Bet. 1995/96:AU14

Arbetsmarknadsutskottets betänkande

1995/96:AU14

Riksdagens revisorers förslag angående insatser att främja jämställdheten i

arbetslivet

Innehåll

Sammanfattning

Motioner

Utskottet

Hemställan

Reservationer

Innehållsförteckning

1995/96

AU14

Sammanfattning

I detta betänkande behandlas förslag

från Riksdagens revisorer med anledning

av en rapport, Jämställt med statens

hjälp?. Rapporten utgår från två

fallstudier. Den ena avser granskning av

jämställdhetsplanerna hos fyra statliga

myndigheter, den andra den s.k. 10 000-

kronan, en arbetsmarknadspolitisk resurs

som kom till genom 1988 års proposition

om jämställdhetspolitiken inför 90-

talet. Utskottet anser att revisorernas

förslag inte bör föranleda någon åtgärd

från riksdagens sida. I betänkandet

behandlas också ett antal motioner som

väckts med anledning av förslaget.

Motionerna avstyrks.

I reservationer tillstyrker Moderata

samlingspartiet revisorernas förslag.

Företrädare för övriga

oppositionspartier följer upp sina resp.

motioner.

Förslaget

I förslag 1995/96:RR8 har Riksdagens

revisorer föreslagit att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna vad

revisorerna anfört om

1. statliga myndigheters

jämställdhetsplaner,

2. myndigheternas redovisning av sitt

jämställdhetsarbete,

3. behovet av uppföljning av

jämställdhetsprojekt och realistiska mål

för jämställdhetsarbetet.

Motioner

1995/96:A15 av Elver Jonsson m.fl. (fp)

vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om vikten av att

jämställdhetsarbetet tas på allvar inom

den statliga förvaltningen,

2. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att utgångspunkterna för

jämställdhetspolitiken bör vara samma i

Sverige, inom EU samt vid

biståndsinsatser i tredje världen.

1995/96:A16 av Barbro Johansson och Ewa

Larsson (mp) vari yrkas att riksdagen

begär att regeringen under varje

mandatperiod skall kontrollera och

stödja statsförvaltningen i

fullföljandet, reviderandet och

kvalitetsutvecklandet av

statsförvaltningens jämställdhetsplaner.

1995/96:A17 av Ingrid Burman m.fl. (v)

vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om utbildning av statliga

myndigheter i vad ett jämställt

arbetsliv är,

2. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om sanktionssystem mot statliga

arbetsgivare som inte uppfyller

jämställdhetslagen,

3. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om redovisning av

jämställdhetsplaner,

4. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om ändring av

jämställdhetslagen,

5. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om uppföljning av

jämställdhetsprojekt beslutade av

riksdagen.

1995/96:A18 av Rose-Marie Frebran och

Dan Ericsson (kds) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om vikten av att staten

uppträder som en föredömlig

arbetsgivare,

2. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om JämO:s

informationsverksamhet,

3. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att regeringen i sitt

budgetarbete bör överväga ytterligare

resurser till JämO:s verksamhet,

4. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att JämO:s uppgifter bör

utvidgas till att avse bevakning av

jämställdhetsfrågor inom samhällslivet i

dess helhet,

5. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om attityder till mäns och

kvinnors lika värde,

6. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om andra sätt att förbättra

jämställdheten i arbetslivet,

7. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att jämställdhetsplaner bör

inkrävas vid ansökan om olika

företagsstöd.

1995/96:A19 av Margareta Andersson och

Karin Starrin (c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att jämställdhetsplaner bör

upprättas på varje statlig arbetsplats,

2. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att rutiner bör tas fram som

uppfyller lagstiftningen på

jämställdhetsområdet,

3. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att projekt formuleras som

målmedvetet syftar till att bättre

könsfördelning på arbetsmarknaden

uppnås.

Utskottet

Bakgrund

Jämställdhet på det statliga området

Jämställdhetslagen är tillämplig på hela

arbetsmarknaden. Enligt lagen är

arbetsgivare skyldiga att i sin

verksamhet bedriva ett målinriktat

arbete för att aktivt främja

jämställdhet i arbetslivet. Arbetsgivare

som har tio eller fler anställda skall

varje år upprätta en jämställdhetsplan.

Planen skall innehålla en översikt av de

åtgärder i vissa angivna hänseenden som

är behövliga för att främja

jämställdheten på arbetsplatsen. Det

gäller arbetsförhållanden och

rekrytering m.m. Planen skall ange de

konkreta åtgärder för jämställdhet som

arbetsgivaren planerar i sin verksamhet

för det kommande året.

Jämställdhetsplanen skall även redovisa

resultatet av den kartläggning som skall

ske årligen av löneskillnader mellan

kvinnor och män och de åtgärder som

motiveras av kartläggningen.

Efterföljande års jämställdhetsplan

skall redovisa hur de planerade

åtgärderna har genomförts.

Kollektivavtal kan träffas om

jämställdhetsplaner, men avtalet befriar

inte arbetsgivaren från att följa lagens

regler.

Kravet på att upprätta

jämställdhetsplaner infördes med 1991

års jämställdhetslag. I 1979 års

jämställdhetslag fanns inget direkt

sådant krav, men lagen byggde på att det

aktiva jämställdhetsarbetet skulle

bedrivas planmässigt.

På det statliga området har sedan 1984

gällt en skyldighet att upprätta

jämställdhetsplaner enligt

medbestämmandeavtalet (MBA-S). Statens

arbetsgivarverk gav efter avtal med

huvudorganisationerna år 1988 ut Nya

riktlinjer för jämställdhetsplaner (SAV

1988 A26).

I åttiotalets personalpolitiska

proposition (prop. 1984/85:219)

redovisades ett omfattande program för

det fortsatta jämställdhetsarbetet.

Bl.a. lades den målsättningen fast att

ingen styrelse eller motsvarande som

tillsätts av regeringen skall vara

enkönad efter 1988.

I den s.k. verksledningspropositionen

(prop. 1986/87:99) lades det fast att

andelen kvinnor i beslutande funktioner

i statsförvaltningen måste ökas.

Särskilda åtgärder skulle kunna vidtas

inom myndigheterna för att få kvinnliga

sökande på olika nivåer och kvinnliga

kandidater vid nominering till statliga

styrelser, nämnder och kommittér.

I verksförordningen från 1987 anges att

det i personalpolitiken ingår strävan

efter jämställdhet mellan kvinnor och

män.

I slutet av 1980-talet antog riksdagen

en femårig handlingsplan för

jämställdhetspolitiken inför 90-talet

(prop. 1987/88:105, AU17, rskr. 364).

Tonvikten låg bl.a. på jämställdheten på

arbetsmarknaden. Åtgärder föreslogs för

att öka kvinnors representation i

statliga organ. I propositionen

framhölls också att en ökning av andelen

kvinnor på de högre tjänsterna inom

statsförvaltningen är ett viktigt mål

för den statliga personalpolitiken.

I propositionen angavs vissa konkreta

mål för jämställdheten på

arbetsmarknaden till år 1993:

- minst tio yrkesområden borde ha en

jämn könsfördelning

-

- högst tio yrkesgrupper borde få vara

starkt dominerade av ena könet

-

- andelen kvinnor i rutinarbeten borde

inte vara större än andelen kvinnor

anställda inom området

-

- andelen kvinnor på chefsposter och i

kvalificerade arbeten borde vara minst

lika stor som andelen kvinnor anställda

inom området

-

- skillnaden mellan kvinnlig och

manlig medelarbetstid borde ha halverats

och uppgå till högst 4,5 timmar

-

- en utjämning mellan kvinnors och

mäns förvärvsfrekvenser och arbetstider

borde ha skett såväl inom län som mellan

län.

-

Den s.k. 10 000-kronan

I den förutnämnda propositionen om

jämställdhetspolitiken inför 90-talet

föreslogs särskilda stödinsatser för

personer som deltog i för sitt kön

otraditionell arbetsmarknadsutbildning.

Som en försöksverksamhet under fem år

skulle arbetsförmedlingen inom ramen för

anslaget för särskild anordnad

arbetsmarknadsutbildning få utnyttja

högst 10 000 kr per kursdeltagare för

särskilda åtgärder vid sidan av

utbildningen. Stödet skulle kunna avse

t.ex. åtgärder för att rekrytera

kursdeltagare, särskilda stödinsatser

under utbildningstiden eller i

anslutning till kursdeltagarnas inträde

på arbetsmarknaden i ett otraditionellt

yrke. Med otraditionell utbildning

avsågs en utbildning som inom länet till

80 % domineras av det ena könet. AMS

skulle senare ges i uppdrag att

utvärdera verksamheten.

Revisorernas förslag

I förslaget anmäler revisorerna sin

granskning av statliga insatser för att

främja jämställdheten i arbetslivet.

