Bet. 1995/96:JuU11

Justitieutskottets betänkande

1995/96:JUU11

Hemlig kameraövervakning

Innehåll

Sammanfattning

Propositionerna

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

1995/96

JuU11

Sammanfattning

I detta betänkande behandlar utskottet

dels proposition 1995/96:85 med förslag

om införande av ett nytt

straffprocessuellt tvångsmedel benämnt

hemlig kameraövervakning, dels

proposition 1995/96:14 med förslag till

en förlängning av giltighetstiden för

1952 års tvångsmedelslag.

Förslaget beträffande hemlig

kameraövervakning innebär i korthet att

spaning mot en för grövre brottslighet

skäligen misstänkt person i vissa fall

skall kunna bedrivas genom användande

av dolda fjärrmanövrerade

övervakningskameror. Utskottet, som

anser att regeringen i förslaget funnit

en lämplig avvägning mellan intresset

av att dels effektivt kunna bekämpa den

grova brottsligheten, dels upprätthålla

ett starkt skydd för den personliga

integriteten och rättssäkerheten,

tillstyrker propositionen. Utskottet

avstyrker i samband härmed bifall till

fyra motioner varav tre väckts med

anledning av propositionen och en

väckts under den allmänna motionstiden

i år. I denna del föreligger fyra

reservationer varav en från (v, mp) och

tre från (fp) samt ett särskilt

yttrande från (fp).

Utskottet tillstyrker regeringens

förslag om förlängning av

giltighetstiden för 1952 års

tvångsmedelslag. I samband härmed

avstyrker utskottet bifall till två

motioner. I denna del föreligger en

reservation från (v, mp).

Propositionerna

I proposition 1995/96:14 har regeringen

(Justitiedepartementet) föreslagit att

riksdagen antar det i propositionen

framlagda förslaget till lag om

fortsatt giltighet av lagen (1952:98)

med särskilda bestämmelser om

tvångsmedel i vissa brottmål.

I proposition 1995/96:85 har regeringen

(Justitiedepartementet) föreslagit att

riksdagen antar de i propositionen

framlagda, av Lagrådet granskade,

förslagen till

1. lag om hemlig kameraövervakning,

2. lag om ändring i lagen (1952:98)

med särskilda bestämmelser om

tvångsmedel i vissa brottmål,

3. lag om ändring i sekretesslagen

(1980:100),

4. lag om ändring i lagen (1988:97) om

förfarandet hos kommunerna,

förvaltningsmyndigheterna och

domstolarna under krig eller krigsfara

m.m.,

5. lag om ändring i lagen (1990:484)

om övervakningskameror m.m.

Lagförslagen har fogats till

betänkandet, se bilaga 1-2.

Motionerna

Motioner väckta med anledning av

proposition 1995/96:14

1995/96:Ju2 av Kia Andreasson (mp) vari

yrkas att riksdagen avslår proposition

1995/96:14.

1995/96:Ju3 av Alice Åström m.fl. (v)

vari yrkas att riksdagen avslår

proposition 1995/96:14 om fortsatt

giltighet av 1952 års tvångsmedelslag.

Motioner väckta med anledning av

proposition 1995/96:85

1995/96:Ju9 av Kia Andreasson m.fl.

(mp) vari yrkas att riksdagen avslår

regeringens proposition 1995/96:85.

1995/96:Ju10 av Alice Åström m.fl. (v)

vari yrkas att riksdagen avslår

regeringens proposition 1995/96:85 om

hemlig kameraövervakning enligt vad i

motionen anförts om

integritetskränkning.

1995/96:Ju11 av Siw Persson och Bengt

Harding Olson (fp) vari yrkas

1. att riksdagen antar regeringens

förslag med den ändring av 3 § andra

stycket lagen om hemlig

kameraövervakning i enlighet med vad

som har anförts i motionen,

2. att riksdagen, vid avslag på

yrkande 1, avslår regeringens

proposition 1995/96:85,

3. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om redovisning av tillämpningen

av lagen om hemlig kameraövervakning,

4. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om det fortsatta

utredningsarbetet om hemlig

kameraövervakning.

