Bet. 1994/95:UU5

Utrikesutskottets betänkande

1994/95:UU05

Sveriges medlemskap i Europeiska unionen

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

Bilaga 1

Innehållsförteckning

1994/95

UU5

Sammanfattning

Utrikesutskottet tillstyrker i betänkandet--mot bakgrund av

att en majoritet i folkomröstningen röstat ja till svenskt

medlemskap i EU--regeringens förslag i proposition 1994/95:19

Sveriges medlemskap i Europeiska unionen om att riksdagen skall

godkänna fördraget om Sveriges anslutning till EU samt slutakten

till fördraget. Samtliga partier står bakom detta

ställningstagande.

I betänkandet behandlar utskottet ett antal motioner som

väckts med anledning av propositionen. Med hänvisning till vad

som anförts i yttranden från andra utskott föreslår

utrikesutskottet att riksdagen som sin mening skall ge

regeringen till känna vad lagutskottet anfört om konsumentskydd

och livsmedelspolitik samt vad jordbruksutskottet anfört om

miljöpolitikens utformning och miljöarbetet i Central- och

Östeuropa samt i fråga om jordbrukspolitiken. Övriga

motionsyrkanden besvaras eller avstyrks.

Beträffande Västeuropeiska unionen (VEU) framhåller

utrikesutskottet det angelägna i att Sverige får tillgång till

en ordning genom vilken vårt land bereds insyn i och tillgång

till de europeiska säkerhetspolitiska diskussioner som pågår i

den utvidgade VEU-kretsen. Utskottet framhåller också att det

delar regeringens uppfattning att ett observatörskap i VEU är

förenligt med Sveriges alliansfrihet och att ett sådant skulle

ge den nödvändiga insynen.

Reservationer har på enskilda avsnitt i betänkandet lämnats av

Moderata samlingspartiet, Centerpartiet, Folkpartiet

liberalerna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet samt

Kristdemokraterna.

Nämnda partier samt enskild (s)-ledamot har lämnat särskilda

yttranden som också har fogats till betänkandet.

Propositionen

I proposition 1994/95:19 hemställs (yrkande 1) att riksdagen

godkänner fördraget mellan Konungariket Belgien, Konungariket

Danmark, Förbundsrepubliken Tyskland, Hellenska republiken,

Konungariket Spanien, Franska republiken, Irland, Italienska

republiken, Storhertigdömet Luxemburg, Konungariket

Nederländerna, Portugisiska republiken, Förenade konungariket

Storbritannien och Nordirland (Europeiska unionens

medlemsstater) och Konungariket Norge, Republiken Österrike,

Republiken Finland och Konungariket Sverige om Konungariket

Norges, Republiken Österrikes, Republiken Finlands och

Konungariket Sveriges anslutning till Europeiska unionen samt

slutakten till fördraget.

Propositionens yrkanden 2, 3 och 4 har genom beslut den 12

oktober 1994 (prot. 1994/95:8) remitterats till

konstitutionsutskottet (bet. 1994/95:KU17).

Motionerna

1994/95:U2 av Bengt Kronblad m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger riksdagen till känna vad i motionen

anförts om att bruna bönor klassificeras som proteingröda i

syfte att rädda kvar den öländska bönodlingen vid ett

EU-medlemskap.

1994/95:U3 av Lilian Virgin och Ingibjörg Sigurdsdóttir (s)

vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att till anslutningsavtalet foga

ett protokoll och en deklaration för Gotland av det slag som

föreslagits i Vitboken.

1994/95:U4 av Lilian Virgin m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om att Gotland skall tilldelas 10 % av den sockerkvot som

Sverige enligt avtal med Europeiska unionen får utnyttja vid ett

medlemskap.

1994/95:U5 av Chatrine Pålsson m.fl. (kds) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om vikten av ett aktivt ställningstagande i

samarbetet med EU om att stävja legaliseringstendenserna av

droger i Europa,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att Sverige, under en övergångsperiod, bör

bibehålla den gränsanknutna kontrollen av narkotika.

1994/95:U6 av Fanny Rizell m.fl. (kds) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att hälsoaspekterna bör väga tyngre än

frihandelsaspekterna vid ställningstaganden om inskränkningar i

frihandeln.

1994/95:U8 av Gudrun Lindvall m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om antal klasser för arealbidrag,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om fördelning av mjölkkvoter till dem som

gjort av myndighet krävda investeringar, t.ex. i

gödselvårdsanläggning,

1994/95:U12 av Widar Andersson (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om narkotikaskyddet vid ett svenskt

medlemskap i Europeiska unionen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

de slumpmässiga gränskontrollerna vid våra inre gränser inte

skall avvecklas förrän kompensatoriska åtgärder har införts och

utvecklats till en tillfredsställande effektivitet både i

Sverige och andra medlemsländer.

1994/95:U13 av Sivert Carlsson m.fl. (c) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om behovet av ett fortsatt stöd till odlingen

av bruna bönor på Öland.

1994/95:U14 av Dan Ericsson och Holger Gustafsson (kds) vari

yrkas

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att i EU verka för en förenkling av CAP på

så sätt att en generell och lika arealersättning inkluderande

vall och gröngödsling prövas,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att överföring av mjölkkvoter bör hanteras

av Jordbruksverket inom ramen för ett system med administrativt

fastställda priser,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att dela in södra mjölkregionen i en

"skogsbygdsdel" och en "slättbygdsdel",

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att den bör öka den generella

neddragningen av mjölkkvoter något för att öka utrymmet för

jordbruksföretag som nystartat eller byggt ut mjölkproduktionen

fram till den 31 december 1994 varvid den maximala självrisken

bör minimeras till 25 % avseende den utbyggda delen.

1994/95:U15 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen avslår proposition 1994/95:19 Sveriges

medlemskap i Europeiska unionen,

4. att riksdagen -- om det blir ett klart ja i

folkomröstningen -- som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om åtgärder för att skydda och förstärka

offentlighetsprincip och meddelarskydd,

5. att riksdagen -- om det blir ett klart ja i

folkomröstningen -- som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om utrikes- och säkerhetspolitik i EU,

6. att riksdagen -- om det blir ett klart ja i

folkomröstningen -- som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om politik i EU gentemot Östeuropa,

7. att riksdagen -- om det blir ett klart ja i

folkomröstningen -- som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om Sveriges agerande i EU angående EU:s

handelspolitik mot tredje land,

8. att riksdagen -- om det blir ett klart ja i

folkomröstningen -- som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om Sveriges agerande inom EU när det gäller

biståndspolitik och skuldpolitik gentemot fattiga länder,

9. att riksdagen -- om det blir ett klart ja i

folkomröstningen -- som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts som svenska mål för ekonomisk politik och

politik mot arbetslöshet i EU,

10. att riksdagen -- om det blir ett klart ja i

folkomröstningen -- som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om svenska krav inom transportpolitikens

område i EU-samarbetet,

11. att riksdagen -- om det blir ett klart ja i

folkomröstningen -- som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om hälso- och socialpolitik i EU-samarbetet,

12. att riksdagen -- om det blir ett klart ja i

folkomröstningen -- som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om miljögarantin enligt artikel 100a.4 i

Romfördraget,

13. att riksdagen -- om det blir ett klart ja i

folkomröstningen -- som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om konsumentpolitik i EU-samarbetet,

14. att riksdagen -- om det blir ett klart ja i

folkomröstningen -- som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om Sveriges jordbrukspolitik i EU-samarbetet,

(delvis)

15. att riksdagen -- om det blir ett klart ja i

folkomröstningen -- som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om åtgärder på kultur- och mediaområdet i

EU-samarbetet,

16. att riksdagen -- om det blir ett klart ja i

folkomröstningen -- som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om regeringens hållning i EU-samarbetet på

invandrings- och asylområdet.

1994/95:U16 av Sven Hulterström m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om konsumentpolitiken,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om narkotikafrågor vid ett svenskt

EU-medlemskap,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en strategi för det miljöpolitiska arbetet

inom EU,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om prioritering av olika miljöfrågor,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om EU:s varubestämmelser,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om Central- och Östeuropa,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om sektorsansvar,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om förstärkta resurser för miljöarbetet i EU,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om svenska prioriterade områden inom trafik

och miljö, kemikaliehantering, luft- och vattenföroreningar

respektive avfall,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om livsmedelspolitiken,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om spannmål och oljeväxter,

12. att riksdagen avslår förslaget om att restituera

avgifterna avseende förmalning och fettvaror och i övrigt ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om detta,

13. att riksdagen avslår förslaget om att kompensera

stärkelsen med 36 miljoner kronor,

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om mjölkkvoter,

18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om landsbygdsutveckling,

19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om regionalpolitiken.

1994/95:U17 av Lennart Brunander m.fl. (c) vari yrkas

1. att riksdagen begär att regeringen utformar ett system med

administrativt fastställda priser vid handel med mjölkkvoter i

enlighet med vad som anförts i motionen,

3. att riksdagen begär att regeringen fördelar sockerkvoten så

att det fortsättningsvis blir möjligt att producera socker på

Gotland,

1994/95:U24 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp) vari yrkas

2. att riksdagen före eventuell ratificering av medlemsavtalet

hos regeringen begär en av samtliga EU-stater utfärdad garanti

för att Sverige utan skadestånd eller sämre handelspolitiska

villkor än de som råder före medlemskapet eller andra

repressalier enligt eget beslut kan lämna Europeiska unionen

efter en övergångstid av högst ett år,

3. att riksdagen -- vid ett eventuellt svenskt EU-medlemskap

-- beslutar om en lagändring som innebär att utrikessekretessen

inte gäller för EU-samarbetet och att samtliga EU-dokument

därmed kan behandlas som inrikeshandlingar och till fullo vara

underställda svensk lagstiftning angående offentlighet och

meddelarfrihet,

4. att riksdagen -- vid ett eventuellt svenskt EU-medlemskap

-- som sin mening ger regeringen till känna att svenska

företrädare i de olika EU-organen i tal och skrift bör använda

det svenska språket,

6. att riksdagen beslutar att Sverige som eventuell EU-medlem

icke kommer att acceptera att artikel 223 i Romfördraget upphävs

eller ändras,

7. att riksdagen hos regeringen begär förslag till

ratificering av ännu ej ratificerade miljöavtal,

8. att riksdagen hos regeringen begär förslag om inrättande av

en internationell miljödomstol,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att Sverige i internationella

miljöorganisationer, t.ex. FN:s miljöorgan, bör verka för att

vissa beslut om åtgärder mot gränsöverskridande miljöstörningar

bör kunna fattas med majoritet och med överstatlig giltighet,

10. att riksdagen hos regeringen begär en utförlig årlig

redovisning av EES-avtalets verkningar med tonvikt på

konsekvenserna dels för svensk ekonomi, dels på konsekvenserna

för miljö och demokrati,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att Sverige bör verka för tillkomsten av

en ur existerande europeiska samarbetsorganisationer grundad

alleuropeisk samarbetsorganisation.

1 Handläggning i riksdagen av frågor om europeisk integration

Sveriges roll i det europeiska samarbetet har övervägts och

prövats var gång detta samarbete har stått inför genomgripande

förändringar. Sverige har vid dessa tillfällen, främst 1961,

1967 och 1970, men även kontinuerligt, gjort de bedömningar av

sina möjligheter och intressen som situationen krävt vid varje

given tidpunkt. Målet har hela tiden varit ett aktivt deltagande

i den västeuropeiska integrationen och omfattande, nära och

varaktiga förbindelser med EG. De frihandelsavtal som slöts

mellan Sverige och Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG) samt

Kol- och stålgemenskapen (EKSG) år 1972 kompletterades sedermera

med ett samarbete mellan Sverige och EG på en rad områden

utanför handelsområdet. Parallellt härmed intensifierades

samarbetet mellan EG och EFTA:s samtliga medlemsstater. Sverige

var en av initiativtagarna till den process mot ett Europeiskt

ekonomiskt samarbetsområde (EES) som påbörjades 1984 och som

resulterade i EES-avtalet, vilket trädde i kraft den 1 januari

1994.

I mitten av 1980-talet stod den europeiska gemenskapen inför

ett nytt viktigt skede i sin utveckling. En plan antogs 1985 med

syftet att med utgången av år 1992 avskaffa återstående hinder

för handeln mellan medlemsstaterna och skapa en i fullständig

mening fri inre marknad med fri rörlighet för personer, varor,

tjänster och kapital. Denna ytterligare integration av EG:s

medlemsstater föranledde Sverige, liksom övriga EFTA-länder, att

på nytt se över sina relationer till den europeiska gemenskapen.

I proposition 1987/88:66 redogjorde regeringen för utvecklingen

av det västeuropeiska samarbetet på olika områden och

presenterade sin syn på den roll Sverige spelade och kunde spela

i integrationsarbetet. I det betänkande som framlades med

anledning av propositionen och till följd därav väckta motioner

(bet. UU 1987/88:24) angav utrikesutskottet som ett mål för

Sveriges pågående och förestående kontakter med EG att de om

möjligt skulle leda till samma fördelar och åtaganden för

medborgare, institutioner och företag i Sverige som skulle komma

att gälla i den europeiska gemenskapen när EG:s planer

förverkligats. Liksom syftet dittills varit att minska

handelshindren i Europa, skulle syftet nu vara att avskaffa

hindren för personers, varors, tjänsters och kapitalströmmars

rörlighet, hette det i betänkandet.

Utrikesutskottet fastslog vidare att förhandlingarna med EG

skulle vara förutsättningslösa. Avsikten borde vara att bredda

och fördjupa samarbetet med EG på varje område så långt detta

vore förenligt med neutralitetspolitiken. Inget område borde

vara undantaget från förhandlingar. Samtidigt konstaterade

utskottet att Sverige självt valt sin neutralitetspolitik och

att det är vi själva som bestämmer dess innehåll. Utskottet

konstaterade vidare att ett svensk medlemskap inte var ett mål

för de diskussioner med EG som då förestod. Riksdagen godkände

utskottets betänkande med reservation från Vänsterpartiet

kommunisterna. Dessa allmänna mål för Sveriges EG-samarbete

bekräftades ånyo av riksdagen påföljande år (bet. 1988/89:UU19).

Den dramatiska utvecklingen som inleddes med Berlinmurens fall

i november 1989 ändrade förutsättningarna för den svenska

utrikes- och säkerhetspolitiken. Tyskland återförenades. De

central- och östeuropeiska liksom de baltiska länderna var på

väg att återerövra sin frihet. Mot bakgrund av detta nya läge

gjorde regeringen hösten 1990 en hemställan till riksdagen om

att ta ställning för medlemskap i EG. I december samma år

uttalade riksdagen, i enlighet med ett betänkande från

utrikesutskottet, att den "lika dramatiska som positiva

utvecklingen under 1989 och 1990 på en med historiska mått kort

tid skapat förutsättningar för en kvalitativt ny europeisk

samarbetsordning, vilken inte längre präglas av ideologiska och

säkerhetspolitiska motsättningar mellan öst och väst" (bet.

1990/91:UU8). Riksdagen fann att ett svenskt medlemskap i EG

skulle ligga i vårt lands intresse. Vänsterpartiet och

Miljöpartiet reserverade sig mot beslutet. Sveriges

medlemsansökan överlämnades till ordföranden i EG:s ministerråd

den 1 juli 1991. Förhandlingarna om Sveriges medlemskap i EG

inleddes i Bryssel den 1 februari 1993 och avslutades formellt

den 30 mars 1994.

Fördraget om Europeiska unionen (EU), Maastrichtfördraget, som

trädde i kraft den 1 november 1993, omfattar såväl de

samarbetsområden som regleras i de ursprungliga grundfördragen

(Europeiska ekonomiska gemenskapen, numera Europeiska

gemenskapen (EG), Europeiska kol- och stålgemenskapen (EKSG) och

Europeiska atomenergigemenskapen (Euratom) (med de ändringar som

tillkom genom Maastrichtfördraget) -- dvs. det vi sammantaget

kallar EG -- som de nya mellanstatliga samarbetsområdena. Detta

innebär i sin tur, enligt artikel 0 i Maastrichtfördraget, att

Sverige fr.o.m. den 1 november 1993 förhandlade om medlemskap i

Europeiska unionen, EU.

En stor riksdagsmajoritet stod bakom den svenska

förhandlingsuppläggningen, så som den presenterades för de

dåvarande EG-staterna av statsrådet Dinkelspiel i samband med

inledandet av förhandlingarna. Anförandet, som återgavs som

bilaga till utrikesutskottets betänkande om Sverige och EG

(1992/93:UU20), redovisade de svenska utgångspunkterna inför

förhandlingarna på en rad centrala områden. Riksdagen har även,

genom att anta en rad andra betänkanden (bl.a. 1990/91:KU22,

1990/91:UU21, 1991/92:UU24, 1992/93:EU1, 1993/94:KU21 samt

1993/94:UU20), utförligt redovisat bakgrunden till Sveriges

strävan att delta i det europeiska integrationsarbetet och den

utveckling som lett fram till beslutet att ansöka om medlemskap

i den europeiska gemenskapen/unionen. Hela förhandlingsarbetet

har tagit sin utgångspunkt i dessa riksdagens grundläggande

ställningstaganden.

Den av riksdagen särskilt tillkallade delegationen, Svenska

delegationen till gemensamma parlamentarikerkommittén

EG--Sverige (EU-delegationen), följer i egenskap av organ för

riksdagens kontakter med Europaparlamentet den europeiska

integrationsprocessen och har svarat för samrådet med regeringen

under medlemskapsförhandlingarna. Utöver det samråd som dessutom

ägt rum i Utrikesnämnden har riksdagen i sin helhet

kontinuerligt informerats om förhandlingarnas förlopp.

Europaminister Dinkelspiel har vid återkommande tillfällen

lämnat aktuell information i kammaren och besvarat frågor och

interpellationer rörande Europapolitiken och

medlemskapsförhandlingarna.

I sitt av riksdagen i april 1994 godkända betänkande

1993/94:UU20 om Sverige och Europeiska unionen anförde

utrikesutskottet följande om det avtal som träffats mellan

Sverige och Europeiska unionen:

Det avtal som Sverige och EU:s medlemsstater har enats om

skulle, enligt utskottets uppfattning, på ett avgörande sätt

förbättra förutsättningarna för en fortsatt utveckling av vårt

lands välstånd och välfärd. Ett närmare och tätare samarbete i

Europa skulle också förbättra förutsättningarna för Unionens

viktigaste strävan -- att säkra freden och friheten i Europa.

Ett medlemskap i EU skulle göra det möjligt för Sverige att, som

likvärdig part, delta i utformningen av Europas framtid och

Europas samarbete med omvärlden. Utskottet välkomnar att

Sverige, genom det resultat som uppnåtts i förhandlingarna med

EU:s medlemsstater, nu har tagit ett viktigt steg för att

möjliggöra ett svenskt medlemskap i Europeiska unionen.

Riksdagen beslutade i juni 1994 att en folkomröstning skulle

hållas om svenskt medlemskap i EU (bet. 1993/94:KU50).

Folkomröstningen, som ägde rum den 13 november 1994, gällde om

Sverige skulle bli medlem i EU i enlighet med det avtal som

förhandlats fram mellan Sverige och EU:s medlemsstater.

Svarsalternativen i folkomröstningen var ja eller nej. Dessutom

fanns möjligheten att rösta blankt. 52,3 % (2 833 721

personer), dvs. en majoritet av de röstande, svarade ja på

omröstningens fråga. 46,8 % (2 539 132 personer) svarade nej.

0,9 % blanka röster avgavs. Valdeltagandet blev det största i en

svensk folkomröstning -- 83,3 % av de röstberättigade deltog.

Alla politiska partier har förklarat sig beredda att

respektera utfallet av folkomröstningen.

Regeringens proposition 1994/95:19 Sveriges medlemskap i

Europeiska unionen anmäldes och bordlades den 3 oktober 1994

(prot. 1994/95:1). Den 12 oktober 1994 biföll kammaren

talmannens förslag att hänvisa propositionens yrkanden 2, 3 och

4 till konstitutionsutskottet samt propositionen i övrigt till

utrikesutskottet (prot. 1994/95:8). Då motionstiden gick ut den

18 oktober 1994 hade sammanlagt 24 motioner väckts med anledning

av propositionen; 23 av dessa har -- helt eller delvis --

anknytning till de delar av propositionen som remitterats till

utrikesutskottet. Med anledning av proposition 1994/95:75 Vissa

livsmedelspolitiska åtgärder vid ett medlemskap i Europeiska

unionen, vilken remitterats till jordbruksutskottet, har

utrikesutskottet sedermera beslutat att överlämna vissa med

anledning av proposition 1994/95:19 väckta motionsyrkanden till

jordbruksutskottet.

Konstitutionsutskottet behandlar i sitt betänkande

(1994/95:KU17) yrkandena 2, 3 och 4, dvs. propositionens fjärde

del med därtill hörande förslag till lagtext och bilagor, jämte

de motionsyrkanden som föranletts av propositionen i dessa

delar. Konstitutionsutskottet behandlar därutöver

grundlagsändringar inför ett svenskt medlemskap i EU i ett

separat betänkande (1994/95:KU9).

Utrikesutskottet har berett samtliga övriga utskott tillfälle

att avge yttrande över propositionen i den del som remitterats

till utrikesutskottet jämte motioner i de delar som har samband

med respektive utskotts beredningsområde. Yttranden har avgivits

av konstitutionsutskottet, finansutskottet, skatteutskottet,

justitieutskottet, lagutskottet, försvarsutskottet,

socialförsäkringsutskottet, socialutskottet, kulturutskottet,

trafikutskottet, jordbruksutskottet, näringsutskottet samt

arbetsmarknadsutskottet.

Yttrandena har intagits i bilaga 1 till betänkandet.

2 Betänkandets disposition

I betänkandet tar utskottet under skilda avsnitt upp de olika

frågor som aktualiserats genom regeringens proposition om

Sveriges medlemskap i Europeiska unionen. Betänkandet inleds med

en historisk återblick, och därefter följer en översiktlig

redogörelse för EG/EU:s institutioner och rättssystem,

förhandlingarna om svenskt medlemskap, beredningen i

regeringskansliet samt en översiktlig redogörelse för

anslutningsfördraget.

Under ett avsnitt med allmänna överväganden tar utskottet

sedan upp vissa mera övergripande frågor om medlemskap i

Europeiska unionen och behandlar i anslutning därtill motioner

vari bl.a. yrkas avslag på propositionen.

Med utgångspunkt huvudsakligen i propositionens systematik

(tredje delen) går utskottet i därpå följande avsnitt in mera i

detalj på förhandlingsresultatet och innebörden för Sverige av

ett medlemskap. Den fria rörligheten för personer, varor,

tjänster och kapital behandlas därvid först. Varje avsnitt

inleds med en sammanfattning av de bedömningar som görs i

propositionen angående betydelsen och innebörden av ett

EU-medlemskap på resp. område. Eftersom propositionens

redovisning och bedömningar vad gäller somliga frågor återkommer

i flera olika kapitel kan en del upprepningar inte undvikas.

Vissa frågor som spänner över flera samarbetsområden, har

aktualiserats i motioner eller i yttranden från andra utskott,

eller som av andra skäl bedömts betydelsefulla, uppmärksammas

särskilt. I förekommande fall avslutas avsnittet med utskottets

överväganden.

EU är ett övergripande, politiskt begrepp som täcker den

helhet som omfattas av Maastrichtfördraget. I betänkandet

används således förkortningen EU när det är denna helhet som

avses. Av de tre s.k. pelare som unionen vilar på är det pelare

2 (gemensam utrikes- och säkerhetspolitik) och pelare 3 (området

för rättsliga frågor och inrikes angelägenheter) som bildar de

nya samarbetsområdena i unionen. Begreppet EU används alltså i

sammanhang som inkluderar dessa områden.

Pelare 1 omfattar det traditionella ekonomiska samarbetet

(EEG, numera EG, EKSG, Euratom). EG (Europeiska gemenskapen) är

också fortsättningvis beteckningen för detta. Eftersom endast EG

har normgivningsmakt betecknas även regelverket som EG:s

regelverk och rättsakterna (förordningar, beslut, direktiv) som

EG-rättsakter.

I några fall -- t.ex. då frågor diskuteras som anknyter till

samarbetet i alla tre pelarna -- används beteckningen EG/EU.

Slutligen kan noteras att Europeiska gemenskapens råd numera,

i svensk översättning, heter Europeiska unionens råd, eller i

kortform EU-rådet. Alltjämt är dock den vanligaste benämningen

ministerrådet. Några andra namnändringar har inte EG/EU beslutat

om. I betänkandet används således bl.a. namnen

Europaparlamentet, EG-kommissionen och EG-domstolen, eller i

löpande text, då det av sammanhanget klart framgår vad som

åsyftas, kommissionen, parlamentet eller domstolen.

Yttranden från andra utskott återges i bilaga 1. Delar av

anslutningsfördraget inkl. vissa protokoll, slutakten samt

skriftväxlingar återfinns i betänkandets bilaga 2. En

förteckning över termer och förkortningar finns i bilaga 3.

Samtliga bilagor och protokoll till anslutningsakten, vilka

enligt fördraget utgör en integrerad del av akten, finns i

propositionens bilaga 10 (del 3).

3 Historisk återblick

Organisationen för europeiskt ekonomiskt samarbete (OEEC)

tillkom år 1948 för att möjliggöra mottagandet av den

amerikanska s.k. Marshallhjälpen till Europa. Detta blev

inledningen till ett bredare europeiskt ekonomiskt samarbete

efter andra världskrigets slut. Redan vid tillkomsten av OEEC

fanns förespråkare för ett längre gående samarbete och en större

grad av ekonomisk integration. Västeuropa skulle stärkas

ekonomiskt och skapa en enhetlig marknad för att bli en faktor

att räkna med i världshandeln. Kolet och stålet, själva råvaran

för kriget, skulle förvaltas gemensamt. Den 18 april 1951

undertecknade Belgien, Nederländerna, Luxemburg, Frankrike,

Västtyskland och Italien fördraget om Europeiska kol- och

stålgemenskapen (EKSG) eller Parisfördraget. Syftet var att

skapa en gemensam marknad för särskilt kol, koks, järnmalm och

stålprodukter i form av en tullunion med fri cirkulation av

arbetskraft och varor och en gemensam yttre tullmur. Samarbetet

skulle inte utgöra ett traditionellt mellanstatligt samarbete

utan också ha överstatliga inslag. Målet för detta samarbete var

att skapa förutsättningar för fred i Europa. Diskriminering och

konkurrensbegränsande åtgärder i förhållandet mellan

medlemsstaterna skulle förhindras. Fördraget om kol- och

stålgemenskapen, som är avfattat enbart på franska, har en

giltighetstid om 50 år. Det löper ut år 2002.

Fördraget om kol- och stålgemenskapen följdes år 1957 av

fördragen om Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG) och

Europeiska atomenergigemenskapen (Euratom). Båda fördragen

trädde i kraft den 1 januari 1958. Dessa fördrag gäller på

obegränsad tid. Fördraget om EEG (Romfördraget) saknar

bestämmelser om utträde, vilket kan sägas vara ett uttryck för

att de fördragsslutande parterna önskade beständighet och

stabilitet. Romfördraget är autentiskt på gemenskapens nio

officiella språk och kommer, om fler stater ansluter sig, att

finnas i autentisk version också på dessa staters språk.

Fördraget är ett avtal mellan stater som på ett antal

definierade områden avhänder sig självbestämmande till förmån

för ett gemensamt beslutsfattande i gemenskapens institutioner.

Det är detta förhållande som gör att gemenskaperna tillerkänts

överstatliga befogenheter. EEG:s uppgift var att främja en

harmonisk utveckling av den ekonomiska verksamheten inom

gemenskapen som helhet, en fortgående och balanserad expansion,

en ökad stabilitet, en allt snabbare höjning av

levnadsstandarden samt närmare förbindelser mellan

medlemsstaterna (artikel 2 i Romfördraget). Detta skulle

åstadkommas genom att en gemensam marknad upprättades och genom

att medlemsstaternas ekonomiska politik gradvis närmades till

varandra. Det slutliga målet var en ekonomisk union.

Medan förhandlingarna om EEG pågick fördes överläggningar om

att bilda ett frihandelsområde i Västeuropa omfattande samtliga

OEEC:s medlemsstater. Dessa förhandlingar ledde inte till avsett

resultat. I stället bildade år 1960 Danmark, Norge, Portugal,

Schweiz, Storbritannien, Sverige och Österrike tillsammans den

europeiska frihandelssammanslutningen, EFTA. Senare tillkom

Island (1970), Finland (1986) och Liechtenstein (1992). EFTA:s

syfte var dels frihandel mellan medlemsstaterna, dels att

förbättra utgångsläget för förhandlingar med EEG.

Sverige förde under 1960- och början av 1970-talet

överläggningar med EEG om ett nära och brett samarbete. Den

svenska ansökan var mellan 1967 och 1971 öppen och utan andra

förbehåll än de som föranleddes av neutralitetspolitiken;

medlemskap uteslöts inte. Sedan EEG blåst nytt liv i

enhetstanken ändrades emellertid förutsättningarna för Sverige.

De nya riktlinjerna i de s.k. Davignon- och Wernerrapporterna

siktade på utrikespolitisk och ekonomisk-politisk samordning.

År 1973 anslöts de tidigare EFTA-staterna Storbritannien och

Danmark liksom Irland till EEG, medan Sverige och övriga

EFTA-stater ingick avtal med EEG om frihandel för industrivaror.

Frihandelsavtalet mellan EEG och Sverige slöts år 1972 och

trädde i kraft i januari 1973. Detta samarbete har kompletterats

med ett samarbete mellan Sverige och EEG på en rad områden

utanför handeln. En miljövårdsöverenskommelse ingicks år 1977

och ett avtal om forskningssamarbete år 1986.

I EEG:s vitbok, som antogs år 1985, återfinns förslag om

hur gemenskapens ursprungliga målsättning att skapa en genuin

inre marknad till utgången av år 1992 borde kunna uppnås. I

vitboken pekades omkring 300 konkreta beslut ut som skulle skapa

fri rörlighet för personer, varor, tjänster och kapital. För att

underlätta beslutsprocessen och kodifiera verksamhetsområden som

tillkommit sedan Romfördraget år 1957, antog Europeiska

rådet i Luxemburg i december 1985 den s.k. Europeiska

enhetsakten. (Det europeiska rådet är beteckningen på de möten

som sedan år 1975 informellt ägt rum mellan medlemsstaternas

stats- och regeringschefer.)

Genom enhetsakten, som trädde i kraft den 1 juli 1987,

sammanfördes de tre fördragen (EKSG, Euratom och Romfördraget)

med överenskomna ändringar och ett nytt fördrag om utrikes- och

säkerhetspolitiskt samarbete. Målet är enligt enhetsaktens

artikel 1 att de europeiska gemenskaperna tillsammans skall

bidra till framsteg mot ett europeiskt enande. Det

utrikespolitiska samrådet formaliserades nu för första gången.

De viktigaste förändringarna i enhetsakten rörde emellertid

beslutsprocessen inom EEG. Majoritetsbeslut infördes för de

flesta beslut om lagharmonisering för att förverkliga den inre

marknaden. Genom enhetsaktens artikel 2 fördragsfästes

regeringschefssamarbetet i Europeiska rådet. Europeiska rådet

består av stats- eller regeringschefer och kommissionens

ordförande. Det skall mötas minst två gånger om året.

Medlemsstaterna beslöt år 1990 att tillsätta två parallella,

särskilda regeringskonferenser. Den ena fick uppgiften att

behandla bl.a. institutionernas roll i EEG, förutsättningarna

för en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik samt en utvidgning

av gemenskapskompetensen till nya områden. Den andra fick

uppgiften att bestämma innehållet i och tidtabellen för den

följande utvecklingen mot en ekonomisk och monetär union.

Regeringskonferenserna om det fördjupade samarbetet avslutades i

december 1991 genom att staterna, i den nederländska staden

Maastricht, enades om ett fördrag som innebar en väsentlig

fördjupning av samarbetet.

Genom Maastrichtfördraget, som trädde i kraft den 1 november

1993, upprättades Europeiska unionen (EU). Unionen

innesluter dels de tre gemenskaperna (Parisfördraget,

Romfördraget och Euratomfördraget) varvid Europeiska ekonomiska

gemenskapen betecknas som Europeiska gemenskapen (EG), dels

ett mellanstatligt samarbete inom utrikes- och säkerhetspolitik

-- gemensam utrikes- och säkerhetspolitik (GUSP) -- liksom inom

området för rättsliga och inrikespolitiska frågor. Fördraget

vilar på tre pelare med Europeiska rådet som sammanhållande

organ. Det europeiska rådet skall enligt Maastrichtfördraget

(artikel D) tillföra unionen de impulser som är nödvändiga för

dess utveckling och skall fastställa allmänna politiska

riktlinjer i detta avseende. Separata beslutsprocesser finns

inom varje pelare. Den första pelaren rymmer det traditionella

gemenskapsarbetet, där gemenskapens kompetens utvidgas till nya

områden såsom kultur, folkhälsa och miljöpolitik. Till denna

pelare hör också fördragets bestämmelser om en ekonomisk och

monetär union. Den andra pelaren omfattar den gemensamma

utrikes- och säkerhetspolitiken och i den tredje pelaren samlas

frågor om inrikespolitiskt och rättsligt samarbete.

4 EG:s institutioner

De uppgifter som anförtrotts gemenskapen skall utföras av

Europaparlamentet, rådet, kommissionen, domstolen och

revisionsrätten. Rådet och kommissionen skall biträdas av en

ekonomisk och social kommitté och en regionkommitté (artikel 4 i

Romfördraget i dess lydelse enligt Maastrichtfördraget). Mellan

rådsmötena företräds medlemsstaternas ministrar av ambassadörer

som är ackrediterade hos gemenskapen och leder sina respektive

staters delegationer i Bryssel. De bildar permanenta

representanternas kommitté (Coreper) och förbereder ärenden till

rådet.

4.1 Europaparlamentet (art. 137--144 i Romfördraget)

Europaparlamentet, den folkvalda församlingen, verkar inte som

ett nationellt parlament i en stat. Främst har det rådgivande

och kontrollerande funktioner. I artikel 189b i Romfördraget i

dess lydelse enligt Maastrichtfördraget har parlamentet också

givits medbeslutanderätt i vissa begränsade, men betydelsefulla

frågor. Det gäller t.ex. regler om personers fria rörlighet, den

fria etableringsrätten samt den inre marknaden. Vidare har

parlamentet vissa beslutsbefogenheter beträffande budgeten.

Parlamentet kan också kontrollera kommissionen genom bl.a.

möjlighet till misstroendevotum.

4.2 Rådet (art. 145--154 i Romfördraget)

Rådet är EU:s beslutande organ och består av en

regeringsledamot från varje medlemsstat. Ordförandeskapet

innehas av en stat i sex månader och alternerar i

bokstavsordning efter respektive stats eget språk. Samråd sker

mellan nuvarande, kommande och föregående ordförandestat i den

s.k. trojkan. Rådet kan bara behandla förslag från kommissionen.

Det saknas regler om beslutsmässighet för rådet. Det anses i

praxis vara beslutsmässigt även om inte alla stater är

närvarande. Den formella huvudregeln är att rådets beslut fattas

med enkel majoritet (artikel 148). Vissa beslut kräver

enhällighet. Flertalet beslut inom ramen för EG-samarbetet

fattas med kvalificerad majoritet. Kvalificerad majoritet

innebär att det krävs 62 ja-röster med 15 medlemsstater. Varje

stat förfogar över ett visst röstetal som är relaterat till

statens storlek. Sverige får vid ett medlemskap 4 röster i

rådet.

4.3 Kommissionen (art. 155--163 i Romfördraget)

Kommissionen är utredande, förslagsställande och verkställande

organ. Den består för närvarande av 17 ledamöter och kommer

enligt anslutningsfördraget att utökas till 21. Medlemsstaternas

regeringar utser, efter att ha inhämtat Europaparlamentets

godkännande, ordföranden och de övriga ledamöterna av

kommissionen för en mandattid av fem år. Kommissionens beslut

fattas med enkel majoritet. Varje ledamot av kommissionen är

ansvarig för politiken inom ett eller flera generaldirektorat.

Dessa direktorat ansvarar för gemenskapspolitiken inom ett eller

ett par angränsande fackområden (t.ex. DG III inre marknad och

industri, DG IV konkurrens, DG V sysselsättning, socialpolitik).

4.4 Ekonomiska och sociala kommittén (art. 193--198 i

Romfördraget)

Kommittén är rådgivande organ i beslutsprocessen med

representanter från arbetsmarknadens parter, producent- och

konsumentintressen, jordbruk etc. Den har för närvarande 189

ledamöter och skall enligt anslutningsfördraget utökas med 42

ledamöter. Sverige får preliminärt 12 platser i kommittén.

4.5 Domstolen (art. 164--188 i Romfördraget)

Domstolen har inrättas för att övervaka gemenskapsrättens

tillämpning i medlemsstaterna. Domstolen är högsta uttolkare av

EG:s lagstiftning och har därvid utvecklat flera av EG-rättens

viktigaste principer. Domstolen ansvarar vidare för den

rättsliga kontrollen av EG-institutionerna. Beslut som fattats i

rådet kan ogiltigförklaras av domstolen. Domstolens domar är

bindande. Domstolen kan inte uppta talan som av enskild riktas

mot en medlemsstat.

Domstolen, som har sitt säte i Luxemburg, består av 13

ledamöter, en från vart och ett av medlemsstaterna och en

trettonde från -- rotationsvis -- Tyskland, Frankrike, Italien,

Spanien eller Storbritannien. Domarna utses genom enhälliga

beslut av medlemsstaterna på förslag av respektive stat. Som

medlem får Sverige rätt att föreslå en ledamot av domstolen.

Domstolen biträds av sex generaladvokater. Dessa har till

uppgift att opartiskt och oavhängigt offentligen lägga fram

förslag till beslut i de mål som domstolen har att handlägga.

Utnämningen sker enligt samma ordning som gäller för domarna.

Fyra av dessa kommer från EG:s största medlemsstater Tyskland,

Frankrike, Italien och Storbritannien medan två tillsätts

rotationsvis från de övriga staterna.

I syfte att avlasta den mycket arbetstyngda domstolen beslöts

genom enhetsakten 1985 att inrätta en domstol i första instans

som underinstans till domstolen för prövning av vissa särskilt

angivna typer av mål. Domstolen upprättades 1989 och består för

närvarande av tolv domare, vilka utses på motsvarande sätt som

domarna i domstolen.

4.6 Revisionsrätten (art. 188a--188c i Romfördraget i lydelse

enligt Maastrichtfördraget)

Revisionsrätten är EG:s revisionsorgan. Revisionsrätten skall

granska räkenskaperna för gemenskapens samtliga inkomster och

utgifter. Den har tolv ledamöter och liksom domstolen sitt säte

i Luxemburg. Efter anslutningen skall ledamöterna utökas med

fyra.

5 EG:s rättsliga regelsystem

5.1 Allmänt om EG:s regelverk

Internationella överenskommelser har ofta som målsättning att

skapa ömsesidiga rättigheter och skyldigheter för parterna i ett

avtal. Genom en internationell överenskommelse kan stater t.ex.

upprätta en mellanfolklig organisation med varierande

befogenheter. En stat som har tillträtt ett sådant avtal blir

folkrättsligt bunden av avtalets bestämmelser och av beslut som

organisationen fattar. Överenskommelsen får dock inte alltid en

omedelbar internrättslig verkan. På svensk sida krävs någon form

av införlivande med svensk rätt (transformation) av det

internationella avtalet för att det skall bli bindande för

nationella myndigheter och enskilda rättssubjekt. Det som

skiljer EG-samarbetet från traditionellt internationellt

samarbete är att det bygger på att de enskilda medlemsstaterna i

högre grad än annars avstår från en del av sina statsorgans

beslutsbefogenheter och överlåter dessa till gemenskapens

institutioner.

EG bygger på folkrättsliga instrument men har således genom

sina grundfördrag skapat ett nytt rättsligt regelsystem,

varigenom beslut som fattas på gemenskapsnivå i vissa fall

binder även enskilda rättssubjekt i medlemsstaten. I betydande

utsträckning skall utfärdade normer tillämpas direkt av de

nationella domstolarna och myndigheterna och förbinda de

enskilda på samma sätt som inhemsk rätt utan någon särskild

nationell reglering. EG-rätten är en rättsordning av eget slag,

sui generis, på ett sätt självständig, på ett annat integrerad

med medlemsstaternas nationella rättssystem.

Fördragen om att upprätta Europeiska kol- och stålgemenskapen

(EKSG), Europeiska ekonomiska gemenskapen (Romfördraget),

Europeiska atomenergigemenskapen (Euratomfördraget) och

fördraget om Europeiska unionen (Maastrichtfördraget) brukar --

tillsammans med vissa andra fördrag och beslut -- betecknas som

EG-rättens primära rättskällor. De följdförfattningar

(rättsakter) som EG-institutionerna, främst rådet, utfärdar med

stöd av bemyndigandena i de grundläggande fördragen betecknas

som EG:s sekundära rättskällor. Vidare utgör allmänna

rättsprinciper och EG-domstolens rättspraxis en del av

gemenskapsrätten liksom alla de internationella avtal som EG

ingår med stöd av grundfördragens traktatkompetens. Med allmänna

rättsprinciper avses främst principer grundade på

rättstraditioner i medlemsstaterna.

Regelsystemet brukar sammanfattas under beteckningen

gemenskapens regelverk (fr. l'acquis communautaire).

5.2 Kompetensfördelningen

Kompetensfördelningen mellan EG och medlemsstaterna bestäms i

sina huvuddrag av fördragen. Av dessa framgår på vilka områden

överlåtelse av beslutanderätt skett. EG:s kompetens vilar på den

legalitetsprincip som anges i artikel 3b i Romfördraget

(efter ändringar enligt artikel 3b i Maastrichtfördraget):

"Gemenskapen skall handla inom ramen för de befogenheter som den

har tilldelats och de mål som ställts upp för den genom detta

fördrag." I artikel 4 i Romfördraget (efter ändringar enligt

artikel 4 i Maastrichtfördraget) föreskrivs vidare: "Varje

institution skall handla inom ramen för de befogenheter som den

tilldelats genom detta fördrag." De gemensamma institutionerna,

Europaparlamentet, rådet, kommissionen och domstolen är således,

när de tillämpar och vidareutvecklar gemenskapsrätten, bundna av

legalitetsprincipen. Denna princip innebär att institutionerna

endast kan agera när de har en uttrycklig befogenhet därtill i

fördragen. Saknas ett sådant positivt stöd ligger

beslutsbefogenheten kvar hos de enskilda medlemsstaterna. Det är

således inte tillräckligt att en rättsakt i vidsträckt mening

syftar till att uppfylla något av gemenskapernas mål eller ryms

inom fördragens allmänna tillämpningsområde. Varje bindande

beslut av institutionerna måste alltså vara grundat på en eller

flera bestämmelser i fördragen. Den rättsliga grunden måste

dessutom särskilt anges i eller på annat sätt tydligt framgå av

varje enskild rättsakt.

Förutom fördragsregler som tilldelar institutionerna

kompetenser inom särskilda sakområden finns också bestämmelser

av mer allmän karaktär. Romfördraget är ett s.k. ramfördrag med

allmänt angivna målsättningar. Fördraget fylls fortlöpande ut

genom EG-domstolens rättsskapande verksamhet och genom

tillämpning av artikel 235 i Romfördraget, vilken motsvaras av

artikel 203 i Euratomfördraget och artikel 95.1 i

Parisfördraget. I artiklarna föreskrivs att om en åtgärd är

nödvändig för att uppfylla något av gemenskapernas mål, och

fördraget inte innehåller de nödvändiga befogenheterna, får

rådet ändå vidta de åtgärder som behövs. Beslut enligt artikel

235 måste vara enhälliga och föregås av Europaparlamentets

hörande.

På vissa områden besitter EG en exklusiv kompetens, dvs.

medlemsstaterna kan i princip inte lagstifta på dessa områden

utan EG:s medgivande. EG-domstolen har t.ex. tillerkänt

gemenskapen exklusiv kompetens bl.a. inom vissa områden som

gäller gemenskapens förhållande till tredje stat och för att

vidta åtgärder för bevarandet av maritima resurser.

Exempel på medlemsstaternas nationella kompetens är bl.a.

familje- och arvsrätten, äganderätten till fast egendom samt

straff- och processrätten.

Inom andra rättsområden har EG och medlemsstaterna en delad

kompetens. Det innebär att medlemsstaterna kan lagstifta om

och i den utsträckning EG inte har beslutat om gemensamma

normer.

Subsidiaritetsprincipen, införd i Romfördraget genom

enhetsakten av år 1986 och framhållen i Maastrichtfördraget

(artikel A) samt i artikel 3b andra stycket i Romfördraget,

påverkar kompetensfördelningen inom den delade kompetensens

område. Den föreskriver att EG skall handla endast om och i den

mån målen för den planerade åtgärden inte i tillräcklig

utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna och åtgärden därför,

på grund av sin omfattning och sina verkningar, bättre kan

utföras av gemenskapen. Principen är underkastad EG-domstolens

kontroll, vilket också framhållits i ministerrådets riktlinjer

om principens tillämpning.

EG:s normgivning består av förordningar, direktiv, beslut,

rekommendationer och yttranden som rådet eller

kommissionen enligt artikel 189 i Romfördraget (efter ändringar

enligt artikel 189 i Maastrichtfördraget) antar.

En förordning har allmän giltighet. Den är till alla delar

bindande och direkt tillämplig i varje medlemsstat. Ett

direktiv är med avseende på det resultat som skall uppnås

bindande för varje medlemsstat till vilken det är riktat, men

överlåter åt de nationella myndigheterna att bestämma form och

tillvägagångssätt för det nationella införlivandet. Ett

beslut är bindande till alla delar för dem som det är riktat

till. Rekommendationer och yttranden är inte bindande

rättsakter.

6 Förhandlingarna om svenskt medlemskap i EU

Riksdagen beslöt den 12 december 1990 att Sverige borde

eftersträva att bli medlem i Europeiska gemenskapen (bet.

1990/91:UU8). Ansökan om medlemskap inlämnades den 1 juli

1991. Förhandlingarna om svenskt medlemskap i EG/EU fördes i en

konferens mellan gemenskapens nuvarande medlemsstater och de

stater som ansökt om medlemskap, dvs. förutom Sverige, Finland,

Norge och Österrike.

Utgångspunkten för förhandlingarna mellan Sverige och EU:s

medlemsstater har varit de existerande fördragen, inkl.

Maastrichtfördraget. Resultatet är ett fördrag som reglerar

villkoren för Sveriges anslutning till Europeiska unionen.

För svensk del inleddes förhandlingarna den 1 februari 1993 då

dåvarande statsrådet Dinkelspiel i öppningsanförandet redovisade

de svenska utgångspunkterna inför förhandlingarna på en rad

centrala områden. Anförandet återfinns som bilaga till

regeringens proposition samt, som tidigare noterats, till

utskottets betänkande Sverige och EG (1992/93:UU20).

Medlemskapsförhandlingarna har, som också framgår av

propositionen, förts på två nivåer: minister- resp.

chefsförhandlarnivå. På EG-sidan leddes arbetet av den sittande

ordföranden i utrikesministerrådet. Under det första halvåret

1993 hade den danske utrikesministern det övergripande ansvaret,

under det andra halvåret Belgiens utrikesminister och under

våren 1994, då förhandlingarna avslutades, ansvarade Grekland

för förhandlingarna. Ordföranden i Coreper var chefsförhandlare.

Under chefsförhandlarnivån drevs ett omfattande och

kontinuerligt arbete på expertnivå. Där gick man igenom hela

förhandlingsmaterian genom att systematiskt inventera och pricka

av de olika delarna av EG:s regelverk. Arbetet inleddes med

Romfördraget inkl. enhetsakten och hela EG:s sekundära

lagstiftning, dvs. direktiv, förordningar etc. Det gällde den

inre marknaden, tullunionen, jordbruket och regionalpolitiken,

men också fisket, skatterna, biståndet och Euratom. Sedan alla

nuvarande medlemsstater ratificerat Maastrichtfördraget

behandlades samarbetsområdena utrikes- och säkerhetspolitik, den

ekonomiska och monetära unionen samt samarbetet om inrikes

angelägenheter och det rättsliga samarbetet. Frågor rörande

Sveriges deltagande i EG:s institutioner, röstetal, behandlades

den 30 mars 1994, då förhandlingarna formellt avslutades.

Anslutningsavtalet godkändes av Europaparlamentet den 4 maj

1994 med 380 ja-röster, 21 nej-röster och 60 nedlagda. Avtalet

undertecknades av medlemsstaterna och kandidatstaterna den 24

juni 1994.

6.1 Ärendets beredning i regeringskansliet

Som framgår av propositionen ombesörjdes samordningen av det

svenska förhandlingsarbetet av Utrikesdepartementets

handelsavdelning. Regeringskansliets arbetsgrupper för

integrationsfrågor utnyttjades för beredning och avstämning.

Till arbetsgrupperna var särskilda referensgrupper knutna med

deltagande av olika intresseorganisationer. Den av riksdagen

särskilt tillsatta delegationen, Svenska delegationen till

Gemensamma parlamentarikerkommittén EG--Sverige

(EU-delegationen) svarade för samrådet mellan riksdag och

regering under förhandlingarna. Härutöver lämnade dåvarande

statsrådet Dinkelspiel fortlöpande aktuell information om

medlemskapsförhandlingarna i riksdagen, och han lämnade även ett

flertal fråge- och interpellationssvar rörande Europapolitiken i

stort.

6.2 Översiktlig redogörelse för anslutningsfördraget

Avtalet består av ett kort fördrag med en anslutningsakt samt

en kort slutakt. Till anslutningsakten är fogade 19 bilagor och

10 protokoll. Slutakten innehåller ett antal förklaringar,

gemensamma eller ensidiga.

Till skillnad från fördraget och anslutningsakten med bilagor

och protokoll utgör slutakten inte en del av EG-rätten.

Antagandet av slutakten följer inte det förfarande som gäller

vid fördragsändringar. Slutakten omfattas dock av den allmänna

folkrätten. Det är allmänt accepterat i folkrätten att en

förklaring som fogats till ett avtal skall tas i beaktande vid

tolkningen av avtalet. Betydelsen av en förklaring beror på

innehållet och på hur många av avtalsparterna som ställer sig

bakom den. Gemensamma förklaringar visar den gemensamma

partsavsikten medan ensidiga sådana får bedömas bl.a. utifrån

förekomsten av motförklaringar. De gemensamma förklaringarna

till slutakten, som rör Sverige är bl.a. följande:

En förklaring angående översyn av EG:s normer för miljön.

En förklaring som framhåller att inget hindrar Sverige från

att vidta nationella, regionala eller lokala åtgärder

beträffande fritidsbostäder om de tillämpas utan

diskriminering av medborgare i unionens medlemsstater.

En förklaring behandlar den gemensamma utrikes- och

säkerhetspolitiken.

Två förklaringar behandlar Euratomfördraget. Den ena gäller

tillämpning av fördraget. Av den framgår bl.a. att

anslutningsfördraget inte påverkar det svenska

kärnkraftsprogrammet och den svenska kärnbränslehanteringen.

Den andra avser relationerna mellan Sverige, Euratom och IAEA

vad gäller säkerhetskontroll.

En förklaring om fortsatt nordiskt samarbete.

