en särskild kommitté med bl.a.

representanter från olika ungdomsrörelser.

Utskottet noterar att Sverige inom ramen för FN:s kommission

för de mänskliga rättigheterna deltagit i arbetet bl.a. avseende

genomförandet av handlingsprogrammet för det andra årtiondet för

kamp mot rasism och rasdiskriminering. Ett program för ett tredje

årtionde är antaget av FN:s generalförsamling, och en särskild

enhet i FN:s center för de mänskliga rättigheterna har till

uppgift att se över informationsbehovet inför det tredje

årtiondet mot rasdiskriminering. Härutöver vill utskottet erinra

om den rapportör som FN:s kommission för de mänskliga

rättigheterna tillsatte år 1993 och som vid kommissionens möten

lämnar olika förslag till åtgärder för att bekämpa nutida former

av rasism, rasdiskriminering, främlingsfientlighet och annan

intolerans.

Vad gäller det specifika kravet på legala åtgärder som föreslås

i motion A285 (v) yrkande 7 konstaterar utskottet att de

rättigheter som anges i Europakonventionen (artikel 14) skall

tryggas utan åtskillnad av något slag såsom på grund av kön, ras,

hudfärg, språk, religion, politisk eller annan åskådning,

nationell eller social härkomst, tillhörighet till en nationell

minoritet, förmögenhet, börd eller ställning i övrigt.

Diskrimineringsförbudet gäller de fri- och rättigheter som

upptas i konventionen men också de som upptagits i de

tilläggsprotokoll till konventionen som innehåller nya

rättigheter, nämligen protokollen 1, 4, 6 och 7.

Inom Europarådet har sedan en längre tid förts en diskussion om

att utvidga tillämpningsområdet för diskrimineringsförbudet till

att omfatta också sådana förhållanden som faller utanför det

egentliga rättighetsskyddet i konventionen och dess protokoll. I

diskussionen har bl.a. hänvisats till artikel 26 i FN:s

konvention om medborgerliga och politiska rättigheter som

innehåller ett sådant mer generellt utformat

diskrimineringsförbud och som utgår från principen om allas

likhet inför lagen.

Enligt vad utskottet erfarit övervägs för närvarande frågor av

detta slag inom en kommission mot rasism under ministerkommittén

i Europarådet. Kommissionens ordförande är den svenske

diskrimineringsombudsmannen. Kommissionen har till uppgift att

bl.a. granska medlemsstaternas lagstiftning och påtala inslag av

rasistiskt och etniskt diskriminerande bestämmelser. Kommissionen

överväger, enligt vad utskottet erfarit, förslag till en särskild

europeisk konvention mot rasism samt om man skall föreslå en

ändring av artikel 14 i Europakonventionen så att den ges en

vidare tillämpning. Ändringar i Europakonventionen beslutas av

Europarådets ministerkommitté. En konventionsändring av det slag

som föreslås i motionen förutsätter enighet bland

konventionsstaterna, vilket hittills varit svårt att uppnå. En

utvidgning av tillämpningsområdet för diskrimineringsförbudet

torde enligt utskottets uppfattning kräva noggranna överväganden,

särskilt som konventionen och dess protokoll numera utgör svensk

lag. Bl.a. torde en analys behöva göras av vad som i praktiken

inte redan är täckt av diskrimineringsförbudet i artikel 14 såsom

detta uttolkats i Europadomstolens praxis.

Utskottet anser mot bakgrund av det ovan anförda motion A285

(v) yrkande 7 besvarad.

7. FN:s konferenser

Sammanfattning av motionerna

I fyra motioner berörs FN:s anordnande av olika konferenser för

att främja individens rätt på området för de mänskliga

rättigheterna.

I motionerna U615 (fp, c, kds), U619 (s, c, fp, v, mp, kds) och

A807 (c) yrkande 16 anförs att en FN-konferens om mansrollen vore

en logisk fortsättning på jämställdhetsarbetet, bl.a. i beaktande

av de tre kvinnokonferenser FN anordnat. Motionärerna hänvisar

till den konferens om den nya mansrollen som Nordiska

ministerrådet anordnar denna vår i Stockholm på initiativ av den

förre folkpartistiske socialministern. I motion U619 (s, c, fp,

v, mp, kds) pekar motionärerna på behovet av att aktivera

opinionsbildare inom FN och att uppmärksamma hur den

traditionella mansrollen påverkar krig, militarism,

vapenutveckling, kärnvapenspridning och våld mot kvinnor och

barn. I båda motionerna uppmanas regeringen att verka för

anordnandet av en FN-konferens om manssamhället och mansrollen.

I motion U636 (c, m, fp) som i huvudsak behandlar

internationella boendemiljöfrågor framhålls vikten av samordning

mellan de tre FN-konferenserna: det sociala toppmötet i

Köpenhamn, kvinnokonferensen i Peking i höst och Habitat II som

skall äga rum i Istanbul 1996 (yrkande 1). I yrkande 2 framhålls

vikten av att tillräckliga medel ställs till förfogande för

arbetet med de tre konferenserna.

Utskottets överväganden

Utskottet konstaterar att detta årtionde präglas av flera stora

världskonferenser i FN:s regi. Fyra har redan ägt rum: 1992 års

konferens om miljö och utveckling i Rio de Janeiro, 1993 års

konferens om mänskliga rättigheter i Wien, 1994 års konferens om

befolkning och utveckling i Kairo samt det s.k. sociala toppmötet

i Köpenhamn i mars 1995. En fjärde världskvinnokonferens kommer

att äga rum i Peking i september 1995, och en andra konferens om

bebyggelsefrågor skall äga rum i Istanbul år 1996 (HABITAT II).

Alla dessa konferenser har en tydlig gemensam nämnare: ett

humanare samhälle för alla på vår jord.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att en samordning av

FN-konferenserna är angeläget, inte minst med tanke på de mål som

världssamfundet sätter upp i konferensernas slutdokument.

Utskottet vill i detta sammanhang betona vikten av att de

överenskommelser som uppnåtts vid tidigare konferenser stadfästs

och samordnas med de kommande konferenserna. Efter genomförd

konferens är det också angeläget att FN:s organ samordnar

aktiviteter för ett optimalt resursutnyttjande och ändamålenligt

resultat. Det finns också anledning att påpeka vikten av att

medlemsstaterna själva respekterar och söker genomföra de

åtaganden som de beslutat om på konferenserna.

I betänkandet 1994/95:UU15 konstaterade utskottet att det

svenska bidraget till HABITAT för budgetåret 1995/96 kommer att

uppgå till 7,5 miljoner kronor. Därutöver kommer HABITAT att få

ett bidrag på 3 miljoner kronor avsett för nationella och

internationella förberedelser inför HABITAT II. Vad gäller FN:s

världskvinnokonferens i Peking i höst, noterar utskottet att

Sverige genom SIDA bidragit med 750 000 kronor till den särskilda

fond för frivilliga bidrag som FN inrättat till

världskvinnokonferensen för u-landsdeltagande dels i själva

konferensen, dels i de regionala förberedelsekonferenserna. Via

biståndsbudgeten stöder Sverige också olika förberedande

aktiviteter inför konferensen. Sveriges totala bidrag uppgår till

ca 45 miljoner kronor.

Med det anförda finner utskottet motion U636 (c, m, fp)

yrkandena 1 och 2 besvarad.

Med anledning av motionerna U615 (fp, c, kds), U619 (s, c, fp,

v, mp, kds) och A807 (c) yrkande 16 konstaterar utskottet att

Sverige under många år i det internationella jämställdhetsarbetet

uppmärksammat såväl kvinnans som mannens roller i samhällslivet

och i familjen. Vid FN:s tre kvinnokonferenser (Mexico City 1975,

Köpenhamn 1980 och Nairobi 1985), vid befolkningskonferensen i

september 1994 i Kairo och i samband med det sociala toppmötet i

Köpenhamn i mars i år tog Sverige initiativ till att uppmärksamma

mannens roll bl.a. när det gäller omvårdnad av barn. Utskottet

har erfarit att Sverige i förberedelsearbetet inför den fjärde

kvinnokonferensen i Peking i september 1995 verkat för att

mannens roll i olika sammanhang uppmärksammas på ett

ändamålsenligt sätt, men tyvärr inte fått gehör för detta

förslag.

Utskottet konstaterar att de senare årens FN-konferenser --

Wienkonferensen om mänskliga rättigheter, konferensen om

befolkning och utveckling och FN:s sociala toppmöte -- innebar

att kvinnorollen och kvinnors situation ingående belystes. FN:s

kvinnokonferens i Peking kommer ytterligare att fokusera på

kvinnors villkor. Utskottet ser naturligtvis positivt på detta,

men anser samtidigt att det är viktigt att såväl den

traditionella kvinno- som mansrollen och interaktionen mellan

dessa diskuteras. Den fredliga jämställda värld vi eftersträvar

inkluderar både kvinnor och män och kan inte uppnås enbart genom

förändringar för det ena könet. Utskottet konstaterar därvid att

en FN-konferens som tar sin utgångspunkt i den traditionella

mansrollen skulle ge viktig kunskap som kan leda till positiva

förändringar för såväl kvinnor som män.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att det är angeläget

att Norden spelar en aktiv roll när det gäller att belysa och

diskutera mansrollen på såväl nationell och regional nivå som

globalt. Utskottet noterar i detta sammanhang Nordiska

ministerrådets konferens i Stockholm den 27--28 april 1995.

Konferensen "Nordens män" belyste bl.a. frågor som rör det

framtida samhället, männens önskemål och krav i kampen för

rättvisa mellan könen och hur hindren för att uppnå jämställdhet

mellan könen ter sig från männens synvinkel. Utskottet noterar

att jämställdhetsministrarna i det nordiska ministerrådet i

samband med konferensen beslutat att anta en handlingsplan för

det nordiska jämställdhetsarbetet för år 1995. Vidare noterar

utskottet att ministrarna kom överens om att främja ett fortsatt

aktivt arbete i frågor som rör män och jämställdhet, först i ett

nordiskt och senare i ett globalt perspektiv. Ministrarna beslöt

bl.a. att de nordiska länderna skall verka för att frågan om

männens roll i jämställdhetsarbetet kommer upp på dagordningen i

FN:s kvinnokommission, som möts en gång per år, vanligtvis i

februari/mars, och att de nordiska jämställdhetsministrarna i

sina respektive anföranden vid kvinnokonferensen i Peking skall

betona vikten av ett globalt engagemang i frågor som rör mannens

roll i jämställdhetsarbetet.

Utskottet anser det värdefullt om ministerrådets konferens om

mansrollen kan initiera en process som ökar kunskapen om bl.a.

sambandet mellan den traditionella mansrollen och krig, våld mot

kvinnor och barn, sexuellt våld och oönskade graviditeter samt

spridandet av könssjukdomar. Ökad kunskap på området kan ge

vidare vägledning för hur frågor som rör mansrollen kan drivas

internationellt.

Mot denna bakgrund anser utskottet att regeringen på lämpligt

sätt och i samverkan med övriga nordiska länder bör aktualisera

frågan vidare i FN och i andra lämpliga forum. Detta bör ges

regeringen till känna.

Utskottet föreslår att riksdagen med bifall till motionerna

U615 (fp, c, kds), U619 (s, c, fp, v, mp, kds) och A807 (c)

yrkande 16 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört.

8. Observatörsstatus i FN

Sammanfattning av motionen

I motion U633 (s) ifrågasätts varför FN skall ge en särskild

ställning åt Vatikanstaten. I motionen anförs att Vatikanstaten

inte uppfyller de formella krav som ställs på en nation i

egentlig mening. Motionärerna föreslår att Sverige bör verka för

att alla religiösa riktningar får möjlighet att verka på lika

villkor på FN-konferenser som icke-statliga organisationer

(Non-governmental organizations, NGO:s) utan särställning för

någon.

Utskottets överväganden

Utskottet konstaterar att Vatikanstaten (heliga stolen) är en

suverän och internationellt erkänd stat. Vatikanstatens överhuvud

är påven, som i egenskap av överhuvud för den katolska kyrkan

beträder den heliga stolen. Vatikanstaten har i dag diplomatiska

förbindelser med 157 stater, inkl. Sverige. Den heliga stolen är

ett traditionellt folkrättssubjekt. Ett folkrättssubjekt kan

agera i internationella samanhang och kan bl.a. ansöka om

observatörsstatus i FN:s generalförsamling. Den heliga stolen har

beviljats observatörsstatus, bidrar liksom övriga icke-medlemmar

av FN till viss verksamhet inom FN och har också efter anmälan

rätt att delta med rösträtt i FN-konferenser, inkl.

förberedelsemöten.

Utskottet noterar i detta sammanhang att organisationer med

olika religiös inriktning har möjlighet att delta i

FN-konferenser. En rad religiösa organisationer har s.k.

konsultativ status (rådgivande status) i Ekonomiska och sociala

rådet (ECOSOC) i FN. Konsultativ status innebär att

organisationerna har rätt att delta i FN-konferenser och andra

FN-möten. För religiösa organisationer utan konsultativ status

finns även möjlighet att efter ansökan delta i FN-konferenser.

Utskottet anser därmed att motion U633 (s) är besvarad.

9. Internationella miljöfrågor

Sammanfattning av motionerna

I motion U601 (mp) föreslås att Sverige i FN aktivt skall verka

för att en konvention antas om fri information angående uppgifter

som rör miljön. För att upptäcka brott mot internationella avtal

och internationell lag krävs en fungerande internationell

tillsyn.

I motion U603 (mp) anförs att Sverige skall verka för att en

internationell miljödomstol inrättas. En sådan kunde utgöra ett

effektivt medel för att tvinga stater som accepterat domstolens

domsmakt att följa miljörättsliga förpliktelser.

Utskottets överväganden

Utskottet anser att tillgång till information är av central

betydelse vid uppföljning av om en stat respekterar sina

förpliktelser enligt internationell rätt. Olika föreskrifter om

rapporteringsskyldighet är också föremål för stor uppmärksamhet i

den internationella miljörätten. Flertalet centrala

internationella avtal på miljöområdet innehåller föreskrifter om

skyldighet för stater att lämna information om sina åtgärder och

interna förhållanden med anledning av att de förklarat sig

villiga att respektera en viss mellanstatlig konvention. Sverige

har konsekvent agerat för ett mer omfattande informationsutbyte.

Det är positivt att föreskrifter om information förekommer i allt

större utsträckning. Erfarenheten visar att stater inte sällan

brister i sina åtaganden att lämna information. Utskottet anser

att Sverige därför bör fortsätta verka för att redan ingångna

internationella åtaganden om informationsskyldighet iakttas.

