Bet. 1995/96:AU10

Arbetsmarknadsutskottets betänkande

1995/96:AU10

Riksdagens revisorers förslag angående den statliga personalpolitiken

Innehåll

Sammanfattning

Motioner

Utskottet

Hemställan

Reservationer

Innehållsförteckning

1995/96

AU10

Sammanfattning

I detta betänkande behandlar utskottet

Riksdagens revisorers förslag

(1995/96:RR7) angående den statliga

personalpolitiken jämte två motioner som

väckts med anledning av förslaget.

Förslaget bygger på revisorernas rapport

1994/95:12 Statlig personalpolitik.

Revisorernas förslag går ut på

tillkännagivande till regeringen om ett

samlat handlingsprogram för det

fortsatta utvecklingsarbetet rörande den

statliga personalpolitiken. I

handlingsprogrammet bör ingå vad

revisorerna i förslaget har anfört om

precisering av inriktning och mål,

utvärderingar, kompetensutveckling,

personalrörlighet, chefspolitik och

rekryteringspolitik samt ledarskap i

regeringskansliet. I dessa delfrågor har

revisorerna begärt tillkännagivanden.

Två motioner har väckts med anledning

av förslaget, nämligen motion A13 (v)

och motion A14 (kds).

Sedan förslaget överlämnats till

riksdagen har regeringen gett en

särskild utredare i uppdrag att göra en

utvärdering av hur den

arbetsgivarpolitiska delegeringen till

myndigheterna under de senaste åren har

fungerat. Utredaren skall enligt

direktiven behandla flera av de frågor

som tagits upp av revisorerna.

Utskottet har mot denna bakgrund inte

funnit anledning att ge några

tillkännagivanden till regeringen utom

såvitt avser frågan om tidsbegränsade

chefsförordnanden och chefsavveckling.

Utskottet uppehåller sig särskilt vid

den under senare tid aktuella frågan om

löner och andra ersättningar till höga

chefer inom den statliga sektorn.

Reservationer har avgetts av

företrädarna för Vänsterpartiet och

Kristdemokratiska samhällspartiet.

Förslaget

I förslag 1995/96:RR7 har Riksdagens

revisorer föreslagit att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna vad

revisorerna har anfört rörande

1. översyn av inriktningen och målen

för den statliga personalpolitiken,

2. uppföljningar och utvärderingar,

3. omfattningen och inriktningen på

kompetensutvecklingen inom staten,

4. statlig strategi för att öka

personalrörligheten och flexibiliteten,

5. tidsbegränsade chefsförordnanden

och chefsavvecklingen,

6. utnämningar av verkschefer,

7. rekryteringspolitiken och

ledarskapet i regeringskansliet,

8. sammanfattande åtgärdsförslag.

Motioner

1995/96:A13 av Hans Andersson och

Ingrid Burman (v) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om ansvaret för

personalpolitiken inom

regeringskansliet,

2. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om personalpolitiskt

utvecklingsarbete,

3. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om chefslöner, pensionsavtal

och avgångsvederlag,

4. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om lönediskriminering på grund

av kön,

5. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om jämställdhet,

6. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om rekrytering av invandrare,

7. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om särskild sysselsättning för

arbetshandikappade.

1995/96:A14 av Dan Ericsson och Rose-

Marie Frebran (kds) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om utnämningar av verkschefer,

2. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om chefsavveckling och

avgångsvederlag,

3. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om en särskild central enhet

för policy- och förhandlingsfrågor

avseende chefsrekrytering och avtal med

chefer i regeringskansli, statliga verk

och bolag,

4. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om rekryteringspolitiken och

ledarskapet i regeringskansliet.

Utskottet

Bakgrund

Riksdagens revisorer har granskat den

statliga personalpolitiska reform som

riksdagen beslutat om åren 1985 och

1987. Initiativet till granskningen har

tagits av revisorernas arbetsutskott.

Syftet med granskningen var att

undersöka hur regeringen har genomfört

besluten samt hur myndigheterna har

hanterat arbetsgivar- och personalansvar

på området. Frågor om rekrytering och

personalrörlighet, chefsutveckling,

arbetsmiljö samt kompetensutveckling har

därvid särskilt studerats. Resultatet av

granskningen har redovisats i

revisorernas rapport 1994/95:12 Statlig

personalpolitik. Rapporten har

remissbehandlats.

Våren 1985 lade regeringen fram en

proposition om den statliga

personalpolitiken (prop. 1984/85:219).

Propositionen behandlades av riksdagen

under hösten 1985 (AU 1985/86:6, rskr.

48). Delar av propositionen, som

handlade bl.a. om meritvärdering vid

tillsättning av lärartjänster inom det

statligt reglerade området hänvisades,

till utbildningsutskottet för beredning

(UbU 1985/86:5, rskr. 50).

I propositionen anges två viktiga

utgångspunkter för personalpolitikens

fortsatta utveckling inom

statsförvaltningen.

Den ena är att personalpolitiken

tydligare än tidigare bör vara ett

instrument i förnyelsen av den

offentliga sektorn. Den andra

utgångspunkten är decentralisering och

strävan att bättre anpassa

personalpolitiken i olika statliga

verksamheter till skilda miljöer i vilka

de verkar.

I verksledningspropositionen (prop.

1986/87:99) återkom regeringen med

förslag om principerna för

chefsförsörjningen. Ärendet hänvisades

till konstitutionsutskottet för

beredning (KU 1986/87:29, rskr. 226).

Regeringens skyldighet att säkerställa

den kompetens som behövs i ledningen för

den statliga förvaltningen understryks.

Denna uppgift innebär - utöver

rekrytering och tillsättning av de

högsta cheferna - också uppföljning av

deras verksamhet samt erforderliga

utbildnings- och rörlighetsinsatser i

syfte att stärka chefskompetens och

verksamhetens effektivitet. Åtgärderna

syftar enligt propositionen till att

göra det möjligt för regeringen att mer

effektivt än tidigare utnyttja

utnämningsmakten för att underlätta den

ökade styrning av statsverksamheten som

propositionen är inriktad på.

Revisorernas förslag

I förslaget till riksdagen (1995/96:RR7)

angående den statliga personalpolitiken

redovisar revisorerna sin granskning av

den personalpolitiska reformen. Syftet

med granskningen har som ovan sagts

varit att undersöka hur regeringen har

genomfört riksdagens beslut samt hur

myndigheterna har hanterat sitt

arbetsgivar- och personalansvar på

området.

Revisorernas överväganden redovisas

under följande rubriker:

Översyn av inriktningen av och målen

för den statliga personalpolitiken.

Uppföljningar och utvärderingar.

Omfattningen av och inriktningen på

kompetensutvecklingen inom staten.

Statlig strategi för att öka

personalrörligheten och flexibiliteten.

Tidsbegränsade chefsförordnanden och

chefsavvecklingen.

Utnämningar av verkschefer m.m.

Rekryteringspolitiken och ledarskapet i

regeringskansliet.

Sammanfattande åtgärdsförslag.

I samtliga dessa fall begär revisorerna

tillkännagivanden till regeringen.

Beträffande översyn av inriktningen av

och målen för den statliga

personalpolitiken understryks vikten av

att myndigheterna har en tydlig och

genomtänkt politik för sin personal. Det

som talar för detta är den ökade vikt

man numera inom arbetslivet tillmäter

arbetsorganisation, ledarskap,

kompetensutveckling, rekrytering,

motivation, goda arbetsvillkor och en

stödjande arbetsmiljö samt frågan om hur

personalen aktivt skall kunna bidra till

verksamhetens resultat på ett

kostnadseffektivt sätt.

För att regeringen skall kunna följa

upp och kvalitativt bedöma hur

myndigheterna använder sina

personalresurser och hur

personalkostnaderna utvecklas i relation

till verksamhetsresultaten behövs

tydligt formulerade mål för den statliga

personalpolitiken. Det finns behov av

att formulera vilka grundläggande

värderingar och regler som bör gälla vid

statens myndighetsutövning. Behovet

härav ökar med det större ansvar som

följer i decentraliseringens spår.

Slutligen bör säkerställas att alla

statliga myndigheter kan erbjuda sina

anställda goda arbetsvillkor.

Revisorerna tar härefter upp frågan om

uppföljningar och utvärderingar och

konstaterar därvid att sådana behövs för

att regeringen skall kunna styra

myndigheterna. Inte minst viktigt har

detta blivit genom den omfattande

delegering av det arbetsgivarpolitiska

och personalpolitiska ansvaret som har

genomförts under senare år. Regeringens

uppföljning i budgetdialogen med

myndigheterna bör i större utsträckning

än i dag inriktas på en kvalitativ

bedömning av hur myndigheterna använder

sina personalresurser i relation till

verksamhetsresultaten. Revisorerna

föreslår att regeringen ger

Riksrevisionsverket och

Arbetsgivarverket i uppdrag att

vidareutveckla årsredovisningens

innehåll och utformning rörande

personalfrågor. Även metoder för att

göra mer omfattande utvärderingar av

myndigheternas personalpolitik bör

utvecklas och flera externa

utvärderingar av personalområdet

initieras av regeringen.

Revisorerna anser att regeringen bör

skaffa sig en bättre överblick över

omfattningen av och inriktningen på

kompetensutvecklingen inom staten.

Regeringen bör också klargöra hur

spridningen av goda exempel inom

statsförvaltningen skall gå till och

vilken instans som skall ha ansvar för

detta.

Revisorerna anser vidare att regeringen

bör ha en statlig strategi för att öka

personalrörligheten och flexibiliteten.

Möjligheterna att öka personalutbytet

mellan departement och myndigheter,

mellan myndigheterna inbördes samt

mellan staten och andra

arbetsmarknadssektorer bör ses över.

