Bet. 1995/96:JoU8

Jordbruksutskottets betänkande

1995/96:JOU08

PVC

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

1995/96

JoU8

Sammanfattning

Utskottet behandlar i detta betänkande två motioner (c, mp) om PVC som

väcktes under allmänna motionstiden år 1995. Utskottet föreslår ett till-

kännagivande av innebörd att den negativa miljöpåverkan från klortill-

verkning för PVC-tillverkning bör minska. Vidare föreslås tillkännagivan-

de av att avvecklingen av bly och organiska tennföreningar som används

som stabilisatorer i PVC bör fullföljas snarast. Utskottet delar till stora

delar även i övrigt den syn på PVC som anläggs i motionerna. Övriga

motionsyrkanden föreslås dock i avvaktan på pågående utredningar lämnas

utan någon riksdagens ytterligare åtgärd.

Till betänkandet har fogats två reservationer (m,

mp) och två särskilda yttranden (m, mp).

Motionerna

1994/95:Jo624 av Lennart Daléus m.fl. (c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om minskning av den negativa miljöpåverkan från klortillverk-

ningen för PVC-tillverkning,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om avvecklingen av användningen av de ftalater som i dag utnytt-

jas för att mjukgöra PVC,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om avvecklingen av bly och organiska tennföreningar som stabili-

satorer i PVC,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om konventionell deponi som en olämplig kvittblivningsmetod för

PVC,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om förbränning som endast en kortsiktig kvittblivningsmetod för

PVC-avfall,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att materialåtervinning av PVC med dagens teknik inte kan

rekommenderas,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om märkning av PVC och andra klorerade plaster,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om avveckling till senast år 2000 av dagens mjukgjorda PVC samt

styv PVC med miljöskadliga additiv.

1994/95:Jo687 av Gudrun Lindvall m.fl. (mp) vari yrkas

21. att riksdagen beslutar förbjuda all tillverkning och försäljning av

PVC från den 1 januari 2000,

22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motio-

nen anförts om problemen vid återvinning av PVC,

34. att riksdagen beslutar förbjuda användning av bly som plastadditiv

från den 1 januari 1996,

35. att riksdagen hos regeringen begär att Naturvårdsverket ger förslag

till hur en avveckling av ftalater kan ske, i enlighet med vad i motionen

anförts.

Yttrande

Näringsutskottet har avgett yttrande över motionerna, se bilaga 1.

Utfrågning

Utskottet anordnade den 4 april 1995 en offentlig utfrågning angående

användningen av PVC-plast. Deltagare var Miljödepartementet, Statens

naturvårdsverk, Kemikalieinspektionen, Kretsloppsdelegationen, Hydro

Plast AB, PVC-Forum, Industrifacket, Landstingsförbundet, Apoteksbola-

get, Greenpeace, Naturskyddsföreningen, Bellona i Norge, Svenska Ren-

hållningsverksföreningen, Svenska kommunförbundet samt ICA-

handlarna.

En utskrift från utfrågningen bifogas betänkandet, se bilaga 2.

Uppvaktning

Utskottet har den 26 oktober 1995 uppvaktats av företrädare för Stenung-

sunds kommun, Industrifacket och Neste Oxo AB.

Stenungsunds kommun och Plast- och kemibranscherna har kommit in

med skrivelser i ärendet.

Utskottet

Bakgrund

PVC - polyvinylklorid - tillhör gruppen klorerade plaster, dvs. plaster som

har klor som en beståndsdel. Karakteristiskt för PVC är bl.a. dess bland-

barhet med olika tillsatsämnen, vilket utnyttjas för att uppnå olika egen-

skaper för de färdiga produkterna. Tillverkning av PVC kan delas upp i tre

delmoment där framställning av klor utgör det första steget. Klor och eten

utgör därefter basråvaror vid framställning av PVC-råvara.

All PVC måste värmestabiliseras för att bearbetning skall vara möjlig.

Stabilisatorerna skyddar materialet från nedbrytning vid bearbetningen. De

skyddar också produkterna när dessa utsätts för värme. Blyföreningar är

den största gruppen stabilisatorer, följda av barium/zink, organiska tenn-

föreningar och kalcium/zink.

En stor mängd tillsatsmedel (additiver) tillförs PVC-råvaran för att pro-

dukterna skall få önskvärda materialegenskaper och för att råvaran skall

kunna bearbetas. PVC-råvaran är styv och för att uppnå mjukare och sega-

re egenskaper tillsätts mjukgörare. Tillsatt mängd avgör till stor del mjuk-

ningsgraden på PVC-materialet.

PVC har en mycket spridd användning. Produkten finns i allt från enkla

förpackningsvaror till elektronik och byggvaror. Ungefär 70 % av all PVC

i Sverige används inom tre byggproduktområden, nämligen till rör (34 %),

golv (22 %) och kabelisolering (13 %).

Av alla PVC-produkter är något mer än hälften mjukgjorda. Den största

mjukgörargruppen är ftalater. Övriga mjukgörargrupper är klorparaffiner,

disyraestrar, trisyraestrar samt fosforsyraestrar.

Stora användningsområden för mjukgjord PVC i produkter med en lång

brukstid, över 15 år, är golv, kablar, tapeter och färg (till belagd plåt). PVC

i s.k. kortlivade PVC-produkter, t.ex. förpackningar, kontorsvaror, hus-

hållsprodukter, svarar för mindre än 10 % av PVC-användningen. Merpar-

ten av de kortlivade produkterna är mjukgjorda.

Motionerna

I motion Jo624 (c) framförs att den negativa miljöpåverkan från klortill-

verkningen för PVC-tillverkning bör minska (yrkande 1). Vidare bör an-

vändningen av de ftalater som utnyttjas för att mjukgöra PVC avvecklas

(yrkande 2). I motionen anförs vidare att blyföreningarna är den största

gruppen av stabilisatorer till PVC följt av barium/zinkföreningar, organis-

ka tennföreningar samt kalcium/zinkföreningar. Blyanvändningen bör

avvecklas enligt tidigare beslut, och de mest miljöskadliga organiska tenn-

föreningarna bör avvecklas så snabbt som möjligt. Avvecklingen av de

utpekade stabilisatorerna bör fullföljas snarast (yrkande 3). Dagens mjuk-

gjorda PVC samt styv PVC med miljöskadliga additiv bör avvecklas senast

till år 2000 (yrkande 8). Enligt motion Jo687 (mp) bör all tillverkning och

försäljning av PVC förbjudas från den 1 januari 2000 (yrkande 21). All

användning av bly som plastadditiv bör förbjudas från den 1 januari 1996

(yrkande 34). Naturvårdsverket bör ges i uppdrag att föreslå en avveckling

av ftalater (yrkande 35).

Vidare anförs i motion Jo624 (c) att konventionell deponi är en olämplig

kvittblivningsmetod för PVC eftersom mjukgörare och stabilisatorer fri-

görs (yrkande 4). Förbränning bör utgöra endast en kortsiktig kvittbliv-

ningsmetod för PVC-avfall eftersom stabilisatorerna ansamlas i aska och

slagg och på grund av att klorinnehållet innebär risker för dioxinbildning

(yrkande 5). Materialåtervinning av PVC kan inte rekommenderas med

dagens teknik (yrkande 6). Det är inte lämpligt att initiera materialåtervin-

ning innan det är utrett vilken miljöpåverkan som kan uppstå vid återvin-

ning. I motion Jo687 (mp) påtalas att PVC förstör möjligheterna till åter-

vinning av många andra material, t.ex. plåt och andra plaster (yrkande 22).

I motion Jo624 (c) förordas vidare märkning av PVC och andra klorera-

de plaster eftersom det underlättar sortering vid återvinning av andra ter-

moplaster och i avfallshanteringen (yrkande 7).

Näringsutskottets yttrande

Det kan enligt näringsutskottet inte uteslutas att vissa av de aktuella mo-

tionsförslagen står i konflikt med de regler som gäller inom EU och enligt

internationella handelsavtal. Huvudprincipen inom EU är att en vara som

lagligen får marknadsföras i ett EU-land också skall ha marknadstillträde

till övriga länder. Samtidigt kan emellertid enligt Romfördraget handels-

hindrande åtgärder vidtas för att skydda miljön om vissa villkor är uppfyll-

da.

Under nästa år kommer två regeringsuppdrag rörande hanteringen av

PVC att redovisas. Det innebär att det kommer att finnas ett bättre be-

slutsunderlag i frågor om bl.a. PVC-användningens miljökonsekvenser och

effekterna från närings- och handelspolitiska utgångspunkter av en över-

gång till alternativa material. Näringsutskottet förordar ur näringspolitisk

synvinkel att de aktuella motionsyrkandena inte skall föranleda någon

åtgärd från riksdagens sida.

Utskottets överväganden

Genom beslut den 8 juni 1995 uppdrog regeringen till Kemikalieinspek-

tionen att lämna förslag till åtgärder för att minimera hälso- och miljöris-

ker med användningen av stabilisatorer, mjukgörare och blyinnehållande

pigment i PVC. I beslutet anförs att det är viktigt att belysa alternativa

materials miljöegenskaper. I den mån nya kunskaper föreligger om risker

bör befintliga avvecklingsplaner revideras för ämnen som används som

tillsatser i PVC. I förekommande fall bör nya förslag tas fram till precise-

rade avvecklingsplaner för ämnen som används som tillsatser i PVC. För-

slagen bör vara baserade på konsekvensbelysningar vad gäller miljö, inter-

nationella handelsaspekter, effekter för näringsliv och sysselsättning. Bl.a.

bör konsekvenser för miljön av tillämnad användning av ersättningsmate-

rial och ersättningsadditiver belysas. Även pågående arbete inom EU bör

belysas. Förslag till riktlinjer för märkning av PVC-plaster bör redovisas i

syfte att hos branschen initiera införandet av sådan märkning senast till

den 1 januari 1997.

Uppdraget bör slutligt redovisas senast den 30 juni 1996. En delredo-

visning av uppdraget har gjorts den 15 september 1995.

Utskottet har tidigare vid flera tillfällen behandlat frågor som rör inver-

kan av PVC på miljön. I enlighet med tidigare uttalanden ansluter sig

utskottet i stor utsträckning till den syn som anläggs i motionerna Jo624

och Jo687 om behovet av att minska den negativa miljöpåverkan av till-

verkning och användning av PVC. Försiktighetsprincipen bör gälla för

ämnen beträffande vilka det finns grundad anledning att misstänka att de

medför risker för hälsa och miljö. Utöver denna allmänna bedömning gör

utskottet i det följande några mer preciserade ställningstaganden i dessa

frågor.

Klor för PVC-tillverkning

Vid behandlingen av proposition 1989/90:100 bilaga 16 anförde utskottet

att avveckling av PVC-plast i förpackningar och andra engångsartiklar är

en nödvändig åtgärd för att minska tillförseln av klor till hushållsavfall och

avfallsförbränning (1989/90:JoU16 s. 53, rskr. 241).

Kretsloppsdelegationen anför i betänkandet (SOU 1994:194) PVC - en

plan för att undvika miljöpåverkan att klorerade ämnen bildas eller an-

vänds vid de olika tillverkningsstegen vid framställning av PVC-råvara.

PVC består till 57 % av klor. Den svenska klortillverkningen sker med den

s.k. amalgammetoden, som innebär att kvicksilver används i processen.

Vid klortillverkning är det utsläpp av kvicksilver tillsammans med den

höga energiförbrukningen som är de för miljön mest belastande faktorerna.

Även klororganiska föreningar släpps ut i samband med tillverkningen.

Omkring 70 % av all klor som används i Sverige går till dikloretan-

tillverkning, ett mellanled i PVC-tillverkningen.

Sverige har förbundit sig att i överensstämmelse med Nordsjökonven-

tionen avveckla användningen av kvicksilvermetoden vid klorframställ-

ning senast till år 2010.

Utskottet delar den syn som anläggs i motion Jo624 yrkande 1 om att

miljön vid klortillverkning för PVC-tillverkning belastas genom utsläpp av

klororganiska föreningar, avgång av kvicksilver och genom energiför-

brukningen. Flera av de lätta och tunga avfallsströmmarna vid själva PVC-

tillverkningen är starkt förorenade med dioxiner och andra oönskade

klororganiska föreningar. Även diffusa utsläpp i form av klororganiska

föreningar sker från produktionsanläggningen. Regeringen och ansvariga

myndigheter bör mot denna bakgrund tillvarata alla möjligheter för att

minska den negativa miljöpåverkan från klortillverkningen för PVC-

framställning och från själva PVC-framställningen. Vad utskottet anfört

bör riksdagen med anledning av motion Jo624 yrkande 1 som sin mening

ge regeringen till känna.

Bly och organiska tennföreningar som stabilisatorer i PVC

Blyföreningar är den största gruppen av stabilisatorer till PVC följt av

barium/zinkföreningar, organiska tennföreningar samt kalcium/zinkföre-

ningar.

I proposition 1990/91:90 En god livsmiljö anfördes beträffande bly att

det bör vara möjligt att få ner de totala blyutsläppen med ca 70 % räknat

från år 1985 till år 1995 (s. 251). Det ankom på berörda myndigheter att

noga följa utvecklingen och att ta initiativ till de frivilliga åtgärder som

behövs för att uppnå en avveckling av blyanvändningen. Beträffande or-

ganiska tennföreningar anfördes att de har en mycket spridd användning

(a. prop. s. 262). De största mängderna av de organiska tennföreningarna

används som stabilisatorer vid PVC-tillverkning. Vidare anfördes att de

organiska tennföreningarna har en hög toxicitet och flera negativa hälso-

och miljöeffekter. Det är därför angeläget att den miljöskadliga använd-

ningen av organiska tennföreningar avvecklas så snabbt som möjligt.

Utskottet anförde vid riksdagsbehandlingen av propositionen att det är

angeläget att användningen av bly på sikt avvecklas och att förutsättning-

arna synes vara goda för att genomföra avvecklingen med frivilliga åtgär-

der (1990/91:JoU30 s. 165, rskr. 338). Vidare anfördes att arbete med

begränsningsplaner för organiska tennföreningar pågår hos berörda myn-

digheter (a. bet. s. 168).

Kemikalieinspektionen har den 28 juni 1993 till regeringen redovisat

pågående avvecklingsarbeten för blyanvändningen och anfört att blystabi-

lisatorer främst ersatts i mjukgjord plast genom övergång till kalcium/zink-

baserade tillsatser. Det konstateras att det är svårt att ersätta bly som stabi

lisator i plast som har lång livslängd, t.ex. bygg- och anläggningsprodukter

såsom rör, kabel och folier. Som anledning anges höga krav på värmesta-

bilitet liksom höga krav på lång livslängd för den färdiga produkten.

Kretsloppsdelegationen anförde i betänkandet PVC - en plan att undvi-

ka miljöpåverkan att avvecklingen av bly och organiska tennföreningar i

PVC hittills har gått långsamt (SOU 1994:104 s. 126). Det är i dag oklart i

vilken utsträckning det är möjligt att ersätta dessa stabilisatorer med andra

alternativ. Kunskapen om alternativens miljöpåverkan är dessutom brist-

fällig.

I Kemikalieinspektionens delredovisning den 15 september 1995 av

uppdraget att föreslå åtgärder för att minimera risker m.m. med olika till-

satser i PVC anförs att för tennorganiska föreningar har försök till riskbe-

dömningar gjorts. Dataunderlaget är sparsamt men indikerar att använd-

ningen innebär en möjlig miljöfara. Bland de organiska stabilisatorerna är

spridningen i egenskaper stor, men det finns flera som har miljö- eller

hälsofarliga egenskaper.

Kemikalieinspektionen anför i det nyligen slutrapporterade s.k. plas-

tadditivprojektet att organiska metallföreningar i PVC kan migrera men att

de största emissionerna av metaller från plast torde ske på lång sikt. Vidare

anförs att tennorganiska föreningar inte bör användas som alternativ till

bly.

Som framgår av det anförda har statsmakterna i olika sammanhang gjort

flera uttalanden om att bly och organiska tennföreningar bör avvecklas.

Utskottet delar motionärernas bedömning att dagens stabilisatorer till PVC

är miljöpåverkande. Vilka tillsatser och vilka mängder som används beror

på de materialegenskaper som önskas i den färdiga produkten. PVC kräver

dock alltid tillsatser av stabilisatorer. Utskottet delar motionärernas be-

dömning att avvecklingen av bly och organiska tennföreningar i PVC

hittills gått långsamt. Avvecklingen av de utpekade stabilisatorerna bör

enligt utskottets mening fullföljas snarast. Avvecklingen bör ske med

hänsyn till alternativens miljöpåverkan. Detta bör riksdagen med anledning

av motionerna Jo624 yrkande 3 och Jo687 yrkande 34 som sin mening ge

regeringen till känna.

Tillsatsämnen för mjukgjord PVC

I proposition 1990/91:90 En god livsmiljö anfördes beträffande ftalater att

de belastar miljön framför allt genom stora utsläpp i luften (s. 261).

Spridningen till miljön kan ske vid framställning och distribution av ftala-

ter, vid tillverkningen av plastvaror innehållande mjuk PVC, vid använd-

ning av dessa varor samt slutligen vid omhändertagande av avfall som

innehåller dessa varor. Vidare anfördes att negativa miljöeffekter har do-

kumenterats i fråga om ftalater. Regeringen anförde att målet skall vara att

tillförseln av ftalater till miljön skall minska. Det finns i dag andra mjuk-

görare som kan utgöra komplement eller alternativ till ftalater.

Beträffande klorparaffiner anfördes att de är stabila, svårnedbrytbara och

motståndskraftiga mot oxidation (s. 261). Bioackumulering av klorerade

paraffiner har konstaterats. För många användningar av klorparaffiner

finns mindre miljöskadliga alternativ. Målsättningen bör vara att använd-

ningen av klorparaffiner skall ha upphört år 2000. De kortkedjiga och

högklorerade klorparaffinerna bör vara avvecklade till senast år 1994.

Vidare anfördes att miljöriskerna med klorparaffiner även har uppmärk-

sammats internationellt.

Vid riksdagsbehandlingen anförde utskottet att att negativa miljöeffekter

har påvisats i fråga om klorparaffiner samt att arbete med begränsnings-

planer för klorparaffiner och ftalater pågår hos berörda myndigheter

(1990/91:JoU30 s. 168, rskr. 338).

Kretsloppsdelegationen har i betänkandet (SOU 1994:104) PVC - en

plan för att undvika miljöpåverkan föreslagit bl.a. att användningen av de

ftalater som i dag nyttjas för att mjukgöra PVC skall avvecklas.

I Kemikalieinspektionens delredovisning den 15 september 1995 av

uppdraget att föreslå åtgärder för att minimera risker m.m. med olika till-

satser anförs bl.a. att mjukgörare kan läcka ut ur PVC-produkter under

deras användningstid. De största ftalatförlusterna står, enligt beräkningar,

utomhusprodukter som plastbelagd plåt och väv för. Störst betydelse för

exponeringen av människor har läckaget av mjukgörare från medicinsk

utrustning, t.ex. blodpåsar. Exponeringsnivåerna kan därvid bli höga.

I delredovisningen anförs vidare att i den yttre miljön fördelas dietyl-

hexylftalat, DEHP, och andra mjukgörare främst till mark, sediment och

partiklar i vattnet. I sedimenten kan DEHP och närbesläktade mjukgörare

bli kvar mycket länge. I redovisningen anförs att om man gör en riskbe-

dömning utifrån det underlag som finns i dag kommer man fram till att de

DEHP-halter som uppmätts nära PVC-bearbetande industrier och i vissa

stadsnära områden kan anses innebära en miljörisk. Därför måste läckaget

av mjukgörare från PVC minskas.

Inom EU bedrivs sedan några år ett program för bedömning och kontroll

av risker med existerande ämnen baserat på förordning (EEG) nr 793/93.

Inom programmet görs utredningar av miljö- och hälsorisker för valda

kemikalier. Under hösten 1995 kommer arbete att påbörjas med ett trettio-

tal nya ämnen, bland dem flera som används som tillsatser i PVC. Den

mest använda ftalaten, DEHP, kommer att rapporteras av Sverige. Utred-

ningarna beräknas vara klara tidigast under 1997.

Kemikalieinspektionen anför i plastadditivprojektets slutrapport att den

absoluta merparten av den totala förbrukningen av mjukningsmedel i Sve-

rige (ca 20 000 ton) används i PVC-plast. Emissioner av plastadditiv kan

ske vid produktionen och vid användning inom den plastbearbetande in-

dustrin. Emissioner kan också ske diffust från färdiga plastprodukter under

användstiden och i avfallsledet. Mjukgörare kan röra sig i plasten. Det

årliga utläckaget av ftalater från PVC-produkter kan uppskattas till 100

ton. Kemikalieinspektionen anför att det utredningsunderlag som i dag

föreligger innebär att det finns skäl för den svenska industrin att redan nu

arbeta för att minska de diffusa emissionerna av mjukningsmedel, främst

DEHP.

Utskottet delar motionärernas bedömning att dagens mjukgörare till

PVC är miljöpåverkande. Vilka tillsatser och vilka mängder som används

beror på de materialegenskaper som önskas i den färdiga produkten. Något

mer än hälften av alla PVC-produkter är mjukgjorda. Från mjukgjorda

PVC-produkter vandrar mjukgörare successivt ut till miljön. Den största

mjukgörargruppen är ftalater, en annan är klorparaffiner. Utskottet har

tidigare uttalat att användningen av ftalater och klorparaffiner bör minska

respektive avvecklas. Utskottet instämmer i Kemikalieinspektionens slut-

sats att läckaget av mjukgörare från PVC måste minska.

Mot bakgrund av det anförda delar utskottet motionärernas uppfattning

att användningen av de miljöskadliga ftalater som i dag används för att

mjukgöra PVC bör avvecklas. Utskottet konstaterar dock att frågan om

åtgärder för att minimera risker m.m. med olika tillsatser till PVC är före-

mål för utredning hos Kemikalieinspektionen. Utskottet är därför inte

berett att i denna del föreslå något särskilt uttalande av riksdagen med

anledning av motionerna Jo624 yrkande 2 och Jo687 yrkande 35.

Kvittblivning, förbränning, materialåtervinning och märkning av PVC-

produkter

Kretsloppsdelegationen anför i betänkandet PVC - en plan för att undvika

miljöpåverkan att konventionell deponering är en olämplig kvittblivnings-

metod för det äldre PVC-avfall som innehåller miljöskadliga komponenter

och tveksam också för uttjänta nyare PVC-produkter med skadliga kom-

ponenter. Delegationen pekar på att återvinning av PVC-produkter är en

relativt outvecklad teknik där det återstår en rad frågor att belysa. Vidare

anförs att alla produkter av PVC och andra klorerade plaster bör märkas.

Genom beslut den 8 juni 1995 uppdrog regeringen åt Naturvårdsverket

att föreslå kriterier för ett miljöriktigt omhändertagande av PVC-produkter

som tjänat ut samt att bedöma förutsättningarna för återanvändning, mate-

rialåtervinning, förbränning och deponering. I uppdraget ingår att lämna

förslag till åtgärder för att styra uttjänta varor och produkter av PVC till

bästa behandlingsmetod, och miljöeffekterna av konventionell deponering

av PVC-produkter bör bedömas, exempelvis med avseende på spridning av

mjukgörare, stabilisatorer och eventuella nedbrytningsprodukter. Förslagen

bör konsekvensbelysas med avseende på miljöeffekter, kostnadskon-

sekvenser som t.ex. effekter för sysselsättning och näringsliv, internatio-

nella handelsaspekter samt möjliga alternativa material till PVC. Uppdra-

get bör redovisas senast den 30 juni 1996.

Utskottet delar motionärernas bedömning att konventionell deponering

är en olämplig kvittblivningsmetod för det äldre PVC-avfall som innehål-

ler miljöskadliga komponenter. Konventionell deponering är enligt utskot-

tets mening inte heller acceptabel för uttjänta nyare PVC-produkter med

skadliga komponenter. Mjukgörare och stabilisatorer kommer så småning-

om att frigöras och kan spridas i miljön. Effekterna är inte kartlagda. Det

är heller inte undersökt vilka nedbrytningsprodukter som på sikt kan bildas

från PVC-polymeren i sig.

Vid förbränning av PVC oskadliggörs det mesta av mjukgörarna i PVC

medan tungmetallerna från stabilisatorerna ansamlas i aska och slagg.

Klorinnehållet i det avfall som förbränns innebär risker för dioxinbildning.

På grund av klorinnehållet i avfallet krävs speciella reningssteg för rökga-

serna och korrosionsbeständig utrustning i förbränningsanläggningarna.

Utskottet anser att förbränning på grund av PVC-avfallets ringa energiin-

nehåll endast bör betraktas som en kortsiktig kvittblivningsmetod och

därför bör minska.

Utskottet delar i huvudsak motionärernas synpunkter i fråga om materi-

alåtervinning och märkning av PVC. Utskottet anser det inte uteslutet att

återvinning av PVC kan bli möjlig i framtiden. Materialåtervinning av

PVC kan med dagens teknik inte rekommenderas. Det bör enligt utskottets

mening ankomma på den som vill påbörja materialåtervinning att visa att

återvinning inte ger oacceptabla miljöeffekter. Därefter bör det ankomma

på berörda myndigheter att värdera och godkänna en föreslagen material-

återvinning.