En internationell konvention av det slag som motionärerna

skisserar torde enligt utskottets bedömning ha små utsikter till

bred uppslutning. Erfarenheterna ger vid handen att en föreskrift

om informationsskyldighet måste vara klar och tydlig och bero på

vilket sammanhang som är aktuellt. Skyldigheten att informera bör

därför utformas med anpassning till varje aktuellt

internationellt avtal. En övergripande konvention av det slag

motionärerna föreslår löper risken att i stor utsträckning

innehålla allmänt hållna principuttalanden. Dessa kan komma att

tolkas så vitt att de inte tjänar sitt i och för sig lovvärda

syfte.

Utskottet avstyrker därmed motion U601 (mp).

Utskottet behandlade senast i betänkandet 1994/95:UU5 frågan om

en internationell miljödomstol med anledning av en likalydande

motion från Miljöpartiet. Utskottet delar motionärernas

uppfattning i motion U603 (mp) att intresset för den

mellanstatliga miljörätten har ökat under senare år. Ett viktigt

tecken på detta är att den internationella domstolen i Haag i

juli 1993 inrättade en särskild kammare med tidsbegränsat mandat

för handläggning av miljörättsliga mål. Enligt vad utskottet

erfarit, löpte mandatet för denna kammare ut den 6 februari 1995.

Men möjligheten att på ad hoc-basis inrätta en särskild kammare

finns enligt domstolens stadga, artikel 26, paragraf 1. Utskottet

har inhämtat att två mål med särskild miljöanknytning behandlats

av Internationella domstolen, dels ett mellan Ungern och

Slovakien angående ett kraftverksprojekt vid Donau, dels ett

mellan Nauru och Australien angående återställandet av vissa

områden på ön Nauru i Stilla havet. Australien hade före Naurus

självständighet bedrivit fosfatutvinning på ön.

Utskottet konstaterar att Sverige sedan gammalt strävar efter

att stärka Internationella domstolens ställning och ser mycket

positivt på att domstolen under senare år kommit att anlitas i

allt större utsträckning. Ett problem i folkrätten är att förmå

stater att underkasta sig en mellanstatlig domstols tvingande

jurisdiktion. Erfarenheterna från Internationella domstolen visar

att detta är svårt och ett i tiden utdraget arbete. Det är därför

särskilt glädjande att domstolens ställning också i detta

avseende stärkts under senare år. Det är från svensk synpunkt

mycket uppmuntrande att miljörättsliga spörsmål i allt större

omfattning förelagts domstolen. Utskottet anser att regeringen

bör fortsätta uppmuntra denna utveckling. Utskottet konstaterar i

detta sammanhang att flera andra internationella domstolar också

är behöriga att pröva miljörättsliga frågor. I EG-domstolen

förekommer ett stort antal mål av miljörättslig karaktär. När

1982 års havsrättskonvention träder i kraft kommer en FN-domstol

för havsrättsliga spörsmål att inrättas i Hamburg. Också denna

domstol förväntas behandla miljöfrågor.

Utskottet anser mot denna bakgrund att nuvarande ordning för

hantering av internationella miljömål är till fyllest och

betraktar därmed motion U603 (mp) besvarad.

II. Förhållanden som avser stater, områden eller enskilda folk

1. Judarnas situation i f.d. Sovjetunionen

Sammanfattning av motionen

I motion U609 (kds) anförs att de f.d. sovjetrepublikerna

numera tillämpar en generös flyktingpolitik samt att

lagstiftningen generellt sett bannlyser antisemitism.

Myndigheterna tillser emellertid inte att lagstiftningen

efterlevs. Antisemitiska uttalanden får, enligt motionärerna,

passera utan ingripande från rättsvårdande myndigheter. Med

referens till opinionsundersökningar hävdar motionärerna att

antisemitismen är djupt rotad i Ryssland.

I motionen ges exempel på att medborgare i f.d.

sovjetrepubliker fått avslag på sina ansökningar om asyl i

Sverige och nu hotas av utvisning. Stöd bör enligt motionärerna

lämnas till den judiska folkgruppen i f.d. Sovjetunionen (yrkande

1).

Utskottets överväganden

Utskottet konstaterar att omvandlingen av Ryssland till en

demokrati ännu bara påbörjats. Processen har utsatts och utsätts

alltjämt för många störningar och bakslag. Ändå har viktiga

framsteg gjorts. Landet har i dag en författning som uttryckligen

garanterar de mänskliga rättigheterna och stadfäster

grundprinciperna för statsmaktens utövning. Vidare har Ryssland

hållit allmänna flerpartival till ett parlament som nu fungerar.

President Jeltsin slog i ett tal den 16 februari i år fast att

nya parlaments- och presidentval skall hållas helt enligt

tidtabellen i år och nästa år. Det förtjänar även att noteras att

president Jeltsin också gjort positiva och förpliktande

markeringar om behovet av att stärka rättsstaten och individens

rättigheter i Ryssland.

Mot denna bakgrund finns det enligt utskottets uppfattning nu

för första gången i Rysslands moderna historia reella möjligheter

att aktivt bekämpa diskriminering med opinionsbildande medel.

Yttrande- och pressfriheten respekteras mer än någonsin tidigare.

Som även framhållits av utrikesministern i svar på bl.a.

interpellationer i riksdagen om Tjetjenienkonflikten har

massmedia kunnat rapportera relativt öppet och kritiskt om kriget

där. Som noteras i motion U609 (kds) förekommer i Ryssland dock

alltjämt en oroväckande distribution av antisemitisk press.

Utskottet noterar att motionärerna i rubrik och yrkanden önskar

rikta uppmärksamheten på judarnas situation i f.d. Sovjetunionen.

Som utgångspunkt i motionen tas dock uteslutande upp

förhållandena i Ryssland. Mot denna bakgrund noterar utskottet

regeringens bedömning att det inte förekommer någon av

myndigheterna initierad systematisk antisemitisk förföljelse i

någon av de f.d. sovjetrepublikerna. Det är samtidigt

ovedersägligt att antisemitiska stämningar förekommer i en del av

dessa stater, kanske särskilt i Ryssland. Det finns därtill många

exempel på hur rättsvårdande organ eftersatt sin plikt att beivra

diskriminering. Enligt utskottets uppfattning beror detta i

första hand på att rättssystemet alltjämt överlag är svagt

utvecklat i flertalet f.d. sovjetrepubliker. Det kan dock, enligt

vad utskottet inhämtat beträffande situationen i Ryssland, inte

uteslutas att passivitet från myndigheternas sida även kan bero

på eftergifter åt vad som uppfattas som ett ökat stöd för en mer

nationalpatriotisk politik. Denna drabbar dock inte enbart den

judiska befolkningsgruppen utan alla minoriteter som inte anses

höra hemma i det "rena" Ryssland.

Utskottet konstaterar att en huvudambition med Sveriges

samarbete med bl.a. de baltiska staterna och Ryssland är att

stärka uppbyggnaden av demokratiska institutioner, inkl.

självständiga media. Utskottet har nyligen, med anledning av

proposition 1994/95:160, behandlat frågor med anknytning till

Sveriges samarbete med Central- och Östeuropa (bet.

1994/95:UU16). I propositionen och betänkandet finns utförligare

beskrivet vilka insatser som från svensk sida görs och planeras

på detta område.

I ett senare avsnitt av betänkandet behandlar utskottet en

motion som specifikt rör Sveriges relationer med Ryssland,

särskilt mot bakgrund av kriget i Tjetjenien.

Med det anförda betraktar utskottet motion U609 (kds) yrkande 1

som besvarad.

2. Romernas (zigenarnas) situation

Sammanfattning av motionen

I motion U624 (s) behandlas romernas (zigenarnas) situation i

Europa, särskilt mot bakgrund av behovet att utforma flykting-

och invandrarpolitiken så att också denna minoritetsgrupps

speciella problem beaktas. I yrkande 2 föreslås att regeringen i

internationella fora bör verka för att romernas situation

uppmärksammas och att diskrimineringen av romer upphör.

Utskottets överväganden

Utskottet konstaterar att 80- och 90-talens politiska och

ekonomiska omvälvningar i Europa försämrat förhållandena för en

stor grupp romer (zigenare). Många romer betraktas som statslösa

i sina hemländer eller har blivit det till följd av de senaste

årens politiska omvälvningar. Så har t.ex. skett i Tjeckien där

en stor grupp romer mot sin vilja betraktas som slovakiska

medborgare samtidigt som de saknar reella möjligheter att

uppfylla villkoren för tjeckiskt medborgarskap. En våg av

nationalism och främlingsfientlighet har också drabbat

folkgruppen. Även romernas sociala och ekonomiska situation har

försämrats, i flera fall drastiskt. En betydande andel av Europas

romer är därför i dag asylsökande och flyktingar.

Såsom påpekas i motionen har romernas förhållanden i olika

europeiska stater under åren uppmärksammats inom Europarådet.

Frågan har bl.a. tagits upp av de kommittéer i Europarådet som

ägnar sig åt mänskliga rättigheter, flykting- och asylfrågor samt

massmediafrågor.

Efter en rapport från OSSE:s högkommissarie för nationella

minoriteter anordnade Europarådet och OSSE tillsammans i

september 1994 ett seminarium om romernas situation. Vid mötet

deltog förutom regeringsrepresentanter ett 80-tal

frivilligorganisationer, varav de flesta romernas.

Från svensk sida kritiserade vid seminariet bl.a. det faktum

att attacker mot romer och deras egendom på vissa platser endast

i mycket begränsad omfattning uppmärksammats av myndigheterna i

berörda stater.

Som ett resultat av seminariet beslutade OSSE vid sitt möte i

Budapest i december 1994 att organisationens Warszawakontor för

mänskliga rättigheter och demokrati (ODIHR) skall bli en

förbindelselänk mellan frivilligorganisationer som är aktiva på

området samt andra relevanta internationella organisationer.

Utskottet konstaterar att Sverige aktivt bidrog till att detta

beslut kunde fattas.

Utskottet anser det angeläget att Europarådets och OSSE:s

seminarium också följs upp på andra sätt. Utskottet noterar

därför med tillfredsställelse att regeringen inom ramen för

sådana uppföljande diskussioner verkar för att romernas situation

ytterligare uppmärksammas i organisationernas verksamhetsprogram.

Från svensk sida har bl.a. förespråkats att vissa praktiska

förtroendeskapande åtgärder vidtas för att förbättra romernas

situation.

Utskottet noterar att det inom EU finns planer på

biståndsprojekt för att underlätta situationen för romer i

Centraleuropa. De områden som diskuteras innefattar bl.a. media

och villkor för arrendering av jordbruksmark. 1994 anordnade EU

en kongress om och för romer.

Utskottet utgår från att regeringen fortsätter att agera i

olika internationella fora för att söka förbättra förhållandena

för romerna.

Med det anförda betraktar utskottet motion U624 (s) yrkande 2

som besvarad.

3. Kurder och andra minoriteters problem i Turkiet m.fl.

stater

Sammanfattning av motionerna

Tre motioner, U620 (mp) (yrkande 5 i berörd del), U621 (v)

(yrkandena 1 och 5) samt U640 (mp) (yrkandena 1--4, 6 och 7)

behandlar helt eller delvis de mänskliga rättigheterna i Turkiet.

Motion U620 (mp) utgår ifrån ett allmänt MR-perspektiv, medan

motionerna U621 (v) och U640 (mp) särskilt tar upp kurdernas

situation i främst Turkiet, men också i Irak och andra stater där

kurder bor.

Motionernas önskemål om tillkännagivanden, som till viss del

sammanfaller, kan sammanfattningsvis sägas innebära

att regeringen skall ta upp kurdfrågan i FN och Europarådet,

att regeringen aktivt skall verka för vapenvila och medling i

den väpnade konflikten i Turkiet och att en särskild rapportör

tillsätts för att övervaka Turkiets efterlevnad av

internationella åtaganden,

att regeringen i Europarådets ministerkommitté skall föreslå

att Turkiets medlemskap i Europarådet omprövas,

att regeringen skall verka för att förbättra kurdernas

levnadsvillkor och agera mot tortyr, fängslanden och avrättningar

i alla berörda stater.

I motionerna tecknas bakgrunden till den aktuella situationen i

främst Turkiet. Enligt motionärerna pågår ett inbördeskrig i

Turkiet som innebär att respekten för de mänskliga rättigheterna

minskar och det militära våldet ökar. I motionerna anges att

tortyr är vanligt förekommande i Turkiets fängelser och på

polisstationerna. Motionärerna tar också upp den bristande

respekten för de politiska rättigheterna och exemplifierar med

förbudet mot fria fackföreningar, förbudet mot vissa politiska

partier och begränsningarna av den fria pressen. Kraftfulla

åtgärder måste mot denna bakgrund vidtas mot Turkiet inom ramen

för arbetet inom framför allt Europarådet, OSSE och EU.

I motion 1992/93:U646 (c, m, fp, kds, v), som uppmärksammar

kurdernas situation generellt, begärs att Sverige skall verka för

en lösning av de statslösa kurdernas situation i Syrien samt

fortsatt uppmärksamma brott mot de mänskliga rättigheterna i det

landet (yrkande 6).

I motionerna U610 (kds) (yrkande 1), U630 (s) samt U632 (fp, c,

kds) uppmärksammas assyriernas/syrianernas situation, särskilt i

Turkiet. Motionärerna begär tillkännagivanden om behovet av att

noga följa utvecklingen i Turkiet och om vikten av att åtgärder

vidtas för att denna folkgrupps situation skall förbättras.

Sverige bör i olika internationella fora -- främst FN, EU,

Europarådet och OSSE -- verka för att assyriernas situation

uppmärksammas och för att Turkiet skall följa sina åtaganden om

mänskliga rättigheter och erkänna etniska minoriteter.

Utskottets överväganden

Utskottet har i flera tidigare betänkanden utförligt behandlat

främst kurdernas och assyriernas situation i bl.a. Turkiet och

Irak (senast i bet. 1993/94:UU26). Utskottet har också ofta

direkta kontakter med bl.a. representanter för i regionen aktiva

MR-organisationer. I betänkande 1994/95:UU15 om internationellt

utvecklingssamarbete har utskottet behandlat frågor om stöd till

bl.a. kurderna i Turkiet och Irak.

Den turkiska konstitutionen stadgar att landet är en sekulär

stat, i vilken alla medborgare har samma rättigheter oberoende av

etnisk eller religiös tillhörighet. Trots detta diskrimineras

ofta -- som noteras i motionerna -- vissa religiösa trossamfund.

Detta gäller såväl de kristna syrisk-ortodoxa som vissa muslimska

samfund, t.ex. aleviterna. De kristna folkgrupperna känner sig

ofta trakasserade av den muslimska majoriteten och i en utsatt

position visavi myndigheterna. Såväl kurder som assyrier har från

den turkiska regeringens sida utsatts för en periodvis hårdhänt

assimileringspolitik.

