Bet. 1995/96:JuU10

Justitieutskottets betänkande

1995/96:JUU10

Europarådets förverkandekonvention

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Utskottet

Hemställan

1995/96

JuU10

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet ett förslag från regeringen att riksdagen

skall godkänna Europarådets konvention om penningtvätt, efterforskning,

beslag och förverkande av vinning av brott (förverkandekonventionen)

med de förklaringar beträffande vissa av konventionens artiklar som rege-

ringen förordar.

Utskottet tillstyrker regeringens förslag.

Propositionen

I proposition 1995/96:49 har regeringen (Justitiedepartementet) föreslagit

att riksdagen godkänner Europarådets konvention om penningtvätt, efter-

forskning, beslag och förverkande av vinning av brott med de förklaringar

beträffande artiklarna 2, 6, 21 och 25 som regeringen förordat.

Utskottet

Inledning

Europarådets ministerråd antog i september 1990 en ny konvention om

internationellt samarbete i brottmål benämnd konventionen om penning-

tvätt, efterforskning, beslag och förverkande av vinning av brott

(Convention on Laundering, Search, Seizure and Confiscation of the Pro-

ceeds from Crime, ETS No. 141), i fortsättningen kallad förverkandekon-

ventionen.

Konventionen öppnades för undertecknande den 8 november 1990 och

den har undertecknats av ett flertal stater, bl.a. Sverige. Sedan tre stater -

Storbritannien, Nederländerna och Schweiz - ratificerat konventionen

trädde den i kraft den 1 september 1993. Konventionen har därefter till-

trätts av Bulgarien, Italien, Finland, Norge och Litauen.

I Justitiedepartementet har upprättats en departementspromemoria, Sve-

riges tillträde till Europarådets förverkandekonvention (Ds 1993:17). I

promemorian föreslås att Sverige skall tillträda konventionen med vissa

förbehåll. Promemorian har remissbehandlats.

Förverkandekonventionens huvudsakliga innehåll

Förverkandekonventionen syftar till att utveckla samarbetet i fråga om

förverkande av utbyte av brott. Konventionen är avsedd att ge möjlighet

till rättsligt samarbete under alla stadier i förfarandet, dvs. från förunder-

sökningsskedet fram till dess att det finns ett slutligt beslut om förverkan-

de. Den är inte begränsad till någon viss typ av brott.

Konventionen innehåller såväl regler som skall gälla nationellt som fö-

reskrifter om det internationella samarbetet.

På nationell nivå föreskriver konventionen att lagstiftningen skall ge

möjligheter att förverka vinning av brott och föremål som använts som

hjälpmedel vid brott. Säkerhetsåtgärder som beslag och liknande skall

kunna vidtas. En viktig punkt gäller kriminalisering av penningtvätt. Kon-

ventionsstaterna skall straffbelägga uppsåtliga förfaranden som innefattar

hjälp att omsätta eller överlåta brottsligt förvärvad egendom. Även gär-

ningar som innebär döljande av egendomens ursprung och liknande förfa-

randen omfattas av bestämmelserna. Skyldigheten att kriminalisera hand-

lingar av detta slag föreligger oavsett om förbrottet är underkastat parter-

nas domsrätt. Parterna kan emellertid begränsa kriminalisering till vissa

förbrott eller kategorier av förbrott.

Vad beträffar det internationella samarbetet föreskrivs att parterna skall

anpassa sin lagstiftning så att det skall vara möjligt att såväl verkställa ett

en annan stat meddelat beslut om förverkande som att vidta säkerhetsåt-

gärder för att säkra ett framtida förverkande. Detta skall gälla oberoende av

om det är fråga om sak- eller värdeförverkande. Parterna skall också lämna

varandra hjälp vid identifiering och spårande av egendom som kan vara

underkastad förverkande.

En huvudtanke bakom konventionen är att den anmodade staten skall

godta det beslut som har meddelats i den ansökande staten. Någon om-

prövning under verkställighetsförfarandet av t.ex. den tilltalades skuld får

således i allmänhet inte ske.

Samarbete får vägras bl.a. om den sökta åtgärden skulle strida mot

grundläggande principer i den anmodade statens lag eller inkräkta på dess

suveränitet, säkerhet, allmänna rättsprinciper (ordre public) eller andra

väsentliga intressen. Är ärendet sådant att det enligt den anmodade statens

uppfattning inte motiverar åtgärden i fråga eller är den brottslighet med

vilken åtgärden har samband att anse som ett politiskt eller fiskaliskt brott,

kan samarbete också vägras. Grund för vägran är även att frågan redan har

prövats genom ett lagakraftvunnet avgörande i en annan stat. Även i fall

när den brottslighet med vilken åtgärden har samband inte utgör brott

enligt den anmodade statens lag kan samarbete vägras.

Konventionen innehåller vidare regler till skydd för tredje mans intres-

sen. Den ger bl.a. utrymme för att avslå en framställning om verkställighet

av förverkande, om tredje mans möjligheter att ta till vara sin rätt inte har

tillgodosetts.

