Bet. 1994/95:UU8

Utrikesutskottets betänkande

1994/95:UU08

Ändring i lagen (1971:176) om vissa internationella sanktioner

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Utskottet

Hemställan

Bilaga

1994/95

UU8

Sammanfattning

När Sverige inträder som medlem i EU kommer EG:s rättsakter

att bli gällande rätt i Sverige. EG-förordningar är direkt

tillämpliga i varje medlemsstat. Detta innebär bl.a. att de

EG-förordningar om ekonomiska sanktioner som är i kraft vid

tidpunkten för den svenska anslutningen blir direkt tillämpliga

i Sverige. Förordningarna innehåller uppmaningar till

medlemsstaterna att förse dem med nationella påföljder.

Utskottet behandlar i detta betänkande ett regeringsförslag

(proposition 1994/95:97) om ändring i lagen (1971:176) om vissa

internationella sanktioner (sanktionslagen) med anledning av

svenskt medlemskap i den europeiska unionen. De föreslagna

ändringarna i sanktionslagen avser bestämmelser om påföljder för

överträdelse av de förordningar om ekonomiska sanktioner som EG

beslutat om med anledning av beslut som antagits i Förenta

nationernas säkerhetsråd. Lagändringarna föreslås träda i kraft

den 1 januari 1995.

Utskottet tillstyrker propositionens förslag såvitt avser de

föreslagna ändringarna i sanktionslagen. Med avvikelse av

propositionens förslag till ikraftträdande föreslår utskottet

ändring med den innebörden att lagändringarna träder i kraft

samtidigt med lag (1994:000) med anledning av Sveriges

anslutning till Europeiska unionen.

Propositionen

I proposition 1994/95:97 föreslår regeringen

(Utrikesdepartementet) att riksdagen antar det i propositionen

framlagda förslaget till lag om ändring i lagen (1971:176) om

vissa internationella sanktioner.

Lagrådets yttrande har inhämtats över lagändringsförslagen och

finns bifogat på s. 25--27 i propositionen. Regeringen har

ansett sig inte kunna följa Lagrådets förslag till ändringar som

avsåg ändringarna i 11 och i 16 §§ i sanktionslagen, varom mera

nedan under rubriken Lagförslaget.

Regeringsförslaget fogas till betänkandet, se bilaga.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 1995.

Utskottet

Bakgrund

Enligt kapitel VII i Förenta nationernas stadga kan FN:s

säkerhetsråd under vissa förhållanden anta resolutioner om

sanktioner av icke militär natur, dvs. sådana sanktioner som

enligt artikel 41 icke innebär bruk av vapenmakt, som må

befinnas nödvändiga i syfte att upprätthålla eller återställa

internationell fred och säkerhet. Sådana resolutioner kan ges i

form av bindande beslut eller rekommendationer. En stat som är

medlem i FN är enligt organisationens stadga skyldig att godta

och verkställa säkerhetsrådets bindande beslut om sådana

sanktioner. En rekommendation av rådet är däremot endast en

uppmaning till FN:s medlemsstater utan beslutets bindande kraft.

För att möjliggöra snabba åtgärder, då sådana påkallas med

anledning av ett beslut eller en rekommendation som har

meddelats av FN:s säkerhetsråd, beslöt riksdagen år 1971 om en

lag (1971:176) om vissa internationella sanktioner

(sanktionslagen). Lagen är en s.k. fullmaktslag som formellt är

i kraft men som i huvudsak endast kan tillämpas för att

fullfölja säkerhetsrådets beslut eller rekommendationer. Det

ankommer på regeringen att föreskriva att lagen skall tillämpas.

Enligt 1 § får regeringen, i den mån det påkallas med anledning

av beslut, som fattats eller rekommendation som har antagits av

FN:s säkerhetsråd, förordna att vissa i lagen närmare angivna

åtgärder (bestämmelserna i 3--8 §§) skall vidtas mot stat eller

område som gjorts till föremål för icke militära sanktioner. I

samma paragraf, tredje stycket, stadgas att regeringens

förordnande att tillämpa lagen skall underställas riksdagens

prövning inom en månad från förordnandet. Genom en lagändring

(prop. 1992/93:57, bet. 1992/93:UU4, rskr. 1992/93:51) som

trädde i kraft den 1 januari 1993 får regeringen också förordna

om sanktioner om samarbetet med den europeiska gemenskapen (EG)

eller inom den europeiska säkerhetskonferensen (ESK) för att

främja internationell fred och säkerhet påkallar det och om det

är ett svenskt intresse att åtgärder införs utan dröjsmål.