Förslaget grundar sig på en rapport,

Jämställt med statens hjälp? (rapport

1995/96:1). Rapporten utmynnar i

slutsatsen att det i statsförvaltningen

funnits ett betydande ointresse för

jämställdhetsfrågor. Slutsatsen grundas

på två, i och för sig begränsade,

fallstudier. Den ena avsåg

jämställdhetsplaner vid fyra

myndigheter, Socialstyrelsen,

Arbetsmarknadsstyrelsen,

Folkhälsoinstitutet och

Lantmäteriverket. Den andra studien

avsåg den s.k. 10 000-kronan.

När det gäller jämställdhetsplanerna

konstaterar revisorerna att respekten

för jämställdhetslagen inte har kunnat

upprätthållas. De syftar då på det

förhållandet att det förekommit såväl

att myndigheter helt saknat

jämställdhetsplaner som att stora

etablerade myndigheter haft

ofullständiga planer. Planerna kan

enligt revisorerna vara ett sätt att

påverka och förändra värderingar på en

arbetsplats. Arbetet med planerna bör

prioriteras. Regeringen och JämO bör

kontrollera inte bara myndigheternas

jämställdhetsplaner utan också hur

myndigheterna uppfattat statsmakternas

krav på sådana liksom deras uppfattning

om tillgången på relevant information i

frågan. Regeringen bör begära

redogörelser för hur planer arbetats

fram och förändrats. Varje mandatperiod

bör riksdagen få en redovisning av hur

jämställdhetsarbetet i myndigheterna

bedrivits. Genom att visa tydligare

intresse för myndigheternas

jämställdhetsarbete visar regeringen att

det är en högt prioriterad fråga (yrk.

1).

Jämställdhetsarbetet i de statliga

myndigheterna bör bedrivas så att det

kan tjäna som vägledning för

arbetsmarknaden i övrigt. Myndigheterna

bör under en treårsperiod åläggas att

redovisa vad de gjort i sina

årsredovisningar. Detta kan sedan ge

underlag för vilka krav som därefter bör

ställas på respektive myndighet (yrk.

2).

Revisorerna ser 10 000-kronan som ett

exempel på att ambitiösa mål som inte

motsvaras av verkningsfulla åtgärder kan

motverka sina syften. Satsningar av

detta slag måste kompletteras med mål

som är relevanta för den speciella

satsningen. Regeringen bör enligt

revisorerna följa upp effekterna av

andra jämställdhetsprojekt i syfte att

åstadkomma realistiska mål för

jämställdhetsarbetet (yrk. 3).

Motionerna

Fem motioner har väckts med anledning av

förslaget. De innehåller allmänna

synpunkter på jämställdhetsarbetet inom

staten och på jämställdhetsplanerna och

förslag om uppföljning m.m. Även förslag

till lagändringar läggs fram. I

motionerna finns även synpunkter på hur

projektarbete m.m. på

jämställdhetsområdet bör följas upp.

Allmänna synpunkter på

jämställdhetsarbetet inom staten

Elver Jonsson m.fl. (fp) uttrycker i

motion A15 oro för att jämställdheten

inte blivit en prioriterad fråga för

regeringen. De brister i

jämställdhetsarbetet hos flera

myndigheter som revisorerna pekar på är

sorgliga, anser motionärerna. Om inte

jämställdhetsarbetet inom myndigheterna

tas på allvar måste det vara svårt att

motivera privata företag att satsa på

jämställdhetsarbete. Även de andra

allvarliga bristerna som påpekas i

rapporten tyder enligt motionärerna på

ett uppenbart ointresse för frågorna

inom statsförvaltningen. Staten måste

klara av jämställdhetsarbetet inåt innan

Sverige inom EU eller, som nu föreslås i

en proposition, i samband med

biståndsinsatser i tredje världen

ställer krav på jämställdhet, anför

motionärerna (yrk. 1, 2).

Rose-Marie Frebran och Dan Ericsson

(kds) begär i motion A18 ett

tillkännagivande om att staten bör

uppträda som en föredömlig arbetsgivare.

De beklagar det ointresse som

revisorerna funnit i sin granskning

(yrk. 1).

Jämställdhetsplanerna m.m.

Margareta Andersson och Karin Starrin

(c) instämmer i sin motion A19 i

revisorernas kritik och understryker

vikten av att jämställdhetsplaner

upprättas på varje statlig arbetsplats

(yrk. 1). De anser att JämO:s insatser

under en period måste inriktas på

kontroll av hur myndigheter och andra

utformar sina jämställdhetsplaner (yrk.

2, 3).

Ingrid Burman m.fl. (v) säger i motion

A17 att statliga myndigheter borde vara

mönsterarbetsgivare och åtminstone följa

riksdagsbeslut om jämställdhetslagen.

Det är fel att regeringen skall behöva

begära en rapport för att myndigheter

skall följa lagen. De statliga

arbetsgivarna har haft tillräcklig tid

på sig att upprätta jämställdhetsplaner.

Motionärerna föreslår att JämO utbildar

de myndigheter som i dag saknar en

godtagbar jämställdhetsplan i vad ett

jämställt arbetsliv är och hur man

uppnår det (yrk. 1). Regeringen bör

också föreslå ett sanktionssystem för de

statliga arbetsgivare som inte uppfyller

jämställdhetslagen (yrk. 2). Med

anledning av revisorernas förslag om

redovisning av jämställdhetsplanerna i

årsredovisningen framför motionärerna

att planen också borde tas in i

myndighetens verksamhetsplan. Detta sätt

att redovisa bör inte tidsbegränsas

(yrk. 3).

Barbro Johansson och Ewa Larsson (mp)

delar enligt motion A16 revisorernas

uppfattning att en attitydförändring

måste komma till stånd i fråga om

jämställdhetsarbetet. Det kan

åstadkommas genom ökad skärpa och

tydlighet från regeringen om vad som

åligger statsförvaltningen. Regeringen

bör varje mandatperiod följa upp

statsförvaltningens jämställdhetsarbete.

Motion A18 av Rose-Marie Frebran och

Dan Ericsson (kds) tar upp attityderna

till mäns och kvinnors lika värde. De

framhåller skolans och familjens roll,

men poängterar att arbetet med

jämställdhet inte slutar där utan

ständigt måste aktualiseras.

Jämställdhetsplaner är ett sätt, menar

motionärerna (yrk. 5). Förekomsten av en

jämställdhetsplan är dock ingen garanti

för god jämställdhet på arbetsplatsen.

Andra sätt är bl.a. att se över

löneskillnader, uppmuntra försök med mer

flexibel arbetstid, ge möjlighet till

frivillig arbetsdelning, och uppmuntra

både kvinnor och män att söka sådant

arbetet som domineras av det motsatta

könet (yrk. 6). - Motionärerna utgår

från att JämO får uppdrag av regeringen

att följa upp olika jämställdhetsprojekt

i de statliga myndigheterna. En sådan

ordning vore bra, eftersom positiva

exempel kunde spridas. JämO:s

arbetsbelastning skulle dock öka. Om

detta blir följden av revisorernas

förslag anser motionärerna att

regeringen bör överväga ytterligare

resurser till JämO:s verksamhet. En

förbättrad jämställdhet i de statliga

myndigheterna bör inte hindras av brist

på resurser (yrk. 2, 3).

Ändringar i jämställdhetslagen

I den förutnämnda motionen A17 av Ingrid

Burman m.fl. (v) föreslås också - som

utskottet förstår yrkandet - att

jämställdhetslagen ändras, så att

samtliga arbetsgivare omfattas av kravet

att upprätta jämställdhetsplaner, inte

bara arbetsgivare med 10 eller fler

anställda (yrk. 4).

Rose-Marie Frebran och Dan Ericsson

(kds) förordar i motion A18 att JämO:s

uppgifter utvidgas till att också avse

jämställdhetsfrågor inom hela

samhällslivet. Eventuellt negativa

uttalanden skulle utgöra enda sanktion.

En sådan utvidgning borde kunna ske utan

att lagens utformning i övrigt ändras

(yrk. 4).

10 000-kronan

I den nyssnämnda motionen A19 av

Margareta Andersson och Karin Starrin

(c) framhålls att de som skall hantera

ekonomiska satsningar på jämställdhet

måste få snabba och tydliga anvisningar

hur medlen skall användas. Rutiner för

genomförande måste upprättas, och

myndigheterna måste följa fattade

beslut.

Ingrid Burman m.fl. (v) föreslår i

motion A17 att regeringen ges i uppdrag

att följa upp effekterna av andra

jämställdhetsprojekt i syfte att

kontrollera att riksdagens

prioriteringar efterföljs, att arbetet

med jämställdhetsfrågorna prioriteras i

de berörda förvaltningarna och att det

finns en effektiv

genomförandeorganisation. Problemet var

inte bara att målen för

jämställdhetsarbetet var orealistiska.

Det var också så att AMS inte

prioriterade uppgiften (yrk. 5).