Assyrierna, liksom den övriga civilbefolkningen, har under

striderna i sydöstra Turkiet kommit att utsättas för ett dubbelt

tryck såväl från den turkiska militären som från den kurdiska

PKK-gerillan. Deras utsatta ställning utnyttjas också av de

grupper i området som med hot och våld försöker driva ut assyrier

och ta över deras egendomar. Under det senaste årtiondet har

assyriernas antal minskat betydligt till följd av en omfattande

flykt främst till Europa. I dag uppskattas deras antal i sydöstra

Turkiet uppgå till omkring 2 000, mot uppskattningsvis ca 70 000

år 1960. I hela Turkiet finns i dag endast omkring 80 000 kristna

mot ca 2 miljoner år 1900.

Utskottet noterar att en svensk delegation på uppdrag av

dåvarande statsrådet med ansvar för mänskliga rättigheter i

augusti 1994 företog en resa till Turkiet för att undersöka

assyriernas situation, främst i Istanbul. De samtal delegationen

hade i Turkiet bekräftar bilden av assyriernas svåra belägenhet i

särskilt landets sydöstra delar.

Som framgår av motionerna har Turkiet, som medlem i FN,

Europarådet och OSSE, gjort långtgående åtaganden angående

respekten för mänskliga rättigheter. Dessa åtaganden måste

uppfyllas. Alla individer har en självklar rätt till sin

identitet, sitt språk, sin kultur och sin religion. Utskottet

noterar att Sverige, såväl i bilaterala kontakter som i

internationella fora, kräver respekt för de mänskliga

rättigheterna i Turkiet.

Utskottet konstaterar att Sverige länge har krävt att Turkiet

skall inbjuda en expertdelegation från OSSE för att i enlighet

med den granskningsprocedur OSSE-staterna kom överens om i Moskva

1991, den s.k. Moskvamekanismen, på plats kunna studera

situationen när det gäller de mänskliga rättigheterna. Utskottet

noterar att Turkiet mot denna bakgrund inbjudit en

parlamentarikerdelegation från OSSE att besöka landet.

Delegationens besök, som ägde rum i början av maj 1995, är enligt

utskottets uppfattning ett positivt steg vilket bör följas upp

genom andra åtaganden från Turkiets sida, bl.a. inom ramen för

Moskvamekanismen, när det gäller respekten för mänskliga

rättigheter.

Den bristande respekten för mänskliga rättigheter i Turkiet

diskuteras också kontinuerligt i olika organ i Europarådet.

Kurdfrågan, liksom den i Turkiet utbredda förekomsten av tortyr,

är en viktig del av debatten inom rådet. Den juridiska prövningen

av statens efterlevnad av sina åtaganden äger rum i kommissionen

och domstolen samt i tortyrkommittén. Turkiet har ratificerat den

europeiska konventionen om mänskliga rättigheter och accepterat

den individuella klagorätten. Kommissionen beslutade i december

1994 att ta upp två enskilda mål angående upplösning av politiska

partier i Turkiet till prövning. Tortyrkommittén besöker

fängelser och arrestlokaler och utfärdar därefter

rekommendationer.

Rapporter från kommitténs besök, tillsammans med andra

omständigheter, såsom fängslandet av kurdiska parlamentariker,

ledde till att en delegation från Europarådets parlamentariska

församling i september 1994 besökte Turkiet. Europarådets

generalsekreterare Daniel Tarschys gjorde därefter ett besök i

Ankara i januari 1995. Sverige uttryckte vid avrapporteringen

från generalsekreterarens besök, liksom vid tidigare tillfällen,

sin oro över de upprepade kränkningarna av mänskliga rättigheter

i Turkiet och vädjade till den turkiska regeringen om

förbättringar.

Den 10 november 1994 antog Europarådets ministerkommitté en

ramkonvention för skydd av nationella minoriteter. Detta är det

första juridiskt bindande dokument som generellt behandlar

minoriteters rättigheter. Sverige och tjugo andra stater

undertecknade konventionen den 2 februari i år. Utskottets

förhoppning är att Turkiet skall underteckna konventionen inom en

nära framtid, särskilt i ljuset av att även turkiska

regeringsrepresentanter deltagit i utarbetandet av konventionen.

Det finns således redan en rad olika mekanismer inom ramen för

Europarådet, vilka har som syfte att övervaka medlemsstaternas

efterlevnad av gjorda åtaganden. Att tillsätta en särskild

rapportör för Turkiet, som föreslås i motion U640 (mp),

förefaller enligt utskottets bedömning för närvarande inte vara

den mest angelägna åtgärden. Existerande organ och MR-instrumet

kan och bör utnyttjas i syfte att för den turkiska regeringen

påtala det internationella samfundets oro över den fortsatta

bristen på respekt för de mänskliga rättigheterna i Turkiet.

Enligt utskottets uppfattning utgör Europadomstolens individuella

klagorätt den kanske mest effektiva av alla existerande

mekanismer för att skapa ett tryck på ett enskilt medlemsland för

att förbättra respekten för de mänskliga rättigheterna.

Rapporterna från Europarådets expertkommitté är, som omnämns i

bl.a. motion U621 (v), normalt sett hemliga, såvida en stat inte

medger publicering. Det är dock möjligt att utan medgivande

publicera en rapport om kommittén anser att en stat inte

samarbetar. Utskottet noterar att så också blivit fallet med

rapporten från 1992 års besök, vilken sedan dess kontinuerligt

utgjort underlag för debatt i olika Europarådsfora.

I motion U621 (v) aktualiseras även frågan om medlemsländers

rätt att behålla sitt medlemskap i Europarådet, trots att de inte

motsvarat rådets inträdeskrav. Denna fråga har tidigare varit

aktuell inom rådet, exempelvis 1980 då Turkiet uteslöts ur

Europarådets parlamentariska församling efter det att

militärregimen hade upplöst det turkiska parlamentet. Utskottet

konstaterar att frågan om suspension av Turkiet nu åter väckts av

den parlamentariska församlingen. Församlingen antog den 26 april

1995 en rekommendation som fördömer Turkiets intervention i norra

Irak och ålägger ministerkommittén att övervaka att Turkiet

genomför konstitutionella och andra lagstiftningsreformer. Vidare

rekommenderas ministerkommittén att överväga suspendera Turkiets

rätt till representation i Europarådet om inte ministerkommittén

kan rapportera väsentliga framsteg vid församlingens nästa möte i

slutet av juni. En förnyad debatt förväntas då äga rum, vilken,

beroende på innehållet i ministerkommitténs rapport, kan leda

till att de turkiska parlamentarikerna suspenderas från arbetet i

församlingen. Turkiets parlamentariska delegation i Europarådet

har bemött församlingens rekommendation genom att tills vidare

avbryta alla förbindelser med organisationen.

Utskottet noterar att flera Europarådsmedlemsstater, med

hänvisning till att påverkansmöjligheterna bedöms vara större

inom organisationens ram, anser att uteslutning endast

undantagsvis bör användas. Utskottet noterar vidare att den

svenska regeringen uttryckt uppfattningen att det vore olyckligt

om turkiska medborgare inte skulle ha tillträde till kommissionen

och domstolen för mänskliga rättigheter, speciellt då

kommissionen, som nämnts ovan, beslutat att ta upp två enskilda

mål, angående upplösning av politiska partier i Turkiet, till

prövning.

Utskottet delar regeringens uppfattning i denna fråga. Det är

enligt utskottet angeläget att i första hand inskärpa den vikt

Europarådet fäster vid att Turkiet hörsammar den allt starkare

kritiken och genomför de reformer som utlovats.

I motion U621 (v) tas också upp frågan om vapenvila och medling

i konflikten i Turkiet. Utskottet konstaterar att samtal och

förhandlingar för att nå en bestående politisk lösning på

konflikten i Turkiet givetvis förordas från svensk sida.

Förhandlingsinviter från kurdiskt håll har förekommit, vilka dock

har avvisats från Turkiets sida som oseriösa. Mot denna bakgrund

får utskottet med beklagande konstatera att dagens förhållanden

inte uppfyller de förutsättningar som skulle möjliggöra en

förhandlingslösning. Sådana förutsättningar torde i första hand

innebära att terrormetoder och brott mot mänskliga rättigheter

upphör och att parterna själva indikerar åtminstone visst mått av

förhandlingsvilja. Det är utskottets självklara förhoppning att

det internationella samfundets agerande skall bidra till att

förbättra förutsättningarna för en förhandlingslösning i Turkiet.

Utskottet noterar i detta sammanhang att Turkiet även visavi EU

gjort åtaganden som måste uppfyllas. Situationen i landet har på

senare tid särskilt uppmärksammats med anledning av den planerade

tullunionsöverenskommelsen mellan EU och Turkiet. Utskottet

noterar att EU:s ministerråd den 6 mars 1995 fattade ett

principbeslut om att ingå en sådan överenskommelse med Turkiet.

Flera steg återstår emellertid innan tullunionsavtalet kan träda

i kraft, främst Europaparlamentets behandling av avtalet.

Utskottet konstaterar att EU i förhandlingarna om en tullunion

betonat att Turkiets närmande till EU förutsätter att staten

respekterar de mänskliga rättigheterna. Detta synsätt präglar den

gemensamma politiska deklaration som EU-staterna och Turkiet

antog den 6 mars. Den innehåller också ett åtagande från Turkiets

sida att snabbt genomföra reformer på yttrandefrihetens område.

Europaparlamentet har klart uttalat att efterlevnaden av

internationella åtaganden om respekt för de mänskliga

rättigheterna är ett villkor för att tullunionsöverenskommelsen

skall godkännas av parlamentet. Även om Europaparlamentet skulle

säga ja skall frågan därefter åter behandlas av såväl

kommissionen som ministerrådet. Det beslut som därefter fattas av

ministerrådet måste vara enhälligt.

Utskottet noterar regeringens bedömning att tullunionen kan bli

av stort värde av flera skäl. Enligt regeringen kan en sådan

union underlätta för Turkiet att komma till rätta med de

ekonomiska och sociala problemen i landet, och den kan skapa

förutsättningar för en lösning av Cypernfrågan och därmed för en

stabilisering i hela regionen. Därmed gagnar tullunionen, enligt

regeringens uppfattning, också demokratin i Turkiet. Den

utvidgade politiska dialog som är en del av

tullunionsöverenskommelsen bedöms därtill skapa bättre

möjligheter till påverkan än en politik som innebär att Turkiet

isoleras. Genom att Turkiet skulle knytas närmare det europeiska

samarbetet kan de krafter motverkas i Turkiet som ifrågasätter

värdet av demokrati och mänskliga rättigheter. Utskottet noterar

att utrikesministern i en interpellationsdebatt (den 28 april

1995) klargjort sin avsikt att inte rösta för ett tullunionsavtal

"... om man inte ser några som helst förbättringar och framför

allt inte om den militära situationen finns kvar som innebär att

Turkiet går in i ett annat land."

Vid den turkiske utrikesministerns besök i Sverige i februari

1995 diskuterades, enligt vad utskottet erfarit, MR-problemen i

Turkiet ingående. I samtalen underströks bl.a. att den kurdiska

frågan måste få en politisk lösning.

Som även framgått ovan försvåras situationen för kurderna,

assyrierna/syrianerna och andra civila i sydöstra Turkiet av den

kampanj som den turkiska militären bedriver mot PKK-gerillan.

Under det senaste åren har dessa strider trappats upp, vilket

fått negativa konsekvenser för MR-situationen. Utskottet är djupt

oroat över de senaste månadernas omfattande attacker i norra Irak

från den turkiska krigsmaktens sida. Som skäl för attackerna har

Turkiet angett behovet att förstöra kurdiska baser i regionen.

Som också framhållits av regeringen i olika uttalanden strider

detta slags militära operationer på främmande stats territorium

mot grundläggande folkrättsliga principer om respekt för den

territoriella integriteten och den humanitära rätten. Det är

oacceptabelt att oskyldiga civila och flyktingar drabbas av

striderna.

Som också framgår av bl.a. utrikesministerns svar på frågor och

interpellationer i riksdagens kammare har Sverige vid upprepade

tillfällen uttryckt sitt stöd för den kurdiska minoritetens krav

på respekt för sina kulturella rättigheter. Av detta följer, som

även utrikesministern klart deklarerat (bl.a. den 28 mars 1995),

att det är djupt oroande att politiska partier förbjuds att verka

i Turkiet och att folkvalda parlamentariker döms till långa

fängelsestraff. Kurderna måste fritt kunna välja sina egna

företrädare till parlamentet i Ankara.

Utrikesministern betonade vikten av att inte sätta

likhetstecken mellan kurdernas kamp för sina rättigheter och

PKK:s kamp för ett självständigt Kurdistan. Utrikesministern

anförde vidare följande i riksdagen den 28 mars 1995:

PKK har bevisligen gjort sig skyldigt till terrordåd, såväl i

Turkiet som i andra länder. Sverige betraktar inte PKK som en

legitim företrädare för kurderna i Turkiet.

Sverige stöder Turkiets territoriella integritet och dess rätt

att bekämpa terrorism i landet. Kampen mot terrorismen måste dock

föras inom ramen för rättsstatens principer och med beaktande av

respekten för de mänskliga rättigheterna.

Terrormetoder är aldrig acceptabla. Jag tar bestämt avstånd

från de attentat som riktats mot turkiska intressen i Stockholm

och i andra västeuropeiska städer den senaste tiden. Svenska

myndigheter kommer att göra allt för att ställa de skyldiga till

dessa dåd till svars.

Av utrikesministerns anförande framgick också att Sverige,

tillsammans med övriga EU-stater, avser att noga följa

utvecklingen i Turkiet, både under den fortsatta beslutsprocessen

om tullunionen och efter ett eventuellt ikraftträdande av en

sådan överenskommelse.

Utskottet delar utrikesministerns uppfattning i dessa frågor

och anser det angeläget att Sverige även fortsättningsvis

kraftfullt agerar för att Turkiet uppfyller de åtaganden som

gjorts gentemot EU, liksom de förpliktelser den turkiska staten

har som medlem av FN, OSSE och Europarådet.

I motion U620 (mp) berörs även mer specifikt situationen

beträffande de mänskliga rättigheterna i Irak. I motionen hävdas

att Irak inte granskats i FN:s kommission för de mänskliga

rättigheterna. Med anledning härav får utskottet konstatera att

Irak årligen är föremål för behandling i såväl MR-kommissionen

som i FN:s generalförsamling. Genom resolutionerna i dessa fora

har FN riktat mycket stark kritik mot brotten mot de mänskliga

rättigheterna i Irak. Sverige är regelbundet medförslagsställare

till de resolutioner om MR-situationen i Irak som läggs fram i

dessa fora.