Alla nya produkter av PVC och andra klorerade plaster bör enligt utskot-

tets mening märkas för att underlätta sortering vid återvinning av andra

termoplaster och i avfallshanteringen. Märkning ger också viktig informa-

tion för användare av plaster; det gäller för såväl företag som för konsu-

menter. De berörda branschorganisationerna har en viktig roll.

Utskottet har här ovan redovisat sin uppfattning, som i huvudsak över-

ensstämmer med motionerna Jo624 yrkandena 4-7 och Jo687 yrkande 22.

Med hänvisning till det uppdrag som Naturvårdsverket och Kemikaliein-

spektionen erhållit avstår utskottet i detta läge från att föreslå någon sär-

skild riksdagens åtgärd med anledning av dessa motionsyrkanden.

Avveckling av PVC

Utskottet anförde i betänkandet 1991/92:JoU17 Avfallsfrågor (s. 6) att

förpackningar endast utgör en liten del av PVC-produkterna. Den helt

övervägande delen PVC finns i framför allt byggnadsmaterial och kontors-

och hushållsartiklar. PVC-produkternas starkt negativa påverkan på hälsa

och miljö gör en avveckling av PVC-användningen såväl i vårt land som

internationellt till en mycket angelägen uppgift. Utskottet förutsatte att det

arbete som pågår på området kommer att resultera i åtgärder som leder till

en snar avveckling av PVC-användningen.

Vid behandlingen av proposition 1992/93:180 Om riktlinjer för en

kretsloppsanpassad samhällsutveckling anförde jordbruksutskottet

(1992/93:JoU14 s. 68) att den större delen, uppskattningsvis 65 %, av den

totala PVC-volymen återfinns i långlivade produkter inom konstruk-

tionsområdet med en brukstid från 15 år och uppåt. Utskottet ansåg att

användningen av klorerade plaster i kortlivade produkter, som lätt hamnar

i hushållsavfallet, bör upphöra samt att det är angeläget att arbetet med

utbyte av miljöfarliga tillsatser fortsätter. Problematiken kring PVC i lång-

livade produkter förutsattes omfattas av Kretsloppsdelegationens arbete.

Kretsloppsdelegationen föreslår i betänkandet SOU 1994:104 PVC - En

plan för att undvika miljöpåverkan att användningen av dagens mjukgjorda

PVC skall avvecklas. Avvecklingen skall snarast genomföras för mjuk-

gjorda kortlivade PVC-produkter, PCV-bestruken väv, PVC-belagd plåt

samt PVC-golv. Även för övriga mjukgjorda PVC-produkter bör avveck-

lingen påbörjas. Kretsloppsdelegationens förslag och remissutfallet över

förslaget bereds för närvarande i Miljödepartementet.

I ett flera länder övervägs inverkan av PVC på miljön. Miljöstyrelsen i

Danmark arbetar med ett projekt om PVC:s miljö- och hälsoeffekter från

vaggan till graven. Till arbetet är en referensgrupp knuten, med företrädare

för den europeiska PVC-industrin samt myndighetsrepresentanter från

Danmark, Norge, Sverige, Tyskland och Nederländerna. Från Sverige

deltar Kemikalieinspektionen och Naturvårdsverket i referensgruppen.

Intentionen är att så långt som möjligt inom referensgruppen kunna enas

om fakta om PVC och dess effekter. Rapporten, som beräknas bli klar

hösten 1995, kommer inte att innehålla några åtgärdsförslag.

Inom vissa produktområden har ett utbyte av PVC skett eller pågår. In-

om många produktområden finns alternativa material som redan nu kan

ersätta PVC eller kan utgöra alternativ efter viss omställningstid.

Utskottet delar i huvudsak den syn som anläggs i motionerna Jo624 yr-

kande 8 och Jo687 yrkande 21, men konstaterar att för vissa produkter

finns i dag svårigheter att byta ut PVC. Detta kan bero på hindrande inter-

nationella standarder, dagens maskinutrustning eller krav på vissa specifi-

ka materialegenskaper. Många tekniska problem bör emellertid kunna

lösas och PVC bör kunna bytas ut inom flertalet användningsområden. Det

erfordras emellertid att tillräcklig tid för omställningen ges. Merkostnader-

na för berörda näringsgrenar blir betydligt lägre om tillräcklig tid ges för

omställning och materialutveckling.

Det är enligt utskottets mening möjligt att göra en helhetsbedömning av

hanteringen av dagens PVC i alla dess led från klortillverkning till avfall.

En sådan helhetsbedömning visar enligt utskottets mening att PVC inte hör

hemma i kretsloppssamhället. Dagens mjukgjorda PVC samt styv PVC

med miljöskadliga additiv bör därför avvecklas. Avvecklingen bör inledas

skyndsamt. Utskottet konstaterar dock att den fråga som behandlas i mo-

tionerna Jo624 yrkande 8 och Jo687 yrkande 21 omfattas av de regerings-

uppdrag som för närvarande bereds av ansvariga myndigheter. Uppdragen

omfattar bl.a. belysning av kostnadskonsekvenser som t.ex. effekter för

sysselsättning och näringsliv samt internationella handelsaspekter. Med det

anförda föreslår utskottet att motionerna lämnas utan någon riksdagens

vidare åtgärd.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande minskning av den negativa miljöpåverkan från

klortillverkningen för PVC-tillverkning

att riksdagen med anledning av motion 1994/95:Jo624 yrkande 1

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

2. beträffande avveckling av bly och organiska tennföreningar

som stabilisatorer i PVC

att riksdagen med anledning av motionerna 1994/95:Jo624 yrkande

3 och 1994/95:Jo687 yrkande 34 som sin mening ger regeringen till

känna vad utskottet anfört,

3. beträffande avveckling av användningen av ftalater som

mjukgörare i PVC

att riksdagen avslår motionerna 1994/95:Jo624 yrkande 2 och

1994/95:Jo687 yrkande 35,

res. 1 (mp)

4. beträffande kvittblivning, förbränning, återvinning och

märkning av PVC

att riksdagen avslår motionerna 1994/95:Jo624 yrkandena 4-7 och

1994/95:Jo687 yrkande 22,

5. beträffande avveckling av dagens PVC m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1994/95:Jo624 yrkande 8 och

1994/95:Jo687 yrkande 21.

res. 2 (m) - motiv.

Stockholm den 14 november 1995

På jordbruksutskottets vägnar

Lennart Daléus

I beslutet har deltagit: Lennart Daléus (c), Inge Carlsson (s), Leif Mark-

lund (s), Ingvar Eriksson (m), Alf Eriksson (s), Ingemar Josefsson (s), Carl

G Nilsson (m), Eva Eriksson (fp), Ann-Kristine Johansson (s), Åsa Sten-

berg (s), Eva Björne (m), Gudrun Lindvall (mp), Lennart Brunander (c),

Michael Hagberg (s), Siw Wittgren-Ahl (s), Ola Sundell (m) och Hanna

Zetterberg (v).

Reservationer

1. Avveckling av användningen av ftalater som mjukgörare i

PVC (mom. 3)

Gudrun Lindvall (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 8 som börjar med "Mot bak-

grund" och slutar med "Jo687 yrkande 35" bort ha följande lydelse:

Mot bakgrund av det anförda delar utskottet motionärernas uppfattning att

användningen av de miljöskadliga ftalater som i dag används för att mjuk-

göra PVC bör avvecklas. Ftalater ackumuleras i näringskedjan och måste

därför minska. När förbränningen sker vid rätt temperatur omvandlas

ftalaterna till relativt ofarliga produkter, men det är inte tillräckligt för a

acceptera ett fortsatt användande. Naturvårdsverket bör få i uppgift att ge

förslag till hur en avveckling kan ske. Vad utskottet anfört bör riksdagen

med anledning av motionerna Jo624 yrkande 2 och Jo687 yrkande 35 som

sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:

3. beträffande avveckling av användningen av ftalater som mjuk-

görare i PVC

att riksdagen med anledning av motionerna 1994/95:Jo624

yrkande 2 och 1994/95:Jo687 yrkande 35 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

2. Avveckling av dagens PVC m.m. (mom. 5, motiveringen)

Ingvar Eriksson, Carl G Nilsson, Eva Björne och Ola Sundell (alla m)

anser att den del av utskottets yttrande på s. 11 som börjar med "Det är

enligt" och slutar med "vidare åtgärd" bort ha följande lydelse:

Det är enligt utskottets mening svårt att ännu göra en täckande helhets-

bedömning av PVC i alla dess led från klortillverkning till avfall. Därför,

och med hänsyn till att viss återvinning och återanvändning redan pågår, är

det för tidigt att utesluta eventuell framtida PVC ur kretsloppssamhället.

Den helhetsbedömning som i dag kan göras visar enligt utskottets me-

ning att tillverkningen, användningen och hanteringen av PVC måste ta

bättre hänsyn till miljön.

Dagens tillverkning av PVC med miljöskadliga additiv bör därför av-

vecklas i takt med vad som är miljömässigt motiverat, tekniskt möjligt och

ekonomiskt rimligt. Utskottet konstaterar dock att den fråga som behandlas

i motionerna Jo624 yrkande 8 och Jo687 yrkande 21 omfattas av de rege-

ringsuppdrag som för närvarande bereds av ansvariga myndigheter. Upp-

dragen omfattar förutom miljömässiga och tekniska frågor även belysning

av kostnadskonsekvenser som t.ex. effekter för sysselsättning och närings-

liv samt internationella handelsaspekter. Utskottet förutsätter att regering-

en återkommer till riksdagen med förslag då uppdragen fullföljts. Med det

anförda föreslår utskottet att motionerna lämnas utan någon riksdagens

vidare åtgärd.

Särskilda yttranden

1. Ingvar Eriksson, Carl G Nilsson, Eva Björne och Ola Sundell (alla m)

anför:

Utskottet har vid behandlingen av motionerna i detta betänkande gjort

mycket långtgående ställningstaganden. Detta är ovanligt mot bakgrund av

att ingen proposition behandlas i betänkandet och att dessutom regeringen,

då det gäller PVC, lagt ut utredningsuppdrag i ärendet till statliga myndig-

heter - Naturvårdsverket och Kemikalieinspektionen.

Konsekvenserna för näringsliv och sysselsättning liksom ur handelspo-

litisk synvinkel har enligt vår syn inte tillräckligt klarlagts. Större hänsyn

borde i sammanhanget ha tagits till näringsutskottets yttrande till utskottet

i anledning av ärendet. Utskottet borde ha inväntat utredningsresultaten

och regeringens syn på dessa, innan så långtgående ställningstaganden

gjorts.

2. Gudrun Lindvall (mp) anför:

Miljöpartiet de gröna har i motion Jo687 yrkande 21 yrkat att tillverkning

och användning av PVC skall förbjudas från den 1 januari år 2000.

PVC är ett ämne, som inte hör hemma i ett långsiktigt hållbart samhälle.

Ett beslut enligt ovan anser vi skulle ge industrin den tid, som behövs för

att hitta ersättningsmaterial. Diskussionen om PVC och problemen vid

tillverkning, användning och destruktion kommer med största sannolikhet

att intensifieras internationellt. Att då ligga före anser vi skulle ge den

svenska industrin stora fördelar.

I betänkandet tas emellertid viktiga steg framåt i PVC-frågan. Vi nöjer

oss därför med ett särskilt yttrande på denna punkt och återkommer i annat

sammanhang.

Näringsutskottets yttrande

1995/96:NU1y

PVC

Till jordbruksutskottet

Jordbruksutskottet har berett näringsutskottet tillfälle att yttra sig över

motionerna 1994/95:Jo624 (c) och 1994/95:Jo687 (mp) med förslag om

bl.a. avveckling av polyvinylklorid (PVC).

Företrädare för plastindustrin har inför näringsutskottet lämnat upplys-

ningar i ärendet.

Näringsutskottet

Motionerna

I motion 1994/95:Jo624 (c) hävdas att PVC har en negativ miljöpåverkan i

samband med tillverkning, användning och kvittblivning. Motionärerna

hänvisar bl.a. till att det vid tillverkningsprocessen sker utsläpp av kloror-

ganiska ämnen och kvicksilver. Vissa PVC-produkter anses vid använd-

ningen avge s.k. mjukgörare till omgivande miljö. Samtliga kvittbliv-

ningsmetoder (deponi, förbränning, materialåtervinning) sägs medföra

negativa miljökonsekvenser. Motionärerna påpekar att alternativa material

som kan ersätta PVC redan finns inom många produktområden. Mot denna

bakgrund lämnas förslag om ett antal tillkännagivanden från riksdagen till

regeringen. Dessa förslag innebär sammanfattningsvis att:

- regeringen bör utnyttja alla tillgängliga möjligheter att skyndsamt mins-

ka den negativa miljöpåverkan vid PVC-tillverkning (yrkande 1),

- s.k. ftalater som används för att mjukgöra viss PVC bör avvecklas

(yrkande 2),

- avvecklingen av bly och organiska tennföreningar som stabilisatorer i

PVC bör fullföljas snarast (yrkande 3),

- konventionell deponi bör betraktas som en olämplig kvittblivningsmetod

för PVC (yrkande 4),

- förbränning av PVC endast bör ses som en kortsiktig kvittblivningsme-

tod (yrkande 5),

- materialåtervinning av PVC inte bör rekommenderas (yrkande 6),

- produkter av PVC och andra klorerade plaster bör märkas (yrkande 7),

- dagens mjukgjorda PVC samt styv PVC med miljöskadliga s.k. additiv

bör avvecklas snarast och senast år 2000.

Även i motion 1994/95:Jo687 (mp) anförs att PVC påverkar miljön ne-

gativt i flera avseenden. Motionärerna anser att ett totalförbud mot till-

verkning och försäljning av PVC är den enda rimliga åtgärden för att un-

danröja denna negativa miljöpåverkan. Riksdagen föreslås besluta om ett

förbud mot all tillverkning och försäljning av PVC från den 1 januari år

2000 (yrkande 21). Vidare krävs ett tillkännagivande till regeringen om att

återvinning av PVC för närvarande inte är acceptabelt av miljöskäl

(yrkande 22).

Bakgrund

PVC - polyvinylklorid - tillhör gruppen klorerade plaster, dvs. plaster som

har klor som en av beståndsdelarna. Karakteristiskt för PVC är bl.a. dess

blandbarhet med olika tillsatsämnen. Detta utnyttjas för att uppnå olika

egenskaper för de färdiga produkterna. PVC-produkten kan bestå av

5-50 % tillsatsämnen. Det är framför allt två typer av tillsatsämnen

(additiv) som kommit att diskuteras ur miljösynpunkt, nämligen mjukgöra-

re och stabilisatorer.

Den årliga konsumtionen av PVC-råvara i Sverige beräknas till ca

90 000 ton. Omkring 70 % av all PVC-råvara används inom bygg- och

anläggningssektorn. Det största enskilda användningsområdet är rörpro-

dukter som svarar för omkring 34 % av PVC-användningen i Sverige.

Andra stora användningsområden är golv och kabel med ca 22 % respekti-

ve 13 % av PVC-användningen. Bland användningsområdena utanför

byggsektorn kan nämnas sjukvårdsartiklar, husgeråd, kontorsmateriel,

elektriska produkter, fritidsartiklar, fordonsdelar m.m.

PVC-branschen kan indelas i tillverkare av PVC-råvara, företag som till-

sätter additiv till PVC-råvaran (s.k. compounderingsföretag), halvfabri-

katstillverkare samt tillverkare av konsument- eller underleverantörspro-

dukter baserade på PVC. De flesta företagen finns inom slutproduktområ-

det, medan antalet företag i tidigare förädlingsled är mindre. Omkring

3 000 anställda inom industrin beräknas ha arbeten som är direkt beroende

av PVC som råvara.

Import- och exportandelen inom branschen varierar mellan olika företag

och produktgrupper. Bland de produktgrupper som har en hög exportandel

kan nämnas PVC-råvara, golv och folieprodukter. För dessa produkter är

även importen relativt stor. Av den PVC-råvara som tillverkas i Sverige

används ca 40 % inom landet, resten exporteras. Ungefär 60 % av den

svenska konsumtionen av PVC-råvara importeras från framför allt Tysk-

land, Norge och Finland.

Riksdagen har under den senaste femårsperioden vid flera tillfällen be-

handlat propositioner som tagit upp frågor om användningen av PVC.

Våren 1993 godkände riksdagen ett förslag om principer för plasthante-

ringen i allmänhet i propositionen med riktlinjer för en kretsloppsanpassad

samhällsutveckling (prop. 1992/93:180, bet. JoU14). Riktlinjerna innebär

att bättre hushållning med plastmaterial bör eftersträvas och att använd-

ningen av särskilt miljöbelastande plastmaterial bör undvikas helt.

Sommaren 1993 tillsatte regeringen Kretsloppsdelegationen. Den har

som uppdrag att utforma en strategi för utvecklingen mot ett kretsloppsan-

passat samhälle med producentansvar för varorna. Delegationen gavs bl.a.

i uppgift att utarbeta en plan för att undvika miljöpåverkan av PVC. År

1994 presenterade delegationen sitt betänkande i den frågan (SOU 1994:

104).

Aktuella regeringsuppdrag

Regeringen beslutade i juni 1995 om två myndighetsuppdrag avseende

hanteringen av PVC. Båda uppdragen skall slutligt redovisas senast den 30

juni 1996.

Till Kemikalieinspektionen uppdrogs att föreslå åtgärder, och i före-

kommande fall också avvecklingsplaner, för att minimera hälso- och mil-

jöriskerna från stabilisatorer och mjukgörare i PVC. Förslagen skall vara

baserade på konsekvensbelysningar vad gäller miljö, internationella han-

delsaspekter och effekter för näringsliv och sysselsättning. Pågående arbe-

te inom EU bör belysas. I uppdraget ingår också att ta fram förslag till

riktlinjer för märkning av PVC-plaster i syfte att hos branschen initiera

införandet av sådan märkning senast till den 1 januari 1997.

Till Statens naturvårdsverk uppdrogs att föreslå kriterier för ett miljörik-

tigt omhändertagande av PVC-produkter som tjänat ut. I detta uppdrag

ingår att bedöma förutsättningarna för återanvändning, materialåtervin-

ning, förbränning och deponering. Vidare bör förslag lämnas till åtgärder

för att styra uttjänta varor och produkter av PVC till bästa behandlingsme-

toder. Förslagen bör belysas med avseende på miljöeffekter, konsekvenser

för sysselsättning och näringsliv, internationella handelsaspekter samt

möjliga alternativ till PVC.

Näringsutskottets ställningstagande

Utgångspunkten för motionsförslagen är att PVC har en dokumenterat

negativ miljöpåverkan. Mot denna bakgrund läggs förslag om bl.a. av-

veckling av PVC-användningen. Näringsutskottet har främst att bedöma de

närings- och handelspolitiska aspekter som bör beaktas vid olika beslut om

PVC-användningen. Utskottet tar däremot inte ställning i frågor som gäller

graden av miljöpåverkan vid tillverkning, användning och kvittblivning av

PVC eller vilka restriktioner som av miljöskäl är önskvärda i dessa sam-

manhang.

Näringsutskottet delar motionärernas inställning att den negativa mil-

jöpåverkan som PVC kan ha i samband med tillverkning, användning och

kvittblivning bör begränsas. Utskottet har vid flera tillfällen framhållit att

näringspolitiken måste utformas så att den står i harmoni med målet om en

god miljö. Krav som ställts på näringslivet av miljöskäl har inte sällan

bidragit till en positiv utveckling av den svenska industrin. Enligt uppgift

pågår också vad gäller de aktuella produktgrupperna ett arbete med att

ersätta bl.a. de additiv som ifrågasatts ur miljösynpunkt med andra ämnen.

Ett framgångsrikt arbete på detta område kan leda till att nya konkurrens-

kraftiga produkter för svensk industri tas fram.

Det behöver således inte råda någon motsättning mellan krav som ställs

av miljöskäl och önskemål om en politik som gynnar svenskt näringsliv.

Samtidigt måste givetvis en avvägning ibland göras mellan vad som är

önskvärt från miljösynpunkt och de effekter som detta kan få för näringsli-

vet och konsumenterna. Tillverkning och användning av PVC-produkter

har i dagsläget en inte obetydlig omfattning i svensk industri. Produkternas

pris och tekniska materialegenskaper anses ofta vara mycket fördelaktiga.

Eventuella beslut om restriktioner mot PVC-användningen av miljöskäl

bör därför föregås av en analys av de samhällsekonomiska konsekvenserna

inom olika sektorer. Möjligheten att byta ut PVC varierar sannolikt starkt

mellan olika produktgrupper. Inom exempelvis förpackningsområdet har

ett byte till alternativa material kunnat ske på relativt kort tid. Inom andra

produktgrupper torde ett utbyte innebära större svårigheter. Krav på ett

snabbt utbyte kan få konsekvenser för bl.a. kvalitet, kostnader och ar-

betsmiljö. Det är också angeläget att eventuella beslut om restriktioner av

miljöskäl i möjligaste mån kan utformas så att den långsiktiga innebörden

klart framgår. Detta är en förutsättning för att den berörda branschen skall

kunna beakta dem i sina strukturella beslut.

Det bör vidare understrykas att hänsyn måste tas till Sveriges internatio-

nella handelsåtaganden vid utformningen av nationellt formulerade mil-

jökrav. Det kan inte uteslutas att vissa av de aktuella motionsförslagen står

i konflikt med de regler som gäller inom EU och enligt internationella

handelsavtal. Huvudprincipen inom EU är att en vara som lagligen får

marknadsföras i ett EU-land också skall ha marknadstillträde till övriga

länder. Samtidigt kan emellertid enligt Romfördraget handelshindrande

åtgärder vidtas för att skydda miljön om vissa villkor är uppfyllda.

Även PVC-frågans behandling i övriga EU-länder kan få betydelse för

de svenska ställningstagandena. Enligt vad utskottet erfarit finns det inte

någon entydig utveckling mot en restriktivare inställning i dessa länder.

Däremot pågår liksom i Sverige en debatt om möjligheterna att lösa pro-

blemen med vissa av de ämnen som ingår i PVC-produkterna.

De aktuella motionsförslagen, främst i motion 1994/95:Jo624 (c), över-

ensstämmer till stor del med de förslag som fördes fram av Kretsloppsde-

legationen. Vid remissbehandlingen av delegationens betänkande har flera

remissinstanser redovisat synpunkter i frågor som näringsutskottet har att

beakta. Det gäller bl.a. konsekvenser för handel, näringsliv och konsumen-

ter vid en avveckling av PVC-användningen. Sålunda påpekade Boverket

och Kommerskollegium i sina remissvar att nationella särlösningar vad

gäller PVC-frågan riskerar att komma i konflikt med EU:s harmoniserade

lagstiftning. Konkurrensverket framhöll vikten av att de lösningar som

delegationens förslag kan leda fram till tillämpas på ett konkurrensneutralt

sätt. Närings- och teknikutvecklingsverket (NUTEK) anförde i sitt remiss-

svar att Kretsloppsdelegationen inte på ett övertygande sätt visat så starka

miljömässiga motiv att det finns skäl att avveckla PVC generellt. NUTEK

ansåg dock att åtgärder bör sättas in mot de miljöstörande ämnena i PVC,

dvs. mjukgörare och stabilisatorer. Utfasningen föreslogs ske i successivt

samråd med berörd industri så att konkurrenskraftiga och miljöanpassade

alternativ kan tas fram.

Näringsutskottet har inte skäl att i detta sammanhang närmare kommen-

tera de remissvar som myndigheterna har avgivit på Kretsloppsdelegatio-

nens betänkande. Det kan dock konstateras att det i remissvaren aktualise-

rats flera frågor som ur näringspolitisk synvinkel behöver övervägas ytter-

ligare innan långsiktiga beslut bör tas om PVC-användningen. Behovet av

ett bättre kunskapsunderlag i detta avseende kommer också till uttryck i de

uppdrag som regeringen i juni 1995 gav till Kemikalieinspektionen och

Naturvårdsverket vad gäller hanteringen av PVC. Uppdragen innebär, som

tidigare nämnts, att myndigheterna skall ta fram förslag till åtgärder för att

minimera hälso- och miljöriskerna med PVC-användning samt åstadkom-

ma ett miljöriktigt omhändertagande av PVC-produkter som tjänat ut.

Konsekvenserna av de förslag som lämnas skall belysas med avseende på

miljö, internationella handelsaspekter samt effekter för näringsliv och

sysselsättning. I uppdraget till Kemikalieinspektionen ingår också att utar-

beta förslag till riktlinjer för märkning av PVC-produkter. Även flertalet

övriga frågor som berörs i de aktuella motionerna behandlas i regerings-

uppdragen, som slutligt skall redovisas senast den 30 juni 1996.

De nämnda regeringsuppdragen innebär sålunda att det under nästa år

kommer att finnas ett bättre beslutsunderlag i frågor om bl.a. PVC-

användningens miljökonsekvenser och effekterna från närings- och han-

delspolitiska utgångspunkter av en övergång till alternativa material. Med

hänvisning till det anförda förordar näringsutskottet ur näringspolitisk

synvinkel att de aktuella motionsyrkandena inte skall föranleda någon

åtgärd från riksdagens sida.