Även den äldre arbetskraftens problem

bör uppmärksammas. De praktiska

lösningarna måste dock bygga på

frivillighet. Ett vidgat

arbetsgivarsamarbete är exempelvis en

möjlighet att komma fram på den vägen.

Beträffande tidsbegränsade

chefsförordnanden och chefsavvecklingen

har under granskningen framkommit att

systemet inte fungerar i enlighet med

riksdagens och regeringens intentioner.

Revisorerna anser därför att regeringen

bör tydliggöra intentionerna med de

tidsbegränsade chefsförordnandena samt

utarbeta en ny modell för dessa. Vidare

bör nya modeller för chefsavveckling

utvecklas.

Vad härefter gäller utnämningar av

verkschefer m.m. framhålls vikten av en

effektiv utnämningsmakt och behovet av

hög kvalitet i beredningsförfarandet

samt möjligheter till insyn och

efterkontroll. Introduktionen och

utbildningen av myndighetschefer behöver

förbättras liksom även den informella

dialogen mellan verkschefen och

regeringen.

Revisorerna anför att en breddad

rekrytering och ökad konkurrens vid

tillsättningen av myndighetschefer bör

komma till stånd. Vidare har övervägts

hur öppen tillsättningsprocessen skall

vara för att öka konkurrensen och

bredden vid utnämningarna. Regeringen

bör se över möjligheterna att

ytterligare förbättra

tillsättningsprocessen i nämnda

avseenden och informera riksdagen om

vilka möjligheter man anser står till

buds.

Rekryteringspolitiken och ledarskapet i

regeringskansliet behöver utvecklas.

Granskningen har visat att regeringens

långsiktiga styrning av myndigheterna

brister i effektivitet. Rekrytering av

unga handläggare utan kvalificerad yrkes

erfarenhet och omfattande kunskaper om

de verksamhetsområden de skall arbeta

med är uttryck för en låg prioritering

av regeringskansliets utveckling.

Revisorerna anser att en starkare

betoning på ledarförmåga bör införas vid

rekrytering av chefer.

Ansvarsfördelningen rörande

personalfrågor i regeringskansliet är

oklar.

Som sammanfattande åtgärdsförslag

föreslår revisorerna att regeringen tar

fram ett handlingsprogram för det

fortsatta utvecklingsarbetet rörande den

statliga personalpolitiken. Invändningen

som kan riktas mot förslaget om ett

handlingsprogram - nämligen att man

därmed fråntar myndigheterna

huvudansvaret för personalpolitiken -

väger inte tillräckligt tungt.

Revisorerna framhåller nämligen att en

huvudpunkt i handlingsprogrammet avser

betoningen av att det är myndigheterna

som har ansvaret för att ta fram en

genomtänkt och verksamhetsanpassad

personalpolitik.

I det föreslagna handlingsprogrammet

bör ingå vad revisorerna anfört om

precisering av inriktning och mål,

utvärderingar, kompetensutveckling,

personalrörlighet, chefspolitik och

rekryteringspolitik och ledarskap i

regeringskansliet. Tydliga krav på att

även myndigheterna bör se över sin

personalpolitik på motsvarande områden

bör framhållas.

Motioner

Hans Andersson och Ingrid Burman (v)

delar revisorernas uppfattning att

regeringen bör ta fram ett

handlingsprogram för den statliga

personalpolitiken; motion A13.

En utvecklad personalpolitik kräver en

hög grad av professionalism.

Motionärerna ifrågasätter rimligheten i

att en politiskt tillsatt tjänsteman,

statssekreteraren, utöver sina kunskaper

inom sakområdet skall ha hög kompetens

när det gäller personalpolitik med alla

dess olika inslag. En tilltalande

ståndpunkt som framkommit under

remissbehandlingen är därför att utse en

opolitisk tjänsteman till högste chef

för personalpolitiken De politiskt

ansvariga måste givetvis ha det yttersta

ansvaret för rekryteringspolitikens

inriktning (yrk. 1).

Vad gäller kompetensutveckling krävs

enligt motionärerna ett mycket

omfattande arbete. För att kunna

fullgöra de nya uppgifter som åläggs

statsmakten och för att de anställda

skall kunna utveckla sig i arbetet krävs

en målmedveten satsning på ett

utvecklingsarbete beträffande

arbetsorganisation och decentraliserat

ansvar som tar till vara personalens

engagemang. För gruppen 40-50-åringar är

det särskilt viktigt med

kompetensutveckling. Handlingsprogrammet

bör ha en väl genomtänkt strategi när

det gäller både kompetensutveckling och

utveckling av arbetsorganisation (yrk.

2).

När det gäller lönepolitiken framhåller

motionärerna att regeringen på två

punkter bör lämna tydliga instruktioner

till verksamheterna. Den ena punkten

gäller lika lön för likvärdigt arbete.

Handlingsprogrammet måste ålägga de

ansvariga att aktivt motverka

löneskillnader på grund av kön. Den

andra punkten gäller chefslönerna och

villkoren för chefer i statliga verk och

bolag. Det är dags att begränsa de

statliga chefslönerna i stället för att

hänga med näringslivets fantasilöner.

Motionärerna förordar ett lönetak i

statlig verksamhet motsvarande lönen för

landets statsminister. Dessutom måste

tydliga regler sättas upp för

pensionsavtal och avgångsvederlag inom

den statliga sektorn. Lagen om

anställningsskydd kan vara ett riktmärke

härvidlag. En annan modell är

riksdagsledamöternas villkor efter en

mandatperiod i riksdagen (yrk. 3, 4)

Regeringen bör i sitt handlingsprogram

särskilt framhäva vikten av att båda

könen finns representerade inom alla

yrkesområden och yrkeskategorier med i

stort sett samma andel. Det ställer krav

på en aktiv rekryteringspolitik och en

aktiv kompetensutvecklingspolitik. Det

måste klart framgå att jämställdheten

mellan könen är ett prioriterat område

för den statliga personalpolitiken (yrk.

5).

Rekryteringspolitiken är en del av den

statliga personalpolitiken. Det gäller

att rekrytera rätt personer med rätta

kvalifikationer men också att hitta

personer som kan möta människors behov

av service och som har förmåga att

förmedla beslut så att de blir

begripliga för människor. Det ställer

olika krav på kompetenser. Det finns i

dag alltför få anställda med

invandrarbakgrund inom den statliga

sektorn, anser motionärerna. Ett

övergripande mål måste vara att den

statliga rekryteringspolitiken tar till

vara fler personer med invandrarbakgrund

(yrk. 6).

Slutligen tar motionärerna upp de

handikappades rätt till arbete. Det

måste klart framgå av regeringens

handlingsprogram att de statliga

verksamheterna har ett åtagande att

erbjuda arbetshandikappade

sysselsättning och att statliga

arbetsgivare har ett mycket stort ansvar

för att behålla de

lönebidragsanställningar som finns i dag

(yrk. 7).

Dan Ericsson och Rose-Marie Frebran

(kds) ställer i motion A14 krav på

snabba förändringar på tre av de områden

som revisorerna tar upp i förslaget. Det

gäller tidsbegränsade chefsförordnanden

och chefsavveckling, utnämningar av

verkschefer samt rekryteringspolitiken

och ledarskapet i regeringskansliet.

Vad först gäller frågan om kravet på en

effektivare utnämningsmakt instämmer

motionärerna i revisorernas uppfattning

om betydelsen av en på alla sätt riktig

chefstillsättning inom det statliga

området. De gör jämförelser med den

privata arbetsmarknaden och konstaterar

att där görs ordentliga

kravspecifikationer. De sökandes

kvalifikationer matchas mot dessa krav.

Så bör även ske på den statliga sidan i

högre grad än som sker i dag. De

politiska meriterna är oftast avgörande

vid tillsättande av statliga

verkschefer. Öppenhet i förfarandet är

viktigt men får inte ske på bekostnad av

den sökandes integritet. Regeringen bör

därför se över offentlighetsprincipen på

detta område och hur den skall hanteras

(yrk. 1).

En annan fråga för den statliga

personalpolitiken är i högsta grad den

om höga chefers löner och

fallskärmsavtal. Chefskapet i statliga

bolag eller verk får inte ses som någon

form av statliga förläningar. Frågan om

avgångsvederlag från befattningar vid

statliga bolag bör ses över i samband

med det arbete som revisorerna föreslår

att regeringen skall göra för att ta

fram nya modeller för chefsavveckling

och tidsbegränsade förordnanden (yrk.

2).

Vidare anser motionärerna att det måste

finnas en personalpolicy som tillser

konsekvens och fasta riktlinjer för

lönesättning på det statliga området. En

särskild central enhet för policy- och

förhandlingsfrågor avseende

chefsrekrytering och avtal med chefer i

regeringskansli, statliga verk och bolag

bör därför inrättas (yrk. 3)

Slutligen lyfter motionärerna fram

betydelsen av en genomtänkt

rekryteringspolitik och förstärkning av

ledarskapet i regeringskansliet (yrk.

4).

Utskottets överväganden

Revisorerna har i granskningsrapporten

gjort en bred genomgång av den statliga

personalpolitikens framväxt och

organisation från början av 1960-talet

och framåt. I rapporten erinras om att

det nybildade Civildepartementet i

början av 1980-talet fick ansvaret för

personalpolitiska frågor liksom för löne-

och förnyelsefrågor inom

statsförvaltningen. I mitten av 1980-

talet tog statsmakterna beslut om ett

åtgärdsprogram för den statliga

personalpolitiken. Härefter har en rad

beslut fattats som visserligen inte

avhänt regeringen det övergripande

ansvaret för personalpolitiken men en

tydlig delegering av ansvaret till

myndigheterna har skett.