MR-läget i Irak granskas av MR-kommissionens särskilde

rapportör, Max van der Stoel, som rapporterar till kommissionen

och till generalförsamlingen. Utskottet konstaterar att

rapporterna ger en skrämmande bild av omfattande och systematiska

MR-brott -- av tortyr, summariska avrättningar samt ett fortsatt

förtryck av bl.a. den kurdiska befolkningen och av de s.k.

träskaraberna.

Utskottet förutsätter att regeringen fortsätter att aktivt

uppmärksamma det allvarliga MR-läget i Irak liksom givetvis även

i andra stater, särskilt Syrien och Iran, vilka i likhet med Irak

har stora minoriteter av bl.a. kurder och assyrier. Särskilda

motionsyrkanden om Iran behandlas i ett senare avsnitt i

betänkandet.

Med det ovan anförda betraktar utskottet motionerna

1992/93:U646 (c, m, fp, kds, v) yrkande 6, U610 (kds) yrkande 1,

U620 (mp) yrkande 5 i berörd del, U621 (v) yrkandena 1 och 5,

U630 (s), U632 (fp, c, kds) samt U640 (mp) yrkandena 1--4 samt

6--7 som besvarade.

4. Ryssland och Tjetjenien

Sammanfattning av motionen

Motion U604 (fp) behandlar Sveriges relationer till Ryssland,

särskilt mot bakgrund av kriget i Tjetjenien. Motionärerna anser

att Europa tydligt måste visa att Rysslands möjligheter att

långsiktigt bli en stat i kretsen av normala europeiska

demokratier hör samman med hur landet behandlar minoriteter och

oppositionella inom sina gränser. Den svenska regeringen har

enligt motionärerna inte uppträtt kraftfullt nog för att visa

detta samband mellan demokratisk praktik och demokratisk

trovärdighet.

I motionen beskrivs Rysslands och Sovjetunionens relationer

till folkgrupperna i norra Kaukasus. En demokrati kan inte i

längden hållas samman genom våld. Omvärldens krav på respekt för

de mänskliga rättigheterna måste upprätthållas, också för

Rysslands skull. I motionens yrkande 1 begärs ett riksdagens

tillkännagivande med innebörden att Sverige skall söka påverka

Ryssland att respektera de mänskliga rättigheterna och acceptera

en fredlig förhandlingslösning i Tjetjenien. Internationella

observatörer från Europarådet, EU eller OSSE bör sändas till

Tjetjenien och övriga norra Kauksasus för att kontrollera att

respekten för de mänskliga rättigheterna efterlevs. Även svenska

observatörer bör kunna sändas till området (yrkande 2).

Utskottets överväganden

Utskottet hyser oro över situationen i Ryssland och delar

motionärernas uppfattningen att kriget i Tjetjenien visar på

allvarliga brister i Rysslands utveckling mot demokrati och

respekt för de mänskliga rättigheterna. Övervåldet i Tjetjenien

är oacceptabelt och ovärdigt ett demokratiskt samhälle. Striderna

i Tjetjenien måste omedelbart upphöra och förhandlingar inledas.

Utskottet konstaterar att denna uppfattning framförts från svensk

sida såväl i offentliga uttalanden av olika slag, exempelvis

regeringens utrikespolitiska deklaration av den 22 februari 1995,

som i direkta kontakter med företrädare för den ryska regeringen,

senast vid statsministerns besök i Moskva i april 1995.

Frågan om utvecklingen generellt och av de mänskliga fri- och

rättigheterna i Ryssland i ljuset av bl.a. Rysslands ansökan om

medlemskap i Europarådet behandlades nyligen, som också framgått

ovan, i utskottets betänkande med anledning av proposition

1994/95:160 om Sveriges samarbete med Central- och Östeuropa

(bet. 1994/95:UU16). Utskottet noterade därvid bl.a. att

utrikesministern, som svar på en interpellation i kammaren den 9

mars 1995, konstaterat att det aktuella ryska agerandet i

Tjetjenien är oförenligt med ett medlemskap i en organisation med

de grundläggande värderingar som Europarådet representerar.

Regeringen anser det därför välmotiverat att Europarådets

parlamentariska församling beslutat att tills vidare suspendera

behandlingen av Rysslands ansökan om medlemskap i rådet. I sitt

interpellationssvar framhöll utrikesministern vidare följande:

Suspenderingen av själva ansökningsproceduren får dock inte

leda till en isolering av Ryssland. Stödet till

demokratiseringsprocessen måste tvärtom intensifieras. Ett

avbrott skulle drabba just det vi vill främja --

demokratiseringen av Ryssland. I förlängningen av denna analys

ligger också att vi bör undvika regelrätta sanktioner. Kontakter

med demokratiska krafter i Ryssland ger entydigt vid handen att

sådana snarare skulle förstärka de negativa tendenserna i

Ryssland.

Mot bakgrund av Tjetjenien-konflikten är ett undertecknande av

EU:s interimsavtal med Ryssland för närvarande inte heller

aktuellt. Utrikesministern framhöll i sitt anförande att det

råder enighet om detta ställningstagande i EU:s medlemskrets.

Som framhölls i betänkandet delar utskottet regeringens

överväganden i dessa avseenden.

Inom OSSE, i vars arbete Ryssland deltar, har medlemsstaterna

gjort en rad relativt långtgående politiska åtaganden bl.a. vad

avser demokrati och mänskliga rättigheter. Efterlevnaden av dessa

åtaganden övervakas kontinuerligt inom ramen för OSSE:s

verksamhet. Tjetjenien-kriget har föranlett OSSE att sända

särskilda missioner till området. Missionerna har påtalat att en

lång rad OSSE-åtaganden liksom andra internationella

förpliktelser har kränkts i Tjetjenien. Allvarliga brott mot de

mänskliga rättigheterna har konstaterats, liksom övervåld från de

ryska militära styrkornas sida.

OSSE kommer även fortsättningsvis att nära följa

händelseutvecklingen i Kaukasus. Efter omfattande konsultationer

med Ryssland har en överenskommelse nyligen nåtts om att i form

av en s.k. stödgrupp etablera en mer varaktig OSSE-närvaro i

Tjetjenien. Stödgruppen, som har ett brett mandat och som

inledningsvis kommer att bestå av sex personer baserade i Grozny,

har som omedelbar uppgift att bistå i ansträngningarna att

åstadkomma eldupphör. Mer långsiktigt skall stödgruppen arbeta

för att stödja en fredsprocess i riktning mot en politisk lösning

av konflikten, inkl. val och en närmare definition av Tjetjeniens

relationer till Ryssland. Stödgruppen skall även, enligt vad

utskottet erfarit, stödja och koordinera det humanitära

biståndsarbetet i Tjetjenien och samarbeta med relevanta

flyktingorganisationer. Vidare skall stödgruppen övervaka och

följa upp efterlevnaden av de mänskliga rättigheterna och verka

för bl.a. återställandet av den konstitutionella ordningen och av

lokal administration.

Utskottet välkomnar den aktiva roll Sverige spelat för att

möjliggöra en mer varaktig OSSE-närvaro i Tjetjenien. Utskottet

noterar också att en svensk överstelöjtnant redan från början

ingår i stödgruppen. Det är utskottets starka förhoppning att

stödgruppen skall kunna uppfylla sitt mandat till fullo. För

detta krävs att Ryssland är berett att samarbeta med OSSE i de

fortsatta ansträngningarna att åstadkomma en politisk lösning på

konflikten.

Utskottet vill i sammanhanget framhålla som särskilt angeläget

att de kommande nationella och lokala valen i Ryssland kan

genomföras under fullt demokratiska former. Utskottet har

tidigare med tillfredsställelse noterat regeringens avsikt att

undersöka det närmare behovet av stöd till genomförandet av dessa

val (bet. 1994/95:UU16). Utskottet utgår från att det nya

internationella institutet för demokrati och fria val (IDEA) kan

komma att spela en viktig roll härvidlag.

I betänkandet om Sveriges samarbete med Central- och Östeuropa

(1994/95:UU16) konstaterade utskottet vidare att Sverige aktivt

deltar i en rad internationella insatser, främst inom

Europarådets ram, för att främja demokratiutvecklingen i

Ryssland. Utskottet noterade exempelvis detta organs särskilda

program för lokal demokrati (LODE) och utbildning för tjänstemän

avseende frågor som demokrati, mänskliga rättigheter och

rättsstatens grundvalar (Themis). I proposition 1994/95:160 om

Sveriges samarbete med Central- och Östeuropa beskrevs

programmen och de olika samarbetsformerna utförligare.

Sverige har hittills bidragit med drygt fyra miljoner kronor till

Europarådets program och bidrar också, inom ramen för bl.a. OECD

och FN:s utvecklingsprogram (UNDP), till andra multilaterala

verksamheter och program som syftar till att utbilda Ryssland

m.fl. stater i Östeuropa i rättsstatens grundvalar och till

uppbyggnaden av institutioner för pluralistiska samhällen. Det är

enligt utskottet angeläget att detta stöd fortsätter.

Med det anförda betraktar utskottet motion U604 (fp) yrkandena

1 och 2 som besvarad.

5. Iran

Sammanfattning av motionerna

I flera motioner påtalas att förtrycket i Iran fortsätter,

trots fördömanden från det internationella samfundets sida. Den

iranska regimen har under det senaste decenniet fördömts inte

mindre än 33 gånger av olika FN-organ för brott mot de mänskliga

rättigheterna. Många iranier tvingas fly från sitt land.

Mullornas terrorism "exporteras" också till andra länder. I

motion U614 (fp) yrkas att Sverige med kraft bör protestera mot

att Iran inte följer sina åtaganden om att respektera FN:s

stadgar om mänskliga rättigheter och erkännandet av minoriteter.

Motion U625 (s), som särskilt påtalar förtrycket mot författare i

Iran, hemställer att riksdagen hos regeringen skall begära

diplomatiska initiativ mot detta åsiktsförtryck. I motion U620

(yrkande 5 i berörd del) anförs att den politiska förföljelsen i

Iran fortsätter, med godtyckliga och illegala avrättningar,

offentliga hängningar, tortyr m.m. Ett riksdagens

tillkännagivande begärs härom.

Utskottets överväganden

Utskottet har i flera tidigare betänkanden (senast

1993/94:UU26) konstaterat att grova kränkningar av de mänskliga

rättigheterna äger rum i Iran. Utskottet är djup oroat över att

inga tecken tyder på att situationen skulle ha förbättrats på

senare tid eller på att regimen i Iran skulle ta kritiken mot

förhållandena på allvar.

Mot bakgrund av den bestående allvarliga MR-situationen i Iran

deltar Sverige sedan många år aktivt i det internationella

samfundets ansträngningar att få till stånd en förbättring av

läget. Iran är även föremål för behandling i MR-kommissionen och

i generalförsamlingen. Sverige stödjer de resolutioner som antas

i dessa fora, senast genom medförslagsställarskap till

resolutionen i FN:s MR-kommission 1995. I denna resolution riktas

hård kritik mot allvarliga MR-brott i Iran. Bl.a. kritiseras den

omfattande tillämpningen av dödsstraffet. Vidare fördöms

användningen av tortyr, diskrimineringen av religiösa

minoriteter, bl.a. bahaierna, liksom inskränkningarna i

yttrandefriheten.

Sverige fortsätter också att påtala de folkrättsstridiga hoten

mot Salman Rushdie. Sverige stödde bl.a. aktivt ett gemensamt

EU-uttalande med anledning av 6-årsdagen av fatwan mot Rushdie.

Likaså gjordes ett uttalande i fördömande ordalag om fatwan under

det nordiska utrikesministermötet i Reykjavik den 2--3 februari

1995. Utskottet noterar att också Europarådets parlamentariska

församling i kraftfulla uttalanden fördömt fatwan mot Rushdie, de

våldsaktioner som fatwan medfört samt i sammanhanget även uttalat

sitt stöd för andra förföljda författare, bl.a. Naguib Mahfouz

och Taslima Nasrin.

Utskottet utgår från att regeringen, såväl bilateralt som i

multilaterala sammanhang, fortsätter att påtala de brott som

begås mot de mänskliga rättigheterna i Iran.

Med det anförda betraktar utskottet motionerna U614 (fp), U620

(mp) yrkande 5 i berörd del samt U625 (s) som besvarade.

6. Burma (Myanmar)

Sammanfattning av motionen

I motion U607 (mp) refereras till rapporter från Amnesty

International enligt vilka kränkningarna i Burma (Myanmar)

fortsatte under 1994. Mot bakgrund av bristen på demokrati och

respekt för de mänskliga rättigheterna i Burma begärs att

regeringen dels i internationella fora skall uppmärksamma

problemen med Burmas behandling av fängslade, dels söka påverka

Burma att förbättra behandlingen av Aung San Suu Kyi och andra

politiska fångar. Vidare begärs ett riksdagens tillkännagivande

med innebörden att den bristande respekten för mänskliga

rättigheter i Burma bör uppmärksammas i internationella

sammanhang (yrkandena 1--3).

Utskottets överväganden

Utskottet, som även tidigare behandlat situationen i Burma

(bet. 1993/94:UU26), noterar alltjämt med stor oro de

återkommande rapporterna som vittnar om upprörande kränkningar av

de mänskliga rättigheterna i detta land. Utskottet välkomnar

därför den aktiva roll som Sverige spelar för att det

internationella samfundet skall uppmärksamma situationen i Burma.

Sverige har sedan 1990 tagit initiativ till och samordnar sedan

dess den återkommande resolutionen i FN:s generalförsamling om

MR-situationen i landet. I fjolårets resolution upprepades FN:s

tidigare uppmaning till regeringen att släppa Aung San Suu Kyi

och andra politiska fångar. Situationen för frihetsberövade

uppmärksammades särskilt. Landets militärregim (SLORC) uppmanades

bl.a. att lämna Internationella Röda korset (ICRC) tillträde till

fängelserna.

En liknande resolution behandlas varje år i FN:s kommission för

de mänskliga rättigheterna. Vid kommissionens 51:a möte 1995

antogs en resolution med motsvarande innehåll som den som

antagits i generalförsamlingen. Kommissionens expert, den

japanske professorn Yokota, granskar löpande situationen avseende

de mänskliga rättigheterna i Burma.

Utskottet konstaterar att Sverige vid återkommande tillfällen

riktat skarp kritik mot SLORC:s bristande respekt för mänskliga

rättigheter. I det svenska anförandet om mänskliga rättigheter i

enskilda länder i generalförsamlingens tredje utskott hösten 1994

kritiserade regeringen fortsatta övergrepp i Burma, bl.a.

summariska avrättningar, tortyr och det faktum att hundratals

politiska fångar fortfarande sitter fängslade. SLORC uppmanades

att omvandla de två möten med Aung San Suu Kyi som ägt rum under

hösten till en verklig dialog med den politiska oppositionen.