Övriga frågor

Rose-Marie Frebran och Dan Ericsson

(kds) framhåller i sin motion A18 att

ett jämställdhetsperspektiv måste läggas

på alla politikområden. I motionen tar

de upp ett förslag som framförts i

remissbehandlingen av revisorernas

rapport. De anser att

jämställdhetsplaner skall inkrävas vid

ansökan om olika företagsstöd. Att föra

in jämställdhetsaspekten skulle enligt

motionärerna kunna vara ett ytterligare

sätt för staten att framhålla vikten av

jämställdhet mellan könen (yrk. 7).

Utskottets överväganden

Allmänna synpunkter på

jämställdhetsarbetet i staten

Utskottet har ingen annan uppfattning än

motionärerna i motionerna A15 och A18 i

fråga om vikten av jämställdhetsarbetet

inom staten. Det följer redan av

grundläggande regler för den statliga

verksamheten att strävan efter

jämställdhet skall ingå i

personalpolitiken.

Arbetsmarknadsutskottet har också i

olika sammanhang uttalat att staten bör

vara en föredömlig arbetsgivare. Detta

gäller personalpolitiken i allmänhet,

och det gäller självfallet efterlevnaden

av de regler som gäller på

arbetsmarknaden. Om slutsatsen i

revisorernas rapport att det funnits ett

betydande ointresse för

jämställdhetsfrågor i statsförvaltningen

är riktig är det därför naturligtvis

mycket nedslående.

Att alla verk och myndigheter inte

lever upp till de krav som statsmakterna

ställer bör däremot inte leda till att

Sverige skulle avstå från att i olika

internationella sammanhang framhålla

betydelsen av jämställdhet mellan

kvinnor och män, som t.ex. skett inför

EU:s regeringskonferens eller i den

proposition om biståndsinsatser i tredje

världen, som nämns i motion A15. Sverige

har trots allt i flera avseenden kommit

en bra bit på väg mot ett mera jämställt

samhälle - man kan påminna om att

Sverige i samband med FN:s

kvinnokonferens i Peking hösten 1995

fick pris av FN-organet Unifem för att

Sverige lyckats uppnå jämn

könsfördelning i regeringen och en bra

kvinnorepresentation i riksdagen samt

för insatserna i det internationella

jämställdhetsarbetet. Mycket återstår

dock.

Något uttalande härutöver kan enligt

utskottets mening inte anses vara

påkallat med anledning av motionerna A15

och A18 i motsvarande delar. De bör

därför avslås av riksdagen.

Jämställdhetsplanerna

Jämställdhetslagens regler om aktiva

åtgärder är framåtsyftande till sin

karaktär. Arbetsgivaren skall, som det

uttrycks i lagens 3 §, bedriva ett

målinriktat arbete för att aktivt främja

jämställdhet i arbetslivet. Dessa

skyldigheter preciseras i 4-9 §§.

Skyldigheterna tar sikte på

arbetsförhållandena. De skall lämpa sig

för både kvinnor och män (4 §).

Arbetsgivaren skall underlätta för både

kvinnliga och manliga arbetstagare att

förena förvärvsarbete och föräldraskap

(5 §), och sexuella och vissa andra

trakasserier skall motverkas (6 §). De

aktiva åtgärderna avser också utbildning

och rekrytering m.m. Enligt 7 § skall

arbetsgivaren genom utbildning och på

annat sätt främja en jämn könsfördelning

(7 §) och verka för att lediga

anställningar söks av både kvinnor och

män (8 §). Om det råder könsmässig

obalans skall arbetsgivaren vid

nyanställningar särskilt anstränga sig

att få sökande av underrepresenterat kön

och se till att den andelen ökar (9 §).

Reglerna om aktiva åtgärder byggdes ut

och preciserades genom 1991 års

jämställdhetslag. Utöver vad som angetts

ovan infördes en skyldighet att upprätta

en årlig plan för jämställdhetsarbetet

(10 §). Redan tidigare hade gällt som en

underliggande förutsättning att det

aktiva jämställdhetsarbetet skall

bedrivas planmässigt. Ett motiv för att

lagreglera frågan var att ett aktivt

jämställdhetsarbete måste planeras med

omsorg för att det skall kunna ge

resultat. Ett krav på en årlig plan blir

ett tillfälle att föra upp frågan på

dagordningen (prop. 1990/91:113 s. 74).

Reglerna om aktiva åtgärder, inklusive

kravet på en årlig jämställdhetsplan,

var dispositiva fram till halvårsskiftet

1994. Reglerna kunde ersättas med andra

regler i kollektivavtal. Preciseringen i

1991 års lag innebar dock att sådana

avtal måste innehålla en materiell

reglering av arbetsgivarens aktiva

jämställdhetsarbete inom vart och ett av

de hänseenden som angetts ovan. Sådana

avtal måste då också innehålla

materiella regler om

jämställdhetsplaner.

Lagändringen 1994 innebar att

arbetsgivare blev skyldiga att följa

lagens regler även om kollektivavtal

träffats.

Samtidigt med denna lagändring infördes

genom en ny 9 a § en skyldighet för

arbetsgivare med tio eller fler

anställda att årligen kartlägga

förekomsten av löneskillnader mellan

kvinnor och män i skilda typer av arbete

och för olika kategorier av

arbetstagare. Denna skyldighet är ett

led i den partssamverkan som skall ske

bl.a. för att utjämna och förhindra

löneskillnader. Kartläggningen av

löneskillnaderna skall emellertid

redovisas i jämställdhetsplanen liksom

de åtgärder som motiveras av

kartläggningen. Detta föranledde en

samtidig ändring i 11 § om vad en

jämställdhetsplan skall innehålla.

Enligt nu gällande lagregler skall

planen därmed innehålla följande:

- Översikt av de åtgärder som enligt

4-9 §§ är behövliga på arbetsplatsen.

-

- Angivande av vilka av dessa åtgärder

som skall påbörjas eller genomföras

under det kommande året.

-

- Översiktlig redovisning av

resultatet av kartläggningen av

löneskillnader och vilka åtgärder som

motiveras av kartläggningen.

-

- Redovisning (i efterföljande års

plan) av hur de planerade åtgärderna

genomförts.

-

För det statliga området har sedan lång

tid tillbaka funnits en skyldighet

enligt kollektivavtal att upprätta

jämställdhetsplaner (7 kap. 40 § MBA-S).

Denna skyldighet är inte ovillkorlig. De

centrala parterna kan komma överens om

att t.ex. en mycket liten myndighet får

göra avsteg från vad som annars gäller.

Genom protokollsanteckningar 1988

preciserade avtalsparterna kravet på vad

en jämställdhetsplan skall innehålla.

Avtalsreglerna har inte justerats med

anledning av lagändringarna 1991 resp.

1994. Kollektivavtalet hänvisar till

1979 års jämställdhetslag när det gäller

målen för jämställdhetsarbetet. En

jämförelse mellan den nu gällande

lagregleringen och avtalet visar att

lagen ställer krav på en

jämställdhetsplan som saknas i avtalet.

Lagen föreskriver exempelvis en översikt

av de åtgärder som är nödvändiga för att

underlätta förvärvsarbete och

föräldraskap och för att förhindra

sexuella trakasserier samt en

redovisning av kartläggningen av

löneskillnader, medan avtalet innehåller

preciseringar som saknas i lagen, såsom

att planen skall innehålla beräknade

kostnader och ange vem som skall ha

ansvar för de olika åtgärderna.

I vissa avseenden synes lag och avtal

bygga på delvis olika synsätt i fråga om

jämställdhetsplanen. Avtalet anger att

planen skall innehålla såväl långsiktiga

mål för jämställdhetsarbetet som

konkreta åtgärder. Lagen bygger på att

långsiktiga målsättningar bör anges i

andra typer av handlingar, t.ex.

kollektivavtal eller fleråriga budget-

eller policydokument (prop. 1990/91:113

s. 76).

En statlig arbetsgivare som fullt ut

vill följa reglerna om vad en

jämställdhetsplan skall innehålla måste

följaktligen hämta ledning från flera

håll. Någon gång kan det hända att lagen

säger ett och avtalet ett annat.

När revisorerna i sin rapport redovisar

granskningen och bedömningen av tre

myndigheters jämställdhetsplaner utgår

de från fyra centrala moment som anges

vara lagens krav. Den myndighet som

anses ha upprättat en tillfredsställande

plan innehåller dessa fyra grundläggande

moment. De myndigheter som inte anses ha

tillfredsställande planer kritiseras

bl.a. för avsaknaden av bestämda

målformuleringar och konkreta åtgärder.

Kritiken avser också det förhållandet

att tidsangivelser och uppgifter om

kostnader och ansvariga personer saknas.