Sverige har också gjort ett antal ensidiga förklaringar såsom

i fråga om det sociala protokollet och de svenska

kollektivatalen, om offentlighetsprincipen och om

detaljhandelsmonopolet på alkoholområdet. I samtliga fall

betonas att Sverige anser sig kunna fortsätta med nuvarande

politik på dessa områden.

Av propositionen framgår att det är EG-domstolen som ytterst

får ta ställning till vilken rättsverkan slutaktens förklaringar

kan ha. Formellt är domstolen inte bunden av förklaringarna. I

propositionen anges det att domstolen ofta sökt vägledning i

rättskällor utanför den egentliga EG-rätten när den tolkat

EG-bestämmelserna.

Enligt artikel 1.1. i anslutningsfördraget blir Sverige

och de andra kandidatstaterna medlemmar av Europeiska unionen

och parter i de grundläggande fördragen. Artikel 1.2 hänvisar

till villkoren för tillträde och anpassningar av fördraget som

nödvändiggjorts av tillträdet. Artikel 2.2 föreskriver att

anslutningsfördraget träder i kraft den 1 januari 1995 förutsatt

att alla ratifikationsinstrument vederbörligen deponerats

dessförinnan.

I anslutningsaktens fem delar anges de avtal, förutom de

grundläggande fördragen, som blir bindande för Sverige, eller

som Sverige förbinder sig att tillträda, vid ett medlemskap

(artiklarna 3--5). I artikel 5 anges att ett avtal som

gemenskapen, i förekommande fall jämte medlemsstaterna, har

ingått med t.ex. tredje land skall vara bindande för de nya

medlemsstaterna på de villkor som anges i de grundläggande

fördragen och anslutningsakten. Artiklarna 7--10 rör den

EG-rättsliga statusen på anslutningsfördragets olika delar.

I artiklarna 11--28 (andra delen) föreskrivs bl.a. att Sverige

skall ha 22 representanter i Europaparlamentet, 4 röster i

rådet, en medlem i kommissionen och en domare i domstolen samt

12 ledamöter i vardera ekonomiska och sociala kommittén samt

regionkommittén.

Artiklarna 29--30 (tredje delen) upptar hänvisningar till de

omfattande bilagor (I och II) som redovisar de rättsakter vilka

behövt anpassas tekniskt för att möjliggöra de nya

medlemsstaternas tillträde. Den tekniska anpassningen innebär

framför allt att ett antal svenska begrepp, institutioner m.m.

införts vid sidan av motsvarande element från de tidigare

medlemsstaterna.

Efter en inledande avdelning med institutionella

övergångsarrangemang (artikel 31) återfinns i den fjärde delen

de undantag eller övergångsbestämmelser som blivit resultatet av

förhandlingarna i konferensen mellan gemenskapen och de stater

som sökt medlemskap.

Den femte delen innehåller regler om genomförande, bl.a. om

upprättande av institutioner och organ, som föranleds av

anslutningen. I avdelning II finns bestämmelser om tillämpning

av institutionernas rättsakter. I artikel 172 återfinns

bestämmelserna om övergång från Europeiska ekonomiska

samarbetsområdet (EES) till EG. I artikeln föreskrivs bl.a. att

ärenden hos EFTA:s övervakningsmyndighet som inte har avslutats

vid tidpunkten för anslutningen skall överlämnas till

kommissionen för fortsatt handläggning. Beslut av

övervakningsmyndigheten som fattats enligt EES-avtalet skall

fortsätta att gälla som om de vore fattade av kommissionen

enligt EG-rätten. Vidare anges att anmälningar och information

som lämnats till EFTA-organen skall överlämnas till kommissionen

i den mån handlingarna har relevans även vid ett medlemskap.

Övergångsbestämmelserna finns i den fjärde delen i fem

avdelningar samt en särskild avdelning för jordbruk. Till

avdelningarna är fogade ett antal bilagor och protokoll.

Övergångsreglerna för Sverige återfinns i artiklarna 112--136

och avser nedan redovisade områden.

Miljönormer

I artikel 112 anges att Sverige för en tid av fyra år från

anslutningen inte behöver tillämpa de EG-regler på området

miljönormer som anges i bilaga XII. Under denna tid kan Sverige

behålla sina strängare skyddsnormer vad gäller bl.a.

klassificering och märkning av farliga ämnen och preparat samt

förbud och begränsningar för vissa farliga ämnen. Vidare anges i

artikeln att EG-reglerna under denna tid skall ses över i

enlighet med EG:s förfaranden och att EG-rätten skall gälla för

de nya medlemsstaterna vid utgången av tiden. Enligt

propositionen finns det möjlighet att vid behov åberopa

Romfördragets artikel 100a.4, som ger en medlemsstat rätt att

under vissa förutsättningar behålla en högre nationell

miljöskyddsnivå. I en särskild gemensam förklaring ges Sverige,

Norge och Österrike rätt att behålla sina förbud mot återvinning

av de miljöfarliga kemikalierna PCB och PCT.

Personer, tjänster och kapital

I artikel 114 ges Sverige rätt att bibehålla sin nuvarande

lagstiftning rörande fritidsbostäder under en tid av fem år från

anslutningen. I en gemensam förklaring framhålls, som påpekats

ovan, att inget hindrar enskilda medlemsstater från att vidta

nationella, regionala eller lokala åtgärder beträffande

fritidsfastigheter, om de tillämpas utan diskriminering av

medborgare i medlemsstater.

Fiske

I artikel 116 beskrivs tidsperspektivet för svenskt tillträde

till fiskevatten och resurser. Där inte annat föreskrivs kommer

reglerna att gälla fram till dess att ett nytt gemenskapssystem

införs för fiske och vattenbruk, dock längst till år 2002. I

artiklarna 117--120 definieras svenska fartyg och de områden

inom vilka Sverige tillåts fiska. Artikel 121 fastställer det

svenska införlivandet i gemenskapens fasta fördelning av

kvoterade fiskarter.

Handel

Enligt artikel 127 sägs att Sverige efter anslutningen skall

tillämpa EG:s kvotsystem och de bilaterala avtal och arrangemang

om textilimport som EG slutit med tredje land. EG har under år

1994 undertecknat bilaterala frihandelsavtal med Estland,

Lettland och Litauen. Avtalen avses träda i kraft den 1 januari

1995. Skulle avtalen inte ha trätt i kraft vid tiden för

Sveriges anslutning till EG skall gemenskapen enligt artikel 131

vidta de åtgärder som behövs för att dessa stater skall kunna

exportera till Sverige i oförändrad omfattning.

Finansiering och budget

Artikel 134 stadgar att gemenskapen till Sverige som en utgift

på den gemensamma budgeten skall betala totalt 1 027 miljoner

ecu, dvs. ca 9 miljarder kronor under åren 1995--1998. Detta

avser "infasningen" av det svenska bidraget till

gemenskapsbudgeten.

Jordbruk

För svensk del är artikel 142 av särskild betydelse eftersom

den behandlar det nationella stödet till jordbruket. Av artikeln

följer att Sverige kan fortsätta att lämna långsiktigt

nationellt stöd för att säkerställa jordbruket i vissa regioner.

I artikel 149 finns bestämmelser om bl.a. medfinansiering av

statistik och utgiftskontroll.

Särskilda förklaringar har lämnats av de nuvarande

medlemsstaterna på jordbrukets område. Dels finns en förklaring

om uppfyllande av sådana åtaganden från unionens sida som inte

särskilt redovisas i anslutningsakten, dels en förklaring om

stöd till miljövänligt jordbruk och till bergsjordbruk och

jordbruk i mindre gynnade områden.

Utskottet

7 Allmänna överväganden

I proposition 1994/95:19 Sveriges medlemskap i Europeiska

unionen föreslås (yrkande 1) att riksdagen godkänner fördraget

mellan Europeiska unionens medlemsstater och Konungariket Norge,

Republiken Österrike, Republiken Finland och Konungariket

Sverige om de sistnämndas anslutning till Europeiska unionen

samt att riksdagen godkänner slutakten till fördraget. Fördraget

och slutakten (i utdrag) bifogas detta betänkande.

Som skäl för förslagen i propositionen anförs i avsnitt 4

i propositionen bl.a. följande. (Åtskilliga av de synpunkter som

redovisas nedan återkommer och utvecklas mera i detalj i senare

delar av såväl propositionen som betänkandet.)

Sverige är en del av Europa. Vi har under olika skeden lämnat

viktiga bidrag till den gemensamma europeiska utvecklingen. De

rika impulser vi fått från Europa har samtidigt varit avgörande

för utvecklingen i vårt eget land.

Sverige har nu, anförs det i propositionen, en historisk

möjlighet att på likvärdiga villkor medverka i det europeiska

samarbetets kärna. Europeiska unionen (EU) med sina cirka 350

miljoner invånare är den viktigaste drivkraften i samarbetet

mellan staterna på vår kontinent. Samarbetet inom EU sker mellan

suveräna stater, som har valt att i samverkan lösa problem av

gemensamt intresse.

Den viktigaste uppgiften för Europeiska unionen under

decennierna framöver är att gradvis trygga freden, friheten,

demokratin och säkerheten i hela Europa. Ekonomin och handeln

blir sannolikt de viktigaste instrumenten för att väva samman

tidigare separerade nationer i en gemenskap som gör krig

otänkbart.

Grundläggande för arbetet inom EU är att främja ekonomisk och

social tillväxt i vår del av världen. Ansträngningarna måste,

enligt propositionen, inriktas på att genom en hållbar ekonomisk

tillväxt lägga en stabil grund för välfärden och att skapa nya

arbetstillfällen, så att arbetslösheten kan nedbringas.

Ekonomisk tillväxt och reducerad arbetslöshet är också

nödvändiga förutsättningar för att få ned de offentliga

underskotten. En långsiktigt hållbar utveckling förutsätter

hänsyn till miljön. Allt detta kräver, enligt propositionen, ett

förstärkt samarbete inom EU:s ram.

Skälet till att EU fått denna centrala roll i den europeiska

utvecklingen är att unionen bygger på respekt för de mänskliga

fri- och rättigheterna, på demokratin och på marknadsekonomi.

Varje lands egenart respekteras, samtidigt som förutsättningar

har skapats för ett effektivt gemensamt handlande på centrala

områden.

Sverige har, enligt propositionen, ett medansvar för att slå

vakt om och främja dessa grundläggande värden. Det är en fråga

både om solidaritet och om att värna om vår egen framtid. Detta

medansvar tas bäst genom medlemskap i EU.

Flera viktiga, svenska samhällsmål blir lättare att uppnå i

gemenskap med övriga EU-stater än om Sverige väljer att stå

utanför. Detta gäller framför allt fred i frihet, ekonomi,

välfärd och miljö.

Det europeiska samarbete vi vill delta i kan inte ha som enda

mål att utveckla välfärden i vår egen världsdel. Sverige kommer

som medlem av unionen att tillhöra de stater som kräver öppenhet

och ett globalt ansvarstagande från Europas sida.

Folkomröstningen den 13 november har på förhand sagts vara

avgörande för Sveriges ställningstagande till propositionens

förslag om Sveriges anslutning till Europeiska unionen samt

slutakten till fördraget. Alla politiska partier har förklarat

sig beredda att respektera utfallet av folkomröstningen.

Föreliggande proposition, som utskottet här refererar, utmynnar

i en klar och entydig rekommendation att Sverige bäst främjar

sin egen och omvärldens fred, frihet och välfärd genom ett

medlemskap i EU. Utskottets överväganden och ställningstaganden

mot bakgrund av propositionens förslag och mot bakgrund av

folkomröstningsresultatet redovisas, som tidigare framgått,

separat.

Vid beskrivningen av Sverige i Europa konstateras i

propositionen inledningsvis att Europeiska unionen är

drivkraften i samarbetet mellan länderna på vår kontinent.

Förutom fördraget om de fyra nu aktuella staternas anslutning

till unionen har ytterligare sex stater ansökt om medlemskap.

Även för övriga länder i Öst- och Centraleuropa är

färdriktningen entydig. Om det tidgare var möjligt att diskutera

Europafrågan uteslutande i ett västeuropeiskt perspektiv, är det

nu nödvändigt att göra det i ett alleuropeiskt perspektiv.

Vi har, anförs det i propositionen, allt att vinna på att det

dynamiska samarbetet inom EU utvecklas och öppnas för fler och

fler av Europas nationer. Endast så kan Europa gemensamt hantera

den osäkerhet som fått ökat utrymme i det övergångsskede mellan

gammalt och nytt, mellan "stabil" konfrontation och delvis

destabiliserande dynamik, som vår världsdel för närvarande

befinner sig i.

Det skulle vara olyckligt om Sverige undandrog sig det

medansvar vi tillsammans med Europas andra folk har för vår

världsdels framtid. Därför har vi från svensk sida med kraft och

i brett partipolitiskt samförstånd drivit förhandlingarna om

medlemskap, och därför har regeringen undertecknat det fördrag

om villkoren för Sveriges inträde som medlem i Europeiska

unionen som dess förhandlingar resulterat i.

De senaste årens politiska och ekonomiska utveckling har allt

tydligare illustrerat de långtgående beroendeförhållandena

mellan länderna på vår kontinent. Europeiska unionen erbjuder en

form för samarbete som delvis är övernationell men som samtidigt

respekterar de på demokrati grundade medlemsstaternas inflytande

och självständighet. Detta är huvudskälet till att EU kommit att

bli det europeiska samarbetets viktigaste forum.

En fördjupad och utvidgad integration är, sägs det i

propositionen, den bästa vägen för att skapa bestående fred i

Europa som helhet. Det är genom att erbjuda deltagande i EU som

slutmål som väst kan stimulera reformstaterna i östra Europa

till uthålligt arbete för att bygga moderna marknadsekonomier på

den demokratiska rättsstatens grund. Så vanns Spanien, Portugal

och Grekland in i demokratiernas krets. Så kan Ungern, Polen,

Tjeckien, Slovakien, Estland, Lettland, Litauen och deras

tidigare förtryckta grannar vinnas för den utvecklingsmodell som

har skapat större frihet och större välstånd än vad någon annan

tidigare civilisation har lyckats med.

Små nationer har ett starkt intresse av ett fast

internationellt samarbete. Vi vet av historisk erfarenhet att

det ger oss bäst möjlighet att hävda våra intressen. Fördraget

om Europeiska unionen skapar ett forum där alla medlemsstater

kan vara med och dryfta de stora framtidsfrågorna på lika

villkor.

Från svensk sida fästs mycket stor vikt vid det nordiska

samarbetet. Detta har markerats i förhandlingarna med EU.

Nordiskt samarbete är dock inte ett alternativ till

EU-medlemskapet. I stället kan en situation där flera nordiska

stater är medlemmar av EU ge samarbetet andra och nya

möjligheter.

Under förhandlingarna om EU-medlemskap har de nordiska

staterna framfört krav på ett formellt klargörande om det

nordiska samarbetet. Det gäller inte bara avsikten att bevara

resultaten av det hittillsvarande samarbetet utan också att

säkerställa att det nordiska samarbetet kan fortsätta att

utvecklas. Förhandlingarna resulterade i en gemensam deklaration

med denna innebörd som ingår i slutakten (se bilagedelen till

detta betänkande). Enligt deklarationen registrerar de

fördragsslutande parterna att Sverige, Finland och Norge, som

medlemmar i unionen, avser att fortsätta det nordiska

samarbetet.

Som medlem i EU blir Sverige delaktigt i en

utvecklingsprocess. Förberedelserna för den regeringskonferens

som skall inkallas år 1996 inleds inom kort. Då kommer viktiga

förhandlingar att föras om EU:s fortsatta utveckling. För att

Sverige skall kunna delta aktivt och framgångsrikt kunna

försvara sina intressen vid denna konferens är det angeläget att

vi också får möjlighet att medverka i det förberedande arbetet.

Detta är ett grundläggande skäl till den svenska föresatsen att

uppnå medlemskap den 1 januari 1995.

De medlemskapsförhandlingar som inleddes den 1 februari 1993

har resulterat i ett anslutningsfördrag som enligt propositionen

ger en god grund för Sveriges deltagande som medlem i EU. Hela

arbetet har tagit sin utgångspunkt i riksdagens

ställningstaganden i december 1990, då riksdagen uttalade att

ett medlemskap låg i vårt lands nationella intresse.

Förhandlingarna har bedrivits i nära samråd med partierna i

riksdagen, och regeringen har under processens gång bemödat sig

om största möjliga öppenhet också gentemot medier och allmänhet.

Sverige har, enligt den bedömning som görs i propositionen,

träffat ett avtal som i allt väsentligt tillgodoser de krav som

sattes upp vid förhandlingsstarten.

Aktivt deltagande i det internationella samarbetet är en

svensk tradition som kommer till uttryck både i vårt

FN-engagemang, vår omsorg om ESK-processen och vår uppslutning

kring det nordiska samarbetet. Därav följer också, sägs det i

propositionen, att det aldrig funnits någon motsättning mellan

våra globala och våra europeiska och nordiska ansträngningar.

I Vänsterpartiets motion U15 anför motionärerna att lösningen

på vår tids problem inte gynnas av att ett begränsat antal

privilegierade stater i Västeuropa sluter sig samman i en

demokratiskt bristfällig union, som syftar till att i första

hand hävda sina intressen på världsarenan. EU:s strävan att

Europa skall bli en ledande världsmakt hotar att bygga upp

onödiga motsättningar. I motionen pekas bl.a. på behovet av en

politisk strategi för det fall folkomröstningen skulle leda till

ett nej till EU-medlemskap. I yrkande 1 begär motionärerna

avslag på regeringens proposition om svenskt medlemskap i EU.

Utskottet konstaterar, som framgått inledningsvis i detta

betänkande, att vid folkomröstningen den 13 november röstade

52,3 % (2 833 721 personer) ja till ett svenskt medlemskap i

Europeiska unionen. 46,8 % (2 539 132 personer) röstade nej. 0,9

% blanka röster avgavs. Totalt deltog 83,3 % av de

röstberättigade i folkomröstningen. En majoritet av de röstande

uttalade sig således för "att Sverige bör bli medlem i EU i

enlighet med avtalet mellan Sverige och EU:s medlemsstater".

Alla politiska partier har förklarat sig respektera utfallet

av folkomröstningen.

Samtliga de utskott som yttrat sig till utrikesutskottet i

anledning av yrkande 1 i proposition 1994/95:19 tillstyrker, vad

avser deras respektive beredningsområden, att riksdagen

godkänner anslutningsfördraget och slutakten.

I konsekvens härmed och mot bakgrund av vad som anförs i

propositionen föreslår utskottet att riksdagen godkänner

fördraget om Sveriges anslutning till Europeiska unionen samt

slutakten till fördraget.

Därmed tillstyrker utskottet yrkande 1 i proposition

1994/95:19. Yrkande 1 i motion U15 (v) avstyrks.

I motion U24 (mp) anförs att Sverige vid ett EU-medlemskap

saknar varje form av säkrad rätt att lämna unionen. Regeringen

bör därför, före en eventuell ratificering av

anslutningsavtalet, begära en garanti från samtliga EU-stater

med innebörd att Sverige skall kunna lämna Europeiska unionen

efter en övergångstid av högst ett år. Utträdet skall inte

medföra skadestånd eller sämre handelspolitiska villkor än de

som rådde före medlemskapet (yrkande 2).

Utskottet konstaterar att frågan om utträde ur Europeiska

unionen ej är reglerad i de fördrag som ligger till grund för

unionen. Skulle fråga om ett utträde ur EU uppkomma vore

emellertid frågans politiska aspekter väl så viktiga som de

juridiska.

Utskottet delar ej den uppfattning som kommer till uttryck i

motion U24 (mp) yrkande 2, nämligen att Sverige före en

ratificering av anslutningsavtalet bör begära garantier från

samtliga EU-stater med innebörden att Sverige, utan att det

skulle medföra skadestånd eller sämre handelspolitiska villkor

än de som rådde före medlemskapet, skall kunna utträda ur

Europeiska unionen efter en övergångstid av högst ett år.

Därmed avstyrks motion U24 (mp) yrkande 2.

I motion U3 (s) begärs att ett särskilt Gotlandsprotokoll

bifogas det svenska anslutningsavtalet med EU. Ett sådant

protokoll skall, enligt motionärerna, fokusera på frågor som är

avgörande för Gotlands möjligheter att utvecklas positivt inom

ramen för EU. På så sätt skapas juridiskt bindande möjligheter

att åstadkomma speciallösningar för ön Gotland. Vidare anser

motionärerna att en särskild, gemensam deklaration bör fogas

till anslutningsavtalet varigenom Gotlands speciella

förutsättningar belyses.

Utskottet konstaterar att riksdagen har att ta ställning

till ett färdigt, undertecknat anslutningsavtal. Något utrymme

för att på nuvarande ståndpunkt bifoga ett särskilt

Gotlandsprotokoll finns inte.

Utskottet noterar dock i detta sammanhang att regeringen under

medlemskapsförhandlingarna strävat efter att beakta

regionspecifika intressen. För Gotlands del har detta

underlättats av Vitboken om Gotland och Europeiska

integrationen, som regeringen tagit del av. I uppgörelsen mellan

Sverige och EU:s medlemsstater förbinder sig EU att noga studera

Gotlands situation vid sammanställningen av listan över områden

som kan komma i åtnjutande av s.k. LFA-stöd, dvs. stöd till

mindre gynnade områden. Enligt vad utskottet inhämtat är det

regeringens utgångspunkt att Gotland skall kunna erhålla sådant

stöd.

Därmed avstyrks motion U3 (s).

7.1 Demokrati och inflytande

I propositionen framhålls att EU vilar på demokratisk

grund. Samarbetet inom EU bygger på ett antal fördrag som

slutits mellan medlemsstaterna och som i demokratisk ordning

godkänts av varje enskild medlemsstats parlament, i vissa fall

efter folkomröstningar. Också varje framtida fördragsändring

kräver enhällighet mellan medlemsstaterna och måste godkännas av

medlemsstaterna i överensstämmelse med deras respektive

konstitutionella regler. Grunden för samarbetet är alltså strikt

mellanstatligt, och medlemsstaterna har härvidlag inte i något

avseende givit upp sina anspråk på att utgöra i folkrättslig

mening suveräna stater. Medlemsstaterna är således fördragens

herrar och kommer att så förbli så länge någon enda medlemsstat

önskar detta. Om frågan i en framtid likväl skulle aktualiseras,

står det utan vidare klart att en svensk ratifikation av en

fördragsändring måste godkännas av riksdagen.

Även utan fördragsändring sätter, som nämnts, medlemsstaternas

nuvarande författningar en yttersta gärns för samarbetets

räckvidd i sak. För Sveriges del bestäms denna gräns av den för

regeringsformen bakomliggande grundprincipen att riksdagens

ställning inte kan genom överlåtelse av normgivningskompetens

urholkas helt eller i väsentlig grad. EU:s egna beslutsorgan kan

inte utvidga EU:s beslutsbefogenheter utöver vad fördragen

medger. Det handlar i föreliggande fall därför om en begränsad

svensk överlåtelse av sådana befogenheter.

Av betydelse vid bedömningen av EU:s demokratiska grundval är

också det förhållandet att det inom unionen upprätthålls ett

fri- och rättighetsskydd som tar sin utgångspunkt i en gemensam

västeuropeisk rättstradition.

Det är de demokratiskt valda parlamenten i medlemsstaterna som

har den avgörande makten vad gäller EU-samarbetets omfattning

och inriktning. Det är av vikt, framhålls det i propositionen,

att riksdagen tillförsäkras ett brett och reellt inflytande över

de frågor som skall behandlas i EU-rådet. Det är härvid att

märka att medlemskapet som sådant och EG-rätten inte ställer

några krav på hur samspelet mellan de svenska statsmakterna

skall ordnas. Den frågan är helt och hållet en nationell

angelägenhet. Enligt vad som anförs i propositionen bör

riksdagen ges en viktig roll även i det löpande arbetet inom EU.

Det lagförslag som föreläggs riksdagen i denna proposition ger

de garantier som behövs för att riksdagen skall få ett betydande

inflytande över hur Sverige agerar inom EU och dessutom en i

princip heltäckande information om verksamheten inom unionen.

(Propositionen i denna del behandlas i allt väsentligt i

konstitutionsutskottets betänkande 1994/95:KU17.)

EU har med utgångspunkt i de fördrag som staterna slutit

beslutsrätt på vissa områden. Det finns inget som hindrar

medlemsstaterna att tillsammans modifiera eller återta sin

accept av denna ordning.

Europaparlamentet, som är valt direkt av medborgarna i

medlemsstaterna, spelar en inte oväsentlig roll i EG:s

lagstiftande arbete och har i viss utsträckning vetorätt. Genom

Maastrichtfördraget har parlamentets funktion som kontrollorgan

gentemot kommissionen och rådet stärkts. Varje unionsmedborgare

har givits rätt att vända sig till parlamentet i frågor som

direkt berör honom.

Ett annat nytt och betydelsefullt inslag i

kontrollverksamheten är att parlamentet -- efter svensk och

nordisk förebild -- beslutat utse en ombudsman som på eget

initiativ eller efter klagomål från enskilda skall utreda

brister eller försummelser från institutionernas sida.

Europaparlamentet är direktvalt, men kan till följd av EU:s

konstruktion inte få ett inflytande som det som tillkommer

nationella parlament. Detta förhållande har ibland i debatten

tagits till intäkt för påståendet att EU lider av ett

"demokratiskt underskott". En förstärkning av Europaparlamentets

maktbefogenheter är emellertid inte okontroversiell. Ytterst kan

nämligen en förstärkning av Europaparlamentet, under vissa

förutsättningar, innebära en motsvarande försvagning av de

nationella parlamentens indirekta inflytande genom

ministerrådet.

Ett viktigt inslag i bilden av EU som en på demokratiska

grunder byggd organisation är den s.k. subsidiaritetsprincipen

(ibland kallad närhetsprincipen), som i detta sammanhang innebär

att de gemensamma institutionerna -- utom på områden där de

ensamma har behörighet -- skall agera endast om och i den mån

som målen för den planerade åtgärden inte i tillräcklig

utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna själva, utan bättre

kan genomföras genom beslut av institutionerna.

Subsidiaritetsprincipen har kommit att få ett betydande

politiskt värde i det att den återger en strävan efter att lämna

ett större utrymme för nationella lösningar.

Regeringens uppfattning om subsidiaritetsprincipens innebörd

framgår av ett interpellationssvar (IP 1994/95:17), som

statsrådet Mats Hellström lämnade i riksdagen den 18 november

1994. Statsrådet Hellström anförde därvid bl.a.

Principen innebär att gemenskapen på de områden där den inte

ensam är behörig skall vidta en åtgärd endast om och i den mån

som målen för den planerade åtgärden inte i tillräcklig

utsträckning kan uppnås på gemenskapsnivå. Principens allmänna

innebörd kan -- -- -- sägas vara att beslut skall fattas på en

så låg nivå som sakfrågans karaktär tillåter.

För att ge vägledning för subsidiaritetsprincipens tillämpning

beslöt Europeiska rådet i Edinburgh år 1992 att utfärda vissa

riktlinjer. Ambitionen är att begränsa det gemensamma

beslutsfattandet till frågor som är gränsöverskridande till sin

karaktär eller som inte bör hanteras på nationell nivå.

-- -- --

EU:s subsidiaritetsprincip reglerar inte medlemsstaternas inre

förhållanden. Den är alltså inte tillämplig när det gäller

fördelningen av uppgifter mellan staten, landstingen och

kommunerna i Sverige.

I många frågor som statsmakterna hanterar är det däremot

motiverat att i subsidiaritetsprincipens anda eftersträva att

besluten fattas så nära medborgarna som möjligt. I själva verket

är det så, att den svenska kommunala självstyrelsen med dess

långvariga traditioner har främjat decentralisering och lokala

beslut. Därför kan, enligt min uppfattning, den svenska modellen

tjäna som inspiration för hur subsidiaritetsprincipen kan

tillämpas i medlemsstaterna. Sveriges agerande i EU bör syfta

till att åstadkomma gemensamma beslut som förbättrar

medborgarnas levnadsvillkor men motverkar gemenskapsbeslut på

områden som bättre lämpar sig för nationellt eller lokalt

självbestämmande.

En sådan strävan kan ses som ett uttryck för

subsidiaritetsprincipens allmänna anda, och jag är självfallet

beredd att verka för att principen tillämpas när det är

lämpligt. Sveriges representanter kommer att få sådana

instruktioner eller politiska mandat.

Erfarenheten visar, enligt propositionen, att EU inte har

missbrukat sin handlingskraft. EU har visat sig mycket obenäget

att använda det maktmedel som reglerna om majoritetsbeslut i

ministerrådet innebär.

Som medlem i EU kommer Sverige att kunna lägga särskild vikt

vid sådana demokratifrågor som vi speciellt värnar om och där vi

menar att EU behöver förbättras. I det sammanhanget bör särskilt

nämnas insatser för att förenkla regelverket och göra det mera

lättillgängligt för medborgarna. Sverige kommer också, sägs det

i propositionen, att verka för ökad öppenhet och insyn i EU:s

organ och beslutsprocess.

Ett uttryck för EU:s demokratiska förhållningssätt är att

medlemsstaternas officiella språk också är officiella språk inom

EU. Vid ett svenskt medlemskap blir svenska nytt officiellt

EU-språk. Som framgår nedan tas språkfrågan upp i ett

motionsyrkande.

Karaktäristiskt för EU som organisation är att den är en

rättsgemenskap. Det råder inom EU en ovillkorlig likhet inför

lagen, som inte stannar vid likabehandling av medlemsstater

utan som även omfattar de enskilda medborgarna. Denna princip är

EU-samarbetets styrka och förnämsta kännetecken. För det lilla

landets och dess medborgares möjligheter att få sin rätt är

detta av fundamental betydelse.

Sverige behöver rösträtt i EU. Fyrtio års erfarenhet har,

enligt vad som anförs i propositionen, visat att

institutionernas starka ställning är ett värn för de små

medlemsstaternas intressen gentemot ekonomiskt och politiskt

starkare medlemsstater.

När Sverige lämnade in sin ansökan om medlemskap var detta

inte enbart betingat av en önskan av att få komma i åtnjutande

av de fördelar som medlemskapet kan ge en liten nation. Ansökan

hade i ännu högre grad sin grund i en insikt om att vi blivit

och blir allt mera beroende av de beslut som fattas inom EU.

I den allmänna debatten har, sägs det i propositionen, med

orätt påståtts att EES-avtalet ger Sverige samma möjligheter som

medlemsstaterna att medverka i EU:s beslutsprocess. Det har

också felaktigt gjorts gällande att vi genom EES-avtalet kommer

i åtnjutande av samma ekonomiska fördelar som medlemsstaterna,

trots att vi inte får vara med att utforma EU:s beslut.

EES-avtalet ger Sverige och de övriga staterna på EFTA-sidan

rätt att genom experter delta i en del av den kommittéverksamhet

som pågår kring kommissionen. EFTA-staternas representanter får

däremot inte delta i de beslut som fattas inom EU. EU-sidan har

inte förbundit sig till mera än att överväga EFTA-staternas

synpunkter. Den grad av inflytande EES-avtalet ger, minskar

naturligtvis i takt med att ett eller flera EFTA-stater blir

medlemmar av EU.

I propositionen konstateras att när det gäller beslut av

konkret ekonomisk betydelse inom EES-samarbetet är det i sista

hand EU som fastställer villkoren. Sverige och övriga

EFTA-stater har att finna sig i besluten.

Sveriges möjligheter att ensamt fatta beslut på de områden som

fördragen omfattar kommer i formell mening att minska vid ett

medlemskap. I gengäld ökar i praktiken Sveriges faktiska

inflytande. Den större beslutskraft, som vi inom EU får utöva

tillsammans med andra stater stärker, enligt propositionen,

också grunden för vår egen demokrati. Detta till synes

paradoxala förhållande är en konsekvens av att utrymmet för

nationellt bestämmande krymper genom att de beslut som vi i

demokratisk ordning har kommit överens om ibland kan visa sig

vara svåra att genomföra till följd av kopplingarna till den

internationella utvecklingen. Denna fortgående försvagning av

Sveriges inflytande och därmed av demokratin i vårt eget land

kan motverkas genom att också vi får rösträtt i Europa och som

likaberättigad nation intar vår plats vid EU:s rådsbord.

Sveriges inflytande i EU kommer att få olika uttryck.

Sverige får enligt anslutningsfördraget representation och

rösträtt i EU:s alla institutioner efter samma grunder som de

nuvarande medlemsstaterna. Sverige får en ledamot av

kommissionen. I det mest betydelsefulla organet, ministerrådet,

får Sverige, i likhet med de övriga medlemsstaterna, en

representant. I de fall då beslut fattas med kvalificerad

majoritet har Sverige 4 röster av totalt 87. Finland får, i

likhet med Danmark, 3 röster. De nordiska EU-staterna får därmed

relativt sett större inflytande än de till folkmängden största

EU-staterna.

Vid en regeringskonferens år 1996 skall en rapport framläggas,

som skall innefatta en utvärdering av de framsteg som har gjorts

och de erfarenheter som har vunnits dittills. Det är, enligt

propositionen, av största betydelse att vi kan medverka i denna

konferens och i dess förberedelser under år 1995.

En allmän erfarenhet av det nuvarande EU är att

medlemsstaternas möjlighet till framgång när det gäller att

påverka besluten inte endast har att göra med befolkningens

storlek och landets ekonomiska styrka utan även med kompetensen

och kunnandet hos staternas företrädare. Sverige har en bred

kompetens på de områden som för oss är viktiga och där vi vill

få stort inflytande. Vi har tidigare gjort denna erfarenhet i FN

och andra internationella organisationer där Sverige och Norden

utövat ett aktivt medlemskap. Det är omvittnat att Danmark tack

vare sin effektiva beslutsprocess fått möjligheter till ett

inflytande i EU utöver vad landets storlek och ekonomiska

betydelse motiverar.

Genom att utnyttja de möjligheter som ett medlemskap ger

erbjuds således goda möjligheter för Sverige att få genomslag

för svenska värderingar och nå ett inflytande bland Europas

stater som t.o.m. överstiger det som normalt skulle tillkomma

ett medlemsstat av vår befolkningsstorlek.

I motion U24 (mp) yrkande 4 framförs att vid ett eventuellt

medlemskap i EU bör det svenska språket i såväl tal som skrift

användas av svenska företrädare i de olika EU-organen.

Motionärerna ställer bl.a. frågan om det kommer att vara ett

villkor för aktivt deltagande i beslutsprocessen att behärska

två--tre utländska språk och frågan om vilken inverkan detta har

på den folkliga demokratin.

Kulturutskottet anför i sitt yttrande, vilket i sin helhet

återfinns som bilaga till detta betänkande, följande beträffande

det svenska språkets ställning i EU:

Vid en anslutning av Sverige till EU blir svenska språket ett

av unionens officiella språk och arbetsspråk (se prop., främst

del 1 s. 36, 197 och 233 samt del 3 s. 468). Detta betyder att

inte bara alla rättsakter och officiella dokument måste finnas i

en svensk version, utan också att skriftväxling och muntliga

kommunikationer i officiella sammanhang får ske på svenska.

-- -- --

Som framhålls i propositionen utgör den omständigheten att

medlemsländernas officiella språk också är officiella språk inom

EU ett uttryck för EU:s demokratiska förhållningssätt. Det

svenska språket får i EU en starkare ställning än i någon annan

utomnordisk organisation. Av naturliga skäl är emellertid de

mindre språkens ställning i EU i praktiken svagare än de språk

som talas och förstås av ett större antal människor. Det är mot

den bakgrunden angeläget att det svenska språket aktivt

utnyttjas i umgänget med EU:s institutioner så att rätten att

använda det egna språket hålls levande, anförs det också i

propositionen.

Kulturutskottet ansluter sig till de bedömningar som redovisas

i propositionen. Utskottet vill tillägga följande.

Då det gäller den demokratiska aspekten på språkanvändningen

inom EU är det naturligtvis särskilt angeläget att rätten för

svenska folkvalda representanter att uttrycka sig på sitt

modersmål hävdas inom EU. Denna rätt måste med kraft hävdas

redan från tidpunkten för Sveriges inträde i EU, eftersom det

eljest kan finnas en risk för att den i praktiken snabbt

förlorar i värde. Det är också enligt utskottets mening viktigt

att enskilda personer och företag håller på rätten att få

kommunicera med EU:s institutioner på sitt modersmål.

Det har i olika sammanhang från språkvårdshåll uttryckts oro

för att det vid en svensk anslutning till EU kan bli svårt att

skydda den del av vårt kulturarv som det svenska språket utgör.

En sådan oro kommer till uttryck även i motiveringen till det

här behandlade motionsyrkandet. Utskottet anser för sin del att

denna oro inte får negligeras. Det övergripande ansvaret för

vården av det svenska språket efter en svensk EU-anslutning

kommer liksom hitintills varit fallet att vila på Svenska

språknämnden och andra språkvårdande organ. Av central betydelse

för språkvården kommer emellertid kvaliteten i översättningarna

till svenska av EU:s rättsakter att bli. Utskottet har inhämtat

att det inom regeringskansliet ägnas stor uppmärksamhet åt denna

fråga. I en PM från Delegationen för översättning av EG:s

regelverk utvecklas närmare vilka insatser som är lämpliga och

nödvändiga för att en god kvalitet på översättningarna skall

kunna uppnås. Angelägenheten framhålls av att man från svensk

sida söker få ett inflytande över den språkliga grundtext

varifrån översättningen till svenska skall ske. Vidare framhålls

bl.a. angelägenheten av att man i svensk översättarutbildning

lägger större vikt vid utbildningen i svenska språket än vad som

hitintills varit fallet. Utskottet ansluter sig till dessa

ställningstaganden.

Kulturutskottet förutsätter att man från svensk sida beaktar

de synpunkter rörande svenska språket och EU som redovisats i

det föregående. Synpunkterna står i god överensstämmelse med vad

som anförs i propositionen. Någon riksdagens åtgärd med

anledning av motionen är enligt utskottets mening inte

erforderlig.

Utrikesutskottet konstaterar i likhet med kulturutskottet

att svenska i enlighet med avtalet blir ett nytt officiellt

EU-språk, likställt med övriga officiella EU-språk, i samband

med att Sverige blir medlem i Europeiska unionen.

Utrikesutskottet, som instämmer i vad kulturutskottet anfört

beträffande det svenska språkets ställning, vill för sin del

särskilt framhålla att det anser det vara av betydande värde att

det svenska språket används av företrädare för vårt land i olika

EU-sammanhang. För detta talar, som kulturutskottet anfört,

såväl demokratiska som kulturella skäl. En strävan bör vara att

hävda det svenska språkets ställning inom ramen för vedertagen

praxis.

Med det anförda anser utskottet motion U24 (mp) yrkande 4

besvarat.

7.2 Utrikes- och säkerhetspolitik

Den alleuropeiska integrationsprocessen pågår för fullt.

Sedan mitten av 1980-talet befinner sig Europa i ett skede av

djupgående omvälvningar. Europa har befriats från bördan av

alliansernas kapprustning och hotet om sovjetisk aggression.

Tyskland har återförenats och demokratin har hunnit befästa sin

ställning i flera av de central- och östeuropeiska länderna.

Sovjetunionen har upplösts och de baltiska staterna har återfått

sin självständighet. Ryssland har beträtt vägen mot demokrati

och marknadsekonomi. EU har nyligen (sommaren 1994) träffat

avtal om samarbete med Ryssland och med Ukraina.

Mot denna bakgrund är det naturligt, anförs det i

propositionen, att nästan alla de central- och östeuropeiska

länderna fördjupar sina relationer med EU.

Polen, Tjeckien, Slovakien, Ungern, Bulgarien och Rumänien har

tecknat s.k. Europaavtal varigenom vägen har öppnats mot

fullvärdigt medlemskap i EU. Också de baltiska staterna avser

att teckna sådana avtal som en uppföljning av sina

frihandelsavtal med EU. På längre sikt skulle ett band av stater

i Central- och Östeuropa, från Estland i norr till Bulgarien i

söder, kunna komma att infogas i den nära samhörighet som ett

medlemskap i EU utgör. För Östersjöområdet skulle en ny

stabilitet uppstå. Ett liknande närmande till EU sker även i

södra Europa.

Vid sidan av EU omfattar integrationsprocessen i Europa också

andra organisationer. FN, ESK och Europarådet bidrar på skilda

sätt till stabiliteten i Europa.

Skilt från samarbetet i de ovanstående organisationerna pågår

på det militära området en integrationsprocess som omfattar allt

fler europeiska stater. Västeuropeiska unionen (VEU) och NATO

har erbjudit staterna i Central- och Östeuropa olika former av

närmare anknytning men ännu inte medlemskap.

VEU utvecklar nära kontakter med kringliggande europeiska

stater. Norge, Island och Turkiet är associerade medlemmar,

medan nio stater i Central- och Östeuropa, som ingår i VEU:s

konsultationsforum, har erbjudits och accepterat att bli s.k.

associerade partners. Härigenom deltar exempelvis de baltiska

staterna i VEU:s interna möten.

NATO har under senare år fört en dialog med staterna i den

forna Warszawapakten. I början av år 1994 bildades Partnerskap

för fred (PFF), vars centrala uppgift är samarbete på det

fredsbevarande området. I PFF deltar NATO-staterna, nästan alla

stater i Central- och Östeuropa samt Sverige och Finland.

Ett allt vidare samarbete utvecklas, som utgör viktiga steg

mot en stabil säkerhetsordning för hela Europa.

Integrationen i Västeuropa har sina idéhistoriska rötter i

medeltiden. Först efter det andra världskrigets slut kan

emellertid en utveckling mot ett långtgående och frivilligt

närmande mellan de europeiska staterna sägas ha slagit rot på

allvar. En integration av Västeuropa inleddes.

Den s.k. Brysselpakten, som ingicks år 1948, hade

ursprungligen till uttalat syfte att förhindra en tysk

upprustning. Pakten ombildades i mitten av 1950-talet till

Västeuropeiska unionen (VEU).

Integrationen kom under denna tid dock främst att inriktas på

andra områden, särskilt det ekonomiska. Ett första steg var

bildandet av Kol- och stålunionen år 1952. En grundläggande

drivkraft vid dess tillkomst var att söka ytterligare garantier

mot att de för rustningsindustrin nödvändiga kol- och

stålindustrierna inte utvecklades utan kontroll.

Fredstanken var en central målsättning också vid tillkomsten

av Romfördraget som upprättade Europeiska ekonomiska gemenskapen

(EEG) år 1957. Med utgångspunkt i Romfördraget fördjupades

samarbetet mellan gemenskapens sex och så småningom tolv

medlemsstater på det ekonomiska och handelspolitiska området.

Genom den nära samverkan och det ömsesidiga beroendet har krig

mellan EU-stater blivit otänkbart.

De dåvarande sex EG-staterna enades år 1959 om regelbundna

utrikespolitiska konsultationer på ministernivå. Genom

antagandet av den s.k. Davignonplanen 1970 fick detta samarbete

en fastare form och det s.k. europeiska politiska samarbetet

(EPS) växte fram. EPS, som traktatfästes genom enhetsakten år

1986, syftade till ökad samstämmighet i medlemsstaternas

nationella utrikespolitik genom närmare samråd. EPS är

mellanstatligt till sin natur.

I och med Maastrichtfördraget fördjupades det utrikes- och

säkerhetspolitiska samrådet mellan EU:s medlemsstater

ytterligare genom inrättandet av den s.k. gemensamma utrikes-

och säkerhetspolitiken (GUSP). Denna nya samarbetsform började

fungera den 1 november 1993.

I propositionen redovisas också närmare ett EU-medlemskaps

betydelse för Sverige i utrikes- och säkerhetspolitiskt

hänseende.

De tolv EU-stater, som i dag medverkar i GUSP, omfattar

närmare 350 av Västeuropas 380 miljoner invånare. Sannolikt

kommer ett än större antal europeiska stater, också i Central-

och Östeuropa, att delta. Att ta aktiv del i detta samarbete

innebär därför att stödja en process som flertalet europeiska

stater bejakar. Samarbetet är mellanstatligt till karaktären och

beslutsprincipen är enhällighet. Ett deltagande ger Sverige

ökade förutsättningar att få gehör för sina ståndpunkter i

omvärlden.

I detta sammanhang hänvisas i propositionen till riksdagens

uttalande våren 1992 (bet. 1991/92:UU19) där det sägs: "Sveriges

militära alliansfrihet syftande till att vårt land skall kunna

vara neutralt i händelse av krig i vårt närområde består."

Militära motsättningar mellan öst och väst förekommer inte

längre. Däremot finns en politisk instabilitet på flera håll i

Europa. Att komma till rätta med dessa problem kräver en nära

samverkan mellan Europas länder. Riksdagen har därför framhållit

att ett fullvärdigt deltagande i det europeiska samarbetet,

redan nu inom ESK och vid ett medlemskap även inom EU, är en

förutsättning för att Sverige skall kunna påverka utvecklingen

och aktivt bidra till att skapa en ny freds- och

säkerhetsordning i Europa.

Sverige avser att, såsom medlem i EU, delta fullt ut i GUSP.

Detta sker med bevarad militär alliansfrihet. Avtalet innehåller

inga alliansförpliktelser. Sverige har inte förpliktat sig att

försvara något annat land. Inget annat land har förpliktat sig

att försvara Sverige.

Sverige kommer att bli en aktiv deltagare i samarbetet inom

GUSP. Ett deltagande ger Sverige det inflytande som i dag är

nödvändigt för att tillvarata våra intressen. Utanför EU, som

ensam aktör, riskerar Sverige däremot, enligt propositionen, att

marginaliseras i utrikespolitiskt hänseende.

Enligt propositionen kan Sverige inom ramen för GUSP verka för

de värderingar och prioriteringar som är vägledande i svensk

utrikespolitik. Respekten för de mänskliga rättigheterna och

främjandet av en demokratisk utveckling i omvärlden kommer att

vara hörnstenar i denna politik. De traditionellt sett goda

relationer som Sverige har med många utvecklingsländer kommer

också att återspeglas i vårt deltagande i GUSP.

I Europa kommer en huvuduppgift för EU och Sverige att vara

sökandet efter en varaktig fred i f.d. Jugoslavien.

Tillsammans med EU-staterna kan Sverige aktivt bidra till att

trygga utvecklingen i Central- och Östeuropa med siktet inställt

på ett alleuropeiskt samarbete inom ramen för ett utvidgat EU.

Med ett starkare nordiskt bidrag till arbetet i GUSP kommer

utvecklingen i Östersjöregionen att få ökad uppmärksamhet.

Sverige har större möjligheter än de nuvarande EU-staterna att

följa skiftande tendenser i denna region. I det nära samråd som

sker inom GUSP kan Sverige därför redan i ett tidigt skede inta

en central roll i EU:s politik i denna region. Medlemskap i EU

ger Sverige en möjlighet att verka för att EU:s ekonomiska, och

vid behov diplomatiska, insatser i Östersjöregionen ökar. Genom

insatser som sker gemensamt i EU-regi kan våra grannländer på

andra sidan Östersjön få ett stöd som är betydligt mer

omfattande än det som Sverige skulle kunna erbjuda på egen hand.

Dessa insatser gagnar stabiliteten i vårt närområde, och därmed

förstärks säkerheten även för Sverige.

Med den innebörd begreppet säkerhetspolitiska risker i dag

har, är Sverige beroende av att Europeiska unionen har framgång

i sina ansträngningar att möta dem. I propositionen anförs att

Sverige bör ta sin del av ansvaret för detta genom att aktivt

delta i samarbetet.

Ett motionsyrkande har väckts som anknyter till detta ämne.

I motion U24 (mp) framhålls att Sverige redan nu är ett i

högsta grad internationaliserat land som vid ett nej till EU har

en rad valmöjligheter. Motionärerna nämner bl.a. det omfattande

internationella samarbete som pågår i FN:s ekonomiska kommission

för Europa (ECE), ESK, Europarådet, EFTA och Nordiska rådet. På

grundval av de existerande samarbetsorganisationerna skulle man

kunna bygga upp en ny alleuropeisk samarbetsstruktur. I

yrkande 11 framhåller motionärerna att Sverige bör verka för

detta.

I sitt yttrande, som i sin helhet återfinns som bilaga till

detta betänkande, anför försvarsutskottet att det delar

regeringens bedömning att ett allt vidare samarbete har

möjliggjorts i Europa genom de förändringar som har skett under

senare år och att inget är viktigare för de europeiska staternas

säkerhet än att vi tillsammans tar till vara möjligheterna till

ett närmare samarbete. Försvarsutskottet säger vidare:

Genom medlemskapet i EU blir ett sådant samarbete från svensk

sida nu möjligt även inom det utrikes- och säkerhetspolitiska

området. Utskottet anser i likhet med regeringen att ett

deltagande i den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken

ligger väl i linje med den inriktning som har varit vägledande

för svensk utrikespolitik under lång tid. Det är vidare

utskottets bedömning att som medlem i EU förstärks våra

möjligheter att verka för att våra säkerhetspolitiska intressen

i närområdet tillgodoses.

Detta gäller även för olika slag av säkerhetspolitiska

lågnivåhot såsom organiserad brottslighet, miljöhot, illegal

spridning av klyvbart material, terrorism, uppkomsten av

aggressiv nationalism och risk för massflyktingströmmar. Det är

utskottets uppfattning att ett samordnat stöd från EU-staterna

och en utveckling med siktet inställt på ett alleuropeiskt

samarbete inom ramen för ett utvidgat EU verksamt kan bidra till

att förhindra och förebygga även sådana hot.

-- -- --

Sammanfattningsvis anser utskottet att den integrationsprocess

som pågått under en följd av år och som nu för Sveriges del

innebär ett medlemskap i EU kommer att stärka Sveriges

möjligheter att få gehör för sina ståndpunkter i omvärlden. För

Sverige är det både naturligt och angeläget att medverka i detta

arbete. Sverige kan därigenom även inom EU:s ram bidra till att

lägga grunden till en ny europeisk freds- och säkerhetsordning

och därmed skapa en säkrare framtid i Europa.

Utrikesutskottet, som delar de av försvarsutskottet

framförda synpunkterna, konstaterar därutöver att den

förutsättning motionärerna utgår från inte föreligger i och med

att Sveriges folk uttalat sig för ett ja till medlemskap i

unionen. Utskottet framhåller emellertid att Sverige hittills

verkat för ett utökat europeiskt samarbete inom och mellan de

organisationer som nämns i motionen. Utskottet utgår ifrån att

denna strävan från svensk sida kommer att fortsätta även efter

det att Sverige blivit medlem i Europeiska unionen.

Därmed avstyrks motion U24 (mp) yrkande 11.

Enligt Vänsterpartiet, motion U15 (v), innebär ett

EU-medlemskap att Sverige avsagt sig sin utrikespolitiska

valfrihet i alla de frågor, där EU tagit ställning. Motionärerna

anser att detta bl.a. får långtgående konsekvenser för Sveriges

uppträdande i FN och i andra internationella sammanhang.

Neutralitetspolitiken har övergetts och ersatts med militär

alliansfrihet som syftar till att Sverige skall kunna vara

neutralt i händelse av krig i vårt närområde.

Även utan ett direkt medlemskap i VEU kommer Sverige att få

problem med att göra sin militära alliansfrihet trovärdig,

eftersom vi skall vara med och fatta beslut om aktioner, som VEU

skall verkställa. Sverige skall sålunda inte söka observatörskap

i VEU.