Även EU vädjade i sitt tal om politiska reformer, inklusive ett

frisläppande av politiska fångar.

Utskottet utgår från att regeringen i lämpliga former

fortsätter att söka påverka Burmas regering att respektera

mänskliga rättigheter och inleda en demokratisering i landet.

Med det anförda betraktar utskottet motion U607 (mp) yrkandena

1--3 som besvarad.

7. Tibet

Sammanfattning av motionerna

I två motioner, U628 (fp), yrkande 5, och U635 (mp, c, v, kds),

yrkande 2, hemställs att regeringen aktivt skall driva frågan om

Tibets rättigheter i FN och andra lämpliga internationella fora.

Brotten mot de mänskliga rättigheterna i Tibet bör fördömas (U628

(fp) yrkande 1). Stöd till insatser för de mänskliga

rättigheterna bör lämnas enligt yrkande 2. Vidare anförs i motion

U635 (mp, c, v, kds) yrkande 3 att initiativ bör tas i FN:s

kommission för de mänskliga rättigheterna angående övergreppen

mot det tibetanska folket.

I motion U635 (mp, c, v, kds) yrkande 1 hemställs också att

regeringen skall verka för att förhandlingar mellan den kinesiska

regeringen och Dalai Lama upptas. I motion U628 (fp) yrkande 4

anförs att Tibet i internationella sammanhang bör betraktas som

en självständig stat, i motion U635 (mp, c, v, kds) yrkande 4 att

Dalai Lama bör erkännas som den ende legitime representanten för

Tibets folk. I yrkande 5 i samma motion anförs att andra lämpliga

mått och steg bör vidtas för att stödja den tibetanska

icke-våldskampen för landets befrielse.

I motion U628 (fp) yrkande 3 yrkas på att en klausul om respekt

för de mänskliga rättigheterna bör införas i offentliga

samarbetskontrakt med Kina. Motion U628 (fp) yrkande 6 tar upp

frågan om att ge World Parliamentarian Convention on Tibet

uppmärksamhet i Sverige och i utlandet. I yrkande 7 anförs att

Tibets kvinnor bör ges egen representation i samband med FN:s

kvinnokonferens i Peking.

Utskottets överväganden

Utskottet har under flera år haft anledning att behandla frågan

om den allvarliga bristen på respekt för de mänskliga

rättigheterna i Tibet; senast i betänkandet 1994/95:UU26

uttryckte utskottet sin oro över det allvarliga läget för de

mänskliga rättigheterna i Tibet och Kina.

Sverige verkar sedan länge aktivt för att situationen för de

mänskliga rättigheterna i Kina och Tibet skall tas upp i FN:s

kommission för de mänskliga rättigheterna. Utskottet konstaterar

i detta sammanhang att en rad resolutionsutkast, som Sverige

varit med om att arbeta fram i kommissionen rörande situationen i

Kina och Tibet, inte kommit upp till behandling.

I årets möte med kommissionen kom resolutionsförslaget om

situationen i Kina inklusive Tibet emellertid upp till behandling

sedan ett förslag om att inte behandla förslaget fallit i en

proceduromröstning. Substansförslaget föll dock med en rösts

övervikt. I resolutionsförslaget, som således inte antogs,

uttrycktes oro över rapporter om kränkningar av de mänskliga

rättigheterna i Kina, inklusive Tibet. Utskottet utgår från att

regeringen fortsätter att verka för att situationen i Tibet

kommer upp för granskning på kommissionens dagordning.

Utskottet noterar att det är ett faktum att Kinas överhöghet

över Tibet inte ifrågasätts av det internationella samfundet och

inte heller av den svenska regeringen. Tibet skall, enligt den

kinesiska konstitutionen, åtnjuta viss självstyrelse som s.k.

autonom region i Kina. Utskottet utgår från att regeringen

fortsätter att verka för att denna autonomi ges verklig innebörd.

En dialog mellan den kinesiska ledningen och Dalai Lama vore,

om den kom till stånd, enligt utskottets förmenande en positiv

händelse som skulle välkomnas av världssamfundet. Utskottet

konstaterar att den kinesiska ledningen dock inte visat någon

vilja till sådana förhandlingar.

Det förslag som motionärerna i motion U628 (fp) yrkande 3 för

fram om en klausul om respekt för de mänskliga rättigheterna i

offentliga samarbetsavtal anser utskottet inte gagna det

vällovliga syftet. De flesta bedömare är eniga om att de

mänskliga rättigheterna är eftersatta i Kina, inklusive Tibet. En

klausul om mänskliga rättigheter i samarbetskontrakt med Kina

torde, enligt utskottets bedömning, endast innebära att de

åsyftade avtalen inte kan ingås. Detta skulle troligen ha föga

effekt på situationen för de mänskliga rättigheterna i Kina.

Utskottet anser i likhet med motionärerna att det är angeläget

att omvärlden fortsätter att följa utvecklingen i Tibet genom

besök och andra bilaterala kontakter. De besök som genomförts

under senare år i Kina och Tibet av bl.a. parlamentariker från

Australien, Schweiz, Frankrike och Nederländerna bidrar till att

situationen uppmärksammas. En svensk regeringsdelegation

bestående av såväl juridisk som sinologisk expertis besökte Kina

och Tibet i april 1994. I den rapport som avlämnades till

utrikesministern den 4 oktober 1994 rekommenderar delegationen

bl.a. att Sverige fortsätter dialogen om de mänskliga

rättigheterna med den kinesiska regeringen på flera plan, bl.a. i

form av besöksutbyten med statsvetare, advokater och

kulturarbetare.

Utskottet förutsätter att regeringen uppmärksammar de

synpunkter som framförs i andra internationella organ eller

frivilligorganisationer, som t.ex. vid World Parliamentarian

Convention on Tibet, vilken motionärerna i motion U628 (fp)

yrkande 6 uppger skall mötas i maj 1995.

Vad gäller tibetansk kvinnorepresentation i samband med FN:s

världskvinnokonferens i Peking noterar utskottet att särskilda

regler för deltagande i FN-konferensen gäller. Utskottet utgår

dock från att regeringen på ett ändamålsenligt sätt i samverkan

med andra medlemsstater söker tillvarata de tibetanska kvinnornas

möjligheter att på ett fullvärdigt sätt delta i konferensen.

Utskottet noterar emellertid de svårigheter som redan uppstått

vad gäller den s.k. ackrediteringen till konferensen och att Kina

i det internationella multilaterala samarbetet söker förhindra

att aspekter på kvinnans mänskliga rättigheter uppmärksammas

under kvinnokonferensen i Peking. Utskottet utgår dock från att

regeringen på lämpligt sätt söker verka för att en ändamålsenlig

handläggning kommer till stånd vad avser frivilligorganisationers

och andra intressenters deltagande i konferensen.

Utskottet betraktar därmed motionerna U628 (fp) yrkandena 1--7

och U635 (mp, c, v, kds) yrkandena 1--5 besvarade.

8. Indonesien

Sammanfattning av motionerna

I tre motioner, U211 (mp), U631 (c) och U637 (fp) tas frågor

som rör förhållanden på Östra Timor upp. I motionerna U631 (c)

yrkande 1 och U211 (mp) yrkande 3 anförs att Sverige i likhet med

Portugal och Frankrike bör kräva att Xanana Gusmão friges och ges

möjlighet att delta i och företräda det östtimoresiska folket i

samtalen med FN. I U631 (c) yrkande 2 poängteras vikten av att

Sverige inom ramen för FN kraftfullt verkar för en permanent

närvaro av FN på ön. Sverige bör vidare verka för att Indonesien

drar tillbaka sina trupper från territoriet och för att folket

får utöva sin rätt till självbestämmande (yrkande 3). I motion

U631 (c) yrkande 4 och motion U211 (mp) yrkande 8 hemställs att

Sverige skall ställa sig bakom Europaparlamentets resolution av

den 17 december 1994 i vilken bl.a. krävs ett erkännande av

timoresernas rätt till självbestämmande och ett frisläppande av

Xanana Gusmão och alla politiska fångar. Sverige bör vidare i

internationella fora och bilaterala kontakter med Indonesien

verka för att de rekommendationer som FN:s särskilde rapportör om

summariska avrättningar lämnat i en rapport i november 1994 (U631

(c) yrkande 5).

I motion U211 (mp) yrkande 1 anförs att Sverige bör

uppmärksamma den odemokratiska situationen i Östra Timor och

Västpapua. I yrkande 2 hemställs att regeringen skall uppfylla

och förverkliga riksdagens tidigare beslut vad avser Indonesien.

I motion U637 (fp) yrkandena 1 och 4 anförs att ökad

uppmärksamhet måste riktas mot det ökande förtrycket och de

omfattande övergreppen på de mänskliga rättigheterna i Indonesien

och att Sverige i internationella fora aktivt bör driva Östra

Timors rätt till självbestämmande.

Utskottets överväganden

Utskottet har under en lång följd av år behandlat den bristande

respekten för de mänskliga rättigheterna i Indonesien, i

synnerhet vad avser Östra Timor och dess rätt till

självbestämmande (senast i betänkandena 1993/94:UU3 och

1993/94:UU26). Utskottet har även i betänkandena om

Internationellt utvecklingssamarbete, 1993/94:UU15 och

1994/95:UU15, behandlat frågor som rör bistånd till Indonesien

och Östra Timor.

Vad avser situationen för de mänskliga rättigheterna

konstaterar utskottet att Indonesien sedan år 1992 är föremål för

behandling i FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna.

Sverige har från början stött denna process. I fjol antog

kommissionen enhälligt ett ordförandeuttalande om situationen i

landet. Även i årets möte med kommissionen gjordes ett

ordförandeuttalande under dagordningspunkten situationen för de

mänskliga rättigheterna i enskilda länder. I uttalandet uttrycker

kommissionen sin djupa oro över att brotten mot de mänskliga

rättigheterna i Östra Timor fortsätter. Indonesien uppmanas att

efterleva de rekommendationer som lämnats av rapportören om

summariska avrättningar. Kommissionen välkomnar den indonesiska

regeringens inbjudan till FN:s högkommissarie för mänskliga

rättigheter att besöka Östra Timor. Högkommissarien avses

rapportera om besöket till 1996 års möte med FN:s kommission för

de mänskliga rättigheterna. I ordförandeuttalandet noteras också

Indonesiens avsikt att fortsätta samarbetet med kommissionens

rapportörer och arbetsgrupper.

FN:s särskilde rapportör om summariska avrättningar besökte i

juli 1994 Indonesien och Östra Timor på inbjudan av den

indonesiska regeringen. År 1991 besökte FN:s tortyrrapportör

Indonesien och Östra Timor. Tortyrrapportören lämnade i sin

rapport till kommissionen år 1992 flera rekommendationer till den

indonesiska regeringen i syfte att förbättra situationen för de

mänskliga rättigheterna där. Bl.a. uppmanade tortyrrapportören

den indonesiska regeringen att ratificera 1966 års konventioner

om de mänskliga rättigheterna och 1984 års tortyrkonvention.

Rapportören om summmariska avrättningar avgav bl.a. följande

rekommendationer i sin rapport till kommissionen år 1995:

Den militära utredningen av säkerhetsstyrkornas mord på civila

i Santa Cruz i november 1991 bör offentliggöras och en ny

utredningskommission utses. Den indonesiska regeringen bör

erkänna sitt ansvar för dödsfallen. Straffriheten för den

indonesiska militären bör upphävas. Samtliga misstänkta fall av

summariska avrättningar och försvinnanden bör utredas och

behandlas av det civila rättsväsendet, utan militär inblandning.

Indonesien bör upprätta en civil polisstyrka.

En drastisk minskning av den militära närvaron på Östra Timor

behövs.

Indonesien bör ratificera internationella MR-konventioner.

Utskottet anser att det är angeläget att de rekommendationer

som lämnas av FN:s olika organ för övervakning av de mänskliga

rättigheterna omsätts i praktiken och efterlevs. Utskottet

förutsätter därför att regeringen i FN:s kommission för de

mänskliga rättigheterna fortsätter att verka för att Indonesien

genomför de rekommendationer som de båda FN-rapportörerna lämnat

i sina rapporter. Utskottet utgår också från att regeringen i

sina ställningstaganden beaktar de synpunkter som förts fram i

Europaparlamentets resolution om förhållandena i Indonesien och

på Östra Timor.

Vad gäller livstidsdomen mot gerillaledaren Xanana Gusmão

konstaterar utskottet att Sverige protesterade när den meddelades

och anser följaktligen att Gusmão liksom andra politiska fångar

bör friges. Domen upplevdes som stötande i ett läge där

Indonesiens annektering av Östra Timor inte erkänts av

världssamfundet. Frågan om Gusmão som företrädare för det

östtimoresiska folket i FN-samtalen har inrikespolitiska

dimensioner. I motion U631 yrkande 1 hemställs att Sverige skall

kräva att Gusmão skall ges möjlighet att delta i och företräda

det östtimoresiska folket i FN-samtalen. Utskottet anser, liksom

tidigare, att varje folk har rätt att välja sina egna företrädare

i förhandlingar. Utskottet företräder inte nu någon annan

uppfattning i denna fråga.

Utskottet anser att det är viktigt att internationella organ

och enskilda organisationer ges möjligheter att verka på Östra

Timor. Utskottet noterar i detta sammanhang att några

internationella och enskilda organisationer har fått möjlighet

att besöka Östra Timor. Vidare noterar utskottet att projekt

pågår i regi av internationella organisationer såsom FN-organet

Unicef och att såväl Världsbanken som Internationella

rödakorskommittén är på plats.

Vad gäller FN-samtalen mellan Indonesien och Portugal under

FN:s generalsekreterares ledning konstaterar utskottet att

Sverige sedan länge stöder dennes ansträngningar att åstadkomma

en lösning på konflikten. FN:s roll och möjligheter i konflikten

om Östra Timor är framför allt att verka för att en

förtroendeskapande dialog kommer till stånd mellan parterna och

mellan Portugals och Indonesiens regeringar. Däremot finns det i

dag, enligt utskottets bedömning, inte förutsättningar för att en

FN-närvaro på Östra Timor skulle spela en konstruktiv roll.

Utskottet anser i likhet med motionärerna att Indonesien bör

dra tillbaka sina stridsförband från ön. Detta skulle avsevärt

minska spänningen i konflikten.

Utskottet utgår från att de synpunkter som framförts i

Europaparlaments resolution 1994 om förhållandena i Östra Timor

m.m. hanteras av regeringen på lämpligt sätt.

Med det ovan anförda får motionerna U211 (mp) yrkandena 1--3

samt 8, U631 (c) yrkandena 1--5 och U637 (fp) yrkandena 1 och 4

anses besvarade.