Såvitt utskottet kan förstå grundar sig

rapportens omdömen på såväl lagens som

avtalets föreskrifter om

jämställdhetsplaner. Utskottet kan dock

konstatera att granskningen av hur

myndigheterna i planen kartlagt

förhållandena på arbetsplatsen inte

synes ha utgått från lagens 4-9 §§. Inte

heller nämns det numera gällande

särskilda kravet på en redovisning av

kartläggningen av löneskillnaderna. Det

är därför enligt utskottets mening inte

helt lätt att urskilja exakt vad som

varit avgörande för slutsatserna om

planernas kvalitet.

Utskottet avstår av principiella skäl

från att lägga värderande synpunkter på

de av revisorerna granskade

jämställdhetsplanerna. Följande bör dock

påpekas.

Fortfarande saknas i princip

rättspraxis på området, dvs. utlåtanden

från den statliga jämställdhetsnämnden.

Enligt vad utskottet erfarit har nämnden

hittills endast i ett fall prövat

innehållet i en plan, och det gällde då

en ganska begränsad fråga. Den

granskning som JämO utfört på olika

områden av arbetsmarknaden - enligt

JämO:s egen beskrivning razzior - har

brukat utmynna i ett sammanfattande

omdöme av vad granskningen utvisat. De

berörda arbetsgivarna har efter

påpekanden kunnat komplettera planerna

om de enligt JämO varit bristfälliga.

Lagen bygger för övrigt på att JämO i

första hand skall försöka förmå

arbetsgivare att frivilligt följa lagen.

En eller ett par planer har brukat

lyftas fram som goda exempel. Någon gång

har det hänt att planerna betygsatts på

ett ganska informellt sätt; så skedde

t.ex. vid granskningen av de politiska

partiernas jämställdhetsplaner för

partikanslierna. Skulle saken föras till

Jämställdhetsnämnden är JämO den ena

parten i tvisten.

Såvitt utskottet känner till finns det

inte heller någon praxis vad gäller den

närmare innebörden av kollektivtalet på

den statliga sektorn. Ingen av avtals

parterna på arbetstagarsidan har således

väckt talan mot en statlig arbetsgivare

för påstått kollektivavtalsbrott. Enligt

vad utskottet inhämtat är de centrala

avtalsparterna eniga om att ersätta

gamla medbestämmandeavtal med ett nytt

övergripande avtal där de lokala

parterna får möjlighet att träffa lokala

överenskommelser bl.a. om jämställdhet.

Det bör i detta sammanhang även påpekas

att efterlevnaden av avtalen inte ligger

under JämO:s tillsyn.

Detta var några utgångspunkter för den

fortsatta framställningen. Utskottet

övergår nu till behandlingen av

förslagen i skrivelsen och motionerna.

Det är självfallet mycket

anmärkningsvärt om en myndighet ännu

nästan tre år efter sin tillkomst helt

saknar en jämställdhetsplan och därmed

bryter mot lagen. Kravet på

jämställdhetsplaner har gällt länge inom

statsförvaltningen, låt vara att det

till en början inte grundade sig på lag.

Den lagreglering som gäller fullt ut

även för statliga arbetsgivare sedan

halvårsskiftet 1994 kan inte gärna

missförstås vad gäller kravet att en

plan upprättas. Jämställdhetslagen får

anses vara en ganska central del av det

regelverk som gäller på arbetsmarknaden.

Huruvida det numera är vanligt att

myndigheter helt saknar en

jämställdhetsplan anser sig utskottet

inte ha underlag att bedöma. Ännu har

inte JämO gjort någon mer omfattande

granskning av det statliga området. Av

drygt 2 000 granskade planer har bara

några få avsett myndigheter. JämO säger

dock i yttrandet över revisorernas

rapport att arbetsgivarna inom offentlig

sektor har en större medvetenhet om

lagens krav på jämställdhetsplaner än de

privata. Detta borde enligt utskottet

tala för att myndigheterna i allmänhet i

vart fall inte helt nonchalerar kravet

på planer.

Utskottet avstår som nämnts från att

anlägga synpunkter på kvaliteten hos de

av revisorerna granskade

jämställdhetsplanerna. Än mindre finns

underlag för något bestämt omdöme om hur

statliga myndigheter i allmänhet

uppfyller de krav som ställs. JämO anför

visserligen att det inte finns anledning

att tro att myndigheternas planer

generellt sett skulle vara av mycket

bättre kvalitet, men någon razzia av

det slag som JämO gjort t.ex. bland

samtliga kommuner och landsting har

alltså inte genomförts bland de statliga

myndigheterna.

Utskottet anser för egen del att man i

denna fråga inte kan hänföra sig till

mer än en mycket allmän känsla av att

intresset och engagemanget är begränsat

på flera håll inom myndigheterna liksom

för övrigt även på andra delar av

arbetsmarknaden. Till denna känsla

bidrar även remissutfallet med anledning

av revisorernas rapport - samtliga

länsstyrelser bereddes tillfälle att

yttra sig men bara åtta svarade.

Om kravet på att en plan skall

upprättas knappast kan missförstås är

det svårare att ange hur en plan bör se

ut för att svara mot lagens krav. Saken

kan också kompliceras av att det även

finns kollektivavtalsregler. I

förarbetena avvisas tanken på något

slags förteckning över vilka åtgärder

som skall anges i en plan. Planens

utformning är beroende av förhållandena

på arbetsplatsen. Man måste ha en bild

av strukturen och omfattningen av

arbetsgivarens verksamhet. Även den

aktuella situation som företaget eller

myndigheten befinner sig i kan påverka

bedömningen. En arbetsgivare som skall

utöka sin verksamhet bör kanske framför

allt koncentrera planen på

rekryteringsfrågorna, medan den som

skall skära ner kan ha fokus på annat.

Självfallet är det även av intresse hur

långt man kommit på arbetsplatsen i

fråga om olika aspekter av

jämställdhetsarbetet.

I arbetet med planen behövs inte bara

kunskap om reglerna. Det kanske inte ens

är tillräckligt med intresse och

engagemang. För att bestämma vilka

åtgärder som skall påbörjas eller

genomföras under det kommande året kan

det också behövas fantasi och

uppslagsrikedom. Därför är det viktigt

att den som behöver det kan få

vägledning genom olika exempel. JämO har

nyligen publicerat en handbok om aktiva

åtgärder. Den innehåller praktiska råd

vid upprättandet av jämställdhetsplanen

och exempel från olika företag och

myndigheter på hur åtgärderna kan

konkretiseras. I sammanhanget bör också

nämnas att Arbetsgivarverket år 1995

distribuerade sin egen jämställdhetsplan

till myndigheterna. Planen hade

granskats av JämO och bedömts som en av

de bästa som arbetsgivarorganisationerna

redovisat. Enligt Arbetsgivarverket

skulle den kunna underlätta för

myndigheterna i deras arbete med

jämställdhetsplaner.

Intresse och engagemang för

jämställdhetsarbete kan inte kommenderas

fram. Kravet på en årlig

jämställdhetsplan för samman parterna

till en diskussion om vad som kan eller

måste göras hos enskilda arbetsgivare

eller på den enskilda arbetsplatsen.

Jämställdheten blir en fråga på

dagordningen. En poäng med en

jämställdhetsplan är att även de

tvivlande och klentrogna kan bli

medvetna om att insatser behövs när de

genomför den kartläggning av

förhållandena på arbetsplatsen som

planen skall utgå från. Genom arbetet

med planen och den efterföljande

utvärderingen kan man få upp ögonen för

att ökad jämställdhet kan medföra

fördelar för verksamheten i stort.

Enligt jämställdhetslagen är det JämO

och Jämställdhetsnämnden som skall se

till att lagen efterlevs. Bl.a. med

hänsyn till det speciella rättsliga

förfarande som är kopplat till den

lagreglerade skyldigheten att bedriva

ett aktivt jämställdhetsarbete ställer

sig utskottet tveksamt till revisorernas

förslag att regeringen på olika sätt

skall kontrollera hur de statliga

myndigheterna bedriver sitt

jämställdhetsarbete. En sådan kontroll

bör, såsom förutsatts i lagen, göras av

JämO och Jämställdhetsnämnden.

I sammanhanget bör nämnas att JämO för

närvarande undersöker

jämställdhetsplanerna inom rättsväsendet

i Göteborgs- resp. Malmöområdet.

Domstolar, kronofogdemyndigheter m.fl.

ingår liksom några större privata

advokatbyråer. Vidare pågår en

granskning av riksdagens och

departementens planer. Sådana mera

systematiska genomgångar av olika delar

av arbetsmarknaden är säkerligen, som

också sägs i JämO:s yttrande, den metod

som kanske skapat störst medvetenhet om

att lagen finns. Utskottet vill tillägga

att det säkerligen också är genom de

konkreta goda exempel som då kommer fram

som kvaliteten på planerna successivt

kan förbättras.

Granskningar av detta slag bör enligt

utskottets mening kunna komma till stånd

utan någon åtgärd från riksdagens sida.