Stockholm den 26 oktober 1995

På näringsutskottets vägnar

Birgitta Johansson

I beslutet har deltagit: Birgitta Johansson (s), Karin Falkmer (m), Reynoldh

Furustrand (s), Mikael Odenberg (m), Sylvia Lindgren (s), Chris Heister

(m), Barbro Andersson (s), Lennart Beijer (v), Marie Granlund (s), Göran

Hägglund (kds), Dag Ericson (s), Laila Bäck (s), Kerstin Warnerbring (c),

Jan Backman (m), Eva Flyborg (fp), Ronny Korsberg (mp) och Frank

Lassen (s).

Avvikande mening

Lennart Beijer (v), Kerstin Warnerbring (c) och Ronny Korsberg (mp)

anser att den del av yttrandet - under rubriken Näringsutskottets ställnings-

tagande - som börjar med "Det behöver" och slutar med "riksdagens sida"

bort ha följande lydelse:

Kretsloppsdelegationen har i sitt betänkande om PVC (SOU 1994:104)

utförligt redovisat de miljöproblem som uppstår vid tillverkning, använd-

ning och kvittblivning av PVC. I betänkandet finns också redovisat en

översiktlig bedömning av möjligheterna att ersätta PVC med alternativa

material inom olika produktområden samt de samhällsekonomiska kon-

sekvenserna av ett sådant utbyte. Denna redovisning ger vid handen att ett

utbyte av PVC inom flertalet användningsområden kan ske utan större

problem. De utredningar som Kretsloppsdelegationen låtit utföra visar

vidare att merkostnaderna för berörda näringsgrenar blir betydligt lägre om

tillräcklig tid ges för omställning och materialutveckling. Det är mot denna

bakgrund angeläget att ett riksdagsbeslut om PVC-användningen kan tas så

snart som möjligt. De företag som tillverkar PVC-produkter ges på detta

sätt möjlighet att redan nu påbörja en anpassning av produktionen. Som

utskottet tidigare anfört kan nationellt formulerade miljökrav på sikt ofta

innebära konkurrensfördelar för den egna industrin. När den internationel-

la efterfrågan på miljövänliga alternativ till PVC-produkterna ökar står den

svenska industrin väl rustad. Redan i dagsläget finns i många länder tecken

på en successivt restriktivare inställning till PVC-användningen.

Även för de företag som använder PVC-produkter är det en fördel om

ett politiskt ställningstagande i PVC-frågan nu kan redovisas. Detta ger

företagen möjlighet att inhämta kunskap om de alternativa materialen samt

anpassa sina rutiner till nya produkter. I en av de utredningar som redovi-

sas i Kretsloppsdelegationens betänkande anges tradition och komplicera-

de upphandlingssystem som en viktig orsak till valet av PVC framför

andra mer miljövänliga produkter. En redovisning av riksdagens syn på

hur PVC-användningen bör förändras skulle sannolikt underlätta och

påskynda övergången till mer miljöanpassad verksamhet.

Näringsutskottet anser med hänvisning till det an-

förda att det ur näringspolitisk synvinkel inte fö-

religger några hinder för riksdagen att i ett tillkän-

nagivande till regeringen förorda en avveckling av

miljöskadlig PVC. Det bör dock understrykas att

ett beslut om att inleda en avveckling måste ut-

formas på ett konkurrensneutralt sätt. Detta inne-

bär bl.a. att svensk industri inte får missgynnas i

förhållande till de krav som ställs på importerade

produkter. För att kunna åstadkomma detta kan

t.ex. införande av miljöavgifter övervägas. Vilka

åtgärder som av miljöskäl bör förordas får det i

första hand anses ankomma på jordbruksutskottet

att närmare överväga. Näringsutskottet tar därför

inte ställning till de enskilda yrkandena i de två

aktuella motionerna.

Jordbruksutskottets utfrågning den 4 april 1995

om PVC

Inledning

Ordföranden: Jag börjar med att hälsa er alla välkomna hit för att medver-

ka i vår hearing i PVC-frågan. Vi i jordbruksutskottet har arrangerat denna

hearing, därför att vi har frågor om PVC uppe till behandling i vårt utskott.

Det primära syftet med denna utfrågning är att ge ledamöterna i jord-

bruksutskottet ett ännu bättre kunskapsunderlag inför deras ställningsta-

gande.

Jag heter Lennart Daléus och är ordförande i jordbruksutskottet. Sinikka

Bohlin vid min sida här på podiet är vice ordförande i jordbruksutskottet.

Själv är jag centerpartist. Sinikka Bohlin är socialdemokrat. Lars-Erik

Sojdelius, som sitter på min andra sida här uppe på podiet, är kanslichef i

jordbruksutskottet.

I dag skall vi ha ett antal kortare föredragningar som vi har valt ut för att

ge en bakgrund till den fortsatta utfrågningen. Därefter finns det möjlighe-

ter för utskottets ledamöter - som i första hand sitter till vänster, från

podiet sett, här i förstakammarsalen - att ställa frågor. Frågornas mängd

blir i någon mån beroende av mandatfördelningen i riksdagen. Vi kommer

att försöka upprätthålla nämnda balans i mängden frågor från ledamöterna.

Till höger från podiet sett finns två representanter från vardera av ett

antal inbjudna organisationer och institutioner för att svara på frågor. Som

vanligt gäller principen korta frågor och korta svar. På det sättet blir det

utrymme för fler frågor. Jag inser att PVC-frågan är av sådan art att det

inte alla gånger går att svara med ja eller nej. Naturligtvis kommer det att

finnas skäl att något utveckla resonemangen.

Förutom ledamöterna i jordbruksutskottet och de två representanterna

för vardera organisation/institution i bänkarna här i salen finns också några

uppe på läktaren.

Vi räknar med att ta paus för lunch kl. 12.30. Lunchen kan intas i riks-

dagens matsal. Lunchen är beräknad till en timme. Utfrågningen avslutas

senast kl. 15.

Jag kommer att leda denna utfrågning. Jag vill understryka att ledamö-

terna i jordbruksutskottet ställer frågorna. Vi har inte arrangerat en allmän

debatt i PVC-frågan. Efter det att dagens utfrågning är klar kommer frågan

att behandlas i jordbruksutskottet. Jag tror att det kommer att ske ganska

snart. Som vanligt blir resultatet först ett ärende för utskottet. Så småning-

om blir det ett ärende för riksdagen. Man kan utgå från att det blir av under

våren.

Än en gång hälsar jag er alla mycket välkomna till denna utfrågning. Jag

hoppas på en både stimulerande och lärorik dag.

Först ber jag Kemikalieinspektionen att helt kort berätta för

oss vad PVC är, så att vi åtminstone när det gäller bokstavs-

förkortningen har ungefär samma utgångspunkt. Jag ber alltså

en av representanterna för Kemikalieinspektionen att påta sig

nämnda uppgift.

Vad är PVC?

Eva Dietrichson, Kemikalieinspektionen: Vad är PVC? Jo, PVC är be-

teckningen för vinylkloridplast -- en termoplast baserad på polyvinylklorid.

Polymeren framställs genom en polymerisation av vinylklorid, dvs. de

små vinylkloridmolekylerna sammankopplas till en mycket större kedjemo-

lekyl. Vinylklorid i sin tur framställs ur dikloretan, som i sin tur framställs

ur klor och eten.

PVC-plast tillhör termoplasterna, de plaster som mjuknar vid uppvärm-

ning och som stelnar vid avsvalning. De kan därför smältas och ges ny

form flera gånger. Till termoplasterna räknas också polyeten, polypropen

och polystyren.

PVC utgör ca 20 % av termoplasterna. Den årliga konsumtionen av PVC

i Sverige beräknas till ca 90 000 ton.

Man skiljer mellan två typer av PVC-produkter: styva och mjuka. De

mjuka innehåller mjukgörare. Mjukgjord PVC finns i t.ex. kabel, golv,

väggbeklädnad och slangar. Styva produkter är rör, flaskor och profiler.

Vi räknar med att vi har ungefär 48 % styva produkter och 52 % mjuka.

När det gäller användningsområdet för PVC räknar vi med ungefär 36 %

för rör och rördelar, 23 % för golv och 14 % för kabel.

Karakteristiskt för PVC som plast är också förekomsten av varor med

lång livslängd. Skillnaden mellan PVC och andra volymplaster är att PVC

innehåller klor, förutom kol och väte. Kloren representerar ungefär 56 %

av molekylvikten.

En annan skillnad är PVC:s unika blandbarhet med tillsatsämnen och en

relativt stor mängd tillsatser. Mängden tillsatser kan variera från 0 % till

50 %. Ingen kemisk reaktion sker vid blandningen, utan komponenterna

förblir i huvudsak som de var före blandningen. Vad som tillsätts och

vilken mängd beror på användningen av slutprodukten.

Normalt kan man säga att ett PVC-recept består av mellan 5 och 10 olika

råvaror. Jag har här en overheadbild. Vi kan se hur ett typiskt PVC-recept

kan se ut. Polymeren PVC är mellan 50 % och 95 %. Sedan har vi en rad

olika tillsatsmedel.

Avslutningsvis en kort kommentar om två tillsatsmedel, nämligen

mjukningsmedel och stabilisatorer. Mjukningsmedlen tillsätts för att mins-

ka hårdheten och för att förbättra bearbetbarheten. En produkt som är

tillverkad av ren PVC är styv. De vanligaste mjukmedlen är ftalaterna. Den

vanligaste ftalaten är DEHP. Ca 60 % av använda mjukmedel är DEHP. Vi

använder i dag i Sverige ca 13 000 ton för plastanvändningen.

Stabilisatorerna tillsätts för att öka plastens livslängd vid inverkan av

värme, ljus, mikroorganismer m.m. Mest intressant att fokusera på är kan-

ske värmestabilisatorerna, som används för att skydda från nedbrytning vid

bearbetning och vid exponering av den färdiga produkten för värme.

All PVC måste värmestabiliseras för att möjliggöra bearbetning. Beträf-

fande den uppskattade förbrukningen av värmestabilisatorer år 1992 kan

man säga att blyföreningarna låg på 60 % - huvudsakligen gällde det rör

och kabel - och innehöll en volym på 1 520 ton.

Organiska tennföreningar är ytterligare ett exempel. Siffran där är

11,5 %. De förekommer huvudsakligen i styva profiler.

Det här var en mycket kort redogörelse av PVC. Tack!

Ordföranden: Tack, Eva Dietrichson, för den bakgrunden till det material

som vi i dag skall diskutera.

Ordet går så till en företrädare för Miljödepartementet. I regeringskan-

sliet finns nämligen också ärenden som gäller PVC. Några kommentarer

kring detta och möjligen också kring hanteringen av detta ärende tror jag

vore en bra grund för fortsättningen.

Jag hälsar Judith Melin, Miljödepartementet, välkommen.

Betänkandet PVC - en plan för att undvika miljöpåverkan

och remissutfall

Judith Melin, Miljödepartementet: Jag skall presentera utredningen PVC -

en plan för att undvika miljöpåverkan. Detta betänkande lämnades till

regeringen den 1 juni 1994. Under den korta taletid som står till mitt för-

fogande skall jag också försöka sammanfatta remissinstansernas synpunk-

ter.

Utredningens syfte var att kartlägga - utredaren var alltså Kretsloppsde-

legationen - användningen av PVC i Sverige. Man skulle kartlägga möj-

ligheterna till substitution, dvs. att använda andra produkter än PVC. Man

skulle titta på effekter på miljön över hela livscykeln och undersöka förut-

sättningarna för materialåtervinning. Vidare skulle man titta på de sam-

hällsekonomiska konsekvenserna och undersöka möjligheter till styrmedel,

t.ex. producentansvaret. Slutligen skulle man lämna förslag till en hand-

lingsplan för att begränsa miljöpåverkan.

Vi fick, som sagt, betänkandet den 1 juni 1994. Antalet remissinstanser

var omkring 80. Det är ett digert material - det gäller både utredningens

innehåll och remissinstansernas svar.

Användningen: PVC återfinns till 80 % i bygg- och VVS-branschen.

Många produkter är långlivade.

Substitutionen: Här finns det möjligheter, men också ekonomiska kon-

sekvenser föranleds. En omställning i industrin kan också föranledas.

Effekter på miljön: Under tillverkningsprocessen har man framför allt

tittat på utsläpp vid tillverkning, framför allt baserat på kvicksilverutsläpp.

Man tittar också på dioxiner och befarad dioxinbildning vid tillverkningen.

Additiverna har också diskuterats tidigare, och man har fastställt av-

vecklingsplaner i samband med riksdags- och regeringsbeslut. Det gäller

då additiv i form av stabilisatorer och mjukgörare.

Kvittblivning diskuteras också som avfall vid avfallsdeponering och för-

bränning. Där råder det stor osäkerhet om möjligheterna och konsekven-

serna för miljön. Man har inte klart för sig vilka produkter som bildas.

Man misstänker dioxinbildning. Det har föranlett diverse ställningstagan-

den.

Bl.a. har delegationen föreslagit en avveckling av additiven till år 2000

när det gäller bly och ftalater. Man har också föreslagit vidare undersök-

ning när det gäller kvittblivning - att myndigheterna fortsätter att titta på

den delen.

Remissinstansernas synpunkter har varit många just när det gäller effek-

terna på miljön. Man har bl.a. framfört att det finns brister i analysmaterial

och slutsatser när det gäller ett så vittgående ställningstagande eller beslut

enligt Kretsloppsdelegationens förslag. Däremot har företrädare för in-

dustrin varit beredda att samverka med myndigheter för att minska påver-

kan på miljön. Man har också från våra myndigheter anfört att miljöfarliga

additiv bör avvecklas och vill säkerställa att alternativen är miljömässigt

bättre. Särskild vikt bör läggas vid DEHP. För övriga ftalater bör man

också överväga och diskutera hur stor minskning som krävs.

Vidare har man framfört att den tidsplan för avvecklingen som har före-

slagits är för snabb. Man har i många fall varit positiv till avvecklingen.

I övrigt när det gäller deponering och förbränning föreslår många re-

missinstanser att kvittblivning skall ske på ett godtagbart sätt och att ytter-

ligare undersökningar skall göras.

Beträffande materialåtervinningen har man i delegationens rapport

fastställt att det är en outvecklad teknik. Det är svårt att erhålla tekniskt

god kvalitet. Det är också svårt att erhålla en god renhet. Det innebär att

man måste tillsätta nya additiver - större mängder än som var i materialet

ursprungligen.

Det finns också en risk för spridning av komponenter som numera är

förbjudna men som finns i gammal PVC, t.ex. kadmium. Man pekar också

på hälso- och miljöbelastande biprodukter som kan bildas.

Kretsloppsdelegationens förslag till åtgärder är att materialåtervinning

med dagens teknik inte kan rekommenderas. Miljöpåverkan bör utredas

innan man tillgriper denna teknik i större skala.

Remissvaren pekar i många fall åt ett annat håll, dvs. att det går att ma-

terialåtervinna. Man tycker också att förändringen inte skall gå för snabbt,

framför allt på grund av de arbetsmiljöproblem som kan uppkomma.

Många pekar också på att det är acceptabelt med materialåtervinning om

man kan komma till rätta med miljöproblemen.

Beträffande de samhällsekonomiska konsekvenserna har man gjort en

utredning. I betänkandet påpekas att den inte är heltäckande. Man har

alltså inte beaktat alla aspekter. Detta har remissinstanserna också pekat

på. Man efterlyser ett bättre underlag för de samhällsekonomiska konse-

kvenserna om PVC skall avvecklas.

Producentansvar och andra styrmedel, dvs. miljömärkning, har man ock-

så tagit upp. I såväl betänkandet som remissvaren anser man att produ-

centansvar bör införas på produkten, inte på materialet. Miljömärkning bör

införas på frivillig basis som ett led i konsumentupplysningen och upp-

lysningen till upphandlare, men också för att underlätta utsortering av

PVC-material.

Förut pekade man som en sista punkt på vikten av internationell samver-

kan - dvs. att man såväl i underlaget, effekterna på miljön, som beträffan-

de åtgärder skall samverka internationellt, så att dessa blir enhetliga i ett

internationellt perspektiv. Därmed var jag klar. Tack så mycket!

Ordföranden: Tack för den redovisningen! Vi går så över till en beskriv-

ning från tillverkarna. Magnus Rönnmark, Hydro Plast AB, skall lämna en

redovisning. Välkommen, Magnus!

Tillverkning av PVC

Magnus Rönnmark, Hydro Plast AB: Tack för det! Jag heter alltså Magnus

Rönnmark och kommer från Hydro Plast. Normalt är jag ansvarig för

tillverkningen av PVC i Stenungsund, Bohuslän.

Hjärtligt tack för inbjudan! Detta är ett bra tillfälle att kort få presentera

tekniken kring ett viktigt konstruktionsmaterial som varit under debatt.

Debatten har från början gällt förekomsten av klor i PVC och har varit

en uppföljning på den stora debatten om kloranvändning totalt i samhället.

Man har funnit ett stort antal miljöstörande klorföreningar. På många håll

har antagandet gjorts att all kloranvändning är miljöskadlig. Här kan vi få

kvitto på att användning av klor i PVC är befogad och kan ske under an-

svar för miljön.

Diskussionen här kan också ge ett underlag till varför vi skall behålla

PVC med ansvar för miljön som ett material som sparar resurser, ett mate-

rial som redan i dag faktiskt är anpassat för kretsloppet, så som detta ser ut

i dag, och som kan utvecklas ytterligare.

Vi ser PVC som ett framtidsmaterial för den tid då resurserna verkligen

är knappa. Då vi väljer, eller tvingas, att bli sparsamma är det viktigt att ha

PVC kvar. Det är också viktigt att få PVC erkänt som ett material som vi

kan använda baserat på vetenskap och en förvånansvärt lång erfarenhet för

plastmaterial som ju ändå hör 1900-talet till.

Jag har här en bild. Det är helt kort en uppställning av hur det ser ut när

det gäller affärerna för Hydro Plast i Stenungsund. Det är i början av PVC-

teknikens kedja. Tillverkningen var 138 000 ton förra året och kapaciteten

150 000 ton. För 1995 vill vi utnyttja den kapaciteten. Vi har ansökt om att

få utöka den med 20 % till 180 000 ton. Behovet av PVC är mycket stort

och även växande i världen, också i vår närmaste omvärld.

Exportandelen är ganska stor. Antalet anställda är 472. Omsättningen

var 1,5 miljarder kronor, och vi hade en hälsosam vinst på 223 miljoner

kronor.

Förra året investerade vi för 80 miljoner kronor, vilket kan ses som en

viss framtidstro. I år planerar vi att investera över 90 miljoner kronor i

miljö, kapacitetsutveckling och kvalitetsutveckling.

Här skulle jag vilja lämna ordet till PVC-Forums ordförande Pär Carlsson.

PVC-tekniken beskrivs bäst av dem som använder PVC, inte av oss till-

verkare.

Pär Carlsson, PVC-Forum: Tack så mycket! Jag heter alltså Pär Carlsson.

Jag är ordförande i PVC-Forum, som är en förening för PVC-

intressenterna. Där ingår också den bearbetande industrin, alltså den indu-

stri som tar fram produkter.

PVC-branschen är, som framgår av den bild jag här visar, en väldigt

bred bransch med ofantligt många produktområden. Det har sin förklaring

i att PVC är ett fantastiskt mångsidigt och bra material, framför allt inom

bygg- och anläggningssektorn. Där hamnar de flesta PVC-produkterna i

dag i Sverige. Det är långlivade produkter med 50 år eller mer som livs-

längd. 80-90 % av alla PVC-produkter går till nämnda sektor.

Att PVC fått en sådan utveckling har också sin förklaring i att det är ett

material som har ett attraktivt pris jämfört med många andra plaster. PVC

består till mer än hälften av salt och är därigenom inte lika styrt av ol-

jebranschens prissättning som de flesta andra helt och hållet oljebaserade

plasterna.

Det har varit en enorm utveckling under de senaste 20-30 åren inom de

olika produktområdena. T.ex. inom rörbranschen har det på kommunernas

gatukontor skett en revolution. Man har gått ifrån otympliga och klumpiga

rörsystem med stora in- och utläckage. Dessutom frestar det på människo-

kroppar väldigt mycket genom kläm- och krosskador osv. Där har man

kunnat gå över till PVC-system som är effektiva och långlivade samt lätta

att hantera.

Detta ser vi som ett plus för miljön. Det är alltså en miljöinsats som

PVC-materialet här har gjort. Också samhällsekonomiskt är det ganska

värdefullt. Detsamma gäller t.ex. inom golvbranschen. Där har det skett en

utveckling innebärande att man i dag kan lägga PVC-golv och PVC-väggar

i våtrumsmiljöer. Det är också kostnadseffektivt och effektivt för miljön.

Det gäller en ganska stor bransch. Det handlar då inte bara om råva-

ruframställning i Sverige utan också väldigt mycket om bearbetande indu-

stri. Vi har 3 000 människor som arbetar inom industrin och som är direkt

beroende av PVC som råvara. Ytterligare 14 000 människor som arbetar

inom industrin använder PVC i sin produktion.

Anledningen till att vi har bett Hydro Plast att säga några ord här under

deras presentationspunkt är att vi har sett en förändring i PVC-debatten

sedan Kretsloppsdelegationen gjorde sin PVC-utredning. Där granskades

råvaruproducenternas verksamhet. Eftersom man inte fann några större

miljöhot i deras verksamhet förändrades klordebatten till en additivdebatt.

Därför hamnade vi inom den bearbetande industrin i fokus. Det är ju vi

som sätter till additiven i PVC, vilket är nödvändigt för att ge produkterna

deras egenskaper.

De additiv som det handlar om i debatten är blystabilisatorerna. Det är

en mycket liten användning av den totala blykonsumtionen i landet som

går till PVC-industrin - ca 2 %. Dessutom tycker vi att vi i PVC-industrin

hanterar blyet professionellt och bra. Vi vet att det inte har några effekter

på vår personal eller på den miljö där våra produkter efteråt placeras.

Likväl är bly ett ämne som debatteras inte bara i Sverige. Därför driver

vi projekt genom våra branschorganisationer där vi försöker finna bra

alternativ till blystabilisatorer. Här är det viktigt att vi samarbetar interna

tionellt, så att vi får enhetliga stabilisatorsystem. Det är viktigt att vi får

stabilisatorsystem som är minst lika bra som blyet, så att vi klarar återvin-

ningsprogrammen osv.

Det andra additivet som debatteras är DEHP, den vanligaste mjukgöra-

ren. Att den är vanligast beror främst på att det är en väldigt bra mjukgöra-

re för den typen av bearbetningsindustri. Den bryts ned biologiskt och

fotokemiskt. Giftighet är inte påvisad, och enligt WHO-studier orsakar den

inte cancer. Dessutom sjunker halterna i sediment i miljön hela tiden.

Detta är vad vi i industrin jobbar efter. Vi jobbar alltså efter fakta och

vetenskapliga utredningar, inte efter antaganden.

En annan fråga som debatterats flitigt är återvinning. PVC kan inte

kretsloppsanpassas, eftersom det inte går att återvinna.

Ordföranden: Finns det något ytterligare att säga på den här punkten om

tillverkningen av PVC?

Pär Carlsson, PVC-Forum AB: Det är ju tillverkning av PVC-produkter

som jag talar om. Vi får inte glömma att vi i Sverige inte bara tillverkar

PVC-råvaror utan också enormt mycket PVC-produkter.

Ordföranden: Vi får sedan återkomma med frågor om bedömningar också,

men varsågod att slutföra tillverkningsmomentet.

Pär Carlsson, PVC-Forum AB: Men alla dessa faktorer har ju med till-

verkningen att göra. Additiven ingår ju i tillverkningen av PVC-produkter.

Återvinning går inte att genomföra med PVC. Vi i branschen förstår inte

varifrån dessa påståenden kommer. Vi har återvunnit PVC så länge vi har

tillverkat PVC-produkter. Alla PVC-produkter som inte klarar vår kvali-

tetskontroll tar vi in i processen igen, mal ner och gör nya PVC-produkter.

Det är ju ett värdefullt material.

Ute i Europa, där man hanterar mer kortlivade PVC-produkter och får in

volymer från marknaden, har man byggt upp ganska avancerade återvin-

ningsanläggningar för PVC och även andra plastmaterial.

En annan sak som debatteras är förbränning när det gäller sluthantering

av PVC. Det skapar dioxinproblem, sägs det, eftersom PVC innehåller

klor. Det finns många belägg för att det inte blir någon skillnad i dioxin-

bildningen, om man förbränner sopor med eller utan PVC. Detta utvisar en

hel del forskningsrapporter. Dessutom har SYSAV AB och andra avfalls-

hanteringsbolag i remissvaren till Kretsloppsdelegationens PVC-utredning

uttalat att det inte är några som helst problem med förbränning och energi-

återvinning av PVC.

Denna overheadbild visar ett litet utdrag ur industrins samlade svar på

PVC-utredningen. Här ingår myndigheternas, industrins och avfallshante-

rarnas remissvar, vilka utgör ett mycket bra beslutsunderlag för en PVC-

debatt.

Detta är vad vi inom industrin föreslår: Återför ansvaret för utredningen

om PVC till myndigheterna, följ upp vad som händer i omvärlden, delta i

omvärldens projekt för PVC och utveckla producentansvaret.