9. USA

Sammanfattning av motionerna

Även i Nordamerika begås allvarliga brott mot de mänskliga

rättigheterna, anförs det i motionerna U620 (mp) och U622 (mp).

USA gör sig enligt motionärerna skyldigt till bl.a. brott som

folkmord, illegala frihetsberövanden och förföljelse av

oliktänkande. I motion U620 (mp) begärs ett tillkännagivande om

dödsstraffet i USA. Enligt motionärerna är opinionen i USA nu för

ett utökande av dödsstraff, trots att inget tyder på att det

någonsin haft någon avskräckande effekt. Straffets tillämpning

ökar i strid mot FN:s rekommendation (yrkande 3).

I motion U622 (mp) refereras utförligt till Leonard Peltiers

fall, som enligt motionärerna har blivit en symbol för de

nordamerikanska indianernas kamp mot orättvisa och förtryck.

Enligt motionen är Peltier en politisk fånge som i 18 år suttit

oskyldigt fängslad och hela tiden blivit nekad möjlighet att få

sitt fall prövat i en ny rättegång. Motionärerna begär ett

tillkännagivande om brotten mot Peltiers rättigheter i USA och

Canada och om att Sverige bör protestera mot USA:s brott mot

internationell lag då USA medvetet, enligt motionen, använt

uppdiktade vittnesmål för att få Peltier utlämnad från Canada

(yrkande 11).

Utskottets överväganden

Utskottet konstaterar att Sveriges engagemang för dödsstraffets

avskaffande är väl känt. Det långsiktiga målet med ett

avskaffande i alla världens länder kombineras för svensk del med

ansträngningar att söka förmå stater att avstå från att utvidga

tillämpningen av dödsstraffet.

Dödsstraffet är enligt svensk uppfattning en inhuman strafform.

Det är särskilt upprörande när dödsstraffet tillämpas på

minderåriga brottslingar. Det finns ingen allmängiltig

folkrättslig regel som förbjuder dödsstraffet. USA har inte

ratificerat tilläggsprotokollet till FN:s konvention om

medborgerliga och politiska rättigheter om dödsstraffets

avskaffande. I själva konventionen finns dock regler som

förbjuder dödsstraffet i vissa situationer, bl.a. för minderåriga

brottslingar. USA gjorde vid ratifikationen av konventionen en

reservation mot denna bestämmelse. Sverige invände dock, liksom

flertalet stater inom EU, mot den amerikanska reservationen.

Utskottet utgår från att regeringen fortsätter att i kontakter

med företrädare för den amerikanska regeringen uttrycka Sveriges

avsky över dödsstraffets utdömande i USA.

Med det anförda betraktar utskottet motion U620 (mp) yrkande 3

som besvarad.

Enligt vad utskottet erfarit anser regeringen att rättsfallet

Peltier, som tas upp i motion U622 (mp), är en intern amerikansk

angelägenhet. Utskottet gör ingen annan bedömning än regeringen i

denna fråga, varför motion U622 (mp) yrkande 11 avstyrks.

10. Cuba

Sammanfattning av motionerna

I motion U626 (v) anförs att stora och snabba förändringar nu

sker i Cuba, med privatiseringar, utländska investeringar och en

friare marknad. Politiskt verkar emellertid läget fastlåst. Någon

fri press tillåts inte. Något flerpartisystem är det heller inte

tal om. I motionen beskrivs det amerikanska embargots verkningar.

Enligt motionärerna råder det nu tämligen stor samstämmighet om

att embargot inte främjar en demokratisk utveckling i Cuba. I

motionen begärs att regeringen i internationella sammanhang skall

verka för att embargot avskaffas (yrkande 1). I motionen föreslås

också att Sverige bör stödja ansträngningarna att demokratisera

och förbättra MR-situationen i Cuba (yrkande 2).

I motion U613 (fp) sägs att avsaknaden av demokrati och

marknadsekonomi i Cuba har försatt landet i en mycket svår

situationen. Situationen för de mänskliga fri- och rättigheterna

är fortfarande mycket allvarlig. Ännu finns inga tecken på att

Fidel Castro skulle tillåta några demokratiska reformer. Sveriges

utrikespolitik skall vara en röst i världen för demokrati och

mänskliga rättigheter. Mot denna bakgrund yrkas i motionen att

Sverige skall fördöma förtrycket mot den kubanska befolkningen

och ge sitt stöd till landets demokratiskt sinnade krafter

(yrkande 1). Regeringen bör också redovisa vilka initiativ som

har tagits för att stödja en demokratisk utveckling i Cuba

(yrkande 2).

Utskottets överväganden

Allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna fortsätter

att äga rum i Cuba. Detta bekräftas bl. a. av FN:s särskilde

rapportör för Cuba, den svenske ambassadören Carl-Johan Groth.

Enligt utskottets uppfattning sammanhänger problemen vad gäller

MR-situationen i landet främst med det politiska systemet, som

inte tillåter grundläggande demokratiska fri- och rättigheter.

Som omtalas i motion U626 (v) har vissa ekonomiska reformer

införts i Cuba. Dessa utgör enligt utskottet viktiga steg i

riktning mot en mer genomgripande förändringsprocess. De är

emellertid långt ifrån tillräckliga och måste åtföljas också av

politiska reformer. Utskottet konstaterar att Sveriges medlemskap

i EU erbjuder nya möjligheter att agera till förmån för demokrati

och mänskliga rättigheter i Cuba. Enligt vad utskottet erfarit

har Sverige och övriga EU-stater riktat kraftiga uppmaningar till

Cuba att genomföra politiska reformer och främja respekten för

mänskliga rättigheter.

Utskottet konstaterar att Sverige, i likhet med bl.a. övriga

EU-stater, motsätter sig extraterritoriell tillämpning av

nationell rätt. Den amerikanska sanktionslagstiftningen, den s.k.

Cuban Democracy Act, strider mot folkrätten. Sverige har därför

röstat för den kubanska resolutionen om USA:s embargo, senast vid

FN:s generalförsamling 1994. Resolutionen, som antogs med

röstsiffrorna 101 -- 2 (USA, Israel) -- 48, uppmanar stater att

avstå från sanktionslagstiftning med effekter på tredje land.

Med det anförda betraktar utskottet motion U626 (v) yrkandena 1

och 2 som besvarad.

Utskottet konstaterar vidare att Sverige inom ramen för bl.a.

olika internationella ansträngningar söker initiera och stödja en

demokratiseringsprocess i Cuba. Liksom tidigare var Sverige även

i år medförslagsställare till en resolution i FN:s MR-kommission

om situationen i Cuba. I resolutionen uttrycks särskild oro över

bristen på tolerans för bl.a. yttrande- och mötesfriheten i Cuba

samt beklagas att Cuba alltjämt vägrar att samarbeta med den

särskilda rapportören. Utskottet noterar som positivt att FN:s

högkommissarie för mänskliga rättigheter dock tilläts besöka Cuba

i november 1994. Detta besök ändrar emellertid inte den kubanska

regeringens skyldighet att samarbeta med alla FN:s mekanismer för

övervakning av de mänskliga rättigheterna.

Utskottet utgår från att regeringen i lämpliga former

fortsätter att aktivt verka för att främja en utveckling i

demokratisk riktning i Cuba. Utskottet har i sitt betänkande om

internationellt utvecklingssamarbete (1994/95:UU15) behandlat

frågan om olika former av stöd för att främja systemöppning,

demokrati och mänskliga rättigheter i Cuba.

Med det anförda betraktar utskottet motion U613 (fp) yrkandena

1 och 2 som besvarad.

11. Colombia

Sammanfattning av motionen

I motion U605 (v, s, m, c, fp, mp, kds) anförs att våldet och

övergreppen i Colombia har ökat katastrofalt under senare år.

Varje år mördas nästan 30 000 personer av en befolkning på ca 34

miljoner invånare. Ansvaret faller både på regeringen, som inte

utövar tillräcklig kontroll över militären, och på de i landet

verksamma gerillaorganisationerna. Sverige har enligt

motionärerna en unik möjlighet att bidra med sitt dokumenterade

engagemang för mänskliga rättigheter, rättvisa och demokrati för

att förbättra läget i Colombia. I motionen föreslås att

regeringen skall utse en delegation för att undersöka de

mänskliga rättigheterna i Colombia (yrkande 1), att regeringen

skall erbjuda sig som fredsmäklare i Colombia (yrkande 2), att

bidrag bör kunna utgå till stöd för mänskliga rättigheter i

Colombia (yrkande 3), att regeringen i FN skall agera för att få

fram en särskild rapportör för MR i Colombia (yrkande 4) samt

att Sverige inom EU:s ram skall ta initiativ som kan stärka de

mänskliga rättigheterna i Colombia (yrkande 5).

Utskottets överväganden

Utskottet konstaterar att Sverige vid upprepade tillfällen de

senaste åren riktat kritik mot bristen på respekt för mänskliga

rättigheter i Colombia. Utskottet välkomnar att också den

colombianska regeringen visat beredvillighet att diskutera

MR-situationen och, som nämns i motionen, tagit initiativ för att

förbättra läget.

Som nybliven EU-medlem har Sverige verkat för att Colombia

uppmärksammas i EU:s anförande om MR-situationen i enskilda

länder vid den 51:a MR-kommissionen. Sverige har, liksom en rad

andra EU-stater, uttryckt sitt starka engagemang för mänskliga

rättigheter och fredsprocessen i Colombia. Utskottet konstaterar

att dessa är återkommande ämnen vid arbetsgruppsmöten om

Latinamerika inom EU.

I det dokument om EU:s Latinamerikapolitik som publicerades

hösten 1994, och som Sverige aktivt deltog i att framställa,

nämns utvecklingen för de mänskliga rättigheterna som ett av de

viktigaste prioriteringsområdena för EU:s engagemang i regionen.

Utskottet noterar att bl.a. straffrihet för militärer omnämns som

ett av de svåraste och viktigaste problemen att lösa för att

säkerställa en positiv utveckling vad gäller de mänskliga

rättigheterna i Latinamerika.

Utskottet delar motionärernas positiva syn på behovet att i

olika former ge stöd till projekt ämnade att främja de mänskliga

rättigheterna i Colombia. Utskottet konstaterar att Sverige är en

stor bidragsgivare till ett flertal enskilda och internationella

organisationer som bl.a. arbetar för mänskliga rättigheter. Ett

bra exempel är Unicef som, enligt vad som också anges i motionen,

i Colombia har ett MR-projekt inriktat på att öka barns skydd mot

olika övergrepp.

Det senaste initiativet till en freds- och försoningsprocess i

Colombia är, enligt vad utskottet erfarit, ännu inne i en

inledande fas. Vilka närmare former det kommer att ta är oklart.

Utskottet noterar att regeringen vidmakthåller en aktiv dialog

med olika berörda parter för att få information om hur det

internationella samfundet bäst kan stödja fredsprocessen. Mot

bakgrund av att det i motionen dras en parallell till den norska

regeringens fredsmäklande insatser i Guatemala får utskottet

konstatera att denna norska insats utförs på uppdrag av FN:s

generalsekreterare, föranlett av ett önskemål från alla

inblandade parter i Guatemala om FN:s hjälp. Det svenska

agerandet i dessa sammanhang är vanligtvis en följd av en

förfrågan från parterna i den aktuella konflikten. Utskottet

noterar att någon liknande förfrågan ännu inte har kommit från

colombianskt håll.

Utskottet ser positivt på alla initiativ som tas för att öka

förståelsen för den problematiska situationen i Colombia. Enligt

vad utskottet inhämtat är flera frivilligorganisationer

engagerade i uppgiften att söka förbättra MR-läget i Colombia och

bl.a. skall Frivilligorganisationernas fond för mänskliga

rättigheter nyligen på plats ha studerat situationen i landet.

Utskottet välkomnar dylika initiativ. Enligt vad utskottet

erfarit följer regeringen noggrant utvecklingen i Colombia och

håller sig genom bl.a. ambassaden i Santafé de Bogota och en

mängd andra kanaler, inkl. representanter för Colombias regering,

oppositionspartier samt MR-organisationer, fortlöpande informerad

om situationen. Mot denna bakgrund finner utskottet förslaget att

sända en officiell svensk regeringsdelegation till Colombia

opåkallat.

Utskottet avstyrker därmed motion U605 (v, s, m, c, fp, mp,

kds) yrkandena 1 och 2.

I motionen (U605 (v, s, m, c, fp, mp, kds)) begärs vidare att

en särskild landrapportör skall utses för Colombia (yrkande 4).

Utskottet har noga övervägt detta jämte andra alternativ som

instrument för att komma till rätta med de omfattande

MR-kränkningarna i Colombia.

Utskottet noterar i detta sammanhang att situationen i Colombia

i år för första gången blivit föremål för behandling i FN:s

kommission för de mänskliga rättigheterna. Ett stort antal

enskilda organisationer verkade aktivt under mötet för att

kommissionen skulle granska MR-situationen i landet. Behandlingen

skedde, enligt vad utskottet erfarit, enligt en för

MR-kommissionen ny procedur, varigenom kommissionen noterade två

brev där den colombianska regeringen utfäst sig att samarbeta med

FN:s MR-organ och att efterleva dess rekommendationer.

Utskottet anser det arbete mycket värdefullt som utförs av FN:s

specialrapportörer. Dessa granskar, på oberoende basis,

efterlevnaden av de mänskliga rättigheterna och kan ofta fungera

som ett stöd för en regering i dess arbete för att förbättra

respekten för MR. FN har för närvarande ett tiotal rapportörer

för att granska enskilda ländersituationer. Efterlevnaden av

åtaganden på de mänskliga rättigheternas område övervakas dock

inte bara av särskilda rapportörer för enskilda länder, utan även

av experter för tematiska frågor, konventionsorgan (t.ex.

barnkommittén) samt ett stort antal frivilligorganisationer.

Utskottet noterar att såväl FN:s högkommissarie för mänskliga

rättigheter som två av kommissionens tematiska rapportörer

(tortyr resp. summariska avrättningar) besökte Colombia under

1994.

I de tematiska rapportörernas gemensamma rapport (daterad den

16 januari 1995) konstateras bl.a. att majoriteten av de

rekommendationer som lämnats av representanter för olika organ

inom ramen för FN:s MR-främjande mekanismer vid besök i Colombia

1987, 1988 och 1989 inte iakttagits. Colombia fortsätter, enligt

rapporten, att vara hårt drabbat av våld i olika former, såväl

politiskt motiverat som kriminellt. Mellan 28 000 och 30 000 mord

begås årligen. De väpnade styrkorna i landet har en tendens,

anförs det i rapporten, att betrakta aktivister för mänskliga

rättigheter, fackligt aktiva och medborgarrörelsens aktiviteter

för sociala och ekonomiska förbättringar som ett sätt att stödja

gerillan. Mot denna bakgrund uppmanas det högsta politiska och

militära ledarskapet i landet vidta åtgärder för att visa att

sådana aktiviteter är såväl legitima som nödvändiga.

