Bet. 1995/96:FöU1

Försvarsutskottets betänkande

1995/96:FÖU01

Totalförsvarets förnyelse

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

1995/96

FöU1

Sammanfattning

I detta betänkande behandlar utskottet

regeringens förslag i proposition

1995/96:12 Totalförsvar i förnyelse.

Betänkandet utgör etapp ett inför det

försvarsbeslut som skall fattas år

1996. Regeringen har i propositionen

lämnat förslag bl.a. till beslut om

säkerhetspolitikens mål vilket berör

utrikesutskottets beredningsområde. Mot

den bakgrunden har utrikes- och

försvarsutskotten gemensamt beslutat

att de skall bereda de

säkerhetspolitiska frågorna i ett

sammansatt utrikes- och

försvarsutskott. Det sammansatta

utrikes- och försvarsutskottet

redovisar sina ställningstaganden i

betänkandet 1995/96:UFöU1 Sveriges

säkerhetspolitik.

Regeringen framhåller i propositionen

att den säkerhetspolitiska utvecklingen

varit gynnsam för Sverige.Väpnade

angrepp som skulle kunna hota Sverige

ter sig i dagens politiska läge

osannolika. Anspråken på

totalförsvarets förmåga kommer därför

att vara begränsade under ett antal

år. Om en situation skulle utveckla sig

som innebär att ett angreppshot

utvecklas mot Sverige bör vi få

betydande politisk förvarning.

I avsnittet om försvarspolitikens

inriktning anger regeringen bl.a. att

totalförsvaret skall ha en betryggande

och situationsanpassad förmåga att möta

hot mot vår nationella suveränitet som

kan uppstå ur det nuvarande

militärstrategiska läget. Utskottet

anser att den syn som regeringen

redovisar bör läggas till grund för det

fortsatta arbetet med etapp två.

När det gäller den ekonomiska ramen

för totalförsvaret framhåller utskottet

att anspråken på totalförsvarets

förmåga är begränsade under ett antal

år framöver. Därför anser

utskottsmajoriteten att den

besparingsinriktning som riksdagen

redan beslutat om kan fullföljas. Det

innebär att utgifterna inom

Försvarsdepartementets område skall

reduceras med 2 miljarder senast fram

till år 1998. Om det säkerhetspolitiska

läget så medger skall ytterligare 2

miljarder sparas stegvis under perioden

1999-2001. Vid de säkerhetspolitiska

kontrollstationer som regeringen skall

redovisa 1996 och 1998, får riksdagen

pröva om det är motiverat att göra

förändringar av den ekonomiska ramen

för totalförsvaret.

Utskottsmajoriteten ställer sig vidare

bakom förslaget att nu uttala sig för

en preliminär omfördelning av 0,4

miljarder kronor till det civila

försvaret.

Moderata samlingspartiet, Folkpartiet

liberalerna, Vänsterpartiet,

Miljöpartiet de gröna och

Kristdemokratiska samhällspartiet har

alla reservationer om den ekonomiska

ramen.

När det gäller behandlingen av

regeringens förslag om totalförsvarets

inriktning anser utskottet, liksom

regeringen, att totalförsvaret inte

bara skall möta traditionella

säkerhetspolititiska hot, utan även ett

bredare spektrum av hot och risker.

Utskottet konstaterar i sammanhanget

att det råder en bred uppslutning bakom

behovet av en helhetssyn för samhällets

hantering av hot och risker i fred och

krig. När det gäller totalförsvarets

framtida uppgifter delar utskottet

regeringens uppfattning att ett väpnat

angrepp utgör det allvarligaste hotet

mot vår nationella säkerhet. Det utgör

långsiktigt den viktigaste

utgångspunkten för både det militära

och civila försvarets planering.

Uppgiften har en dominerande påverkan

på totalförsvarets utformning och

verksamhet.

Mot bakgrund av helhetssynen på de hot

och risker som Sverige kan ställas

inför, bör totalförsvarets uppgifter

utvidgas. Totalförsvaret skall enligt

utskottets mening även utformas för att

kunna medverka i internationella

fredsfrämjande och humanitära insatser.

Det skall även kunna bidra till att

stärka samhällets samlade förmåga att

förebygga och hantera svåra nationella

påfrestningar i fred.

I avsnittet om anpassning av

totalförsvarets förmåga pekar utskottet

på att dagens krigsorganisation inte i

sin helhet är fullt krigsduglig direkt

efter en snabbt genomförd mobilisering.

Det är inte rimligt att i dagens

säkerhetspolititiska läge avsätta de

resurser som skulle vara nödvändiga för

att hela totalförsvaret ständigt skulle

kunna vara fullt stridsdugligt direkt

efter mobilisering. Dessa kostnader

skulle urholka totalförsvaret både

organisatoriskt och kvalitativt.

Utskottet delar därför regeringens

uppfattning om lämpligheten och

nödvändigheten att anpassa

totalförsvarets krigsduglighet, såväl i

det korta perspektivet med hänsyn till

det militärstrategiska läget i vår

omvärld, som mer långsiktigt till

omvärldsutvecklingen i en vidare

mening. Det militära försvaret bör

härvid utformas så att det har förmåga

att, när indikationer föreligger, inom

högst ett år ha höjt krigsdugligheten

för att kunna möta ett angrepp med s.k.

iståndsatta styrkor.

En sådan anpassningsförmåga måste

grundas på noggranna planer över vilken

utbildning och anskaffning av materiel

som behöver ske, samt överväganden över

vilka kritiska faktorer som påverkar

möjligheterna att på ett trovärdigt

sätt genomföra en uppbyggnad. Utskottet

anser det därför angeläget att

regeringen inför försvarsbeslutet 1996

närmare klarlägger dessa frågor för

riksdagen.

Utskottet anser det vidare motiverat

med en översyn av underrättelsetjänsten

för att säkerställa att den ges en

sådan utformning att den svarar mot

totalförsvarets framtida behov. Av

flera skäl bör regeringen ta initiativ

till en sådan översyn.

I avsnittet Inriktning av det militära

försvaret godtar utskottet

inledningsvis vissa av regeringen

angivna utgångspunkter. Den viktigaste

är att förmågan att kunna möta ett

väpnat angrepp också fortsättningsvis

skall utgöra grunden för

totalförsvarets planering. Utskottet

godtar även de uppgifter som regeringen

i propositionen anger om det militära

försvaret. Det skall

- försvara landet mot väpnat angrepp,

- hävda vår territoriella integritet,

- kunna genomföra internationella

fredsfrämjande insatser och

- kunna utnyttjas vid svåra nationella

påfrestningar på samhället i fred.

De två senare uppgifterna är nya

huvuduppgifter. De bör inte utgöra

huvuduppgifter enligt en reservation

från Moderata samlingspartiet.

Utskottets majoritet accepterar, med

vissa kommentarer, den av regeringen

föreslagna principiella inriktningen

för det militära försvaret, vilken

bl.a. innebär att kraven på

krigsduglighet för vissa förband

tillåts gå ned. Samtidigt ställs krav

på anpassningsförmåga för att kunna

möta framtida förändrade hot. Moderata

samlingspartiet reserverar sig mot

denna risktagning.

När det gäller ledningssystemets

utveckling ansluter sig utskottet i

stora delar till vad som anförts i

propositionen men uttrycker samtidigt

en bestämd uppfattning om inriktningen

av underlagsarbetet inför

försvarsbeslutets andra etapp.

Utskottet föreslår ett tillkännagivande

från riksdagen med innebörd att nämnda

arbete måste leda fram till en

helhetslösning där skilda delar av de

militära och civila

ledningsfunktionerna och

ledningssystemen är avstämda mot

varandra.

Utskottets majoritet förordar att

riksdagen godkänner den föreslagna

inriktningen för markstridskrafterna,

sjö- och kustförsvarsstridskrafterna

samt för flygstridskrafterna och övrigt

luftförsvar. Innebörden härav är bl.a.

en framtida krigsorganisation som

omfattar ca 12 armébrigader, ett

territorialförsvar om 250 000 personer

varav 125 000 hemvärn, ca 20

ytstridsfartyg och högst 9 ubåtar samt

ca 12 stridsflygdivisioner med ca 16

basbataljoner. Utskottet förutsätter

att regeringen i nästa etapp för

riksdagen närmare anger inriktningen av

det militära försvarets

krigsorganisation och då också belyser

hur kvalitet och kvantitet avvägts mot

varandra. Moderata samlingspartiet,

Folkpartiet liberalerna och

Vänsterpartiet reserverar sig mot

utskottsmajoritetens uppfattning i

fråga om såväl mark- som

sjö/kustförsvars- och

flygstridskrafternas inriktning.

Miljöpartiet de gröna har reservationer

om sjö/kust- och flygstridskrafterna,

medan Kristdemokratiska samhällspartiet

reserverar sig mot den föreslagna

inriktningen av flygstridskrafterna.

Vänsterpartiet och Miljöpartiet de

gröna reserverar sig gemensamt till

förmån för ett förbud mot s.k.

antipersonella minor.

Liksom för det militära försvaret

delar utskottet regeringens uppfattning

att även det civila försvarets

uppgifter bör utvidgas.

Det skall

- värna civilbefolkningen, trygga en

livsnödvändig försörjning, säkerställa

de viktigaste samhällsfunktionerna och

bidra till Försvarsmaktens förmåga vid

väpnat angrepp och vid krig i vår

omvärld,

- kunna genomföra internationella

fredsfrämjande och humanitära insatser

och

- stärka samhällets samlade förmåga att

möta svåra nationella påfrestningar i

fred.

Det civila försvaret bör bygga upp

resurser och vidta andra förberedelser

för att kunna medverka i fredsfrämjande

och humanitära insatser. Det civila

försvaret bör även verka för - och

vidta åtgärder - så att samhällets

förmåga stärks inför svåra nationella

påfrestningar i fred. När det gäller

den principella inriktningen av det

civila försvaret anser utskottet att

ökad tonvikt skall läggas på att

åstadkomma en robust och flexibel

infrastruktur främst inom områdena

elförsörjning, telekommunikationer,

informationssystem och ledningssystem.

Ökad prioritet skall vidare läggas på

åtgärder som förbättrar insats- och

katastrofberedskapen t.ex. inom

räddningstjänsten och hälso- och

sjukvården. Behovet av

beredskapsförberedelser i fred när det

gäller försörjning av livsmedel och

industrivaror samt skyddsrumsbyggandet

kan däremot reduceras.

Utskottet tar även upp Riksdagens

revisorers förslag 1994/95:RR11 om det

framtida skyddsrumsbyggandet till

behandling. Regeringen och motioner av

Folkpartiet liberalerna och

Kristdemokratiska samhällspartiet tar

även upp den frågan. Utskottet delar

Riksdagens revisorers uppfattning att

det behövs tydligare kriterier än för

närvarande för skyddsrumsbyggandet. Ett

tydligare hänsynstagande till det

lokala behovet av skydsrum bör därvid

göras. Därmed kan det fysiska skyddet

inom befolkningsskyddet göras

effektivare och billigare. Utskottet

anser sålunda - i likhet med

regeringen, Riksdagens revisorer och

motionärerna - att riktlinjerna för

skyddsrumsbyggandet bör ses över. Även

en ändrad finansiering av

skyddsrumsbyggandet bör prövas i

sammanhanget. Detta bör enligt

utskottets mening riksdagen som sin

mening ge regeringen till känna.

I avsnittet om Försvarsmaktens

internationella styrka framhålls att

Sveriges ambitionsnivå bör öka när det

gäller att på olika sätt bidra i

fredsfrämjande insatser. Utskottet

ställer sig därför bakom förslaget att

utvidga totalförsvarets uppgifter i den

riktningen. Mot bakgrund av den

omfattning och bredd som de

internationella insatserna redan har

inom Försvarsmakten - och med hänsyn

till att ambitionsnivån i flera

avseenden skall utvidgas - anser

utskottet att det är motiverat med en

särskild organisation för ändamålet.

Utskottet delar regeringens bedömning

om behovet av att nu inrätta en

särskild internationell styrka inom

Försvarsmakten. Mot den uppfattningen

reserverar sig Miljöpartiet de gröna

som anser att kraft och resurser i

stället bör satsas på den civila

insatsstyrka som regeringen föreslår.

Regeringen ger i propositionen sin syn

på plikttjänstgöringens roll i

totalförsvaret, på behovet av

totalförsvarspliktiga inom militärt och

civilt försvar samt på hur dessa behov

kan tillgodoses. Utskottet ställer sig

bakom en strävan att utbilda och

krigsplacera merparten av dem som

mönstrar eller prövas. Samtidigt pekar

utskottet på den stora betydelsen av de

frivilliga försvarsorganisationerna.

Det fortsatta arbetet bör därför pröva

vilka uttalade personalbehov som kan

tillgodoses genom frivillighet eller på

annat sätt än med grundutbildning.

Utskottet inser det ökade behovet av

bevakning men konstaterar samtidigt att

den i propositionen föreslagna

bevakningsorganisationen kan byggas upp

och bemannas på olika sätt.

Utskottet delar regeringens syn att

det finns behov av resurser som, utöver

att kunna lösa uppgifter vid höjd

beredskap, skall kunna användas vid

långvariga insatser för

räddningstjänsten och vid allvarliga

påfrestningar på det fredstida

samhället. Även här har utskottet

uppfattningen att, på motsvarande sätt

som för det militära försvaret, det

återstår ett flertal frågor att

överväga i det fortsatta

underlagsarbetet inför

försvarsbeslutets andra etapp. Det är

bl.a. viktigt att se till att inte

dubbla resurser byggs upp för samma

ändamål.

Utskottet poängterar behovet av en

helhetssyn på ianspråktagandet av

totalförsvarspliktiga, på de

volymmässiga behoven och på vilken

utbildning som krävs för uppgifterna.

Utskottet förutsätter att regeringen,

med underlag från bl.a. myndigheterna,

klarlägger utestående frågor och

återkommer till riksdagen med ett

avvägt förslag. Med dessa påpekanden

föreslår utskottets majoritet att

riksdagen godkänner vad regeringen

förordar om plikttjänstgöring. Moderata

samlingspartiet och Folkpartiet

liberalerna har avgivit reservationer.

Utskottet föreslår att riksdagen i ett

tillkännagivade begär att regeringen

informerar riksdagen om omfattningen av

problemet med rasism och

främlingsfientlighet i försvaret och om

behovet av eventuella åtgärder däremot.

Utskottet föreslår att riksdagen

godkänner vad regeringen förordar om

anställd personal. Utskottet

förutsätter samtidigt att regeringen i

den redovisning som skall ske till

hösten 1996 ger en sammanhållen syn på

hur personalförsörjningen med fast

anställda, reservofficerare och civila

bör gå till.

Försvarsutskottet ansluter sig till

regeringens bedömning att en svensk

industri som har förmåga att leverera

högteknologiska produkter till det

svenska försvaret har ett stort

säkerhetspolitiskt värde.

Näringsutskottet, som yttrat sig, har

samma uppfattning. Försvarets

materielförsörjning utgör sålunda en

viktig del av försvarspolitiken.

Utskottsmajoriteten ställer sig också

bakom regeringens bedömningar om det

ofrånkomliga i en industriell

anpassning med hänsyn till hur

villkoren på försvarsmaterielområdet

har förändrats. Moderata

samlingspartiet reserverar sig till

förmån för en större bredd av

erforderliga baskompetenser.

Miljöpartiet de gröna anser å sin sida

i en reservation att åtgärder bör

vidtas för att ställa om

försvarsindustrin till civil

produktion.

Utskottet biträder vad regeringen har

anfört om ett ökat internationellt

försvarsmaterielsamarbete och om

behovet av forskning och

teknikutveckling.

Avslutningsvis ges synpunkter på den

fortsatta beredningen av

försvarsbeslutet. Utskottet framhåller

här det angelägna i att utskottet i god

tid förbereder sig för

riksdagsbehandlingen hösten 1996.

Utskottet understryker vikten av

parlamentarisk medverkan i arbetet med

kontrollstationen 1996.

Propositionen

Regeringen har i proposition 1995/96:12

- i avsnitt 2 yrkat

1. att riksdagen godkänner vad

regeringen förordar om

säkerhetspolitikens mål och

försvarspolitikens inriktning (avsnitt

2.3.1 och 2.3.2) (FöU delvis, UFöU

delvis),

- i avsnitt 3 yrkat

1. att riksdagen godkänner vad

regeringen förordar om helhetssyn på

hantering av hot och risker i fred och

krig (avsnitt 3.2),

2. att riksdagen godkänner vad

regeringen förordar om uppgifter för

totalförsvaret (avsnitt 3.3),

3. att riksdagen godkänner vad

regeringen förordar om anpassning

(avsnitt 3.4.1-3.4.4),

- i avsnitt 4 yrkat

1. att riksdagen godkänner vad

regeringen förordar om uppgifter,

principiell inriktning och utveckling i

stort för det militära försvaret

(avsnitt 4.1.1 - 4.1.4),

2. att riksdagen godkänner vad

regeringen förordar om uppgifter och

principiell inriktning för det civila

försvaret (avsnitt 4.2.2 och 4.2.3),

- i avsnitt 5 yrkat

1. att riksdagen godkänner vad

regeringen förordar om totalförsvarets

ekonomiska ram (avsnitt 5.1),

2. att riksdagen godkänner vad

regeringen förordar om avvägning mellan

militärt och civilt försvar (avsnitt

5.2),

3. att riksdagen godkänner vad

regeringen förordar om teknikfaktorn

(avsnitt 5.3),

- i avsnitt 6 yrkat

1. att riksdagen godkänner vad

regeringen förordar om svensk

ambitionsnivå för internationella

fredsfrämjande insatser (avsnitt 6.1.3)

(UFöU),

2. att riksdagen godkänner vad

regeringen förordar om försvarsmaktens

internationella styrka (avsnitt 6.2),

3. att riksdagen godkänner vad

regeringen förordar om civila

internationella styrkor (avsnitt 6.3)

(UFöU),

4. att riksdagen godkänner vad

regeringen förordar om internationella

kontakter (avsnitt 6.5) (UFöU),

- i avsnitt 7 yrkat

1. att riksdagen godkänner vad

regeringen förordar om

plikttjänstgöring (avsnitt 7.1),

2. att riksdagen godkänner vad

regeringen förordar om vid

Försvarsmakten anställd personal

(avsnitt 7.3),

- i avsnitt 8 yrkat

1. att riksdagen godkänner vad

regeringen förordar om grunderna för

försvarets materielförsörjning (avsnitt

8.1 - 8.6) (FöU delvis, UFöU delvis),

2. att riksdagen antar regeringens

förslag till lag om ändring i lagen

(1994:1547) om tullfrihet m.m. (avsnitt

8.7) (överlämnat till SkU).

Förslaget

Förslag 1994/95:RR11

Riksdagens revisorer föreslår

1. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad revisorerna

anfört om behovet av ett nytt

planeringssystem för det fysiska

befolkningsskyddet som omfattar hela

befolkningen i områden som bedöms bli

särskilt utsatta i händelse av krig,

2. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad revisorerna

anfört om behovet av en

förutsättningslös analys av fördelar

och nackdelar med ett kommunalt

övertagande av även den fysiska delen

av befolkningsskyddet.

Motionerna

Motioner avgivna med anledning av

proposition 1995/96:12 Totalförsvar i

förnyelse

1995/96:Fö1 av Carl Bildt m.fl. (m)

vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om den fortsatta processen

inför försvarsbeslutet 1996,

2. att riksdagen avslår regeringens

förslag om totalekonomisk ram i

enlighet med vad som anförts i

motionen,

3. att riksdagen, vid bifall till

yrkande 2, begär att regeringen

återkommer med ett förbättrat

beslutsunderlag i enlighet med vad som

anförts i motionen,

4. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om uppdrag till Försvarsmakten,

5. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om analys av omslagspunkter i

försvarets förmåga,

6. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om den säkerhetspolitiska och

militärstrategiska utvecklingen i vårt

närområde, (UFöU)

7. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om Sveriges säkerhetspolitik,

särskilt vad gäller betydelsen av ett

långsiktigt synsätt i

försvarsplaneringen, (UFöU)

8. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om försvarspolitikens

inriktning och totalförsvarets

uppgifter, (FöU delvis, UFöU delvis)

9. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om återtagning och anpassning,

10. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om inriktningen av det militära

försvaret,

11. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om inriktningen av utredningen

om ledningssystemets utveckling,

12. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om ett försvar med hög

kvalitet,

13. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att planeringen av

markstridskrafterna inriktas mot en

krigsorganisation omfattande 14

brigader,

14. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att inom en tioårsperiod

från beslut kunna organisera

ytterligare två fördelningar,

15. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om anskaffning av

attackhelikopterförband,

16. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att särskilt få pröva kort

förbandsomsättning,

17. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om sjö- och

kustförsvarsstridskrafternas

utveckling,

18. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att planeringen av

flygstridskrafterna inriktas mot 14

divisioner JAS 39 Gripen och 21

basbataljoner,

19. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om förbandsproduktion och

grundorganisation,

20. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om ekonomiska förutsättningar

för totalförsvaret,

21. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om internationella insatser,

22. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om plikttjänstgöring,

23. att riksdagen avslår förslaget om

grundutbildning av särskilda

bevakningsförband i enlighet med vad

som anförts i motionen,

24. att riksdagen avslår förslaget om

grundutbildning av civila insatsstyrkor

i enlighet med vad som anförts i

motionen,

25. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om behovet av en fortsatt

vversyn av befälsordningen för såväl

yrkes- som reservofficerare,

26. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om försvarets

materielförsörjning. (FöU delvis, UFöU

delvis)

1995/96:Fö2 av Anders G Högmark och Jan-

Olof Franzén (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om beslutsunderlag för att

pröva den framtida

Fo-stabsorganisationen,

2. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att avvakta med beslut om

Fo-stabernas antal.

1995/96:Fö3 av Gudrun Lindvall m.fl.

(mp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om större hänsyn till natur-

och miljövärden än tidigare inom

försvaret,

2. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om vikten av att Försvarsmakten

vid en minskning av sin verksamhet

aktivt strävar efter att lägga ner

sådan verksamhet som vållar olägenheter

från natur- och miljösynpunkt.

1995/96:Fö4 av Birgitta Hambraeus (c)

vari yrkas att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om civil fredstjänst i

totalförsvaret i det fortsatta

utredningsarbetet. (FöU delvis, UFöU

delvis)

1995/96:Fö5 av Gudrun Schyman m.fl. (v)

vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om säkerhetspolitiken, (UFöU)

2. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om inriktning av

totalförsvaret,

3. att riksdagen beslutar att

totalförsvarets ekonomiska ram skall

vara 2 miljarder kronor mindre än vad

regeringen föreslagit,

4. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om personalförsörjning,

5. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om försvarets

materielförsörjning. (UFöU)

1995/96:Fö6 av Annika Nordgren m.fl.

(mp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om säkerhetspolitikens mål,

(UFöU)

2. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att Sverige skall avstå från

det aktiva observatörskapet i VEU,

(UFöU)

3. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om neutralitetsbegreppet,

(UFöU)

4. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om en internationell styrka för

fredsfrämjande insatser, (FöU delvis,

UFöU delvis)

5. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om målet för totalförsvaret,

6. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om vikten av att förebygga

sårbarhet i samhället genom åtgärder

redan vid planering och genomförande av

olika projekt,

7. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att uppgifter och anslag

till totalförsvaret skall vägas mot

insatser inom andra samhällsområden, så

att den samlade positiva effekten blir

den största möjliga,

8. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om utnyttjande av

totalförsvarsplikten och frivillig

värntjänst,

9. att riksdagen hos regeringen begär

en översyn av lagen (1994:1811) om

disciplinansvar inom totalförsvaret,

10. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om stopp för

krigsmaterielexport och kraftfullt

agerande mot en gemensam

krigsmaterielmarknad under EU:s

regeringskonferens 1996, (FöU delvis,

UFöU delvis)

11. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om skrivningen i propositionen

beträffande sammanvägningen av

försvarspolitiska behov och uppställda

utrikespolitiska restriktioner vid

prövning av enskilda utförselärenden,

(UFöU)

12. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om internationellt initiativ

och engagemang när det gäller bl.a.

nedrustning och metoder för

konfliktlösning som bygger på

icke-våld, (UFöU)

13. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om totalförbud mot

antipersonella minor,

14. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om underrättelser och forskning

inom den vidgade hotbilden,

15. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om åtgärder mot rasism och

främlingsfientlighet,

16. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om antalet ubåtar,

17. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att en beställning av JAS

delserie tre inte skall genomföras,

18. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om miljöfrågor inom försvaret

och att miljökonsekvensanalyser skall

göras inför nästa etapp i

försvarsbeslutet,

19. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om omställning av två

regementen till miljövärnsregementen,

20. att riksdagen till totalförsvarets

ekonomiska ram för perioden fram till

1998 anvisar 5 000 000 000 kr mindre än

vad regeringen föreslagit med

inriktning mot att ytterligare reducera

försvarskostnaderna med 6 000 000 000

kr fram t.o.m. år 2001.

1995/96:Fö7 av Monica Green m.fl. (s)

vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om säkerhetspolitiken, (UFöU)

2. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om inriktning av

totalförsvaret,

3. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om internationella insatser,

(UFöU)

4. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om

personalförsörjning/försvarets

materielförsörjning.

1995/96:Fö8 av Lars Leijonborg m.fl.

(fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om den säkerhetspolitiska

utvecklingen i Europa, (UFöU)

2. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om svensk säkerhetspolitik

(UFöU),

3. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om svenskt deltagande i

fredsfrämjande insatser (UFöU),

4. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om säkerhetspolitisk kompetens

i Sverige (UFöU),

5. att riksdagen avvisar förslaget

till ekonomiska ramar för försvaret,

6. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om återtagning och anpassning,

7. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om flygstridskrafterna,

8. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om basbataljonerna,

9. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om de marina stridskrafterna,

10. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om försvarsmaterielfrågorna,

11. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om civilförsvaret och

beredskapslagringen,

12. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om skyddsrumsbyggande,

13. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om totalförsvarsplikt och

yrkesarmé,

14. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om utbildning till

civilförsvaret (FöU delvis, UFöU

delvis),

15. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om korttidsutbildad

bevakningspersonal,

16. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om föryngring av officerskåren.

1995/96:Fö9 av Nils Fredrik Aurelius

och Leif Carlson (m) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om

vikten av att bevara dagens

försvarsområden och

försvarsområdesstaber.

1995/96:Fö10 av Ola Karlsson och Sten

Tolgfors (m) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om

förutsättningarna för produktion och

export av försvarsmateriel. (FöU

delvis, UFöU delvis).

1995/96:Fö11 av Åke Carnerö m.fl. (kds)

vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att regeringen skall arbeta

för att utveckla en gren av VEU för

fredsfrämjande operationer,

katastrofhjälp och krishantering

(UFöU),

2. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att Sverige aktivt skall

stödja OSSE:s arbete med att skapa en

regional säkerhetsordning (UFöU),

3. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om betydelsen av att

upprätthålla en betydande kvalitativ

förmåga hos totalförsvaret,

4. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om vikten av en

realiserbarhetsprövning av den

föreslagna höjningen av

krigsdugligheten och

resurskompletteringen,

5. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om en översyn av svensk

underrättelsetjänst,

6. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om uppföljning av de senaste

årens förändringar inom hälso- och

sjukvården ur beredskapssynpunkt,

7. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om behovet av ett väl

fungerande uppföljnings- och

utvärderingssystem till följd av lagen

om civilt försvar,

8. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om en kontinuerlig redovisning

och utvärdering av kostnaderna för våra

internationella styrkor,

9. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att översynen av ÖCB, SRV

och SPF bör skjutas upp till etapp två,

10. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att riksdagen i särskild

ordning skall besluta om anslag till

militära fredsfrämjande insatser,

11. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om nödvändigheten av att arméns

mekanisering fullföljs,

12. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att

territorialförsvarsförbandens behov av

god rörlighet och materiel av hög

kvalitet beaktas,

13. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om behovet av välutrustade

hemvärnsförband,

14. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om antalet flygdivisioner,

15. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om ytstridsfartyg,

16. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att bevara och utveckla

kompetensen på missilområdet,

17. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att förbättra samordningen

av de civila och militära resurserna på

det marina området,

18. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att frågan om

ledningsstrukturen bör skjutas till

försvarsbeslutets etapp två,

19. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att en tydlig gränsdragning

görs dels mellan totalförsvarets skilda

delar, dels mellan totalförsvaret och

det övriga samhället när det gäller

hanteringen av svåra nationella

påfrestningar,

20. att riksdagen avslår regeringens

förslag om besparingar om ytterligare 2

miljarder kronor på försvarsramen mot

bakgrund av den säkerhetspolitiska

osäkerheten.

Motioner med anledning av förslag

1994/95:RR11

1994/95:Fö12 av Lennart Rohdin (fp)

vari yrkas att riksdagen med anledning

av Riksdagens revisorers förslag ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om den fortsatta

skyddsrumsplaneringen.

1994/95:Fö13 av Åke Carnerö m.fl. (kds)

vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att konsekvenserna av att

kommunerna ges det fulla ansvaret för

befolkningsskyddet undersöks,

2. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att en nationell plan bör

utarbetas över hur hela befolkningen

bäst skyddas i händelse av krig,

3. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att en översyn av nuvarande

planerings- och finansieringssy-stem

bör ske.

Motion avgiven under föregående

riksmöte

1994/95:N276 av Berit Oscarsson och

Göran Magnusson (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om

omställning från försvarsproduktion

till civil produktion.

Utskottet

Ärendenas behandling

Regeringens proposition 1995/96:12

Totalförsvar i förnyelse bordlades i

kammaren den 5 oktober 1995.

Propositionen jämte tillhörande

motioner hänvisades till

försvarsutskottet för beredning. Under

motionstiden avlämnades 11 motioner med

sammanlagt 96 yrkanden.

Regeringen har i propositionen lämnat

förslag bl. a. till beslut om

säkerhetspolitikens mål vilket berör

utrikesutskottets beredningsområde.

Regeringen aktualiserar i propositionen

en bredare säkerhetspolitisk syn.

Vidare finns ett antal motioner som

väckts under den allmänna motionstiden

under förra riksmötet, remitterade till

utrikesutskottet, som behöver beredas.

Enligt riksdagsordningens 4 kap. 8 §

kan utskott överenskomma med annat

utskott att de skall bereda ärende

gemensamt genom deputerade i sammansatt

utskott. Den nya säkerhetspolitiska

situation som Sverige befinner sig i

motiverar en sammanhållen behandling av

såväl de utrikes- som försvarspolitiska

aspekterna på säkerhetspolitiken.

Mot den bakgrunden har utrikes- och

försvarsutskotten gemensamt beslutat

att i ett sammansatt utskott bereda de

nu aktuella säkerhetspolitiska

frågorna. Det sammansatta utskottet,

som är tillfälligt, har som enda

uppgift att behandla dessa frågor.

Försvarsutskottet har därför

överlämnat regeringens förslag i

proposition 1995/96:12 Totalförsvar i

förnyelse avseende avsnitt 2.4 i den

del som avser säkerhetpolitikens mål,

avsnitt 6.6 punkterna 1, 3 och 4 samt

avsnitt 8.8 punkt 1 i de delar som rör

export av krigsmateriel m.m. jämte

tillhörande motioner till det

sammansatta utrikes- och

försvarsutskottet för gemensam

beredning.

De ställningstaganden som det

sammansatta utskottet gör i sitt

betänkande 1995/96:UFöU1 Sveriges

säkerhetspolitik utgör den

säkerhetspolitiska grunden för

försvarsutskottets överväganden i detta

betänkande.

Försvarsutskottet har vidare

överlämnat regeringens förslag till lag

om ändring i lagen (1994:1547) om

tullfrihet m.m. till skatteutskottet

för beredning.

I detta betänkande tar

försvarsutskottet även upp till

beredning Riksdagens revisorers förslag

1994/95:RR11 angående

skyddsrumsbyggandet samt de motioner

som lämnats i anledning av förslaget.

Näringsutskottet har den 16 november

1995 yttrat sig över propositionen och

tillhörande motioner. Yttrandet bifogas

detta betänkande som bilaga.

Näringsutskottet har vidare den 14

november 1995 till försvarsutskottet

överlämnat motion 1994/95:N276 (s)

angående omställning inom

försvarsindustrin. Denna motion

behandlas i detta betänkande.

Försvarspolitikens inriktning

Utskottet behandlar här vad regeringen

i propositionen (s. 41-44) anfört om

försvarspolitikens inriktning (avsnitt

2.3.2). Inga motioner behandlas i

detta avsnitt.

Regeringen

Den allmänna säkerhetspolitiska

utvecklingen i Europa har varit gynnsam

för Sverige. Väpnade angrepp som skulle

kunna hota Sverige ter sig i dagens

politiska läge osannolika. De rent

militära förutsättningarna för att

genomföra sådana angrepp kommer under

ett antal år framåt att vara starkt

begränsade. Detta gäller i synnerhet

förmågan att genomföra en kustinvasion.