Vi inom PVC-industrin vet ju att PVC är ett material som lämpar sig

mycket väl för kretslopp. Vi har ett lågt energiuttag vid tillverkningen av

PVC-produkter och ett bra energivärde i produkten som medger energi-

återvinning vid förbränning. Dessutom är PVC det kan ske mest undersök-

ta material som finns. Det innebär en väldig trygghet för oss som jobbar i

branschen. Vi vet vad vi jobbar med för råvara och material. Jag tror inte

att det är många industrier som kan säga detsamma. Vi inom PVC-

industrin vill fortsätta att utveckla materialet och produkten, inte avveckla

det.

I dag ser jag ett ypperligt tillfälle för alla medlemmar i jordbruksutskot-

tet att ställa frågor till våra experter här på podiet och i åhörarleden. De

kan ge er fakta i stället för att spela på de känslosträngar som det hittills

har gjorts här i debatten.

Ordföranden: Tack för den redovisningen. Jag ber nu företrädarna för

Kemikalieinspektionen och Naturvårdsverket att ge en redovisning under

rubriken PVC, hälsa och miljö. Jag föreställer mig att det finns en fördel-

ning som innebär att ni utnyttjar tidsutrymmet.

PVC, hälsa och miljö

Inger Klöfver, Naturvårdsverket: Kemikalieinspektionen och Naturvårds-

verket tänker samverka på denna punkt.

PVC, hälsa och miljö är rubriken. Det är väldigt många fackområden

som berörs. Här i salen finns företrädare för olika fackområden, som vi

kanske kan utnyttja under frågestunden.

Jag tänker börja mitt inlägg med att tala om vad båda myndigheterna har

bidragit till i själva utredningen som Kretsloppsdelegationen har arbetat

med samt också kortfattat nämna hur vi har ställt oss till delegationens

förslag.

Naturvårdsverket och Kemikalieinspektionen har bistått Kretsloppsdele-

gationen med underlag till utredningen vad gäller bedömningen av PVC-

materialets påverkan på hälsa och miljö. Vi har gått igenom var man under

materialets livscykel kan förvänta sig påverkan. Overheadbilden visar

materialets livscykel.

Vi har arbetat en hel del med att belysa vad tillverkningen ger för påver-

kan. Åke Grundén, som finns här i salen, kommer att lämna en kortfattad

bedömning av vad utsläppen till luft, vatten och avfall respektive arbets-

miljö innebär.

Vi har också gjort en bedömning av varuproduktionen, där det främst är

utsläppen till luft som är aktuellt. När det gäller varuanvändning är det

främst tillsatserna - själva polymeren är mycket stabil - som har möjlig-

het att röra på sig i materialet, vilket kan ge en exponering ut till miljön.

Beträffande detta lämnar jag så småningom över ordet till Kemikaliein-

spektionens företrädare som kommer att beskriva sitt arbete.

Vi har gjort en bedömning av vilka miljöeffekter en återvinning skulle

kunna innebära. Vi har diskuterat energiutvinning och förbränningsan-

läggningar samt också pekat på deponifrågan och de långsiktiga fråge-

ställningarna vad gäller materialet. Under dagens lopp finns det möjlighe-

ter att återkomma till vad vi har tagit upp i dessa delar.

Naturvårdsverket har också yttrat sig om delegationens förslag. När det

gäller avvecklingsförslaget för mjukgjord PVC anser verket att befintlig

lagstiftning ger tillräcklig möjlighet att begränsa utsläppen från produktion

och användning, så att halterna i miljön inte överskrider effektnivåer. Jag

vet inte om jag behöver påminna om lagtextens innehåll. Men vi har både i

miljöskyddslagen och i lagen om kemiska produkter krav på skyddsåtgär-

der, försiktighet och reduktion av påverkan.

Vad gäller stabilisatorer har vi särskilt pekat på vikten av att ha en sub-

stitution men också på vikten av att skaffa underlag för de nya alternativ

som kommer fram.

När det gäller kvittblivning anser verket att återvinning är möjlig och

önskvärd. Avseende slutligt omhändertagande kommer PVC-frågan att

belysas i det samlade avfallsarbetet som verket nu starkt är involverat i.

Jag lämnar nu över ordet till Eva Dietrichson vad gäller additiven.

Eva Dietrichson, Kemikalieinspektionen: Kemikalieinspektionens ingång i

PVC sker via additiven. Vi bedriver ett plastadditivprojekt vid Kemikalie-

inspektionen som har till syfte att identifiera riskerna med och behovet av

åtgärder mot additiv i termoplaster, dvs. även andra plaster än PVC.

Vårt arbete går tillbaka till det uppdrag som Kemikalieinspektionen och

Naturvårdsverket fick av regeringen 1989, det s.k. begränsningsuppdraget.

Vi föreslog regeringen att vi skulle gå vidare med att samlat titta på additiv

i plast. Detta bekräftades sedermera i regeringens proposition 1991, En

god livsmiljö, där vissa mål slogs fast vad gäller begränsning av använd-

ning av ämnen som finns som additiv i plast, t.ex. organiska tennförening-

ar, naftalater, bromerade flamskyddsmedel och klorparaffiner.

Den första fråga vi tog tag i när vi började vårt arbete var naturligtvis

vilka av alla dessa 450 additiv, som man kan hitta i databaser, vi skulle

studera. Genom att titta på volymerna i Sverige och på farligheten kunde vi

identifiera tre grupper, nämligen mjukgörare, metallföreningar och antiox-

idanter som blev de grupper vi valde ut.

Vi kan här se att vi i huvudsak hittar mjukgörarna i PVC. Metallföre-

ningar hittar vi också i PVC, i huvudsak i egenskap av stabilisatorer och

pigment, medan däremot antioxidanter kanske framför allt hör hemma i

andra plastgrupper.

Vi har gått vidare och utrett riskerna med vissa additiv och började då

med mjukgörarna. Utredningen gjorde vi för ungefär ett år sedan. Vi valde

då av naturliga skäl ut DEHP som ju står för den största delen av ftalatför-

brukningen, ca 13 000 ton per år. Vi tittade sedan även på en del andra

mjukgörare, men jag börjar alltså med DEHP.

DEHP kan avgå och migrera från plast. Det har gjorts vissa uppskattade

beräkningar av hur mycket som kan avgå. Exempelvis har man bedömt att

emissionen från kabel är relativt liten, medan vi har en större emission -

eller i vart fall en emission - till luft från golv och tapet. Ftalater avgår

också från dessa material vid rengöring med tensider. Men det kanske

framför allt är avgången från produkter som används utomhus som är

intressanta att fundera på när det gäller emissionen, t.ex. takväv och belagd

väv. Det är framför allt förekomsten och uppmätta halter av ftalater i vår

miljö som gjort att vi har börjat intressera oss för naftalaterna, detta natur-

ligtvis kopplat till emissionen från varorna.

I den riskbedömning som vi gjorde kunde vi konstatera att DEHP bryts

ned långsamt vid låga temperaturer och vid dålig tillgång till syre och att

det därför kan ackumuleras i sediment t.ex. Vidare kan DEHP bioackumu-

leras. Däremot kunde vi inte hitta några uppgifter på att det kunde bli en

ackumulation i näringskedjan. I vatten hamnar detta ämne i huvudsak i

sediment, vilket medför att organismer som lever i sediment blir utsatta.

När vi gjorde vår bedömning fann vi att det rent allmänt var dåligt med

toxicitetsdata, t.ex. saknades data för sådana sedimentlevande organismer,

vilket gör att ett sådant här undersökningsresultat blir väldigt osäkert.

De slutsatser vi drog för ett år sedan, utgående från det dataunderlag

som då fanns när det gällde risken för miljöpåverkan, var först och främst

att det var önskvärt med flera undersökningar om miljön och effekterna på

bl.a. sedimentlevande organismer. En annan slutsats var att den riskbe-

dömning som man kunde göra utifrån den kunskap som då fanns ändå

ledde till slutsatsen att tillförseln till miljön borde minska. Slutligen var e

slutsats att en stor del av de totala emissionerna kommer från varor.

När det gäller risken för påverkan på hälsa kunde vi konstatera att expo-

neringen för DEHP i huvudsak är koncentrerad till olika typer av medi-

cinsk behandling. Blödarsjuka och dialyspatienter är exempel på utsatta

grupper. Vi har inte gått vidare med en bedömning av riskens storlek, t.ex.

i relation till nyttan för den här typen av patientgrupper, eftersom det ligger

utanför vårt kompetensområde. Det kanske framför allt är en fråga för

Läkemedelsverket.

Vi har också tittat på andra mjukgörare än DEHP, även om det är DEHP

som ju är den främsta och mest förekommande mjukgöraren. Vi har även

här konstaterat att dokumentationsunderlaget är bristfälligt. Men det under-

lag som finns tyder på att det under en övergång till de andra mjuknings-

medlen, som vi har utrett, sannolikt inte skulle kunna medföra någon

riskminskning av betydelse. Men det är viktigt att påpeka att vi inte har

tittat på samtliga mjukgörare som finns, t.ex. polymerad mjukgörare som

nu används i livsmedelsförpackningar.

Efter den riskbedömning som vi gjorde för ett år sedan har industrin

tagit initiativ till nya undersökningar av DEHP-halterna i den svenska

miljön. Vi avvaktar nu den slutgiltiga riskbedömningen. Industrin har

också tagit initiativ till nya toxtester på lab. Vi väntar nu på ett förhopp-

ningsvis bättre underlag för att kunna precisera behovet av att minska

tillförseln av naftalater till miljön.

När det gäller metallerna vet vi att många föreningar som tillsätts PVC

innehåller metaller. De tillsätts bl.a. som stabilisatorer och pigment. An-

vändningen av metallföreningar och plast bidrar till en ackumulering av

metallerna i samhället. På lång sikt kommer de metaller som används i

plast att frigöras när plastmatrisen med tiden bryts ned och tillförs miljön.

Bly som metall är ju giftig. Eftersom den är en metall, bryts den inte ned

utan bioackumuleras. Enligt regeringens proposition bör bly avvecklas på

sikt. Detta inkluderar även användning av bly i plast. Visserligen är nor-

malt användningen av metaller i plast liten i relation till annan användning.

Men eftersom det här gäller att samla alla bäckar små, är det viktigt att alla

industrigrenar deltar. Ur teknisk synvinkel kan bly i vissa fall ersättas med

andra metallföreningar, t.ex. tennföreningar. Vår uppfattning är att det

naturligtvis är viktigt, när man byter ut en farlig kemikalie, att man förvis-

sar sig om att alternativet innebär en total riskminskning. Här pågår en

diskussion när det gäller tennföreningarna.

Jag går därmed över till tennföreningarna som, precis som bly, före-

kommer som värmestabilisatorer. De har i vissa fall använts som alternativ

till bly. Även här finns begränsade data för en riskbedömning. Men den

slutsats man har kunnat dra är att den tennförening som i huvudsak före-

kommer i PVC som värmestabilisator kan utgöra en möjlig fara för miljön.

Avslutningsvis vill jag nämna att Kemikalieinspektionen nu går vidare i

arbetet med additiv i termoplaster. Vi kommer att slutföra bedömningen av

risker med olika alternativ i olika plaster och redovisa behovet av åtgärder.

Vi beräknar att detta skall vara klart i slutet på sommaren eller i början av

hösten.

Ordföranden: Tack för den redovisningen. Då går vi över till de sista s.k.

introduktionspunkterna innan ledamöterna ges möjlighet att ställa frågor.

Det är Greenpeace som får möjlighet att utveckla sina ståndpunkter.

Synpunkter från Greenpeace

Per Rosander, Greenpeace: Jag heter Per Rosander och är kemist på

Greenpeace.

Detta är inte första gången som jordbruksutskottet har att ta ställning till

frågan om PVC. Man har fått ett antal motioner genom åren som har krävt

en avveckling, vilka har besvarats på olika sätt.

År 1991/92 svarade man på detta sätt: PVC-produkternas starka negativa

påverkan på hälsa och miljö gör en avveckling av PVC-användningen,

såväl i vårt land som internationellt, till en mycket angelägen uppgift.

Utskottet delar den oro som kommit till uttryck i motionen och förutsätter

att det arbete som pågår på området kommer att resultera i åtgärder som

leder till en snar avveckling av PVC-användningen.

Det var alltså en väldigt stark betoning på att det är en avveckling av

PVC som är problemets lösning.

Ordföranden: Får jag be dig att koncentrera dig på er bedömning av PVC

och kanske mindre på referat etc.

Per Rosander, Greenpeace: Ja, men jag tycker ändå att det är viktigt att ge

en historisk beskrivning.

Vår utgångspunkt, när vi har arbetat så mycket med PVC, har varit hur

vi ser miljöpolitiken utvecklas och vad som krävs för att lösa de stora

miljöproblem som vi ser i dag.

För att bara göra en liten historisk tillbakablick kan vi titta på den här

overheadbilden som visar en figur som från början är gjord av Nils Tiberg,

professor i Luleå. Den visar att vi fram till 60-talet hade synen att vi kunde

späda ut miljögifterna i samhället - vi byggde avloppsrör som sträckte sig

långt ut i Östersjön, vi byggde skorstenar osv. Det var ett sätt att lösa pro-

blemen som visade sig vara väldigt bedrägligt, eftersom dessa ämnen bara

byggdes upp i miljön och att vi senare drabbades av dem.

Fram till 80-talet, och i viss mån även i dag, har vi haft en motsatt stra-

tegi, att samla ihop de gifter som finns i samhället. Vi kan tala om kon-

centrering och deponering. Man bygger filteranläggningar, förbränningsan-

läggningar och reningsverk, där man på olika sätt försöker ta hand om

gifterna så att de inte passerar ut i miljön. Detta har också på sätt och vis

visat sig vara väldigt bedrägligt, därför att vi förskjuter även här problemet

framåt i tiden. I dag står vi med stora problem med läckande avfallstippar

och aska från förbränningsanläggningar, som innehåller tungmetaller och

andra giftiga ämnen. Så detta är inte heller någon långsiktig lösning.

Tredje steget är ett återvinningssteg som i dag är väldigt starkt. Man tror

att man genom att cirkulera de miljöfarliga ämnena i samhället kan undvi-

ka att få miljöeffekter av dem.

Alla de tre stegen bygger på att vi har ett antal miljö- och hälsofarliga

ämnen i samhället och att vi på något sätt skall försöka hantera dem så att

inte problem uppkommer. Det är detta som vi tycker är det stora tankefelet,

eftersom vi någon gång borde fråga oss varför dessa gifter över huvud

taget förekommer i samhället.

I kretsloppspropositionen talar man om en avgiftning av kretsloppen,

vilket jag tror är ett väldigt viktigt steg när det gäller utvecklingen av

kemikaliepolitiken. Det är här PVC-debatten kommer in. Den betydelse

PVC-debatten får handlar mycket om hur vi skall ställa oss till material i

framtiden och om vilken strategi vi skall ha för val av material till krets-

loppssamhället.

Varför är det då så viktigt att avveckla just PVC av alla ämnen? Det

finns många frågor om detta och många sätt att besvara frågorna. För-

hoppningsvis bidrar denna overheadbild till en förenkling när vi under

dagen kommer in på sakfrågorna. Vi har redan fört en del diskussioner om

olika delar i materialcykeln. Från Naturvårdsverket har man talat en del om

tillverkningen, där det i dag finns ett antal stora problem. Det finns en stor

produktion av dioxiner i den fabrik som tillverkar PVC i Sverige i dag.

Frågan gäller inte om det bildas dioxiner utan vad som händer med de

dioxiner som uppstår i processerna. Det uppstår också ett antal andra äm-

nen. Där finns ett stort problemkomplex som Naturvårdsverket och andra

arbetar med.

Kemikalieinspektionen har talat om additivproblematiken som i sig ock-

så är ett stort område med många miljö- och hälsofarliga föreningar som

förekommer i väldigt stor mängd.

Det finns ytterligare områden, som vi inte gått in på så mycket ännu men

som många forskare tittar på i dag, nämligen nedbrytningsmekanismerna.

Vad händer egentligen i deponierna? Vad händer i en förbränningsan-

läggning vid användning av PVC?

Ytterligare ett problem, som ännu inte har nämnts här i dag men som

antagligen kommer upp, är vad som händer när det brinner i ett hus som

innehåller PVC. Där bildas också olika miljöfarliga ämnen.

Här finns ett antal olika problem som är knutna just till flödet av PVC i

samhället. Man kan diskutera dessa problem isolerat. Men vi tycker att

tiden nu är mogen att diskutera detta som ett problemflöde och möjlighe-

ten att avveckla hela flödet.

Ytterligare ett sätt att diskutera dagens problem med PVC är att litet

grand ta utgångspunkt i den diskussion om möjliga miljöeffekter som vi

ser i dag. Det har väl knappast undgått någon att det har förts en diskus-

sion om hur miljögifterna kan drabba människan genom att de går in och

tar den plats som normalt finns för hormonerna i kroppen och på så sätt

stör vissa basala funktioner som hur människan reproducerar sig, utveck-

lingen av olika organ i kroppen osv. Detta är ett problem som alltmer

diskuteras i olika kretsar, där man försöker finna lösningar.

Problemet med alla dessa frågor är att hitta den enkla kopplingen mellan

orsak och verkan. Där är försiktighetsprincipen viktig att tillämpa. Ändå

har man kunnat säga en del saker med säkerhet.

För tre år sedan samlades ett antal forskare i Winspread i USA. De dis-

kuterade under många dagar vad man kan rekommendera politiker och

andra att göra för att lösa dessa problem. Det intressanta var att det var

forskare från olika discipliner som träffades, vilket gav en bred bild av var

problemen finns i samhället i dag. Vissa saker kunde man säga med säker-

het. Det "statement" som gjordes har sedan fått väldigt stor betydelse i

debatten. Man talade om det som man kallar endokrina effekter, dvs. att

gifter går in och ersätter hormoner i våra kroppar. Man pekade ut ett antal

ämnen som just endokrina disrupter, eller hormoner som vi skulle kunna

säga på svenska. Man listade ämnena. Jag skall bespara er alla de kemiska

namnen. Men man kan mycket snabbt konstatera att det finns en kraftig

överrepresentation av PVC-relaterade ämnen. Här finns bl.a. DEHP, som

är additivet mjukningsmedel i PVC och som har effekten att den angriper

testiklar och annat. Här finns ämnen som förekommer på grund av klorin-

nehållet i PVC, i hexaklorbensen, dioxin och fenoler som följer hela ked-

jan vad gäller produktion av PVC, tillverkning, användning och depone-

ring.

Detta är också något som i och för sig är svårt att hantera, därför att de

totala bevisen ofta lyser med sin frånvaro. Men det finns hela tiden så

starka indicier, och i just detta fall har man säkerställt att dessa ämnen,

som har de nämnda effekterna, finns. Så pass många - de som är skrivna

med fetstil på overheadbilden - är alltså relaterade till PVC på något sätt.

Vad skall man då göra åt allt det här? När jag diskuterar med forskare,

politiker och andra i olika sammanhang har jag uppfattat att de ser PVC

som ett problem på något sätt. Det är en ganska liten del av deltagarna i

debatten som säger att PVC inte innebär några miljöproblem alls och att

det inte finns anledning att göra någonting. Även PVC-industrin har i dag

förslag på vad man skulle kunna göra. Man talar om att man skall hantera

ämnena på olika sätt, införa återvinningssystem osv.

Men då är det viktigt att komma ihåg vad som ändå är kontentan i

kretsloppspolitiken och vart vi vill nå. Det handlar då inte bara om att

fortsätta att hantera olika ämnen, försöka hitta ett sätt att bli kvitt ämnena

när vi väl använder dem, utan det handlar om att finna alternativ. Den

största invändningen mot hela resonemanget, att vi kan hålla på att hantera

och försöka återvinna PVC, är att PVC för det första består av klor. Så vad

vi än gör med klor så uppstår en förmodad bildning av olika miljöfarliga

ämnen. Dioxiner uppkommer även vid tillverkning och förbränning av

PVC. Dioxinbildningen kan man inte komma ifrån på annat sätt än genom

att avveckla PVC. PVC utan klor är inte längre PVC, vilket är en viktig

iakttagelse.

Det andra gäller tillsatsämnena. Det har redan sagts här i dag från Kemi-

kalieinspektionens sida att det visst går att hitta andra alternativ till mjuk-

ningsmedel t.ex. Men problemet är att mjukningsmedlens egenskaper är

sådana att de, om de över huvud taget skall fungera i plasten, riskerar att

bli ett miljöproblem. För att komma bort från hela denna problematik

måste vi även bort från tillämpningen av PVC-alternativ och användningen

av PVC eller klorerad plast i samhället.

Det kommer att kosta på. Det kommer att bli en stor omställningsprocess

för industrin. Vi kommer att behöva se över hur ekonomin påverkas och

vad det får för påverkan på import och export. Men det vore synd om

dessa faktorer redan från början skulle göra att vi inte ens kan diskutera det

här. För Greenpeace har det under årens lopp blivit mycket tydligt att det

trots allt finns en ganska enkel lösning, nämligen att satsa på de alternativ

som finns, att få till stånd en avveckling och att under ett begränsat antal år

se till att vi får en utfasning av PVC.

Ordföranden: Vi har nu fått en liten grund att ställa frågor utifrån. Som ni

har kunnat märka har alla företrädare för institutioner och myndigheter

som är särskilt inbjudna ännu icke fått möjlighet att lämna en sammanfat-

tande redovisning. Vi hoppas och utgår från att dessa representanter kom-

mer att få frågor från ledamöterna i jordbruksutskottet under dagens lopp.

Göte Jonsson (m): Jag skulle vilja ställa en fråga till representanten för

Svenska Kommunförbundet. Jag undrar hur kommunerna ser på använd-

ningen av PVC-material och hur man ser på möjligheten till ersättningsma-

terial.

Jag skulle också vilja fråga vilken uppfattning Kommunförbundet har

när det gäller möjligheten till återanvändning och kontroll i hela av-

fallskedjan. Likaså undrar jag hur ni ser på de miljömässiga positiva kon-

tra negativa erfarenheterna av PVC-användning i den verksamhet som ni

företräder.

Per Fahlin, Svenska Kommunförbundet: Vi anser att det här är en ganska

svår fråga. Det är anledningen till att vi har avstått från att lämna något

remissvar avseende avvecklingen. Det är så svårt att vi tycker att det här i

första hand är en myndighetsfråga. Vi har ju Kemikalieinspektionen och

Naturvårdsverket att förlita oss på i sådana här sammanhang.

Ute i kommunerna har det här varit en het fråga. I många kommuner har

man motionerat i PVC-frågan. Vi vet också att man har fattat politiska

beslut i kommunerna, där man bedömer att i de fall där det är möjligt att

ersätta PVC med andra material skall man göra det. Det betyder att på en

hel del områden där man i dag använder PVC finns det inget direkt ersätt-

ningsmaterial.

Vi har också samarbete med Landstingsförbundet när det gäller upp-

handlingsfrågor. Vi bedriver gemensamt ett projekt som handlar om mil-

jömedveten upphandling. Vi har tagit fram upphandlingsunderlag för bl.a.

kemisk-tekniska produkter för yrkesmässig användning. Det är t.ex. fråga

om rengöringsmedel. Det gäller även sjukvårdsprodukter. I dessa upp-

handlingsunderlag, som det är frivilligt för kommunerna att utnyttja, har

man sagt att PVC bör ersättas i de fall där det finns andra alternativ.

När det gäller förbränning i avfallsanläggningar har vi förlitat oss på vad

vårt branschorgan, Renhållningsverksföreningen, har sagt, nämligen att

förbränning inte utgör något större problem.

Återvinning av plaster utgör allmänt sett ett besvärligt problem, särskilt

när man skall återvinna uttjänta plaster. Det handlar då väldigt mycket om

att kunna sortera olika plaster. Vi befinner oss i dag bara i begynnelsen av

en återvinning med producentansvar som grund. Den här processen är i sin

startfas, och det finns i dag ytterst litet erfarenhet på det här området.

Ingemar Josefsson (s): Jag vill ställa en fråga till branschen. Pär Carlsson

från PVC-Forum sade att man själv föreslår att man skall utveckla produ-

centansvaret. Frågan måste då bli vilket ansvar och hur? Vilka förslag har

branschen till hur man skall omhänderta befintlig PVC? En följdfråga blir

hur branschen ser på kravet att märka PVC för att underlätta sortering och

återanvändning och för att ge konsumenterna ytterligare information.

Vi fick en redovisning av Hydro Plast. Ni sade att ni investerade drygt

90 miljoner 1994, om jag förstod rätt. Hur mycket av de pengarna gällde

forskning?

Pär Carlsson, PVC-Forum: I Sverige har vi stora förutsättningar att ge-

nomföra ett återvinningssystem, eftersom vi jobbar med långlivade pro-

dukter i PVC-branschen. Vi är inte drabbade av samma problem som stora

delar av bl.a. förpackningsindustrin. De flesta av våra produkter går till

byggbranschen.

Vi inför redan nu för de flesta produktgrupperna märkning enligt det

tyska DIN-systemet, enligt vilket PVC märks med en triangel och en trea.

Det är en tydlig märkning för återvinning.