För närvarande tillämpas sanktionslagen genom regeringens

förordningar som riksdagen godkänt mot fem stater. Dessa är

Irak, Libyen, "Förbundsrepubliken Jugoslavien"

(Serbien-Montenegro), Angola såvitt avser UNITA och

Bosnien-Hercegovina såvitt avser områden under bosnisk-serbiska

styrkors kontroll. Till nyligen tillämpades också sanktionslagen

mot Haiti. FN:s säkerhetsråd beslöt den 29 september 1994 att

under vissa förutsättningar upphäva handelsembargot mot Haiti.

Dessa förutsättningar har nu uppfyllts, och sanktionerna har

därför upphävts med verkan från den 16 oktober 1994. Regeringens

förordnande i fråga om Haiti upphävdes således samma dag (jfr

prop. 1994/95:24, bet. 1994/95:UU4, rskr. 1994/95:18).

Ekonomiska sanktioner mot samma målstater och målområden har

införts inom EU. En närmare redogörelse härför lämnas i

propositionen, s. 9--13. Av denna redogörelse framgår att resp.

EG-förordning uppmanar medlemsstaterna att bestämma om de

påföljder som skall tillämpas för överträdelse av

bestämmelserna. Vad gäller Haiti kvarstår i EG:s

sanktionsförordning förbudet att tillgodose haitiska

rättsanspråk.

Regeringen beslöt den 22 december 1993 att tillkalla en

särskild utredare med uppgift att se över sanktionslagen med

syftet att modernisera och tekniskt anpassa det svenska

regelsystemet till de krav omvärlden ställer. Av propositionen

framgår att utredningen (Sanktionslagsutredningen) fick i

uppdrag att bl.a. beakta vilka konsekvenser ett svenskt

medlemskap i EU kunde medföra för den tekniska utformningen av

det svenska regelverket. Utredningen fick också till uppgift att

föreslå ändringar som påkallas av detta.

Svenska folket röstade i en folkomröstning den 13 november

1994 för ett medlemskap i EU (52,3 % ja, 46,8 % nej och 0,9 %

blanka), vilket innebär att Sverige efter riksdagens godkännande

av anslutningsfördraget är berett att inträda som medlem i EU.

Vid svenskt medlemskap i EU kommer delar av den svenska

sanktionslagstiftningen inte längre att kunna tillämpas. I

avvaktan på Sanktionslagsutredningens betänkande måste därför

redan nu frågan om kompletterande ansvarsbestämmelser till EG:s

rättsakter tas upp särskilt. Gemenskapsrätten (EG-rätten) har

företräde framför nationell rätt. Detta medför att det inte är

möjligt för en medlemsstat att åsidosätta EG-rätten genom att

lagstifta nationellt på ett område som regleras av

gemenskapsrätten. Ekonomiska sanktioner regleras till stor del

genom EG:s normgivning i form av förordningar. En EG-förordning

är direkt tillämplig rätt i medlemsstaterna. Motsvarande svenska

nationella bestämmelser får då inte tillämpas. I vissa delar

krävs dock även i fortsättningen nationella regler, exempelvis

på områden där gemenskapen saknar kompetens. Detta gäller för

ansvarsbestämmelserna. Det åligger EU:s medlemsstater att

försäkra sig om att deras medborgare respekterar EG-rätten.

Detta följer bl.a. av solidaritetsprincipen i artikel 5 i

Romfördraget: "Medlemsstaterna skall vidta alla lämpliga

åtgärder, både allmänna och särskilda, för att säkerställa att

de skyldigheter fullgörs som följer av detta fördrag eller av

åtgärder som vidtagits av gemenskapens institutioner." Det

svenska EU-medlemskapet kräver sålunda att bestämmelser om

påföljder för överträdelse av EG-fördningarna om ekonomiska

sanktioner måste föreligga vid dagen för anslutningen.

Av propositionen, som innehåller förslag härom, framgår att

beredningsarbetet i detta avseende skett i nära samarbete med

sanktionslagsutredningen och att synpunkter inhämtats från

Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen samt från Generaltullstyrelsen

och Kommerskollegium.