Rapportörerna rekommenderar att kraftfulla åtgärder vidtas för

att skydda hotade grupper, såsom MR-aktivister, internflyktingar,

gatubarn, fackligt aktiva och ursprungsbefolkningen. Vidare

framhåller rapportörerna att situationen för de mänskliga

rättigheterna i Colombia endast kan förbättras om straffriheten

effektivt bekämpas. Rapportörerna uppmanar regeringen att

uppfylla sina internationella åtaganden, att genomföra noggranna

och opartiska undersökningar av alla anklagelser om utomrättsliga

avrättningar och tortyr, att identifiera, åtala och straffa de

ansvariga och att kompensera offren och deras familjer.

Det är utskottets uppfattning att regeringen bör verka för att

den starka avsiktsförklaring som Colombias regering gjort

angående ett tätare samarbete med FN:s tematiska rapportörer och

högkommissarien på alla sätt understöds och att nästa års möte

med FN:s kommissionen för de mänskliga rättigheterna får utvisa

om MR-situationen i Colombia förbättrats. Om så inte skett bör

frågan om en landrapportör för Colombia åter övervägas.

Utskottet utgår mot denna bakgrund från att regeringen

fortsätter att granska läget för de mänskliga rättigheterna i

Colombia och att den, om läget ej förbättras, har beredskap att

föreslå kraftiga åtgärder vid nästa möte med FN:s kommission för

de mänskliga rättigheterna.

Med det anförda betraktar utskottet motion U605 (v, s, m, c,

fp, mp, kds) yrkandena 3--5 som besvarad.

12. Angola

Sammanfattning av motionen

I motion U219 (v) ges en bakgrund till den nuvarande

situationen i Angola, inkl. de val som hölls under FN:s

överinseende 1992. Unita, som inte erkände valresultatet,

återupptog inbördeskriget. Nu råder en vapenvila som under hösten

1994 kompletterats med ett fredsavtal. Motionärerna vill att

Sverige dels skall markera stöd för en eventuell begäran från

Angolas regering om militärt och annat bistånd för att övervaka

fredsprocessen (yrkande 1), dels verka i FN och EU för att Unita

skall respektera vapenvilan (yrkande 3).

Utskottets överväganden

Det är utskottets förhoppning att fredsprocessen i Angola, i

och med undertecknandet av fredsavtalet i Lusaka den 22 november

1994, skall ha tagit det avgörande steget mot en bestående

lösning av en lång och tragisk konflikt som skördat oerhörda

offer. Utskottet noterar att viss militär aktivitet fortfarande

pågår i Angola, men att vapenvilan i stor utsträckning

huvudsakligen ändå respekteras.

Situationen i Angola sedan kriget åter blossade upp 1992 har

varit föremål för omfattande behandling i FN:s säkerhetsråd,

vilket bl.a. ledde till att rådet i september 1993 beslöt införa

sanktioner mot Unita. FN:s åtgärd får betraktas som unik eftersom

sanktionerna riktade sig mot en organisation och inte en stat

eller ett område. Sverige har genomgående stött denna FN:s linje.

Det är enligt utskottets uppfattning angeläget att det

internationella samfundet fortsätter att ställa hårda krav på

bägge parter att respektera den nya fredsuppgörelsen. Om så inte

sker kommer givetvis frågan om åtgärder från FN:s, EU:s m.fl.

sida att åter aktualiseras.

Utskottet har tidigare konstaterat (bet. 1993/94:UU3) att Unita

och dess ledare Jonas Savimbi bär ett tungt ansvar för det

mänskliga lidandet och den materiella förstörelsen i Angola.

Också nyckeln till den närmaste tidens politiska utveckling finns

enligt utskottets uppfattning hos Unita. Utskottet noterar med

oro att Savimbi under lång tid intagit en föga samarbetsvillig

attityd som bidragit till att kraftigt försena fredsprocessen. Så

länge parterna i Angola inte kan föra en öppen dialog finns få

möjligheter att inleda den genuina samförstånds- och

försoningspolitik som utgör en av hörnpelarna i det s.k.

Lusakaprotokollet. Det är utskottets förhoppning att det möte

mellan Angolas president dos Santos och Savimbi som ägde rum i

Zambias huvudstad Lusaka den 6 maj 1995 skall bli inledningen

till ett nytt förhandlingsskede som skall återställa freden för

gott och leda till en hållbar politisk överenskommelse i det

svårt krigshärjade Angola.

Utskottet utgår från att regeringen i lämpliga former

fortsätter att agera för att bidra till att befästa freden och en

demokratisk utveckling i Angola. Utskottet har tidigare

framhållit (bet. 1993/94:UU3) att Sverige bör ha beredskap för

att skyndsamt kunna göra ytterligare humanitära insatser för att

minska det mänskliga lidandet i Angola. Utskottet vidhåller denna

ståndpunkt. Frågor om bistånd till Angola har nyligen behandlats

av utskottet i betänkandet 1994/95:UU15 om internationellt

utvecklingssamarbete.

Med det anförda betraktar utskottet motion U219 (v) yrkandena 1

och 3 som besvarad.

13. Västra Sahara

Sammanfattning av motionerna

I flera motioner framhålls som otillfredsställande att

situationen i Västra Sahara alltjämt får betecknas som ett

oavslutat kolonialt problem och att områdets framtid ännu inte

har kunnat avöras i enlighet med befolkningens fritt uttalade

önskemål. Den fredsplan som antagits av FN:s säkerhetsråd har

inte kunnat genomföras som planerat. Mot den i motionerna

tecknade bakgrunden föreslås svenska insatser för att fredsplanen

skall kunna genomföras (motionerna U602 (c) yrkande 1 samt U618

(fp) yrkande 1). I motion U606 (v, mp) yrkande 5 hemställs att

Sverige skall agera aktivt i EU för att förmå Marocko att

efterleva fredsplanen. I motion U618 (fp) yrkande 2 begärs att

Sverige skall verka för att Minurso:s mandat förlängs om

utvecklingen inte går i önskvärd riktning, dvs. mot ett

genomförande av den av FN godkända fredsplanen.

I motion U602 (c) yrkande 2 begärs att Sverige skall agera för

att alla västsahariska politiska fångar beviljas amnesti och

frisläpps före den planerade folkomröstningen. Samma förslag

framställs i motion U606 (v, mp) (yrkande 1).

I motion (U606 (v, mp)) yrkandena 2 och 3 föreslås att Sverige

skall agera i FN för att folkomröstningen i Västsahara skall

genomföras enligt FN:s ursprungliga fredsplan samt att Sverige

skall ta initiativ till att folkomröstningen övervakas av

observatörer från enskilda organisationer och av politiker.

Även i motion U617 (kds) yrkande 1 föreslås att Sverige skall

agera kraftfullt för att skynda på hållandet av en folkomröstning

i Västsahara.

Enligt motion U617 (kds) yrkande 2 är det angeläget att Sverige

agerar för att främja respekten för mänskliga rättigheter i

Västsahara.

Utskottets överväganden

Utskottet har under en lång följd av år tagit upp frågan om

Västra Sahara (senast i bet. 1993/94:UU26). Utskottet har därvid

fastslagit att frågan bör betraktas som ett oavslutat kolonialt

problem och att områdets framtid måste avgöras i enlighet med

befolkningens fritt uttalade önskemål.

Utskottet beklagar att konflikten i Västsahara fortfarande inte

är löst. Sedan 1988, då Marocko och Polisario accepterade det av

FN och den afrikanska enhetsorganisationen OAU framlagda

fredsförslaget, har intensiva internationella ansträngningar

pågått, bl.a. via FN-operationen Minurso, för att genomföra

planen. Som också framgår av motionerna har ett flertal datum för

folkomröstningen fått uppskjutas då enighet inte kunnat nås i

frågan om hur de röstberättigade i folkomröstningen skall

identifieras.

För att påskynda identifikationsarbetet antog FN:s säkerhetsråd

den 13 januari 1995 en resolution (nr 973) som godkände

generalsekreterarens förslag om att utöka den s.k.

identifikationskommissionen. I en ny rapport från

generalsekreteraren, daterad den 30 mars 1995, konstateras

glädjande nog att kommissionens förstärkta resurser inneburit att

identifikationsprocessen kunnat inledas och att inte mindre än 21

000 personer identifierats på relativt kort tid. Framstegen i

processen har enligt generalsekreteraren medfört att

genomförandet av folkomröstningen nu blivit en verklig möjlighet

och att den i bästa fall skall kunna genomföras i januari 1996.

Det förutsätter dock att parterna följer generalsekreterarens

uppmaning att skyndsamt bidra till att också andra aspekter av

fredsplanen kan verkställas.

Enligt vad utskottet erfarit arbetar regeringen aktivt för

stödja alla de ansträngningar som görs för att fredsplanen

verkligen skall kunna genomföras. Bl.a. har Sverige konsekvent

stött generalsekreterarens arbete i frågan och i bilaterala

kontakter med bl.a. Marocko understrukit den vikt som Sverige

fäster vid att folkomröstningen kan genomföras. Utskottet har i

tidigare betänkanden (senast bet. 1993/94:UU26) framhållit det

väsentliga i att de mänskliga rättigheterna respekteras och att

politiska fångar släpps. Utskottet vidhåller denna uppfattning.

Enligt utskottets mening är det likaså angeläget, när väl

folkomröstningen kommer till stånd, att internationella

observatörer närvarar vid denna.

Utskottet förutsätter att regeringen såväl inom ramen för FN:s

arbete som genom fortsatta bilaterala kontakter fortsätter att

verka för genomförande av fredsplanen samt för respekt för de

mänskliga rättigheterna i såväl Marocko som i av Marocko resp.

Polisario kontrollerade områden i Västra Sahara.

Med det anförda betraktar utskottet motionerna U602 (c)

yrkandena 1 och 2, U606 (v, mp) yrkandena 1--3 och 5, U617 (kds)

yrkandena 1 och 2 samt U618 (fp) yrkandena 1 och 2 som besvarade.

14. Taiwan

Sammanfattning av motionen

I motion U638 (m) yrkande 2 anförs att Sverige bör ställa sig

positivt till Taiwans medlemskap i olika internationella

organisationer och samfund, främst i Förenta nationerna, där

tidigare republiken Kina var en av grundarna.

Utskottets överväganden

Utskottet ser positivt på en utveckling av förbindelserna

mellan Sverige och Taiwan. I betänkandet 1994/95:UU14 noterade

utskottet att Taiwans Stockholmskontor numera heter Taipei

Mission in Sweden. Riksdagen har tidigare också beslutat att

godkänna ett regeringsförslag som innebär att det svenska

exportkontoret i Taiwan bemyndigas besluta om ärenden rörande

visering. Vad gäller frågan om att ställa sig positiv till

Taiwans medlemskap i bl.a. FN konstaterar utskottet att en

likalydande motion behandlades av utskottet i betänkandet

1993/94:UU26. Utskottet noterade då att frågan om medlemskap i FN

behandlas av Sverige enligt universalitetsprincipen; suveräna

stater Sverige erkänner anses ha rätt att ansluta sig till FN och

dess organ. I enlighet med FN:s stadgar upptas nya medlemmar i FN

genom beslut i generalförsamlingen efter beredning i och på

rekommendation av säkerhetsrådet. Ett flertal stater satte sig

emot ett förslag att föra upp frågan om Taiwans ställning på

generalförsamlingens dagordning hösten 1993. Utskottet noterar i

detta sammanhang att Sverige godtar de benämningar på Taiwan som

är acceptabla för parterna, dvs. Folkrepubliken Kina och Taiwan.

Utskottet avstyrker därmed motion U638 (m) yrkande 2.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande främjandet av mänskliga rättigheter

att riksdagen förklarar motionerna 1994/95:U208 yrkandena 4 och

5 samt 1994/95:U620 yrkande 2 besvarade med vad utskottet anfört,

2. beträffande barnets rättigheter

att riksdagen förklarar motionerna 1994/95:U226 yrkande 1 och

1994/95:U231 yrkande 10 besvarade med vad utskottet anfört,

3. beträffande våldtäkt som krigsförbrytelse

att riksdagen förklarar motion 1994/95:U611 yrkande 7 besvarad

med vad utskottet anfört,

4. beträffande prenatal könsdiskriminering

att riksdagen förklarar motion 1994/95:U616 yrkandena 1 och 2

besvarad med vad utskottet anfört,

5. beträffande kvinnlig omskärelse/könsstympning

att riksdagen förklarar motion 1994/95:U620 yrkande 4 besvarad

med vad utskottet anfört,

6. beträffande homosexuellas rättigheter

att riksdagen förklarar motion 1994/95:Sf605 yrkande 1 besvarad

med vad utskottet anfört,

7. beträffande urbefolkningars särskilda behov

att riksdagen förklarar motion 1994/95:U622 yrkandena 1 och 13

besvarad med vad utskottet anfört,

8. beträffande deklaration om urbefolkningar och

urbefolkningsårtionde

att riksdagen förklarar motionerna 1994/95:U622 yrkande 5 och

1994/95:K507 yrkandena 7 och 8 besvarade med vad utskottet

anfört,

9. beträffande övriga urbefolkningsfrågor

att riksdagen förklarar motionerna 1994/95:U620 yrkandena 6 och

7 samt 1994/95:U622 yrkandena 2, 3, 6, 8, 9 och 12 besvarade med

vad utskottet anfört,

10. beträffande etnisk diskriminering

att riksdagen förklarar motion 1994/95:A285 yrkande 7 besvarad

med vad utskottet anfört,

11. beträffande samordning av FN-konferenser

att riksdagen förklarar motion 1994/95:U636 yrkandena 1 och 2

besvarad med vad utskottet anfört,

12. beträffande FN-konferens om mansrollen

att riksdagen med bifall till motionerna 1994/95:U615,

1994/95:U619 och 1994/95:A807 yrkande 16 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

res. 1 (m)

13. beträffande Vatikanstaten i FN

att riksdagen förklarar motion 1994/95:U633 besvarad med vad

utskottet anfört,

14. beträffande konvention om fri miljöinformation

att riksdagen avslår motion 1994/95:U601,

res. 2 (mp)