Vad som ovan sagts om tillsynen över

efterlevnaden av lagens regler utesluter

inte att regeringen, inom ramen för sitt

ansvar för den statliga

personalpolitiken, på olika sätt bör

följa hur myndigheterna lever upp till

vad som sägs i bl.a. verksförordningen

om att strävan efter jämställdhet mellan

kvinnor och män ingår i

personalpolitiken. Som anförs i

Arbetsgivarverkets remissvar kunde ett

sätt att ge frågan kontinuitet och

verksamhetsförankring vara att ha

jämställdhet som en stående punkt på

dagordningen när myndighetschef och

departement träffas.

Utskottet anser vidare att en kontroll

av hur myndigheterna upplevt

statsmakternas krav på

jämställdhetsplaner och tillgången på

relevant information om

jämställdhetsfrågor - osagt vem som

lämpligen bör utföra uppgiften och hur

det bör ske - kan komma till stånd utan

något ställningstagande från riksdagens

sida.

Utskottet vill ändå framhålla att man

inte får underskatta svårigheterna att

få en sådan kontroll meningsfull; även

den myndighet som inte alls hade

upprättat en jämställdhetsplan betonar i

sitt yttrande till revisorerna vikten av

jämställdhet och fördelarna med en

jämställdhetsplan och uppföljningen av

den.

Vad slutligen gäller förslaget att

myndigheternas årsredovisningar under en

viss tid bör innehålla en redovisning av

jämställdhetsarbetet kan detta, som

påpekats av JämO, innebära en del

problem. Det skulle kunna ge en falsk

tro att arbetsgivarna levt upp till

lagens krav. De redovisade åtgärderna

har ju inte granskats av JämO innan de

ges in tillsammans med årsredovisningen

- man vet alltså inte om de verkligen är

ämnade att tjäna som vägledning.

Dessutom regleras ju frågan fortfarande

delvis genom kollektivavtal som bara

gäller på det statliga området. Och som

redan sagts, jämställdhetslagen reglerar

på vilket sätt kontroll skall ske av

lagens efterlevnad.

Av nu angivna skäl kan utskottet inte

heller ställa sig bakom förslaget om

myndigheternas redovisning av

jämställdhetsarbetet.

Utskottet vill avslutningsvis framhålla

att jämställdhetsplanerna bara är en del

av det aktiva framåtsyftande

jämställdhetsarbetet. Sådant arbete kan

med framgång bedrivas på många sätt om

det finns engagemang och intresse hos

tongivande personer inom organisationen.

En myndighet som saknar en godtagbar

jämställdhetsplan bryter mot lagen,

vilket är allvarligt. Det behöver dock

inte alltid vara liktydigt med ett

ointresse för jämställdhetsfrågor.

Det anförda innebär sammanfattningsvis

att revisorernas yrkanden 1 och 2 inte

bör föranleda någon åtgärd från

riksdagen. Detsamma gäller de i

sammanhanget behandlade motionerna A16,

A17 A18 och A19, i förekommande fall i

motsvarande delar.

Resurser till JämO

Med anledning av vad som sägs i motion

A18 (kds) om behov av ytterligare

resurser till JämO för att följa upp

olika jämställdhetsprojekt i statliga

myndigheter konstaterar utskottet att

regeringen i den nyss framlagda

ekonomiska vårpropositionen med förslag

till riktlinjer för den ekonomiska

politiken m.m. (prop. 1995/96:150)

angett att anslaget

Jämställdhetsombudsmannen skall

prioriteras inom ramen för ifrågavarande

utgiftsområde 14: Arbetsmarknad och

arbetsliv. Motionen får därmed anses

väsentligen tillgodosedd i motsvarande

delar. Något tillkännagivande till

regeringen kan därför inte anses

påkallat.

Ändringar i jämställdhetslagen m.m.

Motsvarande förslag som i motion A17 (v)

om ändring i jämställdhetslagen så att

kravet på att upprätta

jämställdhetsplaner även omfattar de

minsta arbetsgivarna har prövats av

utskottet bl.a. i samband med 1994 års

ändringar i jämställdhetslagen.

Utskottet hänvisade till vad som sades

när reglerna om jämställdhetsplaner

infördes, nämligen att enbart de riktigt

små verksamheterna borde undantas.

Behovet av en skriftlig plan för de

minsta arbetsplatserna bedömdes som

ringa, eftersom arbetsgivaren ändå torde

ha en löpande god överblick av hur

resurser om kompetens kan utnyttjas.

Utskottet står fast vid detta, och vill

tillägga att även de minsta

arbetsgivarna har skyldighet att bedriva

en målinriktat och planmässigt

jämställdhetsarbete. Motionsyrkandet bör

således avslås.

Även ett förslag om JämO:s uppgifter

liknande det som framförs i motion A18

(kds) har tidigare behandlats i

utskottet. Av principiella skäl avvisade

utskottet tanken att JämO skulle ges

någon sorts allmän och övervakande

funktion inom hela samhället med

möjlighet att uttala kritik mot sådant

som ansågs stå i strid med

jämställdhetssträvandena. Utskottet har

inte ändrat uppfattning i den frågan.

Motionsyrkandet avstyrks därmed.

10 000-kronan m.m.

Utskottet vill först ge en allmän

beskrivning av regeringens proposition

1987/88:105 om jämställdhetspolitiken

inför 90-talet. Tyngdpunkten inom

politiken skulle även fortsättningsvis

ligga inom arbetsmarknadspolitiken och

utbildningspolitiken. Att bryta den

könsuppdelade arbetsmarknaden ansågs

vara av avgörande betydelse. Som

redovisats i inledningen uppställdes

vissa konkreta mål som skulle uppnås

inom en femårsperiod. Även för

utbildningspolitiken uppställdes

konkreta mål för gymnasieskolan,

högskolan och beträffande skolledningen.

Inom arbetsmarknadspolitikens område

preciserades vissa särskilda åtgärder:

fortsatta insatser skulle göras för att

motverka deltidsarbetslösheten,

arbetsförmedlingens arbete skulle i ökad

utsträckning inriktas mot att bryta den

könsuppdelade arbetsmarknaden, särskilda

insatser genomföras för att motverka att

de enskilda arbetsplatserna sysselsatte

enbart kvinnor eller män och slutligen

skulle särskilda stödinsatser vidtas för

kursdeltagare i för sitt kön

otraditionell arbetsmarknadsutbildning,

den s.k. 10 000-kronan.

Man bör redan här påminna om att

propositionen tillkom i ett helt annat

arbetsmarknadsläge med efter dagens

förhållanden låga arbetslöshetstal och

brist på arbetskraft på många sektorer.

Den s.k. 10 000-kronan var ett förslag

som gällde arbetsmarknadsutbildningen.

Motiven angavs ungefär på följande sätt

i propositionen. Kvinnors

utbildningsbakgrund är ofta dåligt

anpassad till den moderna

arbetsmarknadens krav, och många kvinnor

arbetar inom yrkesområden som riskerar

att rationaliseras bort eller utarmas.

Därför är arbetsmarknadsutbildningen

särskilt viktig för att underlätta

situationen för kvinnorna på

arbetsmarknaden.

Arbetsmarknadsutbildningen måste ibland

anpassas efter kvinnors villkor och

förutsättningar. Den bör ges sådan

inriktning att den innebär möjligheter

till arbete på hemorten. Utbildning på

deltid kan ibland vara en förutsättning,

liksom utbildning på tider som passar

ihop med barnomsorgen.

Arbetsmarknadsutbildningen sker ofta

enligt ett modulsystem och med successiv

intagning. Kvinnor som utbildar sig

otraditionellt behöver ofta extra stöd.

Ett sätt kan vara att delta i en

sammanhållen grupp där man kan utbyta

erfarenheter och få en social samvaro.

Det finns positiva erfarenheter av att

varva utbildning med praktikperioder.

Övergången från utbildning till

arbetsliv är sällan problemfri för

kvinnor med otraditionell utbildning.

Stödgrupper, fadderverksamhet och

nätverk kan öka sannolikheten för att

utbildningen skall leda till arbete inom

utbildningsyrket.

Försöksverksamheten med 10 000-kronan

föreslogs för att på olika sätt

underlätta för arbetsförmedlingen att

kunna rekrytera och stödja de

kursdeltagare som genomgår en

otraditionell utbildning.

I sammanhanget nämndes ett mål för

länsarbetsnämnderna, nämligen att under

den närmaste femårsperioden uppnå en

jämn könsfördelningen (40% - 60 %) inom

varje utbildningsområde.

Vid riksdagsbehandlingen såg

arbetsmarknadsutskottet positivt på

regeringsförslaget, vilket enligt

utskottet skulle ge möjlighet att pröva

enkönade utbildningsgrupper, varvade

praktikperioder, stöd till de utbildade

när de gått över till arbetslivet etc.

(AU1987/88:17 s. 21).

De nu återgivna uttalandena i

proposition och utskottsbetänkande

återfinns inte i revisorernas rapport.

Utskottet beklagar detta, eftersom

uttalandena anger vad som var avsikten

med förslaget om 10 000-kronan.