Sanktionsinstrumentet inom EU

I artikel J, avdelning V, i Maastrichtfördraget finns

bestämmelser om en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik

(GUSP). Artikeln behandlar utförligt samarbetets syften,

omfattning och beslutsformer. Artikel J.2 innebär att

medlemsstaterna fastställer en gemensam ståndpunkt, vilken

därefter skall samordnas inom internationella organisationer och

på internationella konferenser. Sådant beslut fattas alltid

enhälligt av Ministerrådet. Artikel J.3 avser beslut om

gemensamma aktioner i de frågor som omfattas av utrikes- och

säkerhetspolitiken. Ministerrådet skall på grundval av allmänna

riktlinjer från det europeiska rådet besluta att en fråga skall

bli föremål för en gemensam aktion. Även ett sådant beslut måste

vara enhälligt. Rådet kan dock med enhälligt beslut avgöra vilka

frågor under den gemensamma aktionens förlopp som kan avgöras

med kvalificerad majoritet. I beslutet skall anges bl.a.

aktionens exakta omfattning, mål, tidsram, medel och

förfaranden. Beslut om sanktioner är under Maastrichtfördraget

utrikespolitiska beslut. Samarbetet på det utrikes- och

säkerhetspolitiska området är bindande för medlemsstaterna.

I Romfördragets artikel 228a (införd genom

Maastrichtfördraget) regleras frågan hur ett beslut om

ekonomiska sanktioner inom GUSP skall omvandlas till åtgärder

under EU:s s.k. första pelare, vilken omfattar EG:s

normgivningsmakt. Artikeln förutsätter att en gemensam

ståndpunkt eller en gemensam aktion om sanktioner antagits

enligt artikel J.2 eller J.3.

Enligt Romfördragets artikel 73g, punkt 1 (införd genom

Maastrichtfördraget) får Ministerrådet i enlighet med

förfarandet i artikel 228a besluta om inskränkningar i förbuden

mot restriktioner för kapitalrörelser och betalningar. Den

situation som avses är, då beslut om inskränkningar av de

ekonomiska förbindelserna med ett eller flera tredje länder

fattas enligt bestämmelserna för den gemensamma utrikes- och

säkerhetspolitiken. Även åtgärder enligt artikel 73g första

punkten förutsätter att en gemensam ståndpunkt eller aktion om

sanktioner enligt artikel J.2 eller J.3 antagits.

Sverige och EG:s sanktioner

FN:s säkerhetsråds sanktioner införlivas i gemenskapen så

långt dess kompetens sträcker sig genom EG-förordningar. Dessa

är så snart EG utfärdat en förordning i ämnet som trätt i kraft

direkt tillämpliga i varje EU-medlemsstat. Som framgått ovan är

inte någon nationell lagstiftningsåtgärd tillåten i de frågor

som regleras av EG-förordningarna. Av propositionen framgår att

förordningarna inte täcker alla delar av säkerhetsrådets

beslutade sanktioner. Nationella lagstiftningsåtgärder är därför

erforderliga. Så är t.ex. fallet vad gäller vapenembargo.

EG-kompetensen har genom Maastrichtfördraget utökats så att den

omfattar t.ex. frysning av tillgångar och alla tjänster, såväl

finansiella som icke finansiella. Däremot omfattas inte allmänna

straffrättsliga bestämmelser, vilket således är en exklusiv

nationell kompetens.

Det framgår av propositionen att det i EG:s

sanktionsförordningar finns artiklar som anmodar varje enskild

medlemsstat inom gemenskapen att nationellt bestämma de

påföljder som skall införas för överträdelser av bestämmelserna.

I propositionen nämns också att det i rådsförordning (EEG) nr

990/93 av den 26 april 1993 mot Förbundsrepubliken Jugoslavien

återfinns artiklar som anmodar medlemsstaternas behöriga

myndigheter att beslagta egendom som kan vara föremål för brott

samt en föreskrift till medlemsstaterna att dessa vid fastställt

brott mot sanktionsbestämmelserna får förverka egendomen.

Innehållet i denna EG-förordning visar också på behovet av

svenska kompletterande regler, vilka kräver lagform.

Det ankommer på medlemsstaterna själva att besluta om medlen

för att beivra brott. Sverige kan alltså i princip välja vilken

typ av straffåtgärd det bör bli fråga om och omfattningen av

åtgärden i fråga. Det är emellertid viktigt att det inte uppstår

inkonsekvenser i det svenska straff- och sanktionssystemet.