Enligt motionärerna bör Sverige, vid ett eventuellt

EU-medlemskap, motverka varje ambition att inom ramen för den

gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken skapa ett "befäst

Europa". Vidare bör planer på att bygga upp offensiva,

lättrörliga militära insatsstyrkor eller kärnvapenkapacitet

motarbetas. Fredsbevarande insatser skall endast ske inom ramen

för FN och den europeisk säkerhetskonferensen (ESK). Sverige

måste arbeta för en alleuropeisk fredsordning enligt

målsättningarna inom ESK. Sverige måste också verka för en

EU-politik som stabiliserar Östersjöområdet och de baltiska

staternas självständighet. Motionärerna anser vidare att Sverige

måste uppträda aktivare för att förhindra konflikter i EU:s

ytterområden. Som exempel nämns i motionen vikten av att föra en

kraftfull politik för att stoppa de svåra brotten mot de

mänskliga rättigheterna i det med VEU associerade Turkiet.

Sverige skall vara en drivande kraft för fred, frihet, demokrati

och rättvisa. Konflikter och massflykt skall kunna förebyggas.

Om det blir ett klart ja i folkomröstningen hemställer

motionärerna att regeringen kraftfullt bör verka för dessa mål

och i förhandlingar inom EU verka för att övriga EU-medlemmar

anammar de svenska synpunkterna i dessa frågor (yrkande 5).

Försvarsutskottet har, utöver vad som ovan redovisats, på

denna punkt i sitt yttrande anfört följande:

Utskottet erinrar om vad riksdagen framhöll våren 1992

(1991/92:UU19) om "att Sveriges militära alliansfrihet syftande

till att vårt land skall kunna vara neutralt i händelse av krig

i vårt närområde består".

Det är således utskottets mening att ett deltagande i GUSP kan

ske med bevarad svensk militär alliansfrihet.

Sverige har, som regeringen redovisat i propositionen, klart

markerat att Sverige avser att delta fullt ut i GUSP men med

bevarad militär alliansfrihet. Utskottet konstaterar i detta

sammanhang att avtalet inte innehåller några

alliansförpliktelser. EU är härvidlag en gemenskap bestående av

självständiga stater. Sverige kan således inte inordnas i ett

försvarspolitiskt samarbete mot sin vilja.

Vid översynskonferensen 1996 kommer bl.a. VEU:s relation till

EU att diskuteras. Utskottet vill i detta sammanhang framhålla

vikten av att Sveriges relation till VEU ges en sådan utformning

och lösning att insyn i, information och kunskap om EU:s

försvarssamarbete kan ges till oss genom observatörskap utan att

trovärdigheten för den militära alliansfriheten rubbas. Även som

medlem i EU, konstaterar utskottet att det även fortsättningsvis

är en fråga för Sveriges riksdag att besluta eventuella

förändringar beträffande reglerna om när svensk väpnad styrka

får sändas till annat land.

Utrikesutskottet har vid flera tidigare tillfällen

behandlat de utrikes- och säkerhetspolitiska konsekvenserna för

Sverige vid ett medlemskap i EU, senast i betänkande

1993/94:UU20. Utskottet framhöll bl.a. i betänkande 1991/92:UU19

att medlemskap i EU är en väsentlig faktor för att ett land

skall kunna påverka utvecklingen av en alleuropeisk freds- och

säkerhetsordning, något som är angeläget mot bakgrund av de

omvälvande förändringar som skett under senare år i Europa och i

vårt närområde. Utskottet vidhåller denna uppfattning.

Hot mot fred står att finna i brist på demokrati och respekt

för de mänskliga rättigheterna i ett stort antal stater, inte

minst i tredje världen. Enligt utskottets uppfattning bidrar ett

deltagande i EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik

(GUSP) till att trygga demokratin och skapa en bärkraftig

utveckling både i vårt närområde och i världen i övrigt.

Det gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiska agerandet skall

enligt Maastrichtfördraget stå i överensstämmelse med såväl FN:s

stadga som ESK:s principer. I Maastrichtfördraget (avdelning V,

artikel J.1) anges sålunda att GUSP har som målsättning "att

skydda unionens gemensamma värden, grundläggande intressen och

oavhängighet, att på alla sätt stärka unionens och

medlemsstaternas säkerhet, att bevara freden och stärka den

internationella säkerheten i överensstämmelse med principerna i

Förenta nationernas stadga samt principerna i

Helsingforskonferensens slutakt och målen i Parisstadgan, att

främja det internationella samarbetet och att utveckla och

befästa demokratin och rättsprincipen samt respekten för

mänskliga rättigheter och de grundläggande friheterna."

Sedan år 1970 har medlemsstaterna bedrivit ett

utrikespolitiskt samarbete. I den s.k. Davignonrapporten från år

1970 drogs, som tidigare framgått, riktlinjerna upp för det

europeiska politiska samarbetet (EPS) -- ett mellanstatligt

samarbete inom den utrikespolitiska sfären som bedrivs med

enhällighet som enda beslutsform. Samråd i frågor av ömsesidigt

intresse och samordning av utrikespolitik där så anses möjligt

och önskvärt är samarbetets viktigaste beståndsdelar. År 1987, i

samband med ikraftträdandet av enhetsakten, kom arrangemanget

att lyftas in i EG:s formella regelverk. Dess mellanstatliga

karaktär påverkades inte.

Maastrichtfördraget innebär att det europeiska politiska

samarbetet (EPS) övergår i en gemensam utrikes- och

säkerhetspolitik (GUSP). Denna integreras institutionellt med

gemenskapens övriga verksamhet, men behåller särskilda samråds-

och beslutsformer. Avsikten med Maastrichtfördraget har med

andra ord varit att i allt väsentligt traktatfästa den praxis

som under senare år utvecklats i det utrikespolitiska samarbetet

mellan medlemsstaterna. Unionsfördraget kan därmed sägas utgöra

en förstärkt grund för gemenskapens kapacitet att agera under de

nya förhållanden som vuxit fram i det europeiska och

internationella umgänget.

Det gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiska samarbetet är

ett mellanstatligt samarbete som bygger på att beslut fattas

enhälligt. Fördraget skiljer principiellt på två olika slags

beslut.

Det ena slaget av beslut innebär att medlemsstaterna

fastställer en gemensam ståndpunkt vilken därefter skall

vara vägledande för varje lands nationella politik och dess

uppträdande inom internationella organisationer och på

internationella konferenser. Ståndpunkter kan, men behöver inte,

offentliggöras. Sådana beslut fattas av ministerrådet och alltid

med enhällighet.

Det andra slaget av beslut avser gemensamma aktioner. Även

beslut att inleda sådana aktioner fattas av ministerrådet med

enhällighet. Gemensamma aktioner kan företas inom hela det

område som betecknas som utrikes- och säkerhetspolitik. Frågor

som rör försvaret är uttryckligen undantagna.

När ministerrådet beslutar om en gemensam aktion skall

aktionen inrymmas inom de riktlinjer som fastställts av

Europeiska rådet, dvs. stats- och regeringscheferna. Europeiska

rådet handlar alltid i enhällighet. Enhällighet skall inte bara

gälla beslut om tillkomst av en gemensam aktion, utan också

aktionens omfattning, de allmänna och enskilda mål som unionen

vill uppnå samt tidsfrister och medel. Varje medlemsstat

bibehåller alltså möjligheten att påverka aktionens omfattning

och utformning.

När det gäller beslut inom ramen för en redan beslutad

gemensam aktion anger fördragstexten en möjlighet för

ministerrådet att fatta beslut med kvalificerad majoritet. För

att så skall kunna ske måste enhällighet råda att ett sådant

förfarande kan tillämpas.

Gemensamma aktioner avser väl avgränsade frågor för vilka

medlemsstaterna har en långtgående samsyn. Exempel på gemensamma

aktioner är valövervakningen i Ryssland i december 1993,

valövervakningen i Sydafrika i april 1994 och stöd till

fredsprocessen i Mellanöstern. Målsättingen är att de gemensamma

aktionerna på sikt skall gälla allt fler områden. Hösten 1993

fastslogs de fem första ämnesområdena inom ramen för gemensamma

aktioner. Förutom de ovannämnda gjordes humanitär hjälp i det

tidigare Jugoslavien och främjandet av stabilitet och fred i

Central- och Östeuropa till föremål för gemensam aktion.

Ministerrådet har nyligen också beslutat om en gemensam aktion i

syfte att säkra en förlängning av avtalet om icke-spridning av

kärnvapen (NPT). Utskottet konstaterar att dessa aktioner ligger

väl i linje med de principer som har varit vägledande för svensk

utrikes- och säkerhetspolitik under lång tid.

Den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken omfattar alla

frågor som berör unionens säkerhet, inbegripet utformningen på

lång sikt av en gemensam försvarspolitik, som med tiden skulle

kunna leda till ett gemensamt försvar. Den gemensamma utrikes-

och säkerhetspolitiken kan således på sikt eventuellt komma att

resultera i utvecklingen av säkerhetsarrangemang, som kan komma

att genomföras om och när medlemsstaterna enhälligt så beslutar.

Vid utformandet av GUSP skall, enligt Maastrichtfördraget,

särskild hänsyn tas till vissa medlemsstaters speciella karaktär

på det säkerhets- och försvarspolitiska området. Politiken skall

också respektera de förpliktelser som vissa medlemsstater har i

enlighet med sitt medlemskap i NATO, och vara förenlig med den

gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken inom

atlantalliansen. År 1996 skall ministerrådet, i samband med den

översynskonferens som EU-staterna då inleder, avlägga en rapport

till Europeiska rådet med en utvärdering av de framsteg som har

gjorts och de erfarenheter som har vunnits dittills inom den

gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. En revidering och

ett fullföljande av bestämmelserna i denna del av

Maastrichtfördraget skulle, förutsatt att enhällighet uppnås,

kunna komma att ske vid konferensen. Någon säkerhet att så blir

fallet föreligger självfallet inte. De förändringar av EU:s

grundfördrag som kan bli följden kräver godkännande av

medlemsstaternas parlament.

Utskottet vill i detta sammanhang framhålla att det

säkerhetspolitiska läget i Europa för närvarande har karaktären

av en övergångsordning. Framtida roller och arbetsfördelningen

mellan existerande organisationer--EU, NATO, ESK, PFF m.fl.--

och de samarbetsformer som håller på att växa fram är långt

ifrån klar. Detta gäller också Västeuropeiska unionens, VEU:s,

framtida förhållande till EU, vilket kommer att diskuteras vid

EU-staternas översynskonferens 1996.

VEU har sin upprinnelse i den pakt, Brysselpakten även kallad

Västunionen, som den 17 mars 1948 ingicks mellan Belgien,

Frankrike, Luxemburg, Nederländerna och Storbritannien. I pakten

regleras frågor om kollektivt självförsvar, ömsesidigt och

automatiskt militärt bistånd i händelse av ett väpnat anfall i

Europa samt samarbete i ekonomiska, sociala och kulturella

frågor. Västunionen kan därmed sägas ha kommit att utgöra en av

grundvalarna för det större försvarssamarbetet inom NATO. År

1950 övertog NATO Västunionens försvarsorganisation. År 1954

inleddes en revision av Brysselpakten. En ökad tonvikt lades

därvid på europeisk integration, och Italien och Västtyskland

inbjöds att tillträda pakten. Västtyskland åtog sig i detta

sammanhang att avstå från att tillverka vissa typer av

krigsmateriel. Vidare inrättades ett särskilt organ för

rustningskontroll. I och med att den nya

sjumaktsöverenskommelsen trädde i kraft den 6 maj 1955 började

man tala om Västeuropeiska unionen (VEU).

VEU medverkade 1955 som övervakande organ i den procedur som

resulterade i Saar-områdets anslutning till Västtyskland.

År 1960 överfördes de fyra ursprungliga kommittéerna för

sociala och kulturella frågor till Europarådet. Fortfarande

finns vissa stadgeenliga band mellan VEU och Europarådet. Bl.a.

är det så att till följd av dessa gäller för VEU-staterna att de

parlamentariker som är medlemmar i Europarådets

parlamentarikerförsamling också är sina staters företrädare i

VEU:s parlamentarikerförsamling.

Mellan 1963 och 1970, då Storbritannien blev medlem i EEC,

tjänade VEU som kontaktorgan mellan detta land och EEC-staterna

i politiska och ekonomiska frågor.

I januari 1991 beklagade EG-kommissionens ordförande Jacques

Delors inför Europaparlamentet EG-staternas brist på gemensamt

uppträdande under Gulfkrisen med att säga att EG var en

ekonomisk jätte men en politisk dvärg.

Bl.a. erfarenheterna från Gulfkrisen gjorde att vissa

EG-stater under Maastrichtförhandlingarna drev frågan om att på

sikt söka skapa en gemensam försvarspolitik inom EU:s ram genom

att inordna VEU i EU-samarbetet. Resultatet av förhandlingarna

blev en kompromisstext, som innebar att försvarsfrågan i allt

väsentligt sköts på framtiden. Den skall diskuteras på nytt vid

EU:s översynskonferens 1996.

Även om inget försvarspolitiskt samarbete sker inom EU gjordes

i Maastrichtfördraget en delvis enkelriktad koppling mellan EU

och VEU genom att det stadgades att EU kan uppdra åt VEU att

utarbeta och genomföra beslut som berör försvarsområdet.

Sedan Maastrichtförhandlingarna har VEU-kretsen de facto

utvidgats med Grekland (1992; de jure återstår dock att

ratifikationsprocessen skall bli klar) och den omfattar nu tio

EU-stater. Danmark och Irland har fått status som observatörer.

De europeiska NATO-staterna Island, Norge och Turkiet har blivit

associerade medlemmar. I maj i år utvidgades kretsen ytterligare

genom att nio central- och östeuropeiska stater (däribland de

baltiska) blev associerade partners. Genom denna utveckling har

VEU:s betydelse som forum för europeiska säkerhetspolitiska

diskussioner väsentligt ökat. De nio central- och östeuropeiska

staterna deltar nu regelbundet och på lika villkor som

VEU-medlemmarna i vartannat rådsmöte i VEU, dvs. varannan vecka.

Mot denna bakgrund och i anledning av försvarsutskottets ovan

redovisade uppfattning anser utrikesutskottet det angeläget att

Sverige får tillgång till en ordning genom vilken vårt land

bereds insyn i och tillgång till de europeiska

säkerhetspolitiska diskussioner som pågår i den utvidgade

VEU-kretsen. Det skulle också vara problematiskt att sakna insyn

i verkställigheten av EU:s beslut med försvarspolitiska

implikationer, en uppgift som enligt Maastrichtfördraget åligger

VEU.

Utskottet vill i detta sammanhang framhålla att det delar

regeringens uppfattning att ett observatörskap i VEU är

förenligt med Sveriges alliansfrihet och att ett sådant skulle

ge den nödvändiga insynen.

Utskottet noterar också att riksdagen sedan juni 1992

regelbundet följt arbetet i VEU:s parlamentariska församling

genom att sända observatörer till de halvårsvis återkommande

sessionerna.

VEU:s militära betydelse har hittills varit mycket begränsad.

Ett eventuellt beslut om en utvidgad framtida roll för VEU

kommer att kräva enhällighet inom EU.

Maastrichtfördraget talar om ett gemensamt försvar som en

framtida möjlighet. Utrikesutskottet konstaterade i betänkande

1993/94:UU20 att ett svenskt medlemskap i EU inte förpliktigar

Sverige till något militärt samarbete. Den svenska militära

alliansfriheten består. Ett gemensamt EU-försvar eller

omvandlingen av EU till en militär allians skulle kräva

enhällighet mellan medlemsstaterna och godkännande av samtliga

staters parlament, inkl. den svenska riksdagen.

Därmed avstyrks motion U15 (v) yrkande 5.

7.3 Ekonomi och välfärd

Det ekonomiska samarbetet i EU bör, anförs det i

propositionen, ses ur två aspekter. För det första är det ett

medel för att uppnå välstånd. För det andra främjar det

ekonomiska samarbetet freden.

Under senare år har EU och EU-staterna ägnat allt större

uppmärksamhet åt att minska arbetslösheten och att söka uppnå en

högre och samtidigt uthållig tillväxt.

Europeiska rådet beslutade vid sitt möte i Bryssel i december

1993 att på basis av en vitbok utarbetad inom kommissionen

fastlägga en omfattande handlingsplan på det ekonomiska området.

Som förutsättning för handlingsplanen gäller sunda

makroekonomiska förhållanden, frihandel, solidaritet och

decentralisering. De ekonomiskt sett mest betydelsefulla

åtgärderna åligger det staterna att enskilt besluta om och

genomföra, men viktiga delar av handlingsplanen ligger på

gemenskapsnivån. Europeiska rådet gav handlingsplanen

ytterligare politiska impulser vid sitt möte på Korfu i juni

1994 och återkommer till planens genomförande vid sitt möte i

Essen i december i år. Sysselsättnings- och tillväxtfrågorna

finns därmed mycket högt på EU:s politiska dagordning.

Det är, enligt propositionen, viktigt att i detta sammanhang

notera att den ekonomiska politiken och skattepolitiken alltjämt

är en nationell angelägenhet.

EU-staternas ekonomiska och sociala samarbete har

betydelsefulla konsekvenser för Sverige på såväl kort som lång

sikt. Det gäller vare sig Sverige är medlem eller inte eftersom

Sverige i båda fallen är beroende av den ekonomiska utvecklingen

och de ekonomiska beslut som tas i EU. Ungefär tre fjärdedelar

av Sveriges handelsutbyte sker med Västeuropa. Sveriges

makroekonomiska utveckling samvarierar också starkt med övriga

Västeuropas.

Traditionella mål för svensk ekonomisk politik, som hög

sysselsättning på den reguljära arbetsmarknaden, tillförlitliga

välfärdssystem, tillväxt på god europeisk nivå, låg inflation,

regional utjämning och en god miljö, garanteras inte av att

Sverige går med i EU. Däremot är dessa mål, enligt

propositionen, avsevärt lättare att uppnå om Sverige är

EU-medlem.

I propositionen anförs att det är Sveriges önskan att delta i

det framväxande ekonomiska och monetära samarbetet i Europa,

dvs. i valutaunionen (EMU). Om Sverige kommer att delta i en

tredje fas av EMU beror dels på när vi uppfyller inträdeskraven,

dels på om vi själva vill. Sverige kommer inte att automatiskt

bli medlem i den slutliga valutaunionen enbart för att vi blir

medlemmar i EU. Sverige har i förhandlingarna anmält, och detta

har noterats till protokollet, att riksdagen har det slutliga

avgörandet.

I propositionen redovisas de ekonomiska risker som anses

förenade med ett utanförstående.

Om Sverige inte skulle kunna erbjuda samma stabilitet och

inflytande åt företag med verksamhet i Sverige som deras

konkurrenter har, kommer det, enligt propositionen, att motverka

att investeringar lokaliseras till Sverige. Att producera i

Sverige blir då förenat med en konkurrensnackdel i förhållande

till producenterna i EU.

Svenska underleverantörer kommer genom medlemskapet att ges en

starkare ställning. Därmed kommer fler underleverantörer att

bygga ut sin produktionskapacitet än om Sverige står utanför.

Det är rimligt att tro att investeringarna vid medlemskap också

skulle bli mera teknologiintensiva till sin natur.

Om investeringarna minskar faller sannolikt reallönerna,

vilket i sin tur påverkar inriktningen av investeringarna. En

lägre tillväxttakt och lägre reallöner innebär att

konsumtionsutrymmet växer långsammare, vilket begränsar utrymmet

för offentliga insatser.

Om utanförskapet leder till en ökad osäkerhet om Sveriges

ekonomiska och politiska utveckling jämfört med EU-anslutna

grannstater kan detta dessutom leda till att potentiella

investerare och placerare begär en högre ränta som riskpremie.

Denna effekt ebbar, enligt propositionen, troligen ut men ger

ett begränsat manöverutrymme för den ekonomiska politiken för

lång tid.

Sammanfattningsvis skulle, enligt propositionen, ett uteblivet

medlemskap inverka negativt på investeringsviljan och

ränteskillnaderna mot omvärlden.

Ekonomiska nackdelar av ett medlemskap har inte helt kunnat

undvikas. Ett exempel är återregleringen av teko-importen. När

det gäller jordbruket kan på motsvarande sätt sägas att

anslutningen till EG:s jordbrukspolitik innebär en återgång från

de senaste årens reformer i riktning mot en avreglering. Den

ökade konkurrensen för livsmedelsindustrin är dock till fördel

för de svenska konsumenterna.

Den mest påtagliga samhällsekonomiska nackdelen med ett

medlemskap är den avgift som Sverige betalar till EU:s budget.

Det avgörande är emellertid, sägs det i propositionen,

utanförskapets inverkan på tillväxten. Det går inte att med

säkerhet fastställa skillnaden mellan ett medlemskap och att

ställa sig utanför, bl.a. på grund av osäkerheten om

EES-avtalets stabilitet. I detta perspektiv kan budgetbidraget

ses som den försäkringspremie Sverige erlägger för att befästa

vad som uppnåtts genom EES-avtalet, för att garantera att

Sverige får möjlighet att ta del av EU-samarbetets vidgning till

nya områden samt för att säkra ett svenskt inflytande över såväl

den inre marknaden som övriga EU-insatsers utformning.

Med utgångspunkt i nuvarande ekonomiska prognoser kan

medlemsavgiften till EU-budgeten för år 1995 preliminärt

beräknas till drygt 18 miljarder kronor. Belastningen på

statsbudgeten blir emellertid betydligt lägre. Genom det

framförhandlade avtalet erhåller Sverige under de fyra första

åren av medlemskapet vissa återbetalningar. Detta reducerar

Sveriges avgift till EU-budgeten för år 1995 till ca 14

miljarder kronor. Därtill kommer möjligheter att minska vissa

andra statsutgifter genom medlemskapet. Sammantaget kommer

belastningen på statsbudgeten för år 1995 att understiga 10

miljarder kronor.

Ett par motionsyrkanden anknyter till detta ämne:

Enligt Miljöpartiet (motion U24 (mp)) innehåller EES-avtalet

flera regler som syftar till att förbättra samarbetet mellan

Sverige och EG/EU. Som exempel nämner motionärerna bl.a.

reglerna om en gemensam arbetsmarknad, utvidgad etableringsrätt

för näringsidkare, förenklade tekniska gränsprocedurer och

samarbete om forskning. På andra samarbetsområden bör

EES-avtalet revideras. Motionärerna nämner också exempel på vad

de anser vara dåligt i EES-avtalet. Detta gäller bl.a.

oinskränkt rätt att såväl behålla som att införa nya miljö- och

hälsoskyddsnormer, försämring av kommunernas rätt att välja

lokal upphandling och urholkning av det sociala skyddet. Vid ett

nej till EU kunde EES-avtalet, efter en seriös omförhandling,

utgöra grundval för en sorts nationell kompromiss beträffande

relationerna till EU. Motionärerna anser (yrkande 10) att en

utförlig årlig redovisning bör lämnas rörande EES-avtalets

verkningar med tonvikt på konsekvenserna för svensk ekonomi samt

för miljö och demokrati.

Utrikesutskottet konstaterar att det aktuella yrkandet

utgår från förutsättningen att Sverige inte blir medlem i

Europeiska unionen. I konsekvens med sitt ställningstagande för

ett medlemskap i Europeiska unionen anser utskottet att yrkandet

bör avvisas. Även finansutskottet anser, med i huvudsak

samma motivering (yttrande 1994/95:FiU1y), att yrkandet bör

avstyrkas.

Därmed avstyrks motion U24 (mp) yrkande 10.

I partimotionen U15 (v), yrkande 9, tas frågan upp om svenska

mål för ekonomisk politik och politik mot arbetslöshet i EU i

fall av svenskt medlemskap. Kampen mot arbetslösheten och för en

rättvis fördelningspolitik måste bli en del av unionens

övergripande ekonomisk-politiska mål. Den svenska hållningen

måste vara att full sysselsättning, social rättvisa och

ekologisk uthållighet också är ekonomiskt effektiva. Målet att

upprätta en gemensam valuta skall skrinläggas till dess

fullödiga bevis finns för den gemensamma valutans överlägsenhet.

Den kvarvarande nationella politiska kontrollen av valuta- och

penningpolitik skall bibehållas. EU måste inordna sig i en

global ekonomisk politik som ger den största ekonomiska

tillväxten i de fattigare delarna av världen.

De i motionen behandlade frågorna berörs främst i de yttranden

som till utrikesutskottet inkommit från finansutskottet och

arbetsmarknadsutskottet.

Finansutskottet tar i sitt yttrande 1994/95:FiU1y till

utrikesutskottet upp några frågor på de områden där samarbetet

vid ett medlemskap kommer att utvidgas samt hur detta kan komma

att utvecklas på sikt. Utskottet behandlar vissa delar av den

makroekonomiska samordningen, som skall äga rum under andra

fasen, samt förberedelserna inför övergången till tredje fasen

av utvecklingen mot den ekonomiska och monetära unionen (EMU).

Vidare behandlas Riksbankens ställning och samrådet med

Finansdepartementet.

Finansutskottets argumentering redovisas mer utförlighet på

annan plats i detta betänkande. De slutsatser som

finansutskottet redovisar och som främst ligger till grund för

utrikesutskottets ställningstagande till här aktuellt yrkande är

följande:

Unionens uppgift är att främja en harmonisk och väl avvägd

utveckling av näringslivet inom gemenskapen som helhet, en

hållbar och icke-inflatorisk tillväxt som tar hänsyn till

miljön, en hög grad av ekonomisk konvergens, en hög nivå i fråga

om sysselsättning och socialt skydd, en höjning av

levnadsstandarden och livskvaliteten samt ekonomisk och social

sammanhållning och solidaritet mellan medlemsstaterna

(artikel 2). Det är som utskottet ser det angeläget att

ansträngningar görs för att uppnå monetär stabilitet. Det är en

viktig förutsättning för ekonomisk tillväxt och sysselsättning.

Ekonomisk tillväxt och en neddragning av arbetslösheten är i sin

tur nödvändiga förutsättningar för att få ned underskottet i de

offentliga finanserna. En långsiktigt hållbar utveckling

förutsätter hänsyn till miljön. Detta kräver ett förstärkt

samarbete inom EU:s ram.

De senaste årens oro på valutamarknaderna och de kraftiga

ränteförändringar som följt har drabbat många länder och

särskilt Sverige och den svenska kronan som är en

internationellt sett liten valuta. Detta har understrukit

behovet av ett närmare ekonomiskt och monetärt samarbete för att

främja monetär stabilitet. Det är därför utskottets uppfattning

att Sverige bör delta i det fördjupade penning- och

valutapolitiska samarbetet, som syftar till en ekonomisk och

monetär union. Ett slutligt ställningstagande avseende

övergången från den andra till den tredje fasen inom EMU bör

göras i ljuset av den fortsatta utvecklingen och i enlighet med

Sveriges åtaganden som medlemsland.

Den viktigaste uppgiften för den ekonomiska politiken inom EU

är att skapa förutsättningar för nya arbeten liksom möjligheter

till utbildning och praktik så att arbetslösheten kan

nedbringas. För att uppnå de ambitiösa målen för tillväxt,

investeringar och sysselsättning är det nödvändigt att

upprätthålla prisstabilitet och på så vis skapa lägre

räntenivåer och internationell monetär stabilitet, dvs. uppnå

konvergenskriterierna såsom de fastställs i Maastrichtfördraget.

Det arbete som pågår med anledning av vitboken är av stor

betydelse. Arbetslöshetssituationen är oacceptabel. Det

europeiska rådet har slagit fast att varje ansträngning måste

vidtas för att råda bot på arbetslöshetssituationen. Utskottet

delar uppfattningen som framförs i propositionen att det är

nödvändigt att sätta ambitiösa mål när det gäller att skapa nya

arbeten, att bekämpa arbetslösheten, att förbättra

arbetsmarknadens sätt att fungera och att säkerställa

medborgarnas välfärd. Utskottet anser att ett beslut om ett

eventuellt svenskt deltagande i det tredje steget måste föregås

av en grundlig analys av hur Sveriges ekonomi kommer att

påverkas av en gemensam valuta. Av särskild vikt är då inverkan

på arbetsmarknaden och våra möjligheter att bekämpa

arbetslösheten. Ökad tillväxt, sysselsättning och reducerad

arbetslöshet är förutsättningar för att få ned de offentliga

underskotten. Andra åtgärder för att på medellång sikt förstärka

budgeten är också nödvändiga.

Med det anförda tillstyrker finansutskottet propositionens

förslag att Sverige bör ansluta sig till den europeiska unionen

och att utrikesutskottet bör godkänna fördraget om anslutningen

samt slutakten. Motion U15 (v) yrkande 9 avstyrks därmed av

finansutskottet.

I sitt yttrande till utrikesutskottet anför

arbetsmarknadsutskottet vad avser här aktuellt yrkande

(motion U15 (v) yrkande 9) följande:

Utskottet konstaterar att arbetsmarknadspolitikens utformning

inom EU huvudsakligen är en nationell angelägenhet. Enligt

utskottets uppfattning föreligger det inte något

motsatsförhållande mellan denna ordning och att såväl Sverige

som andra länder aktivt kan driva frågor rörande

arbetslöshetsbekämpning inom EU. Samordnade insatser över

nationsgränserna är nödvändiga för att arbetslösheten

framgångsrikt skall kunna bekämpas. I den föreliggande

propositionen ges också exempel på EU-initiativ för ökad

sysselsättning.

Utskottet understryker att en aktiv arbetsmarknadspolitik är

en grundpelare i svensk politik och att vårt land på detta

område bör kunna fungera som en inspirationskälla för andra

länder. Som utskottet vid tidigare tillfällen har anfört är

emellertid arbetsmarknadspolitiken i sig inte ett tillräckligt

instrument för att ge tillväxt och sysselsättning. Alla

politikområden måste samverka för att dessa mål skall kunna

uppnås.

Den inre marknaden syftar till att öka tillväxten både genom

skärpt konkurrens och genom ökade stordriftsfördelar. Direkta

vinster följer av att handelsbarriärer försvinner. I

konsekvensutredningen Sverige och Europa, En samhällsekonomisk

konsekvensanalys (SOU 1994:6) påpekas att ett EU-medlemskap inte

automatiskt kommer att lösa de problem som svensk ekonomi står

inför. Däremot skulle möjligheterna att komma till rätta med dem

underlättas av högre investeringar och en gynnsammare

produktivitetsutveckling, anförs det. Även förutsättningarna att

öka sysselsättningen kan därmed enligt utskottets uppfattning

förbättras.

Som medlem i EU bör Sverige verka för lika ambitiösa

gemensamma mål för sysselsättning, en aktiv

arbetsmarknadspolitik och social välfärd som de gemensamma målen

för det monetära samarbetet, såsom dessa uttryckts i de s.k.

konvergenskraven inför EMU:s tredje steg. Detta anser utskottet

är en förutsättning för att man skall kunna uppfylla de mål om

bland annat hög sysselsättning och hög social skyddsnivå som

ställts upp i Maastrichtavtalet.

Beträffande frågan om att värna den svenska arbetsrättsliga

modellen i samband med en EU-integration konstaterar utskottet

att LO har uttryckt tillfredsställelse över att det svenska

förhandlingsresultatet tillgodoser väsentliga fackliga intressen

som möjligheter till inflytande samt att svenska

arbetsrättstraditioner erkänts. Även TCO och Arbetslivscentrum

har uttryckt tillfredsställelse i frågan om kollektivavtalens

ställning.

Med hänvisning till vad utskottet anfört får motion U15 (yrk.

9 i den del det berör arbetmarknadsutskottets beredningsområde)

i det väsentliga anses vara tillgodosedd.

Med hänvisning till vad som sammantaget anförts av finans- och

arbetsmarknadsutskotten med anledning av det aktuella yrkandet

avslår utrikesutskottet motion U15 (v) yrkande 9.

7.4 Miljöfrågor

Allt fler miljöproblem är gränsöverskridande till sin natur.

Många miljöproblem måste därför lösas i internationell

samverkan, anförs det i propositionen.

Miljöpolitiken inom EU-staterna utformas dels genom ländernas

nationella beslut, dels genom gemensamma beslut inom unionen.

Viktiga delar av miljöpolitiken ligger kvar hos medlemsstaterna.

I dag omfattar EG:s miljöpolitik drygt 250 rättsakter till skydd

för vatten, luft och mark.

Den svenska utgångspunkten för EU-arbetet är att högsta

ambitionsnivå skall gälla på miljöområdet.

En annan viktig utgångspunkt för Sveriges EU-politik är att

säkerställa en hållbar utveckling, bl.a. såsom det reflekteras i

Agenda 21 från 1992 års FN-konferens om miljö och utveckling. I

korthet innebär detta "en utveckling som tillfredsställer dagens

behov utan att äventyra möjligheterna för framtida generationer

att tillfredsställa sina behov". Detta är också en ledstjärna i

EG:s femte miljöhandlingsprogram.

Genom ett medlemskap kommer Sverige att få helt andra

möjligheter än i dag att påverka utformningen av EU:s

miljöpolitik. Det ligger i Sveriges intresse att i samverkan med

andra, likasinnade europeiska länder få till stånd fler bindande

regler på miljöområdet. Reglerna bör utformas så att de medför

en hög nivå för miljöskyddet och så att enskilda medlemsstater

kan tillämpa strängare krav.

Enligt anslutningsfördraget kommer Sverige att under en

fyraårsperiod behålla sina strängare kemikalieregler, vilka för

närvarande strider mot EG:s regler. Under en fyra års

övergångstid kommer EG -- under svensk medverkan -- att se över

sina regler.

Det har i många sammanhang lyfts fram att Sverige vid ett

medlemskap skulle bidra till att unionen förstärker sin

miljöpolitik. Exemplen från Danmark och Nederländerna visar,

enligt propositionen, tydligt att även små stater kan ha ett

stort inflytande över EG:s miljöpolitik.

Miljöpartiet pekar i sin motion U24 på behovet av att skärpa

de internationella avtal som slutits på miljöområdet. I yrkande

7 hemställs att regeringen begär förslag till ratificering av

ännu inte ratificerade miljöavtal. Det finns enligt motionärerna

också behov av att införa överstatliga beslutsmekanismer i

internationella samarbetsorganisationer när det gäller bl.a.

gränsöverskridande miljöstörningar. I yrkande 9 begär

motionärerna att Sverige i internationella miljöorganisationer,

t.ex. FN:s miljöorgan, bör verka för att vissa beslut om

åtgärder mot gränsöverskridande miljöstörningar bör kunna fattas

med majoritet och med överstatlig giltighet. Sverige bör också

verka för att en internationell miljödomstol inrättas (yrkande

8).

Utskottet anser att Sverige bör lägga stor vikt vid EU:s

agerande i internationella miljöfrågor. Detta gäller särskilt

arbetet i FN, inom ramen för existerande miljökonventioner, samt

i det öst-västliga samarbetet. Sverige bör i likhet med bland

andra Nederländerna, Tyskland och Danmark även fortsättningsvis

spela en självständig, ledande och pådrivande roll i globala

miljö- och utvecklingsfrågor.

EU har en central roll i uppföljningen av FN:s konferens om

miljö och utveckling i Rio de Janeiro 1992. Sverige bör, enligt

utskottets uppfattning, inom EU verka aktivt i detta arbete.

I motion U24 (mp), yrkande 7, hemställs, något ospecificerat,

att regeringen bör begära förslag till ratificering av ännu inte

ratificerade miljöavtal.

Jordbruksutskottet anför i sitt yttrande, vilket i sin

helhet återfinns som bilaga till detta betänkande, att det

erfarit att Sverige har ratificerat samtliga miljökonventioner

som vårt land anslutit sig till och som förhandlats fram inom

ramen för Miljödepartementets område. Jordbruksutskottet

avstyrker mot den bakgrunden motion U24 (mp) yrkande 7.

Enligt utrikesutskottets uppfattning är det önskvärt att

regeringen, vad gäller alla internationella överenskommelser som

skall underställas riksdagen för godkännande, avlåter

proposition därom så snart det lämpligen låter sig göras.

Utskottet noterar att så har skett vad beträffar samtliga

miljökonventioner som vårt land anslutit sig till och som

förhandlats fram inom ramen för Miljödepartementets område.

Därmed anser utskottet motion U24 (mp) yrkande 7 besvarat.

Beträffande formerna för beslut på miljöområdet (motion U24

(mp), yrkande 9) konstaterar utskottet att Romfördraget ger

möjligheter att besluta regler på miljöområdet med kvalificerad

majoritet. Så sker också.

Vad gäller övrigt internationellt samarbete, bl.a. på

miljöområdet, har det traditionellt varit svensk politik att,

där så varit lämpligt, i första hand söka åstadkomma

folkrättsligt bindande regler. Förutsättningarna för att införa

överstatliga beslutsmekanismer i internationella

samarbetsorganisationer har i allmänhet visat sig vara

begränsade. De områden där överstatlighet gått att åstadkomma

har nästan undantagslöst rört domstols- och sanktionsförfaranden

för upprätthållande av konventioner.

Därmed anser utskottet motion U24 (mp) yrkande 9 besvarat.

I anledning av yrkande 8 i motion U24 (mp) konstaterar

utskottet att Internationella domstolen enligt sin stadga,

artikel 26, paragraf 1, har möjlighet att på ad hoc-basis

inrätta en särskild kammare för speciella kategorier av mål.

Denna möjlighet utnyttjades av domstolen då den i juli 1993

tillsatte en särskild kammare för handläggning av miljörättsmål.

Denna kammare är fortfarande i verksamhet.

Utskottet anser mot denna bakgrund att nuvarande ordning för

hantering av internationella miljömål är till fyllest.

Därmed anser utskottet motion U24 (mp) yrkande 8 besvarat.

8 Fri rörlighet för personer, varor, tjänster och kapital

Redan i Romfördraget anges att EG:s uppgift att främja en

harmonisk utveckling av den ekonomiska verksamheten inom

gemenskapen skall ske genom upprättande av en "gemensam marknad"

samt genom ett gradvis tillnärmande av medlemsstaternas

ekonomiska politik. Det innebär att tullar och kvantitativa

restriktioner och åtgärder med motsvarande verkan avvecklas i

handeln mellan medlemsstaterna, att hindren för den fria

rörligheten för personer, tjänster och kapital avvecklas och att

gemensamma regler skapas för att förhindra att konkurrensen

snedvrids. Företag och medborgare från de andra medlemsländerna

ges samma behandling som det egna landets. Genom enhetsakten

tillkom begreppet den "inre marknaden". Med den inre marknaden

menas ett område utan inre gränser mellan medlemsländerna för

den fria rörligheten, vilken skulle vara genomförd till utgången

av år 1992. Begreppen gemensam marknad och inre marknad används

ofta numera synonymt.

Målet att förverkliga den inre marknaden har, som beskrivs

utförligare i propositionen, i det stora hela förverkligats

enligt planerna. På EU:s inre marknad, som i dag omfattar

närmare 350 miljoner invånare, omsätts industri- och

jordbruksvaror utan gränskontroller. Lagharmonisering i förening

med domstolens rättspraxis har undanröjt de tekniska

handelshinder, som berott på nationella skillnader vad gäller

varors utformning, märkning, provning och kontroll. Den

gemensamma arbetsmarknaden är en verklighet, liksom fri

etableringsrätt, konkurrensutsatt offentlig upphandling, fria

kapitalrörelser och fri rörlighet för transporttjänster och

finansiella tjänster. Diskriminerande effekter av statliga

handelsmonopol har undanröjts och en gemensam konkurrenspolitik

är genomförd, vilken även omfattar olika former av statligt stöd

till näringslivet. Bolagsrätten har harmoniserats i den

utsträckning det varit nödvändigt.

Arbetet med den inre marknaden är dock inte avslutat utan

kräver kontinuerlig uppföljning. Den aktuella diskussionen inom

EU berör också flera andra frågor, som har betydelse för den

inre marknaden. Dessa behandlas utförligare i propositionen

(kapitel 11).

8.1 Sverige och den inre marknaden

De fyra friheterna har utgjort kärnan i det intensifierade

EG--EFTA-samarbetet under 1980-talet. Syftet med EES-avtalet

är att de fyra friheterna och konkurrensreglerna skall

utsträckas till alla EES-staterna. EES-avtalet innebär också att

EFTA-staterna i väsentliga avseenden har övertagit EG:s

gemensamma regelverk beträffande de fyra friheterna och på

en rad angränsande områden. Svenska företag har därmed i

betydande utsträckning fått tillgång till den västeuropeiska

marknaden på lika villkor.

EES-avtalet ger likväl inte full delaktighet i den inre

marknaden. En viktig inskränkning, är att EES-avtalet inte

omfattar den gemensamma jordbrukspolitiken eller den gemensamma

marknaden för jordbruksvaror och ej heller den gemensamma

fiskepolitiken, vilket betyder fortsatt diskriminering av

exporten av vissa svenska fiskeprodukter. En annan inskränkning

är att EES-avtalet inte innebär delaktighet i EG:s tullunion och

gemensamma handelspolitik. Inte heller ingår EFTA-staterna i det

system där uppbörden av varuskatter vid handel mellan länderna

har flyttats från tullstationerna till de lokala

skattemyndigheterna.

Dessa förhållanden innebär sammantaget att EES-konstruktionen

saknar några av de förutsättningar som finns inom EG för att

avveckla alla gränskontroller. Dessa kontroller mellan Sverige

och EU-staterna har alltså inte försvunnit genom EES-avtalet.

Det innebär fortsatt pappershantering och tidsutdräkt i handeln

mellan Sverige och EU, vilket utgör en klar konkurrensnackdel.

En köpare inom gemenskapen slipper detta om han väljer en

leverantör från en EU-medlemsstat.

Ändringar i EG-reglerna kommer inte automatiskt och omedelbart

att gälla i EES. Komplikationer kan uppstå i förhandlingarna, så

att nya EG-regler först efter betydande fördröjning kan fogas

till EES-avtalet. Vidare kommer EES-avtalet att försvagas i takt

med att antalet EFTA-stater minskar. Sammantaget innebär detta,

framhålls det i proposition 1994/95:19, att det även med

EES-avtalet finns konkreta hinder och osäkerheter i

förbindelserna mellan Sverige och EU, som inte finns mellan

medlemsstaterna.

EES-avtalet är trots sin bredd ett avtal av traditionellt

folkrättsligt slag. Det kan alltså sägas upp om parterna blir

oeniga om dess fullföljande. Detta innebär att det svenska

tillträdet till den inre marknaden inte blir lika väl tryggat

som vid ett medlemskap.

Utöver de praktiska problemen finns det därmed också en

psykologisk nackdel, som kan skapa osäkerhet hos företagen och

enskilda. Vetskapen om att det inte finns fulla garantier för

att man kan konkurrera på likvärdiga villkor på EU-marknaden kan

vara en avgörande nackdel, anförs det i propositionen. Det kan

leda till att svenska eller utländska företag på sikt kan finna

det säkrare att göra nyinvesteringar i en EU-stat än att göra

det i Sverige. I propositionen anges att detta synsätt delas av

flertalet remissinstanser. Ett femtiotal remissinstanser

behandlar frågor med anknytning till den inre marknaden. Ett

överväldigande flertal av dessa förordar ett medlemskap i EU.

Det motiveras framför allt med möjligheten att fullt ut delta i

beslutsfattandet inom EU. Vidare framhålls att svenska företag

måste kunna arbeta under samma konkurrensvillkor som företagen i

EU-staterna, och inte drabbas av avsevärda merkostnader till

följd av att Sverige står utanför tullunionen och

gränskontrollerna kvarstår. Ett medlemskap ger också Sverige

likabehandling med EU-staterna vid export av jordbruks- och

livsmedelsprodukter samt fiskeprodukter. Slutligen framhålls den

stabilitet och förutsägbarhet i villkoren som ett medlemskap

skulle ge och den betydelse detta har för Sverige som

investeringsland.

I propositionen redovisas utförligare de förändringar som ett

medlemskap medför för Sverige när det gäller den inre marknaden.

Dessa kan sammanfattas på följande sätt:

Ett svenskt medlemskap i EU innebär för det första att

Sverige kan delta som fullvärdig medlem i EU:s beslutande organ.

Frågan om Sveriges möjligheter till medinflytande i den

europeiska integrationsprocessen har särskild tyngd när det

gäller den inre marknaden. Det är här EG-organen har särskilt

långtgående befogenheter -- genom beslutsreglerna i rådet och

genom domstolens verksamhet -- i förhållande till

medlemsstaterna. Denna starka ställning har varit och är en

förutsättning för att det skall vara möjligt att skapa en

europeisk marknad av många nationella.

Sverige har länge strävat efter fullt tillträde till den inre

marknaden, så att svenska institutioner, företag och enskilda ej

diskrimineras. Detta uppnås till stor del genom EES-avtalet.

Samtidigt är reglerna för den inre marknaden oftast resultatet

av en sammanvägning av olika intressen, såväl ekonomiska som

andra, t.ex. beträffande säkerhet, hälsa, miljö, arbetsmiljö och

konsumentskydd. Först genom ett medlemskap i EU blir det, enligt

propositionen, möjligt för Sverige att helt och hållet delta i

arbetet på att ta fram nya regler eller att utveckla de

befintliga och därvid få möjlighet att verka för svenska

intressen.

För det andra avvecklas gränskontrollerna i samhandeln mellan

Sverige och övriga medlemsstater. Detta sker omedelbart vid

dagen för medlemskapet. Avvecklingen av kontrollerna vid

gemenskapens inre gränser förutsätter att erforderlig

samhällskontroll sker på annat sätt.

För det tredje utvidgas den nuvarande frihandeln till att

omfatta också jordbruksvaror och fiskeprodukter.

För det fjärde tillkommer nya samarbetsområden i jämförelse

med EES. Ett exempel på detta är indirekt beskattning.

Sverige kommer som medlem att ha tillgång till hela EG:s inre

marknad på samma villkor som övriga medlemsstater. Den osäkerhet

som EES-avtalet i vissa avseenden innebär, upphör därmed.

I propositionen redovisas utförligare hur ett EU-medlemskap

skulle påverka Sveriges deltagande i den inre marknaden.

Redovisningen har sin tyngdpunkt i de frågor som är nya i

förhållande till EES, bl.a. beskrivs de särlösningar som Sverige

uppnått i förhandlingen.

Utrikesutskottet noterar att Europeiska rådet har uttalat

att slopandet av de inre gränserna inte får ske på bekostnad av

människors säkerhet, utan att säkerheten tvärtom kommer att

kunna värnas på ett effektivare sätt i framtiden genom ett

systematiskt samarbete mellan medlemsländerna. Man har därför

förutsatt att s.k. kompensatoriska åtgärder av olika slag skall

införas för att väga upp det bortfall i fråga om kontroll som

den fria rörligheten innebär.

Flera motioner har aktualiserat frågan om skapandet av

kompensatoriska åtgärder för att förhindra att den fria

rörligheten inom den inre marknaden utnyttjas för

narkotikasmuggling eller annan internationell brottslighet.

Dessa motioner behandlas av utskottet i ett sammanhang i

betänkandet, nämligen i avsnitt 13 Hälso- och socialpolitiska

frågor.

I fråga om de indirekta skatterna (avsnitt 11.2.8 i

propositionen) har inga motioner väckts. Eftersom detta område

av beskattningen berörs ganska mycket av EU-avtalet och kräver

relativt omfattande lagstiftningsåtgärder erinras i yttrandet

från skatteutskottet -- som en komplettering till de

uppgifter som lämnas i propositionen -- om att avtalet innebär

att Sverige i likhet med andra medlemsstater måste följa

EG-direktiven om moms och punktskatter. I dessa direktiv

regleras beskattningsförfarandet samt skattebaser och

skattesatser. Sverige har redan vidtagit viktiga

anpassningsåtgärder på dessa områden men ytterligare arbete

återstår för att harmoniseringen skall vara färdig till

årsskiftet. På en hel del punkter har dock Sverige utverkat

undantag och särlösningar under en övergångstid. De områden som

kräver ytterligare lagstiftningsåtgärder till årsskiftet är

momsen, tobaksskatten, alkoholskatten, energiskatten och

bilaccisen. Propositioner på samtliga dessa områden har inkommit

och behandlas för närvarande i skatteutskottet.

9 Transportpolitik

Den svenska transportpolitiken står enligt propositionen väl i

samklang med EG:s transportpolitik, vars målsättning är att

skapa ett sammanhängande väl integrerat transportsystem som

omfattar alla transportmedel och som beaktar kraven på såväl

snabbhet och effektivitet som en för miljön hållbar utveckling.

Genom ett medlemskap skulle Sverige få bättre möjlighet att

påverka den fortsatta utvecklingen av transportpolitiken i denna

riktning.

Redan genom EES-avtalet har en stor del av EG:s sekundärrätt

införlivats med svensk rätt, vilket fått till följd att de olika

transportmarknaderna allt mer öppnas för konkurrens för såväl

transportörer som transportköpare, något som leder till en

vitalisering av hela transportmarknaden. Ett medlemskap ger

därutöver Sverige möjligheten att på ett nära och effektivt sätt

verka för en konkurrensneutral behandling av den svenska

transportnäringen.

Den gemensamma marknaden medför ökade transportvolymer vilket

ställer krav på åtgärder för att förhindra negativa

miljöeffekter.

I två motioner aktualiseras frågor med anknytning till detta

avsnitt i propositionen. Flertalet av de motioner som mer direkt

avser frågor på miljöområdet behandlas dock senare i betänkandet

(avsnitt 17 Miljöfrågor).

Enligt motion U16 (s) yrkande 9 bör riksdagen som sin mening

ge regeringen till känna vad i motionen anförts om svenska

prioriterade områden inom trafik och miljö, kemikaliehantering,

luft- och vattenföroreningar resp. avfall. Vad gäller trafiken

och därmed sammanhängande miljöfrågor framhåller motionärerna

vikten av att Sverige driver på inom EU för att förverkliga ett

mer miljöanpassat transportsystem. Gjorda beräkningar tyder på

att ett svenskt medlemskap i EU kommer att medföra ett ökat

transportarbete. För att undvika att en sådan ökning leder till

ökade miljöutsläpp krävs åtgärder både här hemma och inom EU.

Sådana åtgärder bör syfta både till att minska den nuvarande

ökningstakten av transportarbetet och till att styra mot en ökad

andel järnvägs- och sjötransporter. Samtidigt måste

fordonsparken bli renare. Vidare bör Sverige verka för att

minska bilarnas bränsleförbrukning och för att minska flygets

utsläpp.

(Motion U16 (s) yrkande 9 behandlas delvis även i betänkandets

avsnitt 17 (Miljöfrågor)).

Enligt motion U15 (v) yrkande 10 bör riksdagen -- under

förutsättning av ett klart ja i folkomröstningen -- som sin

mening ge regeringen till känna vad i motionen anförts om

svenska krav inom transportpolitikens område i EU-samarbetet.

Motionärerna erinrar om att EG-kommissionen i sin vitbok från

december 1992 talar om en transportpolitik som bidrar till

ekonomisk tillväxt samtidigt som minsta möjliga skada åsamkas

miljön. Övergång till mer miljövänliga transporter skall

stimuleras genom lämplig utformning av skatter och avgifter.

Motionärerna finner denna målsättning riktig men framhåller att

den rimmar illa med kommissionens förslag om fordons mått och

vikter. Om detta förslag genomförs får det enorma ekonomiska och

miljömässiga konsekvenser. En minskning av högsta tillåtna längd

för lastbilar från 24 meter till 16 eller 18 meter skulle

medföra en dubblering av lastbilsbehovet. Koldioxidutsläppen

skulle öka med 700 000 ton per år och kostnaderna med 20 %.