Inriktningen av och målen för den

statliga personalpolitiken m.m.

Vid sin granskning har revisorerna

utgått från två grundläggande perspektiv

på den statliga personalpolitiken sådan

den utformades i mitten av 1980-talet.

I det första perspektivet ses den

statliga personalpolitiken som ett

instrument för regeringen att styra

förvaltningen. Enligt denna utgångspunkt

bör de statliga personalresurserna

organiseras så att verksamhets- och

besparingsmål uppnås så effektivt som

möjligt, med andra ord ett

arbetsgivarintresse.

Det andra perspektivet - som kan

betecknas som ett arbetstagarintresse -

utgår från personalens krav på bl.a.

självständighet och ansvar i arbetet

samt möjlighet till inflytande,

delaktighet och personlig utveckling.

I det personalpolitiska beslutet

betonas att personal- och

kompetensförsörjningen har ett direkt

samband med hur myndigheternas

effektivitet utvecklas och att

personalpolitiken är ett viktigt medel i

förnyelsen av statsförvaltningen. I

beslutet nämns vidare vissa områden som

särskilt behöver utvecklas:

personalförsörjningen inkl.

chefsförsörjningen, personalrörlighet

inkl. chefsrörlighet,

kompetensutveckling samt

decentralisering och förenkling av

regelverket på personalområdet. Även

jämställdhet, arbetsmiljö samt löne- och

personalsociala frågor nämns.

Det har gått ungefär ett decennium

sedan riksdagen fattade beslut om en

personalpolitisk reform. Någon samlad

utvärdering av reformen har inte skett,

konstaterar revisorerna. Utskottet ser

därför med tillfredsställelse på den

granskning som revisorerna genomfört.

Enligt revisorerna har flera av målen

för den statliga personalpolitiken inte

uppnåtts. En orsak till detta är

sannolikt att målen på området varit

alltför otydliga och allmänt hållna. En

översyn av inriktningen av och målen för

den statliga personalpolitiken bör

därför enligt revisorerna ske (yrk. 1).

Regeringen bör vidare enligt

revisorerna utveckla metoderna för

uppföljning och utvärdering av

myndigheternas personalpolitik (yrk. 2).

Revisorerna pekar på att satsningarna

på kompetensutveckling inom

myndigheterna hittills varit begränsade

och att effekterna av dessa är ovissa.

Regeringen bör skaffa sig en överblick

över omfattningen av och inriktningen på

den personal- och kompetensutveckling

som förekommer hos myndigheterna samt

klargöra hur goda exempel inom

statsförvaltningen skall gå till (yrk.

3).

Enligt revisorerna saknas i dag en

genomtänkt statlig strategi och

praktiska lösningar för att öka

personalrörligheten i staten. Regeringen

bör därför se över möjligheterna att öka

personalutbytet mellan bl.a. departement

och myndigheter samt mellan

myndigheterna inbördes (yrk. 4).

Efter det att granskningsrapporten

publicerats har regeringen den 25

januari 1996 tillkallat en särskild

utredare med uppdrag att utvärdera hur

den arbetsgivarpolitiska delegeringen

till myndigheterna har fungerat under de

senaste tio åren (dir. 1996:2).

Enligt direktiven skall utredaren

- göra en samlad bedömning av

effekterna av 1985 års personalpolitiska

proposition,

-

- analysera 1994 års ombildning av

arbetsgivarorganisationen för det

statliga området,

-

- lämna förslag om hur den personal-

och lönepolitiska utvecklingen vid

statliga myndigheter fortlöpande skall

kunna följas av regeringen på ett

överblickbart sätt.

-

I direktiven lämnas en redogörelse för

hur personal- och arbetsgivarpolitiken

inom statsförvaltningen har utvecklats

under de gångna tio åren.

Förutom de i den föregående

framställningen redovisade

riksdagsbesluten 1985 och 1987 framhålls

den avreglering som har skett under

perioden i syfte att ta bort

särlösningar för statsförvaltningen i

jämförelse med den övriga

arbetsmarknaden. Mot bakgrund av bl.a.

dessa riksdagsbeslut har regering och

riksdag fattat en rad beslut som medfört

genomgripande förändringar av

statsförvaltningen. I direktiven

framhålls vidare den översyn och

förenkling som har skett i

lagstiftningen om offentlig anställning.

Dessutom hänvisas till beslutet 1992 om

nedläggningen av Statens institut för

personalutveckling (SIPU) (prop.

1991/92:100, bil. 8, AU9, rskr. 134).

Nedläggningen motiverades med att stöd

som finns att köpa på marknaden av

principiella skäl inte bör

tillhandahållas av staten. Ombildningen

av den statliga

arbetsgivarorganisationen den 1 juli

1994 (prop. 1992/93:100, bil. 8, AU10,

rskr. 205, prop. 1993/94:77, AU2y, KU19,

rskr. 264) kan enligt direktiven ses som

en slutpunkt i de senaste tio årens

personal- och arbetsgivarpolitiska

delegeringssträvanden.

Som ovan sagts skall utredaren göra en

samlad bedömning av effekterna av

delegeringarna på arbetsgivarpolitikens

område efter 1985 års personalpolitiska

proposition.

Utredaren skall därvid utvärdera hur

myndigheterna påverkats av

förändringarna, hur de har hanterat det

ökade ansvaret och vilka problem som kan

ha uppstått på olika områden. Utredaren

skall särskilt belysa i vad mån

arbetsgivarpolitiken blivit ett aktivt

instrument i förnyelsen av

myndigheternas verksamhet. Likaså bör

myndigheternas förmåga att skapa

nödvändig rörlighet och

kompetensutveckling för chefer på nivån

under myndighetschefen belysas.

Utredaren bör även undersöka hur

nedläggningen av SIPU har påverkat

myndigheternas arbete med

kompetensutveckling.

Utredaren skall särskilt analysera och

utvärdera 1994 års ombildning av

arbetsgivarorganisationen för det

statliga området för att se i vad mån

syftet med reformen har uppnåtts. Vid

utvärderingen skall effekter på bl.a.

nedanstående områden belysas.

- Lönebildningen inom systemet för

ramanslagsreformen. Vilka effekter har

det fått på myndigheternas verksamhet

och på löneutvecklingen?

-

- Myndigheternas agerande som

arbetsgivare. Har arbetsgivarrollen

utvecklats?

-

- Samverkan mellan Arbetsgivarverket

och andra arbetsgivarorganisationer.

-

- Rollfördelningen mellan riksdag,

regering och Arbetsgivarverket.

-

- Arbetsgivarverkets unika

ledningsform såväl ur regeringens

perspektiv som ur myndigheternas

perspektiv. Hur upplever myndigheterna

sin möjlighet att påverka verksamheten,

de beslut som fattas etc.? Fungerar

myndigheternas representation i

kollegiet, styrelsen och andra referens-

och sektororgan tillfredsställande?

-

- Arbetsgivarverkets organisation. Hur

har omvandlingen påverkat

Arbetsgivarverkets verksamhetsinriktning

och arbetsformer?

-

Det står utredaren fritt att behandla

ytterligare aspekter inom det

arbetsgivarpolitiska området än de ovan

nämnda.

Utredaren skall vidare lämna förslag om

hur den personal- och lönepolitiska

utvecklingen vid statliga myndigheter

fortlöpande skall kunna följas av

regeringen på ett överblickbart sätt. En

modell för en samlad årlig redovisning

som belyser utvecklingen på områden som

lönebildning, personalförsörjning,

övertalighet, rörlighet,

kompetensutveckling och jämställdhet hos

myndigheterna skall tas fram. Utredaren

bör därvid också lämna förslag om hur

ett system för en löpande

sammanställning av sådana

personalpolitiska uppgifter lämpligen

bör administreras.

Det revisorerna har framhållit om en

sammanhållen strategi och handlingsplan

för det personalpolitiska området och

tydliga krav på myndigheterna att

utveckla sin personalpolitik bör enligt

direktiven inte ske på ett sådant sätt

att viktiga delegeringar som har ägt rum

som ett viktigt led i förnyelsen och

effektiviseringen av statsförvaltningen

ifrågasätts. Regeringen kan dock enligt

direktiven ange vilka allmänna

värderingar som bör gälla inom statlig

verksamhet och göra policyuttalanden som

kan bli vägledande för personalpolitiken

inom statsförvaltningen. Utredaren skall

lämna synpunkter på betydelsen härav.

Utredarens uppdrag skall redovisas

senast den 28 februari 1997.

Vänsterpartiet har som framgått av den

föregående framställningen liksom

revisorerna lämnat synpunkter på frågan

om kompetensutveckling (motion A13, yrk.

2). I ett handlingsprogram måste de

ansvariga dels åläggas att aktivt

motverka lönediskriminering på grund av

kön (yrk. 4), dels bör vikten av att

båda könen finns representerade inom

alla yrkesområden och yrkeskategorier

betonas (yrk. 5).

Som framgått av redovisningen av

direktiven är det bl.a. de frågor som

berörs av revisorernas yrkanden 1-4 samt

Vänsterpartiets nyssnämnda yrkanden som

skall behandlas av utredaren.