Anspråken på totalförsvarets förmåga

kommer därför att vara begränsade under

ett antal år. De direkta anspråken i

närtid på totalförsvaret är främst att

hävda territoriell integritet, att

bidra till att hantera de påfrestningar

som kan följa i spåren av kriser i vårt

närområde samt stödja vårt

internationella säkerhetspolitiska

engagemang. Om en situation skulle

utveckla sig som innebär att

angreppshot utvecklas mot Sverige bör

vi få betydande politisk förvarning.

Den säkerhetspolitiska stabiliteten i

det nordiska området vilar i dagsläget

inte lika omedelbart som tidigare på

militärstrategiska förhållanden. Likväl

förblir det nordiska området ett

skärningsområde för strategiska

intressen i händelse av en framtida

stormaktskonflikt. Det är framför allt

i norra Europa som Rysslands och USA:s

kärnvapenstrategiska intressen korsas,

och det är också där som både Nato och

EU direkt gränsar till Ryssland.

Totalförsvaret skall ha en betryggande

och situationsanpassad förmåga att möta

hot mot vår nationella suveränitet, som

kan uppstå i det nuvarande aktuella

militärstrategiska läget. Stöd åt

internationell fredsfrämjande

verksamhet skall vid sidan av de

traditionella uppgifterna vara en

huvuduppgift för totalförsvaret.

Totalförsvarets kontinuerliga

förberedelser skall medge en hög

insatsberedskap inom utvalda områden

och en hög ambitionsnivå vad gäller

långvariga insatser. Detta ställer krav

på särskilda förberedelser. För att

möjliggöra effektiva svenska bidrag

krävs anpassning till internationell

standard vad gäller metoder och

materiel. Samarbete med andra länder om

utbildning och övningar bör ske för

att säkerställa effektiv samverkan i

fredsfrämjande verksamhet.

Vidare skall det svenska

totalförsvaret ha förmåga att efter

hand anpassas till

omvärldsutvecklingen. Ingen makt skall

ha anledning att betvivla Sveriges

vilja och förmåga att långsiktigt

försvara sitt territorium mot angrepp.

Totalförsvarets planering skall även

fortsättningsvis utgå från att ett

väpnat angrepp mot Sverige utgör ett

led i en större konflikt.

Totalförsvaret bör utformas så att det

kan medverka till att upprätthålla

Sveriges nationella integritet. Det bör

vidare utformas så att personell och

materiell beredskap finns för

internationella humanitära och

fredsfrämjande insatser.

Vårt medlemskap i EU innebär ökade

möjligheter att hantera eventuella

försörjningskriser. Totalförsvarets

planering bör utgår från att ekonomiska

påtryckningar direkt riktade mot

Sverige skulle komma att aktualiseras

först i ett läge med påtagligt krigshot

i vår del av Europa.

Totalförsvaret bör också utformas för

att kunna bidra till att hantera svåra

nationella påfrestningar och

katastrofer, t.ex. svåra miljöolyckor,

terrorism, stora flyktingströmmar

liksom övriga allvarliga störningar i

samhällets infrastruktur. En helhetssyn

bör eftersträvas för att vi skall kunna

utnyttja samhällets samlade resurser

för att hantera hot och risker i såväl

krig som fred.

Den långsiktiga inriktningen av

totalförsvaret bör enligt regeringens

mening, utöver de grundvärden som

givits ovan, främst bestämmas med

utgångspunkt i bedömningar av

karaktären av framtida konventionell

krigföring i vår del av världen.

Militär doktrinutveckling,

militärteknisk utveckling och

kvalitativ förnyelsetakt bör således

utgöra viktiga utgångspunkter.

Inriktningen skall enligt regeringens

mening kännetecknas av framtidsinriktad

förnyelse med sikte på ett modernt,

flexibelt och därmed utvecklingsbart

totalförsvar i tidsperspektivet bortom

de närmaste tio åren.

Sveriges inhemska kompetens inom

försvarsmaterielområdet utgör en

säkerhetspolitisk och högteknologisk

tillgång. För att tillgodose behovet av

modern försvarsmateriel måste Sverige

samarbeta med andra stater.

Regeringen föreslår att riksdagen

godkänner vad regeringen förordar om

försvarspolitikens inriktning (avsnitt

2.3.2 i propositionen).

Utskottet

Utskottet noterar att regeringen i

avsnittet om försvarspolitikens

inriktning lämnat en koncentrerad

beskrivning av sin syn på huvuddragen i

och de grundläggande utgångspunkterna

för Sveriges framtida försvarspolitik.

I senare avsnitt av propositionen

utvecklar regeringen mer i detalj

förslagen till mål för totalförsvaret,

de övergripande principiella frågorna

om totalförsvarets utformning och om

ekonomin under försvarsbeslutsperioden.

I flera motioner aktualiseras frågor

som i vissa hänseenden även berör

grunderna i vår försvarspolitik.

Utskottet väljer emellertid att

behandla dessa motioner i senare

avsnitt av detta betänkande där

utskottet mer i detalj kommer in på de

mer konkreta frågeställningarna. Vissa

frågor av säkerhetspolitisk betydelse,

som väckts i ett antal motioner, har

utskottet hänskjutit till beredning i

det sammansatta utrikes- och

försvarsutskottet och kommer sålunda

att behandlas i detta utskotts

betänkande 1995/96:UFöU1 Sveriges

säkerhetspolitik.

Utskottet behandlar i detta

betänkande den första etappen av nästa

försvarsbeslut som planeras omfatta

perioden åren 1997-2001. Genom

propositionen lämnar regeringen förslag

till riksdagens beslut om bl. a.

försvarspolitikens inriktning.

Riksdagens beslut kommer att ligga till

grund för regeringens och

myndigheternas fortsatta arbete med

underlag inför etapp två, som

regeringen kommer att förelägga

riksdagen hösten 1996.

I samband därmed kommer regeringen

även att genomföra en säkerhetspolitisk

kontrollstation som då kommer att

redovisas för riksdagen. Därmed sker en

förnyad politisk prövning av det

säkerhetspolitiska läget och dess

konsekvenser för vår nationella

försvarspolitik.

Utskottet konstaterar sålunda att ett

samlat och slutligt beslut om

Sveriges försvarspolitik kommer att

fattas hösten 1996.

Utskottet anser det emellertid

angeläget att så tidigt - och så

tydligt -som möjligt lägga fast de

grundläggande villkoren i olika

avseenden för det fortsatta arbetet.

Genom att tidigt lägga en politisk

grund för det fortsatta

utredningsarbetet bör övervägandena

kunna fokuseras till de mest väsentliga

frågorna.

Mot bakgrund av vad utskottet nu har

anfört anser utskottet att synen på den

försvarspolitiska inriktningen som

regeringen redovisat bör läggas till

grund för det fortsatta arbetet.

Utskottet föreslår sålunda att

riksdagen godkänner vad regeringen har

förordat om försvarspolitikens

inriktning (avsnitt 2.3.2 i

propositionen).

Ekonomi

Utskottet behandlar här vad regeringen

i propositionen (s. 98-99) har anfört

om ekonomin för totalförsvaret.

Utskottet behandlar även motionerna Fö1

(m partimotion) yrkandena 2, 3 och 20,

Fö5 (v partimotion) yrkande 3, Fö6 (mp

kommittémotion) yrkande 20, Fö8 (fp

partimotion) yrkande 5, Fö11 (kds

kommittémotion) yrkandena 10 och 20.

Regeringen

Regeringen erinrar inledningsvis om att

den ekonomiska ramen för totalförsvaret

under budgetåret 1994/95 uppgick till

totalt ca 40 miljarder kronor. Den

fortsatta planeringen för kommande

försvarsbeslutsperiod skall enligt

regeringen utgå från den ekonomiska ram

som fastställdes av riksdagen med

anledning av den ekonomisk-politiska

propositionen hösten 1994 (prop.

1994/95:25, bet. 1994/95:FiU1, rskr.

1994/95:146). Beslutet innebar att

utgifterna inom Försvarsdepartementets

område skall begränsas med 2 miljarder

kronor, vilket skall uppnås senast år

1998.

Beslutet innebar vidare att

inriktningen inför det försvarsbeslut

som fattas hösten 1996, och som

omfattar perioden 1997-2001, skall leda

fram till ytterligare besparingar om

minst 2 miljarder kronor om det

säkerhetspolitiska läget så medger.

Regeringen bedömer nu att det

säkerhetspolitiska läget medger att

besparingar om totalt 4 miljarder kan

genomföras t.o.m. år 2001. Under

perioden 1999-2001 skall således de

ytterligare utgiftsbegränsningarna om 2

miljarder kronor stegvis genomföras.

I propositionen redovisar regeringen

sin uppfattning att även kostnader för

en internationell styrka för

fredsfrämjande insatser på sikt bör

ingå i totalförsvarsramen. Kostnaden

för militära fredsfrämjande insatser,

som för närvarande är uppförd under

Utrikesdepartementets huvudtitel, bör

fr.o.m. år 1997 föras till

Försvarsdepartementets huvudtitel.

När det gäller resursavvägningen

mellan militärt och civilt försvar bör

den inriktning av totalförsvaret som

regeringen förordar även avspegla sig i

fördelningen av resurserna. Regeringen

förordar bl. a. en ökad utbildning av

totalförsvarspliktiga inom civilt

försvar. Mot den bakgrunden bör

preliminärt 0,4 miljarder kronor

omfördelas till den civila

planeringsramen.

Regeringen anser att den teknikfaktor

som används vid prisomräkningen av de

militära utgifterna, och som infördes i

1992 års försvarsbeslut, även

fortsättningsvis skall ligga till grund

för Försvarsmaktens planering.

Regeringen avser att ta upp systemet

med teknikfaktorn till omprövning i

anslutning till kontrollstationen år

1998.

Regeringen föreslår att riksdagen

godkänner vad regeringen förordar om

1. totalförsvarets ekonomiska ram

2. avvägningen mellan militärt och

civilt försvar

3. teknikfaktorn.

Motionerna

Moderata samlingspartiet anser i motion

Fö1 (yrkande 2) att riksdagen inte nu

skall ta ställning till regeringens

förslag till ekonomisk ram för

totalförsvaret. Omfattningen av den

tioprocentiga besparing som regeringen

föreslår redovisar enligt motionärerna

inte hela verkligheten. För det första

kommer besparingen i stort sett tas ut

på det militära försvaret. Utöver de

föreslagna reduceringarna med 4

miljarder kommer Försvarsmakten att

behöva finansiera konsekvenserna av

utebliven priskompensation, av fullt

ekonomiskt arbetsgivaransvar, av

materielförslitning utomlands samt för

värnplikt utöver försvarets eget behov.

Enligt motionärerna föreligger det även

ekonomiska osäkerheter om framtidens

priskompensationssystem, räntan på det

s.k. JAS-lånet, teknikfaktorns

tillämpning efter 1998 samt ytterligare

kostnader för högre ambitioner på det

internationella området. Motionärerna

menar att detta sammantaget egentligen

innebär en närmare 20-procentig

reducering av Försvarsmaktens anslag

och verksamhet, i stället för de 10 %

som redovisas av regeringen. Riksdagen

bör därför avslå regeringens förslag

till ekonomisk ram för totalförsvaret.

Om riksdagen bifaller detta anser

motionärerna (yrkande 3) att regeringen

bör återkomma med ett förbättrat

beslutsunderlag.

Enligt motionärernas uppfattning skall

den huvudsakliga inriktningen i 1992

års försvarsbeslut fullföljas. Sålunda

bör totalförsvaret ges en årlig ram som

är avsevärt högre i förhållande till

regeringens förslag (yrkande 20). Inga

omfördelningar mellan militärt och

civilt försvar bör nu aktualiseras.

Vidare avvisas regeringens förslag om

överföring av kostnaderna för

internationell verksamhet från

Utrikesdepartementets till

Försvarsdepartementets huvudtitel. En

dylik överföring riskerar enligt

motionärerna att urholka försvaret av

vårt land till förmån för

internationella insatser.

Folkpartiet liberalerna erinrar i sin

motion Fö8 (yrkande 5) om att de

tidigare ställt sig bakom den

beloppsmässiga inriktningen av

besparingarna inom försvarets område

som riksdagen beslutat om (prop.

1994/95:100, bil. 5, 1994/95:FöU5,

rskr. 1994/95:338) men avvisat

regeringens förslag till utformning av

besparingarna. Vidare framhålls att

Folkpartiet liberalerna i sin

ekonomiska plan föreslagit ytterligare

1 miljard kronor i besparing under

nästa försvarsbeslutsperiod. Enligt

motionärerna är besparingar av denna

storleksordning fortfarande önskvärda.

I propositionen saknas det emellertid

erforderligt underlag för att nu

närmare kunna ta ställning. Regeringen

bör få i uppdrag att inför beslutet

hösten 1996 förelägga ett mer utförligt

beslutsunderlag med en noggrann

redogörelse för den försvarsmässiga

effekten av sina förslag. Motionärerna

anser därför att förslaget till

ekonomisk ram för totalförsvaret bör

avvisas av riksdagen.

Vänsterpartiet redovisar i motion Fö5

(yrkande 3) en annan syn på

inriktningen av totalförsvaret - främst

inom det militära försvaret - än

regeringen. Genom de förändringar som

Vänsterpartiet föreslår medges

besparingar om 2 miljarder kronor

utöver regeringens förslag t.o.m. år

2001. Riksdagen bör därför besluta om

en ekonomisk ram som är 2 miljarder

kronor lägre än den regeringen

föreslagit.

I motion Fö6 (mp kommittémotion),

yrkande 20, redovisar motionärerna att

de inte kan ställa sig bakom den

totalförsvarsram som regeringen

föreslår. Motionärerna föreslår att

riksdagen till totalförsvarets

ekonomiska ram anvisar fem miljarder

mindre än vad regeringen föreslagit

fram till år 1998, med inriktningen att

reducera totalförsvarsramen med

ytterligare sex miljarder kronor fram

till år 2001. Hur stor andel av

totalförsvarsramen som skall höra till

den civila delen av försvaret vill

motionärerna lämna öppet till nästa

etapp av försvarsbeslutet.

I motion Fö11 (kds kommittémotion),

yrkande 20, anförs att regeringen inte

tillräckligt beaktat den

säkerhetspolitiska osäkerheten, den

vidgade tillämpningen av

totalförsvarsplikten samt den höjda

ambitionsnivån för internationella

insatser när det gäller

totalförsvarsramens storlek. Dessa

kommer enligt motionärernas mening att

urholka den föreslagna ramen och de

menar att konsekvenserna av de redan

beslutade besparingarna om 2 miljarder

kronor, och de nya uppgifterna, blir

för omfattande för totalförsvarets

redan hårt ansträngda ram. Motionärerna

avstyrker därför förslaget att reducera

totalförsvarsramen med ytterligare 2

miljarder kronor under perioden 1999

t.o.m. 2001.

När det gäller kostnaderna för en

internationell styrka anser

motionärerna att även kostnader för

eventuell förrådsställning av materiel

samt förslitning av den materiel som

används skall ingå i anslag för

verksamheten. Motionärerna anser mot

den bakgrunden (yrkande 10) att

riksdagen i särskild ordning bör

besluta om storleken på anslaget till

fredsfrämjande verksamhet.

Utskottet

Utskottet behandlar inledningsvis

frågan om den ekonomiska ramen för

totalförsvaret.

Utskottet erinrar inledningsvis om att

riksdagen redan tagit ställning till

omfattningen av de besparingar som bör

göras inom Försvarsdepartementets

område. Utgifterna skall reduceras med

2 miljarder kronor senast till år 1998

jämfört med budgetåret 1994/95. Om det

säkerhetspolitiska läget så medger

skall härutöver ytterligare besparingar

om 2 miljarder genomföras stegvis under

perioden 1999-2001.

Moderata samlingspartiet anser i sin

motion Fö1 (yrkandena 2 och 3) att

riksdagen inte nu bör ta ställning till

en ekonomisk ram. Ett antal ekonomiska

osäkerheter gör att det nu saknas

tillräckligt underlag för ett

ställningstagande. Regeringen bör

därför återkomma med ett förbättrat

beslutsunderlag. Eftersom motionärerna

anser att den huvudsakliga inriktningen

av 1992 års försvarsbeslut bör

fullföljas bör totalförsvaret ges en

högre ram (yrkande 20).

Folkpartiet liberalerna framhåller i

sin motion Fö8 (yrkande 5) att de

tidigare ställt sig bakom

besparingsinriktningens beloppsmässiga

omfattning, men inte dess utformning.

De har även tidigare föreslagit

ytterligare besparingar. Motionärerna

menar emellertid att det nu saknas

underlag för ett konkret

ställningstagande till en ekonomisk

ram. Därför bör regeringsförslaget

avvisas.

Vänsterpartiet föreslår i motion Fö5

(yrkande 3) besparingar om ytterligare

2 miljarder utöver regeringens förslag.

I motion Fö6, yrkande 20, av (mp)

föreslås att försvarsutgifterna

reduceras med 5 miljarder mer än vad

regeringen föreslår t.o.m. 1998 med

inriktning att reducera med ytterligare

6 miljarder fram till år 2001. I motion

Fö11 (kds) yrkande 20, avstyrker

motionärerna förslaget att minska

utgifterna med ytterligare 2 miljarder

kronor efter år 1998.

Regeringen har i propositionen

redovisat sin säkerhetspolitiska

bedömning och därvid kommit fram till

att det gällande riksdagsbeslutet om

inriktningen på besparingarna bör ligga

fast. Försvarsutskottet har hänskjutit

behandlingen av de rent

säkerhetspolitiska frågorna till ett

sammansatt utrikes- och

försvarsutskott. Det sammansatta

utskottets bedömning av Sveriges

säkerhetspolitiska läge m.m. - som

redovisas i betänkandet 1995/96:UFöU1

Sveriges säkerhetspolitik - medför att

försvarsutskottet för sin del inte

finner det motiverat att av

säkerhetspolitiska skäl nu ompröva

riksdagens gällande beslut om

besparingsinriktningen. Anspråken på

totalförsvarets förmåga är enligt

utskottets mening begränsade under ett

antal år framöver. Därför kan den

besparingsinriktning som nu gäller

fullföljas.

Regeringen kommer senare att redovisa

ytterligare säkerhetspolitiska

kontrollstationer år 1996 och år 1998.

Vid dessa tillfällen får riksdagen

sålunda möjlighet att pröva om det av

säkerhetspolitiska skäl är motiverat

att göra förändringar av den ekonomiska

ramen för totalförsvaret.

Utskottet anser det angeläget att nu

klart och entydigt lägga fast de

ekonomiska utgångspunkterna för det

fortsatta arbetet med försvarsbeslutet

år 1996.

Mot bakgrund av vad utskottet nu har

anfört bör riksdagen godkänna vad

regeringen har förordat om

totalförsvarets ekonomiska ram.

Motionerna Fö1 (yrkandena 2, 3 och 20

i denna del), Fö5 (yrkande 3), Fö6

(yrkande 20) Fö8 (yrkande 5) och Fö11

(yrkande 20) bör därför inte bifallas.

När det gäller resursavvägningen

mellan militärt och civilt försvar

föreslår regeringen att preliminärt 0,4

miljarder kronor omfördelas till den

civila planeringsramen vid ett fullt

genomförande av den ökade

utbildningsvolymen för det civila

försvarets räkning.

Moderata samlingspartiet anser i Fö1

(yrkande 20 i denna del) att några

omfördelningar inte nu bör

aktualiseras. I motion Fö6 (mp

kommittémotion) redovisar motionärerna

att de håller öppet till nästa etapp

frågan om hur stor andel av

totalförsvarsramen som skall höra till

den civila delen av försvaret.

Utskottet anser för sin del att det är

motiverat att göra ett preliminärt

ställningstagande till en omavvägning

av totalförsvarsutgifterna på det sätt

som regeringen föreslagit, eftersom

planeringsinriktningen utvidgar det

civila försvarets uppgifter. En slutlig

fördelning av utgifterna blir aktuell

först i samband med försvarsbeslutet då

ett mer detaljerat underlag i frågan

föreligger.

Regeringens förslag bör således

bifallas av riksdagen. Motion Fö1

(yrkande 20) bör avslås i denna del.

När det gäller teknikfaktorns

fortsatta tillämpning anser regeringen

att den bör ligga till grund för

Försvarsmaktens fortsatta planering.

Systemet med att tillämpa en särskild

teknikfaktor vid omräkning av

materielutgifterna bör omprövas i

samband med kontrollstationen år 1998.

Utskottet har ingen annan mening är

regeringen. Regeringens förslag om

teknikfaktorn bör sålunda bifallas av

riksdagen.

I propositionen redovisar regeringen

att kostnaderna för Försvarsmaktens

internationella styrka för

fredsfrämjande insatser fr. o. m. år

1997 bör ingå i totalförsvarsramen och

uppföras på Försvarsdepartementets

huvudtitel.

Moderata samlingspartiet avvisar i

motion Fö1 (yrkande 20 i denna del) en

överföring av dessa utgifter från

Utrikesdepartementets till

Försvarsdepartementets huvudtitel. I

motion Fö11, yrkande 10, (kds)

framhålls att Försvarsmaktens alla

kostnader, t.ex. för förslitning och

förrådshållning av materiel, bör ingå i

anslagsberäkningen och att riksdagen

bör besluta om ett särskilt anslag för

verksamheten.

Utskottet vill inledningsvis erinra om

att regeringen inte nu begärt något

ställningstagande från riksdagen i

denna fråga. Eftersom en av

huvuduppgifterna för Försvarsmakten

framgent skall vara att kunna genomföra

internationella fredsfrämjande

insatser, anser utskottet - i likhet

med regeringen - det rimligt att även

kostnaderna för verksamheten förs upp

på Försvarsdepartementets huvudtitel.

De erfarenheter som görs i

internationella insatser får enligt

utskottets mening en positiv effekt

även för Försvarsmakten. Utskottet

utgår vidare från att samtliga

kostnader som är förenade med

insatserna därvid kommer att budgeteras

på ett särskilt anslag. Därmed

tillgodoses önskemålet i Fö11 (yrkande

10). Riksdagen kommer under våren 1996

genom en särskild lag att närmare

besluta om utgiftsområdena inom

statsbudgeten inför den omläggning av

den statliga budgetprocessen som skall

äga rum. Det blir enligt utskottets

mening aktuellt att först då ta

ställning i denna fråga från riksdagens

sida. Motionerna Fö1 (yrkande 20 i

denna del) och Fö11 (yrkande 10)

behöver därför inte bifallas av

riksdagen.

Totalförsvarets inriktning

Utskottet behandlar här vad regeringen

i propositionen har anfört om en

helhetssyn på hantering av hot och

risker i fred och krig (s. 48-51),

uppgifter för totalförsvaret (s. 52-58)

och anpassning av totalförsvarets

förmåga (s. 58-64). Utskottet behandlar

även motionerna Fö1 (m partimotion)

yrkandena 8 (delvis) och 9, Fö5 (v

partimotion) yrkande 2 (delvis), Fö6

(mp kommittémotion) yrkandena 5, 7 och

14, Fö7 (s) (delvis) yrkande 2, Fö8 (fp

partimotion) yrkande 6 samt Fö11 (kds

kommittémotion) yrkandena 3-5 och 19.

En ny helhetssyn för att möta en vidgad

hotbild

Totalförsvaret innefattar den

verksamhet som är nödvändig för att

förbereda samhället inför yttre hot och

för att ställa om samhället till

krigsförhållanden. Under

krigsförhållanden omfattar

totalförsvaret hela den

samhällsverksamhet som då skall

bedrivas. Totalförsvaret består av en

militär och en civil del. Det militära

och det civila försvaret samverkar och

stöttar varandra för att lösa de

gemensamma uppgifterna.

Regeringen

De senaste årens utveckling gör att

regeringen tecknar en bredare bild av

tänkbara risker, hot och påfrestningar.

Bilden sträcker sig från den hårda

kärnan av mer traditionella

säkerhetspolitiska hot som inte

långsiktigt kan uteslutas, över de nya

konflikter som tenderar att blossa upp

i det kalla krigets spår, till de hot

och risker som följer av den globala

utvecklingen och de moderna samhällenas

sårbarhet. Regeringen anser därför att

en helhetssyn numera måste anläggas för

att möta och hantera hot och risker i

fred och krig.

Med utgångspunkt i denna vidgade

säkerhetssyn skall en helhetssyn prägla

samhällets satsningar och åtgärder för

att förebygga och hantera dessa hot och

risker i såväl fred som krig.

Helhetssynen bör omfatta det som hotar

gemensamma säkerhetsintressen, vårt

nationella oberoende, samhällets

existens eller väsentliga

samhällsvärden i övrigt. Det är mot den

bakgrunden som totalförsvaret nu skall

utformas.

Inom ramen för denna helhetssyn bör -

enligt regeringens mening -

totalförsvaret utformas för att hävda

vårt territorium och vår nationella

integritet samt för att försvara landet

vid ett väpnat angrepp. Härutöver skall

totalförsvaret medverka vid

internationella fredsfrämjande och

humanitära insatser samt att stärka

samhällets förmåga att hantera svåra

nationella påfrestningar i fred, såsom

katastrofer och allvarliga störningar

inom viktiga samhällsfunktioner.

När det gäller ansvarsförhållandena

anser regeringen att den sedan länge i

totalförsvarssammanhang tillämpade

principen att lednings- och

ansvarsförhållandena i fred och i krig

så långt möjligt bör överensstämma,

också bör gälla fortsättningsvis.

Ansvariga myndigheter med uppgifter

inom totalförsvaret bör således

samverka och samordna sin planering och

verksamhet.

Beträffande dimensionering och

utnyttjande av totalförsvarets resurser

anser regeringen att de särskilda

resurser som avdelas för totalförsvaret

så långt möjligt även bör utnyttjas för

att förebygga och hantera svåra

nationella påfrestningar i fred.

Uttnyttjande får dock inte ske på ett

sådant sätt att det inverkar menligt på

beredskap och förmåga att lösa

uppgifterna vid krigsförhållanden.

Militär personal skall heller inte ges

uppgifter utanför det traditionella

militära verksamhetsområdet, som skulle

kunna inrymma tvång eller våld mot

enskilda.

Regeringen föreslår att riksdagen

godkänner vad regeringen har anfört om

helhetssyn på hantering av hot och

risker i fred och krig (avsnitt 3.2 i

propositionen).

Motionerna

Moderata samlingspartiet delar i motion

Fö1 (yrkande 8 delvis) den helhetssyn

på hantering av hot och risker som

redovisas i propositionen när det

gäller dess grunder och huvuddrag, inte

minst de krav på samverkan inom

totalförsvaret som det kräver. Ett

robust samhälle med så liten sårbarhet

som möjligt är det civila försvarets

första frontlinje.

I motion Fö6 (mp kommittémotion)

yrkande 5 pekar motionärerna på att

regeringen har avgränsat säkerheten att

bara gälla svenska medborgare. Genom

detta har regeringen glömt att omfatta

säkerhetsbegreppet att gälla även

invandrare, flyktingar och

gästarbetare. Därför bör begreppet

medborgare ersättas av begreppet

invånare. Vidare anser motionärerna att

ett robust samhälle utgör ett mycket

viktigt komplement till det militära

försvaret i dagsläget för att på sikt

kunna växla ut det militära försvaret

mot ett starkt civilt försvar. Den

civila delen av totalförsvaret bör

enligt motionärerna tillmätas en större

betydelse, vilket är en naturlig följd

av en utvidgning av det

säkerhetspolitiska begreppet.

Fokuseringen på de militära hotbilderna

har förskjutits mot andra hotbilder,

som sårbarhet i samhället, miljöhot i

form av resursutarmning och

miljöförstöring, ekonomisk fattigdom

och sociala klyftor. Nu återstår det

enligt motionen att ta konsekvenserna

av den vidgade hotbilden i konkreta

beslut som nu skall fattas av riksdag

och regering.

Motionärerna pekar (yrkande 7) vidare

på att propositionen har en snävare syn

på hotbilden och hur effekterna av

säkerhetsfrämjande insatser inom andra

samhällsområden bör prövas, jämfört med

den hållning som redovisades i

Försvarsberedningens rapport

Totalförsvarets utveckling och

förnyelse (Ds 1995:51). Motionärerna

anser det självklart att uppgifter och

anslag till totalförsvaret skall vägas

mot insatser inom andra

samhällsområden, så att den samlade

effekten blir så positiv som möjligt.

Utskottet

Försvarsutskottet har till det

sammansatta utrikes- och

försvarsutskottet hänskjutit

beredningen av de säkerhetspolitiska

frågorna inför nästa försvarsbeslut. I

sitt betänkande 1995/96:UFöU1 Sveriges

säkerhetspolitik behandlar det

sammansatta utskottet den vidgade

hotbild som Sveriges totalförsvar bör

utformas för att möta.

Totalförsvaret skall möta inte bara

traditionella säkerhetspolitiska hot,

utan även ett bredare spektrum av hot

och risker. Enligt utskottets mening

skall totalförsvarets olika satsningar

präglas av en helhetssyn för att möta

den vidgade hotbilden.

Utskottet konstaterar att det finns en

bred uppslutning bland riksdagens

partier bakom behovet av den helhetssyn

som regeringen eftersträvar. Utskottet

förordar sålunda att riksdagen

godkänner vad regeringen förordat om en

helhetssyn på hantering av hot och

risker i fred och krig.

I motion Fö6 (mp) (yrkande 5)

aktualiserar motionärerna frågan om

vilka som skall omfattas av den

säkerhet som skapas av Sveriges

totalförsvar bl.a genom den vidgade

hotbild och den helhetssyn som skall

prägla utforming och ledning av

totalförsvaret. Motionärerna vill även

(yrkande 7) att uppgifter och anslag

till totalförsvaret skall vägas mot

insatser inom andra samhällsområden.

Enligt utskottets mening är

totalförsvaret en angelägenhet för hela

befolkningen, oavsett medborgarskap.

Detta har riksdagen slagit fast genom

lagen (1994:1809) om

totalförsvarsplikt. Utskottet erinrar

vidare om att alla mellan sexton och

sjuttio års ålder och som är bosatta i

Sverige är skyldiga att ingå i

totalförsvaret. Utskottet anser därför

att alla som vistas i Sverige - oavsett

medborgarskap - omfattas av den

säkerhet som totalförsvaret och dess

resurser skapar. Beträffande

avvägningen av totalförsvarets

uppgifter och anslag mot verksamheter

inom andra samhällsområden utgår

utskottet från att den prövningen

genomförs under de fortsatta

försvarsbeslutsförberedelserna. Därmed

tillgodoses önskemålen i motion Fö6

(mp) (yrkandena 5 och 7) som inte bör

bifallas av riksdagen.

Utskottet delar regeringens syn att

militär personal inte skall ges

uppgifter utanför det traditionella

militära verksamhetsområdet som kan

innebära tvång eller våld mot enskilda.

Tolkningen får dock inte göras så

strikt att exempelvis försvarets

resurser - och i det sammanhanget även

militär personal - inte skulle kunna

ställas till civila myndigheters

förfogande i deras myndighetsutövning.

Försvarsmakten skall kunna ingå som

part i samordning eller samverkan som

kan ge praktiska eller ekonomiska

samordningsvinster. Utskottet utesluter

inte att en översyn av regelsystemet i

dessa delar kan vara motiverat inför

nästa etapp.

Totalförsvarets framtida uppgifter

Regeringen

Totalförsvaret skall vara

fredsbevarande genom att fortlöpande ha

en sådan styrka, sammansättning,

ledning, beredskap och uthållighet att

en potentiell angripares förluster och

andra uppoffringar, i samband med ett

försök att utnyttja vårt land, inte ter

sig rimliga i förhållande till

fördelarna. Ett sådant utformat

totalförsvar utgör ett väsentligt

bidrag till stabiliteten i vårt

närområde.

Ett väpnat angrepp utgör det

allvarligaste hotet mot vår nationella

säkerhet och utgör långsiktigt den

viktigaste utgångspunkten för

totalförsvarets planering. Även om

hotet om väpnat angrepp ter sig mycket

begränsat under lång tid framgent,

förblir detta det fundamentala motivet

för våra nationella

försvarsansträngningar. Försvaret skall

kunna fullföljas i alla former -

militära och civila - som folkrätten

medger.

Förmågan att möta ett väpnat angrepp

skall vid varje tidpunkt på ett

betryggande sätt svara mot en aktuell

bedömning av tänkbara hot.

Totalförsvaret skall fortlöpande ha en

betryggande förmåga att förhindra att

en angripare i ett sådant läge genom

överraskande insatser mot vitala

lednings- och samhällsfunktioner

åstadkommer en kollaps av våra

försvarsmöjligheter.

Totalförsvaret skall värna

civilbefolkningen mot verkningarna av

krigshandlingar genom att bereda skydd,

rädda nödlidande, ombesörja vård och

omsorg samt trygga en livsnödvändig

försörjning. Totalförsvarets förmåga

grundas främst på det fredstida

samhällets robusthet och flexibilitet

samt förmåga till omställning.

Samhällets robusthet och flexibilitet

är således en viktig förutsättning för

förmågan att motstå de påfrestningar

som ett väpnat angrepp medför.