Problemet i Sverige är - jag pratar nu för rörbranschen, som jag repre-

senterar i första hand - att vi har använt PVC-produkter sedan slutet av 50-

talet. Dessa produkter i rörindustrin fyller fortfarande sin funktion och

kommer att göra så under mycket lång tid framöver. Vi får ingen större

volym av PVC-produkter tillbaka från marknaden. Den återvinning som vi

hanterar i dag utgörs i första hand av produktionsspill. Vi har naturligtvis

diskussioner på gång, framför allt med grossistledet. De flesta PVC-

produkter i Sverige säljs i dag genom byggrossistledet. Det är då en natur-

lig kanal för att ta tillbaka materialet en gång i framtiden när det är uttjänt

När det gäller frågorna om Hydro Plasts investeringar lämnar jag över

ordet till företagets representanter.

Sven Wejdling, Hydro Plast AB: Forskningsinvesteringarna kommer utöver

de 92,5 miljonerna. Det handlar om ytterligare några tiotal miljoner i Hyd-

rokoncernen. Forskningen bedrivs i Norge, England och Sverige.

Miljöforskningen bedriver vi helst i fristående institut och akademiska

institutioner för att säkerställa trovärdighet när det gäller resultaten.

Lennart Fremling (fp): Jag skulle vilja ställa ett par frågor om blystabilisa-

torerna. Pär Carlsson från PVC-Forum sade något som jag uppfattade som

att återvinning i framtiden kräver blystabilisatorer eller andra minst lika

bra stabilisatorer. Varför det? Hur har man tänkt sig det?

Eva Dietrichson från Kemikalieinspektionen sade att man kan ersätta

blystabilisatorerna med tennföreningar, om jag förstod rätt. Men det skulle

möjligen innebära en fara för miljön. Kan du utveckla det? Vad är det för

en fara? Kan man göra en värdering av det i förhållande till blyet?

Pär Carlsson, PVC-Forum: När det gäller metalliska stabilisatorsystem

med PVC så går det inte att blanda vilka metaller som helst i stabilisator-

system. Vi måste se litet till vad som händer i Europa i övrigt, eftersom

PVC-produkter säljs över gränserna och förs in och ut i Sverige och i det

övriga Europa.

Vi vill ha ett stabilisatorsystem som fungerar i återvinningsprocessen.

Det är det vi jobbar för. Vi kan alltså inte i framtiden blanda vilka metaller

som helst i stabilisatorsystemen.

Eva Dietrichson, byråchef, Kemikalieinspektionen: De organiska tennfö-

reningar som jag åsyftade är giftiga för vattenlevande organismer. Vi hittar

dem i slam från avloppsreningsverk. Det här är ett problem när det gäller

återvinning.

Åsa Stenberg (s): Jag skulle vilja ta upp början av processen, PVC-

råvaran, och ställa ett par frågor. Det första steget är elektrolys av koksalt

till natronlut och klor. Jag undrar om branschen kan tänka sig att byta sin

metod. I den ingår kvicksilver, som också är ett miljöhot även om det inte

har diskuterats så mycket här.

Jag har ytterligare en fråga i anslutning till detta. Om man skulle sätta

stopp för PVC innebär det att man inte behöver tillverka klor längre. Då

får man inte heller någon natronlut. Vilka konsekvenser kan det få för

cellulosaindustrin eller annan industri som behöver natronlut vid sin till-

verkning?

Frågorna vänder sig nog närmast till branschen, Hydro Plast.

Magnus Rönnmark, chef PVC, Hydro Plast: År 2010 räknar vi med att

kvicksilverprocessen för kloralkaliframställning måste upphöra, lagligt. Att

avveckla den processen dessförinnan framstår inte som lockande, eftersom

kvicksilverutsläppen är oerhört låga. Av de 900 ton som faller ner över

Sverige svarar tillverkningen vid Hydro för 20 kilogram.

Fördelen med kvicksilverprocessen är att man kan få fram starkare lut

med mindre mängd vatten i. Det kräver mindre transportarbete eller in-

dunstningsenergi. Luten blir dessutom renare, vilket cellulosaindustrin

uppskattar.

Frågan om hur cellulosaindustrin skulle klara sig med import kan jag

inte svara på.

Åsa Stenberg (s): Har Kretsloppsdelegationen möjligen funderat över min

andra fråga om hur man tillverkar lut för att tillgodose t.ex. cellulosain-

dustrins behov?

Siv Näslund, kanslichef, Kretsloppsdelegationen: Vi har inte specialstude-

rat den frågan. Vi bygger vårt betänkande i stor utsträckning på de utlåtan-

den vi har fått från Naturvårdsverket och Kemikalieinspektionen.

Ordföranden: Då skulle även jag vilja ställa en fråga. Jag vill fråga Judith

Melin eller Miljödepartementet om bedömningen av Kretsloppsdelegatio-

nens material. Finns det bland remissinstanserna några "offentliga" insti-

tutioner eller myndigheter som i någon mening går längre än Kretsloppsde-

legationen? Det kan t.ex. gälla synpunkter på polymeren och hanteringen

av den, något som Kretsloppsdelegationen inte har gjort en bedömning av.

Finns det offentliga institutioner som har synpunkter på detta i sina

remissvar?

Judith Melin, Miljödepartementet: Greenpeace har haft synpunkten att

PVC skall avvecklas totalt. Det är väl den remissinstans som har gått

längst. För övrigt finns det också remissinstanser som stöder Kretsloppsde-

legationens synpunkter, bl.a. länsstyrelserna och kommuner.

Ordföranden: Finns det också myndigheter som också tar ställning till

frågan om polymeren och i den meningen således inte stannar vid bedöm-

ningen av tillsatserna?

Judith Melin, Miljödepartementet: Greenpeace tar ställning till hela PVC-

polymeren och det problemet.

Ordföranden: Finns det ingen annan som gör det?

Judith Melin, Miljödepartementet: Nej.

Ordföranden: Det är alltså Greenpeace som har den synpunkten.

Maggi Mikaelsson (v): Per Rosander ställde en fråga som jag vill upprepa.

Vad händer när det brinner i ett hus med PVC? Vad händer när man skall

ta rätt på resterna av ett hus med PVC som har brunnit ner? Jag gissar att

det möjligen är Kemikalieinspektionen som kan svara på vad som händer.

Eva Dietrichson, byråchef, Kemikalieinspektionen: Det är väl kanske inte

riktigt vårt bord. Men jag föreställer mig att det bildas en hel del saltsyra

och andra otrevliga ämnen. Jag vet inte om Inger Klöfver på Naturvårds-

verket närmare känner till vad som händer när det brinner.

Inger Klöfver, Statens naturvårdsverk: Precis som Eva Dietrichson säger

bildas det väldigt mycket saltsyra av PVC. Man har också varit oroad över

att förbränningsbetingelserna skulle vara sådana att det bildas mycket

dioxiner, vilket är avsevärt mycket allvarligare. Det har gjorts undersök-

ningar i Tyskland, där man har tagit prover på sotpartiklar efter brand. Man

fann då inga oroväckande mängder, men det är naturligtvis en risk.

Alf Eriksson (s): Jag skulle vilja rikta en fråga till de fackliga organisatio-

nerna. Det gäller arbetsmiljöproblemen. Vi känner till att för 10--20 år

sedan fördes en stor debatt om arbetsmiljön vid PVC-tillverkning. Hur ser

det ut i dag? Frågan avser både PVC-tillverkning och additiven.

Hur ser ni på de nya arbetsmiljöproblem som eventuellt skulle uppkom-

ma om man skulle byta ut additiven mot något annat? Det antyddes något

om det tidigare.

Ulf Lavenius, Industrifacket: Det är riktigt som Alf Eriksson säger att för

ungefär 20 år sedan hade vi en stor debatt i PVC-industrin om vinylklo-

ridmonomerexponeringen och riskerna för levercancer. Efter mycket dis-

kussioner med industrin kan vi hantera det problemet. Det ingår i den

slutna delen av processen. Vi vet också att man i dag efter påtryckningar

från våra lokala fackliga företrädare undersöker personalen på Yrkesme-

dicin i Göteborg när det gäller både eventuell dioxinexponering och

kvicksilverhantering. Vi tycker att vi har grepp om arbetsmiljöproblemen.

Så till hanteringen av additiven. De finns spridda ute på de varuproduce-

rande företag där vi har medlemmar. Vi har träffat en stor del av klubbarna

- åtminstone drygt 15 - för att se över den här hanteringen. Jag har själv

från förbundets sida särskilt försökt studera hur blyhanteringen i praktiken

går till ute på företagen. Processen har utvecklats under åren. Jag kan inte

riktigt svara på vad nya additiv skulle innebära arbetsmiljömässigt. Det

kommer nog att bero litet på vilka typer av tennföreningar som kan bli

aktuella. Det är precis som man säger i miljösammanhang, att om man

inför nya substitut av miljöskäl är det även vår uppgift att titta på vad det

innebär ur arbetsmiljösynpunkt. Vi har koordinerat sådana frågor tidigare.

Gudrun Lindvall (mp): Jag har ett antal frågor. Jag börjar med ett par.

Det materialflödesschema som Greenpeace visar är verkligen ett exem-

pel på hur kemikaliesamhället ser ut. Det läcker och pyser. Många gånger

talar vi om halter när vi i stället borde titta på hur mycket det faktiskt är,

hur mycket vi utsätter våra små barn för när det gäller olika typer av kemi-

kalier.

Många av dessa PVC-material används i hus. Vi vet också att de emitte-

rar. Jag undrar om någon har några kommentarer kring den ökade barnal-

lergin i förhållande till många av dessa ämnen. Jag tänker framför allt på

additiven när det gäller överkänslighet. Många forskare hävdar att denna

typ av ämnen spelar en viktig roll när det gäller överkänslighet, vilket ofta

också hänger ihop med allergiförekomsten. Stämmer det? Det är en fråga.

Jag undrar också om någon kan säga ytterligare någonting om det som vi

kan kalla hormongifter. Det känns som om det är en kommande stor de-

batt. Många av de ämnen som vi använder i dag - som det har varit svårt

att se toxiska effekter av - går faktiskt in i den levande organismen och

fungerar som våra egna substanser i de endokrina systemen. Jag ser en

otroligt stor fara och risk med den nya typen av ämnen. Det kommer alltså

att vara väldigt svårt att bevisa vilket ämne det handlar om och tala om när,

hur och var. Kan någon berätta någonting mer om de ämnen som finns i

PVC som har den här typen av hormongiftskaraktär?

Jag stannar där.

Eva Dietrichson, Kemikalieinspektionen: Jag kan börja med att tala om

allergier och PVC. Vi har inte stött på något underlag som specifikt pekar

ut PVC som en orsak till ökade allergier. Jag skall be Ingela Andersson

kommentera hormongifter och liknande.

Ingela Andersson, Kemikalieinspektionen: Flera av de ämnen som används

som additiv till PVC är misstänkta hormonliknande ämnen. Men när man

bedömer riskerna är det viktigt att man också ser till exponeringssituatio-

nen. När det t.ex. gäller exponeringen av mjukgöraren DEHP är emissio-

nerna så pass låga att de inte torde utgöra några större risker för allmänbe-

folkningen. Däremot skulle de kunna utgöra en risk i vissa speciella situa-

tioner, t.ex. vid medicinsk behandling när det blir en större exponering,

men det har vi inte tittat vidare på.

Gudrun Lindvall (mp): Vi pratar om en återvinning av dessa ämnen. Av

försiktighetsprincip anser jag naturligtvis att de inte skall förekomma i ett

samhälle som tar det biologiska livet på allvar. Många av dessa ämnen

innehåller många olika typer av stabilisatorer, mjukgörare osv. Hur gör

man vid en återvinning? Vad händer med alla additiv om man försöker

återvinna PVC för att göra nya PVC-produkter? Går det över huvud taget?

Hur ser bilden ut vid den processen?

Magnus Rönnmark, Hydro Plast AB: Jag skall försöka svara, eftersom jag

själv har arbetat med återvinning tidigare. Jag har inte varit på Hydro Plast

under hela min tid. Jag har återvunnit polyeten och PVC i olika samman-

hang.

Mjukgjord PVC går alldeles utmärkt att återvinna i olika blandningar.

Jag har själv erfarenhet av att göra trädgårdsvattenslang av sådant material

som har varit folier, kabel och slang tidigare. Det går faktiskt förvånans-

värt bra att blanda om man verkligen försöker. Om man inte försöker

misslyckas man.

Gudrun Lindvall tar upp blandningen av stabilisatorer. Det kan låta väl-

digt illa att man inte kan blanda tenn och bly. Det kan man inte inom

plasttekniken. Det kan man inte inom metalltekniken heller, men man har

en bra erfarenhet av återvinning av metaller. Man har lyckats bra. Med en

lämplig märkning av PVC-plaster måste återvinning kunna lyckas mycket

bra. Det kan vara ett svar på din tidigare fråga.

Ingvar Eriksson (m): Herr ordförande! Man kan konstatera att PVC har ett

stort och brett användningsområde på byggsidan, inom sjukvården osv.

Mot bakgrund av kretsloppstänkandet är en avgörande fråga som gäller

PVC:n huruvida den kan återvinnas och på vilket sätt det kan ske. Det är

givetvis också avgörande huruvida PVC:n avger ämnen till sin omgivning

under användningstiden. Mot den bakgrunden vill jag ställa en fråga. Vi

vet att PVC-rör är mycket långlivade och används väldigt länge. Vi vet

kanske inte hur länge det går att använda dem i dag. Sker det över huvud

taget någon avgång av ämnen från dessa rör?

Ingemar Björklund: Jag kommer från Nordiska Plaströrgruppen. Det är de

nordiska rörtillverkarnas branschorgan.

PVC-rör har använts i Sverige i över 40 år. I dag är hälften av all PVC

som finns ackumulerad i det svenska samhället PVC-rör i mark. 1 miljon

ton ligger i marken. De äldsta rören är lagda i början av 60-talet. Det har

gjorts undersökningar och man har inte kunnat se att det har varit någon

avgång av ämnen från dessa produkter. I början när man använder ett

PVC-rör finns det en hinna på rörets yta. Den består av litet smörjmedel. I

denna hinna får man också stabilisatorrester. Under de första dagarna kan

man mäta en avgång. Men när denna hinna är borta, vilken kan tvättas bort

med diskmedel, kan vi inte se någon avgång av ämnen. Blyet ligger stabilt

i PVC-matrisen, enligt de undersökningar vi har.

Leif Marklund (s): Jag vill vända mig till branschen. Finns det i dag alter-

nativ till PVC? Finns det alternativ som är ekonomiskt försvarbara ur

samhällets synpunkt? En annan fråga som hör nära ihop med detta är: Hur

lång tid anser branschen att det behövs för att ersätta de kanske farligaste

ämnena i tillverkningen?

Magnus Rönnmark, Hydro Plast AB: På den fria marknaden väljer kon-

struktörerna de material som ger bäst effekt till bäst kostnad. Inom ett antal

områden har PVC visat sig vara det bästa materialet. Det gäller rör, kabel,

golvbeläggning och taktäckning. Det gäller även en del utomhusprodukter

i byggsammanhang. Om man av omständigheter som inte har med eko-

nomi och funktion att göra tvingas avstå från materialet blir det dyrare och

sämre produkter. Det skall någon konsument eller hyresgäst så småningom

betala för. Det går inte att komma runt det.

Vad gäller frågan om hur lång tid det tar att utveckla alternativ till till-

satserna kan man säga att det är en process som hela tiden pågår. Materia-

let PVC är bara 50 år. Det utvecklas tekniskt hela tiden. Stabilisatorerna

blir bättre och effektivare. De blir hela tiden miljömässigt bättre. Mjukgö-

raren DEHP är vald just därför att den är så fantastiskt ogiftig, effektiv och

billig. Den har ett antal positiva egenskaper. Att det är så svårt att under-

söka den miljömässigt beror ju på att den är så ogiftig att man måste ge

försöksdjuren orealistiska doser för att få effekt. På så vis får man ett svårt

beslutsunderlag. Men utvecklingen pågår. Den kommer inte att avstanna.

Eva Eriksson (fp): Jag skulle vilja ställa en fråga till Lisbeth Kohls. Hur

ser man inom handeln på de förpackningsprodukter som används, framför

allt på livsmedelssidan? Jobbar man med detta inom handeln? Vad har

man för syn på det? Vad kan man själv vidta för åtgärder när det gäller

hälsoriskerna?

Lisbeth Kohls, ICA-handlarna: Inom dagligvaruhandeln lever vi sedan en

ganska lång tid tillbaka med ett frivilligt åtagande när det gäller avveckling

av PVC-plast i livsmedelsprodukter. Det har i stort sett fungerat ganska

bra. Vi har övervägt frågorna när det gäller kortlivade produkter. Även om

vi nu får i gång en återvinning, inte minst genom producentansvar för

förpackningar, kommer det förmodligen att vara ganska svårt att klara av

en återvinning av PVC-plasterna när det samlas med annat.

Vi vill vara säkra på framför allt vad vi har i sortimentet och vi vill kun-

na säkerställa en bra utveckling. Därför har vi tillskrivit ungefär 2 000

leverantörer för att klara ut vad som finns kvar inom vårt breda dagligvaru-

sortiment. Fram till i dag har ungefär 1 000 hunnit svara. Drygt 500 av

dem har ingen PVC kvar. De svar som vi får visar att man tittar ganska

mycket efter alternativ till PVC. Vår bedömning är att vi måste känna ett

ansvar, när det gäller kortlivade produkter, för att kartlägga och se till att

hittar alternativ. Vi bedömer det som att man helt enkelt får problem med

att få en god återvinning av PVC-produkterna när de skall samlas ihop

med annan plast.

Jag tror att det är viktigt att man får ett utbyte när det gäller de kortlivade

PVC-produkterna, precis som Kretsloppsdelegationen pekar på, men det är

också viktigt att vi ute i handeln följer upp precis vad vi har i sortimentet

och ser till att vi kan märka upp de områden där det i dag inte finns några

alternativ. Men det finns alternativ till många produkter.

Michael Hagberg (s): Leif Marklund ställde nyligen en fråga till producen-

terna. Den tycker jag också att man kan ställa till brukarna, Kommunför-

bundet och Landstingsförbundet. Vad ställer ni för krav på att få alternativ

presenterade för er när det gäller va-området för Kommunförbundet och

när det gäller sjukvårdsartiklar för Landstingsförbundet? Det var en fråga.

När man tar del av alla åsikter som har kommit fram i denna stora och

breda fråga frapperas man av att miljöorganisationerna, t.ex. Greenpeace

och Bellona från Norge, har vitt skilda uppfattningar om materialet och

materialets framtid.

Fråga ett riktar jag till Kommunförbundet och Landstingsförbundet. Min

andra fråga riktar jag till Bellona: Hur kommer det sig att man har gjort ett

annat ställningstagande i förhållande till andra miljöorganisationer?

Thomas Rostock, Landstingsförbundet: Man kan säga att Landstingsför-

bundet har avgivit svar på Kretsloppsdelegationens förslag och då uttalat

uppfattningen att användningen av dagens mjukgjorda PVC-plast skall

avvecklas. Detsamma gäller de stabilisatorer som delegationen pekar på

som miljöskadliga.

Den uppfattning som förbundet har delas av de 26 sjukvårdshuvudmän-

nen. Man har också på många håll redan påbörjat en avveckling. När det

gäller frågan om hur landstingen jobbar mer i detalj hänvisar jag också till

det som Per Fahlin sade tidigare. Förbundet har tagit fram handböcker som

gäller för sjukvårdsartiklar och kemisk-tekniska produkter. Man är även på

väg att ta fram en handbok som gäller för papper och plast. Såvitt vi vet

från förbundets sida följer landstingen dessa handböcker vid sin upphand-

ling.

För ett par år sedan kom Greenpeace med en enkät till landstingen. I den

har samtliga landsting också förklarat sig vara positiva till att upphandla

PVC-fria produkter. Det finns naturligtvis alternativ till PVC. Alternativen

kan också ha konsekvenser. Det får givetvis landstingen ta hänsyn till i sin

upphandling.

Rune Haaland, Bellona: Det är egentligen ganska enkelt att framföra vår

syn på PVC. I vårt moderna samhälle omger vi oss med kemiska ämnen

och produkter. Jämfört med andra plaster och andra konkurrerande pro-

dukter finns det ingenting med PVC:n som gör produkten som sådan spe-

ciellt negativ.

Det har historiskt sett varit många miljöproblem vid tillverkningen av

PVC, men alla dessa problem är teknologiskt lösbara. I Norge har vi t.ex.

fokuserat oss på problemet med kvicksilver vid framställningen av klor

och på arbetsmiljöproblem. Industrin har kunnat anpassa sig till kraven

från både miljöorganisationer och myndigheter.

Jag är litet rädd för att en så ensidig fokusering på PVC som problem

gör att man kanske inte ser östrogeneffekterna när det gäller schampo och

besprutningsmedel. De kanske är ett större problem än östrogeneffekterna

av DEHP och andra tillsatsämnen. Där är också effekterna svårtolkade.

Jag tror att en riktig miljöpolitik innebär att man måste byta ut det som

är giftigt och som vi är ganska säkra på är ett problem. Men plasten som

sådan är sannolikt ofarlig från miljösynpunkt. Tack!

Ordföranden: Jag vill anknyta till en tidigare fråga som jag ställde till

Miljödepartementet. Den handlar om synen på PVC i litet vidare bemär-

kelse; det handlar inte bara om additiven. Jag vill rikta mig till Natur-

skyddsföreningen, som också har haft synpunkter i dessa remissvar. Kan ni

från Naturskyddsföreningen utveckla synen på polymeren och på tillsat-

serna? Jag ställer frågan till Ulrika Rasmuson.

Ulrika Rasmuson, Naturskyddsföreningen: Vi har tittat på den genomgång

och utredning som Kretsloppsdelegationen har gjort. Vi har konstaterat att

PVC är ett material som ger problem i alla led vad gäller tillverkning,

användning, återvinning och slutligt omhändertagande.

Tillverkningen av PVC ger kvicksilverutsläpp, så länge man använder

amalgammetoden. Den kommer man att använda ända fram till år 2010.

Man får också svårhanterliga avfall, EDC-tjära m.m., från vinylklorid-

framställningen. Vid användningen sprids tillsatser, mjukgörare och stabi-

lisatorer på ett okontrollerat sätt ut till miljön. Vi vet t.ex. att DEHP före-

kommer i slam från kommunala reningsverk. Vi vet att det är vitt spritt till

miljön. Det förekommer även i prover från s.k. referenssjöar. Vi vet att det

förekommer i havsvatten. Det är detekterat i antarktiska sediment, och det

har detekterats i levande organismer: fisk, säl och evertebrater. Vi vet

alltså att detta tillsatsämne i PVC i stor utsträckning sprids till miljön på e

okontrollerat sätt från användningen. Vi hörde nyligen att 1 miljon ton

PVC ligger i marken i form av rör som innehåller blystabilisatorer. Så

sprids också PVC och bly på ett okontrollerat sätt till miljön.

Vi är väldigt tveksamma till återvinning, på grund av att de tillsatser som

vi vill fasa ut då finns kvar i kretsloppet. Vi har tittat på möjligheterna til

förbränning och deponering. Vi ser svåra problem med båda de sätten att

slutligt omhänderta PVC. Vår slutsats är att det är fullständigt oacceptabelt

att tillföra samhället 100 000 ton per år, vilket gäller i Sverige, av ett ma-

terial som ger miljöproblem vid tillverkning och användning och som det

inte finns någon form för slutligt omhändertagande för.

Vi ser också att marknadskrafterna har börjat verka. Många företag ef-

terfrågar PVC-fria material. Vi ser det också bland våra miljömedvetna

medlemmar. Vi anser att det är väldigt viktigt att det kommer klara signa-

ler från politiker och myndigheter som stöder de marknadskrafter som

redan är på gång.

Siw Wittgren-Ahl (s): Jag skulle vilja fråga hur PVC-frågan hanteras i

andra länder. Vi diskuterar om man skall förbjuda tillverkningen av PVC i

Sverige. Vi föreslår inte att importen skall förbjudas. Därför undrar jag hur

utvecklingen ser ut i Amerika och i Tyskland. Följer Naturvårdsverket eller

Kemikalieinspektionen på något sätt upp detta, så att vi inte får in PVC:n?

Ett problem handlar om förbränningen eller om hur man skall ta hand om

PVC:n efter användningen. Jag undrar om någon från Naturvårdsverket

eller Kemikalieinspektionen kan svara på min fråga.

Jag skulle också vilja fråga Bellona och Greenpeace hur man ser på till-

verkningen i andra länder. Förs den diskussion som vi för här i Sverige?

Åke Undén, Naturvårdsverket: Jag skall fatta mig kort. Det enda som vi

känner till på Naturvårdsverket som gäller det internationella perspektivet

är det arbete som har påbörjats i Oslo-Paris-konventionen. Där tittar man

över vad tillverkningen innebär. Detta berör inte förbudssidan än på länge.

Man inventerar bara.

Eva Dietrichson, Kemikalieinspektionen: Vår ingång när det gäller PVC

handlar ju om additiven. Jag kan kort säga att Sverige inom ramen för

EU:s arbete med existerande ämnen har föreslagit att DEHP skall tas upp.

Om så blir fallet kommer DEHP att utredas inom EU. Man kommer då att

ta ställning till behov av riskminskningsåtgärder.