En fråga som i hög grad hänger samman

med personalförsörjning är den som

handlar om att rekrytera rätt personer

med rätta kvalifikationer. Sverige är i

dag ett mångkulturellt samhälle. En stor

andel av befolkningen bär med sig

värdefulla erfarenheter från andra

kulturer. Dessa erfarenheter och

kunskaper är det viktigt att ta till

vara i vårt samhälle. Tyvärr tvingas man

konstatera att samhället inte är bra på

att utnyttja den potential som finns hos

den delen av befolkningen. Utskottet

känner därför sympati för de synpunkter

som förs fram i motion A13 (v) (yrk. 6)

om att den statliga

rekryteringspolitiken måste beakta den

erfarenhet som personer med

invandrarbakgrund har. Mot bakgrund av

det vida mandat som utredaren har fått

utgår utskottet från att även den

aspekten på rekryteringspolitiken

beaktas i utredningsarbetet. Något

särskilt tillkännagivande härom är

därför inte erforderligt.

Vad härefter angår yrkandet i v-motionen

om arbetshandikappades rätt till arbete

(yrk. 7) vill utskottet anföra följande.

I den personalpolitiska propositionen

år 1985 finns ett särskilt avsnitt som

behandlar vissa frågor om

arbetshandikappade. Föredragande

statsrådet anförde bl.a. följande.

Arbetsmarknadspolitiken skall medverka

till att alla får ett meningsfullt

arbete. Arbete och försörjning ger

oberoende och frihet. Detta är

väsentliga inslag i välfärden och av

avgörande betydelse för demokratin. Den

som kan bidra till samhällsaktiviteterna

skall inte behöva ställas vid sidan som

passiv åskådare och mottagare. Alla

människors förmåga och resurser skall

tas tillvara. Detta är grundläggande

utgångspunkter för statens engagemang

som arbetsgivare när det gäller att

bereda arbetshandikappade anställning.

Föredraganden pekade även på

möjligheterna för statliga myndigheter

som anställer sökande med

arbetshandikapp att få lönebidrag.

Utskottet delar motionärernas

uppfattning att det är viktigt att värna

de arbetshandikappades rätt till arbete.

Det är även viktigt att staten är ett

föredöme för andra arbetsgivare när det

gäller ansvaret för att de

arbetshandikappade skall ha arbete. Det

statsfinansiella läget har emellertid

inneburit att inte heller åtgärder för

arbetshandikappade har kunnat undantas

från besparingar. Riksdagen har dock

beslutat (1995/96:AU4, rskr. 61) att

regeringen skall återkomma till

riksdagen med en redogörelse för hur

situationen när det gäller

lönebidragsanställningar utvecklas. Det

finns enligt utskottet inte något i den

förda politiken som talar för att staten

som arbetsgivare skulle överge den

politik som lades fast i mitten av 1980-

talet. Eftersom utredarens uppdrag är

att göra en samlad bedömning av

effekterna av 1985 års personalpolitiska

program utgår utskottet från att även de

arbetshandikappades situation inom den

statliga sektorn kommer att

uppmärksammas.

Mot bakgrund av vad sålunda redovisats

om utredarens uppdrag kan utskottet inte

finna att det i enlighet med

revisorernas förslag och de aktuella

motionsyrkandena från Vänsterpartiet

skulle vara erforderligt med några

tillkännagivanden från riksdagens sida.

Revisorernas yrkanden 1-4 samt

Vänsterpartiets yrkanden 2 och 4-7 om

inriktningen av och målen för den

statliga personalpolitiken, m.m. bör mot

bakgrund av vad sålunda redovisats inte

föranleda någon riksdagens åtgärd.

Utnämningar av verkschefer och

rekryteringspolitiken i

regeringskansliet

I den följande framställningen behandlas

revisorernas förslag som rör arbetet med

bl.a. rekryteringspolitiken i

regeringskansliet ( yrk. 6-7) och därmed

sammanhängande motionsyrkanden.

Konstitutionsutskottet har yttrat sig

över förslagen i dessa delar (se

bilaga).

Konstitutionsutskottet konstaterar

inledningsvis att det inom regeringskan

sliet har påbörjats ett arbete som

syftar till att åtgärda flera av de

brister som revisorerna uppmärksammat.

Regeringen har t.ex. tillsatt en

arbetsgrupp med statssekreterare som

skall se över personalpolitiken inom

regeringskansliet. Utskottet pekar

därvid bl.a. på de ovannämnda

direktiven.

Vidare pekar utskottet på regeringens

chefspolicy som presenteras i broschyren

Statligt ledarskap, Information från

Statsrådsberedningen och

Finansdepartementet (maj 1995) och

regeringens chefsprogram

Myndighetschefer.

I dokumenten framhålls att

rekryteringen av myndighetschefer bör

ske utifrån preciserade krav, ett brett

sökförfarande och ett omsorgsfullt urval

bland de slutliga kandidaterna. Särskild

vikt läggs vid ledaregenskaper.

Konstitutionsutskottet anför.

Enligt riktlinjerna bör en skriftlig

kravprofil, baserad på myndighetens

nuvarande och kommande verksamhet,

alltid tas fram innan sökandet efter

kandidater börjar. En myndighetschef

måste ha god kunskap om myndighetens

sakområde och kunna se det i ett

helhetsperspektiv. Att leda en statlig

myndighet förutsätter också en rad andra

viktiga kvaliteter. Chefen måste ha god

förmåga att samarbeta med sin

uppdragsgivare i form av regering och

departement. Vidare anförs i

riktlinjerna att det också krävs förmåga

att analysera, fatta beslut och ta

ansvar för besluten. Chefen måste kunna

kommunicera med andra intressenter, inte

minst med allmänheten och med massmedia.

Språkkunskaper och allmän kompetens för

internationellt arbete får allt större

betydelse.

I regeringens chefsförsörjningsprogram

framhålls att kandidater bör sökas både

internt inom statsförvaltningen och

externt. - - - Först som sist framhålls

ledarskapskompetens i regeringens

chefsförsörjningsprogram.

Statsrådsberedningen har i samarbete

med Finansdepartementets

personalpolitiska enhet det övergripande

ansvaret för regeringens chefsprogram

och dess genomförande.

Det kan påpekas att genom en ändring i

överenskommelsen mellan

riksdagspartierna om förmåner för

statssekreterare finns inte längre

kravet på att statssekreterare som

tjänstgjort i minst tre år skall

erbjudas en ny statlig anställning

motsvarande myndighetschef (skr.

1994/95:227, 1995/96:KU3).

Utskottet konstaterar sammanfattningsvis

att de av revisorerna begärda åtgärderna

i stor utsträckning redan vidtagits.

Dels har regeringen utfärdat direktiv

till en utredning på området, dels har

uppenbarligen arbetet inom

regeringskansliet med dessa frågor

intensifierats. Utskottet förutsätter

att de riktlinjer som uttrycks i

regeringens chefsprogram om t.ex.

rekryteringen av myndighetschefer också

tillämpas i praktiken. Mot denna

bakgrund är inte något tillkännagivande

påkallat och utskottet anser att

yrkandena 6 och 7 i revisorernas förslag

bör avstyrkas.

Utskottet finner, med hänvisning till

vad som anförts, ingen anledning att

föreslå att en särskild central enhet

för policy- och förhandlingsfrågor

avseende chefsrekrytering bör inrättas.

Inte heller finner utskottet skäl att

formulera ytterligare krav på

rekryteringspolicyn i regeringskansliet.

Motion 1995/96:A14 (kds) yrkandena 3 och

4 bör därmed avstyrkas.

Vidare har det framgått att regeringens

chefsförsörjningsprogram innebär att en

skriftlig kravprofil alltid bör tas fram

och att det finns en explicit policy för

rekryteringsarbetet, t.ex. avseende

vilka krav som bör ställas på en chef.

Med hänvisning till det anförda bör även

yrkande 1 i motion 1995/96:A14

avstyrkas.

Beträffande motion 1995/96:A13 yrkande

1 har utskottet inhämtat att frågan om

huruvida ansvaret för personalpolitiken

bör ligga på statssekreterarnivå (som i

dag) eller på en opolitisk tjänsteman

beaktades under arbetet med revisorernas

rapport. Vid det seminarium som

revisorerna anordnade för behandlingen

av rapporten i november 1995 framhölls

att det ofta finns ett klart samband

mellan t.ex. ett visst politikområdes

prioritering och organisatoriska

förändringar inom departementet. Vidare

är de svenska departementen

förhållandevis små i internationell

jämförelse. Den begränsade storleken gör

att det är naturligt att den som har det

operativa ansvaret också leder

personalen.

Mot bakgrund av denna bedömning, och av

att det är regeringens uppgift att inom

de ramar som finns avgöra hur

regeringskansliet skall vara

organiserat, anser utskottet att motion

1995/96:A13 yrkande 1 bör avstyrkas.

- - -

Arbetsmarknadsutskottet konstaterar i

likhet med konstitutionsutskottet att

det redan har påbörjats ett arbete inom

regeringskansliet för att komma till

rätta med flera av de brister som

revisorerna har uppmärksammat.

Regeringen har exempelvis tillsatt en

arbetsgrupp med statssekreterare som

skall se över personalpolitiken i

regeringskansliet. Vidare finns

regeringens chefspolicy dokumenterad i

chefsprogrammet Myndighetschefer. I

detta program återfinns uppgifter om

tillsättningsprocessen vid utnämningar

av verkschefer. I likhet med

konstitutionsutskottet förutsätter

arbetsmarknadsutskottet att de

riktlinjer som kommer till uttryck i

regeringens chefsprogram om t.ex.

rekrytering av myndighetschefer också

tillämpas i praktiken. Yrkandena 6 och 7

i revisorernas förslag angående

utnämningar av verkschefer och

rekryteringspolitiken i

regeringskansliet liksom yrkandena 1 och

4 i motion A14 bör mot denna bakgrund

inte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Beträffande frågan om ansvaret för

personalpolitiken i regeringskansliet

ifrågasätter motionärerna i motion A13

(v) om det är rimligt att ansvaret för

personalpolitiken skall ligga hos de

politiskt tillsatta statssekreterarna. I

denna fråga delar

arbetsmarknadsutskottet den bedömning

som gjorts i konstitutionsutskottet. Det

är regeringens uppgift att inom de ramar

som finns avgöra hur regeringskansliet

skall vara organiserat. Yrkande 1 i

motion A13 avstyrks därmed.