Huvudinriktningen skall vara att vi

skall kunna möta en framtida angripare

som utnyttjar strategiska insatsstyrkor

med hög modernitet och kvalitet för att

nå snabba framgångar, oavsett vilka

delar av landet som utgör mål för

angreppet. Det svenska försvaret skall

långsiktigt ha en sådan teknisk

modernitet och förtrogenhet med taktisk

och operativ utveckling som krävs för

att möta de stridskrafter som kan

sättas in mot Sverige.

Angreppsformer som bygger på långvarig

styrkeuppbyggnad i vårt när-område, och

på möjligheter att ge ett angrepp med

strategiska insatsstyrkor ett mera

påtagligt inslag av anfallskraft över

kust eller landgräns, skall däremot i

dag inte på ett avgörande sätt läggas

till grund för totalförsvarets

inriktning. Totalförsvarets förmåga

skall, förutom genom variationer i sin

beredskap, fortlöpande kunna anpassas

strukturellt till mer långtgående

förändringar i det säkerhetspolitiska

och militärstrategiska läget.

Totalförsvarets förberedelser för

konventionellt försvar skall - även

sedan konventionen om förbud mot sådana

stridsmedel trätt i kraft - innefatta

etgärder till skydd mot kemiska

stridsmedel. Syftet skall därvid vara

att ett begränsat utnyttjande av

kemiska stridsmedel vid ett angrepp mot

vårt land inte skall kunna ge en

angripare några avgörande fördelar

eller utgöra ett stort riskmoment vid

fredsfrämjande insatser. I sammanhanget

bör också utvecklingen inom det

bioteknologiska området och dess

tänkbara tillämpning i militära

sammanhang uppmärksammas.

Totalförsvaret bör också kunna lindra

verkningarna för befolkningen av

kärnvapenkrig i vår omvärld.

När det gäller totalförsvarets

fredstida uppgifter anför regeringen

att totalförsvaret skall upprätthålla

respekten för vår nationella

integritet. Totalförsvaret skall

sålunda ha förmåga att ingripa mot

varje form av kränkning av vårt

territorium. En effektiv övervakning

skall upprätthållas längs våra kuster,

särskilt i Östersjön. Skyddet av

svenskt territorium och svenska

intressen skall vid behov snabbt kunna

förstärkas.

Totalförsvaret skall enligt

regeringens mening även utformas för

att kunna medverka i internationella

fredsfrämjande och humanitära insatser.

Det skall också bidra till att stärka

samhällets samlade förmåga att

förebygga och hantera svåra nationella

påfrestningar i fred.

Totalförsvaret skall också aktivt

delta i det framväxande internationella

förtroendeskapande samarbetet inom

försvarsområdet i bl.a. OSSE och PFF.

Uppbyggnad av resurser och

förberedelser för att kunna göra

internationella insatser är, vid sidan

av de traditionella uppgifterna, en

huvuduppgift för totalförsvaret.

Totalförsvaret bör utvecklas så att

internationella insatser med mindre

förband kan ske snabbt, om möjligt

redan i förebyggande syfte och i

förberedd samverkan med främst de

nordiska länderna. Det militära

försvaret skall i samverkan med andra

länder kunna delta med militär styrka i

internationella fredsfrämjande insatser

under mandat från FN och OSSE. När det

gäller deltagande i fredsfrämjande

operationer utesluter inte regeringen

att svensk trupp deltar i sådana

tvingande åtgärder som framgår av FN-

stadgans kapitel VII och som innebär

ingripande mot en fredsstörare.

Totalförsvaret bör även i övrigt med

militär personal och civila resurser

kunna delta i fredsfrämjande och

humanitära insatser och förberedelser

för sådana, i samarbete med FN, OSSE,

EU, VEU och NATO:s program PFF.

Den säkerhetspolitiska situationen i

Europa innebär att uppgifterna för

totalförsvaret har olika innebörd i

skilda tidsperspektiv. På kort sikt är

uppgiften att hävda territoriell

integritet, att hantera konsekvenser av

kriser och konflikter i vårt närområde,

att delta i internationella

fredsfrämjande och humanitära insatser

samt att stärka samhällets förmåga att

möta svåra nationella påfrestningar och

risker i fred. Den traditionella

uppgiften, att möta ett väpnat angrepp

mot Sverige, ter sig däremot i

nuvarande säkerhetspolitiska läge

mindre framträdande.

Regeringen understryker dock att den

långsiktigt dimensionerande uppgiften

för totalförsvaret är att möta ett

väpnat angrepp. Denna uppgift har

emellertid i sig en dominerande

påverkan även på totalförsvarets

utformning och verksamhet i närtid. En

långsiktig försvarsförmåga kan endast

säkerställas genom att en betydande

fortlöpande försvarsförmåga

upprätthålls.

Regeringen föreslår att riksdagen

godkänner vad regeringen har förordat

om uppgifter för totalförsvaret

(avsnitt 3.3 i propositionen).

Motionerna

Moderata samlingspartiet anser enligt

motion Fö1 (yrkande 8 i denna del) att

det svenska totalförsvaret skall

skydda Sverige mot väpnat angrepp. Ett

utvidgat säkerhetsbegrepp får enligt

motionärernas mening inte urholka denna

förmåga. Den militära hotbilden skall

ligga till grund för försvarspolitikens

inriktning i såväl kort som långt

perspektiv. Det finns anledning att

påpeka att militärt och civilt försvar

inte är kommunicerande kärl i

resurshänseende. Militär

grundutbildning är enbart till för

nationens försvar. Motionärerna avvisar

inte de positiva bieffekter som kan

underlätta rekryteringen till

utlandstjänst, men varje dags

pliktutbildning skall främja försvaret

av Sverige. De nya huvuduppgifter som

regeringen föreslår för totalförsvaret

avvisas av motionärerna.

Vänsterpartiet ansluter sig i Fö5 (v

partimotion), yrkande 2 delvis, till

propositionens uppfattning vad gäller

uppgifter för det militära försvaret,

vikten av förmåga till anpassning till

säkerhetspolitiska förändringar och

förmåga att genomföra internationella

insatser.

I motion Fö11 (kds kommittémotion)

delar motionärerna synen att

totalförsvaret skall bidra till att

stärka samhällets förmåga att hantera

svåra nationella påfrestningar som kan

uppkomma som en följd av kriser,

konflikter eller fredstida katastrofer

i vår omvärld. De resurser som finns i

totalförsvaret bör därför utnyttjas för

att hantera fredstida nationella

påfrestningar. Motionärerna framhåller

dock (yrkande 19) att totalförsvarets

huvuduppgift att bevara vårt lands

frihet och oberoende inte får

försvåras. Det är enligt motionärerna

av stor vikt att en gränsdragning görs

tydlig dels mellan totalförsvarets

skilda delar, dels mellan

totalförsvaret och det övriga

samhället.

I motion Fö7 (yrkande 2 i denna del)

av Monica Green m.fl. (s) instämmer

motionärerna i förslaget att

totalförsvarets resurser skall utformas

för att kunna användas vid

internationella fredsfrämjande och

humanitära insatser.

Utskottet

Totalförsvaret innefattar den

verksamhet som är nödvändig för att

förbereda samhället inför yttre hot och

för att ställa om samhället till

krigsförhållanden. Under

krigsförhållanden omfattar

totalförsvaret hela den

samhällsverksamhet som då skall

bedrivas.

Utskottet delar regeringens

uppfattning att ett väpnat angrepp

utgör det allvarligaste hotet mot vår

nationella säkerhet och utgör

långsiktigt den viktigaste

utgångspunkten för både det militära

och civila försvarets planering.

Uppgiften har en dominerande påverkan

på totalförsvarets utformning och

verksamhet.

Mot bakgrund av den vidgade

säkerhetssynen beträffande olika hot

och risker som Sverige kan ställas

inför , samt med hänsyn till att den

traditionella uppgiften att möta ett

väpnat angrepp mot Sverige i nuvarande

säkerhetspolitiska läge ter sig mindre

framträdande, bör totalförsvarets

uppgifter utvidgas.

Totalförsvaret skall enligt utskottets

mening även utformas för att kunna

medverka i internationella

fredsfrämjande och humanitära insatser.

Det skall också bidra till att stärka

samhällets samlade förmåga att

förebygga och hantera svåra nationella

påfrestningar i fred.

Totalförsvaret skall också aktivt

delta i det framväxande internationella

förtroendeskapande samarbetet inom

försvarsområdet i bl.a. OSSE och PFF.

Uppbyggnad av resurser och

förberedelser för att kunna göra

internationella insatser är, vid sidan

av de traditionella uppgifterna, en

huvuduppgift för totalförsvaret.

Utskottet delar regeringens mening att

effektiva svenska bidrag kräver

anpassning till internationell standard

vad avser metoder och materiel.

Samarbete med andra länder om

utbildning och övningar bör ske för att

säkerställa en effektiv samverkan i

fredsfrämjande insatser. Utskottet

delar vidare regeringens uppfattning

att militär alliansfrihet är helt

förenlig med ett brett svenskt

deltagande i sådant samarbete.

Utskottet anser i likhet med

regeringen att uppgifterna för

totalförsvaret har olika innebörd och

tyngd i skilda tidsperspektiv och

säkerhetspolitiska situationer.

Den långsiktigt dimensionerande

uppgiften för totalförsvaret är att

möta ett väpnat angrepp. Förmågan att

lösa den uppgiften kan bara

säkerställas genom att en betydande

fortlöpande försvarsförmåga

upprätthålls.

På kort sikt och under fredstida

förhållanden är uppgiften att hävda

territoriets integritet och att ingripa

mot kränkningar, att hantera

konsekvenser av kriser och konflikter

i vårt närområde, att delta i

internationella fredsfrämjande och

humanitära insatser samt att stärka

samhällets förmåga att möta svåra

nationella påfrestningar och risker i

fred.

Ett flertal motioner berör regeringens

förslag till totalförsvarets framtida

uppgifter. I Fö1 (m partimotion),

yrkande 8 i denna del, avvisar

motionärerna att internationella

uppgifter skall bli en av

huvuduppgifterna för Försvarsmakten.

Enligt utskottets mening är den

omfattning av de internationella

insatserna, som regeringen närmare

redogjort för, väl förenliga med

uppgiften att möta ett väpnat angrepp

mot vårt land. Utskottet finner för sin

del att den omfattning som anges i

propositionen tvärtom kan ha en

utvecklande effekt för Försvarsmaktens

del.

I motion Fö5 (v partimotion), yrkande

2 i denna del, liksom i Fö7 (s),

yrkande 2 i denna del, biträder

motionärerna förslaget att utvidga

totalförsvarets uppgifter att delta i

internationella insatser. I motion Fö11

(kds kommittémotion), yrkande 19, delar

motionärerna i allt väsentligt

förslaget om totalförsvarets uppgifter

men pekar på vikten av tydliga

gränsdragningar mellan olika uppgifter

och aktörer.

Mot bakgrund av vad utskottet anfört

föreslår utskottet att riksdagen

godkänner vad regeringen förordat om

uppgifter för totalförsvaret, och

riksdagen avslår motionerna Fö1

(yrkande 8 i denna del), Fö5 (yrkande 2

i denna del), Fö7 (yrkande 2 i denna

del) samt Fö11 (yrkande 19).

Totalförsvarets förmåga till anpassning

Regeringen

Väpnade angrepp mot landets frihet och

oberoende ter sig på kort sikt, och så

länge nuvarande säkerhetspolitiska läge

består, som osannolika. Därtill kommer

att de rent militära förutsättningarna

att genomföra sådana angrepp under ett

antal år kommer att vara starkt

begränsade. Anspråken på

totalförsvarets förmåga att möta ett

väpnat angrepp mot vårt land är därför

begränsade under ett antal år.

Mot bakgrund av att angreppshoten på

kort sikt är små, och mot att uppväxten

av nya hot bedöms vara märkbara och ta

viss tid i anspråk, är det enligt

regeringens mening möjligt att göra

besparingar på totalförsvaret.

Försvarsmaktens krigsorganisation kan

därför reduceras, och begränsningar

göras inom det civila försvaret.

Angreppshot kan däremot växa upp om

läget i omvärlden förändras.

Totalförsvaret måste sålunda på ett

betryggande sätt kunna stärka och

anpassa förmågan att möta väpnat

angrepp i takt med den

säkerhetspolitiska utvecklingen i

omvärlden. Detta måste kunna ske både

snabbt genom att krigsdugligheten höjs

hos befintliga förband och i form av

mer långsiktig anpassning varvid nya

förband och system och strukturella

lösningar införs. Förmågan att möta ett

väpnat angrepp behöver enligt

regeringen tillgodoses fullt ut först

efter viss komplettering av utrustning

och utbildning inom högst ett år.

Därför skall särskilda planer upprättas

av Försvars-makten och Överstyrelsen

för civil beredskap för att höja

krigsdugligheten inom ett år hos den

befintliga organisationen.

Regeringen anser att en absolut

förutsättning emellertid är

- dels att tillräcklig och noga planerad

förmåga finns att snabbt och resolut

kunna höja krigsdugligheten,

- dels att en stabil grund byggs upp för

att anpassa försvaret till en tänkbar

hotutveckling på sikt.Regeringen an

Regeringen anser att en förutsättning

för att krigsorganisationen nu skall

kunna reduceras med hänsyn till det

begränsade hotet i nuvarande

omvärldsläge är att samtidigt betydande

satsningar görs för att säkerställa en

kapacitet att, väl i takt med tänkbara

förändringar i omvärlden, bygga ut och

förändra totalförsvarets styrka och

förmåga. Kapacitet för detta ändamål

kan skapas bl.a. genom god tillgång på

officerare, en god inhemsk

militärteknologisk och industriell bas

och ett väl etablerat internationellt

samarbete.

En svårighet med att planera för att

vid behov höja krigsdugligheten och

anpassa totalförsvaret till

förändringar i omvärlden är, enligt

regeringen, att man aldrig kan vara

helt säker på att tillräcklig

information och besluts-kraft kommer

att finnas för att faktiskt genomföra

de åtgärder som skulle erfordras. De

internationella kontakterna och

tillgången på information är dock i dag

mycket större än tidigare.

Förutsättningarna är därmed bättre än

förr, att varsebli och värdera hotande

utvecklingstendenser i omvärlden.

Regeringen anser därför att

underrättelsetjänsten i nuvarande

säkerhetspolitiska läge skall lägga

särskild vikt vid information om

förändringar inom de politiska,

ekonomiska och militära områdena av

betydelse för Sveriges säkerhet.

Underrättelsetjänsten och

försvarsforskningen skall därför

inriktas på att ge underlag för beslut

om att vid behov anpassa

totalförsvarets förmåga.

Regeringen föreslår vidare att

säkerhetspolitiska kontrollstationer

genomförs och resultatet presenteras

för riksdagen, dels hösten 1996, dels

under år 1998. Kontrollstationerna

skall bidra till att det sker en

fortlöpande politisk prövning av det

säkerhetspolitiska läget och dess

konsekvenser för totalförsvarets

beredskap, omfattning och förnyelse.

Regeringen föreslår att riksdagen

godkänner vad regeringen har förordat

om anpassning (avsnitten 3.4.1-3.4.4 i

propositionen).

Motionerna

Moderata samlingspartiet anser i

partimotion Fö1 (yrkande 9) att den

bästa anpassningsåtgärden är ett

försvar som i sig är tillräcklig starkt

och i tillräcklig mängd innehåller de

funktioner som behöver förstärkas. Att

utveckla en en gång förlorad eller

tidigare aldrig uppnådd förmåga eller

förbandsvolym är enligt motionärernas

mening svårt. Att bygga en stor del av

det svenska försvarets framtid på

politisk förmåga att fatta beslut i tid

och på möjligheten att, när beslut

fattas i tid, uppnå önskad

försvarsförmåga innebär en mycket hög

grad av risktagande. Båda dessa

faktorer innehåller mycket av

förhoppningar och förväntningar.

Motionärerna anser att de bästa

förutsättningarna för ett större och

starkare försvar i morgon, är ett

försvar av hög kvalitet redan i dag.

För att behålla möjligheten till

långsiktig tillväxt måste enligt

motionen nästa försvarsbeslut bl.a.

innehålla fler officerare än vad

organisationen i sig kräver, en mer

omfattande försvarsforskning,

genomtänkta planer för utbildning och

uppsättande av förband, tillgång till

kvalificerade övningsplatser och till

kvalificerade värnpliktiga. Ett större

risktagande med en mer omfattande

återtagning grundat på förband som helt

saknar krigsduglighet avvisas av

motionärerna, liksom vad som i

propositionen antyds om att förbands-

och repetitionsutbildning helt skall

utebli.

Folkpartiet liberalerna påpekar i

motion Fö8 (yrkande 6) att det i

propositionen skisseras lösningar där

merparten av krigsorganisationen är

användbar omedelbart efter

mobilisering, men att man för en annan

del godtar vissa brister i utbildning

och tillgång på förbrukningsmateriel.

Samtliga brister skall enligt

propositionen kunna åtgärdas inom ett

år. Motionärerna är tveksamma om

exakt tolv månader måste vara en norm,

men anser att den av regeringen

föreslagna inriktningen är utmärkt.

Motionen pekar på de förhållanden som

rådde tidigare, då få förband var

direkt användbara efter mobilisering

och många enheter hade grava brister i

utrustning och utbildning. Bristerna

var dramatiskt mycket större än vad

myndigheterna hade redovisat.

Möjligheterna att utöka organisationen

måste förberedas på ett planerat sätt,

t.ex. genom att ha en något större

befälsvolym än vad som behövs för den

befintliga organisationen. Folkpartiet

liberalerna är sålunda positivt till

grundtanken i regeringens förslag. I

motionen framhålls att metoderna för

att återta krigsdugligheten m.m.

varierar mellan olika förbandstyper,

och flera exempel ges i motionen på hur

en sådan beredskap skulle kunna ordnas.

I motion Fö6 (mp kommittémotion) pekas

på att regeringen föreslår att

underrättelsetjänsten skall lägga

särskild vikt vid information om

långsiktiga utvecklingstendenser m.m.

av betydelse för Sveriges säkerhet.

Viktigt är enligt motionärerna (yrkande

14) även att underrättelser inhämtas om

de nya hot som måste beaktas i ett

vidgat säkerhetspolitiskt perspektiv.

Som exempel anges atomubåtar på

Ishavets botten och ökade sociala

klyftor. Motionärerna anser att en

samordning mellan olika myndigheters

kompetensområden måste ske för att

säkerställa att olika hot bedöms

utifrån sakkunskap och inte

traditioner.

I motion Fö11 (kds kommittémotion)

framhålls att hög anpassningsförmåga av

totalförsvaret är av avgörande

betydelse om vi måste höja

krigsdugligheten. Motionärerna menar

dock att det finns svagheter inbyggda

med ett sådant system, t.ex. tolkning

av förvarningssignaler, nödvändiga

politiska beslut, planering,

igångsättning och resursuppbyggnad. En

tillräcklig försvarsförmåga kan enligt

motionärerna (yrkande 3) endast

säkerställas genom att en betydande

kvalitativ förmåga ständigt

upprätthålls inom totalförsvaret. För

att få till stånd den höjning av

krigsdugligheten och

resurskompletteringen som blir

nödvändig, bör (yrkande 4) en

realiserbarhetsprövning göras utifrån

en helhetssyn. Resultat av en sådan

avgör graden av trovärdigheten av

totalförsvarets anpassningsförmåga.

Motionärerna menar vidare att det är

angeläget att underrättelsetjänsten har

resurser att ständigt förse

statsmakterna med beslutsunderlag för

att kunna fatta beslut om en förändrad

krigsduglighet. Därför anser

motionärerna (yrkande 5) att det i det

fortsatta beredningsarbetet bör

övervägas att göra en total översyn av

underrättelsetjänsten för att

säkerställa att omvärldsutvecklingen

fortlöpande kan bevakas.

Utskottet

Utskottet vill redan inledningsvis peka

på att dagens krigsorganisation inte i

sin helhet är fullt krigsduglig direkt

efter en snabbt genomförd mobilisering.

För att totalförsvaret skall bli fullt

krigsdugligt krävs en anpassning av

förmågan genom utbildning och övning,

genom anskaffning av förnödenheter och

viss materiel samt genom utbyggnad av

befästningar m.m.

I 1992 års försvarsbeslut (bet.

1991/92:FöU12, rskr. 337 och 338)

beslutades att Försvarsmakten - inom

ramen för tillgängliga personella och

materiella resurser - skall ha en

beredskap för att snabbt kunna

komplettera utbildningen och den

materiella tillgängligheten så att den

samlade försvarsförmågan förstärks.

Vidare beslutades att Försvarsmakten -

om stormakternas säkerhetspolitiska och

militära handlingsmöjligheter i vårt

närområde långsiktigt tillväxer -

successivt skall kunna öka sin samlade

styrka.

Våren 1993 godkände riksdagen (bet.

1992/93:FöU9 s. 24, rskr. 334) vad

regeringen då förordat i proposition

1992/93:100 bil. 4, om behovet att

precisera kraven på försvarets

beredskap:

Kraven i övrigt på totalförsvarets

förmåga att möta väpnat angrepp över

kust alternativt landgräns, enligt den

ambition som 1992 års försvarsbeslut

anger, behöver fullt ut tillgodoses

först efter något års komplettering av

utrustning och utbildning. Efter en

högst ettårig återtagningsperiod skall

alla väsentliga delar av totalförsvaret

kunna utnyttjas med full effekt

omedelbart efter mobilisering.

Planläggning för en sådan forcerad

återtagning får förutsättas ske utan

direkta ekonomiska restriktioner.

Regeringen framhåller i propositionen

att totalförsvaret skall anpassas mot

bakgrund av den säkerhetspolitiska

utvecklingen i omvärlden. Detta skall

kunna ske dels genom att

krigsdugligheten höjs inom den

befintliga krigsorganisationen, dels i

form av en mer långsiktig anpassning

varvid nya förband, vapensystem och

strukturella lösningar kan komma att

införas. Regeringen föreslår att den

reducerade krigsorganisationen skall ha

en förmåga att möta ett väpnat angrepp

med iståndsatta styrkor fullt ut först

efter viss komplettering av utrustning

och utbildning inom högst ett år.

Moderata samlingspartiet framhåller i

Fö1 (yrkande 9) svårigheterna att

återta förlorad eller aldrig uppnådd

förmåga. Att bygga försvarets framtid

på politisk förmåga att fatta beslut i

rätt tid är ett risktagande. Ett sådant

system kräver noggranna planer och

förberedelser. Folkpartiet liberalerna

anser i Fö8 (yrkande 6) att den

föreslagna inriktningen är utmärkt,

även om viss tveksamhet uttalas till en

norm om tolv månader.

I motion Fö11 (kds kommittémotion),

yrkandena 3 och 4 betonas vikten av att

ständigt upprätthålla en hög kvalitativ

förmåga hos totalförsvaret. Fråga om

att kunna anpassa förmågan på det sätt

som regeringen föreslår bör

realiserbarhetsprövas.

Utskottet ställer sig bakom

regeringens uppfattning att efter en

högst ettårig period alla väsentliga

delar av totalförsvaret skall kunna

utnyttjas med full effekt omedelbart

efter moblisering.

Utskottet har samma uppfattning om de

farhågor som både regeringen och vissa

motionärer hyser till det risktagande

som det innebär att ha ett totalförsvar

som behöver både betydande tid och

omfattande resurser för att nå full

duglighet att möta ett angreppshot mot

vårt land med iståndsatta styrkor. Man

kan också se svårigheterna att i rätt

tid fatta beslut om att sätta i gång

uppbyggnaden med tillräcklig kraft och

målmedvetenhet.

Det är å andra sidan inte rimligt att

- i synnerhet i dagens

säkerhetspolitiska läge - avsätta de

resurser som skulle vara nödvändiga för

att det skulle vara möjligt för

totalförsvaret att i sin helhet

ständigt kunna vara fullt stridsdugligt

att efter en hastigt genomförd

mobilisering kunna möta ett angreppshot

med iståndsatta styrkor. Dessa

kostnader skulle urholka totalförsvaret

både kvalitativt och organisatoriskt.

Den förmågan har vidare totalförsvaret

i realiteten saknat i modern tid. Det

är enligt utskottets mening avgjort

bättre att ha en planlagd, övad och på

andra sätt noggrant förberedd förmåga

till styrkeuppbyggnad, än att behöva

tillgripa oplanerade medel för att

bygga upp ett totalförsvar som eroderat

på ett oplanerat sätt.

Utskottet delar därför regeringens

uppfattning om lämpligheten och

nödvändigheten av att kunna vid behov

anpassa totalförsvarets krigsduglighet,

såväl i det korta perspektivet med

hänsyn till det militärstrategiska

läget i vår omvärld, men även som mer

långsiktigt med hänsyn till

omvärldsutvecklingen i vidare mening.

En sådan anpassningförmåga måste

emellertid sålunda grundas på

noggranna planer över vilken

utbildning och anskaffning av materiel

samt andra förnödenheter som behöver

ske. Vidare bör noggranna överväganden

och studier göras om vilka kritiska

faktorer som ytterst påverkar

totalförsvarets möjligheter att på ett

trovärdigt sätt kunna genomföra en

sådan uppbyggnad. Förmågan att nå full

krigsduglighet inom totalförsvaret

inom högst ett år bör därför

klarläggas. Kostnaderna för att

upprätthålla viss överkapacitet inom

olika funktioner och med olika resurser

bör beräknas. Enligt utskottets mening

är det angeläget att regeringen inför

försvarsbeslutet 1996 för riksdagen

närmare redovisar dels hur en

uppbyggnad (anpassning) av

totalförsvarets krigsduglighet skall

kunna ske, dels hur förmågan till

långsiktig anpassning skall

säkerställas. företrädesvis inom en

tolvmånadersperiod.

Med hänsyn till vad utskottet nu har

anfört föreslår utskottet att riksdagen

godkänner vad regeringen har förordat

om anpassning av totalförsvarets

förmåga.

Såväl regeringen som flera motioner

tar upp underrättelsetjänstens

betydelse för att få underlag för såväl

den kortsiktiga beredskapen att ingripa

mot kränkningar som att besluta om att

höja krigsdugligheten hos

totalförsvaret, men även för att

påverka totalförsvarets mer långsiktiga

utveckling. Utskottet anser för sin del

att det är motiverat med en översyn av

underrrättelsetjänsten bl.a. avseende

dess inriktning, ledning och

organisation f för att därmed

säkerställa att denverksamheten ges en

sådan ledning och utformning som

svarar mot de särskilda behov som den

föreslagna inriktning av totalförsvaret

inriktning erfordrar, bl.a när det

gäller förmågan till kort- och

långsiktig anpassning.

Viktiga delar av

underrättelsetjänstens resurser, t.ex.

Försvarets radioanstalt, Försvarets

forskningsanstalt och Försvarets

materielverk tillhör inte

Försvarsmakten utan är självständiga

myndigheter under regeringen. Med

hänsyn även till verksamhetens

speciella karaktär bör regeringen ta

initiativet till och leda en sådan

översyn.

Mot bakgrund av vad utskottet nu har

anfört bör riksdagen godkänna vad

regeringen förordat om anpassning.

Motionerna Fö1 (yrkande 9), Fö6

(yrkande 14), Fö8 (yrkande 6) och Fö11

(yrkandena 3-5)bör inte bifallas av

riksdagen.

Inriktning av det militära försvaret

Utskottet behandlar här vad regeringen

i propositionen (s. 65-81) har anfört

om inriktningen av det militära

försvaret. Utskottet behandlar också

motionerna Fö1 (m partimotion)

yrkandena 10-15, 17-19, Fö2 (m)

yrkandena 1 och 2, Fö3 (mp) yrkandena

1-2, Fö5 (v partimotion) yrkande 2 i

denna del, Fö6 (mp kommittémotion)

yrkandena 13, 16 och 19, Fö7 (s)

yrkande 2 i denna del, Fö8 (fp

partimotion) yrkandena 7-9, Fö9 (m)

samt Fö11 (kds kommittémotion)

yrkandena 11-15, 17 och 18.

Utgångspunkter

Regeringen

Regeringen anger, utan hemställan till

riksdagen, inledningsvis vissa

utgångspunkter för sina förslag och

konstaterar att ett väpnat angrepp

utgör det allvarligaste hotet mot vår

nationella säkerhet. Långsiktigt utgör

också ett väpnat angrepp den viktigaste

utgångspunkten för totalförsvarets

planering, trots att anspråken på

totalförsvarets förmåga i närtid är

begränsade. Svårigheten att förutsäga

utvecklingen i omvärlden ställer krav

på stor förmåga till anpassning.

Regeringen pekar på vissa drag i

utvecklingen av militär teknik och

doktriner vilka har betydelse för

karaktären på väpnade angrepp som

skulle kunna hota Sverige i en framtid.

Vad som därvid särskilt framhålls är

möjligheten av angrepp med s.k.

strategiska insatsstyrkor som med god

rörlighet och effektiva ledningssystem

sätts in med stor kraft utan långvariga

röjande militära operativa

förberedelser. Den moderna tekniken

kommer att medge vapeninsatser med hög

precison och stridsinsatser dygnet

runt, oavsett väderförhållanden, på ett

fragmenterat stridsfält utan

frontlinjer. Dessa förhållanden sägs

skapa stora svårigheter när det gäller

att leda egna stridskrafter och att

göra insatser för att skydda

civilbefolkningen. Den snabba

utvecklingen sägs redan ha förändrat

förutsättningarna för krigföringen och

kommer på sikt att ytterligare ställa

krav på anpassningsförmåga.

För att kunna möta ett angrepp med

strategiska insatsstyrkor måste det

militära försvaret, enligt regeringen,

ha förmåga både att skydda våra mest

vitala områden och att anfalla en

angripare där och när denne är som

känsligast. Förmågan att leda våra

stridskrafter under mycket svåra

förhållanden är därmed av stor

betydelse, liksom förmågan att övervaka

och luftförsvara vårt territorium.

En grundläggande förutsättning för vår

försvarsförmåga är att vi kan hindra en

angripare att få luftherravälde.

Insatser med B- och C-stridsmedel kan

bli mycket verkningsfulla om inte

motåtgärder har vidtagits. Regeringen

anser därför att fortsatt hänsyn bör

tas till möjligheten av sådana

insatser.

Regeringen anför avslutningsvis

beträffande utgångspunkterna för

inriktningen av det militära försvaret

att kraven på vår försvarsförmåga

förändras om ett angrepp med påtaglig

anfallskraft över landgräns eller kust

skall kunna mötas. Förutom behovet att

kunna bekämpa stridskrafter till sjöss

vkar då de generella kraven på

samordnade egna anfallsoperationer och

på uthållighet.

Utskottet

Utskottet har ingen erinran mot vad

regeringen har anfört om utgångspunkter

för inriktningen av det militära

försvaret.

Uppgifter för det militära försvaret

Regeringen

Regeringen anger att det militära

försvaret, inom ramen för

totalförsvarets uppgifter, skall

- försvara landet mot väpnat angrepp,

- hävda vår territoriella integritet,

- kunna genomföra internationella

fredsfrämjande insatser och

- kunna utnyttjas vid svåra nationella

påfrestningar på samhället i fred.

Försvar mot väpnat angrepp

Regeringen redogör i propositionen för

innebörden av dessa fyra uppgifter. När

det gäller försvar mot väpnat angrepp

hänvisar regeringen till den

säkerhetspolitiska analysen och att

väpnade angrepp mot Sverige i dagens

politiska situation ter sig osannolika.

Mer reella hot kan emellertid uppstå

efter ett antal år. Regeringen

preciserar mot den bakgrunden vilka

typer av angreppshot som i olika

tidsperspektiv bör läggas till grund

för planeringen under den förestående

försvarsbeslutsperioden. Tre olika

tidsdimensioner är därvid aktuella.

Regeringen konstaterar att det inte

finns någon tänkbar angripare som har

omedelbar tillgång till förband för ett

angrepp i sådan omfattning som hittills

legat till grund för svensk

försvarsplanering. Detta gäller så

länge som nuvarande säkerhetspolitiska

och militärstrategiska förhållanden

består. Rent tekniskt skulle det dock

vara möjligt att i ett läge med

oväntade politiska omvälvningar inleda

militära företag mot Sverige med de

resurser som trots allt finns

tillgängliga. Sverige bör därför, även

vid dagens förhållanden, ha en

betryggande förmåga att kunna möta

detta slags angrepp, vilka skulle kunna

riktas mot begränsade geografiska mål

eller mot någon vital samhällsfunktion.

Regeringen kallar sådana möjliga hot

för angreppshot i nuvarande

omvärldsläge.

Läget i omvärlden kan förändras så att

ett angrepp mot Sverige ter sig som en

realistisk möjlighet. Det tar dock

avsevärd tid att förändra de rent

militära möjligheterna att genomföra

ett angrepp. De styrkor som enligt

regeringens bedömning i första hand kan

komma att sättas i stånd för ett

angrepp är sådana flyg- och

markstridskrafter som utgör viktiga

komponenter i s.k. strategiska

insatsstyrkor. Om politiska och

ekonomiska förutsättningar för en sådan

utveckling har uppstått torde

angreppsstyrkor kunna sättas i stånd

inom några år så länge befintlig

materiel och personal kan utnyttjas.