15. beträffande internationell miljödomstol

att riksdagen förklarar motion 1994/95:U603 besvarad med vad

utskottet anfört,

16. beträffande judarnas situation i f.d. Sovjetunionen

att riksdagen förklarar motion 1994/95:U609 yrkande 1 besvarad

med vad utskottet anfört,

17. beträffande romernas (zigenarnas) situation

att riksdagen förklarar motion 1994/95:U624 yrkande 2 besvarad

med vad utskottet anfört,

18. beträffande kurders, assyriers och andra minoriteters

situation i bl.a. Turkiet och Irak

att riksdagen förklarar motionerna 1992/93:U646 yrkande 6,

1994/95:U610 yrkande 1, 1994/95:U620 yrkande 5 i berörd del,

1994/95:U621 yrkandena 1 och 5, 1994/95:U630, 1994/95:U632 samt

1994/95:U640 yrkandena 1--4 och 6--7 besvarade med vad utskottet

anfört,

19. beträffande demokratin i Ryssland och konflikten i

Tjetjenien

att riksdagen förklarar motion 1994/95:U604 yrkandena 1 och 2

besvarad med vad utskottet anfört,

20. beträffande mänskliga rättigheter i Iran

att riksdagen förklarar motionerna 1994/95:U614, 1994/95:U620

yrkande 5 i berörd del samt 1994/95:U625 besvarade med vad

utskottet anfört,

21. beträffande mänskliga rättigheter i Burma (Myanmar)

att riksdagen förklarar motion 1994/95:U607 yrkandena 1--3

besvarad med vad utskottet anfört,

22. beträffande mänskliga rättigheter i Tibet

att riksdagen förklarar motionerna 1994/95:U628 yrkandena 1--7

och 1994/95:U635 yrkandena 1--5 besvarade med vad utskottet

anfört,

23. beträffande mänskliga rättigheter i Indonesien

att riksdagen förklarar motionerna 1994/95:U211 yrkandena 1--3

och 8, 1994/95:U631 yrkandena 1--5 och 1994/95:U637 yrkandena 1

och 4 besvarade med vad utskottet anfört,

24. beträffande mänskliga rättigheter i USA

att riksdagen förklarar motion 1994/95:U620 yrkande 3 besvarad

med vad utskottet anfört,

25. beträffande fallet Peltier

att riksdagen avslår motion 1994/95:U622 yrkande 11,

26. beträffande handelsembargot mot Cuba

att riksdagen förklarar motion 1994/95:U626 yrkandena 1 och 2

besvarad med vad utskottet anfört,

27. beträffande mänskliga rättigheter i Cuba

att riksdagen förklarar motion 1994/95:U613 yrkandena 1 och 2

besvarad med vad utskottet anfört,

28. beträffande regeringsdelegation till Colombia m.m

att riksdagen avslår motion 1994/95:U605 yrkandena 1 och 2,

res. 3 (fp, v, mp)

29. beträffande situationen i Colombia i övrigt

att riksdagen förklarar motion 1994/95:U605 yrkandena 3--5

besvarad med vad utskottet anfört,

30. beträffande situationen i Angola

att riksdagen förklarar motion 1994/95:U219 yrkandena 1 och 3

besvarad med vad utskottet anfört,

31. beträffande fredsprocessen i Västra Sahara

att riksdagen förklarar motionerna 1994/95:U602 yrkandena 1 och

2, 1994/95:U606 yrkandena 1--3 och 5, 1994/95:U617 yrkandena 1

och 2 samt 1994/95:U618 yrkandena 1 och 2 besvarade med vad

utskottet anfört,

32. beträffande Taiwans medlemskap i FN

att riksdagen avslår motion 1994/95:U638 yrkande 2.

Stockholm den 18 maj 1995

På utrikesutskottets vägnar

Viola Furubjelke

I beslutet har deltagit: Viola Furubjelke (s), Göran

Lennmarker (m), Nils T Svensson (s), Kristina Svensson (s),

Berndt Ekholm (s), Inger Koch (m), Anneli Hulthén (s), Lena

Klevenås (s), Bertil Persson (m), Karl-Göran Biörsmark (fp),

Urban Ahlin (s), Eva Zetterberg (v), Arne Mellqvist (s), Lars

Hjertén (m), Bodil Francke Ohlsson (mp), Ingrid Näslund (kds) och

Ingbritt Irhammar (c).

Reservationer

1. FN-konferens om mansrollen (mom. 12)

Göran Lennmarker, Inger Koch, Bertil Persson och Lars Hjertén

(alla m) anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s. 26

börjar med "Utskottet konstaterar därvid" och på s. 27 slutar med

"vad utskottet anfört" bort ha följande lydelse:

Utskottet noterar i detta sammanhang Nordiska ministerrådets

konferens i Stockholm den 27--28 april 1995. Konferensen "Nordens

män" belyste bl.a. frågor som rör det framtida samhället, männens

önskemål och krav i kampen för rättvisa mellan könen och hur

hindren för att uppnå jämställdhet mellan könen ter sig från

männens synvinkel. Utskottet noterar att jämställdhetsministrarna

i det nordiska ministerrådet i samband med konferensen beslutat

att anta en handlingsplan för det nordiska jämställdhetsarbetet

för år 1995. Vidare noterar utskottet att ministrarna kom överens

om att främja ett forsatt aktivt arbete i frågor som rör män och

jämställdhet, först i ett nordiskt och senare i ett globalt

pespektiv. Ministrarna beslöt bl.a. att de nordiska länderna

skall verka för att frågan om männens roll i jämställdhetsarbetet

kommer upp på dagordningen i FN:s kvinnokommission, som möts en

gång per år, vanligtvis i februari/mars, och att de nordiska

jämställdhetsministrarna i sina respektive anföranden vid

kvinnokonferensen i Peking skall betona vikten av ett globalt

engagemang i frågor som rör mannens roll i jämställdhetsarbetet.

Utskottet konstaterar samtidigt att FN har betydande ekonomiska

och administrativa problem. Det är därför inte rimligt att dess

knappa resurser och administrativa kapacitet skall ägnas åt

ytterligare en stor internationell konferens. Mot denna bakgrund

föreslår utskottet därför att motionerna U615 (fp, c, kds), U619

(s, c, fp, v, mp, kds) och A807 (c) yrkande 16 avstyrks.

dels att utskottet under mom. 12 bort hemställa:

12. beträffande FN-konferens om mansrollen

att riksdagen avslår motionerna 1994/95:U615, 1994/95:U619 och

1994/95:A807 yrkande 16,

2. Konvention om fri miljöinformation (mom. 14)

Bodil Francke Ohlsson (mp) anser

dels att den del av utskottets betänkande på s. 28 som

börjar med "Utskottet anser att" och slutar med "motion U601

(mp)" bort ha följande lydelse:

För att brott mot internationella avtal och internationell lag

skall upptäckas krävs att det finns en fungerande internationell

tillsyn. En förutsättning för att kunna förebygga och åtgärda

miljöproblem och miljöskador och stoppa miljöbrott är att det

finns en öppen och fri information om de olika ländernas

miljösituation, åtgärder eller brist på åtgärder. Rätten till en

öppen och fri information är en nödvändighet. Miljöpartiet anser

att det är en självklarhet att enskilda och organisationer skall

ha rätt till sådan miljöinformation för att kunna påverka beslut

och kunna följa upp om länder följer sina åtaganden. Också en

internationell miljödomstol är beroende av information av det här

slaget.

Utskottet föreslår att Sverige i FN skall verka för att en

konvention om fri information om uppgifter rörande miljön

upprättas. Därmed tillstyrks motion U601 (mp).

dels att utskottet under mom. 14 bort hemställa:

14. beträffande konvention om fri miljöinformation

att riksdagen med bifall till motion 1994/95:U601 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

3. Regeringsdelegation till Colombia m.m. (mom. 28)

Karl-Göran Biörsmark (fp), Eva Zetterberg (v) och Bodil Francke

Ohlsson (mp) anser

dels att den del av utskottets betänkande på s. 51 som

börjar med "Det svenska agerandet" och slutar med "yrkandena 1

och 2" bort ha följande lydelse:

Utskottet vill här peka på betydelsen av aktiv diplomati. Efter

den uppseendeväckande kidnappningen av två svenskar har Sverige

speciella förutsättningar att agera i Colombia. Utskottet anser

att den svenska regeringen på lämpligt sätt bör ta initiativ och

erbjuda FN och Colombia att medla i konflikten mellan den

colombianska regeringen och olika gerillagrupper.

Utskottet ser positivt på alla initiativ som tas för att öka

förståelsen för den problematiska situationen i Colombia. Mot

denna bakgrund finner utskottet att förslaget att sända en

officiell svensk delegation till Colombia bör övervägas. Det kan

ingå som en del av den svenska regeringens bidrag till

fredsansträngningarna i Colombia.

Det utskottet ovan anfört angående initiativ till medling samt

om en officiell svensk delegation till Colombia bör riksdagen med

bifall till motion U605 (v, s, m, c, fp, mp, kds) yrkandena 1 och

2 som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 28 bort hemställa:

28. beträffande regeringsdelegation till Colombia m.m.

att riksdagen med bifall till motion 1994/95:U605 yrkandena 1

och 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört,

Särskilda yttranden

1. Urbefolkningars rättigheter

Eva Zetterberg (v) och Bodil Francke Ohlsson (mp) anför:

Situationen i Peru ger anledning till stor oro. I ett brev

från Amnesty International av den 10 maj 1995 till

invandrarministern beskrivs situationen så här: "I Peru har under

president Fujimoris senare år vid makten antalet 'försvinnanden'

och utomrättsliga avrättningar utförda av säkerhetsstyrkorna

sjunkit. Detta faktum välkomnas av Amnesty. Dock förekommer

fortfarande 'försvinnanden' och utomrättsliga avrättningar om än

inte i lika stor omfattning som tidigare och brott från tidigare

år är ännu ouppklarade. Grov misshandel och tortyr förekommer i

stor omfattning och en mängd rapporter om dessa kränkningar

fortsätter inkomma till Amnesty. Medlemmar ur säkerhetsstyrkorna

som ansvarar för dessa brott har inte ställts inför rätta och

blivit dömda."

2. Rasism

Eva Zetterberg (v) anför:

Inom Europarådet pågår en diskussion om åtgärder mot rasism och

etnisk diskriminering. Jag anser att Europakonventionen bör

kompletteras med ett förbud mot etnisk diskriminering.

3. Observatörsstatus i FN

Eva Zetterberg (v) anför:

Motion U633 tar upp den berättigade frågan om Vatikanstatens

status. Det märkliga förhållandet att ett religiöst samfund --

den katolska kyrkan -- i internationella sammanhang likställs med

geografiska stater har accepterats av Sverige. Andra trossamfund

har bara möjlighet att söka konsultativ status. Vänsterpartiet

instämmer i motionens krav. Sverige bör i framtiden verka för att

Vatikanstaten likställs med övriga trossamfund.

4. Internationell miljödomstol

Bodil Francke Ohlsson (mp) anför:

Miljöpartiet de gröna föreslår i motion U603 att Sverige inom

FN verkar för att en internationell miljödomstol skapas, som är

öppen för alla nationer och andra berörda parter.

En miljödomstol där även miljöorganisationer har talerätt

behövs, speciellt med tanke på arbetet med Agenda 21. Den har

initierats i många länder efter Rio-konferensen och medfört ökade

kunskaper om nödvändigheten att på alla sätt stoppa såväl global

som lokal miljöförstöring.

En miljödomstol skapar också efter hand den viktiga

internationella praxis som ännu saknas inom miljörättsområdet.

Den internationella domstolen i Haag inrättade 1993 en särskild

kammare för handläggning av miljörättsliga mål. Mandatet var

tidsbegränsat och upphörde den 6 februari 1995. Det har inte

förnyats utan ersätts med möjligheten att på ad hoc-basis inrätta

en särskild kammare vid behov för handläggning av miljömål.

(Enligt domstolens stadga, artikel 26, 1 §.)

Motionens krav anses besvarade med hänvisning bl.a. till

domstolen i Haag och den kommande FN-domstolen för havsrättsliga

spörsmål. Denna domstol skall också behandla miljöfrågor.

Miljöpartiet de gröna understryker nödvändigheten av att

Sverige fortsätter verka för att den internationella domstolens

ställning stärks, så att den motsvarar de behov och krav som en

ökande miljöbelastning, miljöproblem och därmed sammanhängande

miljökonflikter kommer att ställa.

Men vi anser att en domstol med arbetsuppgifter enbart inom

miljöområdet blir slagkraftigare och effektivare i att få sina

medlemsstater att följa miljörättsliga förpliktelser.

5. Indonesien

Karl-Göran Biörsmark (fp), Eva Zetterberg (v), Bodil Francke

Ohlsson (mp), Ingrid Näslund (kds) och Ingbritt Irhammar (c)

anför:

Vi anser i likhet med utskottet att FN:s roll och möjligheter i

konflikten framför allt är att verka för att en

förtroendeskapande dialog kommer till stånd mellan parterna och

Portugals och Indonesiens regeringar. Eftersom en permanent

närvaro av en FN-styrka på ön lättare skulle kunna garantera det

östtimoresiska folkets säkerhet bör Sverige inom ramen för

FN-organen kraftfullt verka för detta. I dag finns emellertid

inte förutsättningar för att en FN-styrka skall kunna spela en

konstruktiv roll på ön. I avvaktan på att detta skall bli möjligt

är det viktigt att Sverige verkar för en permanent FN-närvaro på

ön vad gäller andra FN-organ som WHO och FAO.

Förteckning över konventioner och ratifikationsstatus per den

31 december 1994

Bilaga

Innehållsförteckning

Sammanfattning 1

Motionerna 2

Utskottet 10

I. Initiativ och åtgärder för att stärka och förbättra

efterlevnaden av det folkrättsliga regelsystemet 11

1. Mänskliga rättigheter och demokrati 11

2. Barnets rättigheter 14

3. Kvinnans rättigheter 16

4. Homosexuellas rättigheter 18

5. Urbefolkningars rättigheter 19

6. Rasism 23

7. FN:s konferenser 25

8. Observatörsstatus i FN 27

9. Internationella miljöfrågor 28

II. Förhållanden som avser stater, områden eller enskilda

folk 29

1. Judarnas situation i f.d. Sovjetunionen 29

2. Romernas (zigenarnas) situation 31

3. Kurder och andra minoriteters problem i Turkiet m.fl.

stater. 32

4. Ryssland och Tjetjenien 38

5. Iran 41

6. Burma (Myanmar) 42

7. Tibet 43

8. Indonesien 45

9. USA 47

10. Cuba 48

11. Colombia 50

12. Angola 53

13. Västra Sahara 54

14. Taiwan 56

Hemställan 56

Reservationer 59

1. FN-konferens om mansrollen (mom. 12) 59

2. Konvention om fri miljöinformation (mom. 14) 60

3. Regeringsdelegation till Colombia m.m. (mom. 28) 60

Särskilda yttranden 61

1. Urbefolkningars rättigheter 61

2. Rasism 61

3. Observatörsstatus i FN 61

4. Internationell miljödomstol 62

5. Indonesien 62

Bilaga: Förteckning över konventioner och ratifikationsstatus

per den 31 december 1994 63