Tidsbegränsade chefsförordnanden och

chefsavveckling m.m.

Utskottet övergår nu till att behandla

yrkande 5 om tidsbegränsade

chefsförordnanden och chefsavveckling

samt de motionsyrkanden som har

anknytning därtill, nämligen yrkande 3 i

motion A13 och yrkande 2 i motion A14.

Enligt utskottet ställer den nya

förvaltningspolitiken med

resultatstyrning större och delvis andra

krav på chefer inom det statliga

området. Det kan därför inte anses

rimligt att mer eller mindre

slentrianmässigt omförordna chefer som

kanske inte längre uppfyller de krav som

ställs på myndigheten. Det är viktigt

att staten gör tydligt varför det kan

vara nödvändigt med byte på chefsposten.

Samtidigt vill utskottet liksom

revisorerna understryka att

chefsavveckling är en fråga som kräver

ingående överväganden. Som revisorerna

framhåller saknas det i dag erforderlig

kunskap i chefsavvecklingsfrågor.

Utskottet delar således revisorernas

bedömning om vikten av ett tydliggörande

av intentionerna med tidsbegränsade

chefsförordnanden och att det sker en

översyn av chefsavvecklingsfrågorna.

I detta sammanhang tar utskottet även

upp vissa frågor som hänger samman med

de förmåner som chefer inom den statliga

sektorn erhåller i samband med

anställningen.

Det har under senare år förts en allmän

diskussion om vissa förmåner som

förekommer i bl.a. offentlig verksamhet

i form av höga löner samt

avgångsvederlag och

pensionsersättningar. Allmänheten har

upprörts över de orimligt stora belopp

som personer i ledande ställning kunnat

göra anspråk på. Utskottet delar denna

upprördhet. Särskilt de s.k.

fallskärmsavtalen som redovisats har

framstått som djupt orättfärdiga vid en

jämförelse med den ersättning som

vanliga löntagare kan påräkna vid

arbetslöshet. För tydlighetens skull bör

understrykas att därmed inte avses de

förordningsreglerade avgångsvederlag som

under vissa förutsättningar betalas ut

till den som innehaft en

chefsanställning.

Som framgått ovan tas dessa frågor upp

i några motionsyrkanden. Utskottet vill

samtidigt erinra om att frågorna varit

aktuella i riksdagen vid ett flertal

tillfällen de senaste åren. I

arbetsmarknadsutskottets betänkande

1994/95:AU4 lämnas en utförlig

redovisning av de ställningstaganden som

gjorts i såväl arbetsmarknadsutskottet

som lag- och näringsutskotten under

senare tid. Dessutom redovisas i

betänkandet några av de åtgärder som

vidtagits för att komma till rätta med

avarterna i anställningsavtalen.

Utskottet vill även peka på att

konstitutionsutskottet vid två

tillfällen under de senaste åren har

granskat dels vissa

tjänstetillsättningsärenden, dels

regeringens handläggning av löner och

arvoden till ledningarna i de statliga

bolagen (1993/94:KU30, rskr. 344 och

1994/95:KU30, rskr. 370).

Trots den utförliga redovisning som

lämnats i utskottets nyssnämnda

betänkande vill utskottet erinra om

följande.

Regeringen tillsätter de högsta

cheferna i statsförvaltningen.

Myndighetschefer och vissa andra chefer

tillsätts normalt för en bestämd tid, i

allmänhet sex år första gången och

därefter tre år per period. Är en chef

för en myndighet som lyder direkt under

regeringen anställd för bestämd tid får

han förflyttas till en annan statlig

anställning som tillsätts på motsvarande

sätt, om det är påkallat av

organisatoriska skäl eller annars är

nödvändigt av hänsyn till myndighetens

bästa. Om chefen för ett statligt

affärsverk är anställd för bestämd tid

får han skiljas från sin anställning

före utgången av denna tid om det är

nödvändigt med hänsyn till verkets

bästa.

Möjligheten att tidsbegränsa en

verksledande tjänst ges i

anställningsförordningen (1994:373). I

regeringens chefsutvecklingsprogram sägs

att tidsbegränsade förordnanden medvetet

bör användas för att främja rörlighet

mellan olika uppgifter och uppdrag.

Rörlighet på chefsposten främjar såväl

myndighetens utveckling som chefernas

egen utveckling.

Bestämmelser om chefspension finns i

förordningen (1995:1038) om statliga

chefspensioner. I förordningen anges de

närmare förutsättningar som måste vara

uppfyllda för att få chefspension. I

förordningen lämnas vidare bestämmelser

om beräkning av pensionen. En

arbetstagare som har haft en

chefsanställning i minst tolv år har

rätt till hel pension. För den som haft

en anställning i mindre än tolv år

minskas chefspensionen med vissa närmare

angivna procentsatser. Pensionen skall

vidare minskas på visst sätt om

arbetstagaren har inkomst av

anställning. Om anställningstiden löper

ut och anställningen inte blir förnyad

av någon annan anledning än att

arbetstagaren begär det skall

arbetstagaren ha rätt till

avgångsvederlag. Detta gäller under

förutsättning att arbetstagaren inte får

någon pension. Avgångsvederlaget betalas

i högst 24 månader om arbetstagaren

innehaft chefsanställning i minst sex

år. Avgångsvederlaget minskas om

vederbörande har inkomst av anställning.

När det gäller cheferna i företag som

är helägda av staten utses inte dessa av

regeringen. Regeringen har emellertid

den 3 februari 1994 antagit vissa

riktlinjer rörande anställningsvillkor

för personer i företagsledande eller

därmed jämförlig ställning. I dessa

riktlinjer sägs bl.a. att i lönen bör

ingå kompensation för avsaknad av

anställningstrygghet. Uppsägningstiden

bestäms enligt praxis. De

rekommendationer som gäller för

avgångsvederlagen överensstämmer i stort

med de bestämmelser som gäller enligt

förordningen om statliga chefspensioner.

Uppgifter om anställningsförmåner för

vissa högre befattningshavare skall

lämnas i bolagens årsredovisning liksom

om de väsentligaste uppgifterna om

framtida pension och avgångsvederlag.

Ingångna avtal om avgångsvederlag som

uppenbart går utöver riktlinjerna skall

omförhandlas om det bedöms kunna ske på

rimliga ekonomiska villkor och om det i

övrigt, med hänsyn till omständigheterna

i det enskilda fallet, kan anses

skäligt.

Enligt underhandsuppgift från

Finansdepartementet har finansministern

uppdragit åt vederbörande tjänstemän i

departementet att göra en kartläggning

av avtal om bl.a. avgångsvederlag som

förekommer i bolag som hör till

Finansdepartementets ansvarsområde.

Trots de åtgärder som sålunda vidtagits

under senare år finns det som också

motionärerna pekar på fortfarande

anledning att reagera på överdrifter som

förekommer i vissa anställningsavtal.

För staten som arbetsgivare är det

särskilt viktigt att föregå med gott

exempel och att avtal om löner och andra

förmåner som träffas med ledande

befattningshavare hos statliga

myndigheter och i statliga företag

ligger på en rimlig nivå.

En hel del åtgärder har som nyss sagts

vidtagits för att komma till rätta med

missförhållandena. Enligt utskottets

mening finns det anledning för

regeringen att noga följa utvecklingen

på detta område och vidta ytterligare

åtgärder för att stävja eventuella

missförhållanden.

Utskottet är däremot inte berett att

ställa sig bakom vad som i motion A13

(v) (yrk. 3) förordas om bl.a. lönetak.

Vad utskottet med anledning av

revisorernas yrkande om tidsbegränsade

chefsförordnanden och chefsavveckling

m.m. samt motion A14 (yrk. 2) anfört bör

ges regeringen till känna. Motion A13

avstyrks i berörd del.

Eftersom det övergripande ansvaret för

regeringens chefsprogram och dess

genomförande åvilar Statsrådsberedningen

och Finansdepartementets

personalpolitiska enhet finns det inte

någon anledning att föreslå en särskild

central enhet för policy- och

förhandlingsfrågor m.m. I likhet med

konstitutionsutskottet avstyrker

arbetsmarknadsutskottet yrkande 3 i

motion A14.

När det slutligen gäller revisorernas

förslag (yrk. 8) om ett sammanfattande

åtgärdsförslag anser utskottet mot

bakgrund av det redan påbörjade

utredningsarbetet att något särskilt

tillkännagivande härom inte är

erforderligt. Yrkandet bör därför inte

föranleda någon riksdagens åtgärd.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande inriktningen av

och målen för den statliga

personalpolitiken, m.m.

att riksdagen lämnar Riksdagens

revisorers förslag 1995/96:RR7

yrkandena 1-4 samt motion 1995/96:A13

yrkandena 2 och 4-7 utan vidare

åtgärd,

res. 1 (v)

2. beträffande utnämningar av

verkschefer och rekryteringspolitiken

i regeringskansliet

att riksdagen lämnar Riksdagens

revisorers förslag 1995/96:RR7

yrkandena 6 och 7 samt motion

1995/96:A14 yrkandena 1 och 4 utan

vidare åtgärd,

res. 2 (v)

3. beträffande ansvaret för

personalpolitiken i

regeringskansliet

att riksdagen avslår motion

1995/96:A13 yrkande 1,

res. 3 (v)

4. beträffande tidsbegränsade

chefsförordnanden och chefsavveckling

m.m.

att riksdagen med anledning av

Riksdagens revisorers förslag

1995/96:RR7 yrkande 5 och motion

1995/96:A14 yrkande 2 samt med avslag

på motion 1995/96:A13 yrkande 3 som

sin mening ger regeringen till känna

vad utskottet anfört,

res. 4 (v)

5. beträffande särskild central

enhet för policy- och

förhandlingsfrågor m.m.

att riksdagen avslår motion

1995/96:A14 yrkande 3,

res. 5 (kds)

6. beträffande sammanfattande

åtgärdsförslag

att riksdagen lämnar Riksdagens

revisorers förslag 1995/96:RR7 yrkande 8

utan vidare åtgärd.