Enligt konventionen bör tvister i anledning av dess tillämpning lösas ge-

nom förhandlingar mellan berörda parter eller genom att parterna enas om

att hänskjuta tvisten t.ex. till skiljedom. Europarådets ministerkommitté

antog för övrigt i september 1991 en rekommendation - Recommendation

No.R(91)12 - angående handläggningen vid sådana skiljeförfaranden.

Förslaget i propositionen

Regeringen anför i propositionen att en avgörande förutsättning för att

med framgång kunna bekämpa allvarlig kriminalitet är att det finns effek-

tiva möjligheter att beröva gärningsmännen vinsterna från den brottsliga

verksamheten. Det gäller framför allt, men inte uteslutande, narkoti-

kabrottsligheten där just den stora lönsamheten är själva drivkraften bak-

om brottsligheten. I takt med den ökade rörligheten mellan olika länder

ökar också enligt propositionen över huvud taget brottslighet med interna-

tionella anknytningar. En effektiv brottsbekämpning förutsätter därför,

anförs det, ett väl fungerande internationellt samarbete. Förverkandekon-

ventionen innebär enligt propositionen en utveckling av det internationella

samarbetet mot allvarlig kriminalitet. Den kan förväntas få betydelse också

genom att dess principer sannolikt kommer att tillämpas även i förhållande

till utomeuropeiska stater.

Regeringen konstaterar i propositionen att förverkandekonventionen

förutsätter att överensstämmande förverkanderegler finns i de till konven-

tionen anslutna länderna. En bred anslutning till konventionen ökar därför

enligt propositionen möjligheten till samarbete internationellt i dessa frå-

gor.

I propositionen anför regeringen vidare att Sverige sedan länge har del-

tagit i det straffrättsliga samarbetet främst inom Europarådets ram och att

erfarenheterna därav är positiva. Som EU-medlem deltar Sverige nu också

i EU:s rättsliga och inrikes samarbete, vilket enligt propositionen väsent-

ligt kommer att öka våra möjligheter att bedriva kampen mot den interna-

tionella brottsligheten på ett effektivt sätt. Det är regeringens avsikt att

Sverige aktivt skall medverka i detta samarbete. Vad gäller det arbete som

utanför EU - främst inom Europarådets ram - bedrivs mot internationell

brottslighet kommer Sverige enligt propositionen också i fortsättningen att

delta aktivt och bidra till att utveckla det ytterligare. Ratifikationen av

förverkandekonventionen utgör, anförs det, ett naturligt led i det interna-

tionella straffrättsliga samarbetet. Regeringen föreslår därför att riksdagen

godkänner konventionen så att en sådan ratificering nu kan ske.

Förverkandekonventionen har utarbetats med tanken att den skall kunna

få en så omfattande tillämpning som möjligt. Det har i stället överlämnats

till de tillträdande staterna att begränsa konventionens tillämpningsområde

på olika sätt genom avgivande av förklaringar. I propositionen anför rege-

ringen att Sverige bör avge förklaringar beträffande vissa av bestämmel-

serna i konventionen.

I artikel 2, punkt 1 i konventionen föreskrivs att varje part skall vidta så-

dana lagstiftningsåtgärder och andra åtgärder som kan vara nödvändiga för

att kunna förverka hjälpmedel och vinning eller egendom vars värde mot-

svarar sådan vinning.

Ett problem för svenskt vidkommande är att de svenska förverkandebe-

stämmelserna i vissa avseenden inte är lika långtgående som konventio-

nens förverkandebestämmelser. Därför bör enligt propositionen Sverige i

enlighet med artikel 2, punkt 2 i konventionen avge en förklaring om att

Sverige beträffande annan brottslighet än sådan som är upptagen i brotts-

balken, narkotikastrafflagen (1968:64) och lagen (1991:1969) om förbud

mot vissa dopningsmedel förbehåller sig rätten att, i den utsträckning så är

motiverat med hänsyn till brottstypen, föreskriva förverkande i mer be-

gränsad omfattning.

I artikel 6 i konventionen finns bestämmelser som särskilt avser pen-

ningtvättbrott, dvs. åtgärder som vidtas i syfte att dölja eller omsätta vin-

ning av brottslig verksamhet. Konventionens bestämmelser i denna del

sträcker sig längre än de i sammanhanget tillämpliga svenska häleribe-

stämmelserna. De svenska häleribestämmelserna är tillämpliga endast på

egendom som härrör från brottsliga förvärv. Denna begränsning utesluter

ansvar för häleri för t.ex. den som hjälper någon annan att omsätta pengar

som utgör undanhållna skattebelopp, eftersom sådan egendom inte anses

härröra från något brottsligt förvärv (jfr prop. 1990/91:127 s. 40). Några

motsvarande begränsningar finns inte i förverkandekonventionen, som är

tillämplig på "varje ekonomisk fördel" av ett brott.