Det är tydligt att man i rapporten

kopplat ihop 10 000-kronan med de i

propositionen uppställda övergripande

målen. Det sägs i förslaget att 10 000-

kronan var den viktigaste ekonomiska

insatsen för att nå statsmakternas mål

för jämställdhet på arbetsmarknaden: en

ökning av antalet yrkesområden med jämn

könsfördelning från fyra till tio och en

minskning av antalet områden med ojämn

könsfördelning från sexton till tio .

Revisorerna säger vidare att 10 000-

kronan utgör ett exempel på att

ambitiösa mål som inte motsvaras av

verkningsfulla åtgärder i själva verket

kan motverka sina syften.

Arbetsmarknadsutskottet anser inte att

satsningen direkt kan kopplas ihop med

de uppställda övergripande målen för

arbetsmarknaden om könsfördelningen inom

skilda yrkesområden m.m. För det första

anges i propositionen som nyss nämnts

ett annat mål för medlen, nämligen att

uppnå en jämn könsfördelning inom varje

(arbetsmarknads) utbildningsområde.

Detta mål får anses vara betydligt

begränsat i förhållande till de

övergripande målen. För det andra bör

man redan av beslutets utformning kunna

dra slutsatsen att det inte skulle kunna

annat än marginellt bidra till att de

övergripande målen uppnåddes. Under hela

femårsperioden skulle 10 000-kronan med

maximalt utnyttjande kunna komma mindre

än 1 % av arbetskraften till del. En

begränsning låg också i de regler som

gäller för arbetsmarknadsutbildningen.

Den vänder sig ju i princip till

arbetslösa. Enligt då gällande regler

kunde högst 10 % av de tillgängliga

platserna inom upphandlad utbildning

avse en icke arbetslös person om han

eller hon utbildas till ett yrke där det

egna könet är underrepresenterat.

Utskottet kan därför inte heller

instämma i vad som sägs i rapporten om

att begränsningen av antalet personer

som skulle kunna få del av 10 000-kronan

var onödig. I själva verket hade nog

satsningen dimensionerats efter de

regler för och den omfattning av

arbetsmarknadsutbildningen som gällde

när beslutet fattades.

Det är också något missvisande att tala

om en ekonomisk satsning i sammanhanget.

Några ytterligare medel tillsköts inte

utöver vad som redan anslagits. Det

handlade i stället om att en viss del av

de anslagna medlen för särskilt anordnad

arbetsmarknadsutbildning skulle få

användas vid sidan av själva

utbildningen.

Det första året motsvarade ett maximalt

utnyttjande av medlen omkring 3 % av de

totala resurserna för

arbetsmarknadsutbildning. Ser man även

till medlen för utbildningsbidrag

motsvarade det mindre än 1 % av

resurserna för sådan utbildning. Det som

revisorerna beskriver som den viktigaste

ekonomiska insatsen för att nå

statsmakternas mål för jämställdhet på

arbetsmarknaden skulle med andra ord

också kunna beskrivas som en ganska

måttlig arbetsmarknadspolitisk insats.

Rapporten innehåller en genomgång av

hur 10 000-kronan utnyttjats under de

fem åren och vilka olika riktlinjer för

dess användning som lämnats under

perioden. Utskottet kan för sin del bara

beklaga om de intentioner som låg bakom

10 000-kronan inte nådde ut till

arbetsförmedlingarna.

Om man skall bilda sig en uppfattning

om hanteringen av 10 000-kronan och med

utgångspunkt därifrån dra mera generella

slutsatser om ambitionerna och realismen

i jämställdhetspolitiken måste man se

till såväl vad statsmakterna avsett med

medlen som de givna begränsningar som

var förknippade med insatsen. Enligt

utskottets mening är det inte möjligt

att göra detta på grundval av rapporten.

Utskottet vill avslutningsvis anföra

följande.

Det skall inte förnekas att de

övergripande mål som uppställdes i 1988

års jämställdhetsproposition var mycket

långtgående. AMS visade i sin

lägesbeskrivning i september 1989 genom

ett antal räkneexempel att det utöver

den reguljära ersättningsrekryteringen

måste ske en dramatisk ökning, med nära

två hela årskullar, av kvinnor inom

verkstadsindustrin och en nästan lika

dramatisk ökning av män, omkring en och

en halv årskull, inom hälso- och

sjukvården om yrkesområdena skulle bli

jämställda. Det skulle bero på

individernas yrkesval och arbetsgivarnas

rekryteringspolitik om målen skulle

kunna nås. Ett förverkligande skulle

enligt AMS kräva helt andra och mer

omfattande resurser och incitament än

vad statsmakterna då avsatt för

ändamålen. Det hade från kommunerna

särskilt framhållits att

jämställdhetsaspekterna inte kom i

första hand eftersom det primära vara

att överhuvudtaget få sökande till

vakanta tjänster.

AMS lägesbeskrivning visar inte bara

att målen var långtgående. Den är också

en illustration av att mål kan behöva

revideras därför att verkligheten

förändras. Om problemet i slutet av 1980-

talet var att det inte alls fanns några

sökande till de lediga arbetena blev

problemet några år senare det motsatta.

Att åstadkomma radikala förändringar i

yrkesfördelningen mellan män och kvinnor

dr möjligen än svårare i tider av

kraftiga nedskärningar över hela

arbetsmarknaden.

I efterhand är det lätt att instämma

med revisorerna i att propositionen hade

ambitiösa mål som inte motsvarades av

verkningsfulla åtgärder. Man bör

emellertid även observera att

propositionen förutsatte att målen

skulle kunna behöva justeras under

perioden.

Med hänvisning till vad som anförts

ovan kan det inte anses påkallat med ett

tillkännagivande till regeringen.

Förslaget bör således inte föranleda

någon åtgärd i denna del. Detsamma

gäller de yrkanden i motionerna A17 (v)

och A19 (c) som anknyter till

revisorernas förslag i denna del.

Övriga frågor

Utskottet vill med anledning av

förslaget i motion A18 (kds) om att

jämställdhetsplaner skall krävas vid

ansökan om företagsstöd anföra följande.

En översyn pågår av de statliga

företagsstöden (Dir. 1995:124).

Utredningen skall se över vissa former

av statliga företagsstöd m.m. inom

närings-, arbetsmarknads- och

regionalpolitiken som riktar sig till

främst små och medelstora företag.

Enligt direktiven skall kommittén ge

förslag om vilka krav som bör ställas på

företag i samband med att stöd beviljas.

För kommitténs arbete gäller självfallet

också det generella direktivet om

jämställdhetspolitiska konsekvenser.

Utskottet utgår från att förslag av det

slag som motionärerna för fram kommer

att belysas i utredningsarbetet och i

kommande beredningsarbete i

regeringskansliet. Något

tillkännagivande från riksdagen kan

därför inte anses påkallat. Motionen

avstyrks således i motsvarande del.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande allmänna

synpunkter på jämställdhetsarbetet

inom staten

att riksdagen avslår motionerna

1995/96:A15 och 1995/96:A18 yrkande

1,

res. 1 (fp, kds)

2. beträffande

jämställdhetsplaner m.m.

att riksdagen lämnar Riksdagens

revisorers förslag 1995/96:RR8

yrkandena 1 och 2 samt motionerna

1995/96:A16, 1995/96:A17 yrkandena

1-3, 1995/96:A18 yrkandena 2, 5 och 6

samt 1995/96:A19 yrkandena 1 och 2

utan vidare åtgärd,

res. 2 (m)

res. 3 (v)

res. 4 (mp)

3. beträffande resurser till

JämO

att riksdagen avslår motion

1995/96:A18 yrkande 3,

4. beträffande ändring i

jämställdhetslagen

att riksdagen avslår motion

1995/96:A17 yrkande 4,

res. 5 (v)

5. beträffande JämO:s

uppgifter

att riksdagen avslår motion

1995/96:A18 yrkande 4,

res. 6 (kds)

6. beträffande 10 000-kronan

m.m.

att riksdagen lämnar Riksdagens

revisorers förslag 1995/96:RR8

yrkande 3 samt motionerna 1995/96:A17

yrkande 5 och 1995/96:A19 yrkande 3

utan vidare åtgärd,

res. 7 (m)

res. 8 (c)

res. 9 (v)

7. beträffande företagsstöd

att riksdagen avslår motion

1995/96:A18 yrkande 7.

Stockholm den 18 april 1996

På arbetsmarknadsutskottets vägnar

Elver Jonsson

I beslutet har deltagit: Elver Jonsson

(fp), Sten Östlund (s), Berit Andnor

(s), Kent Olsson (m), Martin Nilsson

(s), Laila Bjurling (s), Patrik Norinder

(m), Sonja Fransson (s), Christina

Zedell (s), Christel Anderberg (m),

Barbro Johansson (mp), Dan Ericsson

(kds), Kristina Zakrisson (s), Paavo

Vallius (s), Anna Åkerhielm (m),

Margareta Andersson (c) och Ingrid

Burman (v).