Inträffar denna situation måste, enligt

regeringen, det svenska försvarets

krigsduglighet på ett betryggande sätt

kunna höjas i minst motsvarande takt.

Regeringen anser att det finns goda

möjligheter till insyn i en utveckling

där angrepssstyrkor sätts i stånd.

Därmed finns en grund för anpassning av

det svenska försvarets krigsduglighet.

Det hot mot Sverige som skulle kunna

växa upp som följd av en sådan

händelseutveckling kallar regeringen

för angreppshot med iståndsatta

styrkor.

På lång sikt är den säkerhetspolitiska

och militärstrategiska utvecklingen

mycket mer svårförutsägbar. Enligt

regeringens bedömning talar dock mycket

för att framtida krig kommer att

karakteriseras av kvalificerad

militärteknik och användning av

strategiska insatsstyrkor. Regeringen

anser därför att en betryggande

långsiktig grund för att kunna

utveckla den svenska försvarsförmågan i

takt med en sådan omväldsförändring bör

eftersträvas. Långsiktigt inriktade

åtgärder bör sålunda i första hand

syfta till att utveckla vår förmåga att

kunna möta angrepp med moderna

strategiska insatsstyrkor.

Enligt regeringens mening skall det

emellertid heller inte uteslutas att en

mer omfattande förmåga till anfall över

landgräns och hav - som ett komplement

till strategiska insatsstyrkor - skulle

kunna växa upp i vårt närområde.

Regeringen anser dock att en sådan

utveckling kommer att ta lång tid i

anspråk. Den kan därför i huvudsak

mötas genom tillväxt av ett försvar som

i första hand har utformats mot angrepp

med strategiska insatsstyrkor.

Detta breda spektrum av hot som bör

påverka långsiktiga åtgärder inom

försvaret kallar regeringen för

angreppshot på lång sikt.

Hävda vår territoriella integritet

Den andra uppgiften för det militära

försvaret - att hävda vår territoriella

integritet - innebär enligt regeringen

bl.a. övervakning av vårt territorium

och luftrum samt att kunna ingripa mot

kränkningar eller andra överträdelser

av internationell eller svensk rätt.

Regeringen eftersträvar en ökad

samordning som leder till att civila

och militära resurser utnyttjas bättre

när de på olika sätt bidrar till

hävdandet av den territoriella

integriteten.

Det kaderorganiserade militära

försvaret skall sålunda under normala

fredsförhållanden ha tillräcklig

förmåga - i samverkan med andra

resurser - att hävda vår territioriella

integritet. Om spänningen stiger,

särskilt som följd av

säkerhetspolitiska kriser i vårt

närområde, kan det krävas att

krigsorganisationen efter hand

mobiliseras.

Internationella fredsfrämjande insatser

Försvarsmakten har sedan 1950-talet på

olika sätt medverkat i internationella

fredsfrämjande insatser. Regeringen

föreslår nu att sådan medverkan skall

vara en av de fyra uppgifterna för det

militära försvaret. Innebörden härav är

främst ökade krav på beredskap för

sådana insatser.

Regeringen anser sålunda att

erforderlig handlingsfrihet i detta

avseende föreligger om det inom ramen

för utbildningssystemet är möjligt att

ha väsentliga delar av två bataljoner,

eller motsvarande styrka, ständigt

insatta eller hållna i beredskap.

Regeringen anser också att

tidsbegränsade och förberedda insatser

skall kunna ske med specialenheter,

t.ex. för minspaning och minröjning

samt för transporter och sjukvård.

Härutöver erfordras personal för att

tjänstgöra i staber och som

observatörer i minst nuvarande

omfattning.

Insatser med större styrkor eller med

andra slags stridskrafter kan också

komma att aktualiseras. Enligt

regeringens bedömning erfordras dock

inte några särskilda förberedelser

eller beredskapsåtgärder för sådana

situationer.

Regeringen anser att de svenska

insatserna skall kunna ske på två sätt;

dels ingående i på förhand samordnade

multinationella beredskapsförband, dels

insatser inom ramen för tillfälligt

sammansatta internationella styrkor.

Härvid är det viktigt att det nordiska

samarbetet vidareutvecklas.

Ställa resurser till förfogande i fred

Organisationens innehåll och beredskap,

liksom den militära utbildningen i

bl.a. sjukvårdstjänst, fältarbeten och

brandskydd, gör det miliära försvaret

till en värdefull och också nödvändig

resurs i många sammanhang. Enligt

regeringens uppfattning bör dock inte

uppgiften att ställa resurser till

förfogande vid svåra nationella

påfrestningar på samhället i fred styra

det militära försvarets utveckling i

stort. Däremot bör stor hänsyn tas till

denna uppgift vid t.ex. utformningen av

materielsystem och vid

verksamhetsplaneringen. Förberedelser

för att kunna lösa denna uppgift behövs

inom såväl det militära som det civila

försvaret, bl.a. i form av samövningar.

Regeringen föreslår att riksdagen

godkänner vad regeringen förordar om

uppgifter, principiell inriktning och

utveckling i stort för det militära

försvaret i den del som rör uppgifter

(avsnitt 4.1.2 i propositionen).

Utskottet

Regeringen anger fyra uppgifter för

det militära försvaret. Den första är

försvar mot väpnat angrepp. Regeringen

beskriver skilda angreppshot som i

olika tidsperspektiv bör vara styrande

för planeringen under den kommande

försvarsbeslutsperioden för det

militära försvaret, nämligen

- angreppshot i nuvarande omvärldsläge,

- angreppshot med iståndsatta styrkor

och

- angreppshot på lång sikt.

Utskottet har i det föregående anslutit

sig till regeringens uttalande att ett

väpnat angrepp utgör det allvarligaste

hotet mot vår nationella säkerhet och

därmed långsiktigt är den viktigaste

utgångspunkten för totalförsvarets

planering.

Utskottet har inget att erinra mot den

av regeringen givna

uppgiftsindelningen. Samtliga fyra

uppgifter för det militära försvaret

har ett nära sammanhang med dess

förmåga att lösa den fundamentala

uppgiften att försvara landet mot

väpnade angrepp. Även under perioder då

bedömningen av tänkbara hot leder till

att det endast finns små anspråk på

omedelbar militär förmåga, måste det

militära försvarets verksamhet och

utveckling präglas av att uppgiften att

försvara landet mot väpnade angrepp är

det yttersta motivet för det militära

försvarets existens.

Det militära försvaret skall, enligt

regeringen, ha tillräcklig förmåga att

hävda vår territoriella integritet.

Enligt utskottets mening är hävdandet

av vår territoriella integritet en

grundläggande förutsättning för vår

säkerhetspolitik. Väsentligt, och

styrande för det militära försvarets

utveckling, är därmed kravet på att

kunna ingripa mot varje form av

kränkning av vårt territorium. Luckor i

övervaknings- och insatssystemen får

inte förekomma, om de kan utnyttjas

systematiskt och därmed kunna tolkas

som att vi har släppt kontrollen över

vårt territorium.

Regeringen föreslår att medverkan i

internationella fredsfrämjande insatser

skall skrivas in som en uppgift för det

militära försvaret. Detta kommer att

ställa krav på främst en ökad beredskap

för sådana insatser. Utskottet anser

för sin del att en sådan utökning av

uppgifterna i förhållande till vad

riksdagen beslutade i 1992 års

försvarsbeslut (prop. 1991/92:102, bet.

1991/92:FöU12, rskr. 1991/92:337 och

338) är motiverad, dels med hänsyn till

att svensk militär personal sedan lång

tid deltagit i internationella

fredsfrämjande insatser, dels behovet

att höja ambitionen för sådana

insatser.

Utskottet delar regeringens

uppfattning att förberedelserna för att

kunna ställa militära resurser till

förfogande i katastrofsituationer i

fred bör utvecklas. Det gäller såväl

personella resurser, t.ex. befäl och

värnpliktiga som genomför

grundutbildning, som olika materiella

resurser, exempelvis fartyg,

helikoptrar och bandvagnar. Det gäller

även kommunikations- och

ledningskapacitet. Det är därmed

motiverat att formellt tilldela det

militära försvaret uppgiften att kunna

ställa resurser till förfogande vid

sådana tillfällen. Utskottet anser,

liksom regeringen, att denna uppgift

inte skall vara styrande för det

militära försvarets utveckling i stort.

Med utgångspunkt i det som här har

anförts föreslår utskottet att

riksdagen godkänner vad regeringen

förordar om uppgifter, principiell

inriktning och utveckling i stort för

det militära försvaret i den del som

rör uppgifter (avsnitt 4.1.2 i

propositionen).

Principiell inriktning

Regeringen

Regeringen anser att det militära

försvaret bör utformas dels så att det

kan utvecklas i steg för att kunna möta

olika typer av angreppshot i skilda

tidsperspektiv, dels för att kunna lösa

övriga huvuduppgifter.

Grundnivå

Regeringen definierar en grundnivå.

Denna skall svara mot alla erforderliga

åtgärder som behövs så länge som

nuvarande säkerhetspolitiska och

militärstrategiska läge består.

Grundnivån bör enligt regeringen

utformas så att det militära försvaret

kan

- hävda vår territoriella integritet,

- genomföra internationella insatser,

- utnyttjas vid svåra nationella

påfrestningar på samhället i fred och

- möta tänkbara angreppshot i nuvarande

omvärdsläge.

Grundnivån skall också innehålla

åtgärder som gör det möjligt att

anpassa försvaret till ett förändrat

läge i omvärlden. Det skall sålunda

vara möjligt att

- höja krigsdugligheten om ett

angreppshot med iståndsatta styrkor

skulle börja utvecklas och

- möta ett spektrum av angreppshot på

lång sikt.

Enligt regeringen är det tre uppgifter

som ställer dimensionerande krav på

krigsorganisationen i närtid, nämligen

- att kunna hävda den territoriella

integriteten,

- att kunna genomföra internationella

insatser och

- att kuna anpassa försvaret till

förändrade säkerhetspolitiska

situationer.

Kravet att kunna möta de angreppshot

som trots allt är tänkbara i nuvarande

omvärldsläge är enligt regeringen inte

dimensionerande. Detta krav bedöms

nämligen i allt väsentligt bli

tillgodosett genom de åtgärder som

vidtas med utgångspunkt i de tre andra

nyss nämnda uppgifterna.

Regeringen föreslår att det militära

försvaret i grundnivån utformas så att

det inom högst ett år har förmågan att

ha höjahöja krigsdugligheten för att

kunna möta angreppshot med iståndsatta

styrkor. Regeringen bedömer härvid att

det inom en ettårsperiod är möjligt att

komplettera utbildningen, tillföra

enklare materiel och förnödenheter samt

att bygga ut anläggningar. Härutöver

kan insats- och

mobiliseringsberedskapen höjas.

Regeringen förutsätter sålunda att

organisationsstrukturen med vapen- och

ledningssystem, befälskadern samt

grundutbildade soldater redan finns i

grundnivån.

Anpassning på längre sikt

När det gäller åtgärder för anpassning

på längre sikt är det regeringens

uppfattning att dessa åtgärder redan i

grundnivån skall ge en tillräcklig bas

och handlingsfrihet för den framtida

utvecklingen. Som antytts tidigare bör

därvid föreställningar om framtida

krigs karaktär vara styrande.

Satsningar bör ske inom områden där det

tar lång tid att bygga upp kompetens

och resurser.

Förändringar i omvärlden kan komma att

kräva en anpassning av planeringen för

det svenska försvarets utveckling.

Statsmakternas inriktning kan behöva

förändras, liksom uppgifter,

ambitionsnivåer och ekonomiska

resurser. Regeringen anger att sådana

förändringar normalt bör bestämmas i

ett nytt flerårigt försvarsbeslut. En

förändrad säkerhetspolitisk utveckling

i omvärlden kan dock ställa krav på

förändrad inriktning redan tidigare.

Enligt regeringens bedömning skapas

genom de förutsatta åtgärderna i

grundnivån förutsättningar för att i

kommande försvarsbeslut anpassa det

militära försvarets utveckling,

kvalitativt och kvantitativt, till den

förväntade utvecklingen i omvärlden.

Konsekvenser för planeringen

Regeringen anger, som en del i den

principiella inriktningen, även vissa

konsekvenser för planeringen. Normalt

är det kostnadseffektivt att underhålla

försvarssystem så att de kan behållas

hela sin operativa livslängd.

Regeringen anser emellertid att de

stora säkerhetspolitiska förändringarna

kraftigt har reducerat de operativa

behoven inom många områden, i varje

fall för de närmaste åren. Härav följer

att vidmakthållandet av gamla system

kan ifrågasättas. Planeringen bör

därför utgå från behoven de närmaste

åren och den handlingsfrihet som behövs

för framtiden, oberoende av motiven för

tidigare investeringar. Vapensystem som

anskaffats med tidigare behov som

grund, och för vilka behov inte kan

identifieras under återstående

livslängd, bör alltså enligt

regeringens mening avvecklas. Det är

viktigare att nu göra nyinvesteringar

som svarar mot framtida tänkbara behov.

Regeringen anser det angeläget att

snarast efter den 1 januari 1997

genomföra erforderliga förändringar i

totalförsvarets struktur för att uppnå

besparingar och för att frigöra

resurser för de nya uppgifterna. De

strukturella förändringarna bör således

genomföras så snabbt som möjligt även

om de kan leda till betydande

olägenheter. Regeringen anser vidare

att en viss obalans kan accepteras

under de närmaste åren mellan operativa

funktioner när det gäller förmågan att

kunna möta mer omfattande väpnade

angrepp. Likaså är det acceptabelt med

vissa effektivitetsbrister som följd av

förändringskraven.

Regeringen hemställer att riksdagen

godkänner vad regeringen förordar om

uppgifter, principiell inriktning och

utveckling i stort för det militära

försvaret i den del som rör utveckling

i stort (avsnitt 4.1.3 i

propositionen).

Motionerna

I Moderata samlingspartiets partimotion

Fö1 (m) anförs att dimensionerande för

Sveriges försvar är och bör vara risken

för ett överraskande, dolt iscensatt

angrepp med lättrörliga styrkor av hög

kvalitet, s.k. strategiskt överfall.

Väsentligt för att möta ett sådant

angrepp sägs vara att kunna försvara

egna kraftcentra för att undvika

försvarskollaps, för att kunna

omgruppera styrkor för fortsatt försvar

samt för att vinna tid för att söka

hjälp utifrån. Kraftsamling av förband

och försvarsförmåga bör enligt

motionärerna således ske till sådana

kraftcentra. Handlingsfrihet bör

säkerställas genom tillräckligt många

effektiva förband med flexibel förmåga

samt med tillämpning av en strategi som

gör att hjälp utifrån ter sig

meningsfull. Frågan om en tidsvinnande

strategi är således viktig. Den ger

säkerhetspolitiskt handlingsutrymme. I

övrigt anser motionärerna att de

målsättningar för krigets förande som

ingår i 1992 års försvarsbeslut

alltjämt har relevans.

Avsaknaden av entydiga angreppsfall

gör att försvarets förmåga att kunna

möta skilda hot måste öka. En fortsatt

modernisering i takt med teknik- och

doktrinutvecklingen anser därvid

motionärerna ger de bästa

förutsättningarna för att kunna möta

olika framtida hot.

Vad som sålunda anförts om

inriktningen av det militära försvaret

hemställer motionärerna att riksdagen

som sin mening skall ge regeringen till

känna (yrkande 10).

Utskottet

Regeringen anger en grundnivå vars

inriktning skall möjliggöra att det

militära försvaret kan möta kraven i

nuvarande säkerhetspolitiska och

militärstrategiska läge. Härutöver

skall grundnivån innehålla åtgärder som

gör det möjligt att anpassa försvaret

till ett förändrat omvärdsläge, dels

inom ett år, dels på längre sikt.

Utskottet delar regeringens

uppfattning att kravet på att i

nuvarande omvärldsläge kunna möta trots

allt tänkbara angreppshot inte bör vara

dimensionerande för krigsorganisationen

i förhållande till andra uppgifter i

närtid.

Utskottet ställer sig bakom vad

regeringen anför om att tidigare

anskaffade vapensystem, som det inte

finns ett klart behov av under

återstående livslängd, kan avvecklas.

Utskottet kan acceptera den

risktagning som följer av att låta

krigsdugligheten för förbanden variera

men att den inom högst ett år skall ha

höjts så att ett angreppshot med

iståndsatta styrkor kan mötas.

Utskottet har ett motsvarande synsätt

när det gäller åtgärder och

handlingsfrihet för en anpassning av

det militära försvaret till en framtida

utveckling på längre sikt. 1992 års

försvarsbeslut byggde på samma

principer. De villkor som utskottet

åsyftar är dels att

underrättelsetjänst, säkerhetspolitiska

bedömningar och beslutsordning med

trovärdig säkerhet måste kunna varna i

tid, dels att anpassningskraven är

realistiska. Utskottet förutsätter att

regeringen i sin redovisning till

riksdagen av underlaget inför

försvarsbeslutets andra etapp

klarlägger dessa förhållanden, liksom

vilka särskilda kostnader som följer av

anpassningskraven. Med denna förklaring

föreslår utskottet att riksdagen

godkänner vad regeringen förordar om

uppgifter, principiell inriktning och

utveckling i stort för det militära

försvaret i den del som rör principiell

inriktning (avsnitt 4.1.3 i

propositionen). Samtidigt bör

partimotion Fö1 (m) yrkande 10 avslås.

Utveckling i stort

Regeringen

Regeringen konstaterar inledningsvis

att den i många avseenden har samma syn

på utvecklingen i stort av det militära

försvaret som Försvarsmakten har

redovisat på jämförbara ekonomiska

nivåer. De skillnader som föreligger

hänför regeringen främst till synen på

behovet av försvarsförmåga i närtid och

till plikttjänstgöringens omfattning.

Regeringen föreslår att den inriktning

som i det följande anges för

krigsorganisationens utveckling läggs

till huvudsaklig grund för

förberedelserna för den andra etappen

av försvarsbeslutet.

Ledningssystemet

Regeringen

Regeringen anser att ledningssystemet

har stor betydelse i den framtida

stridsmiljön. Det bör förändras för att

klara kraven på snabbhet, uthållighet

och självständigt uppträdande.

En omprövning av det nuvarande

ledningssystemets utformning bör,

enligt regeringen, genomföras så att

riksdagen kan ta ställning till

principfrågorna i försvarsbeslutets

andra etapp hösten 1996.

Regeringen anser vidare att den

nuvarande ledningsstrukturen, främst på

den lägre regionala nivån, bör

reduceras. Tidiga beslut bör här kunna

fattas mot bakgrund av den långsiktiga

inriktningen av ledningssystemet.

Enligt regeringens bedömning kan

antalet försvarsområden minskas med ca

en tredjedel. Antalet marin- och

flygkommandon bör också omprövas.

Motionerna

I Moderata samlingspartiets partimotion

Fö1 (m) framhålls att dagens och

framtidens teknologiska landvinningar,

främst avseende informationsteknologin,

skapar helt nya förutsättningar för

underrättelsetjänst och för utformning

av lednings-, stridslednings- och

sambandssystem. Samtidigt kan på ganska

kort sikt hela stridens förande

förändras. Enligt motionärerna behövs

en genomgripande genomlysning av

ledningsfunktionen, vilket i sin tur

kan leda till förändringar i

ledningsstruktur och informationsflöde.

Om det är detta som regeringen avser

med sitt förslag, bör det enligt

motionärerna accepteras av riksdagen.

Om inte, bör utredningen kompletteras

med det som är mer väsentligt än

ledningsorganisationen i sig, nämligen

ledningsstruktur och

ledningsfunktionens utveckling i de

hänseenden som berörts i motionen.

Frågorna rörande C4 I bör därvid

vvervägas i en särskild utredning vid

sidan om den utredning som regeringen

aviserat om ledningsorganisationen

(yrkande 11).

Motionärerna i kommittémotion Fö11

(kds) betonar vikten av att de

frivilliga försvarsorganisationernas

verksamhet knyts till Försvarsmakten så

nära som möjligt på lokal och regional

nivå. De konstaterar härefter att med

regeringsförslagets reduktion av

antalet försvarsområden med ca en

tredjedel så förloras ett viktigt stöd

för frivilligverksamheten. Enligt

motionen bör konsekvenserna av en

reducerad ledningsstruktur belysas

grundligt och därför frågan hänskjutas

till etapp två av försvarsbeslutet

(yrkande 18).

Ett i stort likalydande resonemang

förs i motion Fö2 (m) av Anders G

Högmark och Jan-Olof Franzén.

Motionärerna anser inte

beslutsunderlaget fullgott och yrkar

därför att detta kompletteras (yrkande

1) samt att beslutet om

försvarsområdesstabernas antal i

avvaktan härpå skjuts upp (yrkande 2).

Motionärerna i motion Fö9 (m) av Nils

Fredrik Aurelius och Leif Carlson har

från motsvarande utgångspunkter svårt

att förstå motiven bakom propositionens

förslag att reducera antalet

försvarsområden och försvars-

områdesstaber. Dessa bör i stället

bevaras så länge den nuvarande

länsindelningen består, vilket

riksdagen bör ge regeringen till känna.

Vänsterpartiet ansluter sig i sin

partimotion Fö5 (v) till

regeringsförslaget att genomföra

förändringar i ledningssystemet.

Motionärerna anser dock att det skulle

varit värdefullt att redan nu slå fast

att militärområdesindelningen bör

överges (yrkande 2 i denna del).

Utskottet

Den nya säkerhetspolitiska situationen

innebär att totalförsvarets

ledningsorganisation i krig och i fred

behöver förändras. Utskottet delar

regeringens uppfattning om vikten av

att ha ett effektivt fungerande

ledningssystem i de framtida

situationer och stridsmiljöer som kan

förutses, liksom för aktuella

ledningsuppgifter i den fredstida

verksamheten. Utskottet ansluter sig

också till regeringens syn på behovet

att ompröva det nuvarande

ledningssystemet med hänsyn till andra

förändrade villkor, inte minst den

tekniska utvecklingen.

Utvecklingen av militärtekniken och de

militära doktrinerna gör det emellertid

möjligt att dra relativt tydliga

slutsatser om karaktären av de väpnade

angrepp som Sverige skulle hotas av i

en framtid. I de av regeringen angivna

utgångspunkterna för inriktningen av

det militära försvaret anges att

förmågan att leda våra stridskrafter

under mycket svåra förhållanden har

stor betydelse. Utskottet har sagt sig

dela denna uppfattning och anser för

sin del att innebörden härav är att en

effektiv ledning skall kunna utövas vid

ett väpnat angrepp mot vårt land som

insätts överraskande och med stor kraft

mot många mål över hela vårt

territorium. Angreppet kan pågå dygnet

runt och oavsett väderförhållanden.

Det är enligt utskottets mening

betydelsefullt att den översyn som

regeringen har initierat - och som

skall ge underlag för

principställningstaganden i

försvarsbeslutets andra etapp - blir

genomgripande och leder fram till en

helhetslösning där skilda delar är

avstämda mot varandra. Frågorna om C4I

(Command, Control, Communication,

Computer & Intelligence) skall

övervägas i det sammanhanget. Det

framtida militära ledningssystemet

måste sålunda vara i balans med hänsyn

till

- antalet förband som skall ledas och de

uppgifter som dessa förband skall lösa

i krig och fred,

- behovet av samverkan med olika delar

av det civila försvaret i krig och i

fred,

- utvecklingen av civila

ledningsstrukturer i fred och i krig

och

- den tekniska utvecklingen, främst inom

informationsteknologin.

Det är uppenbart att

försvarsområdesnivån samt marin- och

flygkommandona till funktion och antal

noga skall prövas i denna process,

liksom andra ledningsnivåer och

ledningsorgan, som t.ex. den centrala

nivån och militärområden. Att nu låsa

sig till en viss volymmässig reduktion

av antalet försvarsområden, utan att se

hur väl ett sådant beslut passar in i

helheten, vore olämpligt. Utskottet har

inte heller uppfattat att sådana

låsningar skulle vara regeringens

avsikt. Utskottet vill i sammanhanget

understryka vad regeringen i

propositionen anfört om betydelsen av

att kunna säkerställa de frivilliga

försvarsorganisationernas verksamhet på

lokal och regional nivå.

Utskottet förutsätter sålunda att

regeringen hösten 1996 utifrån en

helhetssyn förelägger riksdagen ett

underlag för principställningstaganden

om det framtida militära

ledningssystemets utveckling.

Vad utskottet här med anledning av

propositionen och motionerna Fö1 (m)

yrkande 11, Fö2 (m), Fö5 (v) yrkande 2

i denna del, Fö9 (m) och Fö11 (kds)

yrkande 18 anfört bör riksdagen som sin

mening ge regeringen till känna.

Markstridskrafterna

Regeringen

Landets stora yta är en av grunderna

för dimensioneringen av

markstridskrafterna. Regeringen anser

att fältförbanden totalt bör omfatta ca

tolv brigader i tre fördelningar med

erforderliga fördelningsförband. Alla

fältförbanden behöver inte i dagsläget

ha full krigsduglighet.

Regeringen anför att det i grundnivån

är två uppgifter som ställer de största

kraven. Den ena är att kunna genomföra

internationella insatser. Den andra att

skapa en grund för att vid behov

relativt snabbt kunna höja

krigsdugligheten och långsiktigt

utveckla försvaret. Regeringen bedömer

att ca 20 % av dem som grundutbildas

till förband med full krigsduglighet,

lämpade för internationella insatser,

kan komma att tjänstgöra i den

internationella styrkan.

Territorialförsvaret bör enligt

regeringens mening omfatta ca 250 000

personer. Häri ingår hemvärnet, vars

beslutade utökning till ca 125 000

personer bör fullföljas. Det

traditionella territorialförsvaret,

bestående av förband med lokala

uppgifter och begränsad operativ

rörlighet, bör kunna begränsas till ca

90 000 personer. För att begränsa

effekterna av en sådan reducering bör,

enligt regeringen, övervägas att direkt

grundutbilda vissa

totalförsvarspliktiga för

bevakningsuppgifter. Dessa soldater

föreslås i grupp- eller plutonsenheter

kunna utnyttjas för att förbättra

skyddet för sådana totalförsvarsobjekt

som med den reducerade

krigsorganisationen inte längre kan

försvaras eller bevakas. Denna funktion

med soldater utbildade för

bevakningsuppgifter bör efter hand

byggas ut till att omfatta omkring 40

000 personer.

Regeringen bedömer att ett eventuellt

beslut om en långsiktig tillväxt av

markstridskrafterna kan komma att leda

till en krigsorganisation som omfattar

ytterligare en fördelning med fyra

brigader samt ett utökat

territorialförsvar.

Motionerna

I Moderata samlingspartiets partimotion

Fö1 (m) anförs att den avgörande

grunden för att dimensionera våra

markstridskrafter är kraven som följer

av landets stora yta. Just därför anses

regeringens förslag orealistiskt, såväl

vad gäller ambitionsnivå i närtid som

efter en anpassning eller upprustning.

Motionärerna anser att detta blir

särskilt påtagligt eftersom de

existerande förbanden riskerar att få

så låg kvalitet att de inte kan lösa

sina uppgifter på det moderna

stridsfältet. Riksdagen föreslås ge

regeringen till känna vad som i

motionen anförts om ett försvar med hög

kvalitet (yrkande 12).

Samma motionärer hävdar att hela

Sverige inte kan försvaras med 12

brigader med tveksam kvalitet.

Utgångspunkten bör i stället vara att

behålla 14 av arméns brigader samtidigt

som kvaliteten i dessa ökas markant.

Bl.a. bör huvuddelen av brigaderna,

helst alla, utrustas med moderna

stridsvagnar (yrkande 13). I motionen

föreslås förberedelser för att inom en

tioårsperiod förstärka försvaret med

ytterligare två fördelningar om vardera

fyra brigader (yrkande 14).

Vid sidan av de kvalificerade

brigaderna bör, enligt motionen,

tillföras en attackhelikopterbataljon

med fullt moderna helikoptrar.

Anskaffning bör beslutas redan nu men

genomföras efter år 2001. Ett kompani

med begagnade helikoptrar bör dock

anskaffas under innevarande period

(yrkande 15).

I Vänsterpartiets partimotion Fö5 (v)

görs en annan bedömning.

Förberedelserna inför nästa

försvarsbeslut bör - vad gäller

markstridskrafterna - inriktas mot en

krigsorganisation med 10 brigader

(yrkande 2 i denna del).

Miljöpartiet de grönas partimotion Fö6

(mp) behandlar en fråga som närmast har

anknytning till markstridsförbanden,

nämligen förbud mot antipersonella

minor. Motionärerna anför att när denna

fråga senast behandlades i riksdagen

ville majoriteten avvakta de

internationella beslut som kunde komma

att fattas. Sedan dess har EU-

parlamentet antagit två resolutioner

som uppmanar medlemsländerna att införa

ensidiga förbud mot dessa minor.

Motionärerna redogör också för frågans

aktuella läge i USA, Frankrike,

Österrike och Norge, alla länder som

har upphört använda antipersonella

minor eller avser att besluta om detta.

Med hänsyn till vad som hänt sedan

riksdagen senast behandlade ärendet

anser motionärerna att arbetet med

nästa etapp i försvarsbeslutet bör utgå

från ett totalförbud mot antipersonella

minor (yrkande 13).

Kristdemokratiska samhällspartiet

anser i sin kommittépartimotion Fö11

(kds) att landets stora yta är en grund

för dimensionering av

markstridskrafterna. För att kunna lösa

uppgifterna krävs välutbildade och

välutrustade krigsförband. Tilltron

till arméns förmåga att lösa sina

uppgifter grundar sig mycket på den

materiella kvaliteten hos förbanden.

Motionärerna anser det sålunda

nödvändigt att arméns mekanisering

fullföljs för att krigsförbanden skall

kunna få hög rörlighet, bra skydd och

god anfallsförmåga. En välutbildad

officerskår sägs också vara en

nödvändighet, inte minst för att kunna

höja krigsdugligheten (yrkande 11).

Samma motionärer konstaterar att

regeringsförslaget innebär att

terriotorialförsvaret reduceras från

165 000 till ca 90 000 personer. För

att lindra effekterna av denna

omfattande minskning måste behovet av

god rörlighet och materiel av hög

kvalitet beaktas (yrkande 12).

Härutöver anser motionärerna att

föreställningarna om ett framtida krigs

karaktär stärker behovet av

hemvärnsförband med modern materiel

(yrkande 13). Samtidigt konstateras att

det bör finnas goda förutsättningar att

förse våra hemvärnsförband med

erforderlig utrustning när antalet

fältförband minskar.

Utskottet

Utskottet delar regeringens uppfattning

att landets stora yta är en av

grunderna för dimensioneringen av

markstridskrafterna. Detta framförs

också i partimotion Fö1 (m) och

kommittémotion Fö11 (kds).

Utskottet ansluter sig också till

regeringens syn att alla fältförband

inte behöver ha full krigsduglighet i

rådande omvärldsläge, under

förutsättning att en relativt snabb

höjning förbereds.

Utskottet har i det föregående tagit

ställning till en ekonomisk ram för det

militära försvaret för den kommande

försvarsbeslutsperioden. Utifrån dessa

ekonomiska förutsättningar anser

utskottet det vara rimligt att, som

regeringen föreslår, inrikta

planeringen mot en krigsorganisation

uppbyggd kring tre fördelningar med ca

12 brigader och ett territorialförsvar

som omfattar ca 250 000 personer.

Utskottet bedömer också, liksom

regeringen, att ett eventuellt beslut

om långsiktig tillväxt av

markstridskrafterna kan leda till att

krigsorganisationen omfattar

ytterligare en fördelning med fyra

brigader och ett större

territorialförsvar. Härav följer att

riksdagen bör avslå partimotion Fö1 (m)

yrkandena 13 och 14, vilka förordar en

större och mer resurskrävande

krigsorganisation.

Det anförda innebär att riksdagen

heller inte bör bifalla Vänsterpartiets

i partimotion Fö5 (v) yrkande 2

framförda förslag om en inriktning mot

tio armébrigader.

Utskottet har kännedom om att

jämförande studier och försök sker med

utländska attackhelikoptrar. Någon

anskaffning är hittills inte

planerad.har förståelse för att det

finns ett behov att utöka

krigsorganisationen med

attackhelikopterförband men delar inte

Moderata samlingspartiets syn att

beslut härom bör fattas redan nu.

Frågan om att införa detta

kvalificerade - och kostnadskrävande -

förband måste avvägas mot andra

funktioner och förband inom given

ekonomisk ram. Utskottet utgår från att

frågan studeras vidare inför etapp två

och att regeringen återkommer till

riksdagen för det fall en anskaffning

bedöms aktuell. Partimotion Fö1 (m)

yrkande 15 bör således inte bifallas.

Hög personell och materiell kvalitet

är nödvändig för att fältförbanden med

utsikt till framgång skall kunna lösa

sina uppgifter i en framtida

stridsmiljö. Kravet på kvalitet var en

av hörnstenarna i 1992 års

försvarsbeslut (prop. 1991/92:102, bet.

1991/92:FöU12, rskr. 1991/92:337 och

338) och bör gälla också för en

framtida reducerad organisation.