Andra additiv, t.ex. bly, är föremål bl.a. för diskussion inom ramen för

OECD:s arbete med riskbegränsning. Man för också en diskussion om

gemensamma ståndpunkter och åtgärder, i form av council act.

Rune Haaland, Bellona: Det finns något som är positivt med fokuseringen

på PVC i debatten i Norge. PVC-produktionen och utsläppen har blivit så

kritiserade att industrin själv har löst problemen. PVC-industrin kan vara

väldigt miljöskadlig. Man kan studera ganska allvarliga miljöeffekter vid

fabriker i Ryssland eller på platser där det inte finns någon aktiv miljörö-

relse.

I Norge har man historiskt sett haft ganska betydliga utsläpp. Men de har

nu blivit eliminerade på grund av en aktiv och vaken opinion. De miljö-

politiska problemen ligger egentligen inte på PVC:n. Produkterna som inte

kritiseras och fokuseras förorenar kanske mer än vad PVC gör i dag, i alla

fall i Norden. Fokuseringen på PVC har nog varit speciellt stark både i

Sverige och i Norge. Men i Norge har man kommit över till en fas där man

koncentrerar sig på att lösa problemen vid framställningen när det gäller

giftiga eller misstänkt giftiga tillsatsämnen i produkten.

Mats Knapp, Greenpeace: När det gäller tillverkningen skall man komma

ihåg att bara för fyra år sedan kände ingen till dioxinbildningen i PVC-

fabriker. Det var Greenpeace som avslöjade detta. Man tog prov och lät

prov utföras. Hydro Plast fick redovisa för regeringen vilken dioxinbild-

ning som fanns. I dag är Hydro Plast den största producenten av dioxiner i

Sverige.

Det här har gett effekter över hela världen. Man har sett att en stor

mängd dioxiner har lämnat fabrikerna via avloppsvattnet, kanske framför

allt via slam, även reningsslammet från bioreningen vid reningsverken. I

Tyskland och Finland har det varit otroligt stora halter av dioxiner. Nu har

det i USA visat sig att det från den här verksamheten även har bildats höga

halter av PCB som har kommit med i slammet och i avfallet.

Carl G Nilsson (m): Herr ordförande! Michael Hagberg tog upp använd-

ningen inom sjukvården och medicinen. Skulle vi kunna få höra litet mer

om vad den användningen betyder i dag och vad en avveckling skulle

innebära. Vi fick svar från Landstingsförbundet tidigare, men vi har också

Apoteksbolaget här. Kanske skulle även PVC-Forum kunna säga någon-

ting om just den branschen.

Ina Avén: Jag jobbar på Apoteksbolaget. Vi äger alla Sveriges apotek. Vi

lämnar i första hand ut läkemedel men har också en del andra varor.

Vi vet att våra kunder förväntar sig av oss att vi skall ställa stora krav på

kvaliteten. Ett av kraven handlar om miljön och PVC:n. Vi har bestämt att

vi överallt, oavsett om det gäller produkter, förpackningar, inredning och

ombyggnad, tillsammans med tillverkarna skall försöka få bort PVC:n. Vi

tror att vi har kommit en bra bit på väg, men det finns naturligtvis en del

problem kvar. Men, som sagt, vår ambition är att försöka få bort PVC:n i

vår hantering.

Pär Carlsson, PVC-Forum AB: Herr ordförande! Jag tror att jag får skicka

den här frågan vidare till Hydro Plast.

Magnus Rönnmark, Hydro Plast AB: Jag skall försöka svara. Jag har också

tillverkat sjukvårdsprodukter en gång i mitt liv.

Det blir naturligtvis dyrare och sämre om man tvingas ersätta PVC av

andra skäl än av ekonomiskäl och funktionella skäl. Jag kommer tillbaka

till det. Utbudet och kvaliteten på sjukvården kommer att begränsas. Det är

viktigt i många länder som inte är så rika som Sverige. Vi kan säkert lägga

obegränsade resurser på sjukvården. Det känner ni till som riksdagsmän,

men i många länder är det bara fråga om att få pengarna att räcka till de

livsviktiga produkterna. Jag tänker på blodpåsar, på infusionssystem, på

blodtransfusioner och på katetrar som skall vara i kontakt med blodbanor

och urinvägar. PVC ger inte allergier; det har man testat. PVC ger inte

någon oacceptabel giftverkan på patienten. Det finns en sådan oerhört lång

erfarenhet av hur PVC räddar liv just på sjukvårdsområdet. Det är en av

anledningarna till att vi så säkert kan säga att PVC är allergitestat. Det är

ett material som skall kunna vara i kontakt med slemhinnor, fuktig hud,

öppna sår och blodbanor.

Det är ingen tillfällighet att Läkemedelsverket när det gäller Krets-

loppsdelegationens utredning svarar att t.ex. infusionspåsar ger en omat-

chat bra funktion. De möjliggör sterilisering och fullständig tömning samt

ger barriärskydd. Glas är ett alternativ, säger man. Men miljökonsekven-

serna måste utredas. Glas är inte perfekt.

Jag skall också ta upp något på vårdsidan som gäller allergi. PVC an-

vänds till stor del till skyddshandskar för sjukhuspersonalen. Alternativet

är latex, men det finns ett känt allergiproblem med det. Det måste lösas

med PVC. Samma problem är känt för kondomer, men PVC har inte ut-

vecklats så långt ännu. Det kanske kommer i en framtid.

Kaj Larsson (s): Jag tror att det var Hydro Plast som redovisade att man

hade en produktionsökning från 138 000 till 180 000 ton från 1994 till

1995. Det var med andra ord en 30-procentig ökning. Min första delfråga

är: Hur bedömer man framtiden? Kommer man att fortsätta i denna takt?

Min huvudfråga berör det som vi delvis har varit inne på och som fortfa-

rande oroar mig. All produktion med den gamla plasten har gett oss pro-

dukter som vi måste göra oss av med. Vad händer när man skall deponera

den?

I Kretsloppsdelegationen har man skrivit att det är osäkert vad som hän-

der i marken vid deponering. Om man förbränner den, vad händer då med

utsläppen? Vad händer t.ex. med askan som blir kvar? Vad händer med allt

hushållsavfall, om man nu deponerar eller förbränner det, med alla de

rester som blir?

Hur bör gammal PVC bäst hanteras? Skall man deponera den på särskild

anvisad plats? Skall man förbränna den, skall man, som vi har varit inne

på, återanvända den, eller finns det andra metoder att hantera detta? Frågan

bör kanske närmast ställas till myndigheterna. Det är kanske Naturvårds-

verket eller någon annan myndighet som vill svara på den.

Ordföranden: Det var många delmoment. Men jag är övertygad om att

Inger Klöfver och Kemikalieinspektionen också hängde med. Det handlade

alltså om gammal PVC, utsläpp, förbränning, aska, hushållshantering och

några andra delfrågor.

Inger Klöfver, Naturvårdsverket: Jag skulle vilja bolla över frågan till en

kollega som arbetar med avfallsfrågor och som sitter litet längre bak i

salen. Hon heter Taina Bäckström.

Taina Bäckström, Naturvårdsverket: När det gäller att ta hand om gamla

PVC-produkter finns det i dag två konventionella avfallsbehandlingssätt,

och det är förbränning eller deponering. Vilket av de sätten som är bäst för

olika PVC-produkter är inte klarlagt och inte heller lätt att avgöra.

Vid förbränning när plasten är inblandad i hushållsavfall har vi i dag 21

förbränningsanläggningar i Sverige som under de senaste tio åren har

genomgått en ganska markant förbättring av reningsutrustning, och det har

ställt väldigt hårda krav på utsläpp av bl.a. dioxiner.

Det har diskuterats om PVC skulle öka dioxinutsläppen från förbrän-

ningen och om det skulle öka dioxinbildningen i förbränningsanläggning-

ar. De studier som vi har erfarenhet av pekar på att det inte gör det. Det

klor som behövs för att bilda dioxiner i förbränningsanläggningar finns

tillgängligt i det hushållsavfall som förbränns. Genom att vi ställer hårda

krav på utsläppen har man ökat reningsutrustningen och man har också

förbättrat förbränningsbetingelserna.

Det finns en del PVC som innehåller bly som stabilisatorer. Man kan då

fråga sig om det är lämpligt att bränna de PVC-sorterna innan deponering.

Blyet kan då hamna i flygaskan i mer lätturlakad form och kan utgöra ett

större problem än om PVC:n skulle deponeras avskilt under kontrollerade

former.

Sedan har vi också brister i och med att vi inte riktigt vet vad som hän-

der i nedbrytningsprocesserna i en deponi där man blandar hushållsavfall

och PVC-produkter. Där har vi också efterlyst att kunskapen måste öka.

För att göra en kort avslutning går det inte att säga vilket omhänderta-

gande som är bäst i dag. Det kanske finns andra möjligheter att ta hand om

PVC. Men det som står till förfogande för dagens produkter är deponering

eller förbränning.

I vissa fall kan förbränning vara bättre. Man utnyttjar där trots allt den

energi som finns i PVC, och det sker under kontrollerade former med

långtgående krav på utsläpp innan flygaskan deponeras. I andra fall kan

deponering vara ett bättre alternativ under kontrollerade former.

Kaj Larsson (s): Jag hade några frågor till Hydro Plast om produktions-

ökningen som jag inte fick svar på. Jag har också en följdfråga med an-

ledning av svaret. När det gällde om man skall deponera eller förbränna

var det oklart vilken metod som var bäst. Men ändå sades det att det var

vissa saker som gjorde att det inte var bra att förbränna. Skall produkterna

i framtiden i så fall vara märkta med: Denna produkt skall inte förbrännas,

eller denna produkt skall inte deponeras?

Taina Bäckström, Naturvårdsverket: Det kanske är ett alldeles utmärkt sätt

att försöka hålla reda på strömmarna. Men då måste man också ha ett

sorteringssystem och insamlingssystem som fungerar.

Det som behövs är kunskapen om vilket som är det bättre alternativet.

Man måste känna till nedbrytningsprocesser i en deponi av PVC-

produkter, hur de uppför sig i en deponi och vad som händer på längre

sikt. Det saknas i dag kunskap.

Vi kan bara resonera kring att i vissa fall kan vissa blystabilisatorer, om

de hamnar i flygaskan, bli mer lättutlakade. Då kanske de inte bör förbrän-

nas. Det behövs en samlad studie av vilket alternativ som är bäst för de

olika PVC-produkterna. Det har också framgått av vårt remissvar att vi

ämnar göra en sådan i vårt samlade avfallsarbete under de kommande åren.

Sven Wejdling, Hydro Plast AB: Prognosen i världen för PVC är tillväxt

med ungefär 5 % om året. Man räknar med att världsproduktionen fram till

år 2002 har ökat med ungefär 8 miljoner årston. Det motsvarar hela pro-

duktionen i Europa. Behovet av byggnadsmaterial, hygienmaterial, system

för vatten och elektricitet är mycket stort i världen, och faktiskt väldigt

stort i vår närmaste omvärld.

Återvinning av kadmiumhaltigt PVC försiggår i Tyskland. Man har där

haft fönsterbågar som suttit i 40 till 50 år. De har inte gjort någon mil-

jöskada som fönsterbågar under den tiden. När de nu blir fönsterbågar igen

är miljöskadan inte större, men man sparar naturligtvis material. Återvin-

ning av i och för sig olämpligt kadmium förlänger livstiden utan att skada

miljön.

Ingvar Eriksson (m): Jag ställde för en stund sedan en fråga om rören. I ett

senare svar på en annan fråga säger Naturskyddsföreningens Ulrika

Rasmuson att rör i marken är ett sätt att sprida bly i miljön.

Jag kan inte nöja mig med detta. Här tarvas det ett bättre svar från bägge

sidor, dels från Naturskyddsföreningen, dels från tillverkarna, som har en

helt annan uppfattning, enligt det svar jag fick nyss.

Ulrika Rasmuson, Svenska naturskyddsföreningen: Om man gräver ner rör

i marken som består av PVC med blystabilisatorer och inte har för avsikt

att gräva upp dem igen och ta hand om dem menar vi att man har spritt

PVC med blystabilisatorer på ett okontrollerat sätt till miljön.

Vi har hört när det gäller deponering att man inte riktigt vet hur ned-

brytningsprocesserna kommer att se ut. Vad vi vet är att förr eller senare

kommer polymeren att brytas ner, om man ser det på mycket lång sikt, och

då frigörs de ämnen som finns tillsatta till materialet.

Ingemar Björklund: Om jag kan lägga på en overheadbild kan jag visa

några siffror på detta.

För att se problemets storlek kan vi titta på blyanvändningen i Sverige.

Vi använder 33 000 ton bly per år varav merparten till ackumulatorer. Vi

använder t.ex. 1 200 ton bly som vi sprider i skogarna när vi jagar älg. Vi

använder 225 ton bly för att tillverka ett årsbehov av PVC-rör.

Vi vet att blyet i PVC:n ligger stabilt och att det inte förs över till mar-

ken på kort sikt. Men det är alldeles riktigt att vi har använt dessa rör i 40

år och att ingen kan säga vad som händer i ett tusenårsperspektiv.

Det finns utredningar gjorda i en OECD-rapport av den naturliga blyhalt

som finns i mark. Ett antal värden från olika länder visar att vi normalt har

ungefär 20-50 mg bly per kilo jord. Då kan man fråga sig: Vad skulle

hända om man fick en nedbrytning?

Vi har gjort en beräkning på detta. Vi tar det vanligaste PVC-röret, 110

mm:s rör, som utgör 70 % av alla PVC-rör vi har i marken, och räknar med

att ytskiktet på röret bryts ned och att det blyet tillförs omgivande jord. Då

kommer blyhalten att öka i jorden beroende på hur långt det sprids.

Vi kan göra en räkneövning, och säga att det sprids 20 cm. I så fall ökar

blyhalten med 2 mg per kilo jord. Sprider det sig en halvmeter är vi nere i

0,42 mg, att jämföra med de 20-50 mg som finns. Skulle hela röret brytas

ned, om vi tar ett 100 000 års perspektiv, skulle vi få en ökning på de 50

cm jord som är närmast röret med 7 mg per kilo jord.

Vi tycker inte att detta är något stort miljöproblem. Men rörindustrin ar-

betar för att finna ersättningsmedel. Vi vill ta vårt ansvar. När samhället

arbetar på att man skall bort från bly skall vi också göra det. Det finns

ersättningsmedel för bly, och vi jobbar på de alternativen.

Vi delar Naturvårdsverkets och Kemikalieinspektionens syn att vi måste

veta att vi byter till någonting som är bättre och inte sämre.

Sinikka Bohlin (s): Jag skulle vilja återkomma till livsmedelsförpackning-

ar, som Eva Eriksson delvis berörde. Kemikalieinspektionen sade i sitt

anförande att det fanns en del livsmedelsförpackningar där man inte un-

dersökt tillsatserna.

Jag vill först och främst fråga er: Vilken typ av förpackningar är det?

Vad använder man dem till? Den frågan är ganska viktig om man tänker på

kretsloppet vad gäller källsortering i hushållen. Är det någonting som

hamnar där? Finns det redan några ersättningsmaterial på marknaden?

Jag skulle i samma ämne vilja fråga ICA: Hur får ni veta om vad era

förpackningar innehåller, och hur för ni den kunskapen vidare till oss som

är kunder? Det handlar om informationssamhället och information om

kretsloppet.

Jag riktar alltså främst frågan till Kemikalieinspektionen: Vad är det för

livsmedelsförpackningar som ni inte har undersökt?

Eva Dietrichson, Kemikalieinspektionen: Det vi tittat på i det här arbetet är

additiven. Jag nämnde att vi primärt hade studerat DEHP och vissa andra

ftalater. Vad vi inte har studerat är polymera mjukgörare som används i

livsmedelsförpackningar, bl.a. för att de migrerar mindre än DEHP.

Vad jag ville antyda är att detta är en mjukgörare som möjligen, det är

en fråga som får ställas till tillverkarna, skulle kunna användas som alter-

nativ. De andra detaljerna i frågan måste riktas till dem som kan förpack-

ningsmaterial bättre.

Lisbeth Kohls, ICA-handlarna: Vi går ut och frågar våra leverantörer en

rad saker för att säkra det vi köper in. PVC är ett sådant material. Vi vet nu

att det finns i en hel del leksaker, slangar, kablar i hushållsapparater, plast

handskar, osv. inom området icke-livs.

På livsmedelsområdet finns det kvar i en del förpackningar runt tätning-

ar, t.ex. i flaskor och burkar, för att ha ett riktigt säkert slutet system. De

finns kvar i en del tråg och framför allt i sträckfilm, där branschen har

jobbat i ett antal år för att hitta alternativ, men inte riktigt har lyckats me

det än.

Allteftersom handeln också utvecklar sitt system för att ställa frågor och

säkra kvaliteten bakåt får vi också bättre svar. Man kan lugnt säga att det

har varit relativt outvecklat under ett antal år. Men i samband med att vår

kunskap ökar får vi också allt bättre information.

Du ställde en fråga om hur vi talar om vad vi gör. Vi samlar in mycket

kunskap. Det gör vi för att materialet redan innan det kommer ut till kun-

derna skall säkerställas. Den kunskapen är vi kanske inte alltid så bra på att

föra ut. Men vi försöker sprida kunskap så gott vi kan med hjälp av kon-

sumentinformation, med fakta till våra handlare och framför allt till våra

inköpare.

Jag kan ge dig exempel på hur vi gör det, bl.a. med informationsmaterial

som vi också sprider till lokala myndigheter och andra som skall hjälpa till

med övervakningen.

Marie Wilén (c): Jag skulle vilja ställa en följdfråga till Lisbeth Kohls från

ICA-handlarna. Det gäller märkningen. Du nämnde litet grand om den för

ett tag sedan.

Jag undrar om ni är beredda att underlätta för konsumenten så att man

kan välja mellan PVC-fria produkter och sådana med PVC. Det underlättar

för en konsument att vara aktiv i miljöarbetet.

Lisbeth Kohls, ICA-handlarna: Eftersom vi själva ser att det är problem

med de kortlivade produkterna går vårt arbetsprogram ut på att vi skall

verka för att avveckla PVC i kortlivade produkter. Det finns som sagt

fortfarande, t.ex. i en liten leksaksbil. Man kan då fråga sig om det är

möjligt att ersätta, vilket vi tror. Det är ett arbete som vi nu håller på med.

När det gäller förpackningar verkar vi för att få i gång ett märknings-

system. Men vi tror fortfarande att det är svårt att få in kortlivade för-

packningar med PVC i återvinningen. Därför arbetar vi för att få bort de

förpackningarna.

Allt är inte lösbart på en gång, och det får ta litet tid. När det gäller

sträckfilmen för t.ex. köttförpackningar är det i dag svårt att få bra funge-

rande alternativ. Den informationen finns i butikerna. Det är viktigt för

konsumenterna att fråga om man är osäker.

Vi gör vad vi kan för att förbättra just den informationen. Det kommer

att vara väldigt viktigt nu när genomslaget av producentansvar för för-

packningar skall komma i gång i allt fler områden av Sverige redan under

detta år, för att var fullt utbyggt till 1997. Då är märkningen mycket viktig.

Jag tror att mycket av förpackningsmaterialet med PVC då är borta för

kortlivade produkter.

Alf Eriksson (s): Bellona nämnde här att det hade ställt PVC i relation till

andra material, om jag uppfattade det rätt. Det har här under förmiddagen

talats väldigt mycket om alternativ. Men om vi skall ta bort ett ämne skall

vi inte dra på oss ett annat miljöproblem.

Jag vill ha litet mer belyst de alternativ som finns. Har man riktat blick-

arna på dessa alternativa material på samma sätt som man har riktat dem

mot PVC, så att vi om vi nu skulle fatta ett beslut om att avveckla PVC

inte skulle sitta här om fem år och diskutera alternativen på samma sätt?

Den frågan skulle jag kunna rikta till Naturvårdsverket, Kemikalieinspek-

tionen och branschen.

Inger Klöfver, Naturvårdsverket: Det var ingen lätt fråga att svara kortfat-

tat på. Alla material har sin miljöpåverkan. Jag skulle här vilja hänvisa till

den del i Kretsloppsdelegationens utredning där man har tittat på olika

alternativ för plastmappar.

När man skall välja material är det väldigt viktigt att man specificerar

vilka funktionskrav man har och sedan funderar kring alternativen. Där

försöker vi addera belastningen. Att göra generella bedömningar är egent-

ligen omöjligt.

Eva Dietrichson, Kemikalieinspektionen: Vår ingång i den här frågan är

återigen additiven. Jag skulle egentligen vilja bolla frågan vidare till till-

verkarna. Det är naturligtvis de som har ansvaret att se till att tänkbara

alternativ är väl utredda och innebär mindre miljörisker. Det är en förut-

sättning för att acceptera det.

Ordföranden: Vi skall se hur branschen vill svara på detta. Hur vill ni

bolla denna stund mellan Hydro Plast och PVC-forum? Jag tror också att

vi har en representant för Lyckeby Stärkelsen här. Är det riktigt?

Magnus Rönnmark, Hydro Plast AB: Vi kan även låta Lyckeby Stärkelsen

tala. Det har kanske bra svar när det gäller kortlivade produkter. Men PVC

är framför allt för långlivade produkter.

Det är svårt för oss i plastindustrin att helt behärska tekniken inom stål-

industrin, när det gäller andra plaster och inom betongindustrin. Men det

är sådana material som vi konkurrerar med.

Vad vi däremot kan säga är att om energiåtgång och koldioxidutsläpp

blir intressanta i en framtid finns det inget material som vi känner till som i

färdig produkt ger lägre energiåtgång och koldioxidutsläpp än PVC. Det

utan att räkna med att PVC kan återvinnas. En del av alternativen kan

alltså inte ens återvinnas.

Maggi Mikaelsson (v): Jag vill återkomma till den miljon ton rör som

ligger nere i marken. Det måste vara ett visst problem med producen-

tansvaret för en produkt som har en sådan lång livslängd. Hur ser ni från

branschens sida på det? Vem skall ta ansvar för det som en gång skall ske

med dessa rör? Eller tänker ni er att de skall ligga kvar i all evighet i mar-

ken? Känner ni ert ansvar för det som grävdes ner för 40 år sedan?

Ingemar Björklund, Nordiska Plaströrsgruppen: Det är riktigt att det är ett

problem, eftersom det är så långlivade produkter. Där kan vi inom rörin-

dustrin säga att vi är villiga att ta emot använda rör. Man köper rör och

gräver ner dem. Det har man nu gjort i 40 år. De rör som vi har ersatt har

varit sämre än de rör vi har.

Vi vet att de rör som vi nu har förmodligen håller i flera hundra år. Hur

skall vi kunna garantera att en brukare gräver upp sina rör? Det är vårt

dilemma. Vad vi kan garantera är att vi är villiga att ta tillbaks produkten,

och vi är villiga att göra nya rör av den.

Det finns fabriker ute i Europa där man i dag tillverkar flera tusen ton

nya rör av just använda rör som brukarna har lämnat tillbaka. Vi är villiga

att ta emot och återanvända.

Gudrun Lindvall (mp): Jag konstaterar tyvärr att representanten för Lycke-

by Stärkelsen inte är här. Det var till den jag tänkte rikta min fråga. Jag får

försöka att hitta på någonting annat i stället.

Om man tittar på det schema som Greenpeace visade över materialflödet

kan man se att det är en otrolig mängd föreningar som kommer ut vid olika

tillfällen. Jag vill rikta mig till i första hand Kemikalieinspektionen, men

kanske framför allt till Greenpeace.

Vad jag förstår bildas både det ena och det andra om man har klor och

organiska föreningar. Kan det vara så att detta bara är toppen på ett isberg?

Det kan vara betydligt fler kemiska ämnen som bildas och om vilka vi i

dag egentligen vet ganska litet.

Vet ni någonting om hur dessa föreningar reagerar med varandra? Den

frågan vill jag rikta till Kemikalieinspektionen. Många av dessa ämnen -

trikloretan, tetrakloretan, osv. - är sådana ämnen som vi har sagt skall

försvinna från användningen i Sverige.

Hur ser ni på att dessa ämnen kommer till vid framställning av PVC?

Kommer ni att kräva att PVC-industrin förändrar processen på ett sådant

sätt att dessa ämnen försvinner, när nu dessa produkter skall försvinna den

1 januari 1996?

Sedan vill jag också göra en kommentar. Jag är litet förvånad på Bello-

na, som för det som Karl-Henrik Robèrt från Det naturliga steget, och som

inte är inbjuden, brukar kalla för lilleputtresonemanget: Finns det något

värre skall vi inte diskutera det som är hemskt. Jag hoppas att den inställ-

ningen är ganska ovanlig.

Detta är naturligtvis en av de frågor som gäller kemikalieindustrin och

kemikaliehanteringen som vi skall diskutera. Jag hoppas att det inte är den

enda hearingen. Det är möjligt att du har rätt i att vi naturligtvis också skal

ha en hearing om schampo. Det gör inte den här hearingen mindre viktig.