Reservationer

1. Allmänna synpunkter på

jämställdhetsarbetet inom staten (mom.

1)

Elver Jonsson (fp) och Dan Ericsson

(kds) anser

dels att den del av utskottets yttrande

som på s. 7 börjar med Att alla och

slutar med av riksdagen bort ha

följande lydelse:

Staten bör uppträda som en föredömlig

arbetsgivare, och det gäller inte minst

i fråga om aktivt jämställdhetsarbete.

Därför är revisorernas rapport en

nedslående läsning. Det är alldeles

tydligt att det finns brister i

jämställdhetsarbetet inom flera statliga

myndigheter. Mycket tyder på ett utbrett

ointresse för jämställdhetsfrågorna.

Detta är oacceptabelt.

Det goda exemplets makt är särskilt

viktig när det gäller att rå på

attityder och fördomar som ofta ligger

bakom bristande jämställdhet. Det är

därför beklagligt när de statliga

arbetsgivarna inte går före med de goda

exemplen.

Fyrpartiregeringens skärpning av

jämställdhetslagen var nödvändig för att

bryta igenom det bakvatten som

jämställdhetsarbetet hade hamnat i.

Reformen innebar bl.a. att det inte

längre är möjligt att genom

kollektivavtal inskränka lagens

tillämpningsområde. Lagens krav på

jämställdhetsplaner gäller numera fullt

ut även på det statliga området.

Revisorernas rapport visar att

regeringen måste intensifiera

jämställdhetsarbetet och se till att

myndigheterna lever upp till

jämställdhetslagens krav. Utskottet

delar i denna fråga den uppfattning som

kommer till uttryck i motionerna A15

(fp) och A18 (kds). Som sägs i

motionerna är ett sätt att skärpa kravet

på tillsyn från JämO gentemot

myndigheterna.

Om Sverige i det internationella

arbetet skall ställa krav på

jämställdhet, måste jämställdhetsarbetet

klaras av även på det nationella planet.

Det anförda innebär att motionerna A15

och A18 tillstyrks, den senare i

motsvarande del. Vad som anförts bör ges

regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 1

bort ha följande lydelse:

1. beträffande allmänna synpunkter

på jämställdhetsarbetet inom staten

att riksdagen med anledning av

motionerna 1995/96:A15 och

1995/96:A18 yrkande 1 som sin mening

ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

2. Jämställdhetsplaner m.m. (mom. 2)

Kent Olsson, Patrik Norinder, Christel

Anderberg och Anna Åkerhielm (alla m)

anser

dels att den del av utskottets yttrande

som på s. 11 börjar med Enligt

jämställdhetslagen är och på s. 12

slutar med motsvarande delar bort ha

följande lydelse:

Rent principiellt har utskottet antagit

utgångspunkten att ett enigt förslag

från Riksdagens revisorer, där samtliga

partier är representerade, inte bör

frångås annat än i undantagsfall, då

särskilda skäl kan föranleda till annat

ställningstagande. Några sådana

särskilda skäl har inte framkommit i

detta ärende. Det må vara att den

omfattande lagstiftningen på

jämställdhetsområdet under senare år kan

uppfattas som en belastning på

myndigheterna, särskilt i tider av

krympande ekonomiska resurser. Det må

också vara att intresse och engagemang

inte kan kommenderas fram, som några

remissinstanser har framhållit. Oavsett

vad man kan tycka om olika enskildheter,

såsom kraven på att arbetsgivaren skall

upprätta jämställdhetsplaner och kraven

på innehållet i sådana planer, kan man i

vart fall inte ställa lägre krav på

statliga myndigheter än på arbetsgivare

inom det privata näringslivet. De

statliga myndigheterna borde tvärtom

vinnlägga sig om att tjäna som

föredömen.

Utskottet ställer sig bakom den av

Moderata samlingspartiet under

utskottsbehandlingen framförda

ståndpunkten att det är självklart att

regeringen, inom ramen för sitt ansvar

för den statliga personalpolitiken, bär

det övergripande ansvaret för hur de

statliga myndigheterna bedriver sitt

jämställdhetsarbete. Det hindrar ju inte

att det löpande arbetet med dessa frågor

kan delegeras till JämO. Ansvaret kan

däremot inte delegeras.

Utskottet anser vidare att revisorernas

förslag ligger väl i linje med

utvecklingen på senare år som innebär

att riksdagen i ökad utsträckning

engagerar sig i uppföljningen av sina

olika beslut.

Vad utskottet anfört med anledning av

revisorernas yrkanden 1 och 2 bör ges

regeringen till känna. Övriga i

sammanhanget behandlade motioner bör

avstyrkas i motsvarande delar.

dels att utskottets hemställan under 2

bort ha följande lydelse:

2. beträffande jämställdhetsplaner

m.m.

att riksdagen med anledning av

Riksdagens revisorers förslag

1995/96:RR8 yrkandena 1 och 2 samt

med avslag på motionerna 1995/96:A16,

1995/96:A17 yrkandena 1-3,

1995/96:A18 yrkandena 2, 5 och 6 samt

1995/96:A19 yrkandena 1 och 2 som sin

mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

3. Jämställdhetsplaner m.m. (mom. 2)

Ingrid Burman (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande

som på s. 11 börjar med "Enligt

jämställdhetslagen" och på s. 12 slutar

med motsvarande delar bort ha följande

lydelse:

I motion A17 (v) förs det fram några

konstruktiva förslag om hur

jämställdhetsarbetet skall kunna bli en

mer prioriterad fråga hos de statliga

arbetsgivarna.

Regeringen bör uppdra till JämO, eller

till den som JämO anvisar, att i

samarbete med de statliga arbetsgivare

som i dag saknar en godtagbar

jämställdhetsplan skyndsamt utbilda

ansvarig personal i vad ett jämställt

arbetsliv är och hur man arbetar aktivt

för att uppnå detta. Det är då angeläget

att framhålla motiven bakom

jämställdhetslagens krav på planer,

nämligen det processinriktade arbetet

med att ta fram planen. De statliga

arbetsgivarna skall själva finansiera

utbildningen och JämO:s arbete i

sammanhanget med egna budgetmedel.

Dessutom bör, som föreslås i motionen,

regeringen återkomma med konkreta

förslag till ett sanktionssystem mot

statliga arbetsgivare som inte följer

lagen.

Utskottet tar också fasta på motionens

förslag att inte tidsbegränsa den

redovisning av jämställdhetsarbetet som

bör ske i samband med årsredovisningen.

Detta är dock inte tillräckligt. Som

sägs i motionen bör jämställdhetsplanen

dessutom tas in i verksamhetsplanen. Det

är naturligt att i verksamhetsplanen

ange konkret vad man avser att göra

under nästa budgetår. På detta sätt

skulle de statliga arbetsgivarna ges

starka incitament att årligen både

utvärdera jämställdhetsarbetet och

kontinuerligt revidera planerna för

nästa år.

Det anförda innebär att motion A17

tillstyrks i de berörda delarna. Vad som

anförts bör ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 2

bort ha följande lydelse:

2. beträffande jämställdhetsplaner

m.m.

att riksdagen med anledning av dels

Riksdagens revisorers förslag

1995/96:RR8 yrkandena 1 och 2, dels

motion 1995/96:A17 yrkandena 1-3 samt

med avslag på motionerna 1995/96:A16,

1995/96:A18 yrkandena 2, 5 och 6 samt

1995/96:A19 yrkandena 1 och 2 som sin

mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

4. Jämställdhetsplaner m.m. (mom. 2)

Barbro Johansson (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande

som på s. 11 börjar med Enligt

jämställdhetslagen och på s. 12 slutar

med motsvarande delar bort ha följande

lydelse:

Utskottet delar revisorernas uppfattning

att en attitydförändring måste komma

till stånd. Ett medel för att uppnå

detta är, som sägs i motion A16 (mp), en

ökad skärpa och tydlighet från

regeringens sida om vad som åligger

statsförvaltningen. Statliga myndigheter

bör gå i täten som goda föredömen.

Utskottet ansluter sig till motionens

förslag att regeringen ges direktiv att

under varje mandatperiod följa upp

statsförvaltningens jämställdhetsarbete.

I ett sådant uppföljningsansvar ligger

både en stödjande och en kontrollerande

funktion. Det kan också leda till en

kvalitetsförbättring av

statsförvaltningens jämställdhetsplaner.

Det anförda innebär att motion A16

tillstyrks.

dels att utskottets hemställan under 2

bort ha följande lydelse:

2. beträffande jämställdhetsplaner

m.m.

att riksdagen med anledning av dels

Riksdagens revisorers förslag

1995/96:RR8 yrkandena 1 och 2, dels

motion 1995/96:A16 samt med avslag på

motionerna 1995/96:A17 yrkandena 1-3,

1995/96:A18 yrkandena 2, 5 och 6 samt

1995/96:A19 yrkandena 1 och 2 som sin

mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

5. Ändring i jämställdhetslagen (mom.