Skogsindustrin skulle åsamkas 50 % högre transportkostnader,

och gränsen för lönsam avverkning skulle flyttas närmare

industrierna. Det är därför av utomordentlig vikt att Sverige

kan behålla sina mått- och viktregler för inrikes

lastbilstrafik. Virkestransporterna kan bara till en ringa del

tas över av järnvägstrafik.

Vidare framhåller motionärerna att man bör utreda

möjligheterna att i Sverige införa en kvotering av den

gränsöverskridande lastbilstrafiken enligt det för Österrike

gällande ekopunktssystemet.

Under rubriken Motorcyklar framhåller motionärerna till en

början att EU:s typgodkännandedirektiv för motorcyklar kan komma

att innebära förbud mot varje form av modifiering av en

motorcykel. Härigenom hotas den "chopperkultur" som utvecklats i

Sverige och som varit helt förenlig med svensk fordonskontroll

och svenska trafiksäkerhetskrav. Vidare betonar motionärerna att

EU:s nuvarande körkortsdirektiv kan uppfattas som

diskriminerande för Sveriges motorcyklister. Kraven på

harmonisering av bestämmelser för motorcyklar bör begränsas till

de fall då de är till fördel för miljökrav och höjd

trafiksäkerhet.

Slutligen framhåller motionärerna att man inom EU arbetar med

ett förslag om effektbegränsning för motorcyklar. Det är enligt

motionärerna högst oklart om en effektbegränsning är till gagn

eller skada för trafiksäkerheten. Vad som däremot förefaller

säkert är att det blir nödvändigt att bygga upp ett omfattande

kontrollsystem.

I trafikutskottets yttrande påpekas, liksom i

propositionen, att EES-avtalet omfattar huvuddelen av de

rättsakter som för närvarande gäller inom EU på områdena

transportpolitik, telekommunikationer och post. Ett svenskt

medlemskap i EU medför därför inga större förändringar i fråga

om de regler som Sverige har att följa inom dessa områden.

Däremot förändras, och förbättras, våra möjligheter att påverka

den fortsatta utformningen av sådana regler.

Trafikutskottet, som följaktligen tillstyrker godkännande av

propositionen yrkande 1 från de synpunkter utskottet har att

företräda, har ingen annan uppfattning än den som uttalas i

motion U16 (s) -- och i propositionen -- om vikten av att

Sverige driver på inom EU för att förverkliga ett mer

miljöanpassat transportsystem. Utskottet utgår från att även

regeringen delar denna uppfattning och förutsätter sålunda att

den verkar för att inom hela EU minska den nuvarande

ökningstakten av transportarbetet och för en tillväxt av

järnvägs- och sjötransporternas andel av detta arbete. Vidare

förutsätter utskottet att regeringen inom EU verkar för

miljövänligare motorfordon genom bl.a. ekonomiska styrmedel,

skärpta avgaskrav och ökat tillverkaransvar. Åtgärder för att

minska flygets utsläpp är också angelägna.

Med det anförda finner utskottet syftet med motion U16 (s)

yrkande 9 i den del som avser utskottets beredningsområde,

tillgodosett. Trafikutskottet anser därför, för sitt

vidkommande, att motionen i den delen kan lämnas utan någon

riksdagens åtgärd.

Utrikesutskottet betraktar därmed, med hänvisning till vad

trafikutskottet anfört, motion U16 (s) yrkande 9 i berörd del

som besvarat.

Trafikutskottet delar också den i motion U15 (v), och i

propositionen, uttalade uppfattningen att det är utomordentligt

viktigt att Sverige kan behålla sina nuvarande mått- och

viktregler för tyngre vägfordon i nationell trafik. Som

framhålls i motionen skulle ett genomförande av kommissionens

förslag innebära starkt ökade transportkostnader för

skogsindustrin. Härtill kommer -- som betonas i propositionen --

att negativa effekter för miljön och trafiksäkerheten kan

befaras. Utskottet förutsätter att regeringen med kraft verkar

för att tillgodose det sålunda uttalade önskemålet.

Med anledning av de motorcykel- och körkortsfrågor som

aktualiseras i motion U15 (v) erinrar trafikutskottet om

följande.

Sverige har redan genom tilläggsavtalet till EES-avtalet

åtagit sig att tillämpa EG:s direktiv om typgodkännande av två-

och trehjuliga motorfordon (92/61/EEG) och körkortsdirektiv

(91/439/EEG). Det förstnämnda innebär inget hinder för att en

typgodkänd motorcykel, som tagits i bruk, ändras och därefter

registreringsbesiktigas.

Körkortsdirektivet skall träda i kraft inom hela EU den

1 juli 1996. Dess syfte är att harmonisera

körkortsbestämmelserna inom hela EU så att körkorten kan ha lika

giltighet i samtliga medlemsstater. I fråga om motorcyklar

innebär direktivet delvis högre behörighetsålder än vad som

gäller enligt körkortslagen (1972:603). För behörighet att föra

de allra tyngsta motorcyklarna krävs sålunda att föraren har

fyllt 20 år eller, under vissa förutsättningar, 21 år.

Motsvarande ålder enligt körkortslagen är 18 år. Regeringen har

tillsatt en utredning (dir. 1994:90) med uppdrag att göra en

översyn av körkortsförfattningarna samt analysera hur

EG-direktivet i fråga skall införlivas med svensk rätt.

Utskottet kan konstatera att direktivet gör det nödvändigt att

ändra körkortslagen. I avvaktan på en proposition härom är

trafikutskottet inte för sin del berett att förorda någon

riksdagens åtgärd med anledning av v-motionen i nu aktuell del.

Utskottet förutsätter dock att regeringen inom EU fortlöpande

uppmärksammar körkortsfrågorna och tar de initiativ som med

beaktande av trafiksäkerhetens krav, behovet av EU-harmonisering

och berörda ungdomars intresse av en lägre behörighetsålder kan

synas påkallade.

Utskottet förutsätter vidare att regeringen vid beredningen av

förslag om en effektbegränsning för motorcyklar överväger

synpunkter av det slag som framförs i v-motionen.

Med det anförda finner trafikutskottet, för sin del, att

yrkande 10 i motion U15 (v) kan lämnas utan någon riksdagens

åtgärd.

Utrikeutskottet betraktar därmed, med hänvisning till vad

trafikutskottet anfört, motion U15 (v) yrkande 10 som besvarat.

10 Konkurrenspolitik

Fri rörlighet för personer, varor, tjänster och kapital leder

till effektivare konkurrens som pressar kostnader och priser

både inom produktion och distribution på ett sätt som gynnar

konsumenterna.

En nödvändig förutsättning för en bestående effektivitet i

konkurrensen är att denna styrs av en enhetlig konkurrenspolitik

och står under verkningsfull överstatlig tillsyn.

EG:s konkurrenspolitik skall bl.a. säkerställa att det inte

reses nya protektionistiska hinder inom den inre marknaden.

Kommissionen är det gemensamma övervakande organet inom EG i

konkurrensfrågor.

Tillgång till den inre marknaden ökar konkurrensen i Sverige.

Svenska företag utsätts för en hårdare konkurrens från utlandet.

Samtidigt kan de fritt konkurrera på den stora europeiska

marknaden.

Genom EES-avtalet har Sverige övertagit EG:s regelverk på

konkurrensområdet. De regler som tillkommit sedan EES-avtalet

slöts har införlivats i den ordning som EES-avtalet föreskriver.

Förhandlingarna om EU-medlemskap omfattar också

jordbruksområdet, vilket medfört att en förordning med

konkurrensregler för jordbruksområdet har tillkommit.

De viktigaste skillnaderna i förhållande till EES-avtalet av

ett svenskt medlemskap är att Sverige får ett medinflytande på

EU:s konkurrenspolitik och att Sverige inordnas under EU:s eget

system för övervakning.

De lagstiftningsåtgärder inom konkurrensområdet som kan

behövas vid ett medlemskap kommer, enligt vad som anges i

proposition 1994/95:19, att föreläggas riksdagen i en senare

proposition.

Propositionen har i den nu aktuella delen inte föranlett några

motioner.

11 Konsumentpolitiska frågor

Romfördraget föreskriver numera att gemenskapen skall bidra

till att en hög konsumentskyddsnivå uppnås. Det skall bland

annat ske genom särskilda insatser som stöder och kompletterar

medlemsstaternas politik i syfte att skydda konsumenternas

hälsa, säkerhet och ekonomiska intressen och genom att

tillhandahålla en fullgod konsumentupplysning.

Genom EES-avtalet och senare godkända ändringar av detta avtal

har Sverige införlivat eller åtagit sig att införliva de regler

på konsumentområdet som hittills har utvecklats inom

gemenskapen.

Ett medlemskap i EU kommer att innebära att Sverige kan

medverka i och påverka utvecklingen av konsumentpolitiken inom

gemenskapen och utformningen av de gemenskapsregler som är av

betydelse från konsumentskyddssynpunkt. Som medlem i EU bör

Sverige, anförs det i propositionen, arbeta för att

Romfördragets viljeinriktning att uppnå en hög

konsumentskyddsnivå också förverkligas. Strävan bör vara att i

överenstämmelse med de mål och prioriteringar som gäller för den

svenska konsumentpolitiken ta till vara konsumenternas

intressen.

Detta avsnitt i propositionen har väckt ett par motioner.

I motion U16 (s) anförs att den marknadskontroll som redovisas

i propositionen inte är tillfredsställande. Motionärerna påpekar

att Sverige, enligt Konsumentverkets uppfattning, riskerar att

bli en dumpningmarknad för varor som inte uppfyller gällande

säkerhetskrav. När det gäller de finansiella tjänsterna menar

motionärerna att EG:s nuvarande regler är mindre

tillfredsställande ur svensk synpunkt. Det direktiv om

distansförsäljning som nu är under utarbetande undantar

finansiella tjänster. Sverige måste enligt motionärernas mening

med full kraft arbeta för att det skall gälla samma regler för

finansiella tjänster som vid försäljning av varor och andra

tjänster. I motionen yrkas att riksdagen skall ge regeringen

till känna vad som sålunda anförts om konsumentpolitiken

(yrkande 1).

I Vänsterpartiets motion U15 kritiseras EG:s

produktsäkerhetsdirektiv. I motionen anförs att huvudprincipen

enligt direktivet är att den som tillhandahåller produkter bara

behöver anlita fristående provnings- och certifieringsorgan om

olycksrisken är stor. Motionärerna anser att sådana organ skall

anlitas vid minsta misstanke om olycksrisk. Vidare kritiseras

EG:s leksaksdirektiv och direktivet om personlig

skyddsutrustning. Motionärerna menar att leksaksdirektivet inte

beaktar risken för hörselskador och allergier. I motionen yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen sålunda anförts (yrkande 13 delvis).

När det gäller lagstiftning på konsumentområdet vill

lagutskottet, såsom också görs i propositionen, i sitt

yttrande peka på de grundläggande skillnader som finns mellan

rättsakter som berör produktsäkerhet och annan produktutformning

å ena sidan och sådana som gäller konsumenternas ekonomiska och

rättsliga intressen å den andra.

Lagutskottet anför följande:

Rättsakter av det förstnämnda slaget har i allmänhet inte bara

ett konsumentskyddssyfte. De avser också att främja den fria

rörligheten av varor genom att ställa upp gemensamma

produktnormer m.m. Det innebär att de angivna normerna skall

tillämpas inom hela gemenskapen och att nationella avvikelser i

princip inte tillåts. Annorlunda förhåller det sig med de

rättsakter som reglerar konsumenternas ekonomiska eller

rättsliga skydd, t.ex. marknadsföring, hemförsäljning och

konsumentkrediter. De har, såsom anförs i propositionen, i

allmänhet s.k. minimikaraktär, vilket innebär att varje

medlemsstat måste säkerställa att konsumenterna får åtnjuta

minst det skydd som anges i rättsakten i fråga. Det är dock

inget som hindrar att staten i fråga utsträcker konsumentskyddet

ännu längre. Det är således möjligt för svensk del att behålla

eller förstärka konsumentskyddet inom de områden som inte är

direkt varu- eller tjänsterelaterade.

Som ovan berörts innebär ett svenskt EU-medlemskap att Sverige

fullt ut och aktivt kan medverka i och påverka utvecklingen av

konsumentpolitiken inom gemenskapen och utformningen av de

gemenskapsregler som är av betydelse från

konsumentskyddssynpunkt. Att Sverige som EU-medlem bör arbeta

för att uppnå Romfördragets viljeinriktning att uppnå en hög

konsumentskyddsnivå framstår enligt utskottets mening som

odiskutabelt. Enligt utskottets mening tillhör konsumentskyddet

ett av de områden som bör prioriteras från svensk sida inom

ramen för EU-samarbetet. Inte minst angeläget härvidlag är att

åstadkomma högre skyddsnivåer när det gäller produktsäkerhet och

produktutformning. En annan viktig fråga är, såsom framhålls i

motion U16, att förbättra konsumentskyddet vid finansiella

tjänster.

Med det anförda tillstyrker lagutskottet bifall till de

aktuella motionsyrkandena.

Utrikesutskottet, som delar de bedömningar som gjorts av

lagutskottet i dessa frågor, anser mot denna bakgrund att

riksdagen som sin mening bör ge regeringen till känna vad

lagutskottet anfört med anledning av motionerna U15 (v) yrkande

13 i berörd del samt U16 (s) yrkande 1.

Lagutskottet behandlar i sitt yttrande också

livsmedelspolitiska frågor. Motionsyrkanden på detta område

behandlas i detta betänkande i ett sammanhang, nämligen i

avsnitt 19 Jordbruk och fiske.

12 Utbildning, forskning och utveckling

Investeringar i utbildning, forskning och utveckling är

investeringar i långsiktigt användbar kunskap. Inom dessa

områden bör ökad kvalitet, ökad internationalisering och ökad

rörlighet för såväl kunskap som människor eftersträvas. Detta är

nödvändigt om Sverige skall bli konkurrenskraftigt i ett

internationellt perspektiv. Samverkan och utbyte med omvärlden

måste därför vara ett naturligt inslag i all utbildning och

forskning. I propositionen anförs att de möjligheter till

medverkan i internationella nätverk, projekt och utbytesprogram

som Sveriges deltagande i EG-samarbetet erbjuder skulle vara av

mycket stor betydelse därvidlag.

Genom EES-avtalet har väsentliga delar av EG:s utbildnings-

och forskningsverksamhet öppnats för Sverige. Det är dock först

vid ett medlemskap i EU som Sverige kan delta i samtliga de

aktiviteter som ingår i EG:s arbete inom dessa områden och

medverka i utformningen av den gemensamma utbildnings- och

forskningspolitiken.

Vid en svensk anslutning till EU ökar behovet av kvalificerade

tolkar och översättare. Detta gäller främst inom EU:s organ i

andra länder men även inom departement och statliga myndigheter

i Sverige. Utöver de åtgärder som redan vidtagits för budgetåren

1993/94 och 1994/95 kommer resurser att krävas för långsiktig

planering och utbyggnad av utbildningarna för tolkar och

översättare.

Inga motioner har väckts med anledning av detta avsnitt i

propositionen.

13 Hälso- och socialpolitiska frågor

De hälso- och socialpolitiska frågorna beslutas i huvudsak

nationellt inom EU-området. Ett omfattande samarbete bedrivs

likväl mellan medlemsstaterna även på dessa områden. Som medlem

kommer Sverige att ta aktiv del i detta. Det gäller i första

hand ett antal program och nätverk på det socialpolitiska

området. Även inom det hälsopolitiska området sker ett

omfattande samarbete. Bl.a. gäller att gemenskapen till skydd

för folkhälsan skall främja samarbetet mellan medlemsländerna.

Rådet kan därvid vidta stimulansåtgärder och utfärda

rekommendationer, dock utan syfte att uppnå en harmonisering av

medlemsländernas lagstiftning. Samarbetet understöds också genom

att nyckelområden anges och handlingsprogram utarbetas.

Medlemskapet ger Sverige möjlighet att delta i och påverka detta

samarbete.

Sverige har i medlemskapsförhandlingarna åtagit sig att

avskaffa import-, export-, partihandels- och

tillverkningsmonopolen på alkoholområdet. De kommer att ersättas

av ett alkoholpolitiskt motiverat tillståndssystem.

Detaljhandelsmonopolet behålls. EG:s regler på

punktskatteområdet kommer vid ett medlemskap att gälla även

alkoholdrycker. Sverige har medgivits rätt att mängdmässigt

begränsa den avgiftsfria införseln av drycker. Den svenska

alkoholpolitiska målsättningen att minska den totala

alkoholkonsumtionen sätts inte i fråga. Som framgår av

propositionen har också alla EU:s medlemsstater anslutit sig

till Världshälsoorganisationens (WHO) hälsoprojekt "Hälsa för

alla år 2000". Bland de 37 mål för förbättrad hälsa som WHO:s

Europaregion har ställt upp finns målet att sänka

alkholkonsumtionen med minst 25 %, från 1980 års nivå, fram till

år 2000. Även den handlingsplan som har utarbetats för att

förverkliga målen har antagits enhälligt av alla Europaregionens

stater.

Regeringen har, på grundval av bl.a. Alkoholpolitiska

kommissionens betänkanden, i proposition 1994/95:89 presenterat

förslag till ny alkohollag.

Det finns inte några skäl, anförs det i proposition

1994/95:19, att förändra den svenska narkotikapolitiken vid ett

medlemskap i EU. Kampen mot missbruk och narkotikabrottslighet

är prioriterade områden inom gemenskapen. Som medlem kommer

Sverige att delta i de fora som kommer att påverka den

europeiska narkotikabekämpningen. I framtiden kommer bevakningen

av gränserna mellan Sverige och EU:s medlemsstater att ske i

andra former än de nuvarande så att illegal införsel av

narkotika förhindras. Verksamheten kommer att stödjas av ett

ökat samarbete mellan medlemsstaternas polis- och

tullmyndigheter.

Ett flertal motioner har väckts med anledning av detta avsnitt

i propositionen.

I motion U16 (s) begärs ett tillkännagivande om vad som

anförts om narkotikafrågor vid ett svenskt EU-medlemskap

(yrkande 2). Motionärerna anför följande: Ett svenskt medlemskap

i EU ställer betydande krav på den svenska narkotikapolitiken.

Avskaffandet av tullgränsen måste mötas med kraftfulla

alternativa motåtgärder. Effektiva spanings- och

kriminalunderrättelseinsatser måste tillskapas mellan de olika

europeiska polismyndigheterna. Sverige måste även vid ett

medlemskap i EU ha en väl utbyggd gränskontroll som ett led i

brottsbekämpningen. Tullens och polisens metoder måste

förstärkas och utvecklas. Genom en ökad samverkan mellan tull

och polis bör effektiviteten kunna skärpas.

Den fria rörligheten inom EU för varor, tjänster, människor

och kapital har aldrig avsetts gälla narkotika och annan

kriminalitet, anför motionärerna. Därför genomför nu EU en rad

"kompensatoriska åtgärder": uppbyggnaden av Europol, av

övervakningscentret i Lissabon, det gemensamma

informationssystemet (CIS) samt ett gemensamt ansvar för

bevakningen av EU:s yttre gränser. Det är en klar fördel för

Sverige att delta i dessa program. Vi bör kunna ha en pådrivande

roll i detta arbete. Dessa åtgärder kommer dock inte att nå full

kraft förrän om 5--10 år.

Vidare anför motionärerna att det även vid ett svenskt

EU-medlemskap är möjligt att behålla gränskontrollen mot

narkotika. Trovärdigheten i vår narkotikapolitik och EU:s

ambitioner att lyfta narkotikapolitiken till en fråga av

"allmänt intresse" ger oss anledning att med fasthet fullfölja

den svenska restriktiva narkotikapolitiken. Mot denna bakgrund

är det angeläget att personkontrollen vid inre gränser, i fall

av ett svenskt EU-medlemskap, inte avvecklas förrän

kompensatoriska åtgärder har införts och utvecklats till en

tillfredsställande effektivitet i både Sverige och andra

medlemsländer.

Liknande synpunkter framförs i motionerna U5 (kds) yrkande 2

och U12 (s) yrkandena 1 och 2. I den förra motionen begärs också

ett tillkännagivande om vikten av ett aktivt ställningstagande i

samarbetet med EU om att stävja legaliseringstendenserna i

Europa (yrkande 1).

Liknande synpunkter som de nu nämnda framförs också i motion

U15 (v) yrkande 11 (delvis). Motionärerna anför att Sverige vid

ett svenskt EU-medlemskap bör arbeta för att kunna stoppa

narkotikan vid gränsen. Sverige skall vara pådrivande i den

diskussion som förekommer i vissa EU-stater för att få behålla

en viss kontroll i anslutning till den inre gränsen.

Målsättningen måste för Sveriges vidkommande vara bibehållen

gränskontroll. Detta är utomordentligt viktigt av flera skäl,

men framför allt därför att de s.k. kompensatoriska åtgärderna

-- t.ex. Europol -- bara är i början av sitt uppbyggnadsskede.

Det är också oklart, om de kommer att omfatta alla typer av

narkotika, då t.ex. cannabis är fullt legalt i flera EU-stater.

Dessutom riktar sig de kompensatoriska åtgärderna endast mot

smuggling av stora mängder, inte mot små och medelstora mängder.

Mycket av arbetet kommer att riktas mot de yttre gränserna, men

70 % av det amfetamin som kommer till Sverige tillverkas i

Holland -- även större delen av cannabisen.

I två motioner tas alkoholfrågan upp.

I motion U15 (v) yrkande 11 (delvis) begärs, under

förutsättning att det blir ett klart ja i folkomröstningen, ett

tillkännagivande om vad som anförts om hälso- och socialpolitik

i EU-samarbetet. Motionärerna anför i denna del följande. Som

EU-medlem skall Sverige agera kraftfullt för att EU skall få en

alkoholpolitik värd namnet. Alkoholfrågan skall inte behandlas

som jordbrukspolitik. Sverige måste verka för att

alkoholpolitiken görs till ett instrument för en god folkhälsa.

Sverige måste få med sig övriga länder i ett sådant långsiktigt

arbete. Det kan ta flera generationer att få gehör för detta i

ett alkoholdränkt Europa. Före sommaren avslutade

Alkoholkommissionen sitt arbete med att föreslå åtgärder för en

ny svensk alkoholpolitik. Vänsterpartiet anser att dessa förslag

kan ligga till grund för Sveriges arbete för att få till stånd

en acceptabel EU-politik på detta område.

I motion U6 (kds) begärs ett tillkännagivande om att

hälsoaspekterna bör väga tyngre än frihandelsaspekterna vid

ställningstaganden om inskränkningar av frihandeln. Motionärerna

anser att det krävs en samlad politisk viljeinriktning för att

upprätthålla vår svenska alkoholpolitik. Det är av yttersta vikt

att en sådan gemensam viljeinriktning kommer till stånd. Vår

alkoholpolitik kan bestå om detta görs och om svenska politiker

i framtiden inte ändrar målet. Sverige bör enligt motionärerna

klart ta ställning för att det i fall av tveksamheter vid

inskränkningar av frihandeln bör vara vår inställning till

hälsoaspekterna som skall ligga till grund.

Tre utskott behandlar i yttranden till utrikesutskottet dessa

yrkanden från sina resp. utgångspunkter.

Socialutskottet anför i sitt yttrande följande:

Målet för den svenska narkotikapolitiken är att skapa ett

narkotikafritt samhälle. Detta mål har stark förankring i den

svenska medborgaropinionen, de politiska partierna,

ungdomsorganisationerna och övriga folkrörelser.

Narkotikapolitiken bygger på ett nära samspel mellan

förebyggande åtgärder, kontrollpolitik samt behandling och

rehabilitering av narkotikamissbrukare. Samhällets samlade

insatser skall ge ett tydligt och entydigt budskap att all

icke-medicinsk användning av narkotika är oacceptabel.

Enligt proposition 1994/95:19 finns det inte några skäl att

förändra den svenska narkotikapolitiken vid ett EU-medlemskap.

Kampen mot narkotikamissbruk och narkotikabrottslighet är

prioriterade områden inom gemenskapen som i och med

Maastrichtfördraget också fått ett nytt mandat på detta område.

Ett nytt narkotikapolitiskt program är under utarbetning.

Utskottet delar inställningen i propositionen att det inte

finns någon anledning att nu ändra den svenska

narkotikapolitiken. Det är enligt utskottet nödvändigt att

Sverige vid ett EU-medlemskap är pådrivande i kampen inom EU mot

narkotikamissbruk och narkotikabrottslighet samt med kraft

vänder sig mot alla tankar på en legalisering av narkotika eller

ett accepterande av narkotikamissbruk som en normal företeelse i

samhället.

Utskottet delar inställningen i proposition 1994/95:34 om

övergångsbestämmelser till den nya tullagen som innebär att

tullmyndigheterna behåller sina befogenheter att vid den s.k.

inre gränsen kunna kontrollera det undantag avseende

införselbeskattning av bl.a. alkohol som Sverige fått i

anslutningsfördraget med EU:s medlemsländer samt illegal

införsel bl.a. av narkotika.

Socialutskottet anser att motionerna U5 (kds), U12 (s), U15

(v) yrkande 11 i motsvarande del och U16 (s) yrkande 2 i

huvudsak är tillgodosedda och därför bör avstyrkas.

Socialutskottet konstaterar vidare att alkoholfrågorna vid ett

EU-medlemskap ingående behandlas i propositionen. Riksdagen

skall inom kort ta ställning till två propositioner på det

alkoholpolitiska området, proposition 1994/95:56 Nya lagar om

tobaksskatt och alkoholskatt, m.m. och proposition 1994/95:89

Förslag till alkohollag. Alkoholpolitiska kommissionens

huvudbetänkande, i vilket kommissionen bl.a. utvärderat den

hittillsvarande alkoholpolitiken och lagt fram förslag till mål

för den framtida svenska alkoholpolitiken och till

alkoholpolitiska handlingsprogram, bereds fortfarande i

regeringskansliet. Motionerna U6 (kds) och U15 (v) yrkande 11

i motsvarande del bör enligt socialutskottet avstyrkas.

Justitieutskottet vill i anledning av motionerna U5 (kds)

och U16 (s) anföra följande:

I Sverige har sedan lång tid tillbaka lagts fast en

narkotikapolitik där narkotikahotet mötts med offensiva insatser

från kommuner, myndigheter och organisationer. Genom en

konsekvent politik inriktad på att minska tillgången på

narkotika och samtidigt dämpa efterfrågan ligger det

experimentella bruket av narkotika och nyrekryteringen till

tungt narkotikamissbruk på en internationellt sett låg nivå i

vårt land. Det finns enligt utskottets mening inte några skäl

att ändra grunderna för denna politik vid ett medlemskap.

Tvärtom bör Sverige, i enlighet med vad som framförs i

propositionen, vidmakthålla sin restriktiva narkotikapolitik.

Utskottet utgår för sin del från att Sverige inom EU kommer att

fortsätta att föra samma narkotikapolitik som hittills och bl.a.

förespråka ett utnyttjande av de kriminalpolitiska medel som

står till buds i kampen mot narkotikan. Mot den bakgrunden är

det också närmast självklart att Sverige tar avstånd och inom EU

kraftfullt motarbetar de legaliseringstankar m.m. avseende

narkotika som finns i Europa. Några riksdagsuttalanden med

anledning av motionerna U5 och U16 i nu behandlade delar behövs

inte.

Beträffande den inre gränskontrollen och s.k. kompensatoriska

åtgärder anför justitieutskottet bl.a. följande:

En följd av medlemskapet i EU är att tullklareringen vid gräns

mot EU-land försvinner mot andra medlemsländer den 1 januari

1995. Identitetskontroller av personer vid inre gräns behålls

till dess att ett beslut fattats på svensk sida om avveckling av

dem. Ett sådant beslut är beroende av att effektiva

kompensatoriska åtgärder införs i EU och i Sverige. Som framgått

ovan är dessa under uppbyggnad inom EU, och i Sverige föreligger

flera utredningsförslag till sådana kompensatoriska åtgärder som

nu är föremål för regeringens överväganden eller som nu

remissbehandlas. Utskottet har även inhämtat att

Rikspolisstyrelsen nyligen i anledning av sitt regeringsuppdrag

kommit med förslag om placering av sambandsmän inom bl.a.

Europol.

Utskottet kan konstatera att en följd av ett medlemskap i EU

på sikt är att tullkontroller av traditionellt slag försvinner

mot andra medlemsländer. Detta måste mötas med kraftfulla

alternativa motåtgärder. Effektiva spanings- och

kriminalunderrättelseinsatser måste tillskapas mellan de olika

europeiska polismyndigheterna. Vidare måste tullens och polisens

metoder förstärkas och utvecklas. Genom en ökad samverkan mellan

tull och polis bör effektiviteten kunna skärpas. Enligt

utskottets mening finns skäl att anta att dessa nya

kontrollformer blir väl så effektiva som traditionella

gränskontroller.

Som framgått ovan pågår ett intensivt arbete i denna riktning,

och inom EU förbereds olika konventioner med inriktning på

kompensatoriska åtgärder. Utskottet välkomnar dessa förslag men

inser att kompensatoriska åtgärder först efter en tid kan nå

full kraft. Utskottet har uppfattningen att fram till dess bör

den nuvarande gränskontrollen inte försämras vid den inre

gränsen. Ett förslag till lagstiftning med denna innebörd har

lagts fram av regeringen (prop. 1994/95:34). Från

justitieutskottets utgångspunkter framstår förslaget som väl

avvägt. I det rådande beredningsläget saknas det enligt

justitieutskottets mening i övrigt anledning till något särskilt

riksdagsuttalande i anledning av motionerna U15 och U16 i nu

behandlade delar.

Som EU-medlem kommer Sverige som ovan beskrivits att få del av

det nya, effektivare samarbetet mellan EU-länderna när det

gäller att bekämpa internationell brottslighet. Hit hör bl.a.

inrättandet av Europol, som redan börjat bygga upp en verksamhet

inriktad mot narkotikabekämpning.

Allt detta sammantaget bidrar enligt justitieutskottets mening

till att Sverige får ökade förutsättningar att bekämpa den

internationella brottsligheten, vilket också framförs i motion

U12 (s). Utskottet anser att det saknas anledning för något

särskilt riksdagens uttalande i denna fråga.

Skatteutskottet noterar att regeringen i proposition

1994/95:34 om den svenska tullagstiftningen vid ett

EU-medlemskap gör bedömningen att tullens kontrollverksamhet hör

till de frågor som i huvudsak skall regleras i medlemsstaternas

nationella lagstiftning (s. 103 i propositionen). Med

utgångspunkt i denna bedömning föreslås därför i samma

proposition att tullens befogenheter vid inre gräns när det

gäller att utföra "stickprovskontroll" för att hindra olaga

införsel av narkotika, vapen, m.m. tills vidare behålls (s.

110--112). Propositionen är för närvarande under beredning i

skatteutskottet med inriktning på att ett beslut skall fattas i

kammaren före juluppehållet.

Till det sagda vill skatteutskottet lägga följande:

Utskottet förutsätter att regeringen även i fortsättningen

högt prioriterar ansträngningarna att hålla Sverige fritt från

narkotika och aktivt medverkar till narkotikabekämpningen inom

EU med utnyttjande av de nya möjligheter och metoder som

medlemskapet ger. I detta sammanhang vill utskottet erinra om

att enligt Romfördraget i dess lydelse enligt

Maastrichtfördraget gäller att gemenskapen särskilt skall

inrikta sina insatser på ett förebyggande arbete vad gäller de

stora folksjukdomarna, inklusive narkotikamissbruket. Med hänsyn

härtill och till att förslaget i den ovan angivna propositionen

enligt utskottets uppfattning bör tillgodose motionärernas

önskemål anser utskottet att det inte finns anledning att vidta

någon åtgärd med anledning av de aktuella motionsyrkandena.

Vad gäller de i motionerna, bl.a. motion U15 (v), uttryckta

farhågorna för att minskade alkoholskatter och ökad gränshandel

vid ett svenskt EU-medlemskap kommer att förorsaka allvarliga

alkoholproblem i Sverige erinrar skatteutskottet om att

utskottet tidigare i samband med ett ställningstagande till den

västeuropeiska integrationsprocessen understrukit att målet för

ett svenskt deltagande bör vara att de sociala och hälsomässiga

strävandena inom den svenska politiken inte får försvagas. Denna

inställning ligger enligt utskottets uppfattning väl i linje med

de klausuler i Maastrichtfördraget som bl.a. stipulerar att

skyddet för folkhälsan skall ingå som en del i gemenskapens

verksamhet och att unionen skall bidra till att säkerställa en

hög hälsoskyddsnivå för människor genom att främja samarbetet

mellan medlemsländerna och vid behov stödja deras insatser.

Skatteutskottet erinrar även om att Sverige också fått gehör för

flera alkoholpolitiskt motiverade krav under förhandlingarna,

bl.a. ett bibehållande av Systembolagets detaljhandelsmonopol

och under en övergångstid avsevärt mera begränsade regler om

skattefri införsel av alkoholdrycker än EU i övrigt. Medan

reglerna för EU i övrigt gör det möjligt att privat införa 10

liter sprit, 90 liter vin och 110 liter öl utan att betala skatt

i införsellandet om varorna inköpts beskattade i en annan

EU-stat har Sverige fått rätt att begränsa dessa kvantiteter

till 1 liter starksprit eller 3 liter starkvin, 5 liter annat

vin och 15 liter öl.

Skatteutskottet noterar även följande:

I proposition 1994/95:56 föreslås en lagreglering av denna

skattefria privatinförsel från andra EU-länder. I samma

proposition föreslås också en ny lag om alkoholskatt. Trots att

principen ändras från en progressiv till en proportionell

beskattning med avseende på alkoholinnehållet i drycken innebär

den nya lagen inte några mera väsentliga förändringar på

skattenivåerna. Propositionen är för närvarande under beredning

i skatteutskottet och ett beslut i kammaren beräknas fattas före

juluppehållet.

Av det anförda framgår att motion U6 i väsentliga avseenden

kan anses tillgodosedd genom den särlösning som skall gälla

övergångsvis för svensk del i fråga om privatinförsel av

alkoholdrycker. Vad gäller motion U15 delar utskottet

motionärernas uppfattning att regeringen även i fortsättningen

bör bedriva en alkoholpolitik som syftar till att minska

alkoholskadorna i samhället, också med utnyttjande av andra

medel än beskattning och införselrestriktioner. Givetvis bör

regeringen även verka för att vinna gehör för den svenska

ståndpunkten i denna fråga inom EU. Det ankommer inte på

skatteutskottet att bedöma vilka alkoholpreventiva åtgärder som

bör komma i fråga vid sidan av beskattning och

införselrestriktioner, men utskottet utgår ifrån att regeringen

vägleds av de nyss angivna principerna i sitt fortsatta

handlande. Med det anförda avstyrker utskottet båda de nu

berörda motionerna i aktuella delar.

Utrikesutskottet delar de bedömningar som gjorts i ovan

redovisade yttranden och vill för sin del särskilt framhålla

betydelsen av att folkhälsoaspekterna även framdeles väger tungt

i de överväganden som görs inom ramen för Sveriges agerande i

olika internationella fora, inklusive Europeiska unionen.

Med det ovan anförda anser utskottet att motionerna U5 (kds)

yrkandena 1 och 2, U6 (kds), U12 (s) yrkandena 1 och 2, U 15 (v)

yrkande 11 samt U16 (s) yrkande 2 besvarats.

14 Jämställdhetsfrågor

Principen om lika lön för lika arbete är fastslagen redan i

Romfördraget vilket innebär att enskilda kan åberopa fördragets

bestämmelser härom inför nationell domstol. Genom

sekundärlagstiftning och rättspraxis har principen utvecklats

vidare. Den svenska jämställdhetslagen uppfyller EG-rättens

krav. Inriktningen av den svenska jämställdhetspolitiken kommer

även vid ett medlemskap att beslutas nationellt. Som medlem i EU

får Sverige möjlighet att delta i det omfattande

jämställdhetsarbete som, vid sidan av lagstiftningsarbetet, sker

på central nivå inom gemenskapen, t.ex. via program, projekt och

nätverk. I propositionen anförs att Sverige bör driva frågor om

jämställdhet mellan kvinnor och män i ett europeiskt perspektiv

och därmed bidra till att den europeiska kvinnans ställning

stärks.

Propositionen har i den nu aktuella delen inte föranlett några

motioner.

15 Arbetsmarknads- och arbetslivsfrågor

Arbetsmarknadspolitikens utformning är inom EU huvudsakligen

en nationell angelägenhet. I propositionen anförs att Sverige,

även som medlem i EU, kommer att fortsätta att driva en aktiv

politik i kampen mot arbetslösheten. Frågorna om att öka

tillväxten och bekämpa arbetslösheten är prioriterade även inom

EU. Ett svenskt EU-medlemskap möjliggör samordnade insatser över

nationsgränserna vilket är nödvändigt för att arbetslösheten

framgångsrikt skall kunna bekämpas. Det är också först vid ett

medlemskap som Sverige får möjlighet att delta i olika

programaktiviteter som finansieras via EG:s socialfond och vars

syfte bl.a. är att förbättra tillväxten och skapa nya arbeten.

Redan genom EES-avtalet sker en anpassning till EG:s regelverk

inom arbetsmiljö- och arbetsrättsområdena och såvitt avser

området personers rörlighet. Genom Maastrichtfördragets s.k.

sociala protokoll ges arbetsmarknadens parter en stärkt roll

inom EU.

Ett EU-medlemskap ger Sverige helt andra möjligheter än

EES-avtalet att delta i och påverka utformningen av gemenskapens

lagstiftning och fortsatta arbete på detta område, liksom på

andra områden. Det är först genom ett fullvärdigt deltagande i

gemenskapens institutioner, kommittéer, expertgrupper, program

och andra aktiviteter som detta kan ske. I flera medlemsländer

och inom EG-kommissionen finns ett betydande intresse för

svenska erfarenheter inom arbetsmarknads- och arbetslivsområdet.

I och med medlemskapsförhandlingarna och anslutningsfördraget

har Sverige erhållit försäkringar beträffande rådande svensk

praxis såvitt avser arbetsmarknadsfrågor, särskilt såvitt avser

systemet att villkor i arbetslivet fastställs i kollektivavtal

mellan arbetsmarknadens parter.

15.1 Den sociala dimensionen

Redan i ingressen till Romfördraget slås fast att ett

väsentligt mål för gemenskapens strävanden är att fortgående

förbättra medborgarnas levnads- och arbetsvillkor. Skrivningarna

i Romfördragets avsnitt om t.ex. fri rörlighet för personer,

socialpolitik och ekonomisk och social samhörighet, samt

åtgärder som vidtagits på grundval av fördragsbestämmelserna,

visar att gemenskapsarbetet redan från början haft en social

dimension.

Den sociala dimensionen och "social policy", är begrepp som i

EU-sammanhang i första hand omfattar de områden som i Sverige i

huvudsak hänförs till arbetsmarknadsfrågor i vid mening: rent

arbetsrättsliga frågor, arbetsmiljö- och andra arbetslivsfrågor,

sysselsättningsfrågor samt jämställdhet inom arbetslivet.

Därutöver omfattas även frågor som rör handikappade, de äldres

situation och åtgärder till stöd för missgynnade grupper i

samhället. Den europeiska enhetsakten, som trädde i kraft år

1987, innebar en förstärkning av EG-samarbetet på det sociala

området, särskilt vad avser arbetsmiljöfrågorna.

Målsättningen att stärka samarbetet på den sociala

dimensionens område resulterade i december 1989 i antagandet av

EG:s sociala stadga vars fulla namn är Europeiska gemenskapens

stadga om grundläggande sociala rättigheter för arbetstagare.

Denna stadga, som antogs genom en högtidlig deklaration

underskriven av elva medlemsländers stats- och regeringschefer

-- Storbritannien ställde sig utanför -- är att betrakta som ett

allmänt åtagande för medlemsstaterna att se till att de

grundläggande sociala rättigheter som stadgan behandlar

garanteras i respektive land. I anslutning till antagandet av

den sociala stadgan presenterade EG-kommissionen ett

handlingsprogram för dess genomförande. I propositionen

redovisas detta program utförligare (kapitel 18.1.1).

I Vänsterpartiets motion U15 yrkande 9 begärs ett

tillkännagivande om de svenska målen för ekonomisk politik,

bl.a. vad avser politiken mot arbetslöshet i EU. Vänsterpartiet

kritiserar att EU:s ekonomiska politik i alltför stor

utsträckning bortser från arbetslöshet, regional obalans m.m.

och låter åtgärder mot arbetslösheten ingå bland de sociala

frågorna. I stället för att huvudsakligen vara en nationell

angelägenhet måste kampen mot arbetslösheten bli en del av

unionens övergripande ekonomisk-politiska mål, anser

motionärerna. Den svenska hållningen måste vara att full

sysselsättning, social rättvisa och ekologisk uthållighet också

är ekonomiskt effektiva. De rättigheter löntagarna i vårt land

uppnått måste värnas.

Enligt arbetsmarknadsutskottet, som behandlar yrkandet i

sitt yttrande, föreligger det inte något motsatsförhållande

mellan nuvarande ordning, som innebär att

arbetsmarknadspolitikens utformning inom EU huvudsakligen är en

nationell angelägenhet, och det faktum att såväl Sverige som

andra länder aktivt kan driva frågor rörande

arbetslöshetsbekämpning inom EU. Samordnade insatser över

nationsgränserna är nödvändiga för att arbetslösheten

framgångsrikt skall kunna bekämpas. I den föreliggande

propositionen, anför utskottet, ges också exempel på

EU-initiativ för ökad sysselsättning.

Arbetsmarknadsutskottet understryker att en aktiv

arbetsmarknadspolitik är en grundpelare i svensk politik och att

vårt land på detta område bör kunna fungera som en

inspirationskälla för andra länder. Som utskottet vid tidigare

tillfällen har anfört är emellertid arbetsmarknadspolitiken i

sig inte ett tillräckligt instrument för att ge tillväxt och

sysselsättning. Alla politikområden måste samverka för att dessa

mål skall kunna uppnås.

Arbetsmarknadsutskottet anför vidare följande:

Den inre marknaden syftar till att öka tillväxten både genom

skärpt konkurrens och genom ökade stordriftsfördelar. Direkta

vinster följer av att handelsbarriärer försvinner. I

konsekvensutredningen Sverige och Europa, En samhällsekonomisk

konsekvensanalys (SOU 1994:6) påpekas att ett EU-medlemskap inte

automatiskt kommer att lösa de problem som svensk ekonomi står

inför. Däremot skulle möjligheterna att komma till rätta med dem

underlättas av högre investeringar och en gynnsammare

produktivitetsutveckling, anförs det. Även förutsättningarna att

öka sysselsättningen kan därmed enligt utskottets uppfattning

förbättras.

Som medlem i EU bör Sverige verka för lika ambitiösa

gemensamma mål för sysselsättning, en aktiv

arbetsmarknadspolitik och social välfärd som de gemensamma målen

för det monetära samarbetet, såsom dessa uttryckts i de s.k.

konvergenskraven inför EMU:s tredje steg. Detta anser utskottet

är en förutsättning för att man skall kunna uppfylla de mål om

bland annat hög sysselsättning och hög social skyddsnivå som

ställts upp i Maastrichtavtalet.

Beträffande frågan om att värna den svenska arbetsrättsliga

modellen i samband med en EU-integration konstaterar utskottet

att LO har uttryckt tillfredsställelse över att det svenska

förhandlingsresultatet tillgodoser väsentliga fackliga intressen

som möjligheter till inflytande samt att svenska

arbetsrättstraditioner erkänts. Även TCO och Arbetslivscentrum

har uttryckt tillfredsställelse i frågan om kollektivavtalens

ställning.

Med hänvisning till det anförda anser arbetsmarknadsutskottet

att motion U15 yrkande 9 (i den del det berör detta utskotts

beredningsområde) i det väsentliga får betraktas som

tillgodosett.

Utrikesutskottet har i avsnitt 7 (Allmänna överväganden)

vägt samman arbetsmarknadsutskottets synpunkter med de

synpunkter som lämnats på U15 (v) yrkande 9 (i berörd del) av

finansutskottet i avsnitt 27 (Ekonomiskt och monetärt

samarbete).

16 Kultur- och mediepolitiska frågor

Sverige behåller som medlem i EU rätten att föra en egen

kulturpolitik. Den nationella bestämmanderätten -- som för

kulturområdet är inskriven i Romfördraget -- omfattar i allt

väsentligt även det mediepolitiska området. Ett svenskt inträde

i EU behöver, enligt den bedömning som görs i proposition

1994/95:19, således inte påverka villkoren för offentligt stöd

till kulturella ändamål, presstöd etc.

Vidare görs i propositionen bedömningen att kultursamarbetet

inom EU, vad gäller inflytandet på den nationella politiken, i

grunden inte kommer att skilja sig från det kultursamarbete som

Sverige deltar i inom ramen för andra internationella

organisationer, t.ex. Europarådet eller Unesco.

En anslutning till EU utgör inget hinder för att vidmakthålla

och utveckla Nordens kulturella gemenskap.

Det regelverk som redan tillämpas på den audiovisuella sektorn

har accepterats för svenskt vidkommande i och med EES-avtalet.

Ett medlemskap torde komma att innebära större möjligheter till

påverkan.

Kultur- och mediepolitik kan inte behandlas isolerat från

andra politikområden, anförs det i propositionen. Det gäller

både på nationell nivå och i EU-sammanhang. Stor betydelse för

kulturlivets och massmediernas villkor har t.ex.

upphovsrättsregleringen och mervärdesskattesystemet.

Regionalpolitiken, jordbrukspolitiken och regleringen av

byggsektorn ger viktiga förutsättningar för en långsiktig

kulturmiljövård.

Kulturutskottet, som tillstyrker propositionen såvitt

avser utskottets beredningsområde, ansluter sig till regeringens

bedömning att Sverige som medlem i EU behåller rätten att föra

en egen kulturpolitik. Den nationella bestämmanderätten omfattar

i allt väsentligt även det mediepolitiska området. Utskottet

delar också regeringens uppfattning att kultursamarbetet inom

EU, vad gäller inflytandet på den nationella politiken, i

grunden inte kommer att skilja sig från det kultursamarbete som

Sverige deltar i inom ramen för andra internationella

organisationer, t.ex. Europarådet eller Unesco.

Det regelverk som redan tillämpas på den audiovisuella sektorn

-- liksom programsamarbetet inom ramen för MEDIA 95 -- har

accepterats för svenskt vidkommande i och med EES-avtalet. Ett

medlemskap torde komma att innebära större påverkansmöjligheter,

anser regeringen. Kulturutskottet delar denna uppfattning.

Vad avser EU:s inverkan på det nordiska kultur- och

mediesamarbetet ansluter sig kulturutskottet till bedömningen i

propositionen att en anslutning av Sverige till EU inte utgör

något hinder för att vidmakthålla och utveckla Nordens

kulturella gemenskap. Utskottet erinrar -- liksom regeringen --

om att de nordiska statsministrarna år 1992 -- bl.a. med tanke

på Nordens närmande till EG -- beslöt att stärka det nordiska

kultursamarbetet genom att ge högsta prioritet åt områdena

kultur, utbildning och forskning i Nordiska ministerrådets

arbetsprogram. Som i propositionen anges understryker ett

förstärkt och självständigt nordiskt kultursamarbete det

kulturella oberoendet i ett läge där vissa nordiska länder är

medlemmar i EU och andra inte.

Utrikesutskottet, som delar dessa synpunkter, behandlar

regelbundet frågor om det nordiska samarbetet som aktualiserats

i motioner eller med anledning av Nordiska rådets svenska

delegations berättelse (senast bet. 1994/95:UU3).

Den inre marknadens principer om fri rörlighet över gränserna

ställer särskilda krav bl.a. vad gäller skyddet för det

nationella kulturarvet. Givetvis kan kulturlivet och

medielandskapet påverkas av konkurrensregler etc. I

propositionen påpekas vikten av att i EU:s arbete beakta de

kultur- och mediepolitiska konsekvenserna av olika

ställningstaganden.

Enligt Romfördraget (artikel 36) är det tillåtet med

nationella exportrestriktioner bl.a. för att skydda skatter av

konstnärligt, historiskt eller arkeologiskt värde. I enlighet

härmed har flertalet av de nuvarande medlemsländerna i EU en

lagstiftning mot olovlig utförsel av föremål som tillhör det

nationella kulturarvet. I Sverige finns bestämmelser på området

i 5 kap. lagen (1988:950) om kulturminnen m.m.

(kulturminneslagen). Den som från Sverige vill föra ut

kulturföremål som anges där skall ha tillstånd till utförseln.

Gemenskapen har för att säkra efterlevnaden av de nationella

utförselreglerna antagit kompletterande regler dels om

licensplikt vid export av kulturföremål till icke-medlemsländer

(förordningen (EEG) nr 3911/92), dels om återlämnande av

kuturföremål som olovligen förts från ett medlemsland till ett

annat (direktiv nr 93/7/EEG). I proposition 1994/95:74

Återlämnande av kulturföremål, som, bereds av kulturutskottet,

har regeringen lagt fram förslag till lagstiftning som krävs för

att reglerna i direktivet skall införlivas i svensk rätt, något

som skall ske redan som en följd av EES-avtalet.

Motionärerna bakom motion U15 (v) anser att EU:s regler om

licensplikt och om återförande av kulturföremål som olagligen

förts ut ur landet inte är tillräckliga för att skydda

väsentliga delar av våra kulturföremål. Motionärerna anser

därför att regeringen skyndsamt skall utarbeta förslag till

lagstiftning om hur ett sådant skydd skall vara utformat

(yrkande 15 delvis).

Kulturutskottet har med anledning av yrkandet gjort

följande bedömning.

Stora delar av det kulturarv som har skydd enligt

kulturminneslagen, t.ex. många allmogeföremål, uppnår inte de

värdegränser som gäller för det gemensamma skyddet enligt EU:s

regler om licensplikt vid export (förordningen) och om

återförande av olagligt utförda kulturföremål (direktivet).

Sverige har likväl godtagit såväl den aktuella förordningen som

direktivet. Detta har skett bl.a. mot bakgrund av att regeringen

gjort bedömningen att det med stöd av artikel 36 i Romfördraget

skall vara möjligt att vidta sådana åtgärder nationellt att de

svenska utförselreglerna ter sig meningsfulla även vad gäller

sådana föremål som inte fångas upp av EG:s kompletterande skydd.

Utskottet delar denna uppfattning.

Utskottet vill vidare erinra om följande. Tidigare i år har en

särskild utredare tillkallats med uppgift att se över vissa

frågor om lagskyddet för olika kulturminnen och kulturmiljöer.

Utredningen, som antagit namnet Kulturarvsutredningen, skall

bl.a. -- för att underlätta en parallell tillämpning av

EG-reglerna och de svenska reglerna -- se över de svenska

reglernas systematik, t.ex. när det gäller katergoriindelningen

av tillståndspliktiga föremål och även i övrigt överväga i vad

mån en teknisk anpassning kan ske mellan de båda regelverken. I

det sammanhanget skall också övervägas ett förslag till

ändringar av de svenska reglerna som tillståndsmyndigheterna

lämnat. Översynen skall inte ha till syfte att anpassa det

svenska skyddet till den gemensamma EG-nivån. Dock bör de

svenska reglerna ytterligare fjärmas från EG-reglerna endast om

starka skäl talar för det.