Kvalitetskrav måste också ställas på

det territoriella försvaret, inkl.

hemvärnet. Territorialförsvaret har

viktiga uppgifter när det gäller

övervakning och bevakning av landets

stora yta och i försvaret av

infrastrukturen. De territoriella

förbanden bidrar därmed till att säkra

fältförbandens operationsfrihet så att

dessa inte binds för sekundära

uppgifter.

Utskottet utgår från att regeringen,

när den återkommer till riksdagen

hösten 1996, särskilt belyser hur

kvalitet och kvantitet avvägts i

förhållande till varandra. Det är

således utskottets uppfattning att

regeringen i pågående underlagsarbete

kommer att pröva de kvalitetsapekter

som uttrycks i partimotion Fö1 (m)

yrkande 12 och i kommittémotion Fö11

(kds) yrkandena 11-13. Dessa yrkanden

bör därför inte bifallas.

Utskottet övergår härefter till att

behandla frågan om antipersonella

minor, aktualiserad genom

kommittémotion Fö6 (mp) yrkande 13 som

förespråkar ett förbud.

Utskottet behandlade under föregående

riksmöte ingående frågan om ett sådant

(bet. 1994/95:Fö4, rskr. 1994/95:338).

Utskottets ställningstagande innebar

att beslutsunderlaget borde fördjupas

och ärendet avgöras när sådant underlag

förelåg. Som följd härav har regeringen

gett Försvarsmakten i uppdrag att till

i mars 1996 redovisa behovet av

truppminor samt taktiska, operativa,

organisatoriska, ekonomiska och andra

konsekvenser av försvarsalternativ som

inte innehåller truppminor. Utskottet

anser det vara oriktigt, även om EU-

parlamentet har uttalat sig till förmån

för ensidiga nationella förbud, att

inte invänta begärt beslutsunderlag och

ett förslag från regeringen, antingen

som en del i försvarsbeslutets andra

etapp eller i särskild ordning. Härav

följer att kommittémotion Fö6 (mp)

yrkande 13 inte bör bifallas.

Sjö- och kustförsvarsstridskrafterna

Regeringen

Regeringen anför beträffande

utvecklingen i stort av sjö- och

kustförsvarsstridskrafterna att behovet

av sjöstridskrafter i grundnivån främst

bestäms av uppgiften att hävda vår

territoriella integritet. Härutöver

kommer behov som utgår från kraven på

tillväxtförmåga och långsiktig

anpassning.

Regeringen bedömer behovet vara ca 20

ytstridsfartyg. Högst nio ubåtar och

huvuddelen av minröjningskapaciteten

bör behållas. Full krigsduglighet för

fartyg och basorganisation behöver inte

uppnås förrän efter särskilt beslutade

åtgärder för en sådan höjning.

Regeringen anser att de rörliga

kustförsvarsförbanden i huvudsak bör

behållas. För vissa enheter kan brister

i krigsdugligheten accepteras i

grundnivån. Högt prioriterade delar av

de fasta kustförsvarsförbanden bör

behållas och kunna utnyttjas efter

erforderlig höjning av

krigsdugligheten. Resterande delar av

den fasta organisationen avvecklas.

Motionerna

Moderata samlingspartiet anser i sin

partimotion Fö1 (m) att den slutliga

avvägningen mellan sjöstridskrafter och

kustförsvarsförband bör anstå till dess

att försvarets behov av

sjömålskapacitet har övervägts

ytterligare. En sådan utredning, som

kan komma att påverka prioriteringen

mellan försvarsgrenarna, bör också

behandla antalet ubåtar och

ytstridsfartyg.

I motionen avvisas regeringens förslag

om sänkt krigsduglighet för de

sjögående förbanden.

Sjöstridskrafternas fortsatta

modernisering, vilken är nödvändig för

att kunna acceptera färre enheter,

kräver enligt motionärernas mening

anskaffning av såväl ubåt 2000 som

ytstridsfartyg 2000.

Motionärerna föreslår att riksdagen

som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om sjö-

och kustförsvarsstridskrafternas

utveckling (yrkande 17).

Kristdemokraterna pekar i sin

kommittémotion Fö11 (kds) på behovet av

tillräckliga resurser för övervakning

och hävdande av vår integritet. Det

skall, som också propositionen betonar,

vara möjligt att ingripa mot varje form

av kränkning. För att inte luckor skall

finnas i övervaknings- och

insatssystemet måste erforderliga

marina resurser avdelas för Kattegatt

och Skagerack med sina betydelsefulla

importhamnar. I det fortsatta

beredningsarbetet bör därför

ytterligare analyser göras innan

antalet ytstridsfartyg beslutas

(yrkande 15).

Samma motionärer noterar att

propositionen uttrycker behov av ökad

samordning och bättre utnyttjande av

militära och civila resurser i

övervakningen av vårt territorium. Inom

det marina området bör då, enligt

motionärerna, särskilt uppmärksammas

möjligheterna att samordna

verksamhetsplanering och utbildning

(yrkande 17).

Folkpartiet liberalerns partimotion

Fö8 (fp) behandlar också frågan om

antalet ubåtar. Där sägs att om det

gäller att spara kostnader så är det

väl så intressant att diskutera hur

många ubåtar som hålls i drift som att

diskutera frågan om anskaffning av nya.

Motionärerna framhåller också att det

kan vara kostnadsmässigt fördelaktigare

att behålla ubåtar längre om man därmed

kan hoppa över en hel generation,

jämfört med att skrota dem i förtid och

köpa nya fartyg. Vad som sålunda

anförts om de marina stridskrafterna

bör riksdagen som sin mening ge

regeringen till känna (yrkande 9).

Miljöpartiet de gröna kan inte förstå

att regeringen i propositionen föreslår

nio ubåtar när försvarsberedningen

angav sju som behov. Enligt partiets

kommittémotion Fö6 (mp) har inte några

säkerhetspolitiska eller andra

förändringar inträffat sedan

beredningen lämnade sin rapport och som

i så fall skulle kunna motivera

ytterligare ubåtar. Detta bör riksdagen

som sin mening ge regeringen till känna

(yrkande 16).

Vänsterpartiet hävdar i sin

partimotion Fö5 (v) att antalet ubåtar

snarast bör minskas till sju (yrkande 2

i denna del).

Utskottet

Utskottet ansluter sig till vad

regeringen i propositionen anför om att

kravet på att kunna hävda vår

territoriella integritet samt kravet på

tillväxtförmåga och långsiktig

anpassning skall styra behovet av

sjöstridskrafter i grundnivån.

Utskottet kan också - liksom

beträffande markstridskrafterna - i

nuvarande omvärldsläge acceptera en

sänkt krigsduglighet för vissa förband

under förutsättning att denna relativt

snabbt efter beslut kan höjas.

Mot bakgrund av utskottets tidigare

redovisade ställningstagande till

framtida ekonomisk ram för det militära

försvaret, anser utskottet den av

regeringen i propositionen angivna

planeringsinriktningen med ca 20

ytstridsfartyg, högst 9 ubåtar och en i

stort bibehållen minröjningskapacitet

vara rimlig. Det resonemang beträffande

behovet av kvalitativ förnyelse som

utskottet förde i anslutning till

arméstridskrafternas utveckling gäller

i lika hög grad för sjö- och

kustförsvarsstridskrafterna. Utskottet

utgår således från att regeringen i det

kommande förslaget till riksdagen

redogör för avvägningen mellan

kvantitet och kvalitet samt eventuella

avsteg som gjorts från den preliminära

inriktningen till följd av dessa

överväganden. I sammanhanget bör också

för- och nackdelar med att i förtid ta

system ur drift vägas mot att anskaffa

nya system.

En fråga som i det fortsatta

underlagsarbetet bör övervägas

särskilt, och där resultatet bör

redovisas för riksdagen, är det

framtida behovet av kapacitet för

sjömålsbekämpning. En samlad bedömning

bör härvid ske för alla system som har

sjömålsbekämpning som uppgift:

attackflyg, ytattack, ubåtar,

kustförsvarsförband och minsystem.

Utskottet utgår således från att det

fortsatta underlagsarbetet kommer att

granska flertalet av de

frågeställningar som förs fram i

partimotion Fö1 (m) yrkande 17,

partimotion Fö8 (fp) yrkande 9 och

kommittémotion Fö11 (kds) yrkande 15.

Dessa motionsyrkanden bör därför

avslås.

Utskottet delar till fullo

motionärernas uppfattning i

kommittémotion Fö11 (kds) om det

önskvärda i att förbättra samordningen

av de civila och militära resurserna på

det marina området. Exempelvis bör, som

motionärerna anför, resurserna för

övervakningen av vårt territorium kunna

samordnas mer än i dagsläget, liksom

verksamhetsplanering och utbildning.

Utskottet utgår från att den tillsatta

sjöverksamhetskommittén (dir. 1993:136

och 1994:158) i sina överväganden

granskar de frågor som motionen

aktualiserar. Utskottet vill i

sammanhanget påminna om vad det i det

föregående under Totalförsvarets

inriktning anfört om att försvarets

resurser - och i det sammanhanget

militär personal - skall kunna ställas

till civila myndigheters förfogande i

deras myndighetsutövning.

Utredningsarbetet skall enligt

direktiven vara avslutat vid utgången

av år 1995Kommittémotion Fö11 (kds)

yrkande 17 bör därför inte bifallas.

Vad utskottet anfört i det föregående

innebär att riksdagen inte heller bör

bifalla partimotion Fö5 (v) yrkande 2 i

denna del och kommittémotion Fö6 (mp)

yrkande 16.

Flygstridskrafter och övrigt

luftförsvar

Regeringen

När det gäller utvecklingen av

flygstridskrafter och övrigt

luftförsvar hänvisar regeringen till

vad som tidigare anförts om

luftförsvarets stora betydelse. Redan i

grundnivån måste flygstridskrafterna

sålunda utformas och dimensioneras i

ett långsiktigt tidsperspektiv. Kraven

på krigsduglighet och uthållighet anser

dock regeringen kunna begränsas.

I grundnivån bör enligt regeringens

bedömning ingå ca tolv divisioner

stridsflyg med jakt-, attack- och

spaningskapacitet. På sikt bör alla

dessa divisioner utgöras av JAS 39

Gripen-förband. Det lätta attackflygets

omfattning m.m. bör övervägas

ytterligare.

Regeringen anser också luftvärnet vara

en viktig del av luftförsvaret.

Åtgärder för att modernisera och förnya

luftvärnet fordrar dock ytterligare

överväganden.

Det militära transportflyget har stor

betydelse såväl i fred som i krig. Dess

kapacitet bör i huvudsak behållas.

Regeringen anser att

stridsledningsorganisationen i alla

väsentliga avseenden måste finnas med i

grundnivån. Den måste snabbt kunna nå

full kapacitet. Pågående utveckling bör

fortsätta.

Bassystemet bedömer regeringen skall

kunna reduceras till ca 16

basbataljoner. I samband med en allmän

höjning av krigsdugligheten bör

bassystemet snabbt kunna ges full

effekt. Först i ett tillväxtläge bör

bassystemet byggas ut.

-----------------------------

--

Regeringen föreslår att riksdagen

godkänner vad regeringen förordar om

uppgifter, principiell inriktning och

utveckling i stort för det militära för-

svaret, den del som rör utvecklingen i

stort (avsnitt 4.1.4 i propositionen).

-----------------------------

--

Motionerna

Moderaterna anser i sin partimotion Fö1

(m) att en inriktning mot 12 divisioner

JAS 39 Gripen och 16 basbataljoner

innebär för hög risktagning när det

gäller uthålligheten i luftförsvaret

efter år 2006. För att ersätta de JA 37

Viggen som fram till dess bidrar till

luftförsvarsförmågan, bör redan

beslutas att anskaffa ytterligare två

divisioner JAS 39 Gripen. Samtidigt bör

inriktningen vara en krigsorganisation

med 21 basbataljoner, eftersom deras

antal har stor betydelse för

uthålligheten i luftförsvaret.

Riksdagen bör ge regeringen detta till

känna (yrkande 18).

Eftersom försvaret långsiktigt skall

utformas för att kunna möta en

angripare i alla delar av landet, anser

Kristdemokraterna att vår

luftförsvarsförmåga måste ges sådan

uthållighet att arméstridskrafternas

mobilisering och uppmarsch möjliggörs.

Motionärerna anser därför att en

planeringsinriktning mot 12 divisioner

ger otillfredsställande uthållighet i

luftförsvaret. Enligt kommittémotionen

Fö11 (kds) vore 14 divisioner mera

rimligt med hänsyn till kravet att

hindra att en angripare får

luftherravälde, vilket riksdagen som

sin mening bör ge regeringen till känna

(yrkande 14).

Folkpartiet liberalerna för i sin

partimotion Fö8 (fp) fram en annan

möjlighet att - åtminstone 10-15 år

framåt - ha handlingsfrihet att öka

luftförsvarets kapacitet. Man skulle

därvid kunna gå ned från dagens 16 till

12 aktiva flygdivisioner men ändå

behålla redan anskaffade flygplan till

en större organisation. Kostnaderna för

bränsle, underhåll och utbildning

skulle minska samtidigt som det finns

en option att efter beslut utöka

organisationen med 1-3 divisioner. Vad

som anförts om flygstridskrafterna bör

riksdagen som sin mening ge regeringen

till känna (yrkande 7).

Samma motionärer godtar bedömningen

att inga ytterligare flygbaser behöver

byggas de närmaste åren. Däremot

avvisas förslaget att reducera antalet

basbataljoner till 16, eftersom detta

skulle inskränka möjligheten att nyttja

flygförbanden alltför mycket. För att

kunna tillåta ett större antal

basbataljoner föreslås att vissa av dem

skulle kunna ges lägre beredskap med

krav på återtagningstid för full

krigsduglighet. Detta bör riksdagen ge

regeringen till känna (yrkande 8).

I tre motioner vänder sig respektive

motionärer mot en anskaffning av

delserie tre av JAS 39 Gripen. Sålunda

anför Miljöpartiet de gröna i sin

kommittemotion Fö6 (mp) att det kämpat

mot JAS från början. Projektet sägs

utgöra en felaktig prioritering och

pengarna skulle kunna investeras

betydligt mer effektivt till gagn för

vår gemensamma säkerhet. En beställning

av JAS delserie tre bör alltså inte ske

(yrkande 17).

Motsvarande yrkanden framförs i

Vänsterpartiets partimotion Fö5 (v)

(yrkande 2 i denna del) och i motion

Fö7 av Monica Green m.fl. (s) (yrkande

2 i denna del).

Utskottet

Utskottet delar regeringens syn på

luftförsvarets stora betydelse och att

flygstridskrafternas utformning och

dimensionering måste ske i ett

långsiktigt perspektiv redan på

grundnivån. Vissa brister i

krigsdugligheten kan - liksom för armé-

och sjöstridskrafterna - accepteras i

det nära tidsperspektivet under

förutsättning att den relativt snabbt

kan höjas efter ett beslut.

Utskottet ansluter sig vidare till

regeringens bedömning att luftvärnet

har en viktig roll i luftförsvaret, men

att beslut om luftvärnets framtida

utformning kan anstå till hösten 1996.

Med utgångspunkt i den

säkerhetspolitiska bedömning och den

ekonomiska ram som utskottet i det

föregående ställt sig bakom, godtar

utskottet den av regeringen förordade

inriktningen mot ca 12

stridsflygdivisioner. På sikt bör dessa

vara utrustade med JAS 39 Gripen.

Utskottet godtar också en inriktning

mot en krigsorganisation med 16

basbataljoner, under förutsättning att

av regeringen angivna förberedelser

genomförs för att kunna höja

krigsdugligheten, respektive för

anpassning och tillväxt.

Härav följer att riksdagen bör avslå

partimotion Fö1 (m) yrkande 18,

partimotion Fö8 (fp) yrkande 8 och

kommittémotion Fö11 (kds) yrkande 14, i

vilka förordas en större och mer

resurskrävande organisation.

Utskottet anser det resonemang som

förs i partimotion Fö8 (fp) om

handlingsfrihet för att kunna utöka

luftförsvarets kapacitet vara

intressant, om kostnaderna är rimliga

och inte tränger ut investeringar.

Samtidigt hänvisar utskottet till att

det, i anslutning till regeringens

redovisning av konsekvenserna för

planeringen, ställt sig bakom

bedömningen att materiel som anskaffats

med tidigare behov som grund kan

avvecklas, såvitt det inte finns ett

klart behov av den aktuella materielen

under dess återstående livslängd.

Utskottet utgår från att den fråga som

motionärerna tar upp i anslutning till

yrkande 7 övervägs i det pågående

underlagsarbetet inför etapp två. Med

detta konstaterande anser utskottet att

partimotion Fö8 (fp) yrkande 7 inte bör

bifallas.

Hittills har flygplan m.m. till 8

stridsflygdivisioner JAS 39 Gripen

beslutats. En inriktning mot ca 12

divisioner, som utskottet således

accepterar, innebär att flygplan med

tillhörande utrustning till ytterligare

ca 4 divisioner JAS 39 Gripen behöver

anskaffas. Riksdagen bör därmed avslå

partimotion Fö5 (v) yrkande 2 i denna

del, kommittémotion Fö6 (mp) yrkande 17

och motion Fö7 (s) yrkande 2 i denna

del.

Med de preciseringar och

förutsättningar som framgått av det

föregående föreslår utskottet att

riksdagen godkänner vad regeringen

förordar om uppgifter, principiell

inriktning och utveckling i stort för

det militära försvaret, i den del som

rör utvecklingen i stort (avsnitt 4.1.4

i propositionen).

------------------

-----

Utskottet har här stegvis behandlat

avsnitten 4.1.2-4.1.4 i propositionen.

Utskottet har beträffande

ledningssystemet föreslagit att

riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad utskottet har anfört.

Utskottet föreslår sammanfattningsvis

att riksdagen, med de preciseringar och

förutsättningar som framgått av det

föregående, godkänner vad regeringen i

övrigt förordar om uppgifter,

principiell inriktning och utveckling i

stort för det militära försvaret.

Försvaret och miljön

Regeringen

Regeringen redogör, utan att lämna

förslag till riksdagen, för läget

beträffande försvaret och miljön.

Regeringen erinrar härvid inledningsvis

om att riksdagen beslutat om nationella

miljömål i olika avseenden. Regeringen

erinrar vidare om statsmakternas

ställningstaganden om försvaret och

miljön (prop. 1992/93:100 bil. 5, bet.

FöU9, rskr. 333 och prop. 1993/94:111,

bet. JoU19, rskr. 256). Som följd härav

har lagts fast en miljöpolicy för

Försvarsmakten. I denna framgår att det

övergripande målet i miljöhänseende för

Försvarsmakten är att vara

fredsbevarande för att därmed förhindra

den katastrofala miljöförstöring som

ett krig för med sig. I övrigt är målen

bl.a. att se till att miljöhänsyn tas i

all planering och verksamhet, att

minska buller och användning av

skadliga ämnen samt att bistå vid

inträffade miljökatastrofer och andra

olyckor. Enligt regeringen genomför

Försvarsmakten nu stegvis sin

miljöpolicy.

Härutöver erinrar regeringen om att

det i förordningen (1994:642) med

instruktion för Försvarsmakten i 4 §

anges att Försvarsmakten, med beaktande

av de krav som huvuduppgifterna

ställer, skall väga in miljöaspekterna

i sin verksamhet i fred. Dessutom

gäller att stora delar av Försvars-

maktens verksamhet nu också prövas

enligt miljöskyddslagen.

I sin fortsatta redogörelse om

försvaret och miljöfrågorna anmäler

regeringen att den tagit initiativ till

ett internationellt FN-möte i Linköping

i juni 1995. Vid mötet diskuterades

bl.a. miljöproblem förknippade med den

militära verksamheten. Regeringen anser

att Sverige genom att arrangera detta

möte på ett påtagligt sätt bidragit

till att föra upp försvarsfrågorna på

den internationella dagordningen. Det

fortsatta arbetet bör drivas i

internationella organisationer, främst

FN:s ekonomiska kommission för Europa

(UN/ECE) i samarbete med bl.a. NATO:s

miljökommitté. Regeringen avser vidare

att fördjupa behandlingen av frågor om

försvaret och miljön inom det nordiska

samarbetet och att uppdra åt

Försvarsmakten att på myndighetsnivå

vidareutveckla detta samarbete.

Motionerna

I Miljöpartiets kommittémotion Fö6 (mp)

kritiseras regeringens redovisning. Den

sägs inte innehålla något nytt och

framåtsyftande. Motionärerna anser att

det är oerhört betydelsefullt att

försvaret finns i täten när det gäller

miljöfrågorna, särskilt när miljöhoten

nu ingår i det säkerhetspolitiska

begreppet. Motionärerna ger exempel på

åtgärder som enligt deras uppfattning

går i motsatt riktning. Att

Försvarsmakten har vissa undantag från

gällande miljölagar är inte heller

acceptabelt.

Enligt motionärerna måste i nästa

etapp av försvarsbeslutet de

miljömässiga effekterna beaktas inför

beslut om lokalisering av övnings- och

skjutfält. Riksdagen har (bet.

1994/95:FöU4, rskr. 338) visat den

viljeinriktningen, vilken nu bör slås

fast. Riksdagen bör också slå fast att

Försvarsmakten skall göra

miljökonsekvensbeskrivningar av de

förslag som kommer att presenteras

inför nästa etapp i försvarsbeslutet

(yrkande 18).

I motion Fö3 av Gudrun Lindvall m.fl.

(mp) konstateras att Försvarsmakten nu

arbetar för att bli mer hänsynsfull mot

miljön. Försvarsmakten sägs dock ha

lång väg att gå innan man lyckats

övertyga allmänheten om att det finns

en verklig vilja bakom den uttalade

målsättningen. I samband med den

reduktion av försvaret som måste ske

med hänsyn till minskade ekonomiska

ramar bör sålunda stor vikt läggas vid

möjligheterna att gynna natur- och

miljövärden. Motionärena anser som

följd härav dels att försvaret skall ta

större hänsyn än tidigare till natur-

och miljövärden (yrkande 1), dels att

Försvarsmakten vid en minskning av sin

verksamhet aktivt bör sträva efter att

lägga ned sådan verksamhet som vållar

olägenhet från natur- och miljösynpunkt

(yrkande 2).

Motionärerna Monica Green m.fl. anser

i motion Fö7 (s) att det är bra att

propositionen innehåller ett avsnitt om

försvaret och miljön. Motionärerna

utgår från att de olika underlag som nu

tas fram i miljöfrågor av regeringen

redovisas för riksdagen och i

tillämpliga delar blir föremål för

beslut. Detta bör riksdagen som sin

mening ge regeringen till känna

(yrkande 2 i denna del).

Utskottet

Utskottet konstaterar att en

miljöpolicy sedan några år gäller för

Försvarsmakten. Den genomförs

successivt.

Utskottet har inhämtat att

Försvarsmakten, Luftfartsverket,

Statens naturvårdsverk och Försvarets

forskningsanstalt till regeringen

redovisat skilda uppdrag om flygbuller,

skottbuller och miljöstrategi för

Försvars-makten. Samtliga frågor har

betydelse för försvarets miljöarbete

och bereds nu inom regeringskansliet.

Utskottet konstaterar vidare att

regeringen i förordningen (1994:642)

med instruktion för Försvarsmakten har

infört en särskild miljöparagraf. Denna

bestämmelse anger att Försvarsmakten,

med beaktande av de krav som

huvuduppgifterna ställer, skall väga in

miljöaspekterna vid sin verksamhet i

fred.

Utskottet anser, liksom regeringen,

att miljöfrågorna är viktiga i

försvarsverksamheten och att det också

är angeläget att föra upp

försvarsmiljöfrågorna på dagordningen i

det internationella samarbetet, framför

allt med de nordiska länderna.

Utskottet erinrar om att det vid sin

behandling av regeringens budgetförslag

(prop. 1994/95:100 bil. 5, bet

1994/95:FöU4 s. 89) under föregående

riksmöte ansåg att regeringen genom den

författning som lagts fast för

Försvarsmakten skapat en god grund för

ett aktivt och engagerat miljöarbete.

Frågor om miljökonsekvensbeskrivningar

regleras i 5 kap. naturresurslagen

(1987:12) (NRL) och i förordningen

(1991:738) om

miljökonsekvensbeskrivningar.

Miljökonsekvensbeskrivningar skall

sålunda enligt 5 kap. 1§ NRL upprättas

vid anläggande av vissa angivna

verksamheter. Regeringen kan härutöver

(5 kap. 2 §) föreskriva om

miljökonsekvensbeskrivning i andra

fall, t.ex. för skjutfält. Så har

exempelvis skett vid den pågående

prövningen av flottiljflygplatserna

enligt miljöskyddslagen (1969:387).

Utskottet ansåg under föregående

riksmöte (bet. 1994/95:FöU4 s. 89) att

några ytterligare - specialriktade -

lagregler från riksdagens sida avseende

Försvarsmakten för närvarande inte

behövdes. Utskottet gör nu ingen annan

bedömning.

Vad utskottet här har anfört innebär

således att det ankommer på regeringen

att bestämma behovet av att upprätta

miljökonsekvensbeskrivningar som en del

i underlaget inför försvarsbeslutets

andra etapp. Härav följer att riksdagen

inte bör bifalla kommittémototion Fö6

(mp) yrkande 18.

Det anförda innebär vidare att inte

heller motionerna Fö3 (mp) och Fö7 (s)

yrkande 2 i denna del bör bifallas.

Bedömda konsekvenser

Regeringen

Regeringen anför att det inte är

möjligt att nu ta ställning till

enskildheter i den framtida

utvecklingen innan en helhetslösning

kan överblickas. Inriktningens

konsekvenser kan först då slutligt

anges. I några viktiga avseenden

redovisar dock regeringen sina

bedömningar.

Regeringen anser att differentieringen

av grundutbildningen kan drivas längre

än i dag. För delar av

krigsorganisationen krävs en

fullständig och allsidig utbildning.

För andra delar, som inte behöver uppnå

fullständig förmåga förrän efter

genomförd höjning av krigsdugligheten,

kan främst den förbandsinriktade delen

av grundutbildningen reduceras eller

utgå. Förbandsomsättningstiderna bör

varieras med hänsyn till olika förbands

behov.

Förändringarna i krigsorganisationen

m.m. bör leda till att vissa

utbildningsanläggningar läggs ned.

Försvarsberedningen har sålunda gjort

bedömningen att ett tiotal fredsförband

kan komma att läggas ned men regeringen

betonar vikten av en helhetslösning

byggd på ett brett underlag. Att

besluta om förändringar i

grundorganisationen med nedläggning av

fredsförband är därför inte aktuellt

förrän hösten 1996 i den andra etappen

av försvarsbeslutet.

Regeringen bedömer att sammanlagt 3

500 till 4 000 yrkesofficerare och

civila kommer att behöva lämna sina

tjänster under försvarsbeslutsperioden

som en följd av direkta

organisationsförändringar. En dryg

tredjedel antas vara civila. Denna

personalavveckling sägs endast till

mindre del kunna ske genom s.k.

naturlig avgång.

Regeringen anför att det ekonomiska

trycket på materielanskaffningen kommer

att vara högt, särskilt under

försvarsbeslutsperiodens första del,

innan minskningen av organisationen

gett fullt utslag i försvarsekonomin.

Planerad anskaffning av några större

materielobjekt kan behöva omprövas och

ett antal mindre sådana kan behöva

senareläggas eller utgå. Regeringen

bedömer att detta kommer att medföra

betydande konsekvenser för den svenska

försvarsindustrin.

Motionerna

I enlighet med förslagen i Moderata

samlingspartiets partimotion Fö1 (m) om

fler brigader och flottiljer anser

motionärerna att nedskärningarna i

grundorganisationen måste bli mindre än

vad Försvarsberedningen har angett. Hur

stora bör avgöras efter den översyn av

principerna för förbandsproduktionen

som regeringen aviserar i

propositionen. Vad som anförts om

grundorganisationen föreslås att

riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna (yrkande 19 i denna del).

I Miljöpartiet de grönas

kommittémotion Fö6 (mp) förordas att

myndigheterna ges i uppgift att inför

nästa etapp av försvarsbeslutet

redovisa en omställning av två

regementen till miljövärnsregementen

under försvarsbeslutsperioden (yrkande

19). Motionärerna anser att

utbildningen vid miljövärnsregementena

skall ske i enlighet med den vidgade

hotbilden med tyngdpunkt i specifika

insatser för miljön.

Utskottet

Utskottet noterar att regeringens

redogörelse för de bedömda

konsekvenserna inte åtföljs av några

förslag till riksdagen. Utskottet vill

ändå nämna att det i huvudsak kan

ansluta sig till vad regeringen anför

om differentiering av grundutbildning,

avveckling av utbildningsanläggningar,

minskning av antalet anställda och

konsekvenser för den svenska

försvarsindustrin. Samtidigt

understryker utskottet vad regeringen

anför om att det inte nu är möjligt att

ta ställning till enskildheter i den

framtida utvecklingen, innan helheten

kan överblickas.

Utskottet kan således hålla med

motionärerna i Moderata

samlingspartiets partimotion Fö1 (m) om

att den konkreta omfattningen av

nedskärningarna i grundorganisationen

får avgöras efter det att behovet av

förbandsproduktion har klarlagts i

regeringens underlagsarbete. I motionen

förordas dock en mer omfattande

krigsorganisation, med därtill hörande

större grundorganisation, än vad

utskottets majoritet har förutsatt.

Härav följer att partimotion Fö1 (m)

yrkande 19 i denna del bör avslås.

Utskottet har vid flera tidigare

tillfällen, senast under föregående

riksmöte (bet. 1994/95:FöU4 s. 90),

avstyrkt framställningar om att inrätta

miljövärnsregementen. Utskottet anser

inte att något inträffat som föranleder

en ny bedömning i frågan.

Kommittémotion Fö6 (mp) yrkande 19 i

denna del bör därför avslås.

Inriktning av det civila försvaret

Utskottet behandlar här vad regeringen

i propositionen (s. 82-90) har anfört

om uppgifter för och principiell

inriktning av det civila försvaret.

Utskottet behandlar också motionerna

Fö8 (fp partimotion) yrkande 11, Fö6

(mp kommittémotion) yrkande 6 samt Fö11

(kds kommittémotion) yrkandena 6, 7 och

9.

Vidare behandlar utskottet förslag

1994/95:RR11 från Riksdagens revisorer

angående skyddsrumsbyggandet samt

motionerna 1994/95:Fö12 (fp) och

1994/95:Fö13 (kds) som lämnats under

föregående års riksmöte. I anslutning

till behandlingen av förslaget

behandlas även motion 1995/96:Fö8 (fp)

yrkande 12, som också berör

skyddsrumsbyggandet.

Uppgifterna för det civila försvaret

Det civila försvaret omfattar all den

civila verksamhet som ingår i

totalförsvaret, dvs. alla de

beredskapsförberedelser som statliga

civila myndigheter, kommuner, landsting

och kyrkliga kommuner samt enskilda och

företag vidtar i fredstid och all den

civila verksamhet som behövs under

krigsförhållanden för att stödja

Försvarsmakten, skydda och rädda liv

och egendom, trygga en livsnödvändig

försörjning och upprätthålla viktiga

samhällsfunktioner. Det civila

försvaret är alltså inte någon

myndighet eller organisation.

Regeringen

De centrala utgångspunkterna för

utformningen av det civila försvaret

måste enligt regeringen vara en

bedömning av det framtida krigets

karaktär och samhällets utveckling. En

angripare förväntas slå mot de mest

sårbara delarna av totalförsvaret för

att utnyttja dess svagaste delar.

Samhällsfunktioner som elförsörjning,

telekommunikationer, transporter,

ledningssy-stem samt informations- och

nyhetsförmedling kommer att vara av

särskilt stort intresse för angriparen

att slå ut. Civilbefolkningen kommer

att drabbas hårt av ett krig där

fienden på detta sätt försöker utnyttja

sårbarheter i det svenska samhället.

I ett framtida krig kan insatser av

strategiska insatsstyrkor, som i ett

snabbt förlopp och i kombination med

sabotageåtgärder söker störa viktiga

samhällsfunktioner, bedömas bli

centrala inslag. Det är därför av

avgörande betydelse att för

totalförsvaret viktiga anläggningar kan

bevakas och skyddas. Regeringen

framhåller att den förmågan måste

finnas i hela landet. Regeringen anser

att betydligt större vikt än hittills

måste läggas vid förmågan att bevaka

och skydda objekt som är viktiga för

totalförsvaret.

De senaste decenniernas

samhällsutveckling har inneburit en

ökad sårbarhet bl.a. genom att

störningar inom ett område kan få

långtgående konsekvenser inom andra.

En storskalig produktions- och

distributionsapparat påverkar

försörjningsberedskapen och ökar risken

för att en enstaka olycka skall få

allvarliga konsekvenser för människor

och miljö.

Bilden av tänkbara hot och risker

måste enligt regeringen numera tecknas

i ett bredare spektrum än tidigare.

Bilden sträcker sig från en hård kärna

av traditionella säkerhetspolitiska hot

över de nya konflikter som kan blossa

upp i det kalla krigets spår, till de

hot som följer av den globala

utvecklingen och de moderna samhällenas

sårbarhet.