Enligt propositionen har EG-domstolen fastställt allmänna

principer som den anser bör gälla som grund för medlemsstaternas

val av straffåtgärder. Medlemsstaterna skall se till att

överträdelser av EG-rätten sanktioneras i enlighet med liknande

materiella och processuella bestämmelser som gäller för

överträdelser av nationell rätt av samma slag. Under alla

omständigheter skall straffåtgärderna enligt domstolen vara

effektiva och stå i rimlig proportion till överträdelsen och ha

avskräckande effekt.

I propositionen nämns också att Sverige har en förpliktelse

gentemot FN och säkerhetsrådets bindande resolutioner om

sanktioner. Som exempel tar propositionen upp resolution nr 820

(1993) om sanktioner mot "Förbundsrepubliken Jugoslavien"

(Serbien-Montenegro) punkt 19 som direkt uppmanar FN:s

medlemsstater att vidta rättsliga åtgärder mot personer och

företag som överträder resolutionens bestämmelser och att ådöma

lämpliga påföljder. Överträdelser av bestämmelserna i de

förordningar om sanktioner som nu är i kraft i Sverige är också

straffsanktionerade.

Lagförslaget

Regeringens förslag är, som framgått ovan, föranlett av

Sveriges medlemskap i Europeiska unionen. I propositionen

föreslås att påföljdsbestämmelserna i sanktionslagen (1971:176)

också görs tillämpliga på EG-förordningar om ekonomiska

sanktioner som utfärdats med anledning av beslut eller

rekommendation som antagits av FN:s säkerhetsråd i

överensstämmelse med FN:s stadga. Vidare föreslår regeringen att

beteckningarna på EG:s förordningar skall ges till känna i

Svensk författningssamling.

Överträdelser mot sanktionsbestämmelserna regleras i 11 §

första stycket sanktionslagen. Motiven för ansvarsbestämmelserna

finns i proposition 1971:77 med förslag till lag om vissa

internationella sanktioner, m.m., s. 82--92. Paragrafen är ett

s.k. blankettstraffbud, som får sitt innehåll genom de regler

den hänvisar till. Dessa regler återfinns i de enskilda

regeringsförordningarna som införts med tillämpning av lagen. Då

EG:s förordningar har samma grund som de svenska

sanktionsbestämmelserna, dvs. av FN:s säkerhetsråd beslutade

eller rekommenderade ekonomiska sanktioner, är det, enligt

föreliggande proposition, en naturlig följd att

straffbestämmelserna till dessa har samma innehåll som det som

redan gäller för vår nationella reglering.

Genom hänvisningen i sanktionslagens nuvarande

straffbestämmelse till lagens materiella bestämmelser, på vilka

de enskilda sanktionsförordningarna bygger, anknyts de

bestämmelser som kan komma att tillämpas i det enskilda fallet.

Det innebär också att de enskilda sanktionsförordningarna redan

från det de trätt i kraft är försedda med påföljdsbestämmelser.

För de EG:s förordningar som grundas på FN:s säkerhetsråds

beslut och rekommendationer gäller också att de kan beslutas

snabbt. Därigenom uppstår samma behov av att straffbestämmelser

finns nationellt samtidigt som EG-förordningen träder i kraft. I

propositionen föreslås därför att straffbestämmelsen utformas

med mönster från vad som redan gäller enligt 11 §

sanktionslagen. På så sätt finns en enda typ av

straffbestämmelse för hela det ekonomiska sanktionsområdet.

I propositionen påpekas vidare att varje enskild förordning om

ekonomiska sanktioner ofta kräver någon form av nationella

kompletterande föreskrifter. Dessa kan utfärdas av regeringen

med stöd av bemyndigandena i sanktionslagen. I sådana

föreskrifter kan hänvisas till den aktuella förordningen.

I sanktionslagens 12 och 13 §§ finns bestämmelser om

förverkande på grund av brott mot lagen. I propositionen anges

att det får anses vara lika angeläget att möjligheten till

förverkande finns även på grund av brott mot sanktioner

beslutade av EG. Genom att låta bestämmelserna i 12 och 13 §§

även omfatta förordningarna om ekonomiska sanktioner tillgodoses

kravet på sådan åtgärd.

I propositionen föreslås också att bestämmelserna i 13--19 §§

lagen (1960:418) om straff för varusmuggling görs tillämpliga på

brott mot bestämmelserna i EG:s förordningar om ekonomiska

sanktioner.