Utskottet, som inhämtat att utredningen med förtur kommer att

behandla den här aktuella delen av utredningsuppdraget, anser

mot bakgrund av det anförda att motionsyrkandet i här aktuell

del inte bör föranleda någon riksdagens åtgärd.

Med hänvisning till vad kulturutskottet anfört ovan avstyrker

utrikesutskottet motion U15 (v) yrkande 15 (i berörd del).

En av EU:s gemensamma regler på medieområdet är, som framgår

av propositionen, det s.k. TV-direktivet. Detta direktiv

(89/552/EEG) av den 3 oktober 1989 gäller samordning av vissa

bestämmelser som fastställs i medlemsstaternas lagar och andra

författningar om utförandet av sändningsverksamhet för

television. Direktivet innehåller restriktioner mot

våldsskildringar, rashets och pornografi samt regler om reklam,

sponsring m.m. Sverige har till följd av EES-avtalet anpassat

sin lagstiftning till direktivet genom lagen (1992:1356) om

satellitsändningar av televisionsprogram till allmänheten. I

propositionen anförs att Sverige liksom övriga EFTA-länder

deltar i den pågående översynen och utvärderingen.

TV-direktivet aktualiseras i motion U15 (v), vari anförs att

övervakningen av att TV-direktivets regler följs synes svag och

att överträdelser beivras alltför sällan. Sverige bör enligt

motionärerna aktivt verka för att reglerna följs genom

effektivare myndighetssamarbete mellan länderna (yrkande 15

delvis).

Med anledning av yrkandet anför konstitutionsutskottet i

sitt yttrande att utskottet utgår från att Sverige även som

medlem i EU kommer att delta i det nämnda översyns- och

utvärderingsarbetet. Något särskilt uttalande från riksdagens

sida anser konstitutionsutskottet inte erforderligt.

Utrikesutskottet, som delar konstitutionsutskottets

bedömning i denna fråga, avstyrker därmed motion U15 (v) yrkande

15 (i berörd del).

17 Miljöfrågor

Som medlem i EU ansluts Sverige till ett regelsystem på

miljöområdet som är i snabb utveckling. De allmänna principer

för miljöpolitiken som slagits fast genom Maastrichtfördraget

överensstämmer i huvudsak, anförs det i propositionen, med

principerna för svensk miljöpolitik. Viktigast är inriktningen

mot en hållbar utveckling. Medlemskapet innebär att Sverige får

avsevärt ökade möjligheter att driva på det europeiska arbetet

med att begränsa de gränsöverskridande miljöproblemen. Det krävs

dock engagemang och offensivt arbete för att säkerställa att

miljöfrågorna ges ökad tyngd i EU:s arbete.

En allmän utgångspunkt för förhandlingarna var att den högsta

tillämpade nivån för miljöskyddet skulle gälla och att inga

standarder skulle sänkas genom ett medlemskap. Regeringen

konstaterar att de målsättningar som lades fast när

förhandlingarna inleddes har uppnåtts. Som en följd av

förhandlingarna kommer EU att inleda ett arbete med att se över

de gemensamma reglerna på viktiga områden.

Förhandlingsresultatet avseende kemikalier innebär att EG

skall genomföra en översyn av gemensamma regler om kemikalier på

de områden där Sverige har strängare krav. Översynen skall

slutföras inom fyra år. Under den tiden behåller Sverige de

strängare reglerna. På bilavgasområdet, där EG nu går vidare mot

skärpta bestämmelser, kommer det ekonomiska stödet till bilar i

miljöklass 1 att behöva utformas på ett annat sätt under en

övergångsperiod. I övrigt innehåller anslutningsakten på

miljöområdet anpassningar i EG-reglerna som i huvudsak är av

teknisk karaktär.

I propositionen framhålls vikten av att Sverige arbetar för

att utveckla en europeisk strategi på klimatområdet och stödjer

introduktionen av skatter på fossila bränslen för att minska

koldioxidutsläppen och stimulera energieffektivitet. När det

gäller andra luftföroreningar och vattenföroreningar pågår ett

arbete inom EG för att ta fram nya strängare regler.

Sverige bör vidare bidra till ett miljöanpassat europeiskt

transportsystem bl.a. genom att principen om trafikens

kostnadsansvar tillämpas och att avgas- och bränslekrav skärps.

För avfallsområdet gäller att utformningen av EG:s produktkrav

blir viktig för vårt arbete att minska det miljöfarliga

avfallet.

I propositionen anförs att Sverige bör verka för att principen

om kretsloppsanpassning av samhället får genomslag inom EU.

Ett medlemskap i EU innebär enligt nuvarande bedömningar inga

ändringar i mark- och planlagstiftningen. Däremot kommer

formerna för den samhällsplanering som bedrivs på olika nivåer

att behöva utvecklas, bl.a. med hänsyn till de nya kraven på

beslutsunderlag för EG:s strukturfonder. Användningen av

ekonomiska styrmedel framhålls i EG:s femte åtgärdsprogram för

miljön. Detta ligger enligt regeringens bedömning i linje med

Sveriges strävan att använda marknadsanpassade styrmedel på

bl.a. skatteområdet.

EG-reglerna på naturvårdsområdet syftar till att bevara arter

och naturliga livsmiljöer och säkerställa den biologiska

mångfalden. Bl.a. skall ett sammanhängande europeiskt nätverk

med skyddsvärda områden inrättas, Natura 2000. Vidare finns

liksom i Sverige regler grundade på den internationella

överenskommelsen om handeln med utrotningshotade arter (CITES).

Genom förhandlingarna har EG-reglerna kompletterats med hänsyn

till de svenska naturtyperna och populationerna av vissa arter.

Sveriges traditionella jakt på fåglar och däggdjur kan vid ett

medlemskap fortsätta som tidigare. Förslag till vissa

kompletteringar av de svenska reglerna på naturvårdsområdet

bereds inom regeringskansliet.

I jordbruksutskottets yttrande redovisas utvecklingen av

miljöarbetet inom EU utförligare:

I det ursprungliga Romfördraget från år 1957 fanns inga

särskilda regler om miljöskydd. Den växande insikten om

miljöfrågornas betydelse medförde dock att miljöaspekterna

alltmer kom att uppmärksammas när regler på andra områden skulle

utarbetas. Särskilda bestämmelser har numera införts i den s.k.

enhetsakten som trätt i kraft 1987, samt i Maastrichtfördraget.

Den grundläggande bestämmelsen om gemenskapens syfte har utökats

med en hänvisning till miljöpolitiken. Behovet av att

säkerställa en hållbar utveckling har därvid getts en

framträdande roll. Målen för gemenskapens miljöpolitik räknas

upp i artikel 130r.

Bestämmelser som har till syfte att förverkliga den inre

marknaden antas med stöd av artikel 100a i fördraget. Artikeln

ligger till grund för regler om harmoniserade miljökrav för

varor, t.ex. kemikalier. Beslut fattas med kvalificerad

majoritet enligt det s.k. medbestämmandeförfarandet i artikel

189b.

Av artikel 100a.3 framgår att kommissionens förslag skall utgå

från en hög skyddsnivå när det gäller hälso-, miljö- och

konsumentskydd. Även om de regler som beslutas med stöd av

artikel 100a i allmänhet utformas så att medlemsstaterna är

förhindrade att ställa mer långtgående krav, finns en viss

möjlighet att tillämpa strängare krav med stöd av den s.k.

miljögarantin i artikel 100a.4. Harmoniserade regler skall också

vid behov innehålla en skyddsklausul, som gör det möjligt för en

medlemsstat att temporärt tillgripa strängare åtgärder (artikel

100a.5).

Miljögarantin innebär att en stat kan tillämpa strängare

regler till skydd för bl.a. miljön än vad som följer av en

EG-rättsakt. Förutsättningen är att kommissionen godtar att den

nationella regeln inte innebär godtycklig diskriminering eller

ett förtäckt handelshinder.

Jordbruksutskottet redovisar också mer detaljerat innebörden

av det femte åtgärdsprogrammet för miljön:

I programmet slås fast att hänsyn till miljön skall tas vid

alla viktiga politiska beslut inom gemenskapen och att EU skall

sträva mot en långsiktigt hållbar utveckling som inte skadar

miljön eller naturresurserna. Miljöproblem skall förebyggas och

miljöhänsyn skall integreras i alla samhällssektorer.

Luftföroreningarna skall minska till en nivå som motsvarar vad

naturen tål med hänsyn till s.k. kritiska belastningsgränser.

Extensiv odling skall uppmuntras för att minska

överskottsproduktionen och bidra till en med hänsyn till miljön

hållbar jordbruksproduktion.

Ett flertal motioner har väckts med anledning av detta avsnitt

i propositionen.

I den socialdemokratiska partimotionen U16 framhålls att det

behövs en betydligt mer handlingsinriktad strategi gentemot EU

än den som den tidigare regeringen lade fram i sin skrivelse

(1992/93:255) för riksdagen våren 1993 (yrkande 3). Motionärerna

understryker att motionen inte ger en helhetsbild av

socialdemokraternas EU-politik utan enbart bör ses som en

reaktion på den förra, borgerliga, regeringens proposition. Den

socialdemokratiska regeringen kommer framdeles på andra sätt att

redovisa den politik som regeringen avser att driva i EU vid ett

eventuellt medlemskap. Riksdagen bör ge regeringen i uppdrag att

återkomma med en mer grundlig redovisning av detta

miljöpolitiska arbete i början av 1995.

Med tanke på att Sveriges resurser är förhållandevis små

kommer vi att vara tvungna att hårt prioritera de för oss

viktigaste områdena, framhåller motionärerna. Det gäller

utsläppsbegränsningar inom EU för att klara våra miljömål, i de

fall det handlar om långväga föroreningar. Särskilda åtgärder

krävs för att minska utsläppen av försurande och gödande ämnen.

Det är särskilt viktigt att få ner utsläppen från

energiproduktion och trafik (yrkande 4). EG:s varubestämmelser

inklusive kemikaliehantering är andra områden som skall

prioriteras (yrkande 5). Våra tankar om sektorsansvar för miljön

måste få genomslag i EU både inom trafik- och energisektorn, men

också inom jordbruket (yrkande 7).

För att ett litet land som Sverige skall kunna påverka EU:s

miljöarbete krävs information om svensk miljöpolitik på flera

språk samt att resurser finns för utarbetande av nya förslag och

bakgrundsinformation (yrkande 8).

Vad gäller miljöpolitiken är det särskilt viktigt att Sverige

aktivt påverkar för att:

minska utsläppen av försurande och gödande ämnen,

förbättra kemikaliekontrollen i EU-länderna,

via avgifter och andra styrmedel minska koldioxidutsläppen

förbättra miljön i Östeuropa

Särskild vikt skall Sverige lägga vid att påverka EU på de

områden där medlemskapsförhandlingarna drivit fram översyn av

EU:s regler. Det gäller speciellt kemikalieområdet. Men även

trafik- och energisektorn är viktiga. Sverige skall arbeta för

att miniminivåerna för beskattning av bensin och diesel höjs

liksom att svavelhalten i eldningsolja regleras.

Samarbetet för att minska utsläppen av miljöföroreningar till

Östersjön bör bli en del i ett aktivt EU-arbete där Sverige tar

på sig en ledande roll. Tydliga minimiregler bör införas om

minskning av avfallsmängderna och producentansvar. Även på detta

område måste Sverige agera för ökad användning av ekonomiska

styrmedel (yrkande 9 i berörd del).

I motion U15 (v) yrkande 12 begärs ett tillkännagivande om

miljögarantin enligt artikel 100a.4 i Romfördraget. Enligt

motionen förtydligar ett nyligen fattat beslut av kommissionen,

vilket inneburit godkännande av Tysklands förbud mot

pentaklorfenol /PCP/, att det är förenat med avsevärda hinder

att använda denna miljögaranti. Sverige måste med kraft verka

för att enskilda länder i EU ges större möjligheter att införa

strängare miljöregler.

Jordbruksutskottet ansluter sig i väsentlig utsträckning

till vad som anförs i propositionen om Sveriges politik på

miljöområdet inom Europeiska unionen. Utskottet delar dock den

mening som framförs i den socialdemokratiska partimotionen U16,

att en betydligt mer handlingsinriktad strategi behövs för att

påverka EU. En sådan strategi bör utarbetas och presenteras för

riksdagen redan i början av år 1995. De analyser och

riktningsangivelser som läggs fram i propositionen och som

kompletterats i den socialdemokratiska motionen med

tyngdpunktsförskjutning till förmån för vissa prioriterade

insatsområden bör utgöra en god grund för en sådan strategi.

Jordbruksutskottet anför vidare följande:

Strategin bör ha som mål att högsta tillämpade ambitionsnivå

på miljöområdet bör gälla och att Sverige inte skall behöva

sänka några miljöstandarder till följd av medlemskapet i EU.

Sverige skall vara drivande i EU:s miljöpolitik så att nya

miljöregler, såväl harmoniserande som minimiregler, sätts på så

hög skyddsnivå som möjligt. Reglerna bör utformas som

minimiregler, så att de tillåter en medlemsstat att vidta

strängare åtgärder och vara ett föredöme i miljöhänseende. De

enskilda länderna måste också få behålla sin frihet att använda

ekonomiska styrmedel i miljöpolitiken. En hög miljöprofil bör

således hållas över hela fältet. Av resursskäl och

allmänpolitiska skäl är dock en noggrann prioritering nödvändig.

Särskilt bör följande områden prioriteras, nämligen försurningen

och klimatet, avfallet och kretsloppet, kemikaliefrågorna samt

de övergripande internationella frågorna.

Utskottet vill betona vikten av att de svenska positionerna

inom EU-samarbetet presenteras och följs upp med kraft. Som

motionärerna framhåller krävs det information om svensk

miljöpolitik och resurser för utarbetande av nya förslag för att

Sverige som ett litet land skall kunna påverka EU:s

miljöpolitik. Den svenska utrikesrepresentationen har en

betydelsefull roll att spela för att bevaka och på ett tidigt

stadium i miljöarbetet kunna påverka EU-ländernas politik.

Miljöarbetet berör många olika samhällsområden. För att

Sverige skall kunna påverka EU:s miljöpolitik krävs att våra

företrädare för olika samhällssektorer drar åt samma håll i

miljöhänseende. Sektorsansvaret för miljön måste få genomslag

i EU. Det gäller såväl trafik- och energisektorerna som

jordbruket.

Sverige bör verka för ett kraftfullt engagemang från EU:s sida

när det gäller internationell miljöpolitik. Miljöaspekterna på

handelspolitiken behöver lyftas upp både inom EU och inom

Världshandelsorganisationen WTO. Sverige intar av tradition en

framskjuten ställning i det mellanstatliga miljösamarbetet. I

globala miljöfrågor som drivhusgasernas påverkan på klimatet

eller nedbrytningen av ozonskiktet bör Sverige som en del av EU

även fortsättningsvis spela en viktig roll. Motsvarande gäller i

det regionala samarbetet inom Europa. Den pågående försurningen

av mark och vatten har särskilt stor betydelse i vårt eget land,

och den är i stor utsträckning påverkad av gränsöverskridande

miljöstörningar. Från svensk sida bör vi även, som medlem i

unionen, söka påverka miljöarbetet i Central- och Östeuropa.

Östersjöns miljö kommer att förbli av största betydelse för

svensk miljöpolitik. Inom unionen bör Sverige särskilt verka för

att belastningen på Östersjön reduceras.

När det gäller insatserna för att minska koldioxidutsläppen --

vilka i de samlade EU-länderna gemensamt är 30--40 gånger större

än i Sverige -- är det viktigt att Sverige bidrar till att en

kostnadseffektiv politik förs inom EU. Att förändra

transportsystemet i miljövänlig riktning utgör en av de svåraste

och viktigaste delarna av detta arbete. Huvudinriktningen av

EU:s miljöpolitik inom denna sektor bör vara att på sikt skapa

ett miljövänligt och hållbart transportsystem.

Förhandlingsresultatet avseende kemikalier innebär att EG

skall genomföra en översyn av gemensamma regler om kemikalier på

de områden där Sverige har strängare krav. Därvid kommer man

från svensk sida att kunna fortsätta det arbete som bedrivs av

bland andra Kemikalieinspektionen för att skärpa EG:s regler på

området och främja en utveckling mot mindre skadliga produkter.

Det är viktigt att få full förståelse för vikten av

producentansvar, utbytesprincipen och en strikt tillämpning av

försiktighetsprincipen.

Kretsloppsanpassning av varusektorn och avfallshanteringen är

ytterligare ett område som bör prioriteras i EU-arbetet. Sverige

bör verka för att principen om kretsloppsanpassning av samhället

får genomslag inom EU.

Sverige bör också ge aktivt stöd åt EU-kommissionens femte

miljöhandlingsprogram vilket kortfattat refererats i den

inledande framställningen.

Jordbruksutskottet erinrar avslutningsvis om att Miljö- och

naturresursdepartementet nyligen lagt fram en promemoria med

förslag om det svenska miljöarbetet i EU (Ds 1994:126). I

promemorian lyfts särskilt fram försurning, klimat, avfall,

kretslopp, kemikaliefrågor och de övergripande internationella

frågorna som speciellt prioriterade områden. Här föreligger

således på väsentliga områden en samstämmighet mellan den

socialdemokratiska regeringen och motionerna. De överväganden

som görs i propositionen leder också till slutsatsen att det

finns en betydande enighet över partigränserna om inriktningen

av det svenska miljöarbetet i EU. För att ytterligare markera

den svenska inställningen anser jordbruksutskottet emellertid

att riksdagen bör göra ett särskilt uttalande i denna fråga.

Utrikesutskottet delar de bedömningar som gjorts av

jordbruksutskottet i dessa frågor. Med hänvisning till vad som

ovan anförts bör således riksdagen med anledning av motion U16

(s) yrkandena 3--5, 7--8 samt 9 (i berörd del) som sin mening ge

regeringen till känna vad jordbruksutskottet anfört om Sveriges

miljöpolitik i Europeiska unionen.

Med anledning av Vänsterpartiets förslag i motion U15 yrkande

12 om miljögarantin enligt artikel 100a.4 i Romfördraget

hänvisar jordbruksutskottet till vad som anförts i yttrandet

om denna (citerat ovan). Därav framgår att harmonisering av

tekniska regler rörande bl.a. miljöskydd enligt Romfördraget

skall baseras på en hög skyddsnivå (artikel 100a.3). Tendensen i

EU går också i riktning mot påtagligt ökade krav i dessa

hänseenden. I första hand bör man givetvis från svensk sida

påverka reglerna redan i samband med att de antas. Om å andra

sidan det i undantagsfall skulle visa sig nödvändigt att av

miljöskäl tillämpa strängare regler än EG:s, bör Sverige, vilket

också framhålls i propositionen, inte tveka att utnyttja de

möjligheter som ges i fördraget.

Jordbruksutskottet anför vidare följande:

Handläggningen i EU av det fall som åberopas i motionen,

nämligen Tysklands förbud mot polyklorfenol (PCP), visar att

kommissionen har att noga utreda frågan om grunden till ett

utnyttjande av miljögarantin. Frågan fick stor publicitet våren

1994 då EG-domstolen på formella grunder ogiltigförklarade

kommissionens godkännande av Tysklands PCP-förbud och

återförvisade ärendet till kommissionen för förnyad prövning.

Kommissionen har därefter återkommit med en fördjupad

redogörelse för skälen till sitt godkännande av förbudet. I

detta senare beslut konstateras att förbudet icke utgör ett

tekniskt handelshinder. Vidare hänvisas till att PCP -- ett

giftigt träskyddsmedel som även innehåller dioxiner -- använts i

Tyskland betydligt mer än i flertalet grannländer, bl.a.

inomhus. Halterna uppges dock ha sjunkit sedan förbudet

infördes. I beslutet meddelas slutligen att kommissionen begärt

en rapport om möjligheten att byta ut PCP för att helt kunna

förbjuda ämnet i EU vid årsslutet.

Utskottet har i den föregående framställningen betonat vikten

av att EU:s miljöregler utformas som minimiregler, så att de

tillåter en medlemsstat att vidta strängare åtgärder, liksom att

de enskilda länderna måste få behålla sin frihet att använda

ekonomiska styrmedel i miljöpolitiken. Detta uttalande synes

ägnat att i väsentlig grad tillgodose synpunkterna i motion U15

(v) yrkande 12. Motionen bör inte föranleda något särskilt

uttalande av riksdagen.

Med hänvisning till vad jordbruksutskottet anfört ovan

betraktar utrikesutskottet därmed motion U15 (v) yrkande 12

som besvarat.

18 Euratom

Fördraget om upprättandet av Europeiska atomenergigemenskapen,

Euratom, undertecknades den 25 mars 1957 samtidigt som fördraget

om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen

(Romfördraget). Euratom är, som nämnts ovan, en av de tre

gemenskaper som utgör de europeiska gemenskaperna.

Euratoms centrala uppgift är enligt fördraget att bidra till

en höjning av levnadsstandarden i medlemsstaterna och till

utvecklingen av förbindelserna med övriga stater genom att skapa

de förutsättningar som behövs för en snabb organisation och

tillväxt av kärnenergiindustrierna. Uppgifterna enligt fördraget

bör bedömas i ljuset av det politiska läge som rådde under

1950-talet när det framförhandlades. Det fredsbevarande syftet,

att ställa en potentiellt farlig verksamhet under gemensam

kontroll, var därvid väsentligt. Man ville samtidigt med hjälp

av atomenergin göra Europa energimässigt oberoende av omvärlden.

Det gällde att skapa goda betingelser för en fortsatt snabb

utbyggnad av industrin och att rättvist fördela det uran som man

vid den tidpunkten antog vara en bristvara i världen.

Som framgår av redovisningen i proposition 1994/95:19 är

förhållandena sedan länge helt annorlunda än de som gällde då

Euratomfördraget undertecknades. Kärnkraftsindustrin är en mogen

industri, och behovet av forskning och utveckling ser helt

annorlunda ut nu än år 1957. Synen på kärnkraften är dessutom en

annan. Det råder överskott av uran på världsmarknaden, och denna

situation förutsätts i stort sett bestå.

Detta har sammantaget lett till att Euratomfördraget delvis är

föråldrat. Delar av fördraget tillämpas inte enligt bokstaven,

utan enligt en successivt utvecklad praxis. Andra delar av

fördraget behandlar dock frågor som fortfarande är aktuella.

Exempel härpå är skapandet av en gemensam basnivå för strålskydd

samt kontrollen av att kärnmaterial inte används för andra

ändamål än dem för vilka de är avsedda (s.k. safeguards).

En allmän utgångspunkt för Sverige vid

medlemskapsförhandlingarna har varit att säkerställa att Sverige

och svenska företag vid tillämpningen av Euratomfördraget inte

skall behandlas sämre än något annat land eller företag.

Väsentligt har även varit att Sverige skall kunna bedriva sin

egen politik beträffande kärnkraften och hanteringen av

kärnavfallet.

Förhandlingarna i denna del resulterade i att Sverige och

medlemsländerna kom överens om en gemensam förklaring

beträffande tillämpningen av Euratomfördraget. Förklaringen

ingår i slutakten till det anslutningsfördrag som rör Sveriges

medlemskap i EU. Sammanfattningsvis påverkar en anslutning till

Euratom, enligt den bedömning som görs i propositionen, inte den

politik Sverige vill föra beträffande kärnkraften och

hanteringen av kärnavfallet. Den svenska lagstiftningen behöver

bara ändras i begränsad omfattning som en följd av anslutningen.

Enligt vad som anges i propositionen avser regeringen återkomma

till riksdagen med förslag till de lagändringar som behövs.

Propositionen har i den nu aktuella delen inte föranlett några

motioner.

19 Jordbruk och fiske

Jordbrukets och livsmedelsproduktionens

marknadsförutsättningar förändras väsentligt genom ett svenskt

medlemskap i EU. Gränserna öppnas för handel och konkurrensen

skärps. EG:s gemensamma jordbrukspolitik (CAP) kommer att

tillämpas i Sverige och jordbruket får del av det stöd som finns

inom ramen för denna. I proposition 1994/95:75 har regeringen

lämnat förslag till vissa lagstiftningsfrågor för att vid ett

EU-medlemskap möjliggöra tillämpningen av de regelverk som

gäller bl.a. för den gemensamma jordbrukspolitiken och den

gemensamma fiskeripolitiken.

Enligt proposition 1994/95:19 kommer intäkterna av

produktförsäljningen på kort sikt att minska medan intäkterna

från direktstöd kommer att öka. Den totala intäktsnivån kommer

att öka.

Den svenska jordbruksproduktionen de närmaste åren efter

anslutning beräknas hamna på ungefär samma nivå som i dag.

Däremot kan det bli förskjutningar mellan olika

produktionsgrenar. Lönsamheten för spannmål förbättras

åtminstone på kort sikt, medan intäkterna i animaliesektorn kan

bli mindre. Viktigt för jordbrukets lönsamhet blir de svenska

produkternas förmåga att hävda sig när konkurrensen ökar.

Flera produktionsområden styrs av att produktionen kvoteras.

Detta sker på olika sätt inom olika områden. Sverige fick i

förhandlingarna med EU kvoter som ganska väl överensstämmer med

dagens produktion. För konsumenterna innebär fallande

produktpriser totalt sett billigare livsmedel redan från

tidpunkten för medlemskap. Livsmedel kan dessutom bli billigare

också till följd av en ökad konkurrens och större varuutbud

samtidigt som en fortsatt hög livsmedelskvalitet kan

upprätthållas.

Vid ett medlemskap kommer olika former av stöd och

ersättningar att delvis finansieras av EG, vilket innebär att

den svenska statens utgifter för jordbruksstöd kommer att

minska. Genom EG:s delfinansiering får Sverige ökade möjligheter

att bl.a. genomföra åtgärder på miljöområdet och åtgärder för

att förbättra förutsättningarna för en levande landsbygd.

I propositionen anförs att Sverige som medlem i EU bör arbeta

för en förenkling och avreglering av den gemensamma

jordbrukspolitiken.

När det gäller fisket görs i propositionen bedömningen att

villkoren för den svenska fiskenäringen kommer att förbättras

vid ett EU-medlemskap till följd av tullfriheten, den något

utökade tillgången till resurser samt till EU:s strukturfonder.

Någon gemensam skogspolitik finns inte inom EU. I

propositionen anförs att det ligger i Sveriges intresse att, mot

bakgrund av de vitt skilda förhållandena inom EU-området, hävda

en nationell skogspolitik även i fortsättningen. Sverige kommer

att verka för en modernisering av EU:s specialregleringar på

skogsområdet.

Beträffande rennäringen har ett särskilt sameprotokoll i

anslutningsavtalet upprättats enligt vilket Sverige även i

fortsättningen har rätt att inom traditionellt samiska områden

ge samerna exklusiva rättigheter som har samband med deras

traditionella levnadssätt.

Renkött får saluföras inom EU:s medlemsstater om det slaktas

enligt bestämmelser i ett särskilt direktiv. Fortsatt nationellt

stöd kan ges till rennäringen under förutsättning att stödet

inte leder till en ökning av den traditionella produktionsnivån.

Huvuddelen av EG:s bestämmelser om livsmedel, veterinära

frågor, foder och frågor om växtodling omfattas av EES-avtalet.

Avtalet trädde i kraft den 1 januari 1994 med undantag för den

del som avser de veterinära bestämmelserna. Dit hör, förutom

frågor om djurhälsa, hygienbestämmelser för livsmedel av

animaliskt ursprung. I den delen trädde avtalet i kraft den 1

juli 1994. På de angivna områdena innebär följaktligen ett

medlemskap i EU begränsade förändringar i förhållande till vad

som redan gäller enligt EES-avtalet. Beträffande

växtskyddsfrågor finns i avtalet en gemensam förklaring som

innebär att EG-kommissionen kommer att konsultera EFTA-staterna

i samband med att man framlägger nya förslag på området.

Jordbruks- och fiskeområdena behandlas förutom i

propositionens huvuddel även i bilaga 9, dvs. propositionens del

2.

Proposition nr 19 lades fram före årets riksdagsval av den

förra regeringen. I en senare proposition, 1994/95:75 Vissa

livsmedelspolitiska åtgärder vid ett medlemskap i Europeiska

unionen, har den nuvarande regeringen lagt fram förslag till

riksdagen innefattande bl.a. ett miljöprogram för jordbruket och

stödet till jordbruket i norra Sverige. De kapitel i proposition

1994/95:19 som rör samma eller närliggande områden behandlas med

anledning härav inte i jordbruksutskottets yttrande till

utrikesutskottet liksom inte heller motioner i motsvarande

ämnen. Proposition 75 jämte motioner behandlas i

jordbruksutskottets betänkande 1994/95:JoU7.

I jordbruksutskottets yttrande redovisas mer utförligt EG:s

gemensamma jordbrukspolitik och konsekvenserna för svenskt

vidkommande av ett medlemskap i EU.

Ett stort antal motioner har väckts med anledning av dessa

frågor. Motionerna och jordbruksutskottets (i förekommande fall

även annat berört utskotts) överväganden redovisas nedan under

olika sammanfattande rubriker.

Den gemensamma jordbrukspolitiken inom EU

I den socialdemokratiska partimotionen U16 yrkas på ett

tillkännagivande om livsmedelspolitiken (yrkande 10).

Livsmedelspolitiken är ett område där medlemskapet innebär en

tydlig förändring, anför motionärerna. Medlemskap i EU innebär

också ett medlemskap i den gemensamma jordbruks- och den

gemensamma fiskeripolitiken. Den borgerliga regeringen har under

perioden 1991--1994 genomfört en anpassning av den svenska

politiken till förhållandena inom EU. Socialdemokraterna har

kritiserat denna anpassning då den alltför ensidigt har gynnat

producenterna, medan konsumentperspektivet lyst med sin

frånvaro. Enligt motionärernas uppfattning hade den bästa

förberedelsen varit att fullt ut genomföra 1990 års beslut om en

intern avreglering av den svenska jordbrukspolitiken. Den

borgerliga regeringen har dock inte fullföljt beslutet.

Subventioner och exportstöd har återinförts.

Förädlingsindustrins marginaler har tillåtits öka samtidigt som

priserna till bonden sänkts. En följd av tre års borgerlig

regering är att skattebetalarnas kostnader för jordbruket ökat.

Konsumentens intresse av bra mat till rimliga priser bör

dominera livsmedelspolitiken, anser motionärerna. EU:s politik

på livsmedelsområdet har emellertid en rad brister, anförs det i

motionen. Enligt motionärernas mening är det angeläget att agera

inom EU för att förstärka livsmedelskontrollen genom att inrätta

en europeisk livsmedelsmyndighet, som skall finansieras inom

FEOGA (Fond Européen d'Orientation et de Garantie Agricole, den

europeiska jordbruksfonden). Vidare vill motionärerna ha till

stånd ett agerande inom EG för att förbjuda bestrålning av

livsmedel, öka livsmedlens tjänlighet genom fördjupade

kvalitets- och hälsokrav samt införa en tydligare märkning av

livsmedel med avseende på ursprung och tillsatser.

Vidare anförs i motion U16 (s) att ett medlemskap i EU

sannolikt -- till följd av den förändrade jordbrukspolitiken som

innebär att prisstöd ersätts med direktstöd samt att våra

gränser öppnas för import -- kommer att innebära en viss

matprissänkning. En framtida sänkning av tullar och

införselavgifter, till följd av GATT-avtalet, kommer att inleda

en friare handel också på en större världsmarknad, vilket kan

skapa ytterligare vinster för konsumenten.

Socialdemokraterna avser att, efter ett medlemskap, arbeta för

att förändra jordbrukspolitiken inom EU på en rad viktiga

punkter. Deras förslag, anförs det i motionen, ligger i linje

med det förändringsarbete som inletts inom gemenskapen. Det

viktigaste är en fortsatt och fördjupad CAP-reform efter 1997,

anför motionärerna. Bl.a. bör priserna sänkas till

världsmarknadsnivå och gränsskyddet avskaffas.

Jordbruksutskottet anför följande med anledning av

ovanstående motionsyrkande.

Utskottet delar den syn som anläggs i motion U16, att

jordbruks- och fiskeripolitiken är en del av

livsmedelspolitiken. Livsmedelspolitiken bör domineras av

konsumenternas intresse av bra mat till rimliga priser. Den

anpassning av jordbrukspolitiken till förhållandena inom EU som

ägt rum under de senaste åren har enligt utskottets mening

gynnat producenterna alltför ensidigt. Konsumentperspektivet har

inte givits tillräckligt utrymme.

Sverige bör som medlem i Europeiska unionen arbeta för att

förändra politiken på en rad viktiga områden inom ramen för det

förändringsarbete som inletts med CAP-reformen. Den gemensamma

jordbrukspolitiken är i dag en källa till budgetproblem. En

fortsatt och fördjupad CAP-reform som även omfattar trädgårds-

och vinnäringen bör inriktas på en friare handel med livsmedel

vilket i sin tur förutsätter en ökad livsmedelskontroll.

Utskottet delar således motionärernas syn på

livsmedelspolitikens allmänna inriktning. Politiken bör ha det

övergripande syftet att

få till stånd en mer rättvis fördelning av EU-medlemskapets

kostnader och intäkter mellan konsumenter, skattebetalare och

bönder;

bidra till en minskning av utgifterna över statsbudgeten till

jordbruket;

begränsa jordbrukets negativa miljöpåverkan genom att bl.a.

använda miljöavgifterna som ekonomiska styrmedel;

öka jordbrukets positiva miljöpåverkan genom att prioritera

åtgärder för landskapsvård och ett bevarande av den biologiska

mångfalden; samt

öka den svenska livsmedelssektorns konkurrenskraft genom en

mer offensiv konkurrenspolitik.

Enligt utskottets mening ligger det anförda väl i linje med

den inriktning av livsmedelspolitiken som den nuvarande

regeringen arbetar för. Något särskilt riksdagsuttalande med

anledning av motion U16 yrkande 10 synes därför inte påkallat.

I sitt yttrande till utrikesutskottet behandlar även

lagutskottet det här aktuella motionsyrkandet (U16 (s)

yrkande 10). Lagutskottet behandlar i samband härmed också ett

näraliggande yrkande i Vänsterpartiets motion U15. I motionen

kritiseras EG:s regler om datummärkning av bröd och märkning av

ingredienserna i sammansatta livsmedel. Vidare kritiserar

motionärerna att EG vill tillåta s.k. azofärger, som är

allergiframkallande, i vissa livsmedel. Sådana färgämnen har,

anförs det i motionen, varit förbjudna i Sverige i åtskilliga

år. I motionen yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad som sålunda anförts (yrkande 13 delvis).

Lagutskottet anför följande med anledning av de båda

motionerna:

Enligt utskottets mening borde livsmedelsfrågorna ha fått en

utförligare och mera omsorgsfull behandling i propositionen,

särskilt mot bakgrund av de starka konsumentintressen som gör

sig gällande på området och den allmänna debatt som förts under

längre tid. En närmare analys av vad avskaffandet av

gränskontrollerna generellt innebär på livsmedelsområdet saknas

helt.

Utskottet vill understryka att ett svenskt medlemskap i EU

inte bör föranleda att Sverige minskar sina ambitioner på

livsmedelsområdet. Enligt utskottets mening är det angeläget att

vi med utnyttjande av de resurser som står till buds försöker

påverka utvecklingen inom EG i riktning mot en högre skyddsnivå

som tillgodoser konsumenternas intressen. Särskilt viktigt är

därvid, såsom också anförs i motionerna, att förbättra

livsmedelskontrollen samt att höja kvalitets- och hälsokraven.

Inrättandet av en europeisk livsmedelsmyndighet kan därvid vara

en ändamålsenlig åtgärd. Vidare är det angeläget att man från

svensk sida arbetar för att åstadkomma en tillfredsställande

ursprungsmärkning och andra förbättringar av märkningsreglerna

bl.a. i syfte att tillgodose allergikernas intressen. Även

insatser syftande till ett förbud mot bestrålning av livsmedel

bör ha hög prioritet.

Det anförda innebär att utskottet anser att motion U15 (v)

yrkande 13 i denna del och motion U16 (s) yrkande 10 bör

tillstyrkas.

Utrikesutskottet delar lagutskottets uppfattning att

Sverige som medlem i EU skall hålla en fortsatt hög

ambitionsnivå på livsmedelsområdet. Denna uppfattning står

enligt utrikesutskottets mening inte i motsats till de

bedömningar som anförts i jordbruksutskottets yttrande.

De med anledning av motionerna U15 (v) yrkande 13 i berörd del

samt U16 (s) yrkande 10 av lagutskottet anförda synpunkterna

beträffande livsmedelspolitikens utformning i ljuset av ett

svenskt medlemskap i Europeiska unionen bör således riksdagen

som sin mening ge regeringen till känna.

Spannmål, oljeväxter och stärkelse m.m.

Enligt motion U8 (mp) yrkande 1 kan antalet klasser för

arealstöd med fördel reduceras. Liknande synpunkter anförs i

motionerna U15 (v) yrkande 14 (i berörd del) samt i U16 (s)

yrkande 11. Enligt motionärerna bör regeringen få fatta beslut i

frågan. Det finns vidare starka skäl att som ett led i

fördjupningen av CAP-reformen verka för att arealbidragen riktas

mot mindre jordbruk och för att deras värde begränsas för de

stora och intensiva producenterna. I motion U14 (kds) yrkande 4

föreslås att Sverige i EU skall verka för en förenkling av CAP

på så sätt att en generell och lika arealersättning inkluderande

vall och gröngödsling prövas.

I motion U16 (s) yrkas avslag på förslaget i propositionen om

att kompensera stärkelsen med 36 mkr. De skäl som framförs för

en sådan kompensation är inte starka nog för att utge en sådan

kompensation i dagens statsfinansiella läge, anser motionärerna

(yrkande 13). De yrkar även avslag på förslaget att restituera

avgifterna avseende förmalning och fettvaror. Allt talar enligt

deras mening för att trögheter i anpassningsprocessen innebär

att restitutionen blir en engångssubvention till

förädlingsindustri och partihandel (yrkande 12).

I motionerna U2 (s) och U13 (c) påtalas behovet av fortsatt

stöd till odlingen av bruna bönor på Öland. I den förstnämnda

motionen föreslås att bruna bönor klassificeras som proteingröda

i detta syfte.

I motionerna U4 (s) och U17 (c) yrkande 3 yrkas på ett

tillkännagivande att Gotland skall tilldelas 10 % av den

sockerkvot som Sverige enligt avtal med EU får utnyttja vid ett

medlemskap.

Jordbruksutskottet anför följande med anledning av dessa

motioner:

För spannmål och utbytbara grödor redovisas i propositionen

bedömningen att hela landet bör utgöra en basregion om ca 1,8

miljoner ha. Arealbidragen beräknas i relation till

spannmålsavkastningen, och landet bör enligt propositionen delas

upp i 11 områden, arealbidragsklasser, med en skillnad på ca

200 kronor mellan varje klass.

Utskottet konstaterar att medlemsländerna enligt de regler som

gäller efter CAP-reformen lämnas frihet att själva bestämma hur

arealbidraget skall fördelas på olika regioner. Utskottet anser

för egen del att de skäl som anförs i flera motioner för en

mindre långtgående uppdelning av Sverige i olika arealklasser,

med en mindre spännvidd mellan den högsta och lägsta klassen, är

övertygande. Utskottet bedömer att propositionens förslag

riskerar att leda till en snabb och kraftig kapitalisering av

bidragen i Sveriges bästa jordbruksområden vilket i sin tur

riskerar att leda till en fortsatt allt intensivare odling. Inte

minst av miljöskäl finns det enligt utskottets mening anledning

att undvika en sådan utveckling. Med ett mindre antal

arealklasser åstadkoms en utjämning av arealbidragen mellan

olika delar av landet. Därigenom gynnas framför allt jordbruket

i skogs- och mellanbygderna i södra Sverige liksom i stödområde

4 i norra Sverige. En minskning av det delvis nationellt

finansierade strukturstödet kan då göras vilket från

statsfinansiell synpunkt är eftersträvansvärt. Ett minskat antal

arealklasser innebär vidare betydligt mindre administrativt

arbete.

Det anförda leder utskottet till slutsatsen att landet

lämpligen bör delas upp i tre regioner för fördelning av

arealbidragen, med ett intervall på ca 200 kronor mellan de

olika regionerna.

Utrikesutskottet bör föreslå riksdagen att med avslag på

motion U8 yrkande 1 samt med anledning av motionerna U15 yrkande

14 i denna del och U16 yrkande 11 som sin mening ge regeringen

till känna vad utskottet anfört om arealbidrag för spannmål och

oljeväxter m.m.

Utskottet har noterat att regeringen i proposition 1994/95:75

lagt fram konkreta förslag om återbetalning av

omställningsbidrag till jordbrukare som ansluter sig till EG:s

trädesprogram. Denna problemställning kommer att behandlas i

samband med behandlingen av den propositionen. Något

ställningstagande i frågan bör därför inte tas i förevarande

sammanhang.

Utskottet avstyrker motion U14 (kds) yrkande 4. Frågan om den

fortsatta CAP-reformens inriktning i olika detaljer bör anstå

till ett senare tillfälle.

Utrikesutskottet har ingen annan mening än den som anförts

av jordbruksutskottet i dessa frågor. Utskottet anser därmed att

riksdagen med anledning av motionerna U15 (v) yrkande 14 i

berörd del samt U16 (s) yrkande 11 som sin mening skall ge

regeringen till känna vad jordbruksutskottet anfört om

arealbidrag för spannmål och oljeväxter m.m. Utrikesutskottet

avstyrker -- i likhet med jordbruksutskottet -- motionerna U8

(mp) yrkande 1 och U14 (kds) yrkande 4.

Jordbruksutskottet anför vidare följande angående

kompensation till industrin m.m.:

Utskottet delar den syn på kompensation till

stärkelseindustrin som redovisas i motion U16 yrkande 13. De

skäl som framförs i propositionen är enligt utskottets

uppfattning inte starka nog för att motivera en

övergångskompensation i dagens statsfinansiella läge.

Utrikesutskottet bör föreslå riksdagen att med anledning av

motionen i denna del som sin mening ge regeringen till känna vad

jordbruksutskottet anfört i frågan.

Även i denna fråga delar utrikesutskottet de bedömningar

som gjorts av jordbruksutskottet. Utskottet anser därmed att

riksdagen som sin mening bör ge regeringen till känna vad

jordbruksutskottet anfört med anledning av motion U16 (s)

yrkande 13.

Jordbruksutskottet biträder även förslaget i motion U16

(s) yrkande 12 att någon restitution av förmalningsavgifter och

fettvaruavgifter som betalats in för befintligt lager per den 1

januari 1995 icke bör medges.

Utrikesutskottet föreslår mot denna bakgrund att riksdagen

med anledning av motion U16 (s) yrkande 12 som sin mening ger

regeringen till känna vad jordbruksutskottet anfört i frågan.

Vad beträffar sockerproduktionen på Gotland samt bönodlingen

på Öland anför jordbruksutskottet följande:

Utskottet har ingen annan mening än den som framförs i

motionerna U4 (s) och U17 (c) yrkande 3 att den sockerkvot

Sverige tilldelats i förhandlingarna i möjligaste mån bör delas

upp så att det även fortsättningsvis blir möjligt att producera

socker på Gotland. Sockerproduktionen är av vital betydelse för

öns näringsliv. Utskottet bedömer att det finns goda

förutsättningar för att det även framdeles skall kunna bedrivas

en ekonomiskt hållbar sockerproduktion på Gotland. Regeringen

bör fortsätta sina ansträngningar att nå en överenskommelse med

EG-kommissionen i detta syfte. Utrikesutskottet bör föreslå

riksdagen att med anledning av motionerna som sin mening ge

regeringen till känna vad jordbruksutskottet anfört.

För jordbruket på Öland har odlingen av bruna bönor fått stor

betydelse sedan öns sockerbruk lades ner. Odlingen har under de

senaste åren intensifierats med hjälp av statliga arealbidrag,

och dessutom har de svenska bruna bönorna tullskyddats. Sverige

har i EG-förhandlingarna begärt fortsatt stöd åt odlingen av

bruna bönor, men inte fått gehör för sitt yrkande. Utskottet

delar dock den mening som förts fram i motionerna U2 (s) och U13

(c), att det är ett svenskt intresse att bönodlingen även i

fortsättningen ges ett stöd, i varje fall under en

övergångsperiod. Regeringen bör därför fortsätta sina

ansträngningar att nå överenskommelse om stöd åt odlingen av

bruna bönor i Sverige. Utrikesutskottet bör förorda ett

riksdagsuttalande i enlighet med jordbruksutskottets

ställningstagande.

Utrikesutskottet har ingen erinran mot jordbruksutskottets

förslag. Utrikesutskottet anser därmed att riksdagen som sin

mening bör ge regeringen till känna vad jordbruksutskottet

anfört med anledning av motionerna U2 (s), U4 (s), U13 (c) samt

U17 (c) yrkande 3.

Mjölkkvoter

Propositionens förslag om fördelning av mjölkkvoter är föremål

för ändringsyrkanden i flera motioner. Enligt motion U8 (mp)

yrkande 2 bör vid fördelning av mjölkkvoter hänsyn tas till de

mjölkbönder som gjort av myndighet krävda investeringar, t.ex. i

gödselvårdsanläggning. Enligt motion U14 (kds) yrkande 6 bör

mjölkkvoterna hanteras av Jordbruksverket inom ramen för ett

system med administrativt fastställda priser. Vidare bör den

södra mjölkregionen delas i en "skogsbygdsdel" och en

"slättbygdsdel" (yrkande 7). I sistnämnda motion yrkas även att

den generella neddragningen av mjölkkvoter ökas något för att

vidga utrymmet för jordbruksföretag som startat eller byggt ut

mjölkproduktionen fram till den 31 december 1994. Den maximala

självrisken bör minimeras till 25 % avseende den utbyggda delen,

anser motionärerna (yrkande 8).

Enligt motion U16 (s) råder det bred enighet om att

kvotsystemet är ineffektivt och bidrar till bristande

konkurrens, högre priser och en låg förändringstakt inom

jordbruket. Sverige bör aktivt arbeta för att kvotsystemet

avskaffas. I förhållande till propositionen anser motionärerna

att den första fördelningen av mjölkkvoterna bör utgå från ett

genomsnitt av produktionen åren 1991 och 1992. När fördelningen

görs skall särskild hänsyn tas till jordbrukare som lagt om sin

produktion till ekomjölk. Hela kvotadministrationen bör utföras

av en statlig myndighet. Systemet bör utformas så att det håller

tillbaka kapitalisering av kvoterna. Hänsyn bör även tas till

mjölkproduktionens stora betydelse för jordbruket i norra

Sverige (yrkande 14). Liknande synpunkter framförs även i motion

U15 (v) yrkande 14 i berörd del.

Ett system med administrativt fastställda priser vid handel

med mjölkkvoter förordas även i motion U17 (c) yrkande 1.

Med anledning av dessa yrkanden anför jordbruksutskottet

följande:

Utskottet har ingen annan uppfattning än den som framförs i

motion U16 att kvotsystemet är ineffektivt och behäftat med en

rad nackdelar. På sikt bör därför Sverige aktivt arbeta för att

kvotsystemet avskaffas. I inledningsskedet bör följande gälla.

För att fungera måste kvotsystemet ha viss flexibilitet.

Storleken av den kvot som varje producent har att disponera bör

baseras på levererad kvantitet under en tidigare tidsperiod.

Utskottet finner för sin del att den basperiod för tilldelningen

som anvisas i propositionen, nämligen ettdera av åren 1991, 1992

eller 1993, inte lämnar tillräcklig mängd fritt kvotutrymme för

olika kategorier av producenter. Med hänsyn till de

fluktuationer i produktionen som ägt rum under senare år bedömer

utskottet inte heller att den basperiod som förordas i motion

U16 är tillfredsställande. Som utgångspunkt anser utskottet i

stället att den genomsnittliga produktionen under åren 1991,

1992 och 1993 bör läggas till bas vid fördelningen till varje

producent. Enligt tillgänglig statistik från Jordbruksverket

innebär detta att en sammanlagd mängd om ca 3 130 000 ton bör

kunna fördelas enligt den angivna principen och att en nationell

reserv om ca 170 000 ton återstår att fördela till bl.a. s.k.

utökare och nystartare. Enligt EG:s regler bör därvid fasta

kriterier tillämpas.

Utskottet förordar att producenter av s.k. ekomjölk inte

åläggs några begränsningar i kvothänseende. Särskild hänsyn bör

tas till mjölkproducenter i norra Sverige. I övrigt bör

producenter som nystartat under perioden 1993 fram till den 1

januari 1995 prioriteras vid fördelningen av den nationella

reservkvoten. Först därefter bör kvoter fördelas på jordbrukare

som ökat ut sin produktion under 1993 eller 1994. För sistnämnda

kategori av producenter bör det finnas möjlighet att beakta om

produktionsökningen har ett direkt samband med investeringar som

tillkommit på grund av miljö- och djurskyddskrav.

Det är särskilt viktigt att se till att den småskaliga och

fristående förädlingsindustrin inte missgynnas vid fördelningen

av kvoter och vid deras administration.

Det torde i dag finnas ett inte obetydligt antal

mjölkproducenter vars anläggningar inte motsvarar de miljökrav

och djurhållningskrav som fastlagts av statsmakterna. Utskottet

förutsätter att regeringen överväger om tilldelandet av

mjölkkvot skall villkoras i förhållande till denna typ av

investeringar och vilka övergångs- och dispensregler som i så

fall kan bli nödvändiga. I övrigt går utskottet inte närmare in

på denna fråga.

Utrikesutskottet bör föreslå riksdagen att med anledning av

motion U16 yrkande 14 i denna del som sin mening ge regeringen

till känna vad jordbruksutskottet anfört.

Med hänvisning till det ovan anförda anser

utrikesutskottet att riksdagen som sin mening bör ge

regeringen till känna vad jordbruksutskottet anfört med

anledning av motion U16 (s) yrkande 14 (i berörd del).

Jordbruksutskottet anför vidare följande:

Som anförs i propositionen motsvarar den kvot Sverige erhållit

i stort sett den nuvarande sammanlagda produktionen. Utskottet

finner anledning betona att Sverige skall utnyttja hela den

produktionskvot, 3,3 miljoner ton, som erhållits i

förhandlingarna. Denna bör fördelas på de produktionsplatser som

dels har levererat mjölk den 1 mars 1994, dels stadigvarande

levererar den 1 januari 1995. Utskottet finner det även rimligt

att producenter som stadigvarande levererat mjölk under året men

av någon anledning har tillfälligt produktionsstopp vid

årsskiftet bör tilldelas mjölkkvot.

Vad utskottet anfört om ekomjölk, miljösatsningar m.m. är

ägnat att i betydande grad tillgodose de förslag som lagts fram

i motionerna U8 yrkande 2, U14 yrkande 8 och U15 yrkande 14 i

denna del. Något särskilt riksdagsuttalande synes inte påkallat.

Utskottet avstyrker motion U14 yrkande 7.

Med hänvisning till vad som ovan anförts av jordbruksutskottet

betraktar utrikesutskottet motionerna U8 (mp) yrkande 2, U14

(kds) yrkande 8 samt U15 (v) yrkande 14 (i berörd del) som

besvarade. Utskottet avstyrker -- i likhet med

jordbruksutskottet -- motion U14 yrkande 7.