Motion väckt under den allmänna

motionstiden 1995

1994/95:Ju712 av Eva Eriksson (fp) vari

yrkas att riksdagen hos regeringen

begär förslag till lag som tillåter

kamerabevakning utanför bank- och

postlokaler.

Utskottet

Inledning

I 1 kap. 2 § tredje stycket

regeringsformen (RF) finns en

grundläggande bestämmelse om skydd för

den enskildes personliga integritet.

Där sägs bl.a. att det allmänna skall

värna den enskildes privatliv och

familjeliv. Skyddet för den personliga

integriteten regleras genom ett flertal

bestämmelser på olika konstitutionella

nivåer i grundlag, vanlig lag,

förordningar och myndig

hetsföreskrifter.

I 2 kap. RF finns bestämmelser om

skydd för medborgarna mot tvångsmedel

från det allmänna. Bestämmelserna

innebär att varje medborgare gentemot

det allmänna är skyddad mot bl.a.

husrannsakan och liknande intrång, mot

undersökning av brev eller andra

förtroliga försändelser samt mot hemlig

avlyssning eller upptagning av

telefonsamtal eller andra förtroliga

meddelanden (2 kap. 6 § RF). Dessa

grundläggande fri- och rättigheter får

begränsas endast genom lag och endast

för att tillgodose ändamål som är

godtagbara i ett demokratiskt samhälle.

Begränsningarna får aldrig gå utöver

vad som är nödvändigt eller utgöra hot

mot den fria åsiktsbildningen.

Begränsningar av det nu angivna skyddet

finns i bl.a. rättegångsbalken (RB) och

hänför sig där till förfarandet vid

förundersökning i brottmål. Reglerna i

27 kap. 18 och 19 §§ RB om hemlig

teleavlyssning och hemlig

teleövervakning utgör exempel på sådana

lagreglerade begränsningar.

Någon begränsning av grundlagsskyddet

mot hemlig avlyssning, s.k. buggning,

lik den som gäller för hemlig

teleavlyssning och hemlig

teleövervakning finns inte. Buggning är

kriminaliserad genom straffbestämmelsen

om olovlig avlyssning i 4 kap. 9 a §

brottsbalken (BrB).

Mot hemlig optisk övervakning saknas

grundlagsskydd. Det finns inte heller

någon bestämmelse i BrB som

kriminaliserar hemlig optisk

övervakning. Förbud mot sådan

övervakning följer av bestämmelserna i

lagen om övervakningskameror m.m.

Europeiska konventionen den 4 november

1950 angående skydd för de mänskliga

rättigheterna och de grundläggande

friheterna (Europakonventionen) med

tilläggsprotokoll inkorporerades i

svensk rätt år 1994 (prop. 1993/94:117,

KU24, rskr. 246, 1994/95:KU5, rskr. 11,

SFS 1994:1219). I konventionens artikel

8 första punkten tillförsäkras envar

rätt till skydd för sitt privatliv och

familjeliv, sitt hem och sin korrespon

dens. Begränsningar i dessa rättigheter

får ske endast om åtgärden är förenlig

med de undantag som ställs upp i

artikel 8 andra punkten, vari sägs att

offentlig myndighet icke må störa

åtnjutandet av denna rättighet med

undantag för vad som är stadgat i lag

och i ett demokratiskt samhälle är

nödvändigt med hänsyn till landets

yttre säkerhet, den allmänna

säkerheten, landets ekonomiska

välstånd, förebyggandet av oordning

eller brott, hälsovården, skyddandet av

sedligheten eller av andra personers

fri- och rättigheter.

I 2 kap. 23 § RF har intagits en

bestämmelse som föreskriver att lag

eller annan föreskrift inte får

meddelas i strid med Sveriges åtaganden

på grund av konventionen.

Proposition 1995/96:85

Bakgrund

Polisens användning av

övervakningskameror i sin

brottsutredande verksamhet m.m.

År 1977 infördes lagen (1977:20) om TV-

övervakning (prop. 1975/76:194,

1976/77:JuU14, rskr. 93). Dessförinnan

saknades i princip lagstiftning om

sådan övervakning. Lagen kom till för

att förstärka den enskildes skydd mot

integritetskränkningar i samband med

övervakning och bevakning med hjälp av

TV-apparatur. I lagstiftningsärendet

diskuterades huruvida även polisens

användning av övervakningskameror

skulle omfattas av den nya lagen.