Regeringen anser att denna utveckling

kräver en helhetssyn på hot och risker.

Samhällets åtgärder i fred och krig

måste därför integreras. Kriget är

visserligen enligt regeringen den

allvarligaste påfrestningen, men en

ökad uppmärksamhet måste ges åt de icke-

militära hoten, t.ex. katastrofer och

allvarliga störningar inom viktiga

samhällsfunktioner.

Regeringen har därför i sina

säkerhetspolitiska överväganden

föreslagit ett vidgat säkerhetsbegrepp.

Begreppet skall även inkludera skydd

för landet och befolkningen i samband

med svåra nationella påfrestningar i

fred. Åtgärder för att medverka i

internationella fredsfrämjande och

humanitära insatser skall även ingå.

Förändringen innebär enligt regeringens

mening en utvidgning av det civila

försvarets uppgifter och en viss

tyngdpunktsförskjutning i

totalförsvarets verksamhet.

Regeringen föreslår att uppgifterna

för det civila totalförsvaret skall

vara att:

- värna civilbefolkningen, trygga en

livsnödvändig försörjning, säker

ställa de viktigaste

samhällsfunktionerna och bidra till

Försvarsmaktens förmåga vid ett väpnat

angrepp och vid krig i vår omvärld,

- kunna genomföra internationella

fredsfrämjande och humanitära insatser

och

- stärka samhällets samlade förmåga att

möta svåra nationella påfrestningar i

fred.

När det gäller uppgifterna vid väpnat

angrepp betonar regeringen att det även

inom det civila försvaret skall

bedrivas en planering som motsvarar det

militära försvarets förberedelser för

att höja krigsdugligheten. Det är

därvid fråga om att under en

ettårsperiod stärka förmågan inom

särskilt centrala områden. Ett

trovärdigt totalförsvar förutsätter att

civilbefolkningen så långt möjligt

värnas mot krigets verkningar.

Regeringen anser mot den bakgrunden

det vara särskilt väsentligt att

behoven av befolkningskydd och hälso-

och sjukvård kan tillgodoses.

Även om det moderna kriget i flertalet

fall förväntas få ett kort förlopp så

måste åtgärder vidtas för att trygga en

livsnödvändig försörjning. En central

uppgift för det civila försvaret är

vidare att åstadkomma en tillräcklig

stryktålighet hos samhällets mest

vitala funktioner, bl.a. elförsörjning,

telekommunikationer, informationssystem

och ledningssystem.

Det civila försvaret bör vidare enligt

regeringens mening bygga upp resurser

och vidta andra förberedelser för att

kunna medverka i internationella

fredsfrämjande och humanitära insatser.

Regeringen anser att den uppgiften bör

påverka utformningen av

beredskapsåtgärderna inom det civila

försvaret.

Det civila försvaret bör även verka

för - och vidta åtgärder - så att

samhällets förmåga stärks inför svåra

nationella påfrestningar i fred. När

beredskapsåtgärderna för väpnat angrepp

dimensioneras och utformas, bör hänsyn

tas till de nya uppgifterna för det

civila försvaret, så att dess resurser

kan utnyttjas inom hela hotskalan. En

ökad samordning och en långtgående

integrering av resurser för krig och

fred bör enligt regeringens mening

eftersträvas.

Ansvaret för att åstadkomma en

beredskap att möta svåra nationella

påfrestningar i fred åvilar i princip

den som bedriver verksamheten i fred

och inom vars område sådana

påfrestningar kan komma. Regeringen

framhåller att dess förslag inte

innebär någon ändring av detta synsätt

och inte heller innebär något behov av

ändring av räddningstjänstlagens

(1986:1102) bestämmelser om hur

samhällets räddningstjänst skall

organiseras och bedrivas.

Regeringen föreslår att riksdagen

godkänner vad regeringen har förordat

om uppgifter för det civila försvaret

(avsnitt 4.2.2 i propositionen).

Utskottet

Utskottet konstaterar att inga

motionärer har ifrågasatt regeringens

förslag till uppgifter för det civila

försvaret. Utskottet har ingen annan

mening än regeringen och förordar

därför att riksdagen godkänner vad

regeringen förordat om uppgifter för

det civila försvaret.

Principiell inriktning

Regeringen

Regeringen tar även upp vissa frågor

som rör den principiella inriktningen

av det civila försvaret. Den grad av

robusthet och flexibilitet som

samhällets grundstruktur har är

avgörande för förmågan att klara

extrema påfrestningar i fred och vid

ett väpnat angrepp. Grundstrukturen

byggs upp av långsiktiga investeringar

genom särskilda åtgärder som har stor

marginalnytta när det gäller att

förbättra den långsiktiga säkerheten.

Att genomföra åtgärder senare kan vara

svårt eller t.o.m. omöjligt.

Företag, organisationer och

myndigheter bör i sin planering av

verksamheten beakta riskerna i

samhället i ett totalt fred-krig-

perspektiv. De kostnadskrävande

beredskapsåtgärder som hittills gjorts

har grundats på behoven inför ett

väpnat angrepp. Regeringen anser att

sådana beredskapsåtgärder framgent även

bör göras utifrån de krav som ställs

vid nationella påfrestningar samt vid

internationella insatser.

Regeringen anser att den nya

inriktningen för det civila försvaret

innebär en ökad tonvikt på att

åstadkomma en robust och flexibel

infrastruktur. Det gäller i första hand

inom områdena elförsörjning,

telekommunikationer, informationssystem

och ledningssystem.

Ökad prioritet bör vidare ges åt

åtgärder som förbättrar insats- och

katastrofberedskapen, t.ex. inom

räddningstjänsten och hälso- och

sjukvården. Att även trygga

informationsförmedlingen bör enligt

regeringen fortsatt vara en högt

prioriterad uppgift.

Slutligen bör säkerhetsskyddsfrågorna

ges en ökad vikt. Det är angeläget att

åstadkomma en bevakning av viktiga

skyddsobjekt för att möta hoten mot

dessa objekt från sabotageaktioner,

terroristangrepp och vid krig.

Med hänsyn till de förändrade

uppgifterna för det civila försvaret,

den ändrade hotbilden vid angrepp samt

inte minst genom den kapacitet som

redan byggts upp anser regeringen att

de ekonomiska anspråken inom vissa

områden av det civila försvaret kan

tonas ned. Det gäller försörjningen

med livsmedel och industrivaror samt

skyddsrumsbyggandet för

befolkningsskyddet.

När det gäller synen på

befolkningskyddets utveckling

framhåller regeringen att

befolkningskyddet i krig bör bestå av

ett system med flera samverkande delar:

fysiskt skydd, andningsskydd,

information, utrymning och

inkvartering. Det framtida

skyddssystemet bör vara flexibelt och

differentierat så att det finns en

handlingsberedskap inför förändringar,

t.ex. av hotbilden, genom ny

vapenteknik eller av

samhällsutvecklingen.

Regeringen betonar vikten av att

produktionen av skyddsrum i fred, och

underhållet av dessa, i framtiden

begränsas till de mest utsatta

områdena. Möjligheten att i större

utsträckning än i dag bygga enklare

skydd, s.k. skyddade utrymmen, bör tas

till vara. En översyn bör enligt

regeringens mening därför göras av det

nuvarande systemet för byggande av

skyddsrum. I detta sammanhang bör även

utrymningsplaneringen ses över.

Regeringen föreslår följande grunder

för utformningen av

försörjningsberedskapen med livsmedel,

s.k. strategiska varor och olja för

krig och neutralitet.

Behovet av att efter högst ett års

höjning av försvarsförmågan kunna

tillgodose försörjningen vid ett

angrepp med iståndsatta styrkor på det

sätt som beskrivits i propositionens

avsnitt 4.1.2 bör enligt regeringens

mening vara styrande för planeringen.

Försörjningen måste även säkerställas

vid ett sådant angrepp som trots allt

skulle kunna ske i nuvarande

omvärldsläge.

När det gäller åtgärderna inom

livsmedelsområdet bör dessa i första

hand avse beredskapslagring av

halvfabrikat och färdigvaror

lokaliserade till de delar av landet

där försörjningsproblem kan bedömas

uppstå, väsentligen Norrland.

Riksdagen har nyligen beslutat om

ändrade principer för beredskapslagring

av olja. De ny principerna innebär en

minskning av de statliga

beredskapslagren och att ansvaret för

beredskapslagring av olja, och dess

finansiering, tas över av

oljebranschen.

Regeringen föreslår att riksdagen

godkänner vad regeringen förordat om

principiell inriktning för det civila

försvaret (avsnitt 4.2.3 i

propositionen).

Motionerna

Folkpartiet liberalerna menar i Fö8 (fp

partimotion), yrkande 11, att behovet

av lagring och andra åtgärder för att

klara av försörjningslägen med

avspärring naturligtvis har minskat

radikalt sedan det kalla krigets

slut. Motionärerna avskriver det

tidigare scenariot med ett europeiskt

storkrig som skulle kunna leda till

långvariga handelshinder. Svenskt

totalförsvar skall enligt motionen

kunna möta den typen av militära

aktioner som är militärtekniskt möjliga

utan egentligen förvarning. Detta

ställer knappast krav på en

försörjningsberedskap av det slag vi

tidigare räknade med. Däremot finns det

skäl att ägna stor uppmärksamhet åt

åtgärder som ökar stryktåligheten och

uthålligheten i telekommunikationer,

elförsörjning och transporter.

Sjuktransportkapaciteten liksom

tillgången på läkemedel och

förbrukningsmateriel har stor betydelse

och bör därför uppmärksammas.

Folkpartiet liberalerna anser att

merparten av den hittillsvarande

statliga lagringen bör upphöra, men att

vi bör ha en beredskap att vid behov

kunna bygga upp lager som kan behövas

om hotbilden blir allvarligare.

Sammantaget innebär detta, enligt

motionärerna, att Sverige bör kunna

göra betydande neddragningar inom

försörjningsområdet. En del av dessa

besparingar bör möjligggöra ökade

satsningar på säkerhet i fråga om

telekommunikationer och elförsörjning.

I motion Fö6 (mp kommittémotion),

yrkande 6, framhålls att det nu

återstår för riksdag och regering att

ta konsekvenserna av den vidgade

hotbilden för att minska sårbarheten,

vidta krafttag mot miljöförstöringen

samt öka insatserna i olika

internationella fora. De åtgärder man

kan göra redan på planerings- och

genomförandestadiet av olika projekt

för att minska sårbarheten och

miljöpåverkan blir även billigare i det

långa loppet.

I motion Fö11 (kds kommittémotion)

framhålls (yrkande 6) att andelen äldre

ökar behovet av vård och omsorg.

Socialtjänsten och sjukvården kommer i

kriser och i krig att utsättas för stor

belastning. Hälso- och sjukvården samt

socialtjänsten i krig och kris måste

därför planeras noga. Motionärerna

anser därför att konsekvenserna av de

senaste årens förändringar inom hälso-

och sjukvården noggrant bör följas upp

ur beredskapssynpunkt. Motionärerna

anser vidare (yrkande 7) att det behövs

ett väl fungerande uppföljnings- och

utvärderingssystem för att följa upp

den lokala verksamheten efter det att

den nya lagen om civilt försvar trätt i

kraft. Regeringen aviserar i

propositionen en översyn av uppgifter

och organisation för den centrala nivån

inom det civila försvaret. I motionen

förordas (yrkande 9) att den aviserade

översynen av Överstyrelsen för civil

beredskap, Statens räddningsverk och

Styrelsen för psykologiskt försvar bör

skjutas upp till etapp två av

försvarsbeslutet.

Utskottet

Utskottet delar regeringens

uppfattning att det är samhällets

grundstrukturs robusthet och

flexibilitet i olika avseenden som är

avgörande för förmågan att klara

extrema påfrestningar i fred och vid

ett väpnat angrepp. Det är främst genom

långsiktiga investeringar i fred som

grundstrukturens förmåga byggs upp.

Utskottet anser vidare att framtida

beredskapsåtgärder inom den civila

delen av totalförsvaret även skall

utformas för att samhället skall öka

sin förmåga att möta nationella

påfrestningar i fred, samt för att dess

resurser skall kunna utnyttjas vid

internationella humanitära insatser.

Regeringen anser att det civila

försvaret framgent skall lägga ökad

tonvikt på att åstadkomma en robust och

flexibel infrastruktur främst inom

områdena elförsörjning,

telekommunikationer, informationssystem

och ledningssystem. Utskottet betonar i

sammanhanget betydelsen av att även det

civila totalförsvarets lednings- och

informationssystem är tillräckligt

ändamålsenligt och uthålligt. De civila

och militära ledningssystemen bör

utvecklas i nära samverkan. Ökad

prioritet skall vidare läggas vid

åtgärder som förbättrar insats- och

katastrofberedskapen t.ex. inom

räddningstjänsten och hälso- och

sjukvården. Behovet av

beredskapsförberedelser i fred när det

gäller försörjningen av livsmedel och

industrivaror samt skyddsrumsbyggandet

kan däremot reduceras.

Folkpartiet liberalerna framhåller i

motion Fö8 (yrkande 11) att behovet av

lagring för att klara

avspärrningslägen har minskat radikalt.

Däremot finns det skäl att ägna stor

uppmärksamhet åt åtgärder som ökar

stryktåligheten och uthålligheten i

telekommunikationer, elförsörjning och

transporter. Folkpartiet anser att

merparten av den statliga lagringen bör

kunna upphöra. I motion Fö11 (kds

kommittémotion) (yrkande 6), framhålls

det framtida behovet av hälso- och

sjukvård samt socialtjänst i kriser och

krig.

Utskottet konstaterar att

motionärernas uppfattning ligger väl i

linje med vad regeringen har uttalat i

frågan. Förmågan att upprätthålla god

uthållighet inom samhällsviktiga

funktioner såsom elförsörjning,

telekommunikationer, informationssystem

samt transporter skall enligt

utskottets mening sålunda prioriteras

högt liksom hälso- och sjukvården samt

socialtjänsten.

Beredskapslagringen av livsmedel och

andra s.k. strategiska industrivaror

liksom produktionen av skyddsrum i fred

bör ha en väsentligt lägre prioritet.

Därmed tillgodoses de synpunkter som

motionärerna för fram i detta

avseende.

När det gäller frågan om att följa upp

hälso- och sjukvården från

beredskapssynpunkt har utskottet

inhämtat att regeringen nyligen

uppdragit åt Överstyrelsen för civil

beredskap att genomföra en utvärdering

av funktionen hälso- och sjukvård,

varför motionärernas förslag i denna

del redan är tillgodosett.

I motion Fö6 (mp), yrkande 6,

framhålls att riksdag och regering nu

måste ta konsekvenserna av den vidgade

hotbilden.

Utskottet har all anledning att utgå

från att synen på den vidgade hotbild

som utskottet ställt sig bakom ligger

till grund för den fortsatta

försvarsplaneringen och

beredskapsförberedelserna i övrigt av

regeringen och myndigheterna. Något

särskilt uttalande från riksdagens sida

torde därför inte vara nödvändigt.

I motion Fö11, yrkande 7, framhålls

behovet av ett väl fungerande

uppföljnings- och utvärderingssystem av

den lokala verksamheten inom det civila

försvaret.

Utskottet erinrar om att

civilförsvaret kommunaliserades den 1

juli 1995 varvid kommunerna först då

övertog sina nya uppgifter inom

befolkningsskyddet och

räddningstjänsten under beredskap och

krig. Utskottet har inget att invända

rent principiellt mot motionärernas

uppfattning om behovet av uppföljning

och utvärdering. Med hänsyn till att

uppgifterna lades på primärkommunerna

helt nyligen, torde inte något

tillkännagivande från riksdagens sida

behövas redan nu.

I motionens yrkande 9 anses att

översynen av Överstyrelsen för civil

beredskap, Statens räddningsverk och

Styrelsen för psykologiskt försvar bör

skjutas upp till nästa etapp.

Utskottet anser för sin del att det

bör ankomma på regeringen att närmare

bestämma om hur utredningsarbetet bör

läggas upp i denna del.

Mot bakgrund av vad utskottet nu har

anfört föreslår utskottet att riksdagen

godkänner vad regeringen har förordat

om principiell inriktning för det

civila försvaret. Utskottet anser

vidare att motionerna Fö6 (yrkande 6),

Fö8 (yrkande 11) samt Fö11 (yrkandena

6, 7 och 9) inte bör bifallas av

riksdagen.

Riksdagens revisorer

Riksdagens revisorer har den 26 april

1995 lämnat riksdagen förslag

(1994/95:RR11) med anledning av sin

granskning av skyddsrumsbyggandet.

Granskningen har genomförts på förslag

av försvarsutskottet. Riksdagens

revisorer erinrar inledningsvis om att

riksdagen den 15 december 1994

beslutade om en ny lag om civilt

försvar (bet. 1994/95:FöU2, rskr. 80).

Genom den nya lagen upphör

civilförsvaret som en statlig

organisation. I stället blir

befolkningsskydd och räddningstjänst en

kommunal uppgift även under höjd

beredskap.

Revisorernas uppfattning är att de

risker som bedöms föreligga i olika

områden måste vara avgörande för hur

det fysiska skyddet bör utformas.

Utgifterna för skyddsrum och andra

skydd måste vägas mot andra angelägna

ändamål. Revisorerna anser att

riksdagen bör begära att regeringen

utformar tydliga kriterier för

skyddsrumsbyggandet. Dessa kriterier

bör redovisas för riksdagen inför det

försvarspolitiska beslut som riksdagen

väntas fatta 1996.

Revisorerna redovisar en bedömning att

det skulle ta 30-40 år att bygga bort

eller radikalt minska bristen på

skyddsrumsplatser. Huruvida de 300- 400

miljoner kronor som årligen satsas på

skyddsrumsbyggande i framför allt

nyproducerade bostäder verkligen

åstadkommer det mest effektiva

befolkningsskyddet, behöver undersökas

närmare. De allvarligaste bristerna

inom befolkningsskyddet måste enligt

revisorernas uppfattning avhjälpas på

kortare tid än vad som nu planeras.

Riksdagen bör därför uppmana regeringen

att presentera en plan för hur riskerna

för befolkningen kan begränsas.

Revisorerna menar vidare att det - om

skyddsrummen fortfarande skall vara en

statlig angelägenhet - behövs ett nytt

planeringssystem som är mindre beroende

av den aktuella nyproduktionen av

bostäder och som på ett tydligare sätt

än för närvarande baseras på

bedömningar om befolkningens behov av

skydd. Riksdagen behöver också bättre

möjligheter att styra och följa upp

skyddsrumsbyggandet.

Eftersom befolkningsskyddet numera är

en kommunal angelägenhet aktualiserar

revisorerna samtidigt frågan om

skyddsrumsbyggande även i

fortsättningen bör vara en statlig

angelägenhet. Ansvaret för det fysiska

befolkningsskyddet bör enligt

revisorernas uppfattning prövas inför

nästa försvarsbeslut. Regeringen bör

ges i uppdrag att mycket

förutsättningslöst analysera fördelar

och nackdelar med ett kommunalt

övertagande av även den fysiska delen

av befolkningskyddet.

Riksdagens revisorer föreslår att

riksdagen ger regeringen till känna vad

revisorerna anfört om

- behovet av ett nytt planeringssystem

för det fysiska befolkningsskyddet som

omfattar hela befolkningen i områden

som bedöms bli särskilt utsatta i

händelse av krig,

- behovet av en förutsättningslös analys

av fördelar och nackdelar med ett

kommunalt övertagande av även den

fysiska delen av befolkningsskyddet.

Motionerna

I motion 1994/95:Fö12 (fp) erinras om

att Folkpartiet liberalerna i ett

decennium pläderat för en omläggning av

det svenska skyddsrumsbyggandet i

områden utan sannolika mål för en

angripare. Enligt motionen har

skyddsrumsbyggandet inte styrts av

rimliga hotbilder för framtiden. Därför

är det angeläget att tillstyrka

förslaget från Riksdagens revisorer om

att riksdagen bör begära att regeringen

utformar tydliga kriterier för

skyddsrumsbyggandet och att dessa bör

redovisas för riksdagen inför det

försvarspolitiska beslutet 1996.

Statens utgifter kan minska. Skyddet

till människor kan bli mer rationellt.

Riksdagens intentioner måste enligt

motionen äntligen få genomslag på detta

område, där myndigheternas konservatism

och revirtänkande haft så olyckliga

effekter.

I motion 1995/96:Fö8 (yrkande 12) tar

Folkpartiet liberalerna åter upp frågan

om skyddsrumsbyggandet. Motionen

hänvisar till Folkpartiets ingående

behandling av frågan i sin motion

1994/95:Fö12 i anledning av Riksdagens

revisorers förslag 1994/95:RR11 om

skyddsrumsbyggandet. Enligt motionen

bör den kommunala planeringen syfta

till att separera bostadsbyggandet och

uppförandet av anläggningar som kan

antas bli utsatta för fientlig

bekämpning. Det bör därför vara möjligt

att högst väsentligt dra ner på

anslagen för byggande av skyddsrum. De

medel som frigörs bör användas t.ex.

för att finansiera den ökade

utbildningen av pliktpersonal och

frivilliga inom den civila delen inom

totalförsvaret. Vidare finns det enligt

motionen anledning att ifrågasätta att

staten direkt betalar alla

investeringar i skyddsrum. Därför bör

det göras en översyn av principerna

för finansiering av skyddsrum.

I motion 1994/95:Fö13 av Åke Carnerö

m.fl. (kds) erinras om att

befolkningsskyddet och

krigsräddningstjänsten fr.o.m. den 1

juli 1995 är en kommunal uppgift även

under beredskap och krig. Kommunerna

skall bestämma inom vilka områden det

skall finnas skyddrum och skyddade

utrymmen. Enligt motionärerna (yrkande

1) bör det göras en analys över

konsekvenserna vid ett kommunalt

övertagande av det fulla ansvaret för

den fysiska delen av

befolkningsskyddet. Vidare erinrar

motionärerna om bristen på

skyddsrumsplatser och den tid som det

skulle ta att bygga bort denna. Därför

är det viktigt (yrkande 2) att utarbeta

en nationell plan över hur hela

befolkningen skall skyddas i händelse

av krig. I motionen föreslås även

(yrkande 3) att det bör göras en

översyn av nuvarande planerings- och

finansieringssystem för att

statsmakterna bättre skall kunna följa

upp och styra skyddsrumsbyggandet.

Utskottet

Utskottet delar Riksdagens revisorers

mening att det behövs tydligare

kriterier än för närvarande för

skyddsrumsbyggandet. Ett tydligare

hänsynstagande till det lokala behovet

av skyddsrum - eller andra former av

skyddade utrymmen - bör enlig

utskottets mening göras för att

utformningen av det fysiska skyddet

inom befolkningsskyddet skall kunna

göras effektivare och billigare i fred.

Även regeringen framhåller i

propositionen att produktionen av

skyddsrum i fred i framtiden bör

begränsas till de mest utsatta

områdena. Möjligheterna att i större

utsträckning bygga s.k. skyddade

utrymmen bör enligt regeringens mening

tas till vara. Utskottet ställer sig

bakom regeringens uppfattning.

Därmed, bedömer utskottet, skapas

förutsättningar för att sänka

utgifterna för byggandet av skyddsrum

och avväga dessa utgifter mot andra

angelägna totalförsvarsändamål.

Liknande uppfattningar förs fram i

motionerna 1994/95:Fö12 (fp) och

1995/96:Fö8 (yrkande 12) av Folkpartiet

liberalerna.

Utskottet konstaterar sålunda att

regeringens, Riksdagens revisorers och

motionärernas uppfattningar ligger i

linje med varandra. Utskottet anser mot

den bakgrunden att de riktlinjer som nu

ligger till grund för

skyddsrumsbyggandet bör ses över. De

nya kriterierna bör redovisas för

riksdagen i samband med förslaget till

försvarsbeslut som läggs fram hösten

1996.

Utskottet vill även ta upp frågan om

det kommunala övertagandet av ansvaret

för befolkningsskyddet och

räddningstjänsten under beredskap i

krig även bör medföra att ansvaret för

finansiering av skyddsrum förs över

till kommunerna.

Behovet av en översyn av även den

frågan aktualiseras av Riksdagens

revisorer och i motion 1994/95:Fö12

(fp) samt i 1995/96:Fö8 (yrkande 12).

Liknande tankegångar förs även fram i

motion 1994/95:Fö13. Där förordas en

analys av ett fullständigt kommunalt

övertagande av ansvaret för

befolkningsskyddet (yrkande 1). Vidare

pekas på behovet av en nationell plan

över hur befolkningen skall kunna

skyddas (yrkande 2). Vidare

aktualiseras en översyn av planerings-

och finansieringssystemet för

skyddsrumsbyggandet (yrkande 3).

Utskottet anser vidare att det finns

skäl att frågan om hur

skyddsrumsbyggandet skall finansieras

m.m. bör övervägas i detta samlade

sammanhang. Möjligheten för regeringen

- och ytterst riksdagen - att närmare

styra produktionen m.m. av det fysiska

skyddet inom befolkningsskyddets ram

bör därvidlag uppmärksammas särskilt.

Regeringens överväganden och förslag

bör även de redovisas för riksdagen

hösten 1996.

Med anledning av regeringens förslag i

propositionen, Riksdagens revisorers

förslag 1994/95:RR11 samt motionerna

1994/95:Fö12 (fp), 1994/95:Fö13 (kds)

och 1995/96:Fö8 (fp) (yrkande 12)

föreslår utskottet att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna

vad utskottet har anfört om

skyddsrumsbyggandet.

Försvarsmaktens internationella styrka

Utskottet behandlar här vad regeringen

i propositionen (s. 106-107) har anfört

om Försvarsmaktens internationella

styrka. Vad regeringen i övrigt har

anfört om svensk ambitionsnivå för

internationella fredsfrämjande insatser

(avsnitt 6.1.3 i propositionen), civila

internationella styrkor (avsnitt 6.3 i

propositionen) samt om internationella

kontakter (avsnitt 6.5 i propositionen)

jämte de motioner som är hänförliga

till dessa avsnitt i propositionen har

försvarsutskottet hänskjutit till

gemensam beredning med utrikesutskottet

i det Sammansatta utrikes- och

försvarsutskottet (UFöU). Utskottet

behandlar även motionerna Fö1 (m

partimotion) yrkande 21, Fö6 (mp

kommittémotion) yrkande 4 (delvis) samt

Fö11 (kds kommittémotion) yrkande 8.

Regeringen

Genom att delta i fredsfrämjande och

humanitära insatser kan Sverige bidra

till fred och säkerhet. Sveriges

förmåga, möjligheter och

förutsättningar i detta avseende bör

förbättras. Fredsbyggandet kräver

insatser från många olika delar av

samhället. Totalförsvarets del i denna

verksamhet avser främst de

fredsfrämjande och humanitära

insatserna. Regeringen anser att

deltagande i sådana insatser framgent

skall vara en av totalförsvarets

huvuduppgifter.

När det gäller ambitionsnivån för

internationella fredsfrämjande insatser

anser regeringen att Sverige - utifrån

ett vidgat säkerhetspolitiskt synsätt -

skall stärka sina bidrag i detta

avseende. Regeringen anser därför att

ambitionsnivån i totalförsvarets

utlandsinsatser skall höjas. Särskilt

bör förmågan utvecklas att snabbt kunna

igångsätta verkningsfulla insatser.

Regeringen anser att ambitionsnivån

för de fredsfrämjande insatserna i

totalförsvaret inte bara kan mätas i

kvantitativa mått, utan t.ex. även

genom den beredskap för medverkan som

Sverige är berett att upprätthålla.

Försvarsmakten skall därför organisera

en särskild internationell styrka för

fredsfrämjande insatser under mandat av

FN eller Organisationen för säkerhet

och samarbete i Europa (OSSE).

Härutöver bör enligt regeringens

mening organiseras särskilda civila

insatsstyrkor för humanitära insatser,

vilka skall vara ett komplement till

andra svenska insatser inom ramen för

internationellt samordnade humanitära

aktioner.

Enligt regeringen bör försvarsmaktens

internationella styrka organiseras med

en chef och stab, personal och förband

i beredskap, under utbildning eller i

tjänst utomlands i pågående operationer

under mandat av FN och OSSE. I styrkan

bör även ingå Försvarets

internationella centrum (SWEDINT).

Styrkan skall - utöver skytteförband -

även bestå av specialenheter för t.ex.

ledning, fältarbeten, sjukvård och

transporter. Möjligheten att även

använda specialenheterna i civila,

humanitära insatser bör säkerställas.

Styrkans sammansättning skall väl

återspegla den internationella

efterfrågan.

Personalen till den internationella

styrkan skall enligt regeringens mening

rekryteras på frivillig väg. Om det

uppstår rekryteringsmässiga svårigheter

för Sverige att fullfölja sina

åtaganden är regeringen inte främmande

för att vid nyanställning av anställd

personal till Försvarsmakten,

föreskriva att anställningen kan komma

att omfatta även tjänst i

fredsfrämjande verksamhet i utlandet.

Utbildning skall ske för att utveckla

samverkan mellan civila och militära

enheter inom ramen för

multifunktionella styrkor. Förbanden

skall ha en hög utbildningsnivå och en

god materiell standard. Hög skyddsnivå,

modern materiel, effektiv sjukvård och

säkra ledningsfunktioner är

grundvillkor.

I normalfallet räknar regeringen med

att 800-1400 personer samtidigt skall

kunna tjänstgöra utomlands. Under

kortare tid bör insatsvolymen kunna gå

utöver angiven nivå. En extra hög

insatsberedskap bör därutöver

upprätthållas för ett eller två

kompanier. Dessa bör kunna insättas

inom 15 -30 dagar efter regeringens

beslut om svensk medverkan. En

rekognosceringsstyrka bör kunna sändas

till området inom en vecka. Personalen

i dessa enheter bör omfattas av

särskilda beredskapskontrakt. En

förbandssamordning med andra länder som

ställer liknande snabbinsatta förband

till förfogande bör eftersträvas. Det

nordiska samarbetet bör därvid utgöra

en grund.

Regeringen föreslår att riksdagen

godkänner vad regeringen förordat om

Försvarsmaktens internationella styrka

(avsnitt 6.2).

Motionerna

I motion Fö1 (m partimotion), yrkande

21, framhåller Moderata

samlingspartiet att internationella

insatser är en naturlig del av

försvarets uppgifter. Deltagandet i

sådana är en viktig del av svensk

säkerhetspolitik. Dagens ambitionsnivå

för de internationella insatserna är

rimliga. Förslaget om en

snabbinsatsstyrka bör ses positivt men

prövas ekonomiskt. När det gäller

organisationen för internationella

insatser bör man inte bygga upp

dubbelkompetens utan basera insatserna

på existerande militära och civila

strukturer. Kostnaderna för en

materiell förslitning och hur dessa

ersätts samt kostnaderna för

snabbinsatsstyrkan återstår att

utreda. Motionärerna delar regeringens

förslag om en särskild stab m.m., men

ser inget behov av stora

organisatoriska förändringar.

I motion Fö6 (mp kommittémotion)

anförs (yrkande 4 i denna del)) att

Sveriges internationella insatser bör

vara av övervägande humanitär,

konfliktförebyggande och fredsbevarande

karaktär. Sverige bör bygga vidare på

det koncept för insatser under mandat

av FN och OSSE som vi nu har, i stället

för att upprätta en militär

insatsstyrka.

Kraft och resurser bör satsas på den

civila insatsstyrka som regeringen

föreslår.

I motion Fö11 (kds kommittémotion),

framhålls (yrkande 8) att

personalförsörjning, utbildning, högre

insatsberedskap, samverkan med andra

länders stridskrafter och civila

insatsstyrkor kräver resurser som

medför ökade kostnader. Insatsernas

karaktär kräver att den allra bästa

materielen tas ur våra

mobiliseringsförråd. Det anser

motionärerna mot bakgrund av att det är

viktigt att priset för våra

internationella styrkor redovisas och

utvärderas kontinuerligt.

Totalförsvarets internationella

insatser får inte urholka

totalförsvarets ekonomiska ramar eller

minska möjligheten att fullgöra

uppgifterna i det fredstida samhället.

Utskottet

Sverige har medverkat i FN:s

fredsbevarande insatser sedan slutet av

1940-talet och därvid bidragit både med

militära förband och enskilda. Sedan

några år tillbaka medverkar Sverige

även i liknande insatser under mandat

av Organisationen för säkerhet och

samarbete i Europa (OSSE). Det finns

således en lång och omfattande

erfarenhet inom Försvarsmakten att

medverka i internationella

fredsbevarande operationer och andra

liknande insatser. Försvarsmakten

organiserar även rent civila resurser

för humanitära insatser t.ex. i

samband med katastrofer genom

Swedrelief.

Sveriges ambitionsnivå bör öka när det

gäller att på olika sätt bidra i

fredsfrämjande insatser. Regeringen har

därför föreslagit riksdagen att

totalförsvarets uppgifter nu skall

utvidgas till att även omfatta förmåga

att delta i internationella

fredsfrämjande och humanitära insatser.