Jordbruksutskottet anför avslutningsvis följande:

Införandet av mjölkkvoter enligt EG:s regler innebär ett stort

ingrepp i den svenska mjölkregleringen. Ett tidsödande

detaljarbete förestår för att fördela Sveriges mjölkkvot på de

produktionsplatser som levererar mjölk. Regeringen bör under

inledningsskedet hålla riksdagen informerad om tillämpningen av

kvotsystemet. Praktiska skäl talar enligt utskottets mening för

att tidpunkten för tillämpningen av EG:s regler något

senareläggs, till den 1 april 1995. Det torde ankomma på

regeringen att besluta i frågan, vilket eventuellt kan kräva

samråd med EU-kommissionen.

Propositionens bedömning att mjölkkvoter skall kunna överlåtas

till ett fritt pris kritiseras allmänt i motionerna. Utskottet

delar den mening som framförs i motionerna U14 (kds) yrkande 6,

U16 (s) yrkande 14 i denna del och U17 (c) yrkande 1 att en fri

prisbildning av mjölkkvoterna kan leda till en snabb

kapitalisering som vore olycklig. Kvoterna bör enligt utskottets

mening hanteras inom ramen för ett system med administrativt

fastställda priser. Utrikesutskottet bör med anledning av nämnda

motioner förorda ett särskilt riksdagsuttalande av detta

innehåll.

Utrikesutskottet har ingen annan mening i dessa frågor än

den som anförts av fackutskottet. Utskottet anser således att

riksdagen som sin mening bör ge regeringen till känna vad

jordbruksutskottet anfört beträffande mjölkkvotsystemet med

anledning av motionerna U14 (kds) yrkande 6, U16 (s) yrkande 14

i berörd del samt U17 (c) yrkande 1.

20 Tullunionen och den gemensamma handelspolitiken

Hörnstenarna i EG:s handelsregim i förhållande till tredje

länder är tullunionen och den gemensamma handelspolitiken. Dessa

är centrala inslag i EG-samarbetet.

Enligt artikel 9 i Romfördraget skall gemenskapen baseras på

en tullunion som omfattar alla varor. Artikel 113.1 i

Romfördraget förklarar att den gemensamma handelspolitiken skall

grundas på enhetliga principer, särskilt när det gäller att

fastställa tulltariffer, ingå tull- och handelsavtal, uppnå

enhetlighet i fråga om liberaliseringsåtgärder och exportpolitik

samt, slutligen, när det gäller att vidta handelspolitiska

skyddsåtgärder.

EG är alltså enligt Romfördraget en tullunion med en gemensam

handelspolitik. En gemensam handelspolitik är en förutsättning

för en fungerande inre marknad. Samtidigt med att EG:s inre

marknad trädde i kraft uppnåddes en gemensam handelspolitik på

huvuddelen av de områden som nämns i artikel 113. Tullunionen

och den gemensamma handelspolitiken innebär bl.a. att beslut i

frågor som rör dessa områden i de allra flesta fall fattas av

gemenskapen. Besluten fattas i regel med kvalificerad majoritet

och blir bindande för medlemsstaterna. Staterna har inte

kompetens att ingå egna avtal eller vidta handelspolitiska

åtgärder på egen hand på de områden där de har överlämnat

behörigheten till gemenskapen. EG har med åren ingått ett

omfattande nät av avtal med andra länder och en stor mängd

interna beslut om handelspolitiken. Gemenskapen som sådan har

blivit en av de viktigaste aktörerna i den globala

handelspolitiken.

EG:s gemensamma handelspolitik omfattas inte av EES-avtalet.

Först som EU-medlem går Sverige in i EG:s tullunion och den

gemensamma tull- och handelspolitiken. Det innebär att Sverige

övertar såväl politikens sakinnehåll som instrumenten för dess

genomförande.

Detta innebär inte att verksamheten på de tull- och

handelsrelaterade områdena för medlemsländernas del upphör.

Behovet av underlag och analyser som bakgrund till svenska

positioner kommer att kvarstå och snarast att intensifieras.

Skillnaden blir att arbetet bedrivs inom EU:s ram där de svenska

intressena måste redovisas och försvaras.

I artikel 110 i Romfördraget har EG anslutit sig till den

internationella frihandelns principer. I GATT bedriver EG liksom

Sverige sin handelspolitik inom de ramar och med de mål som

finns fastlagda i detta avtal. Som framgår av proposition

1994/95:19 kommer resultatet av Uruguayrundan för Sveriges del

att föreläggas riksdagen i en särskild proposition hösten 1994.

Detta har sedemera skett (prop. 1994/95:35).

Det ökade handelsberoendet och behovet av att kunna agera

under likartade konkurrensförhållanden i förening med

återkommande internationella förhandlingsrundor om

liberalisering av världshandeln har lett till att i-ländernas

handelspolitik gradvis blivit mer likartad. Att överta EG:s

handelspolitik mot omvärlden blir därför för Sverige i många

avseenden en fråga om att anpassa sig till en regim vars

sakinnehåll till största delen redan stämmer väl överens med

existerande svenska regler.

Som EU-medlem kommer Sverige att driva sin traditionella

frihandelslinje i första hand i medlemskretsen. En anslutning av

bl.a. Sverige och Finland skulle enligt regeringens bedömning

avsevärt stärka de frihandelsvänliga krafterna inom EU. Även små

medlemsstater har möjlighet att utöva inflytande genom att skapa

allianser med likasinnade medlemsländer. Detta kommer att kräva

ett svenskt deltagande i de många arbetsgrupper och kommittéer i

vilka EG:s handelspolitik läggs fast på basis av förslag från

EG-kommissionen. Den handelspolitiska dagordningen avses

dessutom att utökas genom tillkomsten av

världshandelsorganisationen (WTO) år 1995. Genom aktivt

deltagande i arbetet -- och på grundval av kompetenta analyser

-- kommer Sveriges handelspolitiska intressen att kunna drivas

med större genomslagskraft vid ett medlemskap.

Övertagande av EG:s handelspolitik kommer att få konsekvenser

för Sveriges handel med övriga EU-stater och med stater utanför

ett utvidgat EU. Av propositionen framgår att Sveriges totala

utrikeshandel år 1993 uppgick till drygt 720 miljarder kronor.

Härav avsåg närmare 400 miljarder kronor (ca 55 %) EU och ca 115

miljarder kronor (ca 16 %) EFTA-staterna, varav 100 miljarder

kronor (ca 14 %) avsåg kandidatländerna Finland, Norge och

Österrike. Med dessa länder har Sverige i dag frihandel för alla

industrivaror. Betydande möjligheter till besparingar uppnås för

svenska företag genom att Sverige, när vi övertar den gemensamma

handelsregimen mot tredje länder, har fri tillgång till EG:s

inre marknad utan ursprungsregler och gränskontroller. Enligt

internationella beräkningar, i samband med genomförandet av den

inre marknaden, motsvarar de kostnader som gränskontroller

medför i genomsnitt ca 2 % av försäljningen över gränserna.

Sverige får vidare genom medlemskapet full frihandel med andra

EU-stater på jordbruks- och fiskeområdet.

En ytterligare positiv förändring av betydelse blir, enligt

propositionen, att svensk tillverkningsindustri och svenska

underleverantörer genom den gemensamma handelspolitiken får

samma konkurrenssituation gentemot tredje land som andra

EU-stater.

I övertagandet av EG:s handelspolitik ligger också vissa

nackdelar i form av högre tull och/eller antidumpningstull på

vissa enskilda produkter och i vissa fall kvantitativa

importbegränsningar (främst på teko- och jordbruksområdet) som

kan leda till kostnader för vissa företag och högre priser för

konsumenter. Dessa nackdelar uppvägs dock mer än väl, anges det

i propositionen, av de besparingar som erhålls i handeln med

andra EU-stater och den ökade konkurrenskraften gentemot andra

företag inom EU.

Resultatet från Uruguayrundan innebär dessutom bl.a. sänkning

av tullar, successiv avveckling av tekokvoter och

liberaliseringar inom jordbrukspolitiken som kommer att minska

nackdelarna och underlätta tillträdet till EG-marknaden för

stater utanför gemenskapen.

I Vänsterpartiets motion U15 anförs att Europeiska unionen bör

vara öppen mot omvärlden, främja frihandel och vidga sitt

ekonomiska samarbete med Central- och Östeuropa och med

u-länderna. Som medlem i EU skall Sverige, menar motionärerna,

verka för att förändra EU i riktning mot en sådan öppenhet. I

samverkan med andra frihandelsinriktade EU-stater bör Sverige

verka för att minska de rika ländernas protektionism. Dessa

synpunkter bör riksdagen -- om det blir ett klart ja i

folkomröstningen -- som sin mening ge regeringen till känna

(yrkande 7). Även i den socialdemokratiska partimotionen (U16)

framhålls -- dock utan något specifikt yrkande härom -- att

Sverige som medlem i EU bör verka för att EU öppnar sin marknad

för bl.a. livsmedel, stål och textilier från Östeuropa.

Näringsutskottet erinrar i sitt yttrande om att statsrådet

Mats Hellström i oktober 1994 besvarade en interpellation av

Marie Wilén (c) om handelspolitiken vid ett EU-medlemskap (prot.

1994/95:16). I fråga om EU:s handelspolitik på teko- och

jordbruksområdena anförde statsrådet att det kommer att vara en

naturlig uppgift för Sverige att verka för att EU:s politik på

dessa områden snarast möjligt frigörs. Han framhöll att det

alltid kommer att vara en angelägen uppgift att motarbeta

protektionism i alla former. Statsrådet betonade vidare att

avsikten är att Sverige skall verka för att de preferenssystem

EU har för u-länder utformas på ett sådant sätt att de innebär

största möjliga marknadstillträde för dessa länder. Vidare skall

Sverige, enligt statsrådet, tillsammans med andra

frihandelsinriktade länder inom EU motverka användningen av

antidumpningsvapnet.

Näringsutskottet konstaterar för sin del att Sverige genom att

gå in i EG:s tullunion och fullt ut delta i den gemensamma

handelspolitiken skapar möjligheter till besparingar för svenska

företag genom att dessa får fri tillgång till EG:s inre marknad

utan kostnadshöjande krav på ursprungsregler och

gränskontroller. En ytterligare fördel för företagen är att

dessa får samma villkor i förhållande till tredje land som de

konkurrerande företagen hemmahörande i de övriga EU-länderna

har.

Näringsutskottet anför vidare följande:

Med hänsyn till de negativa inslag som i vissa fall förekommer

i EG:s handelspolitik är det enligt näringsutskottets

uppfattning angeläget att Sverige som medlem i EU med kraft

fortsätter att driva sin traditionellt frihandelsvänliga linje.

Denna innefattar även att en miljömässigt hållbar utveckling

skall eftersträvas och att sociala aspekter skall beaktas.

I propositionen framhålls att Sverige har goda möjligheter att

i samverkan med andra frihandelsinriktade EU-länder verka för

fortsatt liberalisering och avreglering. Även den nya regeringen

har som framgått av den tidigare redovisningen uttalat sig för

att EU bör främja frihandeln. Den har vidare betonat att det är

en naturlig uppgift för Sverige att verka för att EG:s

handelspolitik t.ex. på teko- och jordbruksområdena snarast

möjligt frigörs och att Sverige tillsammans med andra

frihandelsinriktade länder bör motverka protektionism i alla

former.

Näringsutskottet anser att de synpunkter som kommer till

uttryck i den aktulla motionen i huvudsak får anses

tillgodosedda genom dessa uttalanden.

Utrikesutskottet har tidigare i många sammanhang

konstaterat (bl.a. i 1992/93:UU1y med anledning av EES-avtalet)

att det är ett grundläggande svenskt intresse att värna om och

utvidga frihandeln. För såväl u-länderna som staterna i Central-

och Östeuropa är utökad frihandel av utomordentlig betydelse i

ländernas strävan att åstadkomma ekonomisk utveckling.

Som framgår närmare av propositionen (kap. 23.3.1) har EU flera

olika typer av avtal med tredje land. Ofta reglerar avtalen inte

enbart handel utan också samarbete, bistånd och andra områden

där medlemsstaterna har befogenheter. Till sådana s.k. blandade

avtal hör EES-avtalet och EG:s associationsavtal med stater i

Central- och Östeuropa samt Lomékonventionen med de 70

ACP-staterna. EG har också associations-, frihandels-, handels-

eller samarbetsavtal med ett stort antal medelhavsländer och

sådana länder i Latinamerika och Asien som inte ingår i

ACP-kretsen (handelspolitiken har nära samband med andra

internationella samverkansformer, särskilt biståndspolitiken,

som behandlas mer utförligt i avsnitt 24 i detta betänkande).

Sammantaget innebär detta att EU i större utsträckning än

Sverige har ingått breda frihandels- och samarbetsavtal med

u-länder. Importen från u-länder svarar också för en större

andel av EU:s import än av den svenska importen. Utvecklingen

under senare år har dock varit negativ. Detta är ett av de

problemområden som uppmärksammas i den nu pågående översynen av

den fjärde Lomékonventionen.

EU har som uttrycklig målsättning att bygga broar i Europa för

att därigenom främja fred, demokrati och stabilitet. De s.k.

Europaavtalen, dvs. de associationsavtal som EG har ingått med

länder i Central- och Östeuropa, reglerar inte enbart handel

utan också samarbete, bistånd samt andra områden och har

medlemskap som slutligt mål. Avtalen bekräftar enligt utskottets

uppfattning den centrala roll som EU spelar för utvecklingen av

ett brett alleuropeiskt samarbete.

Uppgiften att bistå de central- och östeuropeiska länderna i

deras ansträngningar att säkra demokratin, den sociala rättvisan

och uppbyggnaden av fungerande ekonomiska system utgör en av de

allra största utmaningarna i Europa i dag. På samma sätt måste

Europa självfallet fortsätta att engagera sig och vara lyhört

för utvecklingsländernas behov. Handel och bistånd, miljö och

utveckling måste gå hand i hand med strävan att bekämpa

fattigdomen. En stark Europeisk union måste enligt utskottets

uppfattning vara generös mot omvärlden.

Utskottet delar således den övergripande uppfattning som

kommer till uttryck i de aktuella motionerna, nämligen att EU

och de högt industrialiserade länderna i Europa som helhet bör

vara öppna mot omvärlden. Sverige har också aktivt verkat för

att få till stånd en sådan öppenhet. Här kan exempelvis nämnas

de frihandelsavtal som EFTA-staterna har ingått med sex central-

och östeuropeiska stater, Polen, Ungern, Tjeckien, Slovakien,

Rumänien samt Bulgarien. Dessa EFTA-avtal är asymmetriska;

EFTA-staterna avvecklar sina tullar i snabbare takt än motsidan.

Som medlem i EU lämnar Sverige dessa frihandelsavtal mellan

EFTA-staterna och nämnda stater och går in i EG:s bredare och

mer ambitiösa Europaavtal med samma krets av stater.

Som anförs i propositionen var den svenska bedömningen inför

förhandlingarna om medlemskap att det låg i vårt lands intresse

att fullt ut ansluta sig till EG:s tullunion och handelspolitik

från första dagen av medlemskapet. Detta är nämligen en

förutsättning för att svenska företag skall kunna delta i den

inre marknaden på helt lika villkor jämfört med konkurrenterna

inom EU. På två områden framfördes önskemål om särlösning,

nämligen för bibehållandet av frihandeln med de baltiska

staterna samt avseende begränsningarna av tekoimporten.

Frihandeln med de baltiska staterna har säkrats genom att EG har

undertecknat frihandelsavtal med resp. baltisk stat som avses

träda i kraft den 1 januari 1995. Utskottet noterar att EU även

beslutat erbjuda Estland, Lettland och Litauen Europaavtal.

Vad gäller tekoimporten kommer Sverige att inordnas i EG:s

kvotsystem men samtidigt kommer dessa kvoter att räknas upp så

att hänsyn tas till det existerande handelsmönstret mellan

Sverige och våra leverantörsländer vad gäller såväl volym som

varukategorier. Samtidigt kommer tullarna på tekoprodukterna att

sänkas eftersom EG har lägre genomsnittlig tullnivå för

tekoprodukter än Sverige.

Av vad som anförts av näringsutskottet ovan samt av

utrikesutskottet framgår att något särskilt tillkännagivande

från riksdagens sida med anledning av motion U15 (v) i denna del

inte är erforderligt.

Därmed betraktar utskottet motion U15 (v) yrkande 7 som

besvarat.

20.1 Handelssanktioner

EU:s medlemsländer kan tillgripa kollektiva sanktioner som ett

utrikespolitiskt medel. I enstaka fall har begränsningsåtgärder

också vidtagits i samband med handelspolitiska motsättningar.

Det kan röra sig om t.ex. begränsningar eller avbrytande av

handelsförbindelser och bistånd, inskränkningar i besöksutbyte,

hemkallande av diplomatisk personal.

Vid en rad tillfällen har gemenskapen fattat beslut om

åtgärder riktade mot vissa stater. Åtgärderna har varit en

politiskt motiverad reaktion på vissa sidor av dessa staters

politik och har varit avsedda att framtvinga en ändring av denna

politik.

Beslut om hur sanktioner inom EU:s gemensamma utrikes- och

säkerhetspolitik, EU-samarbetets andra pelare (GUSP), skall

omvandlas till åtgärder under EU:s första pelare (det ekonomiska

samarbetet) regleras i Romfördraget (artikel 228a). I

propositionen redovisas utförligare hur beslut fattas på detta

område.

För svensk del har lagen (1971:176) om vissa internationella

sanktioner ändrats år 1992 på så sätt att regeringen -- utöver

vid beslut eller rekommendationer som antagits av FN:s

säkerhetsråd -- också får förordna om sanktioner om samarbetet

med ESK eller Europeiska gemenskaperna påkallar det och om det

är ett svenskt intresse att sanktioner införs utan dröjsmål

(prop. 1992/93:57, bet. 1992/93:UU4, rskr. 1992/93:51).

Av proposition 1994/95:19 framgår att regeringen tillkallat en

särskild utredare med uppgift att se över sanktionslagen med

syfte bl.a. att modernisera och tekniskt anpassa det svenska

regelsystemet till de krav som omvärlden ställer. I direktiven

har bl.a. framhållits att ett svenskt medlemskap i EU också kan

medföra konsekvenser för den tekniska utformningen av det

svenska regelverket samt att detta bör beaktas i översynen.

Propositionen har inte föranlett några motioner på detta

avsnitt.

21 Regionalpolitiska frågor

I propositionen framhålls att vi i Sverige har långtgående

ambitioner att bedriva en aktiv regionalpolitik som förbättrar

utvecklingsmöjligheterna i hela landet. Även inom EU bedrivs en

omfattande strukturpolitik för att utveckla mindre gynnade

regioner.

I medlemskapsförhandlingarna har Sverige fått förståelse för

att de regionala problemen i vårt land avviker från de som finns

inom dagens EU. Detta framgår bl.a. av att EU inom ramen för sin

gemensamma strukturpolitik har beslutat inrätta ett nytt s.k.

målområde där syftet är att kompensera för de nackdelar som

följer av låg befolkningstäthet och långa avstånd.

Ett medlemskap i EU innebär att Sverige kommer att få del av

gemenskapens strukturfonder. Det innebär att betydande resurser

kommer att tillföras svensk regionalpolitik. Under perioden

1995--1999 kommer dessa att totalt uppgå till ca 12,8 miljarder

kronor. En utgångspunkt för fördelningen av dessa insatser

kommer att vara de nationella prioriteringar som görs i dag,

såväl när det gäller insatsernas inriktning som deras

geografiska omfattning.

De fortsatta överläggningar som regeringsrepresentanter har

haft med kommissionen om de nationella regionalpolitiska

företagsstöden har bl.a. resulterat i att kommissionen med

hänvisning till de nordiska särdragen och den gemensamma

deklarationen i EES-avtalet infört ett nytt gleshetskriterium

för att utse stödområden. Det innebär att den svenska

regionalpolitiken, också vid ett medlemskap, kan bedrivas med i

princip nuvarande geografiska omfattning.

Under vissa förutsättningar, bl.a. en mindre minskning av

transportstödsområdet, godkänner kommissionen också driftstöd i

form av transportstöd för att utjämna kostnadsnackdelar

hänförbara till långa avstånd och gles befolkning. Härvid kan

enligt uppgift från kommissionen också indirekt transportstöd i

form av nedsatta sociala avgifter förekomma. I övrigt har

kommissionen inte bedömt de svenska stödens förenlighet med EG:s

regler.

Inom ramen för Sveriges EES-åtaganden prövar för närvarande

EFTA:s övervakningsmyndighet ESA de svenska regionalpolitiska

stöden. Det kan därför, enligt proposition 1994/95:19, inte

uteslutas att det kan bli nödvändigt med vissa ytterligare

modifieringar av företagsstöden. Samtidigt är det fördelaktigt

för en internationaliserad ekonomi som den svenska, menar

regeringen i sin bedömning, att EU har lagt fast gemensamma

statsstödsregler, som gör att svenska företag kan konkurrera på

lika villkor på EG-marknaden.

Sammantaget görs i propositionen bedömningen att Sverige som

EU-medlem bör kunna bedriva en regionalpolitik med i stort sett

samma inriktning som i dag och -- tack vare EU:s strukturfonder

-- i en större omfattning än som är möjligt under EES-avtalet.

Frågor som anknyter till detta avsnitt av propositionen

aktualiseras i motion U16 (s). Enligt motionärerna ger

propositionen ingen vägledning för hur Sverige skall utnyttja de

medel till landsbygdsutveckling som EU anvisar och hur Sverige

skall ansluta sig till EU:s landsbygdsutvecklingsprogram.

Regeringen bör därför återkomma till riksdagen med en mer

detaljerad plan för hur denna stödform skall användas och

avvägas i förhållande till andra insatser (yrkande 18).

Vidare anser motionärerna att uppföljningen av de

regionalpolitiska förhandlingarna inte bedrivits tillräckligt

kraftfullt av regeringen. Bl.a. måste den geografiska

avgränsningen av de s.k. mål 2 och 5 lösas internt inom landet

och vid samtal med kommissionen. Regeringen bör få i uppdrag att

återkomma med slutgiltiga förslag på detta område, vad gäller

resursfördelning mellan samtliga mål samt beträffande det totala

utrymmet (yrkande 19).

Med anledning av dessa yrkanden i motion U16 (s) anför

arbetsmarknadsutskottet följande i sitt yttrande till

utrikesutskottet:

Mål 1 (främja svagt utvecklade regioner), 2 (omstrukturera

regioner med industriell tillbakagång), 5 b (underlätta

utveckling på landsbygden) och 6 (främja utveckling i ytterst

glesbefolkade regioner) är alla regionalt inriktade, medan stöd

till de övriga målen lämnas utan direkt geografisk koppling. Av

de regionalt inriktade målen är mål 2, 5 b och 6 aktuella i

Sverige.

Mål 5 a gäller att främja omstrukturering av jordbruket. På

jordbruksområdet finns även EG:s stöd till miljöprogram samt

stöd till mindre gynnade områden.

För år 1995 avsätts för Sveriges del från EG:s budget 227

miljoner ecu (ca 2 miljarder kronor enligt aktuell växelkurs)

för målen 2, 3, 4, 5 a, 5 b. Denna ram kommer att öka under de

närmaste åren så att den år 1999 uppgår till ca 248 miljoner

ecu. Fördelning av resurser på de olika målen kan emellertid

inte göras förrän den geografiska avgränsningen av målen är

klarlagd. Beträffande mål 6 avsätts 41 miljoner ecu (ca 370

miljoner kronor) från EG:s budget för år 1995. Även detta

belopp räknas upp till år 1999.

Utöver ovan nämnda målinriktade insatser avsätts medel, ca 9 %

av strukturfonderna, för s.k. gemenskapsinitiativ. Ett sådant

initiativ är landsbygdsutvecklingsprogrammet Leader som syftar

till att främja innovationsprojekt, utbyte av erfarenheter samt

gränsöverskridande samarbete.

För att få del av medel från strukturfonderna gäller generellt

att nationell medfinansiering krävs. Dessa medel kan bestå av

såväl anslagsmedel som medel från berörda sektorer, kommuner,

landsting eller privata intressenter.

Utskottet har inhämtat att frågan om den geografiska

avgränsningen av målen 2 och 5 b bereds inom regeringskansliet.

Resultat kan förväntas föreligga inom kort. Efter förslag från

Sverige kommer kommissionen att fastställa områdesavgränsningen.

Även åtgärdernas inriktning kommer att avgöras i överläggningar

med kommissionen. Enligt den tidplan som gäller vid ett

EU-inträde skall Sverige senast den 31 mars 1995 lämna förslag

till programplaner för strukturfonderna till kommissionen. De

ekonomiska frågorna berörs i viss utsträckning i regeringens

proposition 1994/95:40 om budgeteffekter av Sveriges medlemskap

i Europeiska unionen m.m., vilken nyligen avlämnats till

riksdagen.

De av motionärerna upptagna frågorna är alltså under

beredning. Utskottet anser att regeringen snarast skall

återkomma till riksdagen med en uttömmande redovisning av

områdesavgränsningen, åtgärdsinriktningen och medelsfrågorna.

Utrikesutskottet noterar att regeringen, efter det att

arbetsmarknadsutskottet justerat sitt yttrande, informerat

riksdagens EG-delegation i här aktuella frågor. Den av

arbetsmarknadsutskottet begärda redovisningen avseende

områdesavgränsning, åtgärdsinriktning och medelsfrågor kommer,

enligt vad som anmälts till riksdagen, att lämnas den 8 december

i riksdagens kammare av arbetsmarknadsministern.

Med det anförda betraktar utrikesutskottet yrkandena 18 och 19

i motion U16 (s) som besvarade.

Utrikesutskottet betonar att den i detta fall tillämpade

ordningen måste betraktas som exceptionell och att den kan

godtas endast till följd av de i detta fall rådande

omständigheterna (allmänt val, regeringsskifte och den snäva

tidsramen inför Sveriges anslutning till EU). Utrikesutskottet

vill som sin mening starkt understryka att en uttömmande

redovisning, av det slag arbetsmarknadsutskottet efterfrågat i

sitt förslag till tillkännagivande, bör ske i former som medför

normal utskottsberedning och möjlighet till ställningstagande

från riksdagens sida.

22 Närings- och energipolitiska frågor

Det är väsentligt för Sverige att som medlem kunna vara med

och påverka den framtida inriktningen av EU:s näringspolitik.

Den relativa osäkerhet som karaktäriserar EES-avtalet riskerar

enligt regeringen att motverka investeringar och därmed försämra

utsikterna till förnyelse och tillväxt i näringslivet.

Närmandet mellan de västeuropeiska länderna öppnar nya

möjligheter och ökar samtidigt kraven på förnyelse och

utveckling i näringslivet. Unionsfördraget och förverkligandet

av de fyra friheterna bereder vägen för snabbare

strukturomvandling. Gemensamma ansträngningar görs för att

stärka infrastrukturen, främja små företag samt underlätta

framsteg genom teknisk forskning och utveckling.

EG:s näringspolitik syftar i allt högre grad till att motverka

en snedvridning av konkurrensen, även om det förekommer program

för sektorer med svåra omställningsproblem. Stöd till branscher

minskar dock till förmån för åtgärder som kan stärka

konkurrenskraften generellt. Denna utveckling, menar regeringen

i sin bedömning, ligger väl i linje med det svenska samhällets

intressen.

EG har ingen gemensam energipolitik, men vissa enhetliga

rättsregler finns på energiområdet. I propositionen anförs

att den svenska energipolitiken och det svenska energisystemet

passar väl in i gemenskapens energistruktur. Utvecklingen på

energiområdet inom gemenskapen ligger väl i linje med svenska

intressen, inte minst när det gäller marknaderna för el och

naturgas.

Inga motioner har väckts med anledning av detta avsnitt i

propositionen.

23 Utrikes- och säkerhetspolitik samt krigsmaterielexport

Som framhållits i avsnitt 7 stärker ett svenskt medlemskap i

EU och deltagande i den gemensamma utrikes- och

säkerhetspolitiken (GUSP) Sverige i säkerhetspolitiskt

hänseende. Ett deltagande fullt ut i GUSP kan enligt

propositionen ske med bevarad svensk militär alliansfrihet.

Deltagandet underlättas av att Sverige i hög grad delar

EU-staternas grundläggande värderingar och målsättningar.

Respekten för de mänskliga rättigheterna, främjandet av en

demokratisk utveckling i omvärlden och skapandet av en ny freds-

och säkerhetsordning på vår kontinent är hörnstenar i denna

politik. Det är särskilt viktigt att stabilitet skapas i

Central- och Östeuropa samt att dessa stater får gehör för sina

strävanden att befästa sin västliga förankring och uppnå ett

gradvis närmande till EU med sikte på medlemskap. I

propositionen görs bedömningen att de traditionellt goda

förbindelserna som Sverige har med utvecklingsländerna kommer

att utgöra en av utgångspunkterna för agerande inom GUSP.

Sverige kommer att fortsätta att hävda ståndpunkter som tar

hänsyn till dessa staters intressen. Härigenom kan Sverige verka

för att svenska erfarenheter tas till vara i EU:s samarbete med

utvecklingsländerna.

Utrikesutskottet noterar att försvarsutskottet i sitt

yttrande till utskottet framhållit betydelsen för

försvarspolitiken av det närmare samarbete och samordning av

utveckling och produktion av försvarsmateriel som torde kunna

breddas och fördjupas genom ett medlemskap i EU. Ett sådant

utvidgat samarbete bör enligt försvarsutskottet inom ramen för

den svenska exportlagstiftningen kunna bidra till att stärka

såväl den inhemska försvarsindustrin som att i mån av behov öka

våra möjligheter att tillgodose våra egna intressen för en mer

importbaserad försörjning.

I miljöpartiets motion U24 anförs att proposition 1994/95:19

om Sveriges medlemskap i EU inte tar ställning till EU:s

inverkan på Sveriges möjligheter att kontrollera sin

vapenexport. I motionen anges att frågan om att avskaffa artikel

223 i Romfördraget kan väckas i samband med regeringskonferensen

i EU år 1996. Enligt motionärerna ger artikel 223 formellt

EU-stater rätt att själva kontrollera sin vapenexportpolitik.

Motionärerna anser att all vapenexport stegvis borde avvecklas.

EU-medlemskapet öppnar antagligen dörren för motsatt utveckling.

Riksdagen bör därför besluta att Sverige som EU-medlem inte

kommer att acceptera att artikel 223 i Romfördraget upphävs

eller ändras (yrkande 6).

Med anledning av detta yrkande angående vapenexportpolitiken i

EU och artikel 223 i Romfördraget, konstaterar

utrikesutskottet att Sverige har undertecknat ett

medlemskapsavtal med bl.a. de förutsättningar som föreligger i

artikel 223. Varje ändring av Romfördraget och således frågan om

en ändring av artikel 223 kräver enhällighet i medlemskretsen.

Utan svenskt medgivande kan artikeln således varken ändras

eller avskaffas. I artikeln stadgas att ingen medlemsstat skall

vara förpliktad att lämna upplysningar vilkas utlämnande den

anser strida mot egna väsentliga säkerhetsintressen och att

varje medlemsstat får vidta åtgärder som den anser nödvändiga

för att skydda egna väsentliga säkerhetsintressen, i fråga om

tillverkning av eller handel med vapen, ammunition och

krigsmateriel. Vidare anges i artikeln att ministerrådet

enhälligt fastställer en lista över varor artikeln avser.

Enhälligt beslut om ändringar i listan får vidtas av

ministerrådet på förslag av kommissionen.

Något förslag om att upphäva artikel 223 föreligger inte. Det

finns heller inget som tyder på att frågan kommer att

aktualiseras vid regeringskonferensen år 1996. Det förefaller

inte troligt att EU:s alla medlemsstater skulle vara beredda att

avstå från den nationella kontrollen över vapenexportfrågor.

Utskottet utgår från att Sverige vid ett medlemskap i EU

fortsatt skall kunna driva en restriktiv politik på

krigsmaterielområdet. Samarbetet på detta område är inte

bindande. Om man i EU t.ex. överväger att häva ett tidigare

beslutat embargo och Sverige anser att det skulle strida mot de

svenska riktlinjerna att exportera vapen till en sådan stat,

behöver Sverige inte ändra sin politik. EU-medlemskapet kan i

detta sammanhang medföra att den svenska hållningen skärps i

vissa fall, men Sverige kan inte tvingas till lättnader i sin

vapenexportpolitik.

Utskottet finner mot denna bakgrund att det inte finns skäl

för riksdagen att göra något tillkännagivande i frågan om

artikel 223, varför utskottet avstyrker yrkande 6 i motion U24

(mp).

24 Biståndspolitik

24.1 Sverige, EU och biståndet till utvecklingsländerna

Bistånd har funnits med som en del av EG:s politik ända sedan

gemenskapens tillkomst. Till en början var biståndet begränsat

till olika former av stöd och samarbete med 18 av de

ursprungliga EG-staternas före detta kolonier.

Biståndsverksamheten har sedan dess kommit att utsträckas till

flertalet utvecklingsländer i tredje världen och biståndet är i

dag en integrerad del av gemenskapens utrikes- och

handelspolitik. Bland gemenskapens medlemsstater återfinns några

av världens största biståndsgivare, både i absoluta och relativa

tal. De tolv hittillsvarande EU-staterna svarar i dag sammanlagt

för över 40 % av världens samlade offentliga bistånd.

Biståndet genom EG finansieras dels över den reguljära

budgeten, dels genom särskilda bidrag till den europeiska

utvecklingsfonden (EDF) och den europeiska investeringsbanken

(EIB). Från den senare finansieras det bistånd som utgår inom

ramen för Lomékonventionen. Volymmässigt svarar det gemensamma

EG-biståndet för 12--14 % av EU-staternas samlade bistånd. Ca 60

% av EG-biståndet utgår inom ramen för Lomékonventionen till de

70 s.k. ACP-länderna (African, Caribbean, Pacific). Drygt 50 %

av biståndet under konventionen landprogrammeras. Vid sidan av

detta bistånd förmedlas också bl.a. katastrof- och flyktingstöd

samt stöd till strukturanpassning. 20 % av EG:s biståndsbudget

används för livsmedelsbistånd. Även insatser i Asien,

Latinamerika samt icke-medlemsländer i Medelhavsområdet

finansieras från EG:s reguljära budget.

Genom att EG:s biståndssamarbete traktatfästs genom

Maastrichtfördraget har förutsättningar skapats dels för ett

fördjupat samarbete på den nationella nivån medlemsstaterna

emellan, dels för en ökad roll för EU vad gäller samordningen av

biståndet. Däremot förväntas det inte resultera i att en ökad

andel av medlemsländernas bistånd kommer att kanaliseras genom

kommissionen. Subsidiaritetsprincipen gäller också inom

biståndsområdet. I propositionen framhålls att principerna för

EG:s internationella utvecklingssamarbete väl överensstämmer

med svenska prioriteringar.

Som EU-medlem kommer Sverige att bidra både till

finansieringen av Lomékonventionen och till gemenskapens

ordinarie budget. Vidare förekommer ett genom

Maastrichtfördraget fördjupat samråd i biståndsfrågor mellan

EU-länderna, i vilket Sverige förväntas medverka. I

propositionen görs bedömningen att Sverige bör kunna spela en

viktig roll i den kommande utformningen av EG:s biståndspolitik.

Den traditionella svenska inställningen till biståndsfrågor är

väl känd och respekterad inom EU och betraktas ofta som ett gott

föredöme. Som vidare framgår av propositionen pågår inom

Utrikesdepartementets avdelning för internationellt

utvecklingssamarbete ett analysarbete som skall ligga till grund

för de anpassningar av det nationella biståndet som blir en

följd av att en viss del av den svenska biståndet skall

kanaliseras via EU. Målsättningen med detta arbete är att

tillförsäkra att EG-biståndet och svenskt bistånd kompletterar

varandra i så stor utsträckning som möjligt.

I Vänsterpartiets motion U15 anförs att olika grupper av

u-länder behandlas mycket olika av EU. Mest gynnande är stater

-- ofta f.d. kolonier -- i Afrika, Karibien och Stilla Havet,

dvs. de s.k. ACP-länderna som ingår i Lomésamarbetet. I motionen

citeras SIDA som i sitt remissvar påpekat att EU-biståndet ofta

är en form av kompensation för andra relationer som är mindre

gynnsamma för u-landet. Motionärerna anser att Sverige, vid ett

eventuellt medlemskap i EU, bör verka för förbättringar i nästa

Loméavtal, så att detta bl.a. bättre stimulerar en

diversifiering av de fattigaste ländernas export.

EU-biståndet, som i dag ofta upplevs som centralstyrt,

byråkratiskt och trögt, behöver förbättras även i andra

avseenden, anförs det vidare i motion U15 (v).

Livsmedelsbiståndet utgör i detta sammanhang ett särskilt

problem. Sverige bör som medlem av EU verka för att biståndet

ökar, att det sköts effektivare; organiseras och samordnas

bättre samt att inflytandet över politiken minskar från

kommersiella och protektionistiska intressen. Sverige måste i EU

även verka för att ett nytänkande kommer till stånd avseende

EU:s skuldpolitik, främst beträffande det enligt motionärerna

hårt kritiserade stödet till strukturanpassning i u-länderna.

Dessa synpunkter bör riksdagen -- om det blir ett klart ja i

folkomröstningen -- som sin mening ge regeringen till känna

(yrkande 8).

Som också framgår av propositionen skall gemenskapens

biståndspolitik, enligt Maastrichtfördraget, ha som övergripande

mål att främja kampen mot fattigdom i utvecklingsländerna, att

bidra till en bärkraftig ekonomisk utveckling, en gradvis

integration i världsekonomin samt en utveckling mot och

säkerställande av demokratin, rättsäkerheten och respekten för

de mänskliga rättigheterna.

Enligt utskottets uppfattning överensstämmer målen för

EU:s bistånd väl med de svenska biståndspolitiska målen.

Biståndspolitiken har nära samband med handelspolitiken. Denna

behandlas i betänkandets avsnitt 20, där utskottet bl.a.

framhåller att en stark Europeisk union måste vara generös mot

omvärlden. Utskottet utgår från att Sverige även som medlem i EU

kommer att fortsätta arbetet för att få till stånd globalt ökad

frihandel och föra en biståndspolitik baserad på generositet.

Maastrichtfördraget innebär ett steg mot ett fördjupat

samarbete på nationell nivå mellan medlemsländerna. Däremot

förväntas det inte leda till att en större andel av

medlemsländernas bistånd kommer att kanaliseras via

EG-kommissionen. Subsidiaritetsprincipen tillämpas också inom

biståndsområdet. Innebörden av detta är att det gemensamma

EG-biståndet skall utgöra ett komplement till medlemsländernas

övriga bistånd. För svensk del kommer ca 10 % av

biståndsbudgeten att gå till det gemensamma EG-biståndet.

Medlemsstaternas bistånd genom EG-kommissionen uppgick 1992

till 3 493 miljoner ecu. Kommissionens bistånd har

budgettekniskt sett två former, dels det bistånd som förmedlas

inom ramen för Loméavtalen, dels det bistånd som förmedlas

direkt via kommissionen (s.k. budgeterat bistånd). Den svenska

medlemsavgiften till EU kommer att inkludera den del av Sveriges

bidrag till EG:s bistånd som ingår i det s.k. budgeterade

biståndet och vilken beräknas uppgå till ca 700 miljoner kronor

år 1995.

Därutöver kommer det bistånd -- omkring 330 miljoner kronor

år 1995 -- som kommer att förmedlas via kommissionens program

för staterna i Central- och Östeuropa, främst PHARE och TACIS

(se även avsnitt 24.2 i betänkandet). Liksom tidigare kommer

medlen för östsamarbete (dvs. det hittillsvarande G-anslaget

under tredje huvudtiteln) att anslagsmässigt hållas separat från

biståndet till utvecklingsländer.

Till varje Loméavtal skapas ett finansiellt instrument som går

under benämningen EDF (European Development Fund). Inför

inrättandet av nytt sådant instrument förhandlar EU:s

medlemsstater om hur mycket varje stat skall bidra med. En

utgångspunkt i förhandlingarna är medlemsstaternas kapacitet

resp. vilja att ge bistånd. Sedan maj 1994 förhandlar

kommissionen och ACP-staterna om Lomé IV:s andra finansiella

protokoll, som kommer att leda till inrättandet av ett nytt

finansiellt instrument, den s.k. EDF 8. Förhandlingarna beräknas

kunna avslutas under första hälften av 1995. Sverige kommer att

delta i Lomésamarbetet först i och med tillskapandet av EDF 8,

från vilken inga dragningar kommer att göras förrän tidigast i

slutet av 1996. Den svenska statsbudgeten kommer således inte

att belastas med vår fulla andel förrän tidigast budgetåret

1998. Den svenska andelen av EDF 8 har ännu inte fastställts men

uppskattas -- enligt vad utskottet inhämtat -- komma att uppgå

till ca 4 % vilket kommer att motsvara ca 800 miljoner kronor på

årsbasis (full andel).

Som även framgår av propositionen visar en jämförelse av

sektorinriktningen i de länder där både Sverige och EU är aktiva

att graden av överlappning varierar från land till land. I vissa

fall "konkurrerar" vi inom samma sektorer, i andra fall

koncentrerar vi oss på skilda verksamheter. I propositionen görs

bedömningen att ett EU-medlemskap, i de fall vi verkar inom

samma sektorer, borde innebära goda förutsättningar för en ökad

samordning, koncentration och förbättrad effektivitet i

samarbetet. Utskottet delar denna bedömning. Genom en bättre

samordning på policynivå och i genomförandet av projekt skapas

enligt utskottets uppfattning förutsättningar för ett

effektivare utnyttjande av knappa biståndsresurser. Detta gäller

såväl det gemensamma EG-biståndet som medlemsstaternas

nationella bistånd.

Utskottet konstaterar att tyngdpunkten för biståndsarbetet

både för Sverige och för EU ligger på Afrika söder om Sahara. I

ACP-kretsen ingår samtliga länder i regionen, medan Sveriges

biståndssamarbete avser en mindre andel av dessa länder.

Enligt utskottets uppfattning utgör skuldlättnadsåtgärder --

som också aktualiseras i motion U15 (v) -- en viktig och

nödvändig del av den resursmobilisering som måste komma

utvecklingsländerna till del. Många av låginkomstländerna har

skuldbördor som utgör ett allvarligt hot mot deras utveckling.

De årliga räntebetalningarna och amorteringarna uppgår i vissa

fall till hela eller mer än den årliga exportinkomsten. Som

utskottet också tidigare påpekat (bl.a. i bet. 1993/94:UU15) har

Sverige sedan flera år internationellt drivit frågan om

ytterligare skuldlättnadsåtgärder för de fattigaste, mest

skuldtyngda länderna, som genomför ekonomiska reformprogram. En

del av det svenska biståndet används också direkt till

skuldlättnad för att lindra dessa länders skuldbörda.

Utskottet har under en lång följd av år behandlat motioner som

i likhet med det här aktuella yrkandet (yrkande 8 i motion U15

(v)) också framför kritiska synpunkter på vissa former av

bistånd. I likhet med motionärerna oroas utskottet över de

negativa effekter som livsmedelsbistånd, som ges bl.a. av EG,

kan ha. Det finns, som påpekas i motionen, alltid en risk att

livsmedelsbistånd kan få negativa verkningar, bl.a. på känsliga

lokala marknader i u-länder. Sverige verkar sedan länge för att

livsmedelsbistånd inte ges på sådant sätt att lokala och

regionala produktions- och handelsmönster slås ut.

Vad gäller strukturanpassningsstöd har utskottet (senast i

bet. 1992/93:UU15) erinrat om att sådana program som regel har

tillkommit för att möta behov av långsiktigt inriktad ekonomisk

anpassning. Återhämtningen ur en ekonomisk krissituation kan

endast bli hållbar om de bakomliggande orsakerna till problemen

undanröjs. För flertalet länder, såväl i- som u-länder, gäller

att ekonomisk-politiska reformer och institutionella

förändringar för att öka tillväxt och export är de åtgärder som

bäst främjar en ekonomisk återhämtning. I ett lite längre

tidsperspektiv gynnas även de sociala sektorerna genom den

generella förbättring i ekonomin som är det eftersträvade målet.

Utskottet vill här även framhålla att reformprogram av

strukturanpassningstyp givetvis inte kan genomföras utan att

vara förankrade i respektive mottagarland.

Med det anförda betraktar utskottet motion U15 (v) yrkande 8

som besvarat.

24.2 Sverige och EU:s östsamarbete

EU:s relation, liksom västvärldens som helhet, till Central-

och Östeuropa har under de senaste åren fått hög prioritet.

Utrikes- och säkerhetspolitiska aspekter liksom utvecklingen av

handelsrelationerna har getts stor uppmärksamhet. Finansiellt

och tekniskt stöd har också kommit att spela en viktig roll i

sammanhanget. År 1990 grundades EBRD (Europeiska

återuppbyggnads- och utvecklingsbanken) av 39 enskilda stater,

däribland Sverige, samt EG och EIB. Bankens syfte är att

underlätta övergången till marknadsekonomi i de länder i

Central- och Östeuropa som utvecklas i riktning mot

flerpartisystem, demokrati och pluralism. I propositionen anges

att EBRD till och med hösten 1993 har avsatt drygt 2 miljarder

ecu, varav 500 miljoner ecu utbetalats, till projekt i stater i

Central- och Östeuropa, inkl. f.d. Sovjetunionen. Insatserna är

främst inriktade på privatisering, infrastruktur, utveckling av

den finansiella sektorn och energiinvesteringar.

EG har därtill i egen regi startat ett betydande samarbete med

länderna i Central- och Östeuropa. Denna verksamhet kanaliseras

primärt genom två program, varav det ena, PHARE, är avsett för

länderna utanför f.d. Sovjetunionen och de baltiska staterna,

och det andra, TACIS, för medlemsstaterna i Oberoende Staters

Samvälde (OSS). Härutöver finns ett särskilt organ för

humanitära insatser, ECHO. EU har också varit pådrivande och

dominerande bidragsgivare till det betalningsbalansstöd till

Central- och Östeuropa som kanaliseras inom ramen för

G 24-samarbetet.

Eftersom EU:s och Sveriges nuvarande samarbete med Central-

och Östeuropa av naturliga skäl i allt väsentligt har utvecklats

parallellt har det, inte minst genom de multilaterala

finansieringsorganisationerna och G 24-samarbetet, redan givits

goda möjligheter att utbyta erfarenheter och i vissa fall

samverka. Det sistnämnda, anförs det i propositionen, gäller

särskilt det regionala östsamarbetet. EU deltar såväl i

Östersjörådet som i Barentsrådets verksamhet.

Sverige har i det bilaterala östsamarbetet prioriterat sitt

geografiska närområde, omfattande de baltiska staterna, Polen

och nordvästra Ryssland. Till övriga länder i Central- och

Östeuropa har svenska insatser främst kanaliserats genom

multilaterala organ eller samarbetsmekanismer som t.ex. G 24. I

propositionen understryks att Sverige på flera områden varit en

föregångare. Detta gäller inte minst suveränitetsstödet till

Baltikum och frihandelsavtalen med de baltiska staterna.

Sverige kommer som medlem av EU automatiskt att delta i EG:s

budgetfinansierade samarbete med länderna i Central- och

Östeuropa. PHARE- och TACIS-programmen arbetar, liksom det

svenska östsamarbetsprogrammet, med kunskapsöverföring som

huvudsakligt instrument. Svenska myndigheter, företag och

organisationer får genom medlemskapet möjlighet att konkurrera

på lika villkor om uppdragen att verkställa de insatser varom EG

beslutar.

I propositionen anförs att deltagande i EG:s omfattande

östsamarbete ökar Sveriges möjligheter att främja politisk,

ekonomisk och kulturell samverkan med Central- och Östeuropa.

Det kompletterar de bilaterala insatser Sverige gör och förutses

fortsätta att göra.

Samarbetet med länderna i Central- och Östeuropa har

aktualiserats i två motioner. I Socialdemokraternas motion U16

begärs ett riksdagens tillkännagivande med innebörden att

Sverige aktivt skall verka för ett ökat EU-engagemang vad gäller

östsamarbetet (yrkande 6). Stödet till Central- och Östeuropa

måste bidra till en miljöanpassad utveckling, framhålls det i

motionen.

Vänsterpartiet anför i motion U15 att en "rikedomsridå" inte

får resas mellan öst och väst. I stället måste de central- och

östeuropeiska staterna inlemmas i ett allt tätare samarbete med

Västeuropa. Sverige måste i EU-samarbetet verka för en sådan

integration öst--väst och en sådan inriktning på östbiståndet

att det stöder en demokratisk utveckling. I motionen begärs att

riksdagen -- om det blir ett klart ja i folkomröstningen -- som

sin mening skall ge regeringen dessa synpunkter till känna

(yrkande 6).

Motionärernas yrkanden ligger enligt utskottets

uppfattning helt i linje med det engagemang i vårt närområde som

Sverige eftersträvar även framdeles. Genom medlemskap i EU ges

enligt utskottets bedömning ökade möjligheter att samordna vad

vi gör inom ramen för vårt bilaterala östsamarbete med EG:s

samarbetsprogram. Genom EU-samarbetet kan Sverige å ena sidan

tillgodogöra sig den kompetens som finns inom EU. Å andra sidan

kan Sverige genom samverkan inom EU även bidra till att främja

ett fördjupat internationellt engagemang, t.ex. för de baltiska

länderna. Vidare kan den svenska kunskapsbasen utnyttjas av

andra medlemmar i unionen. Dessa skäl motiverar enligt

utskottets uppfattning väl ett starkt svenskt engagemang i EU:s

östsamarbete.

Det är utskottets bedömning att det ekonomiska reformarbetet

och moderniseringssträvandena i staterna i Central- och

Östeuropa främjas genom EU:s östsamarbete. Miljösamarbetet --

bl.a. inom ramen för PHARE- och TACIS-programmen -- spelar en

inte obetydlig roll i EU. Konsultationer har även inletts mellan

EU och miljöministrarna från de stater i Central- och Östeuropa

med vilka EG slutit Europaavtal. I slutdokumentet från det

första mötet, som ägde rum den 5 oktober 1994, framhålls vikten

av samarbete i såväl för Europa som för världen som helhet

viktiga miljöfrågor, bl.a. bekämpning av gränsöverskridande

föroreningar av luft och vatten, bevarande av biologisk mångfald

och kärnsäkerhet.

Utskottet konstaterar att det bilaterala svenska östsamarbetet

kommer att bestå och utvecklas även vid ett svenskt

EU-medlemskap. I regeringsförklaringen som avgavs av

statsminister Ingvar Carlsson den 7 oktober 1994 framhölls bl.a.

att samarbetet med våra grannländer kring Östersjön, liksom med

övriga Central- och Östeuropa, skall intensifieras och att vår

uppgift är att stödja den demokratiska och ekonomiska

utvecklingen. Estlands, Lettlands och Litauens säkerhet och

utveckling framhölls som särskilt betydelsefull för Sverige.

Länderna i Central- och Östeuropa kan stödjas på många olika

sätt. Som framgått bl.a. av regeringens skrivelse 1993/94:252

har insatser på miljöområdet utgjort en mycket stor andel av det

sammanlagda biståndet alltsedan samarbetet inleddes. Denna

inriktning av samarbetet kommer också att bestå. Som

underströks i regeringsförklaringen skall Sverige vara

pådrivande i det internationella miljöarbetet och bl.a.

fortsätta det år 1990 initierade projektet att återställa

Östersjöns ekologiska balans.