Departementschefen uttalade därvid att

det var av betydelse att regler om

polisens och andra myndigheters TV-

övervakning inte var eller kunde

framstå som mer liberala än de som

gällde för övriga (prop. s. 25). Den i

lagen föreskrivna tillståndsplikten för

TV-övervakning kom således att gälla

även för polisen.

Lagen om övervakningskameror (prop.

1989/90:119, JuU34, rskr. 320) trädde i

kraft den 1 juli 1990 och ersatte då

lagen om TV-övervakning. Lagen inleds

med en legaldefinition av begreppet

övervakningskameror. Med

övervakningskameror avses TV-kameror,

andra optisk-elektroniska instrument

och därmed jämförbara utrustningar som

är uppsatta så att de, utan att

manövreras på platsen, kan användas för

personövervakning (1 §). I lagen

uppställs ett generellt krav på att

övervakningskameror skall användas med

tillbörlig hänsyn till enskildas

personliga integritet (2 §). Vidare

föreskrivs att upplysning om en

övervakningskamera skall lämnas genom

tydlig skyltning eller på något annat

verksamt sätt (3 §). Undantag från

upplysningsplikten görs för

övervakningskameror som används till

skydd av en anläggning eller ett område

som enligt 4 § 2-5 eller 5 § lagen

(1990:217) om skydd för samhällsviktiga

anläggningar m.m. förklarats utgöra

skyddsobjekt samt för

övervakningskamera som används av en

polismyndighet vid automatisk

hastighetsövervakning. Länsstyrelsen

får dessutom i andra fall medge

undantag från upplysningsplikten, om

det finns synnerliga skäl för det.

Lagen om övervakningskameror gäller i

likhet med föregångaren all användning

av fjärrstyrda övervakningskameror och

reglerar således även polisens

hantering av denna apparatur. Detta

innebär att förbudet mot att använda

dolda fjärrmanövrerade

övervakningskameror vid en

förundersökning finns kvar. Lagen

omfattar dock inte användningen av

handmanövrerade övervakningskameror,

och polisen är således oförhindrad att

använda sådana kameror i sin

verksamhet.

Eftersom polisens användning av

övervakningskameror präglas av att den

i många fall måste ske dolt för att

fylla sin funktion, innebär det anförda

att polisen i dag huvudsakligen är

hänvisad till att använda dolda

handmanövrerade TV-kameror. Det finns

enligt regeringen dock flera

olägenheter med en sådan arbetsmetod.

Den är bl.a. mycket personal- och

kostnadskrävande.

Lagen om övervakningskameror m.m. ger

emellertid en viss möjlighet för

polisen och andra att använda dolda

övervakningskameror. Enligt 3 § tredje

stycket kan Länsstyrelsen som nyss

nämnts medge undantag från skyldigheten

att meddela upplysningar om

övervakningskamerans existens om det

finns synnerliga skäl för det. Det

anges i propositionen (1989/90:119

s. 43) att det skall vara fråga om

undantagssituationer där det finns ett

starkt behov av att använda en

övervakningskamera utan att behöva

informera om den, bl.a. fall där

hänsynen till allmän ordning och

säkerhet gör sig särskilt starkt

gällande, t.ex. vid övervakning av här

i landet anordnade internationella

sammankomster, vissa utländska

statsbesök och liknande arrangemang.

Polisens användning av

övervakningskameror har alltsedan

tillkomsten av 1977 års lag om TV-

övervakning varit föremål för

diskussion i olika sammanhang, bl.a. i

ett flertal utredningar.

Tvångsmedelskommittén anförde i

delbetänkandet (Ds Ju 1981:22) Hemlig

avlyssning m.m. att övervakning med

dold fjärrstyrd TV-kamera kan ses som

den optiska motsvarigheten till hemlig

avlyssning genom dold mikrofon med den

skillnaden att medborgarna inte är

skyddade mot TV-övervakning genom

grundlagen eller BrB utan endast genom

lagen om TV-övervakning. Kommittén

uttalade att TV-övervakning av det slag

som regleras i lagen om TV-övervakning

(övervakning av plats som är upplåten

för eller eljest nyttjas av

allmänheten ) inte är av så

integritetsvådlig natur att det fanns

anledning att på ett mera påtagligt

sätt begränsa tvångsmedlets användning

inom polisens brottsutredande

verksamhet. I linje härmed föreslog

kommittén att polisen skulle få använda

övervakningskameror vid utredning av

brott för vilka det endast var

föreskrivet fängelse.