Lagrådets yttrande

De svenska författningarna kungörs i Svensk

författningssamling (SFS). EG:s rådsförordningar kungörs i

Europeiska gemenskapens officiella tidning (EGT). Den utkommer

samtidigt på alla medlemsstaternas språk. Det grundläggande

rättssäkerhetskravet på publicering av för enskilda bindande

normer uppfylls genom publiceringen i EGT. Enligt propositionen

är det i föreliggande lagförslag fråga om att göra

straffbestämmelserna tillämpliga inte endast på redan beslutade

EG-förordningar med anledning av FN-sanktioner utan även på

framtida sådana. Dessa förordningar kan följaktligen inte räknas

upp i lagen då de ännu inte är publicerade i EGT. Regeringen

föreslog därför, vilket framgår av lagrådsremissen, att

regeringen i SFS skulle ge till känna vilka förordningar om

ekonomiska sanktioner som beslutats och utfärdats av EG med

anledning av beslut och rekommendationer av FN:s säkerhetsråd.

Lagrådet anför i sitt yttrande (se bilaga 2 i propositionen, s.

25 f.) att införandet av ett tillkännagivande i SFS rörande

EG-förordningar som också kommer att omfatta de nationella

straffbestämmelserna kan ge en felaktig bild av EG-rätten och

för tankarna till att EG-förordningar skall eller kan genomföras

till svensk rätt genom nationell lagstiftning. Härutöver skulle

regeln, anser Lagrådet, kunna skapa tveksamhet om när

straffbestämmelsen kan tillämpas i det fall att kungörandet av

nya EG-förordningar i SFS kommer senare än kungörandet i EGT.

Bestämmelsen i 24 kap. 9 § brottsbalken om straffrihet för den

som begår en straffbar gärning i villfarelse rörande dess

tillåtlighet gäller bl.a. om fel förekommit vid kungörandet.

Lagrådet föreslår mot denna bakgrund att stycket om

tillkännagivande utgår.

Regeringen anser att det föreslagna tillkännagivandet inte är

att jämställa med ett sådant kungörande som avses i lagen

(1976:633) om kungörande av lagar och andra författningar.

Regeringen anför i propositionen att den är väl medveten om att

det, såsom Lagrådet också angett, är förbjudet för

medlemsstaterna att införliva EG-förordningar med nationell rätt

genom någon form av normgivning. Det tillkännagivande som

åsyftas innebär inte någon normgivning utan endast att det i SFS

tas in en upplysning till en vid krets berörda om beteckningarna

på det slag av EG-förordningar som beskrivs i

straffbestämmelsen. Detta eftersom det inte är möjligt att

direkt i lagen ange beteckningarna på de aktuella

EG-förordningarna. I propositionen betonas att den nu aktuella

lagregleringens karaktär och konstruktion kan anses motivera det

särskilda kravet på information. EG-förordningarna kommer genom

ett sådant tillkännagivande varken att införlivas med svensk

rätt eller kungöras i SFS. Syftet med straffbestämmelsen är,

enligt propositionen, att den, oberoende av regeringens

tillkännagivande i SFS, skall vara direkt tillämplig på brott

mot förbud som meddelats i det slag av EG-förordningar som är

beskrivna i 11 § andra stycket i lagförslaget.

Regeringen instämmer i vad Lagrådet uttalat så till vida att

bestämmelsen såsom den formulerats i lagrådsremissen kan vålla

missförstånd. För att undvika att bestämmelsen tolkas på det

sättet bör den formuleras om och tas in som lagens sista

paragraf (17 §).

Utskottets ställningstagande

Sverige kommer inom kort att vara medlem i EU. Detta innebär

bl.a. att de EG-förordningar om ekonomiska sanktioner som är i

kraft vid det svenska inträdet blir direkt tillämpliga i

Sverige. EG-förordningarna innehåller uppmaningar till

medlemsstaterna att förse dessa förordningar med nationella

påföljder. Regeringen föreslår därför ändringar i sanktionslagen

så att den omfattar påföljder för överträdelse av EG:s

förordningar i ämnet.

Artikel 189 i Romfördraget (lydelse enligt

Maastrichtfördraget) föreskriver att EG:s förordningar har

allmän giltighet. De är till alla delar bindande och direkt

tillämpliga i varje medlemsstat. Utskottet konstaterar att EG:s

förordningar offentliggörs i Europeiska gemenskapens officiella

tidning (EGT). Ett kungörande av en EG-förordning på detta sätt

får således samma offentlighet i Sverige som den form av

kungörande som sker i Svensk författningssamling (SFS).