Sveriges samarbete med de baltiska staterna och länderna i

Central- och Östeuropa har behandlats regelbundet och utförligt

av utskottet i många sammanhang. Utskottet har bl.a. haft

anledning att framhålla vikten av att staterna i Central- och

Östeuropa erhåller internationellt stöd för att planera för och

utveckla alternativ, säker och miljöanpassad energiproduktion

samt ges möjligheter att åstadkomma en effektivare och

resurssnålare energianvändning (bet. 1993/94:UU16).

Utskottet noterar att jordbruksutskottet i sitt yttrande

påpekar att Sverige av tradition intar en framskjuten ställning

i det mellanstatliga miljösamarbetet. Jordbruksutskottet

framhåller vidare följande:

I globala miljöfrågor som drivhusgasernas påverkan på klimatet

eller nedbrytningen av ozonskiktet bör Sverige som en del av EU

även fortsättningsvis spela en viktig roll. Motsvarande gäller i

det regionala samarbetet inom Europa. Den pågående försurningen

av mark och vatten har särskilt stor betydelse i vårt eget land,

och den är i stor utsträckning påverkad av gränsöverskridande

miljöstörningar. Från svensk sida bör vi även, som medlem i

unionen, söka påverka miljöarbetet i Central- och Östeuropa.

Östersjöns miljö kommer att förbli av största betydelse för

svensk miljöpolitik. Inom unionen bör Sverige särskilt verka för

att belastningen på Östersjön reduceras.

Utrikesutskottet anser mot bakgrund av det anförda att

riksdagen som sin mening bör ge regeringen till känna vad

jordbruksutskottet anfört om miljöarbetet i Central- och

Östeuropa med anledning av motion U16 (s) yrkande 6 (i berörd

del). Utskottet betraktar därmed även motionerna U15 (v) yrkande

6 samt U16 (s) yrkande 6 (i berörd del) som besvarade.

25 Europeiska investeringsbanken

I proposition 1994/95:19 anförs att medlemskap i Europeiska

investeringsbanken (EIB) medför betydande fördelar för Sverige.

EIB är en solid bank med snabbt växande betydelse som finansiär

av angelägna investeringar i Europa. Banken kan genom sin starka

ställning på kapitalmarknaden erbjuda mycket konkurrenskraftiga

lånevillkor till såväl offentliga som privata låntagare. Av

särskild vikt är bankens utlåning till små och medelstora

företag. Det är väsentligt att dessa företag, som utgör en

viktig tillväxtmotor, kan ges goda kreditmöjligheter.

Bankens utlåning till icke-medlemsstater har även ökat i

omfattning. På detta område finns det enligt regeringens

bedömning goda möjligheter för ett utvidgat samarbete mellan

Sverige och EIB. På liknande sätt bör ett utökat samarbete kunna

komma till stånd mellan Nordiska investeringsbanken och EIB, när

flertalet nordiska länder träder in i EU.

Vad som anförs i propositionen om EIB har inte föranlett några

motioner.

26 Rättsliga och inrikes frågor

Samarbetet i rättsliga och inrikes frågor brukar benämnas den

tredje pelaren i Maastrichtfördraget. Samarbetet berör i många

fall rättsstatens kärnområden, där det är viktigt att, också

inom ramen för en europeisk union, behålla ett

självbestämmande hos staterna. Detta tillgodoses inom fördragets

ram, eftersom verksamheten bygger på mellanstatligt samarbete

vilket bl.a. innebär att beslut fattas med enhällighet.

Genom samarbetet i rättsliga och inrikes frågor får

medlemsstaterna väsentligt förbättrade möjligheter att komma

till rätta med många av de fenomen som i dag framstår som

problematiska eller rentav hotande i Europa. Hit hör den ökande

internationella brottsligheten, såsom olaglig handel med

narkotika, terrorism och annan grov eller organiserad

kriminalitet. I propositionen framhålls som särskilt angeläget,

för Sveriges del, att effektivisera bekämpningen av den

internationella brottsligheten, inte minst mot bakgrund av den

oroande utvecklingen i de närbelägna länderna i Östeuropa. Ett

medlemskap i EU kommer att ge Sverige tillgång till det

fördjupade internationella polissamarbete som för närvarande

håller på att byggas upp.

I propositionen görs bedömningen att samarbetet inom EU, inte

minst när det gäller kampen mot den internationella

narkotikahandeln, kan få avgörande betydelse, åtminstone på

sikt, när det gäller att vinna framgång.

Den svenska tullen och polisen kommer att övervaka gränserna

mot andra EU-länder för att förhindra olaga införsel av främst

narkotika och vapen. För detta ändamål utvecklas nya

kontrollformer inom ramen för EG:s regelverk. Enligt

propositionen finns skäl att anta att dessa nya kontrollformer

blir väl så effektiva som traditionella gränskontroller.

Även de asyl- och migrationspolitiska frågorna ligger inom

ramen för detta samarbete. Formen med mellanstatligt samarbete

gör att den fulla beslutanderätten ligger kvar hos de enskilda

staterna. Det finns dock en tydlig strävan inom unionen mot en

harmonisering av lagar och regler.

För att förverkliga målet med fri rörlighet för personer är

det nödvändigt att en samsyn växer fram även på det asyl- och

migrationspolitiska området. I det fortsatta

harmoniseringsarbetet blir bl.a. värnandet av asylrätten och en

faktisk och lika tillämpning av första asyllandsprincipen

viktiga frågor för Sverige.

Ett motionsyrkande anknyter till detta avsnitt i

propositionen. I motion U15 (v) yrkande 16 begärs att riksdagen

-- vid ett klart ja i folkomröstningen -- som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om regeringens

hållning i EU-samarbetet på invandrings- och asylområdet.

Enligt motionärerna har Sverige passivt godtagit

EU-majoritetens politik, och de anför bl.a. att

Dublinkonventionen innebär att den asylsökande inte själv får

bestämma i vilket land han eller hon skall söka asyl och att ett

avslag i ett EU-land kommer att gälla i alla EU-stater.

Motionärerna anser att det är nödvändigt att harmonisera

tillämpningen av både flyktingbegreppet, olika de

facto-flyktingbegrepp och uppehållstillstånd av humanitära skäl.

De anser också att Sverige bör ta initiativ och verka kraftigt

pådrivande för att EU-staterna antar en kompletterande

flyktingdefinition efter mönster av OAU-konventionen och

Cartagenakonventionen. Regeringen bör enligt motionärerna verka

för att artikel 14 i yttre gränskontrollkonventionen om

transportörsansvaret tas bort eller att regeln mildras. När det

gäller arbetet med EIS-konventionen måste regeringen enligt

motionärerna fortlöpande samråda med riksdagen om arbetet med

konventionen och hur riskerna för den enskildes rättssäkerhet

och integritet skall elimineras eller i vart fall begränsas i

största möjliga utsträckning.

Motionärerna anför också att regeringen i EU-samarbetet bör

motverka de tydliga tendenserna i många EU-stater att söka

skyffla över ansvaret för flyktingarna på utanförstående länder.

Regeringen bör vidare verka för att harmoniseringen av

familjeåterförening sker på en högre nivå än för närvarande.

Med anledning av motionen framhåller

socialförsäkringsutskottet i sitt yttrande bl.a. följande:

Internationellt samarbete i syfte att verka för en solidarisk

ansvarsfördelning och för att stärka flyktingarnas rättsliga

skydd ingår som ett av många element i den svenska

flyktingpolitiken. Regeringen lämnar varje år en skrivelse till

riksdagen med en redogörelse för bl.a. det internationella

samarbetet. Av den senaste redogörelsen i skrivelse 1993/94:127

framgick bl.a. att Sverige i flera fora verkat för att Europas

länder skall dela på ansvaret i flyktingsituationen till följd

av kriget i f.d. Jugoslavien. I anslutning härtill framhöll

utskottet i betänkande 1993/94:SfU14 att regeringen lagt stor

vikt vid det internationella samarbetet inom flykting- och

migrationspolitikens område och aktivt drivit dessa frågor.

Utskottet, som behandlade motioner med delvis samma inriktning

som den förevarande, utgick från att regeringen även

fortsättningsvis kommer att spela en aktiv roll på det

internationella och nordiska planet. Utskottet erinrade om att

överväganden om flyktingpolitiska insatser internationellt också

ligger inom Invandrar- och flyktingkommitténs uppdrag och att i

kommitténs direktiv bl.a. betonats att behoven av en

internationell samordning av insatserna har blivit uppenbara,

och att ett omfattande samarbete pågår mellan de länder som

mottar invandrare och flyktingar. Utskottet ansåg att resultatet

av kommitténs utredning borde avvaktas och riksdagen avslog

motionerna på förslag av utskottet.

Utskottet vill erinra om att Sverige även efter ett medlemskap

har kvar möjligheten att självständigt pröva en asylansökan,

även om den sökande vägrats asyl i ett annat EU-land.

Utskottet utgår från att Sverige kommer att kraftfullt verka

för en solidarisk och human flyktingpolitik inom EU enligt de

traditioner som Sverige har på området. Utskottet utgår också

från att regeringen kommer att sträva efter bredast möjliga

förankring i riksdagen av hur Sverige skall förhålla sig i

samarbetet om asyl- och migrationsrättsliga frågor.

Med hänsyn bl.a. till det pågående arbetet inom Invandrar- och

flyktingkommittén anser utskottet att regeringen inte nu bör

bindas upp av uttalanden från riksdagens sida i olika delfrågor

om EU-samarbetet på det aktuella området.

Med det ovan anförda anser utrikesutskottet -- i likhet

med socialförsäkringsutskottet -- att syftet med motion U15

(v) yrkande 16 får anses tillgodosett. Utskottet betraktar

därmed motion U15 (v) yrkande 16 som besvarat.

27 Ekonomiskt och monetärt samarbete

Ända sedan det ursprungliga Romfördraget har det inom EG

funnits en strävan att åstadkomma en närmare samordning av

medlemsländernas ekonomiska politik. Det ekonomisk-politiska

samarbetet mellan EG-länderna begränsades emellertid länge till

enskilda initiativ på mellanstatlig basis, medan de formella

mekanismerna för samordning var svaga. Det monetära området har

varit föremål för den mest formaliserande samordningen, framför

allt i form av samarbetet inom ramen för European Monetary

System (EMS) med dess valutakursmekanism (ERM) som upprättades

år 1979.

Syftet med samarbetet på det ekonomisk-politiska området är

att lättare uppnå de gemensamma målen för den ekonomiska

politiken. Genom förverkligandet av den inre marknaden samt

upprättandet av en ekonomisk och monetär union (EMU) skall bl.a.

skapas förutsättningar för en ökad och miljömässigt uthållig

tillväxt samt ökad sysselsättning utan att stabiliteten i

ekonomierna äventyras. Riktmärken för de överenskomna målen för

ekonomisk stabilitet finns nedlagda i de s.k.

konvergenskriterierna.

Den mest långtgående samordningen av den ekonomiska politiken

i EMU gäller penning- och valutapolitiken. Fas tre av EMU

(valutaunionen) innebär en fullständig samordning av politiken

på dessa områden. Kompetensen för den allmänna ekonomiska

politiken ligger kvar hos medlemsstaterna, men formerna för

samarbetet stärks. Strävandena att samordna den ekonomiska

politiken bygger i hög grad på konsensus. Tanken är att själva

diskussionerna om den ekonomiska politiken skall bidra till att

bygga upp en samsyn kring politikens utformning.

Sanktionsmekanismer är svaga eller saknas.

För att skapa förutsättningar för en ekonomisk-politisk

samordning skall EU-medlemmarna beakta sin ekonomiska politik

som en fråga av gemensamt intresse. I fas två av EMU, som

inleddes den 1 januari 1994, har den ömsesidiga övervakningen

fördragsfästs. Diskussionerna inom ramen för övervakningen

syftar till att följa upp i vilken mån den ekonomiska politiken

i medlemsländerna är i överensstämmelse med de gemensamma

åtagandena. Målen för samordningen har gjorts tydligare i och

med de övergripande riktlinjerna för den ekonomiska politiken,

vilka utformas årligen av Europeiska rådet. Riktlinjerna anger

hur den ekonomiska politiken bör utformas under det följande

året. De utformas som en rekommendation och är alltså inte

bindande till sin karaktär. Varje medlemsstat skall vidare

utarbeta konvergensprogram som skall ange specifika mål för den

ekonomiska politiken och de medel som skall användas för att

uppnå målen. För att förhindra oansvarig finanspolitik i

EU-staterna, med dess återverkningar på övriga medlemsstater,

finns bestämmelser om hur rådet skall agera visavi en

medlemsstat som har alltför stora underskott i de offentliga

finanserna.

Ett slutligt svenskt ställningstagande till övergången från

den andra till den tredje fasen av EMU -- dvs. en fullständig

samordning av penning- och valutapolitiken -- kommer enligt

finansutskottets yttrande till utrikesutskottet att göras i

ljuset av den fortsatta utvecklingen och i enlighet med Sveriges

åtaganden som medlemsstat. Den interna svenska beslutsordningen

innebär att det ytterst är riksdagen som skall ta ställning. I

finansutskottets yttrande redovisas mer utförligt hur

samordningen av den ekonomiska politiken inom ramen för EMU:s

olika faser är tänkt att ske.

Den dominerande frågan på den ekonomisk-politiska dagordningen

i Europa har under de senaste åren varit den höga

arbetslösheten. Utöver de fördragsbaserade formerna för

samordning av den ekonomiska politiken har EU-staterna därför

tagit flera gemensamma initiativ på mellanstatlig basis för att

komma till rätta med detta problem. Av största vikt under de

senaste åren är det s.k. tillväxtinitiativet och vitboken om

tillväxt, konkurrenskraft och sysselsättning. Den är grunden för

ett omfattande arbete med att gemensamt finna vägar ur den

nuvarande situationen med hög och bestående arbetslöshet i

Europa.

Finansutskottet tar i sitt yttrande till

utrikesutskottet upp några frågor på de områden där samarbetet

vid ett medlemskap kommer att utvidgas samt hur detta kan komma

att utvecklas på sikt. Utskottet behandlar vissa delar av den

makroekonomiska samordningen, som skall äga rum under andra

fasen, samt förberedelserna inför övergången till tredje fasen

av utvecklingen mot den ekonomiska och monetära unionen (EMU).

Vidare behandlas Riksbankens ställning och samrådet med

Finansdepartementet. Redovisningen återges nedan under olika

sammanfattande rubriker.

Finansutskottet anför följande:

Makroekonomiskt samarbete

Under senare år har EU och EU-länderna ägnat allt större

uppmärksamhet åt att minska arbetslösheten och att söka uppnå en

högre och samtidigt uthållig tillväxt. Samarbetet inom EU

innebär att länderna söker utforma sin politik under ömsesidigt

hänsynstagande som tar sig formen av en kontinuerlig diskussion

länderna emellan om det aktuella ekonomisk-politiska läget.

Samarbetet väntas leda till stabila, förutsägbara och mindre

osäkra ramvillkor för varje enskilt lands makroekonomiska

politik.

Europeiska rådet beslutade vid sitt möte i Bryssel i december

1993 att på basis av en vitbok utarbetad inom kommissionen

fastlägga en omfattande handlingsplan med följande huvudelement:

nationella insatser för att förbättra arbetsmarknadens

funktionssätt genom bättre utbildning, ökad flexibilitet, ändrat

skattesystem som främjar sysselsättningen, aktiv

arbetsmarknadspolitik och särskilda insatser för unga och

långtidsarbetslösa

fullt utnyttjande av den inre marknaden

transeuropeiska nätverk för transporter, miljö och energi

infrastruktur för informationsteknologi

finansieringssamarbete

social dialog.

En förutsättning för att handlingsplanen skall fungera är att

det råder sunda makroekonomiska förhållanden (dvs. låg

inflation, sunda statsfinanser och stabil växelkurs), frihandel

och solidaritet mellan medlemsländerna och att närhetsprincipen

skall gälla. De ekonomiskt mest betydelsefulla åtgärderna

åligger det länderna att enskilt besluta om och genomföra, men

viktiga delar av handlingsplanen ligger på gemenskapsnivån. Det

gäller t.ex. frågor om finansiering av

infrastrukturinvesteringar där bl.a. Europeiska

investeringsbanken kommer att medverka.

Med anledning av vad som anförs i motion U15 (v) anser

finansutskottet det viktigt att notera att den ekonomiska

politiken och skattepolitiken alltjämt är en nationell

angelägenhet. (Motion U15 (v) i berörd del behandlas även i

betänkandets avsnitt 7 Allmänna överväganden samt i avsnitt 15

Arbetsmarknads- och arbetslivsfrågor). Det faktum att EU:s

makroekonomiska samarbete inte bara syftar till högre

sysselsättning, låg inflation, tillväxthöjande

infrastrukturinvesteringar m.m. utan även till en god

budgetdisciplin, innebär inte -- anför finansutskottet i sitt

yttrande -- att EU har makt att för något enskilt EU-land

föreskriva om avvägningen mellan olika poster (politikområden) i

den nationella budgeten eller om landets skattekvot, dess

offentliga sektors storlek eller utformningen av dess olika

välfärdssystem, för att ta några exempel. Däremot kan

naturligtvis länder lära av varandras goda exempel och gjorda

misstag när de samarbetar.

Finansutskottet anför vidare följande:

Ett av flera bidrag till den europeiska debatten om ökad

sysselsättning som nämns i propositionen och som förtjänar att

nämnas i sammanhanget är den rapport, Put Europe to work, som

utarbetades av de europeiska socialdemokraterna och som

presenterades i december 1993. Även andra partigrupper har

lämnat bidrag som förtjänar uppmärksamhet.

Traditionella mål för svensk ekonomisk politik som hög

sysselsättning på den reguljära arbetsmarknaden, tillförlitliga

välfärdssystem, god tillväxt, låg inflation, regional utjämning

och en god miljö garanteras inte av att Sverige går med i EU.

Målen står dock i överensstämmelse med vad som gäller inom EU.

I Maastrichtfördragets artikel 2 slås de övergripande målen för

den ekonomiska politiken i EU fast. Målen för den samlade

ekonomiska politiken är att uppnå:

harmonisk och balanserad ekonomisk utveckling

hållbar och icke-inflationistisk tillväxt som tar hänsyn till

miljön

hög grad av ekonomisk konvergens

hög sysselsättning och hög social skyddsnivå

ökad levnadsstandard och livskvalitet

ekonomisk och social samhörighet

solidaritet mellan medlemsstaterna.

Dessa mål skall uppnås genom att medlemsstaterna upprättar en

gemensam marknad och en ekonomisk och monetär union. De åtar sig

att föra den ekonomiska politiken enligt vissa vägledande

principer: stabila priser, sunda offentliga finanser och

monetära förhållanden samt en hållbar betalningsbalans.

Principen om en öppen marknadsekonomi med fri konkurrens skall

gälla.

Finansutskottet anser det vara en viktig uppgift för Sverige i

den europeiska unionen att verka för en finanspolitisk

samordning i syfte att öka sysselsättning och välfärd.

EU:s riktmärken för den ekonomiska utvecklingen ligger således

väl i linje med målen för den ekonomiska politiken i Sverige.

Det finns inte någon motsättning, som hävdas i motion U15 (v),

mellan EU:s kriterier på stabilitet och de långsiktiga målen för

den ekonomiska politiken i Sverige så som de brukar anges i

finansplanerna och i finansutskottets betänkanden.

Som framgått tidigare i detta betänkande (avsnitt 7) gör

utrikesutskottet för sin del samma bedömning som

finansutskottet i detta avseende.

Som påpekats ovan redovisar finansutskottet i sitt yttrande

utförligt hur samordningen av den ekonomiska politiken inom

ramen för EMU:s olika faser är tänkt att ske. Yttrandet återges

i sin helhet som bilaga till betänkandet.

Finansutskottet drar sammanfattningsvis följande

slutsatser i sitt yttrande.

Unionens uppgift är att främja en harmonisk och väl avvägd

utveckling av näringslivet inom gemenskapen som helhet, en

hållbar och icke-inflatorisk tillväxt som tar hänsyn till

miljön, en hög grad av ekonomisk konvergens, en hög nivå i fråga

om sysselsättning och socialt skydd, en höjning av

levnadsstandarden och livskvaliteten samt ekonomisk och social

sammanhållning och solidaritet mellan medlemsstaterna

(artikel 2). Det är som utskottet ser det angeläget att

ansträngningar görs för att uppnå monetär stabilitet. Det är en

viktig förutsättning för ekonomisk tillväxt och sysselsättning.

Ekonomisk tillväxt och en neddragning av arbetslösheten är i sin

tur nödvändiga förutsättningar för att få ned underskottet i de

offentliga finanserna. En långsiktigt hållbar utveckling

förutsätter hänsyn till miljön. Detta kräver ett förstärkt

samarbete inom EU:s ram.

De senaste årens oro på valutamarknaderna och de kraftiga

ränteförändringar som följt har drabbat många länder och

särskilt Sverige och den svenska kronan som är en

internationellt sett liten valuta. Detta har understrukit

behovet av ett närmare ekonomiskt och monetärt samarbete för att

främja monetär stabilitet. Det är därför utskottets uppfattning

att Sverige bör delta i det fördjupade penning- och

valutapolitiska samarbetet, som syftar till en ekonomisk och

monetär union. Ett slutligt ställningstagande avseende

övergången från den andra till den tredje fasen inom EMU bör

göras i ljuset av den fortsatta utvecklingen och i enlighet med

Sveriges åtaganden som medlemsland.

Den viktigaste uppgiften för den ekonomiska politiken inom EU

är att skapa förutsättningar för nya arbeten liksom möjligheter

till utbildning och praktik så att arbetslösheten kan

nedbringas. För att uppnå de ambitiösa målen för tillväxt,

investeringar och sysselsättning är det nödvändigt att

upprätthålla prisstabilitet och på så vis skapa lägre

räntenivåer och internationell monetär stabilitet, dvs. uppnå

konvergenskriterierna såsom de fastställs i Maastrichtfördraget.

Det arbete som pågår med anledning av vitboken är av stor

betydelse. Arbetslöshetssituationen är oacceptabel. Det

Europeiska rådet har slagit fast att varje ansträngning måste

vidtas för att råda bot på arbetslöshetssituationen. Utskottet

delar uppfattningen som framförs i propositionen att det är

nödvändigt att sätta ambitiösa mål när det gäller att skapa nya

arbeten, att bekämpa arbetslösheten, att förbättra

arbetsmarknadens sätt att fungera och att säkerställa

medborgarnas välfärd. Utskottet anser att ett beslut om ett

eventuellt svenskt deltagande i det tredje steget måste föregås

av en grundlig analys av hur Sveriges ekonomi kommer att

påverkas av en gemensam valuta. Av särskild vikt är då inverkan

på arbetsmarknaden och våra möjligheter att bekämpa

arbetslösheten. Ökad tillväxt, sysselsättning och reducerad

arbetslöshet är förutsättningar för att få ned de offentliga

underskotten. Andra åtgärder för att på medellång sikt förstärka

budgeten är också nödvändiga.

Med det anförda tillstyrker finansutskottet propositionens

förslag att Sverige bör ansluta sig till den europeiska unionen

och att utrikesutskottet bör godkänna fördraget om anslutningen

samt slutakten.

De synpunkter som finansutskottet här ovan lämnat med

anledning av motion U15 (v) yrkande 9 har av

utrikesutskottet sammanvägts med de bedömningar som gjorts

av arbetsmarknadsutskottet, (vars yttrande härom redovisas i

avsnitt 15 (Arbetsmarknads- och arbetslivsfrågor).

Utrikesutskottets överväganden med anledning av motion U15 (v)

yrkande 9 redovisas i betänkandets avsnitt 7 (Allmänna

överväganden).

28 Finansiella och budgetära frågor

Som framgår av proposition 1994/95:19 kommer medlemskapet i EU

att påverka statsbudgeten i flera avseenden. Effekterna är både

av saldoförsämrande och saldoförstärkande karaktär. De på sikt

viktiga effekterna på såväl utgifts- som inkomstsidan av

förändrade samhällsekonomiska förutsättningar i form av bl.a.

högre tillväxt och lägre ränteläge är naturligen svåra att

kvantifiera i budgettermer. Den samlade saldoeffekten av

medlemskapet beror också på budgetpolitikens utformning.

I budgeteffekterna ingår de betalningsåtaganden Sverige

ikläder sig genom avtalet. Av dessa utgör avgiften till

EG-budgeten den övervägande posten. Betalningsåtagandena för

åren 1995--1998 minskas dock genom den överenskomna infasningen

av den svenska avgiften. Härigenom mildras också under en

konjunkturmässigt känslig period konsekvenserna för

statsbudgeten. De statsfinansiella villkoren sätter hårda

restriktioner för nya åtaganden. Ett medlemskap får sammantaget

inte öka de administrativa kostnaderna för statsförvaltningen.

Krav på svensk medfinansiering vid deltagande i EU:s program och

stöd måste finansieras. Där EU:s politik ersätter nationell

politik måste resurserna återföras till statsbudgeten och bidra

till finansieringen av medlemsavgiften.

De frågor som berörs i motsvarande kapitel i propositionen

(kapitel 31 Finansiella och budgetära frågor, s. 446--450)

behandlas av finansutskottet i samband med behandlingen av

proposition 1994/95:40 om budgeteffekter av Sveriges medlemskap

i Europeiska unionen m.m. (1994/95:FiU5). I denna proposition

presenteras förnyade beräkningar av utgifterna för medlemskapet.

29 Statistik

Statistiken spelar en viktig roll som underlag för den politik

som bedrivs inom EU. Regeringen anser det därför väsentligt att

Sverige deltar i utvecklingen av det gemensamma europeiska

statistiska systemet. Dessutom medför statistiksamarbetet en

bättre statistisk kvalitet genom förbättrad samordning och

jämförbarhet.

Propositionen har i den nu aktuella delen inte föranlett några

motioner.

30 Konsekvenser för svensk förvaltning, offentlighet och

sekretess

Den svenska förvaltningsmodellen med ett regeringskansli av

begränsad omfattning, fristående förvaltningsmyndigheter,

kommunalt självstyre och ett grundlagsfäst remissförfarande

kommer i allt väsentligt att bestå vid ett medlemskap i EU.

Regeringen har ansvaret för Sveriges agerande i EU-samarbetet

och, i samråd med riksdagen, för den nationella beredningen av

EU-frågorna. Den svenska förvaltningsmodellen förutsätter att

förvaltningsmyndigheterna, kommunerna och

intresseorganisationerna medverkar i detta arbete. De kommer

därvid att vara garanterade ett inflytande i den svenska

EU-politikens praktiska utformning.

Den starka kommunala självstyrelse som har utvecklats i vårt

land kan och kommer att upprätthållas vid ett svenskt

medlemskap.

Utredningsväsendet kommer enligt den bedömning som görs i

propositionen inte att minska vare sig i omfattning eller

betydelse till följd av ett EU-medlemskap, men kan komma att få

en delvis annan inriktning. Remissförfarandet kommer att ha kvar

sin betydelsefulla roll i det svenska beredningsarbetet men kan

behöva kompletteras av andra beredningsformer.

Intresseorganisationerna kommer även vid ett medlemskap att ha

goda möjligheter till reellt inflytande i för dem viktiga

frågor.

Av konstitutionsutskottets yttrande framgår att utskottet

i likhet med regeringen finner att EG-rätten inte kan anses

inskränka den kommunala självstyrelsen i någon avgörande grad.

Utskottet har vidare inget att erinra mot vad regeringen anfört

om utredningsväsende, remissförfarande och

intresseorganisationernas roll. När det gäller vikten av att

Sverige visar upp en väl samordnad och förankrad politik i

EU-samarbetet framhåller konstitutionsutskottet betydelsen av

den samverkan mellan regeringen och riksdagen som tas upp i

propositionens fjärde del. Utskottet konstaterar att det får

anledning att återkomma till frågan i annat sammanhang.

I likhet med konstitutionsutskottet har utrikesutskottet

inget att erinra mot vad regeringen anfört om utredningsväsende,

remissförfarande och intresseorganisationernas roll.

Offentlighetsprincipen och meddelarfriheten kommer att bestå i

Sverige även vid ett svenskt medlemskap i EU. Som framgår av

propositionen har den svenska linjen härvidlag lagts fast i en

till anslutningsakten fogad svensk förklaring. Sverige avser vid

ett medlemskap att verka för ökad öppenhet inom EU:s

institutioner.

I två motioner framförs yrkanden inom ramen för detta område.

I Vänsterpartiets motion U15 yrkande 4 begärs att Sverige som

eventuell medlem i EU skall vidta åtgärder för att skydda och

förstärka offentlighetsprincipen och meddelarfriheten.

Handlingar som tidigare avsett endast inrikesfrågor kommer i

samband med EU-medlemskapet att behandlas enligt

utrikessekretessens regler. Motionärerna anser därför att det är

av största vikt att regeringen försvarar svenska tjänstemäns och

politikers rätt att självständigt bedöma vilka handlingar eller

uppgifter i handlingar som skall vara sekretessbelagda i

Sverige.

Även Miljöpartiets motion U24 tar upp frågan om

offentlighetsprincipens tillämpning i samband med

EU-medlemskapet. I yrkande 3 begärs att riksdagen vid ett

eventuellt medlemskap beslutar om en lagändring som innebär att

utrikessekretessen inte skall gälla EU-samarbetet så att

samtliga EU-dokument därmed kan behandlas som inrikeshandlingar

och till fullo vara underställda svensk lagstiftning angående

offentlighet och meddelarfrihet.

Med anledning av dessa motionsyrkanden anför

konstitutionsutskottet i sitt yttrande att

frågorna som berörs i yrkandena behandlas i den nyligen

framlagda och till konstitutionsutskottet hänvisade proposition

1994/95:112 om utrikessekretess. Konstitutionsutskottet kommer

att få anledning att ta ställning till frågorna i betänkande

1994/95:KU18. Konstitutionsutskottet anser därför att

behandlingen inte bör föregripas genom uttalanden i ämnet i

samband med behandlingen av medlemskapspropositionen. Mot den

bakgrunden avstyrker konstitutionsutskottet motionsyrkandena.

Utrikesutskottet har inget att invända mot detta

beredningsförfarande.

Vad gäller frågan om offentlighetsprincipen och

meddelarfriheten vid ett svenskt medlemskap delar

konstitutionsutskottet regeringens bedömning att den svenska

ståndpunkten på detta område kommer att bestå även vid ett

svenskt medlemskap i EU. Konstitutionsutskottet anser vidare att

Sverige som medlem bör dela med sig av sin erfarenhet vad avser

den betydelse tryckfrihets- och offentlighetsprinciperna har för

ett fritt samhällsskick och med kraft driva frågorna om öppenhet

inom gemenskapens institutioner.

Utrikesutskottet konstaterar för sin del att frågan om

offentlighetsprincipens tillämpning behandlades i utskottets

betänkande 1993/94:UU20. Utskottet konstaterade då att det

inom EU inte finns något för medlemsstaterna gemensamt regelverk

för hantering av sekretessfrågor, varför Sverige även som

EU-medlem kommer att ha möjlighet att fortsatt tillämpa svensk

offentlighetslagstiftning.

Utskottet får i detta sammanhang erinra om att

justitieminister Laila Freivalds i ett interpellationssvar i

riksdagen den 27 oktober 1994 sade att Sverige som EU-medlem

inte kommer att vika från offentlighetsprincipen i

EU-samarbetet. Hon åberopade de två förklaringarna som fogats

till anslutningsavtalet och som återfinns i proposition

1994/95:19.

I den svenska förklaringen välkomnar Sverige utvecklingen mot

ökad öppenhet inom EU. Den svenska offentlighetsprincipen, och

då särskilt meddelarfriheten och allmänhetens tillgång till

allmänna handlingar, är och förblir grundläggande element i

Sveriges konstitutionella, politiska och kulturella arv. EU

noterar i sin svarsförklaring det svenska uttalandet och

förutsätter att Sverige följer gemenskapsrätten i detta

avseende.

De båda förklaringarna står inte i motsättning till varandra.

Den svenska innebär att Sverige har lagt fast sin linje och

talat om vilka regler som gäller i Sverige. Medlemsstaterna har

noterat detta och inte sett det som något hinder för ett svenskt

medlemskap. De två förklaringarna utgör tillsammans den

rättsligt/politiska plattformen för Sveriges fortsatta agerande

när det gäller att hävda öppenheten i vårt system.

Utrikesutskottet delar, med hänvisning till det ovan anförda,

den bedömning som konstitutionsutskottet gjort med anledning av

de aktuella motionerna.

Därmed avstyrker således utskottet motionerna U15 (v) yrkande

4 samt U24 (mp) yrkande 3.

31 Övriga frågor

I bestämmelserna om unionsmedborgarskap understryks åter det

viktiga målet att förverkliga fri rörlighet för personer. Vidare

ges regler om rätt att vända sig till den ombudsman som

Europaparlamentet skall utse samt rätt till skydd av andra

medlemsstaters konsulära myndigheter.

Inom ungdomsområdet är EU:s huvudsakliga roll att genom olika

åtgärder stödja och komplettera den verksamhet som

medlemsstaterna själva bedriver. Det är angeläget att ungdomar

görs delaktiga i den europeiska integrationsprocessen och att de

förbereds för en framtid som europeiska unionsmedborgare.

Sverige deltar genom EES-avtalet i programmet Ungdom för Europa.

Som framgår av propositionen kommer Sverige som medlem att få

möjlighet att delta i EU:s beslutsprocess samt ta del av de

medel som fördelas av EU:s Socialfond till medlemsstaterna,

bl.a. till ungdomsprojekt.

Kulturutskottet berör i sitt yttrande ungdomsfrågornas

ställning inom EU.

Utskottet noterar bl.a. att en rad förslag som rör ungdomar

har lagts fram av kommissionen i en grönbok om europeisk

socialpolitik. Utskottet anser -- med hänvisning till den

arbetslöshet som råder också bland svenska ungdomar -- att det

är värdefullt att EU:s roll diskuteras när det gäller att

stimulera olika insatser som leder till ungdomars integrering i

samhället, exempelvis hur de skall kunna etablera sig på

arbetsmarknaden.

Utrikesutskottet delar dessa synpunkter och vill

understryka vikten av att detta synsätt lyfts fram i det

europeiska samarbete som Sverige nu kommer att delta i.

I proposition 1994/95:19 berörs vidare frågor som kommer att

aktualiseras i samband med att svenska medborgare anställs som

tjänstemän i EU:s institutioner. Regeringen nominerar de allra

högsta tjänsterna (medlem av kommissionen, domstolen etc.) samt

avger rekommendationer angående 35--40 högre chefstjänster.

Härutöver kommer omkring ett tusental svenska medborgare att

rekryteras direkt av EU:s olika institutioner. I propositionen

framhålls att det ligger i svenskt intresse att det bland EU:s

tjänstemän kommer att finnas personer, som visserligen kommer

att vara ansvariga inför och erhålla instruktioner från

respektive institutioner, men vilka likväl har direktkunskaper

om svenska förhålllanden, värderingar och samhällslösningar.

Inga motionsyrkanden har direkt anknytning till detta kapitel

i propositionen.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande godkännande av anslutningsfördraget m.m.

att riksdagen med bifall till proposition 1994/95:19 yrkande 1

samt med avslag på motion 1994/95:U15 yrkande 1 godkänner

fördraget mellan Konungariket Belgien, Konungariket Danmark,

Förbundsrepubliken Tyskland, Hellenska republiken,

Konungariket Spanien, Franska republiken, Irland, Italienska

republiken, Storhertigdömet Luxemburg, Konungariket

Nederländerna, Portugisiska republiken, Förenade konungariket

Storbritannien och Nordirland (Europeiska unionens

medlemsstater) och Konungariket Norge, Republiken Österrike,

Republiken Finland och Konungariket Sverige om Konungariket

Norges, Republiken Österrikes, Republiken Finlands och

Konungariket Sveriges anslutning till Europeiska unionen samt

slutakten till fördraget,

2. beträffande utträde ur Europeiska unionen

att riksdagen avslår motion 1994/95:U24 yrkande 2,

res. 1(mp)

3. beträffande Gotlandsprotokoll

att riksdagen avslår motion 1994/95:U3,

4. beträffande svenska språket

att riksdagen förklarar motion 1994/95:U24 yrkande 4 besvarat

med vad utskottet anfört,

5. beträffande ny all-europeisk samarbetsstruktur

att riksdagen avslår motion 1994/95:U24 yrkande 11,

res. 2 (v, mp)

6. beträffande utrikes- och säkerhetspolitik

att riksdagen avslår motion 1994/95:U15 yrkande 5,

res. 3 (v, mp)

7. beträffande EES-avtalet

att riksdagen avslår motion 1994/95:U24 yrkande 10,

8. beträffande svenska ekonomisk-politiska mål

att riksdagen avslår motion 1994/95:U15 yrkande 9,

res. 4 (v, mp)

9. beträffande ratificering av miljöavtal

att riksdagen förklarar motion 1994/95:U24 yrkande 7 besvarat

med vad utskottet anfört,

10. beträffande formerna för beslut på miljöområdet

att riksdagen förklarar motion 1994/95:U24 yrkande 9 besvarat

med vad utskottet anfört,

res. 5 (mp)

11. beträffande internationell miljödomstol

att riksdagen förklarar motion 1994/95:U24 yrkande 8 besvarat

med vad utskottet anfört,

res. 6 (v, mp)

12. beträffande miljöanpassat transportsystem

att riksdagen förklarar motion 1994/95:U16 yrkande 9 i berörd

del besvarat med vad utskottet anfört,

13. beträffande transportpolitiska frågor i övrigt

att riksdagen förklarar motion 1994/95:U15 yrkande 10 besvarat

med vad utskottet anfört,

14. beträffande konsumentskydd

att riksdagen med anledning av motionerna 1994/95:U15 yrkande

13 i berörd del samt 1994/95:U16 yrkande 1 som sin mening ger

regeringen till känna vad lagutskottet anfört om konsumentskydd,

15. beträffande initiativ mot legaliseringstendenser i

narkotikapolitiken

att riksdagen förklarar motion 1994/95:U5 yrkande 1 besvarat

med vad utskottet anfört,

16. beträffande bibehållen gränskontroll m.m.

att riksdagen förklarar motionerna 1994/95:U5 yrkande 2,

1994/95:U12 yrkandena 1 och 2, 1994/95:U15 yrkande 11 i berörd

del samt 1994/95:U16 yrkande 2 besvarade med vad utskottet

anfört,

17. beträffande alkoholpolitik

att riksdagen förklarar motionerna 1994/95:U6 samt 1994/95:U15

yrkande 11 i berörd del besvarade med vad utskottet anfört,

18. beträffande skydd av kulturföremål

att riksdagen avslår motion 1994/95:U15 yrkande 15 i berörd

del,

res. 7 (v, mp)

19. beträffande TV-direktivet

att riksdagen avslår motion 1994/95:U15 yrkande 15 i berörd

del,

res. 8 (v, mp)

20. beträffande miljöpolitik

att riksdagen med anledning av motion 1994/95:U16 yrkandena

3--5, 7--8 samt 9 i berörd del som sin mening ger regeringen

till känna vad jordbruksutskottet anfört om Sveriges

miljöpolitik inom Europeiska unionen,

21. beträffande miljögarantin

att riksdagen förklarar motion 1994/95:U15 yrkande 12 besvarat

med vad utskottet anfört,

res. 9 (v, mp)

22. beträffande livsmedelspolitik

att riksdagen med anledning av motionerna 1994/95:U15 yrkande

13 i berörd del samt 1994/95:U16 yrkande 10 som sin mening ger

regeringen till känna vad lagutskottet anfört om

livsmedelspolitikens utformning vid ett svenskt medlemskap i

Europeiska unionen,

res. 10 (m, c, fp, kds)

23. beträffande arealbidrag

att riksdagen med avslag på motion 1994/95:U8 yrkande 1 samt

med anledning av motionerna 1994/95:U15 yrkande 14 i berörd del

och 1994/95:U16 yrkande 11 som sin mening ger regeringen till

känna vad jordbruksutskottet anfört om arealbidrag för spannmål,

oljeväxter m.m.,

res. 11 (m, c, fp, kds)

res. 12 (mp)

24. beträffande CAP-reformens inriktning

att riksdagen avslår motion 1994/95:U14 yrkande 4,

25. beträffande kompensation till stärkelseindustrin

att riksdagen med anledning av motion 1994/95:U16 yrkande 13

som sin mening ger regeringen till känna vad jordbruksutskottet

anfört om kompensation till industrin,

res. 13 (m, c, fp, v, kds)

26. beträffande restitution av avgifter

att riksdagen med anledning av motion 1994/95:U16 yrkande 12

som sin mening ger regeringen till känna vad jordbruksutskottet

anfört om restitution av förmalnings- och fettvaruavgifter,

res. 14 (m, c, fp, kds)

27. beträffande sockerproduktion på Gotland

att riksdagen med anledning av motionerna 1994/95:U4 och

1994/95:U17 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till känna

vad jordbruksutskottet anfört om sockerproduktion på Gotland,

28. beträffande bruna bönor

att riksdagen med anledning av motionerna 1994/95:U2 och

1994/95:U13 som sin mening ger regeringen till känna vad

jordbruksutskottet anfört om odlingen av bruna bönor i Sverige,

29. beträffande mjölkkvoter

att riksdagen med anledning av motion 1994/95:U16 yrkande 14 i

berörd del som sin mening ger regeringen till känna vad

jordbruksutskottet anfört om fördelningen av mjölkkvoter och

deras administration,

res. 15 (m, c, fp, kds)

res. 16 (mp) - motiv

30. beträffande ekomjölk och mjölkproduktion i norra

Sverige

att riksdagen med avslag på motion 1994/95:U14 yrkande 7

förklarar motionerna 1994/95:U8 yrkande 2, 1994/95:U14 yrkande 8

samt 1994/95:U15 yrkande 14 i berörd del besvarade med vad

jordbruksutskottet anfört,

31. beträffande mjölkkvotadministration i övrigt

att riksdagen med anledning av motionerna 1994/95:U14 yrkande

6, 1994/95:U16 yrkande 14 i berörd del samt 1994/95:U17 yrkande

1 som sin mening ger regeringen till känna vad

jordbruksutskottet anfört om prisbildning av mjölkkvoter m.m.,

32. beträffande handelspolitik mot tredje land

att riksdagen förklarar motion 1994/95:U15 yrkande 7 besvarat

med vad utskottet anfört,

33. beträffande regional utveckling

att riksdagen förklarar motion 1994/95:U16 yrkandena 18 och 19

besvarade med vad utskottet anfört,

34. beträffande krigsmaterielexport

att riksdagen avslår motion 1994/95:U24 yrkande 6,

res. 17 (v)

res. 18 (mp)

35. beträffande biståndspolitik

att riksdagen förklarar motion 1994/95:U15 yrkande 8 besvarat

med vad utskottet anfört,

36. beträffande miljöarbetet i Central- och Östeuropa

att riksdagen med anledning av motion 1994/95:U16 yrkande 6 i

berörd del som sin mening ger regeringen till känna vad

jordbruksutskottet anfört om miljöarbetet i Central- och

Östeuropa,

37. beträffande Östeuropapolitik i övrigt

att riksdagen förklarar motionerna 1994/95:U15 yrkande 6 samt

1994/95:U16 yrkande 6 i berörd del besvarade med vad utskottet

anfört,

38. beträffande invandrings- och asylpolitik

att riksdagen förklarar motion 1994/95:U15 yrkande 16 besvarat

med vad utskottet anfört,

39. beträffande offentlighet och utrikessekretess

att riksdagen avslår motionerna 1994/95:U15 yrkande 4 samt

1994/95:U24 yrkande 3.

res. 19 (v, mp)

Stockholm den 1 december 1994

På utrikesutskottets vägnar

Maj-Lis Lööw

I beslutet har deltagit: Maj-Lis Lööw (s), Margaretha af

Ugglas (m), Axel Andersson (s), Nils T Svensson (s), Göran

Lennmarker (m), Viola Furubjelke (s), Kristina Svensson (s),

Inger Koch (m), Karl-Göran Biörsmark (fp), Eva Zetterberg (v),

Anneli Hulthén (s), Per Gahrton (mp), Ingrid Näslund (kds), Lena

Klevenås (s), Urban Ahlin (s), Karl Erik Olsson (c) och Percy

Liedholm (m).

Reservationer

1. Utträde ur Europeiska unionen (mom. 2)

Per Gahrton (mp) anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s. 25

börjar med "Skulle fråga om" och slutar med "U24 (mp) yrkande

2." bort ha följande lydelse:

Detta är uppenbarligen avsiktligt. Ett EU-medlemskap är, som

det heter i regeringens sammanfattning av medlemsavtalet, "tänkt

att vara för all framtid". Därför är det uppenbart att

Wienkonventionen om traktaträtt inte vore tillämplig vid en

svensk begäran om utträde eftersom det inte kan hävdas att

utträdesrätt ur EU är självklar trots att den inte är stadgad.

Inte heller kan fallet Grönland anses utgöra prejudikatsfall,

eftersom Grönlandsavtalet, som ledde till Grönlands utträde ur

dåvarande EG, uttryckligen betonar Grönlands speciella karaktär

och utomeuropeiska geografiska belägenhet. Utskottet kan alltså

inte göra annat än instämma i motionens bedömning att enda

sättet att skapa en garanterad rätt för Sverige att utträda ur

unionen om svenska folket i framtiden så skulle önska vore att

före medlemskapets ikraftträdande begära garantier från samtliga

EU-stater om att Sverige på egen begäran skulle kunna lämna

unionen efter högst ett år utan skadeståndskrav eller försämrade

handelspolitiska villkor än de som rådde före medlemskapet (dvs.

EES-avtalet).

Därmed tillstyrker utskottet motion U24 (mp) yrkande 2.

dels att moment 2 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

2. beträffande utträde ur Europeiska unionen

att riksdagen med bifall till motion 1994/95:U24

yrk. 2 som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört.

2. Ny alleuropeisk samarbetsstruktur (mom. 5)

Eva Zetterberg (v) och Per Gahrton (mp) anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s. 35

börjar med "Utrikesutskottet, som delar" och slutar med "U24

(mp) yrkande 11." bort ha följande lydelse:

Utrikesutskottet, som instämmer i motionens grundläggande

uppfattning att ett alleuropeiskt samarbete skyndsamt måste

förverkligas, vill understryka att det trots EU:s utvidgning

till 15 stater den 1 januari 1995 kommer att vara bara ca en

tredjedel av världsdelen Europas stater som är EU-medlemmar.

Prognosen för vidare utvidgning är osäker. Inte ens de mest

utvidgningsoptimistiska bedömare tror att mer än ytterligare en

handfull centraleuropeiska stater skulle kunna bli medlemmar i

början av 2000-talet. Drygt hälften av Europas stater, däribland

kärnvapenländerna Ryssland och Ukraina, kommer så långt framåt

man kan överblicka att stå utanför EU. Därför har Sveriges

beslut att inträda i EU inte på något avgörande sätt förändrat

bedömningarna om behovet av att skapa en alleuropeisk

samarbetsstruktur genom effektivisering och utveckling av

befintliga organisationer, som ESK, ECE och Europarådet. Detta

behov accentueras ytterligare av Norges beslut att säga nej till

EU-medlemskap.

Mot bakgrund av ovanstående tillstyrks motion U24 (mp) yrkande

11.

dels att moment 5 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

5. beträffande ny alleuropeisk samarbetsstruktur

att riksdagen med bifall till motion 1994/95:U24 yrkande 11

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

3. Utrikes- och säkerhetspolitik (mom. 6)

Eva Zetterberg (v) och Per Gahrton (mp) anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s. 39

börjar med "Mot denna bakgrund" och på s. 40 slutar med "U15 (v)

yrkande 5." bort ha följande lydelse:

Propositionen förklarar entydigt att "Sverige avser att såsom

medlem i EU delta fullt ut i GUSP (= den gemensamma utrikes- och

säkerhetspolitiken)". Det heter också att detta "underlättas av

att vi i hög grad delar EU-ländernas grundläggande värderingar

och målsättningar".

Det är vår mening att Sveriges u-landspolitik har varit

annorlunda än EU-ländernas, vilka -- enligt SIDA:s remissvar --

i sina relationer med tredje världen fortfarande präglas av att

de varit kolonialmakter.

Under den större delen av tiden sedan andra världskriget har

Sverige fört en självständig utrikespolitik som på många

punkter, t.ex. Vietnam, Sydafrika, Falklandskriget,

Mellanöstern, nedrustning och förhållande till u-länderna, har

avvikit från EG:s och NATO:s.

Vi anser att den uppenbara och avsedda effekten av en svensk

anslutning till EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik är

att Sveriges möjlighet att agera självständigt försvinner.

Sveriges riksdag exempelvis kommer inte längre att kunna besluta

om deltagande i FN:s och ESK:s sanktioner. Sådana beslut fattas

av EU och regleras till stor del genom EG-rättsakter, vilka är

direkt tillämpliga i medlemsstaterna. Detta är oacceptabelt;

tvärtom skall Sverige bedriva en aktiv internationell

solidaritetspolitik.

I försvarsutskottets yttrande tar man upp beslutsordningen som

jämförs med FN-stadgans "dubbla veto". I texten konstateras dock

att "bestämmelserna skall tillämpas i en anda av allmän

solidaritet och ömsesidig lojalitet". I en till

Maastrichtfördraget fogad förklaring kan man läsa: "Konferensen

är enig om att medlemsstaterna beträffande rådsbeslut som kräver

enhällighet, i största möjliga utsträckning avstår från att

hindra enhälliga beslut, om det föreligger ett kvalificerat

flertal för detta beslut." Sverige accepterade att inte utnyttja

vetorätten, när kvalificerad majoritet föreligger. Dessutom

skrev Sverige under på att "fullständigt och förbehållslöst"

anamma alla Maastrichtfördragets mål och bestämmelser.

Vi bedömer att Sverige icke kan behålla den militära

alliansfriheten och neutraliteten vid ett EU-medlemskap. VEU:s

generalsekreterare avfärdade också möjligheten för Sverige att

förbli neutralt i EU. (Glashuset, TV 2, oktober 1994). Finlands

försvarsutskott har i ett klarsynt betänkande instämt i att

alliansfrihet är oförenlig med ett EU-medlemskap. Med ett

observatörskap i VEU kommer enligt vår mening Sverige definitivt

inte att kunna hävda trovärdigheten av en militär alliansfrihet.

Sverige skall sålunda inte söka observatörskap i VEU. Vi anser

att Sverige i EU måste motverka varje ambition att bygga upp

offensiva, lättrörliga militära insatsstyrkor eller en

kärnvapenkapacitet. Fredsbevarande insatser skall endast ske

inom ramen för FN och ESK.

Utskottets beskrivning av den europeiska integrationen är

enligt vår uppfattning ofullständig. I verkligheten är det

Västeuropa som snabbt integreras, medan den alleuropeiska

integrationen går mycket trögt, därför att EU sätter företagens

intressen före det säkerhetspolitiska intresset av en

alleuropeisk integration. Men en "rikedomsridå" får inte resas

mellan öst och väst. Målet måste vara ett öppet och

kärnvapenfritt Europa. I EU-samarbetet skall Sverige verka för

detta och för en sådan inriktning på östbiståndet att det stöder

en EU-politik som stabiliserar Östersjöområdet och de baltiska

staternas självständighet.

Ett för försvarsutskottet viktigt område är den civila

beredskapen. Överstyrelsen för civil beredskap (ÖCB) har

genomfört en studie av konsekvenserna av EU-medlemskap för

Sveriges civila beredskap och bl.a. funnit att medlemskap i EU

minskar självförsörjningsförmågan, vilket "minskar vår förmåga

att klara en avspärrning i en krigssituation".