År 1982 tillsattes Narkotikakommissionen

med uppgift att lämna förslag om

åtgärder mot narkotikamissbruket. I

kommissionens PM nr 5, Polisens

insatser mot narkotikan, föreslog

kommissionen att lagen om TV-

övervakning skulle ändras så att den

inte gällde kameror som polisen använde

vid spaning och utredning av

narkotikabrott. Kommissionen ansåg att

det från integritetssynpunkt knappast

kunde vara någon avgörande skillnad om

polisen vid sidan av kikare och andra

kameror också fick utnyttja TV-kameror.

Kommissionen menade vidare att TV-

övervakning på en plats där man ändå

alltid löper risk att iakttas med andra

metoder inte kunde vara alltför

integritetskränkande, även om den inte

skedde öppet.

Utredningen om TV-övervakning m.m.

fick år 1985 i uppdrag att se över

lagen om TV-övervakning. Enligt

direktiven (dir. 1985:39) skulle

utredaren bl.a. uppmärksamma de

särskilda problem som kunde vara

förenade med polisens användning av TV-

övervakning. I betänkandet (SOU

1987:74) Optisk-elektronisk övervakning

föreslog utredningen att polisen skulle

få rätt att efter tillstånd från

domstol använda dold

vvervakningsapparatur vid

förundersökning i brottmål. Enligt

förslaget skulle domstolen kunna

meddela sådant tillstånd endast om

någon var skäligen misstänkt för brott

för vilket det inte var stadgat

lindrigare straff än fängelse i två år

och under förutsättning att åtgärden

var av synnerlig vikt för utredningen.

Vidare föreslog utredningen att

tvångsmedlet skulle omfattas av

bestämmelserna i 1952 års

tvångsmedelslag, dvs. att övervakning

med dolda TV-kameror skulle få användas

vid utredning av vissa allmänfarliga

brott, vissa högmålsbrott och vissa

brott mot rikets säkerhet, även om det

för brottet var föreskrivet ett

straffminimum på mindre än två år.

Samtliga dessa förslag om polisens

rätt att få använda dolda fjärrmanövre

rade TV-kameror i den brottsutredande

verksamheten togs under övervägande i

proposition 1988/89:124 om vissa

tvångsmedelsfrågor. Departementschefen

uttalade där att hon inte ansåg att

användningen av sådana kameror borde

införas som metod i det reguljära

polisarbetet mot narkotikabrottslighet

och annan grov brottslighet. Hon

poängterade dock att detta

ställningstagande i första hand tog

sikte på förundersökningar i allmänhet.

Såvitt avsåg Säkerhetspolisens

arbetsmetoder hänvisade hon till SÄPO-

kommitténs då pågående arbete.

I sitt slutbetänkande (SOU 1990:51)

SÄPO - Säkerhetspolisens arbetsmetoder,

personalkontroll och meddelarfrihet tog

SÄPO-kommittén upp till behandling

bl.a. frågor om Säkerhetspolisens

arbetsmetoder. Så behandlades t.ex.

frågan om det borde införas en

möjlighet för Säkerhetspolisen att i

vissa situationer få använda dels

hemlig teknisk avlyssning med hjälp av

dolda mikrofoner, s.k. buggning, dels

övervakning med dolda fjärrstyrda

kameror. Kommittén kom i betänkandet

fram till att Säkerhetspolisen under

vissa förutsättningar borde få använda

såväl dolda mikrofoner som dolda

fjärrmanövrerade kameror vid

brottsutredningar. Kommittén motiverade

sitt ställningstagande vad gäller

användningen av kameror bl.a. med att

övervakning med handmanövrerade kameror

kan vara riskfylld för den som sköter

kameran och att användningen kan

innebära att en pågående utredning

avslöjas. Enligt kommittén borde

reglerna för användningen av dolda

kameror utformas på motsvarande sätt

och efter samma grundprinciper som

gäller för tvångsmedel.