I propositionen föreslås att Sverige i enlighet med artikel 6, punkt 4 i

konventionen skall avge en förklaring om att konventionen i berört avse-

ende generellt är tillämplig inom de ramar som de svenska häleribestäm-

melserna anger. Tekniskt sett bör denna förklaring enligt propositionen

utformas så att artikel 6, punkt 1 i konventionen görs tillämplig på sådan

egendom som härrör från brottsligt förvärv.

I propositionen framhålls i anslutning till förslagen om att Sverige skall

avge de nu nämnda förklaringarna att vid framtida överväganden av den

svenska lagstiftningen bör förverkandekonventionens bestämmelser tas i

beaktande med syfte att konventionens bestämmelser skall få en så vid-

sträckt tillämpning som möjligt.

I konventionen föreskrivs vidare i artikel 21, punkt 2 b att handlingar

skall kunna sändas för delgivning mellan konventionsstaterna på tjänste-

mannanivå. Enligt svenska bestämmelser ombesörjer emellertid det svens-

ka centralorganet, dvs. Utrikesdepartementet, delgivningen i dessa fall.

Sverige bör därför enligt propositionen utnyttja den möjlighet som ges i

konventionens artikel 21, punkt 2 att reservera sig mot den aktuella kon-

ventionsbestämmelsen.

I konventionens artikel 25, punkt 1 föreskrivs att en framställning enligt

konventionen skall göras skriftligt. Enligt punkt 3 i samma artikel kan

förbehåll göras om att sådan framställning skall vara översatt till visst eller

vissa språk. I propositionen föreslås att Sverige skall avge en förklaring

om att en framställning ställd till Sverige enligt konventionen skall vara

avfattad på svenska, danska, norska eller engelska eller vara åtföljd av en

översättning till något av dessa språk.

Avslutningsvis påpekas i propositionen att bestämmelserna i lagen

(1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brott-

målsdom, också benämnd internationella verkställighetslagen, måste göras

tillämpliga i förhållande till förverkandekonventionen och att regeringen

har för avsikt att återkomma med sådana tillämpningsföreskrifter. I sam-

manhanget kan nämnas att riksdagen helt nyligen antagit bestämmelser om

internationell rättshjälp på förundersökningsstadiet som gäller förhör

(prop. 1995/96:4, JuU3, rskr. 20).

Några ytterligare lagstiftningsåtgärder är enligt propositionen inte nöd-

vändiga för att Sverige skall kunna tillträda förverkandekonventionen.

Överväganden

Sverige har sedan lång tid tillbaka tagit aktiv del i det mellanstatliga sam-

arbetet för att bekämpa internationell brottslighet. Sverige har t.ex. inom

Europarådet och FN medverkat vid utarbetandet av ett flertal konventioner

på det straffrättsliga området, och vårt land deltar nu också i det växande

rättsliga och inrikes samarbetet mellan EU:s medlemsländer. De svenska

ansträngningarna när det gäller att utveckla den internationella straffrätten

har sin grund i uppfattningen att en effektiv brottsbekämpning i allt högre

grad förutsätter ett utvecklat och väl fungerande internationellt samarbete.

Förverkandekonventionen har utarbetats med syftet att förbättra det in-

ternationella samarbetet i fråga om förverkande av utbyte av brott, något

som är av stor betydelse inte minst när det gäller att bekämpa den mycket

lukrativa, internationella narkotikahandeln. Konventionen utgör enligt

utskottets mening ett betydelsefullt tillskott till det mellanstatliga samarbe-

tet på det rättsliga området. Utskottet instämmer därför i regeringens upp-

fattning att Sverige bör tillträda konventionen.

Utskottet har inget att erinra mot vad regeringen anför beträffande avgi-

vandet av svenska förklaringar till konventionen. Utskottet vill i samman-

hanget betona betydelsen av att kommande överväganden när det gäller

lagstiftningen sker med beaktande av bestämmelserna i konventionen så att

dennas tillämpningsområde kan göras så vidsträckt som möjligt.

Med det anförda tillstyrker utskottet regeringens förslag om att riksda-

gen skall godkänna Europarådets förverkandekonvention med de förkla-

ringar som regeringen förordat.

Hemställan

Utskottet hemställer

beträffande Europarådets förverkandekonvention

att riksdagen med bifall till regeringens förslag godkänner Europarå-

dets konvention om penningtvätt, efterforskning, beslag och förver-

kande av vinning av brott med de förklaringar beträffande artiklarna 2,

6, 21 och 25 som regeringen förordat i propositionen.

Stockholm den 23 november 1995

På justitieutskottets vägnar

Gun Hellsvik

I beslutet har deltagit: Gun Hellsvik (m), Lars-Erik Lövdén (s), Birthe

Sörestedt (s), Göran Magnusson (s), Sigrid Bolkéus (s), Göthe Knutson

(m), Märta Johansson (s), Ingbritt Irhammar (c), Margareta Sandgren (s),

Anders G Högmark (m), Siw Persson (fp), Ann-Marie Fagerström (s),

Alice Åström (v), Pär Nuder (s), Maud Ekendahl (m) och Kia Andreasson

(mp).

Innehållsförteckning

Gotab, Stockholm 1995