Utskottet konstaterar vidare att det är förbjudet för

medlemsstaterna att inkorporera EG:s förordningar i nationell

rätt.

Regeringen föreslår att sanktionslagen förses med en

bestämmelse som innebär att regeringen i Svensk

författningssamling skall tillkännage vilka förordningar om

ekonomiska sanktioner som beslutats av EG. Med anledning av de

farhågor som uttrycks i Lagrådets yttrande (s. 25--26 i

propositionen) över detta förslag får utskottet anföra följande.

Utskottet har förståelse för Lagrådets synpunkter i detta

avseende. En lag som anger att regeringen skall tillkännage

EG-förordningarna i SFS skulle för den enskilde kunna uppfattas

som att straffbestämmelsen bleve gällande först när den där

givits till känna och därmed också förespegla att ett behov av

införlivande i svensk lag föreligger. Utskottet vill därför

understryka att regeringens nu aktuella förslag, som innebär att

en bestämmelse om tillkännagivande i SFS införs i en särskild

paragraf (17 §), inte skall anses som ett slags införlivande i

svensk rätt. Tillämplighet av en EG-sanktionsförordning är inte

avhängig en publicering i SFS.

Utskottet uppfattar vidare regeringens förslag i detta

hänseende så att metoden valts med tanke på sanktionslagens

speciella karaktär och konstruktion, som bl.a. innebär att

straffbestämmelser finns i sanktionslagen till senare utfärdade

EG-förordningar i ämnet. Detta kan inte anses få prejudicerande

effekt när det gäller andra EG-förordningar vilka innehåller

krav på nationella påföljdsbestämmelser.

Utskottet anser att det är angeläget att lagstiftaren är så

tydlig som möjligt utan att för den skull göra ingrepp i

EG-rätten. Enligt vad utskottet inhämtat kommer EGT från trycket

i alla språkversioner samtidigt. När Sverige inträtt som

EU-medlem kommer EGT att innehålla beslutade EG-förordningar på

svenska. Detta förfarande kommer i vad avser EG-förordningar då

att vara likställt med ett kungörande av svensk författning i

Svensk författningssamling.

Sammanfattningsvis betraktar utskottet regeringens förslag vad

avser paragraf 17 som föranlett av sanktionslagens konstruktion

och inte som uttryck för en allmän princip.

Vad gäller propositionens övriga förslag finner utskottet

dessa väl avvägda varför även de tillstyrks.

Utskottet noterar i detta sammanhang att den tillsatta

Sanktionslagsutredningen har i uppdrag att göra en allmän

översyn av lagen.

Med anledning av att tidpunkten för lagändringarnas

ikraftträdande i propositionen är knuten till den dag då lagen

(1994:000) med anledning av Sveriges anslutning till Europeiska

unionen skall träda i kraft föreslår utskottet ändring vad avser

ikraftträdande på det sätt som framgår av utskottets hemställan.

Utskottet hemställer att ärendet avgörs efter endast en

bordläggning.

Hemställan

Utskottet hemställer

beträffande ändring i sanktionslagen

att riksdagen antar regeringens i proposition 1994/95:97

framlagda förslag till lag om ändring i lagen (1971:176) om

vissa internationella sanktioner med den ändringen att

ikraftträdandebestämmelsen erhåller följande lydelse:

"Denna lag träder i kraft samtidigt med lag (1994:000) med

anledning av Sveriges anslutning till Europeiska unionen."

Stockholm den 8 december 1994

På utrikesutskottets vägnar

Margaretha af Ugglas

I beslutet har deltagit: Margaretha af Ugglas (m), Nils T

Svensson (s), Göran Lennmarker (m), Viola Furubjelke (s),

Kristina Svensson (s), Inger Koch (m), Karl-Göran Biörsmark

(fp), Berndt Ekholm (s), Eva Zetterberg (v), Anneli Hulthén (s),

Ingrid Näslund (kds), Lena Klevenås (s), Marianne Andersson (c),

Ronny Olander (s), Marianne Samuelsson (mp) och Percy Liedholm

(m).

Propositionens lagtext

Bilaga

Regeringen har följande förslag till lagtext.