Säkerhetspolisen överlämnade i

december 1994 en promemoria till

Justitiedepartementet (dnr 94/4922),

där man uppger att Säkerhetspolisen

behöver få tillgång till moderna

tekniska hjälpmedel för att kunna

bedriva en effektiv spaningsverksamhet

och att dolda fjärrmanövrerade

övervakningskameror utgör ett sådant

hjälpmedel. Säkerhetspolisen föreslog i

promemorian vissa lagändringar.

I ärendet föreligger en skrivelse från

Generaltullstyrelsen i vilken hemställs

om riksdagens uttalande att den nya

regleringen om hemlig kameraövervakning

skall vara tillämplig inte endast i

polisens brottsutredande verksamhet

utan också när tullen bedriver

förundersökning.

Pågående utredning m.m.

Den 16 februari 1995 beslutade

regeringen att tillsätta en särskild

utredare för att se över frågor om

användningen av övervakningskameror.

Enligt direktiven (dir. 1995:18) skall

utredningen, som antagit namnet

Utredningen om användningen av

övervakningskameror, göra en

genomgripande översyn av reglerna i

lagen om övervakningskameror m.m. I

utredningens uppdrag ingår att särskilt

överväga bl.a. frågan om en utvidgad

rätt för polisen att använda

övervakningskameror. Utredningen

överlämnade i juli 1995 delbetänkandet

(SOU 1995:66) Polisens användning av

övervakningskameror vid

förundersökning. Betänkandet har

remissbehandlats. Propositionen bygger

på utredningens förslag.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att ett nytt

tvångsmedel, hemlig kameraövervakning,

införs. Förslaget innebär att polisen

skall kunna bedriva spaning mot en

person genom att använda dolda

fjärrmanövrerade övervakningskameror.

Den föreslagna regleringen ansluter

nära till bestämmelserna i RB om hemlig

teleavlyssning.

Dolda fjärrmanövrerade

övervakningskameror skall få användas

vid förundersökning angående brott för

vilket minimistraffet inte understiger

två års fängelse samt vid försök,

förberedelse eller stämpling till

sådant brott om gärningen är straffbar.

Beslut om tillstånd till hemlig

kameraövervakning skall fattas av

rätten på ansökan av åklagaren. Hemlig

kameraövervakning får användas endast

om någon är skäligen misstänkt för

brottet och åtgärden är av synnerlig

vikt för utredningen. Domstolens

tillstånd skall meddelas att gälla för

viss tid och viss plats. Enligt

förslaget skall alla de platser som det

kan antas att den misstänkte kommer att

uppehålla sig på kunna övervakas.

Förslaget innehåller också regler om

hävande av beslut och granskning och

bevarande av upptaget bildmaterial.

Även i dessa delar ansluter förslaget

till reglerna om hemlig teleavlyssning.

Vidare föreslås att lagen (1952:98)

med särskilda bestämmelser om

tvångsmedel i vissa brottmål skall

omfatta också hemlig kameraövervakning.

Det nya tvångsmedlet skall således i

vissa fall kunna användas även vid

utredning av allmänfarliga brott, vissa

högmålsbrott och vissa brott mot rikets

säkerhet även om det för brottet är

föreskrivet lindrigare straff än

fängelse i två år.

I propositionen föreslås att

bestämmelserna om hemlig

kameraövervakning tas in i en ny lag

vars giltighet begränsas till elva

månader. Lagändringarna föreslås träda

i kraft den 1 februari 1996.

Utskottets överväganden

Hemlig kameraövervakning

I motionerna Ju9 (mp) och Ju10 (v)

yrkas avslag på propositionen. I

motionerna anförs sammanfattningsvis

att det saknas tillräckliga skäl att

införa ett så starkt

integritetskränkande tvångsmedel som

hemlig kameraövervakning. I motionerna

ifrågasätts också om förslagen är

förenliga med bestämmelserna i RF om

skydd för den enskildes personliga

integritet och Europakonventionen till

skydd för de mänskliga fri- och

rättigheterna.