Stockholm den 16 april 1996

På arbetsmarknadsutskottets vägnar

Johnny Ahlqvist

I beslutet har deltagit: Johnny Ahlqvist

(s), Sten Östlund (s), Per Unckel (m),

Berit Andnor (s), Kent Olsson (m),

Martin Nilsson (s), Laila Bjurling (s),

Patrik Norinder (m), Sonja Fransson (s),

Dan Ericsson (kds), Kristina Zakrisson

(s), Paavo Vallius (s), Anna Åkerhielm

(m), Margareta Andersson (c), Siri

Dannaeus (fp), Ingrid Burman (v) och Per

Lager (mp).

Reservationer

1. Inriktningen av och målen för den

statliga personalpolitiken, m.m. (mom.

1)

Ingrid Burman (v) anser

dels att utskottets yttrande på s. 7-11

under rubriken Inriktningen av och målen

för den statliga personalpolitiken, m.m.

bort ha följande lydelse:

Utskottet delar revisorernas

uppfattning att regeringen bör ta fram

ett handlingsprogram för den statliga

personalpolitiken. Den större

frihetsgrad och det större ansvar som

följt i decentraliseringens spår ökar

behovet av att klargöra myndigheternas

ansvar för en tydlig och genomtänkt

personalpolitik och personalansvarets

innebörd och omfattning.

Det är i och för sig vällovligt att en

utvärdering av den personalpolitiska

reform som statsmakterna fattade beslut

om i mitten av 1980-talet nu skall

göras. Men de brister som finns i den

statliga personalpolitiken och som

gäller chefs- och ledarskapsfrågor måste

ändå påtalas och vissa andra frågor bli

föremål för uppmärksamhet.

Vid sin granskning har revisorerna

utgått från två grundläggande perspektiv

på den statliga personalpolitiken sådan

den utformades i mitten av 1980-talet.

I det första perspektivet ses den

statliga personalpolitiken som ett

instrument för regeringen att styra

förvaltningen. Enligt denna utgångspunkt

bör de statliga personalresurserna

organiseras så att verksamhets- och

besparingsmål uppnås så effektivt som

möjligt.

Det andra perspektivet - som kan

betecknas som ett arbetstagarintresse -

utgår från personalens krav på bl.a.

självständighet och ansvar i arbetet

samt möjlighet till inflytande,

delaktighet och personlig utveckling.

I beslutet betonas att personal- och

kompetensförsörjningen är ett viktigt

medel i förnyelsen av

statsförvaltningen. Vissa områden nämns

särskilt: personalförsörjningen, inkl.

chefsförsörjningen, personalrörlighet

inkl. chefsrörlighet,

kompetensutveckling samt

decentralisering och förenkling av

regelverket på personalområdet. Även

jämställdhet, arbetsmiljö samt löne- och

personalsociala frågor nämns.

Enligt revisorerna har flera av målen

för den statliga personalpolitiken inte

uppnåtts. Revisorerna pekar på att

satsningarna på kompetensutveckling inom

myndigheterna hittills varit begränsade

och effekterna av dessa är ovissa. Som

framhålls i motion A13 (v) krävs ett

mycket omfattande arbete när det gäller

kompetensutveckling av all personal. För

att kunna fullgöra de uppgifter som

åläggs statsmakten och för att de

statsanställda skall kunna utveckla sig

i arbetet krävs en målmedveten satsning

på ett utvecklingsarbete vad gäller

arbetsorganisation och decentraliserat

ansvar som tar till vara personalens

engagemang. Det finns ett särskilt

starkt behov av kompetensutveckling

bland de äldre anställda.

Handlingsprogrammet bör enligt

motionärerna ha en väl genomtänkt

strategi vad gäller såväl

kompetensutveckling av de statligt

anställda som utveckling av

arbetsorganisation. Utskottet delar

denna uppfattning.

En fråga som hänger samman med

personalförsörjning är den som handlar

om att rekrytera rätt personer, med

rätta kvaliteter och som passar in i ett

arbetslag. Det handlar också om att

hitta personer som kan möta människors

behov av service och som har förmåga att

både förmedla och verkställa olika

myndigheters beslut på ett begripligt

sätt.

Det ställer olika krav på kompetenser.

I dag kan vi konstatera att det finns

för få personer med invandrarbakgrund

inom den statliga sektorn. Det gäller

alla nivåer och inom alla sektorer av

statlig verksamhet. Utskottet delar den

i motion A13 framförda synpunkten att

det måste vara ett övergripande mål att

rekryteringspolitiken tar sikte på att

rekrytera fler personer med

invandrarbakgrund.

Enligt revisorerna kvarstår

ojämlikheten i den statliga sektorn. 90

% av alla administratörer är kvinnor

medan chefsyrket är vikt för män. Det är

som också motionärerna i motion A13

framhåller särskilt viktigt att i ett

handlingsprogram framhålla att båda

könen skall finnas representerade inom

alla yrkesområden och yrkeskategorier.

Det ställer krav på en aktiv

rekryteringspolitik men även en aktiv

kompetensutveckling som leder människor

vidare i arbetet. Det måste klart framgå

att jämställdheten är ett prioriterat

område för den statliga

personalpolitiken och att det åligger

statliga arbetsgivare att årligen

redovisa sina planer för att åstadkomma

detta.

Personalpolitik innehåller också

lönepolitik. Det bör som framhålls i

motion A13 åligga regeringen att lämna

tydliga instruktioner. Lika lön för

likvärdigt arbete måste vara

utgångspunkten. Fortfarande kvarstår

lönediskriminering på grund av kön. Det

måste åligga staten att aktivt motverka

löneskillnader på grund av kön och ange

en tidsplan för när dessa skall

avskaffas.

Enligt utskottets uppfattning är det

viktigt att värna de arbetshandikappades

rätt till arbete. Statlig verksamhet är

en stor arbetsgivare på den svenska

arbetsmarknaden. Den måste även vara en

stor del av de arbetshandikappades

arbetsmarknad. Det måste som framhålls i

motion A13 klart framgå av regeringens

handlingsprogram att de statliga

verksamheterna har ett åtagande att

erbjuda denna grupp sysselsättning och

att statliga arbetsgivare har ett mycket

stort ansvar att behålla de

lönebidragsanställningar som finns i

dag.

dels att utskottets hemställan under 1

bort ha följande lydelse:

1. beträffande inriktningen av och

målen för den statliga

personalpolitiken, m.m.

att riksdagen med anledning av

Riksdagens revisorers förslag

1995/96:RR7 yrkandena 1-4 samt motion

1995/96:A13 yrkandena 2 och 4-7 som

sin mening ger regeringen till känna

vad utskottet anfört,

2. Utnämningar av verkschefer och

rekryteringspolitiken i

regeringskansliet (mom. 2)

Ingrid Burman (v) anser

dels att utskottets yttrande på s. 11-13

under rubriken Utnämningar av

verkschefer och rekryteringspolitiken i

regeringskansliet bort ha följande

lydelse:

Utskottet delar revisorernas

uppfattning att bristerna i

beredningsförfarandet vid rekrytering av

verkschefer måste avhjälpas. Breddad

rekrytering och ökad konkurrens vid

tillsättningen av myndighetschefer bör

komma till stånd. Även ökad öppenhet vid

tillsättningsprocessen bör övervägas.

Introduktionen av verkschefer och den

informella dialogen mellan

regeringskansli och verkscheferna

behöver förbättras.

Revisorernas granskning har vidare

visat att regeringens långsiktiga

styrning av myndigheterna brister i

effektivitet. Den nuvarande låga

prioriteringen av regeringskansliets

utveckling medför att arbetssättet inte

motsvarar dagens krav på en

professionell och genomtänkt styrning av

förvaltningen. I likhet med revisorerna

anser utskottet att en starkare betoning

på ledarförmåga bör införas vid

rekryteringen av chefer.

Ansvarsfördelningen rörande

personalfrågor bör ses över. Risken för

att frågorna inte behandlas är stor

eller att frågornas behandling försenas

om det inte finns ett tydligt

personalansvar.