Mats Knapp, Greenpeace: Frågan var om man känner till vilka föreningar

som bildas. Det gör man inte. Vid t.ex. processen i Stenungsund har man

identifierat ett trettiotal klororganiska föreningar. De mest välkända är

dioxiner, PCB, hexaklorbensen, som fanns på den lista som Pär visade i

början. Vi återfinner väldigt höga halter i sedimenten utanför Stenung-

sund. Det är faktiskt de högsta halterna i Sverige. De kommer från den här

verksamheten.

Ett av problemen med kloranvändningen över huvud taget är att klor är

en oerhört reaktiv substans. Det bildar en väldig mängd olika klororganis-

ka föreningar. Det är också det som ger problemen i hela livscykeln. När

det gäller tillverkningen har man nu visat att otroligt stora mängder dioxi-

ner bildas. Men också vid hantering av avfallet bildas dioxiner vid för-

bränning.

Något som över huvud taget inte har tagits upp här är: Vad händer vid

nedbrytningen av själva polymeren? Polymeren är en klororganisk före-

ning, dvs. själva plasten är en klororganisk förening. Den är ofarlig när det

är väldigt långa kedjor. Men någon gång kommer även den att brytas ner.

Det är bara en mycket liten bråkdel av all den PVC som finns ute i naturen.

Du får en farlig klororganisk förening, och så har vi en katastrof på hän-

derna bara utifrån den delen.

Detta kan jämföras med freoner och PCB. Det är föreningar som vi

tyckte var stabila, ofarliga och relativt ogiftiga på arbetsplatsen. De blev

därför oerhört populära och användes överallt. Sedermera visade det sig att

freonerna bröts ned uppe i stratosfären. Efter det att PCB ackumulerats i

näringskedjorna dök problemen efter en mycket lång tid upp på helt andra

ställen än där det släpptes ut.

Det är någonting att tänka på när det gäller PVC. Vi har här grunden till

samma problematik.

Eva Dietrichson, Kemikalieinspektionen: Jag skulle vilja bolla frågan

vidare till Naturvårdsverket. Bildning av klorerade ämnen i processen

ligger inom SNV:s område.

Åke Undén, Naturvårdsverket: Det är riktigt som här sades att det inne i

anläggningen produceras ett stort antal klorerade organiska ämnen. Det

finns säkert spårämnen eller spårkvantiteter som vi ännu inte har hittat

eftersom analyserna inte förmår att spåra dem.

Under de senaste åren har i det omprövningsarbete som nu pågår ändå

kartläggningen kommit ganska långt. Man har också identifierat eller

håller på att identifiera de huvudsakliga processteg som man misstänker

för att vara de svåra fallen i syntesarbetet för de oönskade ämnena.

Det viktiga för oss är i vad mån ämnena kan hanteras i anläggningen el-

ler om de slipper ut. Det är det arbetet som vi koncentrerar oss på. Även

där finns det kunskap kvar att bygga. Det finns också arbete på gång från

vår sida när det gäller att öka kraven på tillverkningen.

När det gäller nedbrytning av plasten är det uppenbarligen så att det

finns olika uppfattningar. Det finns definitivt de som hävdar att plasten

inte bryts ner, och det finns de som hävdar att det kan hända diverse ting,

vilket Greenpeace hävdar.

Den enda information som är någorlunda underbyggd som vi har sett

hittills är att det som bildas vid nedbrytning är väteklorid och inte de andra

okända ämnena. Men hur väl underbyggt det är vet vi inte.

Ordföranden: Då stannar vi där. Vi har arbetat oss igenom en diger för-

middag. Jag hoppas att ni alla vill återvända hit klockan 13.30. Då har vi

en och en halv timme kvar för jordbruksutskottets ledamöter att ställa

frågor till dem som har haft vänligheten att komma hit.

Lunch.

Ordföranden: Vi skall fortsätta den utfrågning kring PVC-frågan som

jordbruksutskottet genomför här i dag. Välkommen tillbaka efter lunch.

Åsa Stenberg (s): Jag har två frågor. Det har talats en hel del om blystabili-

satorer, att man i stället skulle gå över till att använda tenn. Jag har läst i

materialet att det finns en utveckling mot andra kombinationer som skulle

vara mindre miljöfarliga, t.ex. kalcium, zink. Jag undrar: Hur lång tid tar

det för branschen innan man helt kan byta ut bly och tenn, om nu dessa

ämnen bedöms så farliga?

Om jag uppfattade representanten från Greenpeace rätt hävdade du att

dioxinerna från PVC var det stora bekymret och att dioxiner bara kommer

från PVC. Jag skulle gärna vilja höra vad t.ex. Naturvårdsverket har för

kommentarer till detta.

Åke Undén, Naturvårdsverket: När det gäller dioxiner i PVC utgår man

ifrån en analys och ett prov som togs för ungefär två år sedan - underlaget

kom fram för ungefär ett år sedan. Om man räknar om till nordiska diox-

inekvivalenter hittade man motsvarande 0,55 pikogram/gram PVC i pro-

vet. Samtidigt tog man då prov på andra sorters PVC, men den här siffran

gäller den svenska varan. Man analyserade också mängden PCB, och man

hittade den grupp av plana PCB:er som har en dioxinlik effekt, dvs. har en

motsvarande giftverkan. Det finns ett första förslag till hur man skall räkna

om även dessa till dioxinekvivalenter. Då hittar man drygt 0,6 pi-

kogram/gram.

Totalt skulle detta handla om 1,2 pikogram/gram PVC. Det besvärande i

diskussionen är att det här rör sig om ett prov. Det är 21 gram av 130 000

ton som vi har analyserat. Det tarvas naturligtvis flera analyser. Hydro

Plast har då lämnat in ytterligare prover till analys. Men dessa analyser

gjordes på ett annat håll med sämre upplösning, så man kan inte uttala sig

riktigt huruvida det fanns dioxiner eller inte, tyvärr.

Om vi ponerar att detta är den typiska dioxinmängden i en PVC - fast

det vet vi ju egentligen inte - och multiplicerar med den producerade

mängden, finner vi att den totala mängden dioxiner i produkten är av

samma storleksordning, 0,2 gram per år, som det samlade utsläppet från

fabriken enligt andra redovisningar som har kommit fram under det senas-

te året. Detta är alltså den bild som vi kan få fram.

Mats Knapp, Greenpeace: Det ingår egentligen flera delar i detta. I dag vet

vi att den absolut största dioxinproduktionen i Sverige över huvud taget

sker vid Hydro Plast. Det är alltså höga halter av dioxiner i processerna.

Detta har medfört att man - som Åke Undén från Naturvårdsverket säger

- även har tittat på dioxiner i själva produkten. Där har man hittat höga

halter av dioxiner i ett prov från Neste Chemicals.

Man har hittat de halter som Åke Undén redovisade i ett annat prov från

Hydro Plast, och de är lägre. Precis som Åke Undén sade är det viktigt att

poängtera att det här bara rör sig om två prov. Det är en väldigt stor skill-

nad på dessa prov när det gäller dioxinmängd. Antingen beror det på att

olika mycket dioxin hamnar i slutprodukten beroende på de olika tillver-

karna, eller också är det precis som i produktionsprocessen, att dioxinhal-

ten varierar hela tiden.

När man har tagit prover vid Hydro Plast har dioxinhalten varierat flera

hundra gånger uppåt och neråt. Det är väldigt svårt att göra definitiva

uttalanden om hur stora mängder som produceras eller hur stora mängder

som släpps ut utifrån ett sådant här begränsat underlag. Men vad vi kan se

är att dioxiner och PCB finns i produkten och kommer ut i samhället den

vägen.

Göte Jonsson (m): Min fråga har anknytning till detta. Det gäller Green-

peace uppgifter om att Norsk Hydro var den största producenten. Men det

skulle vara intressant att veta hur det är med utsläppen i anslutning till

produktionen av PCB. Finns det någon här som skulle vilja kommentera

detta?

Åke Undén, Naturvårdsverket: Det sker alltså utsläpp ifrån verksamheten,

dels ifrån en brännugn, dels via vatten, dels - som vi nyss diskuterade -

genom produkten, som alltså är ett väldigt diffust utsläpp. Det totala ut-

släppet ligger på nivån 0,2 gram/år enligt de analyser som har gjorts.

Gudrun Lindvall (mp): Jag har uppfattat det så - men det kanske är fel -

att det stora dioxinproblemet inte är det som blir kvar i produkten utan det

som kommer ut vid tillverkningen. Är det fel uppfattat? Är det mera dioxin

i produkten än som restprodukt vid tillverkningen?

Åke Undén, Naturvårdsverket: I och för sig är det underlag som vi har

bräckligt. Det finns en svensk analys av produkten, som det går att räkna

på. Men om vi accepterar det underlaget hittar man ungefär samma mängd

i det som i övriga utsläpp.

Sedan är det riktigt som Greenpeace säger, att inne på tomten, inne i

anläggningen, i olika avfallsströmmar finns det mycket mer dioxiner. Men

det finns också hjälputrustning för att kunna ta hand om dessa flöden.

Såvitt vi kan mäta slipper inte mer än dessa 0,2 gram ut.

Göte Jonsson (m): Jag har en kort följdfråga. Det låter ju mycket när man

säger att Norsk Hydro är den största producenten av dioxiner i Sverige.

Därför vore det viktigt att få ytterligare klarlägganden när det gäller frågan

om hur mycket av detta som verkligen är utsläpp i anslutning till processen

och som inte är kontrollerbart i förhållande till uppgiften att det är den

största källan.

Alf Eriksson (s): Hur stort är det totala dioxinutsläppet i Sverige per år?

Jag vill minnas att det finns ett par hundra olika dioxiner varav tolv är

giftiga. Vilka typer av dioxiner handlar det här om?

Peter Weibull Bernström (m): Det här handlar om utsläpp i Stenungsund.

Det är ju bara där som råmaterialet produceras. Sedan sker det en bearbet-

ning och en sekundärproduktion ute i olika fabriker i landet. Hur ser

dioxinutsläppen och övrig miljöpåverkan ut vid dessa industrier?

Åke Undén, Naturvårdsverket: När det gäller totalen vet jag inte om det

finns någon aktuell siffra. Man håller på att jobba med en uppdatering.

Totalen tenderar att krympa allteftersom kunskapen växer. Men vad den

aktuella siffran är, är svårt att säga.

Utsläppen från förbränningsanläggningar år 1985 var 90 gram, räknat

som ekvivalenter. 1993, åtta år senare, låg de under 5 gram. Med teknikens

landvinningar så går det åt rätt håll. Jag undrar om inte Stellan Marklund

kan det här bättre och kanske också kan diskutera typerna.

Mats Knapp, Greenpeace: Den senaste sammanställningen som gjordes av

Naturvårdsverket gjordes 1991. Där finns i och för sig inte alla källor

sammanställda. Men med gammalt material och med det som samman-

ställdes 1991 rör det sig om i storleksordningen 50 gram per år av kända

utsläppskällor. Siffran kan vara något lägre eller något högre.

Om vi återgår till produktionen av dioxiner ligger siffran på ett hundratal

gram per år i Norsk Hydros fabrik i Stenungsund. När det gäller utsläpps-

sidan kan man se att det är just dessa typer av dioxiner som produceras.

Och när man räknar ekvivalenterna, räknar man bara på de giftiga dioxi-

nerna. Varje gång vi talar om ekvivalenter är det bara de giftigaste dioxi-

nerna som inräknas.

När vi tittar på just de dioxiner som finns ute i sedimenten utanför

Stenungsund är det exakt samma dioxiner som produceras. Fingeravtrycket

av dioxinerna inne i fabriken stämmer överens med fingeravtrycket ute i

sedimenten.

Rune Niklasson: Jag är miljöchef på Hydro Plast.

I den senaste kartläggningen som vi har gjort av dioxiner som bildas i

våra processer räknar vi med - och det har vi också redovisat till Natur-

vårdsverket - att de utsläpp som sker, sker både till luft och till vatten.

Sedan hamnar också en del dioxiner i det slam som vi deponerar.

De utsläpp som sker till luft är av storleksordningen 0,15 gram/år och till

vatten ca 0,05 gram/år. Sedan hamnar ca 0,3 gram/år i avfall som depone-

ras på området. Det rör sig mest om slam från reningsverket men också om

en del andra avfall.

Enligt vår uppfattning är detta en relativt liten dioxinkälla i Sverige. Vi

anser själva att det som släpps ut till luft, dvs. 0,15 gram/år, är så pass

mycket att vi skall gå vidare med åtgärder för att försöka att begränsa dessa

utsläpp. Vi har planerat försök med ny teknik för att minska utsläppen. Om

vi lyckas väl kan de minskas med 90 %. Det är min förhoppning att det

skall gå.

Stellan Marklund: Jag kommer från Umeå universitet, avdelningen för

miljökemi. Jag skall visa några overheadbilder.

När det gäller utsläppsmängder av dioxiner i Sverige har vi och Natur-

vårdsverket gjort två olika typer av sammanställningar. Det är inte så lätt

att göra en sådan här sammanställning. Men vi har under åren försökt att

estimera utsläppen så mycket som möjligt. Här kan ni se utvecklingen som

vi uppfattar den när det gäller dioxiner.

Den största boven är järn- och stålindustrin. Den har visserligen lyckats

reducera sina utsläpp till hälften. Men fortfarande är de ganska stora i

jämförelse med många andra. Man släpper alltså ut mellan 13 och 14

gram/år - detta räknat i toxiska ekvivalenter.

Det finns 210 olika dioxiner varav 17 är giftiga. Då rankar vi dessa 17

beroende på hur giftiga de är. Sedan lägger vi ihop detta till en summa som

vi kallar för toxiska ekvivalenter. Det är dessa ekvivalenter som man skall

mäta när det gäller dioxinutsläpp, eftersom det är detta som är giftigheten i

utsläppen.

Då Mats talar om flera hundra gram är det inte de giftiga dioxinerna han

avser, utan han tar hänsyn till hela summan. Men det är de giftiga dioxi-

nerna som man skall titta på. Hydro ligger då på 0,25 gram/år eller 0,15

gram/år enligt Rune Niklasson. Dessa är ju väldigt små i förhållande till de

större.

Jag har också en overhead som visar utsläppsmängderna mer specifikt.

Här kan vi se att avfallsförbränningen har varit en väldigt stor bov när det

gäller utsläppsmängden. Före 1986, då vi fick vårt moratorium, var det

över 200 gram som kom ut ur skorstenarna.

Jag satt själv med i ENA-utredningen, som arbetade med energi av av-

fall. Vi gjorde bedömningen att utsläppen skulle minskas till 0,1 nonie-

gram/kubikmeter. Det fick en direkt effekt på avfallsförbränningen. Det

var ett klokt beslut, fast man trodde att man inte skulle klara av att fullfölj

det. Men det har man klarat. Avfallsförbränning i dagsläget är inget nega-

tivt, utan det är en resurs, en enormt fin resurs, att återvinna energi.

Då vi talar om PVC och om man skall lägga det i deponier eller om man

skall förbränna det, är det förbränningen som gäller. Det är en miljövänlig

teknik i dagsläget att ta hand om vårt avfall. Och det passar mycket bra in i

kretsloppet.

År 1992 hade vi en utsläppsmängd på ca 50 gram/år i Sverige. Nu är

kurvan på väg nedåt. Vi kan se i biologiska prover, och framför allt i mo-

dersmjölk, hur denna trend går nedåt. Så vi är på rätt väg när det gäller

dioxiner.

Jag vill också tillägga någonting om påståendet att PVC skulle vara or-

saken till dioxiner. Personligen tror jag att en av de största orsakerna till

dioxiner är klorfenoler. Det är klorfenolerna och den sidan som har orsakat

mycket av det hela. Där har vi en lösning. Det gäller att inom EU kunna

reglera klorfenolerna i hela Europa.

Mats Knapp, Greenpeace: Stellan Marklund påstod att jag hade fel när det

gällde dioxinantalet med ett par hundratal gram. Detta är Norsk Hydros

egna siffror omräknade till dioxinekvivalenter. Skulle man räkna om det

till dioxiner skulle det bli mycket högre halter i gram räknat. Detta är alltså

Norsk Hydros egna siffror omräknade till dioxinekvivalenter.

Ordföranden: Vill Stellan Marklund svara på detta?

Stellan Marklund, Umeå universitet: Nej, det är nog Norsk Hydro som

skall svara på den frågan. Där säger man att siffran ligger på 0,15, så då

står väl ord mot ord.

Rune Niklasson, Hydro Plast AB: Man blandar lätt ihop olika typer av

uppgifter här. En sak är den PVC som går ut med produkten, och det har vi

redan klarat av. En annan sak är dioxin som släpps ut till luft och vatten

och i slam. Det har vi också klarat av. En tredje sak är dioxin som före-

kommer i anläggningen i produktionsprocessen och som inte släpps ut i

miljön. Det kan nämligen förekomma att det bildas mellanprodukter i

denna process, och däri ingår också bildningen av dioxiner som sedan

förbränns i den förbränningsugn som ingår i anläggningen. Vi räknar nu

med att det under ett år sker en bildning av 40 gram dioxiner som sedan

bryts ner i förbränningsugnen. Så det är alltså inte något problem för mil-

jön.

Lennart Brunander (c): Det här med PVC är ju inget självändamål precis.

Därför skulle jag vilja ställa frågor om alternativa material som kan an-

vändas i stället för PVC.

Jag vill vända mig till Naturskyddsföreningen. Har ni tittat på den här

frågan, eftersom ni tycker att man borde ta bort PVC:n? Har ni sett om det

finns några andra möjligheter?

Jag vill också fråga Hydro Plast: Vad lägger ni ner för resurser för att

skapa andra produkter som man inte har dessa bekymmer med?

Sedan vill jag ställa en fråga till Naturskyddsföreningen och till Kemi-

kalieinspektionen. Det kom nyligen en larmrapport om ftalater, om mjuk-

görare. De skulle ha en negativ eller skadlig inverkan på fortplantningen.

Vad finns det för grund för detta? Kan man se att det inte är någon fara?

Eller är det en verklig fara? Vad drar ni för slutsatser av rapporten?

Ulrika Rasmuson, Svenska naturskyddsföreningen: När det gäller alterna-

tiva material är det ju egentligen inte Naturskyddsföreningens sak att tala

om vilka alternativa material som skall användas. Det är de som tillverkar

olika produkter som skall hitta alternativa material.

Vi har ju jobbat med att ta fram upphandlingsrekommendationer som

skall användas i olika sammanhang, dels när det gäller miljömärkning, dels

när det gäller andra projekt. Där rekommenderar vi att man inte skall välja

PVC på grund av dess miljöeffekter. Sedan är det upp till den enskilda

producenten av en vara att hitta ett bättre material. Vi är övertygade om att

om det blir en efterfrågan på marknaden, kommer alternativ också att tas

fram. Det har vi kunnat se på flera områden.

Magnus Rönnmark, Hydro Plast AB: Hydro Plast utvecklar inga alternativ

till PVC. Vi utvecklar PVC och räknar med att kunna utveckla argumentet

för PVC. Hydro som koncern är ett mycket stort företag och har sin risk-

spridning i olika divisioner. Koncernen lär inte gå under för att PVC-

verksamheten i Sverige upphör på grund av en politisk aktion.

När det gäller mjukgörare tycker jag att det vore lämpligt om producen-

ten av mjukgörare - Neste som är representerat här av Anna-Lena Rykfors

- får svara på den frågan, eftersom det finns ett bra vetenskapligt underlag.

Ulrika Rasmuson, Svenska naturskyddsföreningen: Som jag sade tidigare

har vi från Naturskyddsföreningen kunnat konstatera att ftalaterna sprids

på ett fullkomligt okontrollerat sätt genom användningen av PVC. Av

underlaget har vi också kunnat se att de bioackumulerar, dvs. ackumuleras

i miljön. Då är frågan vad de kan ha för effekter.

Det är naturligtvis väldigt allvarligt om det kommer fram rapporter om

att ftalaterna kan ha effekter på fortplantningen, även om de halter som

krävs för det är helt andra än dem som människan exponeras för. Är det så,

att vi skapar en situation som vi inte har kontroll över, är detta det mest

bakvända som man kan göra, om vi skall tillämpa försiktighetsprincipen,

och försiktighetsprincipen är ju fastlagd i lagstiftningen.

Ingela Andersson: När det gäller effekter på människan är exponeringen av

DEHP för befolkningen i allmänhet ganska låg, sannolikt så låg att vi inte

får den här effekten. Det behövs mer studier av DEHP:s endokrina verkan.

Sedan kan man naturligtvis också fundera över vad som händer ute i

miljön. Endokrint verkande ämnen har ju inte bara effekter på människor

utan även på djur. Där vet vi egentligen väldigt litet om orsakssambanden.

Man har konstaterat vissa effekter ute i miljön till följd av endokrint ver-

kande ämnen, men vi vet inte vilka. Så vi har alltså inte så mycket fak-

taunderlag här.

Åsa Stenberg (s): Jag vill upprepa min första fråga som handlade om sta-

bilisatorerna och hur fort man kunde ersätta bly- och eventuellt tennstabili-

satorer med andra, t.ex. kalcium, zink. Det är väl framför allt de som gör

PVC-tillämpningar som kan svara på den frågan, gissar jag.

Lars Hjertberg, PVC-Forum: Jag kan försöka att svara på den frågan. Jag

känner väl till rörindustrin.

Det är nämligen så, att det här beror mycket på vilken produkt det är frå-

ga om. Rör det sig om tunnväggiga produkter är det mycket lättare att

ersätta bly med kalcium/zink, vilket redan har gjorts. T.ex. golvmattor är

nog i dag huvudsakligen stabiliserade med kalcium/zink. Bly finns i dag

huvudsakligen i rör och i elkablar.

Vi har gjort en utredning som vi faktiskt också har delgivit Naturvårds-

verket och Kemikalieinspektionen. I den första utredningen bedömde vi

det som sannolikt möjligt, kanske inom en tioårsperiod, att gå över till

kalcium-zink. Det går att tillverka PVC-rör i små dimensioner i kalcium-

zink i dag, men det gäller alltså att kunna tillverka även de stora rören i

kalcium/zink. Tennstabilisatorer kan man gå över till tidigare, om man

skulle vilja göra det.

Anna-Lena Rykfors, PVC-Forum: Jag vill kommentera påståendet om

DEHP och reproduktionseffekter. Det är riktigt att DEHP orsakar repro-

duktionsstörande effekter hos mus och råtta vid höga orala doser, dvs.

höga doser som man tillför djuren via munnen. Detta är känt sedan 70-

talet. Då man testar andra djur ser man stora skillnader i effekterna. Det är

som sagt fråga om stora doser och precis som Kemikalieinspektionen säger

är exponeringen för människa mycket låg. Man har alltså inte anledning att

i dag misstänka att den exponeringen skulle orsaka några effekter.

Rune Haaland, Bellona: Jag ger ordet till Bård Bergfald som har studerat

endokrina effekter i norskt sammanhang.

Bård Bergfald, Bellona: Vi har gjort en kartläggning i Norge över an-

vändningen av endokrint störande komponenter. Vi har till och med gett ut

en tidskrift om detta. Det är kanske den fråga, bortsett från cancer, som är

viktigast för oss människor, särskilt för oss män.

Det har varit en kraftig nedgång i männens fortplantningsförmåga. I stort

sett har nedgången varit 2 % för varje år. Detta beror på en rad olika äm-

nen. Greenpeace har varit inne på det. HCB, PCB, dioxiner m.fl. har dessa

endokrina effekter. Men de är inte speciellt potenta. De är svagt verkande.

De speciella ämnena finns i små koncentrationer.

När det gäller det som är relaterat till PVC-industrin är ftalaterna en be-

tydande del. Vi har fått resultat som visat endokrina effekter hos ftalater.

Vid något tillfälle har rakt motsatta effekter visats. Någon mus har haft

reducerad testosteronnivå. Andra tester har visat ökad testosteronnivå. Det

var vid mycket stor exponering med ftalater.

PVC-industrin har varit en av de största konsumenterna av den mest an-

vända gruppen kemikalier, nämligen alkylfenoler. De används som till-

satsämne i emulsionspolymerisering både i Norge och Sverige. Detta har

Bellona tagit upp både med Hydro i Norge och med Hydro Plast i

Stenungsund. Vi har fått ett konkret löfte från Hydro i Norge om att dessa

ämnen kommer att tas ur bruk inom två veckor. Jag fick tidigare i dag

besked om att man också vid Hydro Plast skall sluta använda detta under

våren, inom några månader.

Här kan vi illustrera skillnaden mellan Bellona och Greenpeace. I stället

för att avveckla produkten PVC kan man ställa konkreta krav på producen-

terna. Finner man problem, ställ krav på dem! Då försvinner problemen.

Det finns ett stort hormonproblem inom plastindustrin. Det är något som

kallas trissnonylfenol. Detta tillsätts i stor omfattning som stabilisatorer i

polyolefiner. Men det är inte dagens tema.

Leif Marklund (s): Det här är en oerhört svår fråga och den verkar inte bli

lättare av dagens olika beskrivningar. Jag vill ställa min fråga till Miljöde-

partementets företrädare, med utgångspunkt i Kretsloppsdelegationens

underlag till departementet, som har fått en vad jag vill kalla ganska svi-

dande kritik i remissomgången. Det är många synpunkter och uppfattning-

ar som inte tycks stämma med den vetenskapliga delen. Även branschen

har gjort en redovisning. Man har i olika sammanhang vänt sig till profes-

sorer, som också haft mycket starka synpunkter. Min fråga blir: Vad gör

man av detta material i departementet? Är det någonting att gå vidare från

eller stannar arbetet upp?