4)

Ingrid Burman (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande

som på s. 13 börjar med Motsvarande

förslag och slutar med således avslås

bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening är det, som

framhålls i motion A17 (v), en stor

brist i lagen att kravet att upprätta

jämställdhetsplaner bara gäller för

arbetsgivare med tio eller fler

anställda. Det processinriktade arbete

som skall föregå planen gör att den

fyller en stor funktion även hos mindre

arbetsgivare. Planen blir även där ett

sätt att bedriva det aktiva och

målinriktade jämställdhetsarbete som

åligger alla arbetsgivare.

Utskottet tillstyrker alltså motionens

förslag om lagändring. Regeringen bör

återkomma med lagförslag.

dels att utskottets hemställan under 4

bort ha följande lydelse:

4. beträffande ändring i

jämställdhetslagen

att riksdagen med anledning av motion

1995/96:A17 yrkande 4 som sin mening

ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

6. JämO:s uppgifter (mom. 5)

Dan Ericsson (kds) anser

dels att den del av utskottets yttrande

som på s. 13 börjar med Även ett och

slutar med avstyrks därmed bort ha

följande lydelse:

Arbetsmarknadsutskottet anser att

riksdagen bör ta fasta på det förslag

som framförs i motion A18 (kds) om

utökade befogenheter för JämO.

Begränsningen av jämställdhetslagens

tillämpningsområde är en sak, det område

inom vilket JämO bör verka en helt

annan. Liksom motionärerna anser

utskottet att JämO bör bevaka

jämställdhetssträvandena inom hela

samhällslivet. Detta kan åstadkommas

utan att lagens utformning ändras. Om

den enda sanktionen blir en möjlighet

för JämO att göra eventuella negativa

uttalanden är det svårt att se några

betänkligheter mot en sådan utvidgning

av tillsynsområdet. Som påpekas i

motionen har för övrigt allmänheten

redan i dag uppfattningen att JämO

verkar över hela samhällslivet.

Det anförda innebär att utskottet

tillstyrker motion A18 i den berörda

delen. Vad som anförts bör ges

regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 5

bort ha följande lydelse:

5. beträffande JämO:s uppgifter

att riksdagen med anledning av motion

1995/96:A18 yrkande 4 som sin mening

ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

7. 10 000-kronan m.m. (mom. 6)

Kent Olsson, Patrik Norinder, Christel

Anderberg och Anna Åkerhielm (alla m)

anser

dels att den del av utskottets yttrande

som på s. 15 börjar med Det skall och

på s. 16 slutar med denna del bort ha

följande lydelse:

Utskottet instämmer med revisorernas

bedömning att de övergripande mål som

uppställdes i 1988 års

jämställdhetsproposition var mycket

långtgående och att mål som inte

motsvaras av verkningsfulla åtgärder i

själva verket kan motverka sina syften.

Propositionen förutsatte att målen

skulle kunna behöva justeras under

perioden. Det är emellertid helt

oacceptabelt att sådan revidering endast

sker i form av att myndigheterna

struntar i att försöka leva upp till

målen. I stället hade det kunnat krävas

att statliga myndigheter på lämpligt

sätt givit regeringen till känna behovet

av en revidering av målen.

Vad utskottet anfört med anledning av

revisorernas förslag yrkande 3 bör ges

regeringen till känna. Övriga i

sammanhanget väckta motioner avstyrks i

motsvarande delar.

dels att utskottets hemställan under 6

bort ha följande lydelse:

6. beträffande 10 000-kronan m.m.

att riksdagen med anledning Riksdagens

revisorers förslag 1995/96:RR8 yrkande 3

samt med avslag på motionerna

1995/96:A17 yrkande 5 och 1995/96:A19

yrkande 3 som sin mening ger regeringen

till känna vad utskottet anfört,

8. 10 000-kronan m.m. (mom. 6)

Margareta Andersson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande

som på s. 14 börjar med

"Arbetsmarknadsutskottet anser och på

s.16 slutar med denna del bort ha

följande lydelse:

Som sägs i motion A19 blev den s.k. 10

000-kronan ett misslyckande. Det gäller

både bland män som valt typiska

kvinnoyrken som det omvända.

För att olika satsningar för att främja

jämställdheten skall slå igenom är det

avgörande hur den myndighet, vanligtvis

AMS, som får hand om medlen väljer att

hantera pengarna. Man måste snabbt ge

tydliga anvisningar om hur medlen skall

användas. Rutiner för genomförandet

måste upprättas. I fråga om 10 000-

kronan visar rapporten med all tydlighet

att det brustit. Intentionerna bakom

riksdagsbeslutet fördes inte ut till

förmedlingarna, och de anvisningar som

gavs var oklara och delvis motstridiga.

Utskottet tillstyrker med det anförda

motion A19 i berörd del.

dels att utskottets hemställan under 6

bort ha följande lydelse:

6. beträffande 10 000-kronan m.m.

att riksdagen med anledning av dels

Riksdagens revisorers förslag

1995/96:RR8 yrkande 3, dels motion

1995/96:A19 yrkande 3 och med avslag

på motion 1995/96:A17 yrkande 5 som

sin mening ger regeringen till känna

vad utskottet anfört,

9. 10 000-kronan m.m. (mom. 6)

Ingrid Burman (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande

som på s. 14 börjar med

"Arbetsmarknadsutskottet anser och på

s. 16 slutar med denna del bort ha

följande lydelse:

Utskottet anser att man av revisorernas

rapport kan dra den slutsatsen att

Arbetsmarknadsverket inte prioriterade

att informera om eller använda 10 000-

kronan till det den var avsedd för,

nämligen att stimulera till

otraditionella yrkesval. Det är

anmärkningvärt att de mål och riktlinjer

som riksdag och regering fastställt inte

återfanns i AMS riktlinjer mer än - och

då inte fullständigt - under första

året.

Detta är särskilt allvarligt eftersom

jämställdhetsarbetet inte prioriterades

heller i den ordinarie verksamheten.

Även regeringens dåliga uppföljning är

uppseendeväckande.

I de fall förvaltningarna upplever att

riktlinjer är otydliga skall de begära

förtydligande, inte negligera beslutet.

Att de uppställda målen i 1988 års

jämställdhetsproposition inte uppnåddes

kan inte bara skyllas på att de var

orealistiska. Det berodde också på att

AMS inte prioriterade uppgiften.

Utskottet anser liksom motionärerna i

A17 (v) att regeringen bör ges i uppdrag

att följa upp effekterna av andra

jämställdhetsprojekt i syfte att

kontrollera om de prioriteringar som

riksdagen gjort verkligen följs. I denna

uppföljning bör man granska att arbetet

med jämställdhetsfrågorna prioriteras

både budget- och tidsmässigt i de

berörda förvaltningarna samt att det

finns en effektiv

genomförandeorganisation.

Vad utskottet anfört med anledning av

motionen i denna del bör ges regeringen

till känna.

dels att utskottets hemställan under 6

bort ha följande lydelse:

6. beträffande 10 000-kronan m.m.

att riksdagen med anledning av dels

Riksdagens revisorers förslag

1995/96:RR8 yrkande 3, dels motion

1995/96:A17 yrkande 5 och med avslag

på motion 1995/96:A19 yrkande 3 som

sin mening ger regeringen till känna

vad utskottet anfört,

Innehållsförteckning

Sammanfattning 1

Förslaget 1

Motioner 1

Utskottet 2

Bakgrund 2

Jämställdhet på det statliga

området 2

Den s.k. 10 000-kronan 4

Revisorernas förslag 4

Allmänna synpunkter på

jämställdhetsarbetet inom staten 5

Jämställdhetsplanerna m.m. 5

Ändringar i jämställdhetslagen 6

10 000-kronan 6

Övriga frågor 7

Utskottets överväganden 7

Allmänna synpunkter på

jämställdhetsarbetet i staten 7

Jämställdhetsplanerna 7

Resurser till JämO 12

Ändringar i jämställdhetslagen

m.m. 13

10 000-kronan m.m. 13

Övriga frågor 16

Hemställan 16

Reservationer 18

1. Allmänna synpunkter på

jämställdhetsarbetet inom staten

(mom. 1), (fp, kds) 18

2. Jämställdhetsplaner m.m. (mom.

2), (m) 18

3. Jämställdhetsplaner m.m. (mom.

2), (v) 19

4. Jämställdhetsplaner m.m. (mom.

2), (mp) 20

5. Ändring i jämställdhetslagen

(mom. 4), (v) 21

6. JämO:s uppgifter (mom. 5), (kds) 21

7. 10 000-kronan m.m. (mom. 6), (m) 22

8. 10 000-kronan m.m. (mom. 6), (c) 22

9. 10 000-kronan m.m. (mom. 6)(v) 23

Gotab, Stockholm 1996