Vad utskottet anfört om utnämningar av

verkschefer och frågor som rör

rekryteringspolitiken i

regeringskansliet bör ges regeringen

till känna. Motion A14 får därmed anses

i huvudsak tillgodosedd i aktuella

delar.

dels att utskottets hemställan under 2

bort ha följande lydelse:

2. beträffande utnämningar av

verkschefer och rekryteringspolitiken

i regeringskansliet

att riksdagen med anledning av

Riksdagens revisorers förslag

1995/96:RR7 yrkandena 6 och 7 samt

med avslag på motion 1995/96:A14

yrkandena 1 och 4 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet

anfört,

3. Ansvaret för personalpolitiken i

regeringskansliet (mom. 3)

Ingrid Burman (v) anser

dels att utskottets yttrande på s. 13 om

ansvaret för personalpolitiken i

regeringskansliet bort ha följande

lydelse:

Utskottet anser i likhet med

motionärerna i motion A13 att det inte

är rimligt att ansvaret för

personalpolitiken i regeringskansliet

skall ligga hos de politiskt ansvariga

statssekreterarna. Visserligen måste det

yttersta ansvaret för

rekryteringspolitikens politiska

inriktning ligga hos de politiskt

ansvariga. Detta utesluter inte att den

politiska ledningen har en hög opolitisk

tjänsteman vid sin sida som har hand om

arbetet med personalpolitiken med alla

dess inslag av kompetensutveckling,

rehabiliteringsfrågor, arbetsmiljöarbete

och rekryteringsfrågor. Vad utskottet

med anledning av motion A13 i denna del

anfört bör ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 3

bort ha följande lydelse:

3. beträffande ansvaret för

personalpolitiken i regeringskansliet

att riksdagen med anledning av motion

1995/96:A13 yrkande 1 som sin mening

ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

4. Tidsbegränsade chefsförordnanden och

chefsavveckling m.m. (mom. 4)

Ingrid Burman (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande

som under rubriken Tidsbegränsade

chefsförordnanden och chefsavveckling

m.m. på s. 15 börjar med Utskottet är

och slutar med berörd del bort ha

följande lydelse:

Utskottet anser att ett lönetak i

statlig verksamhet motsvarande lönen för

landets statsminister bör införas. Det

är inte meningsfullt att hävda att

statliga chefer har ett mer ansvarsfullt

arbete eller en mer krävande uppgift än

landets statsminister.

Dagens höga löner motiveras med att

chefer på en viss nivå ej omfattas av

trygghetslagarna. Kompensationen för

detta har blivit orimliga pensionsavtal

och avgångsvederlag. Tydliga regler bör

därför sättas upp. Lagen om

anställningsskydd kan vara en modell.

Där sägs att lön kan utgå under 3, 6

eller 12 månader beroende på

anställningens längd. En annan modell

kan vara riksdagsledamöternas villkor

som innebär 80 % av lönen under ett år

efter en mandatperiod i riksdagen. En

liknande modell bör föras in i

handlingsprogrammet för personalpolitik.

Det bör även lämnas som instruktion till

samtliga företrädare i bolagsstyrelser

och på bolagsstämmor.

Vad utskottet med anledning av motion

A13 i berörd del har anfört bör ges

regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 4

bort ha följande lydelse:

4. beträffande tidsbegränsade

chefsförordnanden och chefsavveckling

m.m.

att riksdagen med anledning av

Riksdagens revisorers förslag

1995/96:RR7 yrkande 5 samt motionerna

1995/96:A13 yrkande 3 och 1995/96:A14

yrkande 2 som sin mening ger regeringen

till känna vad utskottet anfört,

5. Särskild central enhet för policy-

och förhandlingsfrågor m.m. (mom. 5)

Dan Ericsson (kds) anser

dels att utskottets yttrande på s. 15 om

särskild central enhet för policy- och

förhandlingsfrågor m.m. bort ha följande

lydelse:

Utskottet anser i likhet med

motionärerna i motion A14 att

revisorernas granskning visar att flera

skäl talar för att en särskild central

enhet bör inrättas för policy- och

förhandlingsfrågor avseende

chefsrekrytering och avtal med chefer i

regeringskansli, statliga verk och

bolag. Det måste finnas en

personalpolicy som tillser konsekvens

och fasta riktlinjer för lönesättning

och avtal med chefer på det statliga

området. Detta bör ges regeringen till

känna.

dels att utskottets hemställan under 5

bort ha följande lydelse:

5. beträffande särskild central

enhet för policy- och

förhandlingsfrågor m.m.

att riksdagen med anledning av motion

1995/96:A14 yrkande 3 som sin mening

ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

Konstitutionsutskottets yttrande

1995/96:KU6y

Riksdagens revisorers förslag angående

den statliga personalpolitiken

Till arbetsmarknadsutskottet

Arbetsmarknadsutskottet har berett

konstitutionsutskottet tillfälle att

yttra sig över Riksdagens revisorers

förslag angående den statliga

personalpolitiken (1995/96:RR7) samt de

motioner som väckts med anledning av

förslaget. Två motioner har väckts,

nämligen 1995/96:A13 av Hans Andersson

och Ingrid Burman (v) samt 1995/96:A14

av Dan Ericsson och Rose-Marie Frebran

(kds).

Konstitutionsutskottet begränsar sitt

yttrande till att avse följande

yrkanden:

Förslag 1995/96:RR7 yrkandena

6. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad revisorerna

har anfört rörande utnämningar av

verkschefer,

7. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad revisorerna

har anfört rörande rekryteringspolitiken

och ledarskapet i regeringskansliet.

Motion 1995/96:A13 yrkande

1. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om ansvaret för

personalpolitiken inom

regeringskansliet,

motion 1995/96:A14 yrkandena

1. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om utnämningar av verkschefer,

3. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om en särskild central enhet för

policy- och förhandlingsfrågor avseende

chefsrekrytering och avtal med chefer i

regeringskansli, statliga verk och

bolag,

4. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om rekryteringspolitiken och

ledarskapet i regeringskansliet.

Utskottet

Bakgrund

Riksdagen fattade åren 1985 och 1987

beslut om en personalpolitisk reform. År

1985 lade regeringen fram en proposition

om den statliga personalpolitiken

(1984/85:219, AU 1985/86:6, rskr.

1985/86:48). I propositionen anges två

viktiga utgångspunkter för utvecklingen

av den statliga personalpolitiken. Den

ena är att personalpolitiken tydligare

än tidigare bör vara ett instrument i

förnyelsen av den offentliga sektorn.

Den andra är decentralisering och

strävan att bättre anpassa

personalpolitiken i olika statliga

verksamheter till de skilda miljöer i

vilka de verkar.

Principerna för chefsförsörjningen

redovisas i verksledningspropositionen

(prop. 1986/87:99, KU 1986/87:29, rskr.

1986/87:226). Där understryks rege

ringens skyldighet att säkerställa den

kompetens som behövs i ledningen för den

statliga förvaltningen. Denna uppgift

innebär - utöver rekrytering och

tillsättning av de högsta cheferna -

också uppföljning av deras verksamhet

samt erforderliga utbildnings- och

rörlighetsinsatser i syfte att stärka

chefskompetens och verksamhetens

effektivitet. Åtgärderna syftar enligt

propositionen till att göra det möjligt

för regeringen att mer effektivt än

tidigare utnyttja utnämningsmakten för

att underlätta den ökade styrning av

statsverksamheten som propositionen är

inriktad på.

Riksdagens revisorers förslag

I sitt förslag till riksdagen

(1995/96:RR7) angående den statliga

personalpolitiken redovisar Riksdagens

revisorer sin granskning av den ovan

beskrivna personalpolitiska reformen.

Resultatet av granskningen har

presenterats i revisorernas rapport

1994/95:12 Statlig personalpolitik,

vilken återfinns som bilaga till

förslaget liksom en sammanfattning av

remissyttranden över densamma. Syftet

med revisorernas granskning har varit

att undersöka hur regeringen har

genomfört dessa beslut samt hur

myndigheterna har hanterat sitt vidgade

arbetsgivar- och personalansvar på

området.

Utnämningar av verkschefer

I rapporten framhålls vikten av att

utnämningsmakten fungerar effektivt och

att de främsta medlen för att tillse

detta är en god framförhållning och hög

kvalitet i beredningsförfarandet samt

möjligheter till insyn och

efterkontroll. Revisorerna framhåller i

sitt förslag att man i regeringskansliet

inte regelmässigt tar fram

kravspecifikationer för aktuella

chefstillsättningar. Relativt sällan

förekommer också professionell assistans

vid denna typ av rekryteringar.

Revisorerna anför vidare att en breddad

rekrytering och en ökad konkurrens vid

tillsättningen av myndighetschefer bör

komma till stånd. Revisorerna har också

övervägt hur öppen

tillsättningsprocessen skall vara för

att öka bredden och konkurrensen vid

verkschefsutnämningar. Revisorerna anser

att regeringen bör se över möjligheterna

att ytterligare förbättra

tillsättningsprocessen i nämnda

avseenden och informera riksdagen om

vilka möjligheter man anser står till

buds. Revisorerna föreslår att riksdagen

ger regeringen det anförda till känna

(yrkande 6).

Rekryteringspolitiken och ledarskapet i

regeringskansliet

I revisorernas rapport konstateras att

kompetensen för långsiktig styrning och

uppföljning av förvaltningen är

begränsad i regeringskansliet och att

man trots detta i första hand rekryterar

yngre handläggare utan kvalificerad

yrkeserfarenhet och omfattande kunskaper

om de verksamhetsområden de skall arbeta

med. Vidare menar revisorerna att

ledarförmåga bör betonas mer vid

rekryteringen av chefer.

Ansvarsfördelningen i regeringskansliet

beträffande personalfrågor är oklar.

Revisorerna anser att

rekryteringspolitiken och ledarskapet i

regeringskansliet behöver utvecklas och

att riksdagen som sin mening bör ge

regeringen detta till känna (yrkande 7).

Motionerna

Två motioner har väckts med anledning av

revisorernas förslag. I motion

1995/96:A13 (v) erinras bland annat om

att ansvaret för personalpolitiken i dag

ligger på de politiskt tillsatta

statssekreterarna. I motionen framhålls

att det är en tilltalande ståndpunkt att

den högste chefen skall vara en

opolitisk tjänsteman. Dock måste

givetvis de politiskt ansvariga ha det

yttersta ansvaret för

rekryteringspolitikens politiska

inriktning (yrkande 1). I motion

1995/96:A14 (kds) föreslås att en

särskild central enhet inrättas för

policy- och förhandlingsfrågor avseende

bland annat chefsrekrytering (yrkande

3). Vidare anförs att det finns

anledning att andra meriter än de

politiska ges större vikt än vad som

sker i dag vid tillsättande av statliga

verkschefer. Ett sätt är enligt vad som

framförs i motionen att förbättra

matchningen genom ordentliga

kravspecifikationer och en uppsatt

policy på området rekrytering (yrkande

1). Avslutningsvis yrkas att krav bör

ställas på en genomtänkt

rekryteringspolicy i regeringskansliet

(yrkande 4).