Utskottet har tidigare i detta

betänkande ställt sig bakom förslaget

till utvidgningen av uppgifterna.

Regeringen föreslår mot den bakgrunden

att Försvarsmakten skall organisera en

särskild styrka inom Försvarsmakten. I

propositionen lämnas vidare förslag

till styrkans organisation, utbildning

och insatsberedskap m.m. Regeringen

betonar betydelsen av att Sverige skall

kunna delta i ett tidigt skede i

fredsfrämjande insatser och att

beredskapen för att göra detta bör

höjas.

Moderata samlingspartiet anser i Fö1

(yrkande 21) att förslaget om en

insatsstyrka bör ses positivt men

prövas ekonomiskt. I motion Fö6 (mp

kommittémotion), yrkande 4 delvis,

anser motionärerna att Sverige bör

bygga vidare på det koncept för

insatser som vi har nu, i stället för

att inrätta en militär styrka. Kraft

och resurser bör satsas på den civila

insatsstyrka som regeringen föreslår.

Utskottet delar regeringens bedömning

om behovet av att det nu inrättas en

särskild internationell styrka inom

Försvarsmakten. Mot bakgrund av den

omfattning och bredd som de

internationella insatserna redan har

inom Försvarsmakten, och med hänsyn

till att ambitionsnivån i flera

avseenden skall utvidgas jämfört med

dagsläget, anser utskottet det

motiverat med en särskild organisation

för ändamålet. Den internationella

styrkan bör - under överbefälhavaren -

ledas av en chef på hög nivå. Därmed

underlättas samordningen av alla de

olika verksamheter inom Försvarsmakten

som blir nödvändig för att ge

trovärdighet åt att kunna bedriva

verksamheten med den omfattning och

ambitionsnivå som regeringen förordar.

Inte minst i olika internationella

sammanhang är det viktigt att

Försvarsmakten representeras av en

tydligt utpekad ansvarig chef.

Regeringen pekar på att utbildning

skall ske för att utveckla samverkan

mellan såväl militära som civila

styrkor i multifunktionella insatser.

Utskottet delar regeringens bedömning

om behovet av detta och understryker

samtidigt vikten av att en sådan

utbildning organiseras i Sverige för

svenska civila och militära enheter som

kan komma att samarbeta i utlandet.

Svenska enheter och ledande chefer bör

vara tränade för att verka inom

multifunktionella fredsfrämjande och

humanitära insatser. För att åstadkomma

en sådan samverkansutbildning, t.ex. av

SWEDINT, kan särskilda resurser behöva

avsättas.

Utskottet anser vidare att regeringen

och Försvarsmakten aktivt bör verka för

att fler officerare - och annan

personal - än i dag ges möjlighet till

tjänstgöring i FN:s olika organ som är

verksamma med att planlägga, utbilda

och leda fredsfrämjande operationer.

Sveriges mångåriga erfarenheter inom

området kan därmed tillgodogöras inom

FN. Vidare ges svensk personal

möjlighet till insyn och påverkan i

dessa organ vilket enligt utskottets

mening är särskilt angeläget eftersom

fredsfrämjande insatser inom bl.a. FN:s

ram blir en utvidgad uppgift för

Försvarsmakten.

Moderata samlingspartiet framhåller i

Fö1 (yrkande 21) att kostnaderna för

materiell förslitning och hur dessa

ersätts samt kostnaderna för snabb-

insatsstyrkan återstår att utreda. I

motion Fö11 (kds kommittémotion,

yrkande 8, framhålls att det är viktig

att kostnaderna för våra

internationella styrkor redovisas och

att dessa inte får urholka

totalförsvarets ekonomiska ramar.

Utskottet har tidigare något berört

vissa budgetfrågor i sammanhanget.

Utskottet delar motionärernas syn på

vikten av en fullständig och

rättvisande budgetering samt

uppföljning av samtliga kostnader för

totalförsvarets internationella

insatser. Utskottet har ingen annan

mening än motionärerna och utgår från

att regeringen i kommande budgetförslag

och årsredovisningar har detta som

utgångspunkt. Därmed torde

motionärernas önskemål i detta avseende

tillgodoses. När det gäller påverkan på

totalförsvarets ekonomiska ram och dess

eventuella konsekvenser, anser

utskottet att den frågan bör prövas i

det årliga budgetarbetet. Något

uttalande behövs sålunda inte nu.

Mot bakgrund av vad utskottet nu har

anfört föreslår utskottet att riksdagen

godkänner vad regeringen förordat om

Försvarsmaktens internationella styrka

(avsnitt 6.2.). Motionerna Fö1 (yrkande

21), Fö6 (yrkande 4 i denna del) samt

Fö11 (yrkande 8) bör samtidigt avslås

av riksdagen.

Personalförsörjning

Utskottet behandlar här vad regeringen

i propositionen (s. 115-130) har anfört

om personalförsörjningen i

totalförsvaret. Utskottet behandlar

också motionerna Fö1 (m partimotion)

yrkandena 16, 19 i denna del, 22-25,

Fö5 (v partimotion) yrkande 4, Fö6 (mp

kommittémotion) yrkandena 8-9, 15 samt

Fö8 (fp partimotion) yrkandena 13-16.

Plikttjänstgöring

Regeringen

Plikt för ett folkförsvar med vidgade

uppgifter

Regeringen anför att det nya

säkerhetspolitiska läget och de

föreslagna vidgade uppgifterna för

totalförsvaret på flera sätt ändrar

förutsättningarna för att använda

pliktpersonal.

Regeringen anser att inskrivning och

utbildning inom ramen för en

totalförsvarsplikt i princip bör ske

till totalförsvarets alla uppgifter.

Alla tjänstbara män och kvinnor skall

ses som en resurs för totalförsvaret.

En bred folklig uppslutning kring

landets säkerhets- och försvarspolitik,

där var och en med personliga insatser

bidrar med sin kunskap och sin förmåga,

utgör en stor tillgång.

Förutsättningarna för en sådan

folkförankring bör grundläggas redan i

skolan och sedan vidareutvecklas genom

plikttjänstgöring. Enligt regeringen

bör skolan härvid lägga större vikt vid

att förmedla kunskaper om

totalförsvarets vidgade roll såväl

nationellt som internationellt.

Efter att ha redogjort för

totalförsvarspliktens omfattning

konstaterar regeringen att

totalförsvarstanken kommer till uttryck

genom att tjänstgöringen kan fullgöras

som värnplikt, civilplikt eller allmän

tjänsteplikt. Genom tillämpning av den

allmänna tjänsteplikten kommer en stor

del av arbetskraften, inte minst

kvinnor, att under höjd beredskap

fortsätta med sina ordinarie

arbetsuppgifter och därmed ingå i

totalförsvaret.

Med den breda säkerhetspolitiska syn

som regeringen utgår från, och de

tillkommande fredstida uppgifter som

totalförsvaret föreslås få, finns

tillkommer enligt regeringen

ytterligare ett antal nya angelägna

behov av pliktpersonal. När dessutom

antalet förband i Försvarsmaktens

krigsorganisation kommer att minska kan

pliktpersonal användas för annat andra

behov inom totalförsvaret än de

militära behoven.

Regeringen anser det synnerligen

angeläget att kvinnor i större

utsträckning engageras i

totalförsvaret. Det kan ske inom ramen

för totalförsvarsplikten eller i

frivillig verksamhet. Det är även

värdefullt om fler kvinnor anställs som

befäl i Försvarsmakten och som

utbildare vid Räddningsverkets skolor.

Regeringen anser det vidare viktigt

för försvaret, för samhället och för

den enskilde individen att alla

medborgare möts av samma positiva krav

och förväntningar. Medborgare med

invandrarbakgrund bör därför inte bara

formellt utan också i realiteten ha en

plats i totalförsvaret på samma sätt

som alla andra. Totalförsvarsplikten

bidrar därigenom inte bara till att

skapa ett bra totalförsvar, utan också

till integration mellan olika

samhällsskikt och delar av

befolkningen. Det breda nyttjandet av

pliktpersonal, och engagemanget av

folkrörelser, säkerställer samtidigt en

insyn och delaktighet som är nödvändig,

dels för en öppen och informerad debatt

om totalförsvaret, dels för

parlamentarisk styrning och kontroll.

Regeringen framhåller också att

plikttjänstgöringen lägger en grund för

rekrytering till frivilligrörelserna

liksom till både militära och civila

fredsfrämjande och humanitära insatser

i utlandet.

Regeringen anser det därför angeläget

att så många som möjligt av dem som

mönstrat eller antagningsprövats också

ges en längre grundutbildning för

uppgifter i totalförsvaret. Även i

framtiden kan det av olika skäl vara

nödvändigt att placera personer i en

utbildningsreserv om de för tillfället

inte kan ges utbildning.

Utbildningsreservens storlek måste dock

begränsas.

Utbildningens karaktär och omfattning

kommer att variera avsevärt med hänsyn

till befattning. Samtidigt som det är

väsentligt att så gott som alla som

mönstrat -, och som har

förutsättningnar att fullgöra sin

värnplikt eller civilplikt -, ges

utbildning för någon befattning i

totalförsvaret, är det också viktigt

att hushålla med resurserna. Enligt

regeringen uppfattning bör

grundutbildningstiden för dem som

mönstrat i allmänhet omfatta mer än 60

dagar.

Utbildning för traditionella uppgifter

vid höjd beredskap

Regeringen anser att pliktpersonal,

liksom hittills, bör utbildas för

totalförsvarets uppgifter i krig och i

övrigt vid höjd beredskap. Härvid bör

inom det militära försvaret

totalförsvarspliktiga, också liksom

hittills, efter utbildnbingen i regel

krigsplaceras i allsidigt användbara

fältförband. Efter viss tid bör de

sedan föras över till

territorialförsvaret med mer lokalt

bundna uppgifter. Grundutbildningen

härför har hittills omfattat minst 220

dagar. Regeringen bedömer att

utbildningen till de allsidigt

användbara förbanden också i framtiden

behöver vara relativt omfattande.

Likväl bör utbildningstiden för vissa

kategorier kunna understiga 220 dagar.

En översyn bör därför göras i syfte att

differentiera och anpassa

utbildningstiden till olika

befattningar.

Sålunda bör enligt regeringen

övervägas om den avslutande

förbandsutbildningen, liksom

repetitionsutbildningen, kan begränsas

eller slopas för vissa förband.

Kompletterande utbildning skulle då ske

om och när det säkerhetspolitiska läget

så kräver. Vidare bör övervägas att för

vissa förband övergå till en individvis

omsättning.

Å andra sidan, anför regeringen, kan

den tekniska utvecklingen komma att

ställa krav på längre utbildning för

vissa befattningar. Möjligheterna till

ökad samordning mellan militär och

civil totalförsvarsutbildning bör också

prövas. Med den nya lagen (1994:1809)

om totalförsvarsplikt finns möjlighet

att grundutbilda även andra

totalförsvarspliktiga än vapenfria för

det civila försvarets behov. Formerna

för detta behöver utvecklas enligt

regeringen. Härvid bör undersökas

möjligheterna att ytterligare avkorta

utbildningstiderna för de vapenfria.

Utbildningen för krig och för andra

uppgifter vid höjd beredskap bör,

enligt regeringen, inom såväl militärt

som civilt försvar genomföras på ett

sådant sätt att en frivillig

rekrytering till internationell

verksamhet underlättas.

Utnyttjande av totalförsvarsplikten

Försvarsmakten har i sitt förslag till

regeringen i den aktuella ekonomiska

nivån förutsatt en kraftig begränsdning

av krigsorganisationen och en

koncentration till få men allsidigt

användbara förband med hög materiell

och personell kvalitet. För denna

organisation behövs enligt

Försvarsmakten endast 22 000

totalförsvarspliktiga årligen, jämfört

med 33 000 för närvarande. Det civila

försvaret har för sina traditionella

uppgifter anmält ett behov på mellan 2

000 och 3 000 totalförsvarspliktiga per

år.

Enligt regeringens uppfattning måste

dock frågan om hur många

totalförsvarspliktiga som skall

utnyttjas ses i ett vidare perspektiv.

Det är nödvändigt att också väga in den

stora säkerhetspolitiska och

samhälleliga betydelse som en bred

pliktutbildning har för

folkförankringen av försvaret. När det

dessutom finns nytillkomna angelägna

behov inom såväl militärt som civilt

försvar bör, som en utgångspunkt,

gälla, att en stor del av de män som

mönstrar och de kvinnor som vill

genomgå en längre grundutbildning,

också få göra detta.

Regeringen har översiktligt studerat

några områden där behov finns av fler

totalförsvarspliktiga.

För Försvarsmakten vore det

fördelaktigt med en snabbare omsättning

av åtminstone vissa förband.

Krigsdugligheten skulle då lättare

kunna hållas hög, behovet av

repetitionsutbildning minska och

överföring av personal till

territorialförsvaret kunna öka. En

sådan lösning vore dock dyrbar.

Som anförts i det föregående finns det

ett stort behov av att kunna bevaka

olika skyddsobjekt. Det skulle därför

vara en fördel om särskilda

bevakningssoldater kunde utbildas och

också tas i anspråk redan i fredstida

hotsituationer. Regeringen anser också

att man därmed också skulle skapa en

bättre rekryteringsbas för bl.a.

hemvärnet.

Inom det civila försvaret finns, med

de nya föreslagna uppgifterna, ett

behov av fler personer för

insatsuppgifter. De skulle också

förstärka samhällets förmåga att

hantera katastrofer i fred och

påfrestningar vid höjd beredskap.

Enligt regeringens mening bör fortsatt

planering inför försvarsbeslutets andra

etapp närmare klarlägga hur en mer

omfattande utbildning av

totalförsvarspliktiga skall ske.

Regeringen pekar här på tre särskilt

angelägna områden; utbildning av

bevakningssoldater, beredskapspoliser

och en lätt tillgänglig

förstärkningsresurs för det civila

försvaret. Försvarsmakten och

Överstyrelsen för civil beredskap skall

lämna förslag om utformning av en

utvidgad utbildning av

totalförsvarspliktiga.

Ökat behov av bevakning

Enligt uppskattningar som regeringen

gjort kommer med Försvarsmaktens

förslag till krigsorganisation mindre

än hälften av skyddsobjekten inom

totalförsvaret att kunna ges militär

bevakning. Som tidigare nämnts kan för

uppgiften särskilt utbildade

bevakningssoldater fylla detta behov.

Utbildningstiden för dessa kan vara

relativt kort. Som också nämnts

tidigare kan de bevakningsutbildade

utgöra en rekryteringsbas för hemvärnet

varigenom det skulle bli möjligt att

utöka detta.

Bevakningssoldater som redan tidigt

kan tas i anspråk i ett läge med

förhöjd spänning eller andra svåra

påfrestningar i fred skulle vidare

utgöra ett säkerhetspolitiskt

instrument som kan utnyttjas i ett

brett spektrum av hot och risker.

Vissa delar av de bevakningsutbildade

bör, enligt regeringen, efter

kompletterande utbildning kunna ingå i

andra krigsförband som efter särskilda

beslut skall utvecklas för att kunna

möta ett framtida säkerhetspolitiskt

hot.

Civil utbildning för nationella och

internationella beredskapsbehov

Som nämnts finns anledning att stärka

samhällets förmåga att hantera svåra

nationella påfrestningar i fred och vid

höjd beredskap. Sådana påfrestningar

kan följa på kriser, konflikter eller

katastrofer i vår omvärld eller inom

landet i fred. De kan också uppstå i

lägen där landets frihet och oberoende

hotas och om vi är i krig. Regeringen

anser att civila beredskapsstyrkor bör

upprättas för att det skall finnas en

lätttillgänglig personalresurs som kan

sättas in i sådana situationer.

Grundutbildningen, som kan ske vid

Räddningsverkets skolor och i

kommunerna, bör till längd och innehåll

anpassas till de skilda uppgifterna för

den personal som ingår i

beredskapsstyrkan. Huvuddelen av

utbildningen förutser regeringen kommer

att ägnas åt räddningstjänst, vård och

omsorg, skydd av miljön samt allmän

totalförsvarskunskap och folkrätt. De

totalförsvarspliktiga bör kunna

användas i den kommunala

räddningstjänsten redan under

utbildningen och då delta i insatser

vid t.ex. stora skogsbränder,

översvämningar och miljöolyckor.

Krigsplacering bör företrädesvis ske i

kommunernas och landstingens

beredskapsorganisation.

Härutöver bör utbildning kunna ske

till andra befattningar som kan

förstärka resurserna för t.ex.

omhändertagande av flyktingar och

evakuerade, omsorgsuppgifter eller kust-

och gränsbevakning.

Den civila beredskapspersonalen bör,

enligt regeringen, i allmänhet kunna

omsättas relativt snabbt och ersättas

med nyutbildad personal efter ett antal

år. Beslut om att ta i anspråk den

civila beredskapspersonalen för annat

än ren räddningstjänst i fred bör

fattas av regeringen.

Beredskapspersonalen utgör också en

rekryteringsbas för civil

internationell fredsfrämjande och

humanitär verksamhet.

Regeringen har i det föregående

förordat att det inför

försvarsbeslutets nästa etapp närmare

prövas hur insatser med civila styrkor

i internationell fredsfrämjande och

humanitär verksamhet kan organiseras

och förberedas så att insatser kan ske

snabbt och effektivt utifrån de behov

som faktiskt föreligger.

Fördelning av pliktpersonal med längre

grundutbildning

Regeringen bedömer att ca 50 000 män

årligen kommer att mönstra. Härtill

kommer ett svårbedömt antal frivilliga

kvinnor. Regeringen bedömer vidare att

av de ca 45 000 män som är lämpliga för

militär eller civil grundutbildning

kommer 2 000-3 000 att ansöka om att få

vara vapenfria. De kan endast utnyttjas

inom det civila försvaret.

Försvarsmakten har, med aktuella

ekonomiska förutsättningar, anmält

behov av 22 000 värnpliktiga årligen.

Regeringen konstaterar att ytterligare

ca 23 000 totalförsvarspliktiga skulle

kunna disponeras för det militära eller

civila försvaret. Som grund för

planeringen inför etapp två i

försvarsbeslutet anser regeringen att

följande ramvillkor bör gälla:

- Försvarsmakten bör utbilda ca 30 000

totalförsvarspliktiga varje år.

- Det civila försvaret bör ge ca 10 000

totalförsvarspliktiga s.k. längre

grundutbildning för civila

beredskapsuppgifter varje år.

En allmän översyn av all

pliktutbildning inom totalförsvaret bör

också ske för att ytterligare kunna

differentiera utbildningstiden,

effektivisera och rationalisera

verksamheten samt sänka

utbildningskostnaderna. Antalet

totalförsvarspliktiga som placeras i

utbildningsreserven bör begränsas.

Totalförsvarspliktiga i mobiliserings-

och förplägnadstjänst

Regeringen anmäler att den avser att ge

Försvarsmakten i uppdrag att ompröva

behovet av totalförsvarspliktiga i

mobiliserings- och förplägnadstjänst.

Regeringen föreslår att riksdagen

godkänner vad regeringen förordar om

plikttjänstgöring (avsnitt 7.1 i

propositionen).

Motionerna

Moderata samlingspartiet anser i sin

partimotion Fö1 (m) att systemet för

förbandsomsättning förtjänar en

ytterligare belysning. I motionen

konstateras att dagens

förbandsomsättning sker med ofta långa

intervall vilket gör att kunskaper och

färdigheter är svåra att upprätthålla,

särskilt som repövningar används som

budgetregulator. Den snabba

militärtekniska utvecklingen

accentuerar problemet.

En viktig framtidsfråga är därmed,

enligt motionärerna, hur kvaliteten på

våra förband skall kunna upprätthållas

inom ramen för värnplikts- och

förbandsomsättningssystemet. Kort

förbandsomsättning bedöms därvid vara

ett bättre alternativ än annan utökning

av grundutbildning av pliktpersonal,

t.ex. av bevakningsförband och civila

insatsstyrkor. Frågan om kort

förbandsutbildning bör därför prövas

särskilt, vilket riksdagen som sin

mening bör ge regeringen till känna

(yrkande 16).

Däremot motsätter sig motionärerna en

korttidsutbildning av soldater som

krigsplaceras i stridande befattningar

(yrkande 19 i denna del).

I samma partimotion anser motionärerna

att det är anmärkningsvärt att

regeringen har övergett de

grundprinciper som lades fast med

utgångspunkt i Pliktutredningens

förslag. Motionärerna avvisar

regeringens syn på en plikttjänstgöring

som till sin volym kopplas direkt till

försvarsviljan och försvarets folkliga

förankring. Avgörande för en hög

försvarsvilja är fast mer förtroendet

för totalförsvarets förmåga att kunna

lösa sina uppgifter. Om inte detta

förtroende finns, kan i stället det

föreslagna pliktsystemet få den rakt

motsatta effekten, nämligen att

försvarsviljan minskar. Motionärerna

föreslår att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad som

anförts om plikttjänstgöring (yrkande

22).

Moderata samlingspartiet ser behov av

bevakning av olika skyddsvärda objekt,

men behoven måste ställas mot andra

behov inom totalförsvaret. I

partimotion Fö1 (m) sägs

regeringsförslaget sakna en sådan

analys. Motionärerna anser att

regeringsförslaget om att införa

särskilda bevakningsförband saknar

berättigande på propositionens

ekonomiska nivå. Andra lösningar bör

sökas, t.ex. ökad rekrytering av

hemvärnsmän, kortare förbandsomsättning

samt utnyttjande av redan utbildade

värnpliktiga upp till 47 års ålder.

Förslaget att grundutbilda särskilda

bevakningsförband bör därför avvisas av

riksdagen (yrkande 23).

Moderata samlingspartiet anser att den

föreslagna organisationen med civila

insatsstyrkor är onödig. I partimotion

Fö1 (m) hävdas att det inte finns några

starka motiv för att upprätta civila

insatsstyrkor i det underlag som

myndigheterna redovisade när arbetet

med försvarsbeslutet inleddes. De behov

som faktiskt finns sägs redan i dag

kunna tillgodoses med den personal som

finns i totalförsvaret och utan avkall

på förmågan att kunna möta väpnat

angrepp eller att hävda vår

territoriella integritet. Regeringens

förslag om att sammanföra befintlig

svensk kompetens till en civil

insatsstyrka för internationella

uppgifter förtjänar emellertid att

prövas. Motionärerna förordar att

riksdagen avslår förslaget om

grundutbildning av civila insatsstyrkor

i enlighet med vad som anförts i

motionen (yrkande 24).

Vänsterpartiet är tveksamt till en

inriktning som innebär att Försvars-

makten skall grundutbilda 30 000 per

år. I partimotion Fö5 (v) anförs att

det kan finnas behov av utbildning av

bevakningssoldater, men då är det detta

behov som skall vara styrande, och

inget annat. Vad som i denna del i

motionen anförts om personalförsörjning

bör riksdagen som sin mening ge

regeringen till känna (yrkande 4).

Miljöpartiet de gröna kritiserar

kopplingen mellan antalet utbildade och

folkförankringen. I partimotionen Fö6

(mp) hävdas att det inte finns några

vetenskapliga belägg för en sådan

koppling. I stället finns risk att den

av regeringen föreslagna principen blir

kontraproduktiv och motverkar det

egentliga syftet - att öka

folkförankringen.

Enligt motionärerna krävs ett nytt

system för utbildning inom

totalförsvaret, byggt på frivillighet i

kombination med meriter och motivation

- en värntjänst. För att kombinera den

folkliga förankringen med

frivilligheten måste vissa villkor

uppfyllas. Värntjänsten skall vara

öppen för kvinnor och män.

Utbildningens innehåll skall vara

anpassat till det vidgade

säkerhetspolitiska begreppet och ge

meriter, t.ex. högskolepoäng.

Tyngdpunkten i värntjänsten skall vara

internationella och nationella insatser

vid miljöarbete, stora påfrestningar på

samhället vid t.ex. katastrofer i fred

samt förebyggande fredsarbete.

Motionärerna föreslår att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna

vad som anförts om utnyttjande av

totalförsvarsplikten och frivillig

värntjänst (yrkande 8).

Folkpartiet liberalerna hävdar i sin

partimotion Fö8 (fp) att

Pliktutredningen, med företrädare för

alla dåvarande riksdagspartier, gjorde

en långt mer noggrann genomgång av

principer och praktiska problem kring

pliktlagstiftningen än någon tidigare

utredning gjort. Utredningen tog

avstånd från varje tanke på en

yrkesarmé. Förslagen har sedan

godtagits av en enig riksdag. Enligt

motionärena var de viktigaste inslagen

att de tidigare separata pliktlagarna

ersattes av en totalförsvarsplikt, att

direktrekrytering infördes också till

civila försvarsuppgifter samt att

krigsorganisationens behov av personal

skulle vara styrande för hur många som

skulle utbildas och för

utbildningstiden. Motionärerna trycker

på att totalförsvarsplikten innebär att

man fått möjlighet till en rationell

personalförsörjning oavsett hur

personalbehoven kan komma att utvecklas

i framtiden.

Samma motionärer anser det vara

illavarslande när nu propositionen vill

gå ifrån Pliktutredningens principer

och återinföra ett oflexibelt system.

Motionärerna anser det också

anmärkningsvärt att ett av motiven för

frångåendet sägs vara att undvika en

yrkesarmé. Det finns lika litet nu, som

förr, någon som pläderar för en

yrkesarmé. Vad som sålunda i motion Fö8

(fp) anförts om totalförsvarsplikt och

yrkesarmé bör riksdagen som sin mening

ge regeringen till känna (yrkande 13).

Folkpartiet anför vidare i sin

partimotion att det är önskvärt att

1996 års försvarsbeslut innehåller en

klar inriktning på hur många som

behöver utbildas för civila

totalförsvarsuppgifter, inkl. beredskap

för fredstida katastrofer, under den

närmaste femårsperioden. Motionärerna

anser att den principiella

utgångspunkten måste vara att utgå från

det faktiska behovet av personal för

olika uppgifter och sedan låta detta

styra hur många som tas ut och hur lång

utbildning de skall ha. Den som är

uttagen till utbildning skall alltså

känna att dess innehåll styrs av ett

reellt behov. Motionärerna avvisar

således propositionens principiella

inriktning mot att ca 10 000 skall ges

s.k. längre grundutbildning för civila

beredskapsuppgifter. Längre

utbildningstider än som behövs för

uppgiften innebär en onödig

statsutgift. Med dessa utgångspunkter

anser motionärerna också att det för

närvarande inte finns underlag för att

ta ställning till propositionens

förslag om att inrätta en civilbrigad.

Vad som sålunda anförts i motionen om

utbildning till det civila försvaret

bör riksdagen som sin mening ge

regeringen till känna (yrkande 14).

Frågan om en särskild

bevakningsorganisation med

korttidsutbildade soldater behandlas

också i Folkpartiet liberalernas

partimotion Fö8 (fp). Där sägs att det

måste råda mycket stor osäkerhet om

behovet av en så stor

bevakningsorganisation som 40 000

personer. Frågan skulle kunna ses,

anför motionärerna, i ett något vidare

perspektiv om man betraktar

bevakningsorganisationen som en allmän

lokal militär resurs som kan användas

också för annat än bevakning. I så fall

bör det samlade utnyttjandet av denna

organisation studeras tillsammans med

hemvärnets och

frivilligorganisationernas uppgifter

och hur dessa resp. organisationer

samverkar med polis och kommunala

organ. Motionärerna varnar för att

bygga upp delvis parallella

organisationer.

Folkpartiet säger sig, med dessa

reservationer, i princip inte ha något

emot att man i framtiden direktutbildar

bevakningsförband. Däremot avvisas

bestämt att sådan utbildning genomförs

de närmaste 15-20 åren då det militära

försvaret har ett stort överskott av

tidigare utbildade värnpliktiga med

minst 7,5 månaders utbildning (yrkande

15).

Utskottet

Regeringen ger i propositionen, under

särskilda rubriker, sin syn på

plikttjänstgöringens roll i

totalförsvaret, på behovet av

totalförsvarspliktiga inom såväl det

militära som det civila försvaret samt

på hur dessa behov skall kunna

tillgodoses. I motionsyrkanden ges

förslag till andra principiella

synsätt, liksom till skilda lösningar i

mera avgränsade frågor. Eftersom de

olika frågorna i stora delar är

beroende av varandra har utskottet här

valt att göra en samlad behandling av

alla frågor som väckts av regeringen

och i olika motioner och som rör

tjänstgöring med totalförsvarsplikt.

Regeringen förutsätter ett vidgat

behov av totalförsvarspliktiga i

förhållande till de bedömningar som låg

till grund för Pliktutredningens

förslag till regeringen och den

därefter av riksdagen beslutade lagen

(1994:1809) om totalförsvarsplikt

(prop. 1994/95:6, bet. 1994/95:FöU1,

rskr. 1994/95:78 och 79). Dessa ökade

behov utgår härvid från såväl en

bredare säkerhetspolitisk syn som från

tillkommande behov i fred och vid höjd

beredskap. Regeringen anför i

propositionen att den översiktligt har

studerat några områden där det finns

sådana behov av totalförsvarspliktiga.

Främst gäller det för

bevakningsuppgifter inom det militära

försvaret och för att förstärka

samhällets förmåga att klara

katastrofer i fred och påfrestningar

vid höjd beredskap. Regeringen anför

vidare att det i den fortsatta

planeringen inför försvarsbeslutets

andra etapp närmare skall klarläggas

vilka behov som skall tillgodoses med

totalförsvarspliktiga och hur

utbildningen av pliktpersonalen skall

organiseras.

Utskottet delar regeringens bedömning

beträffande värdet av ett brett

folkligt deltagande i totalförsvaret.

Totalförsvarspliktiga skall utbildas

för de uppgifter som totalförsvaret har

att lösa. Utskottet ställer sig bakom

en strävan att - utifrån god

hushållning med resurserna - utbilda

och krigsplacera merparten av dem som

mönstrar eller prövas. De som tas ut

men inte utbildas, utan i stället

placeras i utbildningsreserven, är en

viktig resurs för den händelse att

anpassningsåtgärder behöver vidtas vid

ett försämrat säkerhetspolitiskt läge.

Samtidigt vill utskottet peka på att

de frivilliga försvarsorganisationerna

har stor betydelse i sammanhanget. De

frivilliga försvarsorganisationernas

utbildning, övning och aktiva medverkan

i olika delar av totalförsvaret bidrar

till ett effektivt totalförsvar och

dess folkliga förankring. En

förutsättning för att kunna

upprätthålla en hög kompetens och ett

brett folkligt engagemang i de

frivilliga försvarsorganisationernas

verksamhet är, enligt utskottets

mening, att organisationerna ges

stimulerande och krävande uppgifter i

totalförsvarets krigs- och

beredskapsorganisationer. I det

fortsatta utredningsarbetet bör därför

även allvarligt prövas vilka uttalade

personalbehov som kan tillgodoses genom

de frivilliga försvarsorganisationernas

medverkan eller på annat sätt än genom

grundutbildning..

Utskottet delar regeringens

uppfattning att de

totalförsvarspliktigas utbildning måste

kunna få variera avsevärt med hänsyn

till karaktär och omfattning av de

befattningar som de

totalförsvarspliktiga skall besätta i

den militära resp. civila krigs- eller

beredskapsorganisationen. Fler bör

således inte utbildas - och inte längre

tid - än vad uppgiften kräver.

Utskottet har inhämtat att regeringen

gett Försvarsmakten och Överstyrelsen

för civil beredskap i uppdrag att

fördjupa underlaget när det gäller

behovet av totalförsvarspliktiga och

hur utbildningen av dessa bör

organiseras. I uppdraget ingår att göra

en översyn av utbildningstiderna i

syfte att uppnå en större

differentiering och anpassning av

utbildningen till olika befattningar.

En hög försvarsvilja grundläggs av ett

förtroende för totalförsvarets förmåga

att kunna lösa sina uppgifter och att

utbildningen är avstämd mot

uppgifterna. Utskottet utgår från att

det i det nämnda underlagsarbetet inför

etapp två ingår som en viktig del att

bedöma att den förutsatta breddningen

av totalförsvarsplikten också leder

till avsedda positiva effekter. Härav

följer att vad som anförts i

partimotion Fö1 (m) yrkande 22 om

plikttjänstgöring torde bli beaktat.

Motionsyrkandet bör därför inte

bifallas. Med samma motiv bör inte

heller riksdagen bifalla partimotion

Fö6 (mp) yrkande 8 i den del som rör

försvarsvilja och folkförankring.

Utskottet delar inte Folkpartiet

liberalernas farhågor i partimotion Fö8

(fp) för att den föreslagna breddningen

av totalförsvarspliktens tillämpning

skulle återföra nackdelar som fanns i

det tidigare pliktsystemet. Klart

definierade, och i etapp två närmare

preciserade, organisatoriskt motiverade

behov skall enligt utskottets mening

alltfort vara styrande för uttagning,

utbildning och krigsplacering. Inte

heller finns det någon som förordar en

yrkesarmé, vilket också motionärerna

påpekar. Partimotion Fö8 (fp) yrkande

13 torde därmed i huvudsak vara

tillgodosett varför det inte bör

bifallas av riksdagen.