Uskottet tillstyrker därmed motion U15 (v) yrkande 5.

dels att moment 6 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

6. beträffande utrikes- och säkerhetspolitik

att riksdagen med bifall till motion 1994/95:U15 yrkande 5 som

sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

4. Svenska ekonomisk-politiska mål (mom. 8)

Eva Zetterberg (v) och Per Gahrton (mp) anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s. 45

börjar med "Med hänvisning till" och slutar med "yrkande 9."

bort ha följande lydelse:

Utrikesutskottet delar ej den av finans- och

arbetsmarknadsutskotten framförda uppfattningen utan vill anföra

följande.

Det är positivt att den nationella ekonomiska politiken ges

ett utrymme även vid ett medlemskap. Men bakom vitbokens

rekommendationer ligger bl.a. krav på ökad flexibilitet hos

arbetskraften, dvs. att krav ställs på att acceptera lägre löner

och större löneskillnader och på ökad geografisk rörlighet. Om

vitbokens förslag genomförs och EU:s ekonomisk-politiska mål

därmed skulle uppnås kan resultatet bli ökade klassklyftor samt

att massfattigdomen och de regionala obalanserna växer. Att de

mål som ställs upp för EU:s ekonomiska politik kan ha viss

likhet med de som brukar ställas upp för den nationella

ekonomiska politiken är således inte någon garanti för att

resultatet blir detsamma på europeisk som nationell nivå.

Skillnaden i värderingen av olika mål är betydande. EU:s tunga

betoning på de monetära målen sker på bekostnad av de

arbetsmarknadspolitiska målen, vilket får till följd att

medborgarnas välbefinnande underordnas kravet på monetär

stabilitet. Den monetära stabiliteten har som främsta syfte att

underlätta kapitalets rörlighet och höja avkastningen. Omsorgen

om människor och miljö kommer i andra hand.

Utskottet konstaterar vidare att en stor del av den nationella

ekonomiska politiken underställs EU:s, vilket kan få negativa

konsekvenser när det gäller arbetsmarknaden på längre sikt. Det

har tyvärr visat sig att samordnade insatser i stora ekonomiska

och politiska enheter inte självklart leder till framgång då det

gäller att bekämpa arbetslösheten; USA är ett exempel på detta.

Utskottet understryker att en aktiv arbetsmarknadspolitik är

en grundpelare i svensk politik. Rätten och möjligheten att vara

föredöme måste säkras fullt ut för att Sverige skall kunna

fungera som inspirationskälla för andra länder och unioner.

Den inre marknaden syftar till att öka tillväxten både genom

skärpt konkurrens och genom ökade stordriftsfördelar. Detta

innebär att man stimulerar en utveckling där allt färre

människor får tillgång till sysselsättning samtidigt som risken

är stor att transportbehovet ökar, vilket i sig leder till en

ökad miljöbelastning. Ökad konkurrens på en fri stor marknad

leder dessutom till en ökad lönespridning, något som utskottet

inte accepterar.

Förhoppningarna att Sverige efter medlemskapet i EU kan vinna

fler investeringar, som skall skapa sysselsättning, medför att

man önskar att investeringar uteblir i andra delar av unionen.

Detta är varken eftertraktansvärt eller långsiktigt rationellt.

Enligt utskottets uppfattning bör sambandet mellan ekonomisk

politik, arbetslöshet och tillväxt klargöras tydligare och få

resultera i en ny målformulering. Arbetsmarknadspolitiken,

vilken nu är en nationell angelägenhet inom EU, bör lyftas upp

till ett högre plan, så att kampen mot arbetslösheten blir en

del av unionens övergripande ekonomisk-politiska mål. Därvid bör

sysselsättningsmålet och prisstabilitetsmålet stå sida vid sida

och vara lika viktiga även för centralbanken. Den svenska

hållningen i det kommande samarbetet måste vara att full

sysselsättning, social rättvisa och ekologisk uthållighet också

är ekonomiskt effektiva.

Beträffande frågan om att värna den svenska arbetsrättsliga

modellen konstaterar utskottet att Sverige endast gjort en

ensidig deklaration, vilken inte innebär någon garanti för

framtiden.

Vad utskottet här anfört bör med anledning av motion U15 (v)

yrkande 9 ges regeringen till känna.

dels att moment 8 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

8. beträffande svenska ekonomisk-politiska mål

att riksdagen med bifall till motion U15 (v) yrkande 9 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

5. Formerna för beslut på miljöområdet (mom. 10)

Per Gahrton (mp) anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s. 46

börjar med "Därmed anser utskottet" och slutar med "yrkande 9

besvarat." bort ha följande lydelse:

När det gäller vissa internationella problem, inte minst

gränsöverskridande miljöstörningar, vill utskottet dock erinra

om att det i EU-debatten, med rätta, har framhållits att

effektiviteten kräver att de kan bli föremål för beslut med

kvalificerad majoritet och överstatlig giltighet. Eftersom bara

en mindre del av Europas och en bråkdel av världens stater är

medlemmar i EU är det uppenbart att riktigheten i detta synsätt

förutsätter att det utvidgas också till alleuropeiska och

globala organisationer.

Därför instämmer utskottet i de synpunkter som anförts i

motion U24 (mp) yrkande 9 och förordar att Sverige tar initiativ

till sådant beslutsfattande i t.ex. FN:s ekonomiska kommission

för Europa, ECE.

dels att moment 10 i utskottets hemställan bort ha

följande lydelse:

10. beträffande formerna för beslut på miljöområdet

att riksdagen med bifall till motion 1994/95:U24 yrkande 9 som

sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

6. Internationell miljödomstol (mom. 11)

Eva Zetterberg (v) och Per Gahrton (mp) anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s. 47

börjar med "Utskottet anser mot" och slutar med "yrkande 8

besvarat." bort ha följande lydelse:

Även om detta är ett steg i rätt riktning anser utskottet inte

att det är till fyllest. Sverige bör, i enlighet med motionens

yrkande, ta initiativ till inrättande av en permanent

internationell miljödomstol.

Därmed tillstyrker utskottet motion U24 (mp) yrkande 8.

dels att moment 11 i utskottets hemställan bort ha

följande lydelse:

11. beträffande internationell miljödomstol

att riksdagen med bifall till motion 1994/95:U24 yrkande 8 som

sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

7. Skydd av kulturföremål (mom. 18)

Eva Zetterberg (v) och Per Gahrton (mp) anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s. 67

börjar med "Med hänvisning till" och slutar med

"utrikesutskottet motion U15 (v) yrkande 15 (i berörd del)."

bort ha följande lydelse:

Utrikesutskottet noterar detta. Utskottet förutsätter

emellertid att utredningen vid utarbetandet av sitt förslag

beaktar de synpunkter som framförts i motion U15 (v) yrkande 15

i berörd del. Detta bör ges regeringen till känna. Därmed anser

utskottet att motion U15 (v) yrkande 15 i denna del bör

tillstyrkas.

dels att moment 18 i utskottets hemställan bort ha

följande lydelse:

18. beträffande skydd av kulturföremål

att riksdagen med bifall till motion 1994/95:U15 yrkande 15 i

berörd del som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört.

8. TV-direktivet (mom. 19)

Eva Zetterberg (v) och Per Gahrton (mp) anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s. 68

börjar med "Med anledning av" och slutar med "därmed motion U15

(v) yrkande 15 (i berörd del)." bort ha följande lydelse:

Utrikesutskottet konstaterar att EG:s direktiv (89/552/EEG) om

gränsöverskridande television (TV-direktivet) avser frågor som

formellt tillhör konstitutionsutskottets beredningsområde (jfr

prop. del 1 s. 232). Frågorna har dock nära samband med

kulturutskottets beredningsområde. Utrikesutskottet vill därför

med anledning av motion U15 (v) yrkande 15 för sin del framhålla

det angelägna i att företrädarna för Sverige vid den pågående

översynen och utvärderingen på området aktivt verkar för ett

effektivare utnyttjande av regelverket inte minst då det gäller

restriktionerna mot pornografi och våldsskildringar. Utskottet

anser att motionen i denna del bör tillstyrkas.

dels att moment 19 i utskottets hemställan bort ha

följande lydelse:

19. beträffande TV-direktivet

att riksdagen med bifall till motion 1994/95:U15 yrkande 15 i

berörd del som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört.

9. Miljögarantin (mom. 21)

Eva Zetterberg (v) och Per Gahrton (mp) anser

dels att den del av utskottets betänkande som börjar på s.

73 med "Med hänvisning till" och slutar med "som besvarat." bort

ha följande lydelse:

Som Vänsterpartiet framhåller i motion U15 förtydligar det

refererade rättsfallet, Tysklands förbud mot PCP, att det är

förenat med avsevärda hinder att använda miljögarantin i

fördragets artikel 100a.4. Utrikesutskottet delar

motionärernas åsikt att Sverige med kraft måste verka för att

enskilda länder i EU ges större möjligheter att införa strängare

miljöregler.

Enligt utskottet bör därför riksdagen med anledning av yrkande

12 i motion U15 (v) rikta ett tillkännagivande till regeringen i

enlighet med vad som ovan anförts.

dels att moment 21 i utskottets hemställan bort ha

följande lydelse:

21. beträffande miljögarantin

att riksdagen med anledning av motion 1994/95:U15 yrkande 12

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

10. Livsmedelspolitik (mom. 22)

Margaretha af Ugglas, Inger Koch, Göran Lennmarker, Percy

Liedholm (alla m), Karl Erik Olsson (c), Karl-Göran Biörsmark

(fp) och Ingrid Näslund (kds) anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s. 78

börjar med "Utrikesutskottet delar" och slutar med "till

känna." bort ha följande lydelse:

Utrikesutskottet delar den syn på jordbrukspolitiken som

anläggs i propositionen och instämmer således inte i

jordbruksutskottets resp. lagutskottets bedömningar. Den

livsmedelspolitik som riksdagen fattade beslut om år 1990 och

som syftade till en marknadsanpassning och avreglering av

jordbruket har under åren därefter anpassats efter de ändrade

förutsättningar som bl.a. den svenska ansökan om medlemskap i EU

medfört. Den under de senaste åren förda politiken har inriktats

på att Sverige vid en integration med EU skall uppnå så stora

positiva samhällsekonomiska effekter som möjligt. Detta gäller

med hänsyn tagen såväl till behovet av en stark och

konkurrenskraftig jordbruksnäring som till konsumenternas och

skattebetalarnas intressen. Den förda politiken har varit

framgångsrik. Den har lett till sänkning av konsumentpriserna på

livsmedel. Kvaliteten på våra livsmedel har nått en hög

standard. Utgifterna på statsbudgeten har minskat. Enligt

utskottets mening bör de senaste årens inriktning av

livsmedelspolitiken fullföljas när Sverige vid årsskiftet

inträder som medlem i Europeiska unionen.

De förslag som läggs fram i motion U16 (s) till ändrad

inriktning av den politik som Sverige skall föra inom Europeiska

unionen är enligt vår mening inte grundade på hänsyn till

Sveriges samhällsekonomiska intressen. Den motsättning som

utmålas i motionen mellan producent- och konsumentintressen

synes starkt överdriven. För att kunna producera bra mat till

rimliga priser och med goda miljöbetingelser krävs att Sveriges

jordbrukare ges en ekonomisk trygghet. Denna är enligt

utskottets mening möjlig att bereda inom ramen för det avtal som

slutits med EG för svenskt jordbruk utan att konsumenternas

eller skattebetalarnas intressen träds för när.

Som framhålls i propositionen bör Sverige som medlem i EU

arbeta för en förenkling och avreglering av den gemensamma

jordbrukspolitiken. Detta är ett arbete på sikt. För att nå

framgång i det arbetet bör Sverige i ingångsskedet utnyttja de

möjligheter som öppnats i förhandlingarna.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motionerna

U15 (v) yrkande 13 i berörd del och U16 (s) yrkande 10.

dels att moment 22 i utskottets hemställan bort ha

följande lydelse:

22. beträffande livsmedelspolitik

att riksdagen avslår motionerna 1994/95:U15 yrkande 13 i

berörd del samt 1994/95:U16 yrkande 10.

11. Arealbidrag (mom. 23)

Margaretha af Ugglas, Inger Koch, Göran Lennmarker, Percy

Liedholm (alla m), Karl Erik Olsson (c), Karl-Göran Biörsmark

(fp) och Ingrid Näslund (kds) anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s. 80

börjar med "Utrikesutskottet har" och slutar med "oljeväxter

m.m." bort ha följande lydelse:

Utrikesutskottet delar inte jordbruksutskottets

uppfattning utan erinrar om att de årliga arealbidragen i EG

kommit att utgöra den grundläggande stödformen för spannmål och

utbytbara grödor sedan pristilläggen avskaffats i samband med

CAP-reformen år 1992. Bidragen är avsedda att kompensera

sänkningen av spannmålspriserna. Arealbidragets storlek är

enligt EG:s regler beroende av avkastningen per hektar i hela

landet eller i mindre områden. Utskottet delar den mening som

framförs i propositionen att arealbidraget bör beräknas i

relation till spannmålsavkastningen i respektive skördeområden,

och att skördeområden med avkastning inom ett visst intervall

bör tillhöra en och samma klass med en gemensam ersättningsnivå.

Totalt blir det enligt propositionen elva klasser och med en

skillnad på ca 200 kr. mellan klasserna. Även arealbidraget för

oljeväxter differentieras i förhållande till den regionala

avkastningen. Utskottet avstyrker således de förslag som

framförts i flera motioner om en utjämning över hela landet i

färre arealstödsklasser. En lösning i den riktning motionärerna

förordar skulle enligt utskottets mening strida mot den

grundläggande tanken bakom systemet, att arealstödets storlek

skall beräknas i förhållande till avkastningen i vederbörande

område. Ett sådant system skulle slå orättvist och bidra till en

kapitalisering av de sämre jordarna, vilka skulle få en prisbild

som inte motsvarade avkastningsvärdet.

Med det ovan anförda avstyrker utrikesutskottet motionerna U15

(v) yrkande 14 i denna del och U16 (s) yrkande 11.

dels att moment 23 i utskottets hemställan bort ha

följande lydelse:

23. beträffande arealbidrag

att riksdagen avslår motionerna 1994/95:U8 yrkande 1,

1994/95:U15 yrkande 14 i berörd del samt 1994/95:U16 yrkande 11.

12. Arealbidrag (mom. 23)

Per Gahrton (mp) anser

dels att den del av utskottets betänkande som börjar på s.

80 med "Utrikesutskottet har" och slutar med "yrkande 4."

bort ha följande lydelse:

Utrikesutskottet delar inte jordbruksutskottets

uppfattning. Ett mindre antal arealklasser gynnar framför allt

spannmålsodlarna i skogs- och mellanbygderna i södra Sverige

liksom i stödområde 4 i norra Sverige. Detta innebär dock inte

någon minskning av de delvis nationellt finansierade programmen

för strukturstöd och miljöstöd till nämnda områden. Dessa stöd

ges som djurbidrag respektive stöd till vall och bete och

kompletterar arealstöden på ett för natur- och kulturvärdena

fördelaktigt sätt.

Det anförda leder utskottet till slutsatsen att landet

lämpligen bör delas upp i färre regioner för fördelning av

arealbidragen. Den slutliga uppdelningen får dock behandlas i

samband med övriga stödformer inom jordbruket.

Med hänvisning till det ovan anförda anser utrikesutskottet

att riksdagen med anledning av motion U8 (mp) yrkande 1 och med

avslag på motionerna U14 (kds) yrkande 4, U15 (v) yrkande 14 i

berörd del samt U16 (s) yrkande 11 som sin mening bör ge

regeringen till känna vad utskottet anfört.

dels att moment 23 i utskottets hemställan bort ha

följande lydelse:

23. beträffande arealbidrag

att riksdagen med avslag på motionerna 1994/95:U15 yrkande 14

i berörd del samt 1994/95:U16 yrkande 11 samt med anledning av

motion 1994/95:U8 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till

känna vad utskottet anfört.

13. Kompensation till stärkelseindustrin (mom. 25)

Margaretha af Ugglas, Inger Koch, Göran Lennmarker, Percy

Liedholm (alla m), Karl Erik Olsson (c), Karl-Göran Biörsmark

(fp), Eva Zetterberg (v) och Ingrid Näslund (kds) anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s. 80

börjar med "Även i denna fråga" och slutar med "yrkande 13."

bort ha följande lydelse:

Utriksutskottet delar inte jordbruksutskottets uppfattning

utan ansluter sig till propositionens bedömningar om

kompensation till den svenska stärkelseproduktionen. Denna

kommer att utsättas för konkurrenssnedvridning vid övergången

till ett EU-medlemskap. Industrin bör enligt utskottets mening

erhålla en övergångskompensation på ca 800 kr/ton stärkelse för

inneliggande lager vid årsskiftet för sådan stärkelse där

odlarna erhållit fullt pris. Enligt vad utskottet erfarit

beräknas övergångslagret bli betydligt mindre än vad som

förutsetts i propositionen. Högst 26 miljoner kronor bör därför

anvisas för de sammanlagda utbetalningarna.

Därmed avstyrks motion U16 (s) yrkande 13.

dels att moment 25 i utskottets hemställan bort ha

följande lydelse:

25. beträffande kompensation till stärkelseindustrin

att riksdagen avslår motion 1994/95:U16 yrkande 13.

14. Restitution av avgifter (mom. 26)

Margaretha af Ugglas, Inger Koch, Göran Lennmarker, Percy

Liedholm (alla m), Karl Erik Olsson (c), Karl-Göran Biörsmark

(fp) och Ingrid Näslund (kds) anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s. 80

börjar med "Utrikesutskottet föreslår" och slutar med "i

frågan." bort ha följande lydelse:

Utrikesutskottet delar inte jordbruksutskottets bedömning.

Som framgår av propositionen upphör den svenska

förmalningsavgiften och fettvaruavgiften när Sverige blir medlem

i EU. Utskottet delar propositionens bedömning att avgifter som

betalats in för befintligt lager per den 1 januari 1995 bör

restitueras. Därigenom kan marknadsstörningar som uppkommer vid

spekulation inför ett EU-medlemskap undvikas.

Utrikesutskottet avstyrker därmed motion U16 (s) yrkande 12.

dels att moment 26 i utskottets hemställan bort ha

följande lydelse:

26. beträffande restitution av avgifter

att riksdagen avslår motion 1994/95:U16 yrkande 12,

15. Mjölkkvoter (mom. 29)

Margaretha af Ugglas, Inger Koch, Göran Lennmarker, Percy

Liedholm (alla m), Karl Erik Olsson (c), Karl-Göran Biörsmark

(fp) och Ingrid Näslund (kds) anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s. 82

börjar med "Med hänvisning till" och slutar med "(i berörd

del)." bort ha följande lydelse:

Utrikesutskottet delar inte jordbruksutskottets bedömning

härvidlag. Som anförs i propositionen bör mjölkkvotregleringen

tillämpas så att den

medverkar till en nödvändig företagsutveckling som möjliggör

en konkurrenskraftig jordbruksnäring,

skapar förutsättningar för en optimal användning av tilldelad

landskvot,

ger möjlighet för statsmakten att styra utvecklingen i den

utsträckning som anses nödvändigt för att uppnå samhälleliga

målsättningar på detta område,

så långt möjligt minimerar den administrativa handläggningen.

Utskottet anser att de bedömningar som görs i propositionen är

ägnade att i stort sett tillgodose de ovan nämnda kriterierna.

Den grundläggande principen för fördelningen av landskvoten bör

vara att leveranskvoten för varje produktionsplats skall

motsvara levererad mängd mjölk under något av åren 1991, 1992

eller 1993 reducerad med ca 3 %. Producenter som antingen utökat

sin produktion eller nystartat under tiden fram till den 1

januari 1995 kan som alternativ välja en annan beräkningsmetod.

Behörighet för kvottilldelning bör baseras på två faktorer.

Behöriga produktionsplatser skall dels ha levererat mjölk den 1

mars 1994, dels stadigvarande leverera den 1 januari 1995. I

detta sammanhang kan erinras om att det dessutom ställs krav på

att produktionen och produktionsanläggningen skall uppfylla

miljökrav m.m. som ställs på mjölkproduktionen, t.ex. regler

rörande gödselvårdsanläggning. Utskottet förutsätter att

regeringen överväger övergångslösningar med kortvarig

dispensmöjlighet för de producenter vars anläggningar inte

motsvarar de miljökrav och djurskyddskrav som gäller vid

årsskiftet.

Genom det angivna förfarandet med valfrihet mellan basåren kan

hänsyn tas till sådana tillfälliga variationer som kan uppstå

till följd av t.ex. skador på produktionsanläggningen eller

bekämpning av djursjukdomar. Samtidigt behöver ingen särskild

reservkvot skapas för att hantera sådana fall.

Den reserv som uppstår genom den 3-procentiga minskning av

referenskvantiteten som föreslås bör kunna användas för flera

olika fall. Producenter av s.k. ekomjölk bör inte åläggas några

begränsningar i kvothänseende. Vidare bör reserven kunna

användas för s.k. nystartare och utökare i enlighet med den

bedömning som görs i propositionen. Det bör därvid särskilt

beaktas om en produktionsökning har ett direkt samband med

investeringar som tillkommit på grund av miljö- och

djurskyddskrav.

De regionala målsättningarna för jordbruksproduktionen som

gäller inom landet bör beaktas vid den framtida hanteringen av

mjölkkvoter. Särskild hänsyn bör därvid tas till jordbruket i

norra Sverige.

Enligt utskottets mening innebär de förslag som lagts fram i

motion U16 (s) mindre rättvisa, och framför allt kommer de att

föranleda ett stort antal dispensansökningar.

Utrikesutskottet avstyrker därmed motion U16 (s) yrkande 14 i

berörd del.

dels att moment 29 i utskottets hemställan bort ha

följande lydelse:

29. beträffande mjölkkvoter

att riksdagen avslår motion 1994/95:U16 yrkande 14 i berörd

del.

16. Mjölkkvoter (mom. 29 -- motiveringen)

Per Gahrton (mp) anser

att den del av utskottets betänkande som börjar på s. 82 med

"Med hänvisning till" och slutar med "(i berörd del)." bort ha

följande lydelse:

Utrikesutskottet vill med anledning av vad

jordbruksutskottet ovan anfört framhålla att kvotsystemet måste

vara flexibelt för att fungera. Vid fördelningen av den kvot som

varje producent får att disponera måste ett fördelningssystem

väljas, som så långt möjligt efterliknar dagens situation. Det

måste också eliminera fluktuationer i levererad mängd mjölk

beroende på tillfällig sjukdom eller annan produktionsstörning.

Den grundläggande principen vid tilldelning av kvoter bör därför

vara, att leveranskvoten för varje produktionsplats skall

motsvara levererad mängd mjölk under något av åren 1991, 1992

eller 1993 reducerad med 3 %. Den kvot som då blir över skall

därefter fördelas till nystartare och s.k. utökare.

Det anförda bör med anledning av motion U16 (s) yrkande 14 i

berörd del ges regeringen till känna.

17. Krigsmaterielexport (mom. 34)

Eva Zetterberg (v) anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s. 92

börjar med "Utrikesutskottet noterar" och slutar med

"importbaserad försörjning." borde ha utgått.

dels att den del av utskottets betänkande som på s. 92

börjar med "Med anledning av" och som på s. 93 slutar med "i

motion U24 (mp)." bort ha följande lydelse:

Enligt artikel 223 i Romfördraget kontrollerar medlemsstaterna

fortfarande själva frågor som handlar om "tillverkning av eller

handel med vapen, ammunition och krigsmateriel". Kritiken mot

denna bestämmelse är dock stark från EU:s ledande

personligheter, och en gemensam vapenmarknad i EU kan bli

verklighet vid regeringskonferensen år 1996. Jacques Delors har

kritiserat dels "slöseriet" med att varje lands krigsmakt köper

in utrustning var för sig, dels att amerikanska vapen dominerar

i de flesta EU-länder. EU-kommissionären Leon Brittan har undrat

varför just försvarsindustrin skall särbehandlas som nationell

angelägenhet "när vi försöker uppnå en europeisk

försvarspolitik".

Nytt i reglerna för svensk vapenexport (prop. 1991/92:174,

1992/93:UU1) är att "i takt med att samarbetet med övriga länder

inom Europeiska gemenskaperna byggs ut bör samma principer för

utlandssamverkan och export tillämpas i fråga om dessa länder".

Dessutom sägs att regeln om att tillstånd till vapenexport skall

återkallas om mottagarlandet råkar i krig eller inbördeskrig

inte behöver tillämpas "om det är förenligt med de folkrättsliga

reglerna och principerna och målen för Sveriges utrikespolitik".

Svenska Freds- och skiljedomsföreningen tolkar detta som att

"samtliga EG-länder skall undantas från vapenexportreglerna,

även om dessa länder kommer i krig".

Det är enligt utskottets uppfattning uppenbart att Sverige

stegvis inrättar sig för en framtid där EU utgör en fri

vapenmarknad. Utskottet anser det angeläget att svensk

vapenexport förbjuds. Detta mål försvåras genom ett svenskt

EU-medlemskap. Det ovan anförda bör riksdagen därför med

anledning av motion U24 (mp) yrkande 6 ge regeringen till känna.

dels att moment 34 i utskottets hemställan bort ha

följande lydelse:

34. beträffande krigsmaterielexport

att riksdagen med anledning av motion 1994/95:U24 yrkande 6

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

18. Krigsmaterielexport (mom. 34)

Per Gahrton (mp) anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s. 93

börjar med "Utskottet finner" och slutar med "i motion U24

(mp)." bort ha följande lydelse:

Utskottet tvingas icke desto mindre konstatera att förslag om

att upphäva eller rucka artikel 223 allt oftare framläggs inom

EU, också av högt uppsatta EU-företrädare. Kommissionens

ordförande Jacques Delors har betecknat det som "slöseri" att

varje EU-stats krigsmakt köper in vapen var för sig.

Kommissionären Leon Brittan har undrat varför just

försvarsindustrin skall särbehandlas som nationell angelägenhet

när EU "försöker uppnå en europeisk försvarspolitik". Vid VEU:s

ministermöte i november 1994 tillsattes en expertgrupp med

uppgift att samordna inköp och produktion av vapen, vilket

enligt The Independent (16/11-94) väntas bli en av de mest

kontroversiella frågorna vid regeringskonferensen 1996. Det är

således uppenbart att artikel 223 kan komma att utsättas för

försök till förändring i samband med att en gemensam

försvarspolitik inom EU byggs upp och en gemensam vapenmarknad

tar form. Därför är det angeläget att Sverige redan nu klart

deklarerar sin avsikt att förhindra upphävande eller urholkning

av artikel 223, varför utskottet tillstyrker yrkande 6 i motion

U24 (mp).

dels att moment 34 i utskottets hemställan bort ha

följande lydelse:

34. beträffande krigsmaterielexport

att riksdagen med bifall till motion 1994/95:U24 yrkande 6 som

sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

19. Offentlighet och sekretess (mom. 39)

Eva Zetterberg (v) och Per Gahrton (mp) anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s. 109

börjar med "Utrikesutskottet konstaterar" och slutar med

"yrkande 3." bort ha följande lydelse:

Utrikesutskottet vill för sin del anföra att man inte kan

bortse från risken för att konflikter skulle uppstå i mötet

mellan EG-rätten och den svenska tryck- och

yttrandefrihetslagstiftningen. Utskottet vill därför framhålla

att frågan om offentlighetsprincipen och EU inte endast gäller

den formella möjligheten att bibehålla den svenska

lagstiftningen på området. Det faktum att en betydande del av

lagstiftningen, lagstiftningsprocessen och myndighetsutövningen

flyttar från svensk riksdag och svenska myndigheter gör att

möjligheten för svenska medborgare att få insyn och delta i en

offentlig debatt minskar avsevärt.

Enligt utskottets mening är risken uppenbar att gemenskapens

rättsregler kan komma att medföra en begränsning av underlaget

för det offentliga samtalet, eftersom i dag inrikespolitiska

frågor kommer att kunna betecknas som utrikespolitiska och stå

under EG-rättens regler. Det är regeringens och riksdagens

ansvar att motverka att den begränsning uppstår. Ett aktivt

försvar av dessa svenska konstitutionella traditioner kräver

både svenska lagändringar för att begränsa

sekretesslagstiftningens omfattning och en medveten och fast

hållning vad gäller svenska myndigheters och politikers agerande

i unionssammanhang. Detta bör ges regeringen till känna.

Mot bakgrund av det ovan anförda tillstyrker utskottet

motionerna U15 (v) yrkande 4 och U24 (mp) yrkande 3.

dels att moment 39 i utskottets hemställan bort ha

följande lydelse:

39. beträffande offentlighet och utrikessekretess

att riksdagen med anledning av motionerna 1994/95:U15 yrkande

4 och 1994/95:U24 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till

känna vad utskottet anfört.

Särskilda yttranden

1. Sveriges medlemskap i Europeiska unionen

Eva Zetterberg (v) anför:

Vänsterpartiet gick emot ett svenskt medlemskap i Europeiska

unionen. Nu har frågan avgjorts genom folkomröstningen.

Vänsterpartiet angav klart redan före folkomröstningen, att

partiet skulle respektera folkomröstningens resultat. I

konsekvens med detta röstade Vänsterpartiet ja till

EU-anslutningen i riksdagen den 23 november. EU:s stora brister

kvarstår emellertid och vår kritik av dem. Vi hävdar att

EU-medlemskapet kommer att leda till en urholkning av

demokratin.

Enligt min uppfattning innehåller det betänkande som

majoriteten i utrikesutskottet enats om en del förbättringar

jämfört med den proposition, som den förra regeringen lade fram.

Den viktigaste är att det nu klart uttalas att ett gemensamt

EU-försvar eller en omvandling av EU till en militär allians

kräver ett svenskt riksdagsbeslut. Vi har också fått utfästelser

när det exempelvis gäller konsument- och trafikpolitiken. Vidare

är det betydelsefullt att utskottet betonat att regeringen skall

redovisa och ge möjlighet till ställningstaganden från

riksdagens sida, innan synpunkter förs fram i EU. Utskottets

markering har skett utifrån regeringens behandling av

regionalpolitiken.

Men -- och det är allvarligt -- utskottet har valt

överslätande formuleringar, när det behandlat stora och viktiga

problem. Enligt min mening är det inte realistiskt att tro att

Sverige skall kunna åstadkomma alla de förändringar i EU:s

konstruktion och rättspraxis, som utskottet ställer i utsikt.

Utskottets beskrivning av den europeiska integrationen utgår

från uppfattningen att Europa är liktydigt med EU-staterna. Men

Europa är större än så, och EU är inte det alleuropeiska

samarbetet med målet ett öppet och kärnvapenfritt Europa. Det

arbetet sker i andra organ, främst den Europeiska

säkerhetskonferensen (ESK).

Sverige överger nu neutralitetspolitiken och anammar

"fullständigt och förbehållslöst" EU:s gemensamma utrikes- och

säkerhetspolitik. Utskottet vill att Sverige skall söka

observatörskap i VEU. Vänsterpartiet är av motsatt uppfattning,

därför att Sverige därmed dras in i ett allt tätare militärt

samarbete och förlorar sin trovärdighet för sin deklarerade

militära alliansfrihet. Vi vill inte ha någon samordnad

EU-politik när det gäller vapenexporten utan själva kunna ha

strängare regler.

Jag vänder mig också mot utskottets skönmålning av EU:s

politik gentemot u-länderna med dess bundna och byråkratiska

bistånd, utvecklingsfientliga handelshinder och IMF-styrda s.k.

strukturanpassning av skuldtyngda länder.

Ett av de viktigaste skälen till Vänsterpartiets motstånd mot

svenskt medlemskap i EU är den ekonomiska politik, som ligger

till grund för den ekonomiska och monetära union med en gemensam

centralbank, som skall utformas. För oss är det övervägande

målet med finanspolitiken att bekämpa arbetslösheten. Men det är

inte EU:s mål. De förslag, som lagts fram i EU:s vitbok har inte

skingrat våra farhågor härvidlag. Tvärtom kan de leda till lägre

löner och ökade klassklyftor. Därför kvarstår vår kritik, och vi

kommer att fortsätta att försvara den aktiva

arbetsmarknadspolitiken.

Frågan om offentlighetsprincipen gäller inte endast den

formella möjligheten att i EU kunna bibehålla den svenska

traditionen av öppenhet. Reellt innebär EU:s rättsregler att det

offentliga samtalet kan komma att begränsas. Det kommer att

behövas ett fast agerande från svensk sida för att bekämpa

sekretessen och hävda öppenheten.

Det finns åtskilliga andra invändningar, som kan resas mot

utskottets alltför okritiska framställning av EU på olika

områden. Vänsterpartiet ser det som en viktig uppgift att arbeta

tillsammans med andra unionskritiker för att åstadkomma

förändringar på dessa områden. Vi skall aktivt verka för

demokratisering, öppenhet och offentlighet i hela EU-systemet.

Det är inte möjligt att här upprepa alla de många invändningar

vi har mot utskottets bedömningar av vad det svenska

EU-medlemskapet innebär. Jag hänvisar därför till mina särskilda

yttranden i övrigt och till reservationerna.

2. Sveriges medlemskap i Europeiska unionen

Per Gahrton (mp) anför:

Miljöpartiet accepterar folkomröstningsresultatet men

instämmer inte i dess innehåll.

Vid folkomröstningen den 13 november röstade en majoritet av

väljarna ja till svenskt EU-medlemskap enligt det avtal som

ingåtts mellan Sveriges regering och EU-staternas regeringar.

Miljöpartiet de gröna accepterar självfallet detta utslag av

folkviljan, men instämmer inte i dess innehåll. Miljöpartiet

yrkar därför inte avslag på det yrkande (nr 1) i proposition

1994/95:19 som hänvisats till utrikesutskottet för behandling.

EU-medlemskap -- skiljelinje mellan folkrörelsedemokrati och

elitdemokrati

Folkomröstningsresultatet har icke förändrat Miljöpartiets

inställning i EU-frågan. Partiet anser fortfarande att

nackdelarna för såväl Sverige som Europa och världen i övrigt av

att Sverige ansluter sig som medlem i ett statsförbund med

federala inslag som entydigt siktar till att utvecklas till en

nya statsbildning markant överväger de eventuella marginella

fördelarna för vissa delar av exportindustrin och vissa

yrkesgrupper med EU-specifik utbildningsinriktning. Förlusterna

av nationellt självbestämmande och försvagningen av

möjligheterna för enskilda, folkrörelser och folkvalda

politiker att i framtiden utöva inflytande och medbestämmande

vid fastställande av rättsregler med giltighet i Sverige är så

omfattande att EU-inträdet utan överord kan betecknas som den

avgörande tidpunkten för det svenska styrelseskickets övergång

från folkrörelsedemokrati till elitdemokrati, eller med ett

annat färskt uttryck från den statsvetenskapliga diskussionen:

från "participatorisk demokrati" till "manipulativ demokrati".

Norges nej hoppfullt

Det norska folkets nej till EU-medlemskap för Norges del

innebär dock en garanti för att det bästa i den "nordiska

modellen" kan vidareutvecklas, och hoppet om en framtida

europeisk samarbetsmodell som växer fram underifrån och inte,

som EU-projektet, genom centralistiska direktiv kan hållas

levande.

För Sveriges del innebär EU-medlemskap inte, som en del tycks

ha inbillat sig, slutet på de politiska striderna kring EU, utan

är, som Danmarks 22-åriga EU-medlemskap redan visat, bara början

på mångåriga politiska motsättningar kring såväl EU:s

klåfingriga vardagsreglerande av allt mellan himmel och jord som

EU:s övergripande målsättning att bygga en ny västeuropeisk

militär supermakt med huvuduppgift att hävda sig i kampen om

världsherraväldet mot andra militära och ekonomiska

blockbildningar som dess värre växer fram som reaktion på

EU-projektet på andra håll i världen. 2000-talet riskerar att

inledas med förstorade och förvärrade varianter av det sena

1900-talets supermaktskonflikt.

Miljöpartiets dubbelstrategi: EU-motstånd utifrån,

EU-förändring inifrån

Miljöpartiet de gröna ser som en huvuduppgift inför framtiden

att försöka motverka en sådan utveckling och i stället skapa

grundval för ett globalt samarbete i syfte att skapa social och

ekonomisk rättvisa för alla människor och en ekologisk jämvikt

som kan utgöra grundval för en hållbar utveckling av hela

jordklotets livsmiljö. Detta kommer att ske genom en

dubbelstrategi: "utifrån"--fortsatt kritik av unionsprojektet

och förberedelse för den folkomröstning som måste komma efter

EU:s regeringskonferens 1996; "inifrån"--arbete för att förändra

EU:s västeuropeiska supermaktsprojekt i riktning mot ett

alleuropeiskt samarbete mellan suveräna stater och självstyrande

regioner, med starkt begränsad överstatlighet (främst

beträffande gränsöverskridande miljöstörningar, mänskliga

rättigheter och fredsbevarande insatser). Miljöpartiet kommer

således att också i fortsättningen spela en framträdande roll i

den svenska EU-motståndsrörelsen, samtidigt som partiet genom

att nu skicka en ledamot till EU-parlamentet och senare ställa

upp i val till EU-parlamentet kommer att fullt ut pröva alla

möjligheter att i samarbete med de gröna partierna i EU, men

också med unionskritiker i andra partier och folkrörelser, ändra

EU-projektets inriktning i enlighet med gröna principer om

gräsrotsdemokrati, icke-våld, jämställdhet, social rättvisa,

ekologisk jämvikt och global solidaritet. Utskottsmajoritetens

EU-beskrivning: saklig men ändå missvisande.

Utskottsmajoritetens beskrivning av EU bygger på och präglas

naturligen av en positiv syn på EU. Det ligger inget orimligt i

det. Med folkmajoriteten i ryggen kan majoriteten nu ge sin bild

av EU. Den innehåller, såvitt vi kan se, inte direkta sakliga

felaktigheter. Likafullt är den enligt Miljöpartiets uppfattning

missvisande eftersom den tendentiellt underskattar några inslag

i EU-projektet som enligt vår uppfattning också hör till bilden,

t.ex. ambitionen att bygga en ny statsbildning av

stormaktskaraktär, bristen på levande folklig demokrati i EU:s

beslutsprocess, grundlagskaraktären hos de nyliberala principer

som utgör grundvalar för det ekonomisk-monetära samarbetet, den

uppenbara acceptansen i EU-systemet av en markant högre

arbetslöshetsnivå än som varit normalt i Sverige, den fria

rörlighetens principiella överhöghet över sociala och ekologiska

hänsyn och, inte minst, EU-rättens företräde framför svensk

rätt. På motsvarande sätt övervärderas en rad andra moment, inte

minst Sveriges möjligheter att påverka EU-systemet i stort och

smått och EU:s benägenhet att tillåta snart sagt vilka

nationella undantag och avvikelser som helst.

Det är inte meningsfullt att genom säryttrande eller

reservation framlägga alternativtext till varje stycke i

majoritetens skrivningar som inte stämmer med den beskrivning av

EU-verkligheten som Miljöpartiet skulle göra. Detta särskilda

yttrande må i stället gälla som en allmän reservation

beträffande formuleringar och skrivningar i hela betänkandet.

Miljöpartiet känner sig inte bundet av varje ordval eller mening

till vilket inte särskild reservation kopplats eftersom det

skulle krävt en mp-reservation av samma omfång som majoritetens

skrivningar. Däremot återkommer speciella reservationer och

yttranden nedan i en rad fall där det handlar om konkreta

ställningstaganden eller mera specifika bedömningar.

3. Sveriges medlemskap i Europeiska unionen

Lena Klevenås (s) anför:

I detta betänkande beskriver utskottet bl.a. konsekvenserna på

olika samhällsområden av ett svenskt medlemskap i EU. Jag kan

inte dela utskottets bedömningar i väsentliga delar eftersom det

grundläggande målet för EU är att främja ekonomisk tillväxt i

vår del av världen. Om klyftorna mellan jordens fattiga och rika

länder inte skall vidgas i en alltmer ödesdiger takt måste

enligt min uppfattning tillväxten ske i den majoritet av

världens länder som har en BNP som är en bråkdel av vår.

Sverige och övriga rika västländer bör ligga still, så att

klyftorna kan börja minska. Fördelningsfrågorna inom Sverige

måste då också aktualiseras på ett nytt sätt.

I den folkomröstning i frågan som hållits har dock en

majoritet uttalat sig för att Sverige skall inträda som

medlemsstat i EU. Liksom andra har jag för avsikt att respektera

det utslag folkomröstningen givit. Av det skälet ansluter jag

mig till utskottets hemställan.

4. Valutastabilitet -- bra för jobben

Margaretha af Ugglas, Inger Koch, Göran Lennmarker och Percy

Liedholm (alla m) anför:

Enligt vår uppfattning kommer EMU att medverka till låg

inflation, lägre räntenivåer och större valutastabilitet för

medlemsländerna, vilket skapar förutsättningar för nya riktiga

jobb. Det arbete som pågår med anledning av vitboken är av stor

betydelse. Den stora arbetslösheten kan inte accepteras.

5. Subsidiaritetsprincipen

Ingrid Näslund (kds) anför:

Enligt min mening är den definition som utskottet gör av den

s.k. subsidiaritetsprincipen ofullständig. Utskottet begränsar

sig till att sätta ett likhetstecken mellan

subsidiaritetsprincipen och strävan efter att decentralisera

beslutsfattandet. "-- -- -- beslut skall fattas på en så låg

nivå som sakfrågans karaktär tillåter." (Ur statsrådet Mats

Hellströms interpellationsvar IP 1994/95:17.) Förvisso är det en

viktig aspekt av den nämnda principen men långt ifrån en

heltäckande definition som återger begreppets hela dimension.

Enligt EG-konsekvensutredningen "Subsidiaritet" SOU

1994:12, som leddes av professor Olov Ruin, innehåller

subsidiaritetsprincipen i Unionsfördragets betydelse flera

aspekter: "Det finns två nyckelord i subsidiaritetsprincipen.

Det ena är att EG skall begränsa sin roll till frågor där

medlemsstaterna inte själva i tillräcklig utsträckning kan uppnå

målen för den planerade åtgärden. Det andra nyckelordet finns i

formuleringen att åtgärden i ett sådant läge bättre kan utföras

av gemenskapen." SOU 1994:12 s. 126.

Således ryms inom subsidiaritetsprincipen ytterligare två

aspekter utöver den som utskottet tar upp. Den första är att

EU:s gemensamma politikområden är ett komplement till de

nationella ansträngningarna, dvs. att EU:s åtgärder är ett stöd

som avser att hjälpa länderna. Den andra aspekten som egentligen

är en konsekvens av den nyss nämnda är att om stora

gränsöverskridande problem föreligger eller omfattande

samordningsvinster finns att hämta, bör länderna förstärka och

fördjupa EU:s samarbete inom relevanta områden.

6. EES-avtalet (mom. 7)

Per Gahrton (mp) anför:

Miljöpartiet har från början varit kritiskt inställt till den

generella EG/EU-anpassning som utmynnade i EES-avtalet. Men

partiet har också i partimotioner under perioden 1988--1991

understrukit att EES-avtalet har såväl för- som nackdelar. Efter

en seriös omförhandling skulle EES-avtalet ha kunnat utgöra

grundval för en sorts nationell kompromiss när det gäller de

långsiktiga relationerna till EU, i stället för den djupgående

splittring i folket som EU-medlemskapet har åstadkommit.

Genom beslutet om EU-anslutning blir EES-avtalet för Sveriges

del överspelat som alternativ till EU-medlemskap. Det hindrar

inte att EES-avtalet också fortsatt har stor betydelse för

Sveriges del eftersom Norge och Island kommer att ha sina

relationer till EU -- och därmed till Sverige -- i stor

utsträckning reglerade via EES-avtalet. Därför är det viktigt

att Sverige i EU blir en garant för att EES-avtalet består och,

om Island eller Norge så önskar, förbättras.

7. Konsumentskydd (mom. 14)

Margaretha af Ugglas, Inger Koch, Göran Lennmarker, Percy

Liedholm (alla m), Karl Erik Olsson (c), Karl-Göran Biörsmark

(fp) och Ingrid Näslund (kds) anför:

Sverige har genom EES-avtalet förpliktat sig att bedriva en

marknadskontroll av produkter som omfattas av säkerhetskrav till

skydd för liv, hälsa och miljö i samma utsträckning som görs

inom EU-länderna. Ett svenskt medlemskap i EU innebär inga

ändringar härvidlag. Skyldigheten att bedriva marknadskontroll

grundas i huvudsak på EG:s produktsäkerhetsdirektiv (92/59/EEG).

Direktivet förutsätter att medlemsländerna utför

marknadskontroll, men direktivet innehåller i stort sett inga

regler för hur den skall bedrivas. Det ankommer på varje enskild

stat att själv utforma och finansiera sin marknadskontroll.

Våren 1994 beslutade riksdagen, som en följd av EES-avtalet,

om riktlinjer för organisationen av en marknadskontroll av

produkter till skydd för främst liv, hälsa och miljö (prop.

1993/94:161, bet. NU21, rskr. 328). Riktlinjerna innebär att

ansvaret för marknadskontrollen fördelas områdesvis på redan

befintliga tillsynsmyndigheter med Styrelsen för teknisk

ackreditering (SWEDAC) som samordnande organ. De regler som i

linje med EES-avtalet och ett svenskt EU-medlemskap numera utgör

svensk rätt innebär att de nationella myndigheterna måste ta

initiativ till systematiska granskningar och provningar av

produkterna för att fastställa om dessa uppfyller

säkerhetskraven. Marknadskontrollen omfattar både importerade

produkter och sådana som har tillverkats i Sverige och skall

kunna genomföras i hela landet.

Vi vill hänvisa till att man inom ramen för det europeiska

samarbetet har upprättat ett notifikationssystem varigenom

medlemsländerna snabbt skall kunna få information när en farlig

vara upptäcks i ett annat land. I EG:s skaderapporteringssystem

(EHLASS) samlas information in från utvalda sjukhus i

medlemsländerna om varor som varit inblandade i hem- och

fritidsolyckor. Dessutom har olika nätverk bildats i syfte att

utbyta erfarenheter om bl.a. marknadskontroll.

Vi ifrågasätter inte att det kan förekomma direktiv eller

andra rättsakter på konsumentskyddsområdet som är mindre

tillfredsställande från svenska utgångspunkter och som därför

bör förbättras. Vi är för vår del inte nu beredda att göra några

uttalanden om vilka insatser på konsumentskyddsområdet som från

svensk sida bör prioriteras. Den frågan måste lösas i ett större

sammanhang och med beaktande av svenska insatser också på andra

angelägna intresseområden.

8. Alkoholpolitik (mom. 17)

Eva Zetterberg (v), Per Gahrton (mp) och Ingrid Näslund (kds)

anför:

I syfte att uppnå WHO:s målsättning om en reducerad

alkoholkonsumtion med 25 % fram till år 2000 har Sverige och

många av Europas övriga länder infört olika restriktioner på det

alkoholpolitiska området. Vid Sveriges medlemskapsförhandlingar

med EU har överenskommits om volymbegränsningar i gränshandeln

mellan Sverige och övriga medlemsländer. En avvägning har gjorts

där hälsoaspekten har fått väga tyngre än frihandelsaspekten.

Övergångsbestämmelserna kan komma att omprövas 1996. Av denna

anledning är det angeläget att redan nu uttala sin hållning i

vad avser prioriteringen mellan hälsoaspekterna och

alkoholvarors fria rörlighet. Vi förutsätter att regeringens

handlande på detta område även i fortsättningen kommer att bygga

på synsättet att hälsoaspekterna bör väga tyngre än

frihandelsaspekterna när det gäller alkoholprodukter, inom ramen

för svensk alkoholpolitik.

9. Miljöpolitik (mom. 20)

Margaretha af Ugglas, Inger Koch, Göran Lennmarker, Percy

Liedholm (alla m), Karl Erik Olsson (c), Karl-Göran Biörsmark

(fp) och Ingrid Näslund (kds) anför:

Som framhålls i propositionen ansluter sig Sverige som medlem

i EU till ett regelsystem på miljöområdet som är i snabb

utveckling. De allmänna principer för miljöpolitiken som slagits

fast genom Maastrichtfördraget överensstämmer i huvudsak med

principerna för svensk miljöpolitik. Viktigast är inriktningen

mot en hållbar utveckling. Medlemskapet innebär att vi får

avsevärt ökade möjligheter att driva på det europeiska arbetet

med att begränsa de gränsöverskridande miljöproblemen. Det krävs

dock engagemang och offensivt arbete för att säkerställa att

miljöfrågorna ges ökad tyngd i EU:s arbete.

De förslag som läggs fram i den socialdemokratiska motionen

U16 innebär enligt utskottets mening inga framsteg i förhållande

till propositionen. I stället för att, som motionärerna påstår,

komplettera propositionens bedömningar synes motionen innebära

en ökad osäkerhet om vårt lands miljöpolitik. Motionen är

knappast ägnad att konstruktivt bidra till den miljöpolitiska

inriktningen av Sveriges politik inom Europeiska unionen.

10. Biståndspolitik (mom. 35)

Eva Zetterberg (v) och Per Gahrton (mp) anför:

Vi delar inte utskottets bedömning av EU:s u-landsbistånd, som

enligt flertalet bedömare är hårt centraliserat och

byråkratiskt. Vi anser att Sverige som blivande bidragsgivare

måste verka för förbättringar, t.ex. i Lomékonventionen. EU:s

politik vad gäller livsmedelsbistånd har varit förödande för

främst de afrikanska bönderna. Det måste ändras. Sverige måste

också verka för en annan politik när det gäller u-ländernas

skulder och de IMF-villkorade strukturanpassningsprogrammen.

Konstitutionsutskottets yttrande

1994/95:KU2y

Bilaga 1

Sveriges medlemskap i Europeiska unionen

Till utrikesutskottet

Bakgrund

Mellan Europeiska unionens medlemsstater och Norge, Österrike,

Finland och Sverige träffades den 24 juni 1994 ett fördrag om de

nämnda ländernas anslutning till Europeiska unionen.

I prop. 1994/95:19 föreslår regeringen att riksdagen

1. godkänner fördraget samt slutakten till fördraget,

2. antar regeringens förslag till lag med anledning av

Sveriges anslutning till Europeiska unionen,

3. antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen

(1976:633) om kungörande av lagar och andra författningar,

4. antar regeringens förslag till lag om upphävande av lagen

(1972:762) om prisbestämmelser för järn- och stålmarknaden

(CECA-lagen).

Propositionen har såvitt avser yrkande 1 hänvisats till

utrikesutskottet och i övrigt till konstitutionsutskottet.

Utrikesutskottet har den 18 oktober 1994 beslutat bereda

samtliga övriga utskott tillfälle att yttra sig över

propositionen såvitt avser yrkande 1 samt därtill knutna

motioner som har samband med respektive utskotts

beredningsområde.

Inledning

Propositionen består av fyra delar. Den fjärde delen hör till

yrkandena 2--4, dvs. de yrkanden som har hänvisats till

konstitutionsutskottet.

De tre första delarna av propositionen innehåller en

beskrivning av EU-medlemskapets innebörd och återverkningar på

nationella förhållanden inom olika politikområden. Med

utgångspunkt från samarbetets målsättningar och det gällande

regelverket redovisar regeringen sina bedömningar av

medlemskapet för svenskt vidkommande.

I detta yttrande berörs först en fråga med anknytning till

rådets direktiv 89/552/EEG av den 3 oktober 1989 om samordning