I motion Ju11 (fp) framhålls att det i

propositionen uppställda kravet på

anknytning mellan den misstänkte och

den plats som kan komma att bli föremål

för kameraövervakning är så lågt ställt

att det innebär en påtaglig risk för

att övervakningen huvudsakligen kommer

att omfatta personer som inte har något

som helst samband med brottsutredningen

och att många oskyldiga personer

därigenom kommer att bli utsatta för

betydande integritetskränkningar. I

motionen yrkas att 3 § andra stycket i

regeringens lagförslag ändras så att

omfattningen av kameraövervakningen

begränsas. Om detta yrkande inte skulle

vinna bifall yrkas i andra hand avslag

på propositionen i dess helhet.

Lagen om övervakningskameror m.m.

omfattar, som tidigare framgått, även

polisens användning av dolda

fjärrstyrda övervakningskameror. Detta

innebär att den i lagen föreskrivna

tillståndsplikten i princip gäller

också för polisens verksamhet. Eftersom

polisens användning av

övervakningskameror präglas av att den

i många fall måste vara hemlig för att

fylla sin funktion, innebär det att

polisen i dag huvudsakligen är hänvisad

till att använda handmanövrerade TV-

kameror. Av propositionen (s. 19)

framgår att denna metod, som är

oreglerad, är förenad med en rad

olägenheter. I vissa situationer är det

inte möjligt att bedriva övervakning

med spanare utrustade med

handmanövrerade kameror, t.ex. därför

att förhållandena på platsen inte

tillåter att en spanare håller sig

dold. Även om det i och för sig skulle

vara möjligt att dölja en spanare kan

det vara omöjligt att avlösa denne utan

risk för upptäckt. I andra fall måste

övervakningen pågå under så lång tid

att man inte kan avvara nödvändiga

personalresurser. Detsamma gäller

övervakningar som kräver att många

spanare tjänstgör samtidigt, vilket

exempelvis kan vara fallet när

övervakningen avser en byggnad med

flera in- och utgångar. Ett annat

problem vid spaning - som hänger samman

med att antalet spanare är begränsat -

är enligt regeringen att det finns risk

för att spanaren blir igenkänd om han

måste befinna sig i den övervakade

personens närhet. Det kan i sådana fall

vara svårt för en spanare att undvika

att bli avslöjad. Övervakning med

handmanövrerade kameror kan enligt

regeringen också medföra fara för

spanarens personliga säkerhet. I dessa

fall innebär en övervakning helt enkelt

en alltför stor risk för att han skall

angripas av dem som övervakas. I sådana

situationer måste man av säkerhetsskäl

avstå från övervakning. I de nu

beskrivna situationerna skulle

övervakning med dolda

övervakningskameror enligt regeringens

uppfattning vara mycket värdefull.

En fördel med dolda

övervakningskameror är enligt

regeringen att de i vissa avseenden är

överlägsna människan i

registreringsförmåga. En dold

övervakningskamera kan av tekniska skäl

registrera händelser som en

handmanövrerad kamera inte registrerar,

eftersom den spanare som bemannar

kameran aldrig upptäcker att det finns

något intressant att dokumentera. Det

är emellertid ofrånkomligt att det i de

flesta fall är en fördel att ha

personal på platsen. Användningen av

dolda övervakningskameror kan enligt

regeringen alltså inte ersätta

användningen av handmanövrerade TV-

kameror utan får snarare ses som ett

komplement till sådana kameror.

Problemen med handmanövrerade kameror

gäller enligt regeringen såväl för den

öppna polisen som för Säkerhetspolisen.

För Säkerhetspolisens del är användning

av dolda övervakningskameror särskilt

intressant i arbetet med att avslöja

brott mot rikets säkerhet och bekämpa

terrorism. I detta arbete bedrivs

spaning i olika former, varav en är

s.k. objektsspaning, som bedrivs mot

såväl personer som platser. Syftet med

spaningen är oftast att observera en

persons förehavanden, att identifiera

de personer som vederbörande träffar

eller att se vad som händer på en viss

plats. En förutsättning för att detta

skall kunna genomföras effektivt är att

personen eller platsen kan övervakas

under en längre tid. Vid

spaningsinsatser av detta slag används

i dag i relativt stor utsträckning

övervakning med handmanövrerade TV-

kameror.