Måns Lönnroth, Miljödepartementet: Jag uppfattar att hearingen i dag

ganska väl belyser remissinstansernas olika uppfattningar. Det finns två

sätt att se på hela PVC-problemet. Det ena sättet är när man talar om PVC

som ett unikt problem, ett material med alldeles särskilda egenskaper som

alltså måste hanteras på ett alldeles särskilt sätt. Med det andra synsättet

ser man PVC snarare som en serie olika delproblem: tillverkningens del-

problem, tillsatsernas delproblem, informationen till konsumenterna, de-

ponering, förbränning, vad man gör med gammal PVC.

Jag har uppfattat att Kretsloppsdelegationens förslag och även den över-

vägande delen av remissinstanserna ligger närmare den andra problemupp-

fattningen än den första, alltså att PVC består av ett antal delproblem som

kan hanteras vart och ett för sig. När man har hanterat alla de olika del-

problemen har man en mycket bättre situation än man hade tidigare.

Jag skulle för egen del vilja läsa upp det som jag tycker är det mest dis-

tinkta remissvaret. Det är också det kortaste remissvaret. Det skulle jag

också å departementets vägnar vilja instämma i. Det är från Institutet för

miljömedicin och är bara några rader: "Ur miljömedicinsk synpunkt har

institutet inget att tillägga till Kretsloppsdelegationens förslag, utan finner

att de slutsatser och rekommendationer som framförs av utredningen är

välgrundade." Sedan lägger man till: "Institutet vill emellertid betona

vikten av att avveckling av vissa mjukgörare och stabilisatorer genomförs,

men att rimlig tid ges till analys av konsekvenser och införande av alterna-

tiva material."

Där kan man säga att institutet mycket kortfattat sammanfattar de pro-

blem som den här expertinstansen bedömer finns, samtidigt som det påpe-

kas att man måste ta den tid på sig som krävs för att få fram bättre alterna-

tiv.

Vår bedömning är, precis som redovisades på förmiddagen, att dagens

lagstiftning, med miljöskyddslagen, lagen om kemiska produkter, renhåll-

ningslagen och andra, räcker för att hantera de olika delproblem som finns

och även för att driva på den avveckling som t.ex. Institutet för miljöme-

dicin talar för när det gäller vissa mjukgörare och stabilisatorer.

När det kommer till kritan är det avgörande för i vilken takt detta kom-

mer att ske i mycket hög grad - som flera har varit inne på - hur konsu-

menter och framför allt stora uppköpare av PVC väljer att agera. Stora

uppköpare av PVC som har förmåga att ta till sig kunskap i stor skala, som

även kan hantera den, som kan välja olika material och som kan ställa krav

har ett mycket stort inflytande över den framtida utvecklingen när det

gäller mjukgörare och stabilisatorer och på så sätt även på PVC generellt.

Det är hur de agerar som kommer att bli den avgörande faktorn. Vi kan

bl.a. med hjälp av den lagstiftning som finns ge Kemikalieinspektionen

och Naturvårdsverket i uppdrag att driva på den här utvecklingen.

Men det svåraste problemet skulle jag vilja lyfta fram. Det är vad som

skall göras med gammal PVC, sådan som finns i t.ex. miljonprogrammets

hus. Där finns ofta stabilisatorer som vi i dag inte accepterar, exempelvis

kadmium. Det är ett problem som vi också måste kunna hantera.

Detta är ungefär min bild av situationen i dag. Den nuvarande lagstift-

ningen är tillräcklig, som vi bedömer det, för att driva på utvecklingen. I

vilken takt det kommer att gå bestäms i mycket hög grad av hur de stora

uppköparna och de stora avnämarna väljer att agera. Vi tror inte själva att

man skall fastställa någon specifik tidpunkt, utan man skall snarare låta

utvecklingen ha sin gång med hjälp av uppdrag till Naturvårdsverket och

Kemikalieinspektionen.

Lennart Fremling (fp): Jag skulle vilja vända mig till Bellona med min

fråga. Enligt den skrivelse vi tidigare har fått utdelad i utskottet säger man

att man vill fasa ut bly som stabilisator. Jag undrar: Har man tagit ställning

till vad man vill ersätta blyet med?

Man talar också om att PVC bör ersättas i engångsemballage. Varför vill

Bellona ersätta PVC i engångsemballage? Vilka nackdelar upplever Bello-

na med PVC här?

Låt mig bredda frågan om de kortlivade produkterna litet grand. Vilka

problem skulle skapas om man fasar ut PVC ur kortlivade produkter? Jag

vet inte riktigt vem som är lämpad att svara, om PVC-Forum, någon av

myndigheterna eller handlarna vill ta upp den tråden. Vilka problem skulle

det skapa om man fasade ut PVC ur kortlivade produkter?

Bård Bergfald, Bellona: Vad gäller tillsatser av bly har vi inte tagit ställ-

ning till vilka ersättningsämnen som kommer att vara mest ändamålsenli-

ga. Industrin måste få några år på sig för att finna bra ersättningar. Vårt

huvudproblem när det gäller bly och andra toxiska tungmetaller som till-

satsämnen i olika produkter uppkommer i samband med förbränning.

Vi anser att förbränning är en relativt acceptabel avfallshantering så

länge man inte har en bra återvinning. Problemet är att man får flygaska,

slam, förbränningsrest, där bly finns i någon form och kan lakas ut. Det är

huvudproblemet med bly i PVC. Det bör på sikt bort.

Engångsemballagen hör till dagligvaruhandeln. Det handlar inte om lä-

kemedelsprodukter eller sjukhusprodukter. Vi har samarbetat med fackfö-

reningsrörelsen och enades om att den delen skall bort, för det är vad yog-

hurtbägaren består av och vad de har på sina lingon som bekymrar konsu-

menterna mest.

PVC har sin styrka när det gäller långlivade produkter. Det är i det sam-

manhanget produkten är unik. Det är där man får utnyttja den positiva

sidan, med klor som grundämne. I engångsartiklar som håller sig 2 veckor

- 3 månader är det inte lämpligt att använda ett råmaterial som har en

nedbrytningstid på hundratals år. Det är den filosofin som ligger bakom

inställningen att vi till den typen av engångsartiklar bör ha material som

bryts ner fort.

Lisbeth Kohls, ICA-handlarna: Vi har tillskrivit 2 000 leverantörer för att

fråga om PVC i kortlivade produkter. De finns, som vi ser det, hos en

fjärdedel av de här leverantörerna. Jag kan inte se att det skulle bli några

större problem att ersätta PVC i kortlivade produkter fram till år 2000.

Många av våra leverantörer kommer att ersätta det redan under 1995.

Ordföranden: Jag tänkte ställa en fråga till Naturvårdsverket och även till

Miljödepartementet med utgångspunkt från en mer allmän bedömning. Om

man lyssnar på redovisningen här får man klart för sig att det finns pro-

blem eller åtminstone ett antal oklarheter i tillverkningen av PVC, möjli-

gen en del negativa effekter. Jag låter det vara osagt hur stora.

Man får intrycket att det senare i tillverkningsledet, när vi får additiver

och tillsatser av olika slag, både mjukgörare och hårdgörare, också finns

avigsidor. Det uppstår negativa effekter med dem, som finns i dagens

mjukgjorda PVC och även i dagens hårdgjorda som har vissa stabilisato-

rer. Att döma av svar som både går isär och sammanfaller tycks det finnas

bekymmer vid förbränning och/eller deponi.

För att ta den litet mer övergripande frågan: Är det Naturvårdsverkets

och Miljödepartementets bedömning att dagens med vissa tillsatser mjuk-

gjorda och hårdgjorda PVC passar in i det vi brukar kalla kretsloppet?

Inger Klöfver, Naturvårdsverket: Det är en mycket svår fråga att besvara.

Det beror litet grand på vad man menar med kretsloppssamhälle. Om jag

får definiera vad vi ser som kriterier för ett kretsloppssamhälle är det ett

samhälle där man har god resurshushållning. Man har ökad återvin-

ning/återanvändning. Man tar bort och minskar föroreningar i varuflödet.

Visst finns det miljöpåverkan från PVC-produktionen och användningen

av PVC. Men jag tror att man med hjälp av nuvarande lagstiftning kan

förändra och eliminera många av de problem som finns. Jag håller inte för

uteslutet att PVC kan passa i ett kretsloppssamhälle.

Måns Lönnroth, Miljödepartementet: Jag skall svara mycket kortfattat och

begränsar mig till frågan om den toxiska belastningen, som huvuddiskus-

sionen har rört sig om.

Som jag har läst remissinstanserna, i det här fallet Institutet för miljö-

medicin, Kemikalieinspektionen och Naturvårdsverket, är man överens om

att den toxiska belastning som kommer från dagens mjukgörare och stabi-

lisatorer bör minska och minska kraftigt. Det gäller i tillverkningsledet,

själva PVC-delen, vid tillverkningen av stabilisatorerna och vid använd-

ningen av stabilisatorerna och mjukgörarna och sedan kvittbjudningen.

Överallt, tvärs över hela linjen, skall det minska och minska kraftigt. Där

är man överens. Sedan är det bara en fråga om i vilken takt det kommer att

ske.

Ingvar Eriksson (m): Herr ordförande! Jag har uppfattat den här utfråg-

ningen så, att producenterna, tillverkarna, tror på PVC och att PVC hela

tiden kan utvecklas i nya, allt bättre och mindre farliga produkter.

Handeln säger att man eftersträvar att minska användningen eller att byta

till andra produkter. Sjukvården har inte sagt någonting egentligen i dag,

trots en fråga. Landstingsförbundet borde svara på frågan om det i dag

finns ersättningsmaterial. Greenpeace sade inledningsvis att man baserade

mycket på indicier, på problem. Därför arbetade man för ett förbud.

Vi som sitter i jordbruksutskottet skall fatta beslut baserade på realism

och kunskap. Uppenbart saknar vi i dag tillräcklig kunskap för att kunna

fatta realistiska beslut, tycker jag. Jag vill gärna ha en kommentar från

olika håll, dels från sjukvårdens sida när det gäller ersättningsmaterial, dels

från miljöorganisationernas sida när det gäller alternativen. Vi måste vara

realister när vi skall fatta långtgående beslut som både har ekonomisk

betydelse och som har betydelse ur miljösynpunkt.

Thomas Rostock, Landstingsförbundet: Som man har sagt här tidigare har

landstingen klart uttalat att man har en positiv inställning till att avveckla

PVC i olika former. Det är naturligtvis upp till de enskilda 26 sjukvårds-

huvudmännen att avgöra detta.

På Landstingsförbundet kan jag väl inte säga att vi har greppet om hur

långt man kommer att gå i detta hänseende. Man har alltså börjat använda

de handböcker som jag redogjorde för tidigare i upphandlingen.

Samtidigt kommer naturligtvis patientsäkerheten mycket högt när det

gäller att avgöra vilka material som skall användas. Detta gäller exempel-

vis slangar, men även andra produkter. Det kan naturligtvis innebära att

sjukvårdshuvudmännen även i fortsättningen kommer att använda produk-

ter som innehåller PVC.

Jag skall också säga att det naturligtvis kan vara en fråga om hur dyra

alternativen är. Exempelvis silikon i slangar är ett klart dyrare alternativ.

Det har också att göra med långa ledtider. Medicinsk produktutveckling

innebär långa ledtider.

Ina Avén, Apoteksbolaget: Det är i första hand Läkemedelsverket som

godkänner läkemedel i Sverige. I den mån vi kan påverka skall vi självklart

försöka få bort PVC-produkter, om det går att få tag i produkter som ändå

har en bra funktion. Vi misstänker att det kan finnas problem bland t.ex. de

sjukvårdsprodukter vi har hanterat. Men vi är övertygade om att vi till-

sammans med tillverkarna kan hitta lämpliga produkter.

Gunnel Hedman, Svenska naturskyddsföreningen: Vår bedömning när det

gäller PVC grundar sig på den kunskap som har kommit fram om PVC och

på det vetenskapliga underlag som finns om effekter av kvicksilver, bly,

ftalater, dioxiner m.fl. och de ämnen som diskuterats här. Kunskap och

vetenskapliga underlag kombinerade med den försiktighetsprincip som är

grunden i vår kemikalielagstiftning leder otvetydigt till slutsatsen att det är

orimligt att tillverka och släppa in i samhällskroppen 100 000 ton per år av

ett ämne som innehåller tillsatser som vi vet är giftiga för miljön. Dem

sprider vi på ett okontrollerat sätt. Vi vet också att vi inte har något slutli

sätt som är acceptabelt ur miljösynpunkt för att omhänderta det här mate-

rialet. Tillämpar man försiktighetsprincipen och utgår från den kunskap vi

har finns det bara ett svar - detta är orimligt.

När det sedan gäller alternativen går det inte att säga något generellt. Vi

från Naturskyddsföreningen kan inte peka på alternativ för alla använd-

ningsområden. Det finns så oerhört många användningsområden för PVC.

Vissa saker, t.ex. leksaker, behöver självklart inte tillverkas av PVC. För-

packningar har vi hört i dag att det inte heller torde vara några stora pro-

blem att hitta andra material till. Vår uppfattning är att blir det en efterfrå

gan och ställs det krav på PVC-fria alternativ, kommer sådana ganska

snabbt att tas fram.

Per Rosander, Greenpeace: Till att börja med kan jag instämma i det

Naturskyddsföreningen säger om försiktighetsprincipen. Jag nämnde indi-

cier. Först talade jag om orsak och verkan och att det alltid i miljöpolitiken

är svårt att göra en sådan koppling mellan vissa kemikalier och en viss

effekt. Det är också etablerat att man måste kunna handla på misstanke.

Om vi i alla lägen kräver 100-procentiga bevis, kan man över huvud taget

inte göra någonting i kemikaliepolitiken. Det är så det alltid har fungerat.

Det är så det har fungerat med freoner, med PCB, med DDT. Det måste

också gälla i det här fallet. Försiktighetsprincipen innebär att vi skall göra

någonting när vi har en mycket stark misstanke och förvisso även många

bevis för att detta är farligt.

När vi talar om kostnader ställer man alternativen mot dagens använd-

ning av PVC och frågar: Vad kostar det att ta fram alternativen? Är de

dyrare? Det är naturligtvis en viktig fråga. Samtidigt tycker vi att man

måste ställa frågan: Vad kostar det att bibehålla flödet av PVC i samhället?

Vad kostar det i form av miljöskador som måste repareras eller effekter

som på något sätt måste omhändertas? Det är en kostnad som vi i dag inte

har med. Vad kostar det att bygga upp ett återvinningssystem där vi skall ta

hand om produkter enskilt, separat, därför att de i hög grad inte går att

blanda? Även om det är tekniskt möjligt, är det ett ekonomiskt och miljö-

mässigt vettigt system?

Jag tycker att de erfarenheter från vissa länder som man kan dra nytta av

och de undersökningar som har gjorts av återvinning avskräcker väldigt

mycket. Vi har tittat på Danmark. Där har man sagt att man skall återvinna

PVC. Man brottas nu med att använda separata system för i stort sett alla

olika PVC-produkter som finns på marknaden. Det skapar en enorm byrå-

krati och administration. Dessutom är det mycket kostsamt. Det är också

en kostnad som vi skall räkna in om vi skall fortsätta att använda PVC och

tro på återvinning.

Åsa Stenberg (s): I Kretsloppsdelegationens rapport finns det något slags

bedömning av samhällsekonomiska effekter och en avveckling fram till år

2000. Jag läste i en motion att man har tolkat det som att det inte blir några

samhällsekonomiska effekter av en så snabb avveckling. Då ställer man sig

frågan: Är det en riktig bedömning? Hur ser de intressenter som finns här

på den samhällsekonomiska effekten av en så pass snabb avveckling?

Ordföranden: Vem vill göra den samhällsekonomiska bedömningen av en

avveckling? Tillåter du att frågan hänger i luften, Åsa, jag lovar att icke

glömma den. Det är ingen som just nu anmäler sig för att svara.

Åsa Stenberg (s): Ni som har skrivit rapporten borde ha en kommentar.

Stämmer bedömningen att det inte ger några effekter?

Siv Näslund, Kretsloppsdelegationen: Det har gjorts en undersökning av

samhällsekonomiska konsekvenser som har omfattat vissa av de här pro-

duktslagen. Den slutsats som man har kommit fram till är att kostnaden

hamnar i intervallet 100 miljoner - 1,4 miljarder, beroende på hur snabb

avveckling det handlar om och vilka alternativ man går över till.

Marie Wilén (c): Ordföranden har ställt delar av frågan själv, men jag

tänkte att jag skulle följa upp den. Jag har lyssnat på diskussionen. Jag är

ingen expert, men jag tillhör den yngre generationen av politiker och skall

av naturliga skäl förhoppningsvis leva längre än de flesta andra här.

När jag hör Hydro Plast i sin inledning säga att PVC är ett framtidsma-

terial när det blir knappt om naturresurser och hör om alla problem som

finns med ftalater, dioxin osv. inställer sig just frågan: Passar PVC in i

framtidens kretsloppssamhälle? Jag skulle också vilja fråga Kemikaliein-

spektionen om det.

Jag vill också fråga Hydro Plast: Om ingen efterfrågar era produkter, vad

gör ni då?

Eva Dietrichson, Kemikalieinspektionen: Vi tycker att det finns tillsatser i

den nuvarande PVC:n, t.ex. ftalater, som man behöver göra någonting åt.

Vi menar att tillförseln till miljön bör minska.

Det är tveksamt om man kan säga att PVC, med de tillsatser som finns i

dag, hör hemma i ett kretsloppssamhälle med tanke på att ftalaterna läcker

ut i miljön. Sedan är frågan naturligtvis hur man åtgärdar detta. Det finns

olika åtgärdsstrategier att välja. Man kan t.ex. tänka sig att hitta andra

additiv som gör att PVC kan accepteras i ett kretsloppssamhälle.

Magnus Rönnmark, Hydro Plast AB: Först frågan om framtidsmaterialet

PVC: Vilka material som skall godkännas och vilka material som skall

underkännas beror på vilka miljöfrågor man vill prioritera. När jag sade att

PVC är ett framtidsmaterial menar jag att det tål en jämförelse med alla

material. Det jag saknar här är den jämförelsen. Vi lyfter fram ett material

och överväger om det skall avvecklas. Vad vi samtidigt skall svara på är

vilka material som då skall godkännas.

Jag menar att PVC, som i dag kräver mindre energi än alla alternativen i

färdig produkt, är ett väldigt intressant alternativ för framtiden - speciellt

som det kan återvinnas, vilket man inte kan göra med många av alternati-

ven. Keramik kan inte återvinnas. Betong kan inte återvinnas. De drar mer

energi än PVC i färdig produkt. Metallerna kan återvinnas. De har sina

additiver. Vi skall gärna ta en jämförelse med dem och se vad varje mate-

rial åstadkommer från vaggan till graven och återvinningen. Vi skall titta

på materialen i alla led. Det har vi gjort med PVC. Man ser att det finns

problem för PVC i alla led. De kan lösas. Väljer vi att titta på stål eller på

keramik kommer vi att se problem i alla led för dem också. Det är bara

frågan om att göra en riktig jämförelse.

Anser vi att koldioxidproblemet är stort och viktigt och att det är viktigt

att hushålla med de fossila bränslena är PVC ett toppmaterial för framti-

den. Jag tror att vi kommer att känna oss ganska löjliga i slutet av Marie

Wiléns levnad, som jag hoppas blir lång, om man har avvecklat det mate-

rial vi behövde bäst av alla.

Det är min positiva syn på detta. Men jag är väldigt optimistisk till min

läggning.

Ingemar Josefsson (s): Det sista lät ju nästan som om vi höll på att avveck-

la julgranen.

Jag vill göra ett komplement till vad andra har sagt. Jag vill ställa en frå-

ga till Naturvårdsverket och Kemikalieinspektionen: Vilka av de ingående

beståndsdelarna vet vi inte tillräckligt om enligt er bedömning? Det är

material vi inte vet tillräckligt om. Hur skulle ni vilja klassa de material vi

har pratat om i dag ur miljösynpunkt? Kan man säga att ett material är

farligast, påverkar mest eller inte går att återvinna?

Jag skulle också vilja ha en kommentar från Kemikalieinspektionen till

det man säger från Landstingsförbundet, dvs. att vi bör ersätta t.ex. med

silikon. Vad innehåller silikon som eventuellt ersättningsmaterial?

Inger Klöfver, Naturvårdsverket: Jag vill bolla frågan om bedömningen av

kemikalierna över till Kemikalieinspektionen.

Eva Dietrichson, Kemikalieinspektionen: Jag tror att jag i mitt inlednings-

anförande pekade på att det för vissa av mjukgörarna är databrist. Det är

naturligtvis angeläget att den kunskapen fylls på så att vi får ett bättre

underlag för att bedöma riskerna och den takt med vilken dessa risker

behöver elimineras.

Ingemar Josefsson (s): Vågar du dig på någon klassning av det vi vet hit-

tills? Är man mer orolig för något ämne än för något annat?

Eva Dietrichson, Kemikalieinspektionen: Vi har inte tittat på alla additiv i

PVC, eftersom vår ingång som jag sade tidigare är additiv i termoplaster.

Mjukgörare är en av de grupper vi har tittat på. DEHP är den kemikalie

som används som mjukgörare i störst volym. Det är naturligt att man tittar

på den. Vi har kunnat se att det finns ett behov av att minska tillförseln till

miljön.

Andra mjukgörare används inte i samma omfattning. När man diskuterar

risker är det bl.a. den mängd som miljön exponeras för som är viktig. Om

man ändrar användningen av mjukgöraren DEHP och övergår till andra

kan en annan klassificering bli aktuell utifrån din fråga.

I dag är det naturligtvis den vanligast förekommande ftalaten på mjuk-

görarsidan som det känns mest angeläget att gå vidare med.

Carl G Nilsson (m): Vi har Renhållningsverksföreningen här. Jag kan inte

påminna mig att någon därifrån har kommenterat dagens resonemang.

Vilken är er roll, vilket är ert intresse och vilken kunskap kan ni ge oss i

utskottet i detta ämne?

Per-Olof Moberg, Renhållningsverksföreningen: Jag kan konstatera att vi

tar emot avfall för deponering och avfallsförbränning i dag.

Som vi upplever situationen orsakar PVC inget särskilt märkbart pro-

blem för oss. När vi talar om dioxiner kan jag säga att det har vidimerats

att problemen är små i dag och att PVC inte är en huvudorsak till de pro-

blem som finns.

Lennart Fremling (fp): Om jag får återkalla vad vi talade om före lunch

kan jag säga att PVC-Forum redovisade att man ville utveckla produ-

centansvaret. Det betyder att man vill satsa på återvinning. Det talades om

den märkning som finns. Om jag förstod rätt är PVC märkt med en triangel

med siffran 3 inuti. Den märkningen skiljer väl inte på vilka olika stabilisa-

torer som finns i PVC:n?

Om jag förstod rätt fick vi också besked om att man inte kan blanda

PVC med blystabilisatorer med PVC som innehåller andra stabilisatorer.

Hur skall man klara av återvinning utgående från märkning när man behö-

ver sortera?

Pär Carlsson, PVC-Forum: Man får naturligtvis titta på var produkterna

har suttit under sin livslängd. Samtliga rör som är märkta med en 3:a går

att sortera in under PVC-rör. Fönsterprofiler som är märkta med en 3:a är

PVC-fönster osv. Det får man göra med alla plastprodukter. Detsamma

gäller för polyeten. Det finns en hel del olika densiteter inom polyeten.

Man kan inte heller mixa dem hur som helst i återvinning. En viss sorte-

ring beroende på vad produkten har använts till får man allt räkna med.

Lennart Fremling (fp): Ett rör som tillverkades på 1960-talet kanske inne-

höll bly. Nu går man i stället kanske över till tennföreningar som stabilisa-

torer. Man lägger ett rör under 1990-talet och plockar upp det om 20 år.

Hur vet man då att det ena röret innehåller bly och det andra röret andra

stabilisatorer? Det är väl inte så att alla rör blir lika oavsett om de tillver

kats på 1960- eller 1990-talet?

Pär Carlsson, PVC-Forum: Det var precis det jag sade i inledningsanfö-

randet. Vi vill inte gå ifrån blystabilisatorsystemet förrän vi vet att vi går

till ett annat stabilisatorsystem som kan användas tillsammans med det

tidigare blystabilisatorsystemet. Vi vill inte tappa återvinningsmöjligheten

för att vi byter till ett stabilisatorsystem som inte fungerar återvinnings-

mässigt.

Ordföranden: Därmed har vi ställt den sista frågan. Jag ber att få tacka

dem som har medverkat genom att ställa upp och svara på frågor. Jag

tackar naturligtvis utskottets ledamöter som har ställt frågor och hoppas att

ni som har suttit och lyssnat i övrigt har haft nytta av det. Därmed är detta

sammanträde i jordbruksutskottet, som det för övrigt också har varit, och

utfrågningen slut. Tack för att ni var här!

Innehållsförteckning

Särskilda yttranden 13

Bilaga 1, Näringsutskottets yttrande 15

Bilaga 2, Jordbruksutskottets utfrågning om PVC 21