Utskottets bedömning

Utskottet vill framhålla att det inom

regeringskansliet har påbörjats ett

arbete som syftar till att åtgärda flera

av de brister som revisorerna

uppmärksammat. Som revisorerna själva

påpekar är detta en följd av bl.a.

revisorernas granskning. Regeringen har

t.ex. tillsatt en arbetsgrupp med

statssekreterare som skall se över

personalpolitiken inom

regeringskansliet.

Vidare beslutade regeringen den 25

januari 1996 - dvs. ungefär en månad

efter det att revisorerna avgivit sitt

förslag till riksdagen - att en särskild

utredare skall tillkallas med uppdrag

att utvärdera hur den

arbetsgivarpolitiska delegeringen till

myndigheterna under de senaste tio åren

har fungerat (dir. 1996:2). Utredaren

skall därvid bland annat göra en samlad

bedömning av effekterna av 1985 års

personalpolitiska proposition. I

direktiven anges vidare att utredaren,

mot bakgrund av vad som sägs i

Riksdagens revisorers rapport, bör lämna

synpunkter på betydelsen av att

regeringen, genom att ange allmänna

värderingar och göra policyuttalanden, i

viss mån styr den statliga

personalpolitiken.

Regeringens chefspolicy presenteras

bl.a. i broschyren Statligt ledarskap.

Information från Statsrådsberedningen

och Finansdepartementet från maj 1995

och regeringens chefsprogram

Myndighetschefer. Det senare programmet

finns presenterat genom ett antal

promemorior daterade mellan åren 1994

och 1996. I dokumenten framhålls att

rekryteringen av myndighetschefer bör

ske utifrån preciserade krav, ett brett

sökförfarande och ett omsorgsfullt urval

bland de slutliga kandidaterna. Särskild

vikt läggs vid ledaregenskaper.

Enligt riktlinjerna bör en skriftlig

kravprofil, baserad på myndighetens

nuvarande och kommande verksamhet,

alltid tas fram innan sökandet efter

kandidater börjar. En myndighetschef

måste ha god kunskap om myndighetens

sakområde och kunna se det i ett

helhetsperspektiv. Att leda en statlig

myndighet förutsätter också en rad andra

viktiga kvaliteter. Chefen måste ha god

förmåga att samarbeta med sin

uppdragsgivare i form av regering och

departement. Vidare anförs i

riktlinjerna att det också krävs förmåga

att analysera, fatta beslut och ta

ansvar för besluten. Chefen måste kunna

kommunicera med andra intressenter, inte

minst med allmänheten och med massmedia.

Språkkunskaper och allmän kompetens för

internationellt arbete får allt större

betydelse.

I regeringens chefsförsörjningsprogram

framhålls att kandidater bör sökas både

internt inom statsförvaltningen och

externt. Statsförvaltningen - inte minst

med de förändringar som skett under

senare år - behöver också få in ledare

med erfarenheter från näringsliv,

organisationer eller andra verksamheter.

Vidare har regeringen uttalat att den i

rekryteringsprocessen kommer att införa

den ordningen att det så långt möjligt

alltid skall finnas en kvinnlig kandidat

med i det slutliga urvalet inför en

nyutnämning. Vad avser rekrytering av

nya myndighetschefer inom den civila

statsförvaltningen skall målet vara att

minst hälften av dem är kvinnor. Först

som sist framhålls ledarskapskompetens i

regeringens chefsförsörjningsprogram.

Statsrådsberedningen har i samarbete

med Finansdepartementets

personalpolitiska enhet det övergripande

ansvaret för regeringens chefsprogram

och dess genomförande.

Det kan påpekas att genom en ändring i

överenskommelsen mellan

riksdagspartierna om förmåner för

statssekreterare finns inte längre

kravet på att statssekreterare som

tjänstgjort i minst tre år skall

erbjudas en ny statlig anställning

motsvarande myndighetschef (skr.

1994/95:227, 1995/96:KU3).

Utskottet konstaterar sammanfattningsvis

att de av revisorerna begärda åtgärderna

i stor utsträckning redan vidtagits.

Dels har regeringen utfärdat direktiv

till en utredning på området, dels har

uppenbarligen arbetet inom

regeringskansliet med dessa frågor

intensifierats. Utskottet förutsätter

att de riktlinjer som uttrycks i

regeringens chefsprogram om t.ex.

rekryteringen av myndighetschefer också

tillämpas i praktiken. Mot denna

bakgrund är inte något tillkännagivande

påkallat och utskottet anser att

yrkandena 6 och 7 i revisorernas förslag

bör avstyrkas.

Utskottet finner, med hänvisning till

vad som anförts, ingen anledning att

föreslå att en särskild central enhet

för policy- och förhandlingsfrågor

avseende chefsrekrytering bör inrättas.

Inte heller finner utskottet skäl att

formulera ytterligare krav på

rekryteringspolicyn i regeringskansliet.

Motion 1995/96:A14 (kds) yrkandena 3 och

4 bör därmed avstyrkas.

Vidare har det framgått att regeringens

chefsförsörjningsprogram innebär att en

skriftlig kravprofil alltid bör tas fram

och att det finns en explicit policy för

rekryteringsarbetet, t.ex. avseende

vilka krav som bör ställas på en chef.

Med hänvisning till det anförda bör även

yrkande 1 i motion 1995/96:A14

avstyrkas.

Beträffande motion 1995/96:A13 yrkande

1 har utskottet inhämtat att frågan om

huruvida ansvaret för personalpolitiken

bör ligga på statssekreterarnivå (som i

dag) eller på en opolitisk tjänsteman

beaktades under arbetet med revisorernas

rapport. Vid det seminarium som

revisorerna anordnade för behandlingen

av rapporten i november 1995 framhölls

att det ofta finns ett klart samband

mellan t.ex. ett visst politikområdes

prioritering och organisatoriska

förändringar inom departementet. Vidare

är de svenska departementen

förhållandevis små i internationell

jämförelse. Den begränsade storleken gör

att det är naturligt att den som har det

operativa ansvaret också leder

personalen.

Mot bakgrund av denna bedömning, och av

att det är regeringens uppgift att inom

de ramar som finns avgöra hur

regeringskansliet skall vara

organiserat, anser utskottet att motion

1995/96:A13 yrkande 1 bör avstyrkas.

Stockholm den 14 mars 1996

På konstitutionsutskottets vägnar

Birgit Friggebo

I beslutet har deltagit: Birgit Friggebo

(fp), Kurt Ove Johansson (s), Catarina

Rönnung (s), Anders Björck (m), Ingvar

Johnsson (s), Widar Andersson (s),

Birger Hagård (m), Tone Tingsgård (s),

Birgitta Hambraeus (c), Björn von Sydow

(s), Jerry Martinger (m), Barbro Hietala

Nordlund (s), Kenneth Kvist (v), Inger

René (m), Peter Eriksson (mp), Håkan

Holmberg (fp) och Nils-Göran Holmqvist

(s).

Avvikande mening

Kenneth Kvist (v) anser att den del av

utskottets yttrande som börjar med

Beträffande motion och slutar med bör

avstyrkas bort ha följande lydelse:

Utskottet delar uppfattningen i motion

1995/96:A13 (v) att en utvecklad

personalpolitik kräver en hög grad av

professionalism. I dag ligger ansvaret

för personalpolitiken på de politiskt

tillsatta statssekreterarna. Det är inte

rimligt att kräva att en politiskt

tillsatt statssekreterare utöver sina

kunskaper inom sakområdet också skall ha

hög kompetens när det gäller

personalpolitik. I remissvaret från SACO

föreslås att den högste chefen för

personalpolitiken skall vara en

opolitisk tjänsteman. Detta är en

tilltalande ståndpunkt som syftar till

att garantera långsiktighet och

professionalism. Dock måste givetvis de

politiskt ansvariga ha det yttersta

ansvaret för rekryteringspolitikens

politiska inriktning.

Mot bakgrund av det anförda anser

utskottet att motion 1995/96:A13 (v) bör

tillstyrkas.

Innehållsförteckning

Sammanfattning 1

Förslaget 1

Motioner 2

Utskottet 2

Bakgrund 2

Revisorernas förslag 3

Motioner 5

Utskottets överväganden 7

Inriktningen av och målen för

den statliga personalpolitiken

m.m. 7

Utnämningar av verkschefer och

rekryteringspolitiken i

regeringskansliet 11

Tidsbegränsade chefsförordnanden

och chefsavveckling m.m. 13

Hemställan 15

Reservationer 17

1. Inriktningen av och målen för

den statliga personalpolitiken,

m.m. (mom. 1), (v) 17

2. Utnämningar av verkschefer och

rekryteringspolitiken i

regeringskansliet (mom. 2), (v) 19

3. Ansvaret för personalpolitiken i

regeringskansliet (mom. 3), (v) 19

4. Tidsbegränsade chefsförordnanden

och chefsavveckling (mom. 4), (v) 20

5. Särskild central enhet för

policy- och förhandlingsfrågor m.m.

(mom. 5), (kds) 20

Bilaga: Konstitutionsutskottets

yttrande 1995/96:KU6y 22