Lagen (1994:1809) om

totalförsvarsplikt trädde i kraft den 1

juli 1995. I samband med

lagstiftningsärendet ansåg en i princip

enig remissopinion att totalförsvarets

personalförsörjning även i

fortsättningen skall tryggas genom ett

pliktsystem. Pliktsystemet har ansetts

vara en förutsättning för att förankra

försvarsviljan hos hela befolkningen.

Utskottet ser inga skäl för en annan

syn i denna fråga. Utskottet vill här

också peka på att frivillig uttagning,

utbildning och krigsplacering genom de

frivilliga försvarsorganisationernas

medverkan sedan lång tid varit ett

betydelsefullt sätt att tillgodose

totalförsvarets personalbehov av såväl

män som kvinnor. Härav följer att

riksdagen bör avslå Miljöpartiet de

grönas i partimotion Fö6 (mp) yrkande 8

framförda förslag om en frivillig

värntjänst.

När det gäller ianspråktagande och

fördelning av totalförsvarspliktiga

anser regeringen att den fortsatta

planeringen bör utgå från ramvillkoret

att Försvarsmakten skall utbilda ca 30

000 totalförsvarspliktiga per år och

det civila försvaret utbilda ca 10 000

per år med s.k. längre grundutbildning.

Regeringen anför samtidigt att en

allmän översyn bör ske av

pliktutbildningen inom totalförsvaret,

bl.a. för att effektivisera denna och

sänka utbildningskostnaderna.

Utskottet kan konstatera att den i

propositionen föreslagna

bevakningsorganisationen kan byggas upp

och bemannas på olika sätt. Regeringen

förutsätter sålunda en kort

grundutbildFolkpartiet liberalerna

ifrågasätter i sin partimotion Fö8 (fp)

inte behovet av bevakningssoldater men

anser grundutbildning av sådana vara

onödig så länge det finns redan

utbildade värnpliktiga som inte har

någon krigsplacering (yrkande 15).

Moderata samlingspartiet vidimerar de

tillkommande bevakningsuppgifterna men

vill se andra lösningar än genom att

grundutbilda särskilda

bevakningsförband, t.ex. genom att

utöka hemvärnet och ge det de

tillkommande bevakningsuppgifterna

eller genom att

bevakningsorganisationen bemannas med

överföringsvärnpliktiga från

fältförband med förhållandevis kort

förbandsomsättning (Fö1 partimotion (m)

yrkande 23).

Målet är att utöka

hemvärnsorganisationen till 125 000 män

och kvinnor. Utskottet kan konstatera

att målet långt ifrån har nåtts, vilket

utskottet anser allvarligt. har inhämat

att det ännu återstår ett betydande

antal att rekryteraEn

bevakningsorganisation skulle kunna

utgöra del av rekryteringsbasen till

hemvärnet. Även utbildade värnpliktiga

som till följd av

organisationsförändringar inte kunnat

krigsplaceras utgör en

rekryteringsgrund till hemvärnet.

Utskottet vill poängtera betydelsen av

att hemvärnsorganisationen personellt

och materiellt utvecklas mot beslutade

mål.

Beroende på vilken väg som väljs för

att bygga upp och i ett

fortvarighetstillstånd bemanna en

bevakningsorganisation, kommer såväl

det årliga utbildningsbehovet som

kostnader att skilja sig för olika

alternativ. Kostnaderna påverkas också

av krigsorganisationens storlek.

Utskottet utgår från att

Försvarsmakten och regeringen, i det

underlagsarbete som initierats,

granskar för- och nackdelar med skilda

sätt att lösa de tillkommande

bevakningsuppgifterna och för riksdagen

redovisar ett utifrån en helhetssyn

avvägt förslag under hösten 1996. Med

denna utgångspunkt bör vad som anförs i

partimotion Fö1 (m) yrkande 23 och

partimotion Fö8 (fp) yrkande 15 i stora

delar kunna bli tillgodosett. Likaså

bör nämnda underlagsarbete, vilket

propositionen antyder, också innefatta

en särskild granskning av kort

förbandsomsättning vilket förordas i

partimotion Fö1 (m) yrkande 16. Detta

skulle bl.a. ge ett väsentligt högre

grundutbildningsbehov. Riksdagen bör

därför inte bifalla de tre nyss nämnda

motionsyrkandena.

Riksdagen bör heller inte bifalla

Vänsterpartiets partimotion Fö5 (v)

yrkande 4, där tveksamhet framförs om

det totala årliga utbildningsbehovet

för Försvarsmakten. Denna fråga

förutsätter utskottet bli ingående

behandlad i det pågående

underlagsarbetet inför etapp två.

Utskottet delar regeringens syn att

det finns behov av resurser som, utöver

att kunna lösa uppgifter vid höjd

beredskap, också skall kunna användas

vid långvariga insatser för

räddningstjänsten och vid nationella

katastrofer och allvarliga

påfrestningar på det fredstida

samhället. Härvid bör beaktas att

militära resurser - personal och

materiel vid grundutbildningsförband -

också kan utnyttjas för sådana

uppgifter, vilket också regelmässigt

sker vid exempelvis större skogsbränder

och översvämningar. Dessa särskilda

resurser som regeringen avser skall

även kunna utgöra del i basen för

sammansättning av enheter för

internationella humanitära insatser.

Utskottet har uppfattat att det,

precis som för det militära försvaret,

återstår ett flertal frågor att lösa i

det fortsatta arbetet med underlaget

till försvarsbeslutets andra etapp. En

sådan fråga gäller att precisera för

vilka uppgifter och i vilka funktioner

civila beredskapsenheter skall

utnyttjas och vilket utbildningsbehov

som följer härav, och som inte kan

tillgodoses genom frivilliga eller

genom att med allmän tjänsteplikt ta i

anspråk dem som redan i fred löser

motsvarande uppgifter. Här behöver

bl.a. en avvägning ske i

uppgiftsfördelningen mellan militära

och civila ansvarsområden, t.ex. i

fråga om bevakning av militära och

civila skyddsobjekt. Över huvud taget

är det viktigt att inte dubbla resurser

byggs upp för samma ändamål. Utskottet

har i det föregående framhållit att

militära resurser, om det är

ändamålsenligt, skall kunna utnyttjas i

civil myndighetsutövning. En annan

fråga är huvudmannaskapet för

utbildning och krigsplacering för olika

enheter samt tillhörande finansiering.

Här behöver bl.a. ansvarsfördelningen

mellan statliga myndigheter, kommuner,

landsting och i beredskapen engagerade

bolag närmare klarläggas. En tredje

fråga rör behovet av

författningsändringar.

Utskottet förutsätter, i likhet med

vad som nyss anförts beträffande det

militära försvaret, att det av

regeringen initierade underlagsarbetet

skall klarlägga utestående frågor och i

ett avvägt förslag redovisa behov,

uppgifter, utbildning och organisation.

Vad som utskottet här har anfört

innebär att flera av de

frågeställningar som berörs i de båda

partimotionerna Fö1 (m) yrkande 24 och

Fö8 (fp) yrkande 14 torde bli

behandlade i underlagsarbetet fram till

hösten 1996. Riksdagen bör därför avslå

dessa båda motionsyrkanden.

Utskottet vill sammanfattningsvis i

denna del poängtera nödvändigheten av

en helhetssyn på ianspråktagandet av

totalförsvarspliktiga, på de

volymmässiga behoven och på vilken

utbildning som krävs för uppgifterna.

Det finns olika sätt att tillgodose

behoven - uttagning med plikt och

grundutbildning, uttagning med

tjänsteplikt utan behov av

grundutbildning samt frivillighet.

Utskottet uppfattar propositionens

redovisning som inriktande och därmed

som en grund för att i det fortsatta

arbetet närmare pröva och konkretisera

olika idéer och förslag. Denna process

kan också komma att påverka avvägningen

mellan uppgifter för militärt och

civilt försvar och därmed

sammanhängande finansiering. Vidare kan

möjligheterna till anpassning skilja

sig åt beroende på olika val när det

gäller personalförsörjningen. Även

detta bör klarläggas. I avvaktan på ett

fördjupat underlag vill utskottet

sålunda inte binda sig för i närtid

erforderliga utbildningsvolymer. Med de

påpekanden som framgår av det anförda

föreslår utskottet att riksdagen

godkänner vad regeringen förordar om

plikttjänstgöring (avsnitt 7.1 i

propositionen). Utskottet föreslår

vidare att riksdagen avslår motionerna

Fö1 (m) yrkandena 16, 19 i denna del,

22 - 24, Fö5 (v) yrkande 4, Fö6 (mp)

yrkande 8 samt Fö8 (fp) yrkandena 13 -

15.

Motioner om disciplinansvar och rasism

Utskottet har här valt att behandla två

motionsyrkanden som rör personalfrågor

men som inte har någon direkt

anknytning till propositionens

bedömningar eller förslag.

Miljöpartiet de gröna anför i sin

kommittémotion Fö6 (mp) att Försvars-

makten bör arbeta för en

attitydförändring så att medbestämmande

skall genomsyra det dagliga arbetet.

Lagen (1994:1811) om disciplinansvar

inom totalförsvaret och

medinflytandeförordningen bör ses över

tillsammans med företrädare för de

totalförsvarspliktiga (yrkande 9).

Översynen bör bl.a. inriktas på att

straff inte får drabba olika beroende

på ekonomisk status samt att

utegångsförbud tas bort som påföljd.

I samma motion förordas att

Försvarsmakten skall åläggas att aktivt

arbeta mot rasism och

främlingsfientliget ute på förbanden.

Ger en officer uttryck för rasistiska

eller främlingsfientliga åsikter bör

denne omedelbart avstängas från att

utbilda totalförsvarspliktiga. Vidare

föreslås att arbetslagstiftningen ses

över så att möjligheter skapas för att

kunna säga upp personal som följd av

rasistiska och främlingsfientliga

åsikter. Vad som i motionen anförts om

åtgärder mot rasism och

främlingsfientlighet bör riksdagen som

sin mening ge regeringen till känna

(yrkande 15).

Utskottet

Utskottet konstaterar att lagen

(1994:1811) om disciplinansvar trätt i

kraft så nyligen som den 1 juli 1995.

Utskottet ser nu inget skäl för att

föreslå någon ändring i denna lag.

I frågan om medinflytande för

totalförsvarspliktiga har utskottet

erfarit att regeringen under våren 1995

utfärdat förordningen (1995:808) om

medinflytande för värnpliktiga.

Förordningen trädde också i kraft den 1

juli 1995. Vidare har regeringen gett

Utredningen om totalförsvarspliktigas

sociala och ekonomiska situation m.m.

(dir. 1995:61) i uppdrag att bl.a.

utvärdera hur de totalförsvarspliktigas

medinflytande fungerar. Härutöver kan

nämnas att Nämnden för personalvård för

totalförsvarspliktiga (1994:648) vid

sina besök på förband och skolor också

följer upp hur medinflytandet fungerar.

Mot bakgrund av vad som här har

anförts anser utskottet att riksdagen

inte bör bifalla kommittémotion Fö6

(mp) yrkande 9.

Utskottet anser att rasim och andra

former av främlingsfientlighet

extremism är en allvarlig företeelse

och därför aktivt bör motarbetas med

alla de medel som är förenliga med vår

demokrati och vårt rättsväsende. Inom

totalförsvaret gäller detta självfallet

oavsett var det rasistiska beteendet

förekommer - hos anställda eller hos

totalförsvarspliktiga. Den som med

utgångspunkt i rasistiska eller

främlingsfientliga handlingar i övrigt

extrema åsikter eller beteenden visar

sig uppenbart olämplig för sin tjänst

bör självfallet med lagliga medel kunna

skiljas från tjänsten.

Utskottet har erfarit att det inom

Försvarsmakten aktivt bedrivs ett

arbete mot rasism och

främlingsfientlighet. Detta är bra. Mot

bakgrund av frågans allvar anser

utskottet att regeringen bör informera

riksdagen om problemets omfattning, om

vilka åtgärder som initierats eller

avses vidtas samt om det finns behov av

ändrad lagreglering. Utskottet avser

senare att ta upp etikfrågorna inom

försvaret ur ett bredare perspektiv.Vad

som här anförts med anledning av

kommittémotion Fö6 (mp) yrkande 15 bör

riksdagen som sin mening ge regeringen

till känna.

Anställda vid Försvarsmakten

Regeringen

Åldersstrukturen inom

yrkesofficerskåren svarar enligt

regeringens mening inte mot

verksamhetens långsiktiga behov.

Obalansen består huvudsakligen i att

det finns för få yngre yrkesofficerare

för krigs- och fredsorganisationen och

för många äldre. Behovet av god

tillgång på unga instruktörer

accentueras också av kravet på att

kunna utöka krigsorganisationen om det

säkerhetspolitiska läget skulle kräva

detta.

För att rätta till den åldersmässiga

obalansen bör enligt regeringen sy-

stemet för kompetensförsörjning ses

över. Under alla omständigheter bör

detta bygga på en jämn och balanserad

utbildning och rekrytering av yrkes-

officerare.

Kriterierna för yrkesofficerarnas

tjänstbarhet bör vara flexibla med

hänsyn till bl.a. ålder och

individuella förutsättningar. Behoven

kan även påverkas av om det finns andra

sätt att tillgodose dem än med

yrkesofficerare. Exempelvis bör det

prövas om inte reservofficerare,

totalförsvarspliktigt befäl och

personal ur de frivilliga

försvarsorganisationerna i ökad

omfattning skulle kunna användas i

förbandsproduktionen.

Det minskande antalet yngre

yrkesofficerare förutsätter att

reservofficerare övertar vissa

uppgifter i krigsorganisationen. Det

bör också enligt regeringen vara

möjligt att i vissa funktioner ersätta

yrkesofficerare med civila

specialister.

Utbildningen av yrkes- och

reservofficerare samt civil personal

Den s.k. nivåhöjande utbildningen för

yrkesofficerare omfattar 4-6,5 år.

Enligt regeringen bör denna utbildning

ses över för att med fortsatta krav på

kvalitet frigöra yrkesofficerare till

förbandsproduktionen. Former för

meritvärdering av utbildningen bör

också ingå, liksom åtgärder för att

underlätta yrkesväxling till arbeten

utanför Försvarsmakten.

I det föregående angavs att

reservofficerare i högre utsträckning

bör användas i förbandsproduktionen. De

bör kunna anställas i perioder upp till

några år. Denna nya roll för

reservofficerare måste därför också

beaktas i utbildningen.

Den civila personalen kommer att ha en

viktig roll i det framtida militära

försvaret. Enligt regeringens

uppfattning kommer också delvis nya

krav att ställas på de civila i det

totalförsvar med vidgade uppgifter som

tidigare beskrivits. Det är också

viktigt att den civila personalens

kompetens tas till vara i grund- och

krigsorganisationen. Detta måste mötas

med en adekvat utbildning och

utveckling.

Personalrörlighet

Regeringen konstaterar att många

yrkesofficerare ofta placeras i s.k.

karriärbefattningar kortare tid än tre

år vilket negativt påverkar

effektivitet, kompetensuppbyggnad och

kontinuitet. Det finns också

personalpolitiska nackdelar.

Enligt regeringen bör Försvarsmakten

därför ges i uppdrag att redovisa

åtgärder som kan bidra till en bättre

långsiktighet i bemanningsarbetet och

hur detta påverkar den enskilde

yrkesofficeren. Behovet av författnings-

ändringar skall också anges.

Kvinnor i det militära försvaret

Regeringen redogör för de viktigaste

förslagen som framkom vid en konferens

för kvinnliga officerare och aspiranter

våren 1995 och anför bl.a.:

Försvarsmakten bör vidta åtgärder för

att antalet kvinnor i

krigsorganisationen skall bli betydligt

större. Rekryteringen bör därför bli

mer aktiv liksom att

antagningsprövningen bättre bör

anpassas till kvinnors förutsättningar

och till de många olika uppgifter som

yrkesofficerare har att lösa. Vidare

bör introduktionen till officersyrket

förbättras. Aktiva åtgärder bör också

vidtas för att behålla de kvinnor som i

dag finns i yrket.

Regeringen anmäler att den avser att

även i framtiden ordna denna typ av

konferens.

Härutöver anser regeringen att

Försvarsmakten bör medverka till att

kvinnor som tjänstgör där, efter norsk

förebild, kan bilda nätverk för utbyte

av erfarenheter och för att ge varandra

hjälp och stöd. Regeringen anser i

detta sammanhang det vara viktigt att

kvinnliga förebilder skapas inom

Försvarsmakten.

Regeringen nämner att Försvarsmakten

inlett ett projekt benämnt Den kreativa

olikheten. Detta arbete bör fullföljas

och erfarenheterna tas till vara, bl.a.

i utbildningen vid officershögskolorna.

Regeringen föreslår att riksdagen

godkänner vad regeringen förordar om

vid Försvarsmakten anställd personal

(avsnitt 7.3 i propositionen).

Motionerna

En kompetent befälskår är vid sidan av

fortsatt hög materiell kvalitet den

viktigaste förutsättningen för god

krigsduglighet och hög försvarseffekt

enligt Moderata samlingspartiets

partimotion Fö1 (m). Inskränkningar i

förbandsutbildning och

repetitionsövningar, vilka varit

vanliga sedan 1980-talet, sägs utgöra

det allvarligaste hotet mot befälets

kompetens och därmed mot försvarets

personella funktionsduglighet.

Motionärerna anser att propositionen

endast i förbigående berör

officerskårens betydelse.

Motionärerna påminner om att utskottet

nyligen (bet. 1994/95:FöU14 s. 131)

förutsatte att frågan om

befälsordningen - för såväl reserv- som

yrkesofficerare - bereds på ett sådant

sätt att resultatet blir en

sammanhållen syn på frågorna.

Regeringens förslag sägs tvärtom vara

fokuserade på enskildheter och inte på

de stora avgörande problemen. För att

tillgodose vad utskottet förutsatt bör

därför enligt motionärernas mening en

utredning om befälsordningen för såväl

yrkes- som reservofficerare snarast

tillsättas (yrkande 25).

I Folkpartiet liberalernas partimotion

Fö8 (fp) anser motionärerna att det

finns skäl att ha ett visst överskott

av yrkesbefäl. Därmed har man en

möjlighet att vid behov utöka

organisationen utan att behöva vänta

den tid som det tar att utbilda t.ex.

nya kompanichefer. Detta

befälsöverskott ger också ökade

möjligheter att ha svenskt befäl ute i

FN-tjänst utan att detta inverkar

menligt på värnpliktsutbildningen.

Dessa behov gäller främst yrkesbefäl

under 40 år. Enligt motionärerna vore

det därför en stor fördel om försvaret

kunde få ett system där en betydande

del av officerarna slutar senast vid 40

år. Att föryngra officerskåren sägs

vara en av de viktigaste åtgärderna för

att höja kvaliteten och bygga in en bra

återtagningsförmåga i försvaret, vilket

riksdagen bör ge regeringen till känna

(yrkande 16).

Utskottet

Regeringen konstaterar i propositionen

en åldersmässig obalans inom

yrkesofficerskåren och föreslår att

systemet för kompetensförsörjning ses

över. Härvid bör bl.a. prövas om

reservofficerare, och också civila,

skulle kunna utnyttjas mer i

utbildningsverksamheten.

Långsiktigheten bör bli bättre i

bemanningsarbetet och andelen kvinnor

öka i det militära försvaret.

Utskottet har i dessa delar ingen

erinran mot vad regeringen anför och

vill understryka betydelsen av vad som

i propositionen sägs om åtgärder för

att öka antalet kvinnor i försvaret.

Utskottet vill vidare understryka vad

regeringen och partimotion Fö8 (fp)

anfört om att ha fler officerare än vad

krigsorganisationens behov motiverar.

Utskottet anser för sin del att det

finns främst två skäl för detta. Det

ena är kravet på att vid en förändring

av det säkerhetspolitiska läget kunna

utöka krigsorganisationen. Kompani- och

bataljonschefer måste härvid ha

rekryterats fem-tio år innan de nya

förbanden sätts upp. En anpassning som

innebär en höjning av krigsdugligheten

vid befintliga förband kan vidare

behöva befäl och instruktörer utöver

normalläget för att klara en forcerad

utbildning. Det andra skälet är att

kunna bemanna de förband som skall lösa

internationella fredsfrämjande insatser

utan att den normala grundutbildningen

allvarligt störs på grund av

befälsbrist. Utan att vara ett

dimensionerande krav erfordras

ytterligare officerare i

grundorganisationen för att kunna

stödja frivilligorganisationerna i

deras arbete och för att ersätta de som

är elever och lärare vid olika skolor.

Utskottet har inhämtat att

Försvarsmakten fått i uppdrag att

redovisa vilka åtgärder som bör vidtas

för att komma till rätta med obalansen

i åldersstrukturen hos

yrkesofficerarna. Försvarsmakten skall

därvid särskilt redovisa hur andra

personalkategorier än yrkesofficerare i

ökad utsträckning skulle kunna

utnyttjas i utbildningen. Behovet av

rättslig reglering skall belysas.

Utskottet har vidare erfarit att

regeringen avser att uppdra åt

Försvarsmakten att göra en översyn av

reserv- och yrkesofficerarnas

utbildning.

Utskottet erinrar om att det i samband

med budgetbehandlingen vid föregående

riksmöte (bet. 1994/95:FöU4, s. 131)

förutsatte att frågan om

befälsordningen - för såväl reserv- som

yrkesofficerare - bereds på ett sådant

sätt att den resulterar i en

sammanhållen syn på

personalförsörjningen med anställda. I

sammanhanget betonade bl.a. utskottet

den stora betydelse som

reservofficerarna har för att förse

Försvarsmaktens krigsorganisation med

chefer och kvalificerade

stabsmedlemmar. Den nu föreliggande

redovisningen behandlar endast olika

delfrågor. Den fyller sålunda enligt

utskottets mening inte kraven på en

samlad syn. Utskottet förutsätter

därför att resultatet från nyss nämnda

utredningsuppdrag skall ge erforderligt

underlag för att regeringen skall kunna

göra den efterfrågade redovisningen

till riksdagen hösten 1996. Med denna

förutsättning torde de frågor som

aktualiseras i partimotionerna Fö1 (m)

yrkande 25 och Fö8 (fp) yrkande 16 i

huvudsak komma att bli behandlade.

Motionsyrkandena bör sålunda inte

bifallas av riksdagen.

Med av utskottet här anförda

preciseringar föreslår utskottet att

riksdagen godkänner vad regeringen

förordar om vid Försvarsmakten anställd

personal (avsnitt 7.3 i propositionen).

Försvarets materielförsörjning

För att samordna behandlingen av vissa

förslag i propositionen har, som

tidigare nämnts, utrikes- och

försvarsutskotten bildat ett gemensamt

utskott - sammansatta utrikes- och

försvarsutskottet. Detta utskott

behandlar i ett eget betänkande till

del frågor som rör försvarets

materielförsörjning, nämligen

vapenexport och internationellt

samarbete. Det sammansatta utskottet

behandlar också partimotionerna Fö1 (m)

yrkande 26 delvis och Fö5 (v) yrkande

5, kommittémotion Fö6 (mp) yrkandena 10

delvis och 11 samt motion Fö10 (m)

delvis.

FörsvarsuUtskottet behandlar här vad

regeringen i propositionen (s. 131-

140) har anfört om försvarets

materielförsörjning utom de delar som

behandlas av det sammansatta utskottet.

Försvarsutskottet behandlar också

motionerna Fö1 (m partimotion) yrkande

26 delvis, Fö6 (mp) kommittémotion

yrkande 10 delvis, Fö7 (s) yrkande 4

och Fö8 (fp partimotion) yrkande 10,

Fö10 (m) delvis och Fö11 (kds

kommittémotion) yrkande 16 samt motion

1994/95:N276 (s), vilken överlämnats

från näringsutskottet.

Näringsutskottet har (1995/96:NU2y)

yttrat sig över proposition 1995/96:12

jämte motioner, såvitt rör

näringsutskottets beredningsområde.

Betydelsen av en svensk

försvarsindustri. Prioriteringar

Regeringen

Regeringen slår inledningsvis fast att

den svenska försvarsindustrins förmåga

att leverera högteknologiska produkter

till det svenska försvaret har ett

stort försvars- och säkerhetspolitiskt

värde. Regeringen konstaterar samtidigt

att den säkerhetspolitiska utvecklingen

i vår omvärld, den minskande

krigsorganisationen och de ökande

kostnaderna för försvarsmateriel har

bidragit till att behovet av och

möjligheterna till en heltäckande

självständig försvarsindustri har

avtagit. Inhemsk kompetens och

tillverkningskapacitet riskerar således

att försvinna inom flera områden.

Regeringen anser därför att en

långsiktig strategi bör utarbetas så

att de mest värdefulla

teknologiområdena kan behållas. Vidare

ter sig en ökad fredstida samverkan

från svensk försvarsindustri i

internationella sammanhang inte bara

naturlig och önskvärd utan också

nödvändig. Inom vissa områden är det

dock av mycket stor säkerhetspolitisk

betydelse, och också nödvändigt, att

behålla egen kompetens inom landet,

exempelvis när det gäller

telekrigföring och krypto.

Regeringen framhåller att det är en

grundläggande uppgift - en

beställarroll - för Försvarsmakten och

Försvarets materielverk att på det mest

kostnadseffektiva sättet tillgodose

Försvarsmaktens långsiktiga

materielbehov. Materielanskaffningar

och teknologisatsningar skall

säkerställa en kompetens som gör att

anskaffade system kan utnyttjas

rationellt under såväl fred som i kris

och krig. Tydliga förutsättningar i

form av materielplaner och

prioriteringar underlättar för den

svenska försvarsindustrin att

självständigt anpassa sig till

förändrade villkor.

Regeringen har analyserat nyttan med

en inhemsk försvarsindustri ur olika

aspekter. Den har därvid funnit att två

försvarspolitiska urvalsgrunder är

viktigare än andra när det gäller att

med särskilda åtgärder säkerställa

inhemsk kapacitet. Den ena är förmågan

att göra det möjligt för Sverige att

utnyttja redan anskaffad materiel utan

att vara beroende utifrån, den andra är

att hålla en kompetens inom områden där

vi inte kan anskaffa materiel utomlands

och som är väsentlig för vår operativa

effekt.

Regeringen har också studerat

möjligheten till forcerad

försvarsindustriell produktion i kris

och krig. Regeringen anför i denna

fråga att det under loppet av några år

är troligt att man kan förstärka

Försvarsmaktens materieltillgångar

genom att öka leveranstakten i pågående

produktion och genom att modifiera

befintlig materiel. Detta förutsätter

dock god tillgång på importerade

komponenter och delsystem, vilket

medför stora osäkerheter. Möjligheten

till forcerad försvarsindustriell

produktion bör därför enligt regeringen

inte utgöra en grund för

Försvarsmaktens planering eller en

grund för prioritering.

Om ett läge skulle uppstå i framtiden

med en långsiktigt ökande rustning i

omvärlden, kan försvarsmateriel bli en

bristvara och svårtillgänglig, särskilt

för en alliansfri mindre stat.

Regeringen framhåller att en inhemsk

försvarsindustri med ett brett

utlandssamarbete då kan underlätta

försvarets materielförsörjning.

Regeringen anser att de

försvarspolitiskt viktigaste delarna av

det teknologiska kunnandet utgör en

strukturoberoende baskompetens som

återfinns i industrin, hos

totalförsvarsmyndigheter och vid

universitet och högskolor. Den bör

säkerställas inom områdena

- telekrigteknik (medel och motmedel

inklusive sensorteknik),

- avancerad signaturanpassningsteknik

(mot upptäckt och identifiering),

- undervattensteknik (för svenska

förhållanden),

- flygteknik (för vidmakthållande av JAS

39 Gripen på längre sikt) och

- underhåll och vidmakthållande av de

system som ingår i krigsorganisationen.

Även andra teknologiområden kan vara

viktiga för att underlätta

Försvarsmaktens långsiktiga anpassning.

Denna fråga bör enligt regeringen

ytterligare övervägas, varvid det

internationella samarbetet bör

uppmärksammas.

Likaså anser regeringen att det behövs

ytterligare överväganden när det gäller

ammunitionsindustrins villkor.

Regeringen betonar att satsningarna på

baskompetensen måste ske långsiktigt

och kostnadseffektivt, i första hand

genom beställningar av utveckling och

produktion av försvarsmateriel men

också genom statliga uppdrag om s.k.

teknikutveckling.

Regeringen pekar också på möjligheten

för försvarets myndigheter att till

regeringen hemställa om undantag från

lagen (1992:1528) om offentlig

upphandling om det är nödvändigt för

att säkerställa baskompetensen. I vissa

fall får även Försvarets materielverk

fatta beslut om undantag. Regeringens

krav på industriell samverkan samt

andra former av kompensationsåtaganden

skall dessutom i första hand riktas mot

de prioriterade områdena. Likaså bör

Försvarsmaktens forsknings- och

teknologisatsningar tillvarata

möjligheterna att bevara prioriterad

kompetens.

Övrig försvarsindustriell kompetens

utgör enligt regeringen en

säkerhetspolitisk och teknologisk

tillgång. Upphandling skall emellertid

ske i konkurrens samt med beaktande av

kompensationserbjudanden och behovet av

prioriterad långsiktig teknologi- och

materielförsörjning.

Internationellt materielsamarbete och

gemensam anskaffning är ett sätt att få

tillgång till ny teknik och nya system

till en lägre kostnad än vid inhemsk

utveckling. Internationellt samarbete

innebär emellertid ofta starka

bindningar som kan vara svåra att bryta

om försvarets materielbehov skulle

förändras. Enligt regeringen bör därför

gemensam anskaffning bara ske av

materiel där Försvarsmaktens behov

bedöms kvarstå även vid förändrade

förhållanden.

Försvarsmakten bör enligt regeringen

ta tillvara möjligheterna att spara

kostnader genom att använda civila

komponenter och tillämpningar.

Primärt är det industrins uppgift att

genomföra den anpassning som nu

förestår. Mot bakgrund av industrins

starka beroende av politiskt grundade

restriktioner är det enligt regeringens

uppfattning rimligt att staten söker

underlätta industrins anpassning under

detta skede. Härvid bör industrins

möjligheter till internationellt

samarbete aktivt underlättas. Härutöver

kan olika generella politiska medel

komma att aktualiseras.

Motionerna

I Moderata samlingspartiets partimotion

Fö1 (m) betonas att svensk

försvarsindustri även i fortsättningen

är en viktig säkerhetspolitisk

tillgång. Grunden för

försvarsindustripolitiken måste vara

att industrin får leverera den materiel

som gynnar det svenska

säkerhetsintresset bäst. Regional- och

arbetsmarknadspolitiska skäl skall inte

få avgöra. Enligt motionärerna talar

allt för en fortsatt nedgång på den

försvarsindustriella marknaden. Detta

torde innebära att Sverige inte ens med

stora tilläggsanslag kan behålla den

nuvarande industrikompetensen. En

nödvändig omstruktureringsprocess har

redan inletts. Den politiska uppgiften

är därvid att prioritera mellan olika

kompetenser.

Motionärerna delar regeringens

bedömningar om behoven av

baskompetenser men anser att de områden

som redovisas är alltför snävt

tilltagna. För att i tillräcklig grad

kunna stödja försvaret - och ytterst de

säkerhetspolitiska målen - behövs högre

målsättningar för den

försvarsindustriella kompetensen.

Motionärerna tycker därför att det är

anmärkningsvärt att riksdagen avkrävs

ett helhetsbeslut när underlag saknas

för avvägning mellan delarna. De stora

projekt som nu finns i planerna är

exempelvis nödvändiga för att kunna

säkerställa den materiella förnyelse

som är det viktigaste resultatet av

1992 års försvarsbeslut. Vad som i

partimotion Fö1 (m) anförts om

betydelsen av svensk försvarsindustri

och prioriteringar bör sålunda

riksdagen som sin mening ge regeringen

till känna (yrkande 26 i denna del).

Miljöpartiet de gröna anser i sin

kommittémotion Fö6 (mp) att en

omställning av krigsmaterielindustrin

till civil produktion måste inledas

snarast (yrkande 10 i denna del).

Folkpartiet liberalerna accepterar i

sin partimotion Fö8 (fp) den

prioritering som görs i propositionen

av vilka kompetensområden som i första

hand bör bevaras, även om avgränsningen

är snävare än i tidigare

försvarsbeslut.

Motionärerna pekar på att de stora

neddragningarna av krigsorganisationen

i olika länder gjort det möjligt att

köpa modern begagnad försvarsmateriel.

Detta, i kombination med

livstidsförlängning av materiel, gör

att import av begagnad materiel är ett

alternativ i många sammanhang.

Motionärerna vill peka på ett exempel

där det finns anledning att studera

möjligheterna att söka få köpa begagnad

materiel nämligen attackhelikoptrar,

vilket riksdagen bör ge regeringen till

känna (yrkande 10 i denna del).

Med hänsyn till de antaganden som görs

om ett framtida krigs karaktär, där

stategiska insatsstyrkor utnyttjar

kvalificerad militärteknik, är det

enligt Kristdemokratiska

samhällspartiet viktigt att vi har