Regeringen anser att en rätt att

använda dolda övervakningskameror

skulle innebära att polisen dels kan

utföra spaningsuppgifter mot mål där

detta hittills inte varit möjligt, dels

utföra en effektivare spaning med

större precision samt dessutom frigöra

spaningspersonal för andra insatser.

I propositionen konstateras (s. 21)

att all tvångsmedelsanvändning utgör

intrång i den privata sfären. Beroende

på vilket tvångsmedel som används blir

det fråga om ingrepp i den personliga

integriteten i fysisk mening (skyddet

för den personliga friheten), den

kroppsliga integriteten (skyddet för

kroppens integritet mot ingrepp i

kroppen eller våld mot kroppen) eller

den personliga integriteten i ideell

mening (skyddet för privatlivet och för

personligheten). Exempel på tvångsmedel

som innebär intrång av sistnämnda slag

är hemlig teleavlyssning.

Vid en jämförelse mellan hemlig

teleavlyssning och användningen av

dolda övervakningskameror finner man

enligt regeringen vissa likheter. Båda

metoderna är hemliga till sin natur och

måste ske dolt för att fylla sin

funktion. Detta innebär att den person

som tvångsmedlet riktas mot inte har

någon möjlighet att ifrågasätta

beslutet. Det skydd mot missbruk av

olika tvångsmedel som ligger i att den

som drabbas av åtgärden kan få saken

prövad av domstol faller bort. Rätten

att överklaga blir illusorisk. Inte

heller kan någon kontroll ske från

allmänhetens sida, eftersom reglerna om

sekretess hindrar massmedia och

allmänheten från insyn i ärendet.

Hemlig teleavlyssning och användning

av dolda övervakningskameror företer

stora likheter även med avseende på

omfattningen av det intrång i den

personliga integriteten som kan bli

följden av tvångsmedelsanvändningen.

Enligt regeringens mening kan

övervakning med dold övervakningskamera

i vissa situationer vara ett väl så

ingripande tvångsmedel som hemlig

teleavlyssning. Vid bedömningen av om

en användning av dolda

övervakningskameror bör tillåtas måste

därför en avvägning göras mellan

intresset av effektivitet i den

brottsutredande verksamheten och ett

starkt skydd för den personliga

integriteten.

När det gäller frågan huruvida

samtliga platser som den misstänkte kan

antas komma att uppehålla sig på skall

kunna övervakas eller om det bör

införas någon begränsning härvidlag

noterar regeringen inledningsvis att

vissa begränsningar redan följer av

reglerna i 4 kap. BrB om brott mot

frihet och frid. Att t.ex. tränga in i

någons hem för att där montera en dold

övervakningskamera är således

förbjudet. Enligt regeringens mening

saknas skäl att göra några ändringar i

detta avseende. En annan sak är att

sådana utrymmen och platser kan bevakas

så länge kameran placeras på något

annat ställe. Vidare är t.ex. en

privatperson oförhindrad att frivilligt

upplåta sin bostad eller trädgård för

att polisen där skall kunna montera en

övervakningskamera och övervaka någon

annan. Frågan är emellertid om

användningen av det föreslagna

tvångsmedlet bör begränsas ytterligare,

t.ex. till övervakning endast av

allmänna platser eller platser dit

allmänheten har tillträde. En annan

tänkbar begränsning är enligt

regeringen att förbjuda övervakning med

dolda övervakningskameror av vissa

särskilt integritetskänsliga platser.

Regeringen anser att det skulle

innebära ett allvarligt avbräck från

effektivitetssynpunkt om användningen

av dolda övervakningskameror

begränsades på något av dessa sätt.

Enligt regeringens uppfattning

förefaller det tämligen onyanserat att

t.ex. förbjuda en övervakning som

består i att övervakningskameran riktas

mot fönstret i en bostad, eftersom

omständigheterna ibland uppenbarligen

kan vara sådana att tvångsmedlet bör

kunna komma i fråga även för

bostadsutrymmen. Samma resonemang gör

sig enligt regeringen också gällande

avseende platser som kan antas vara

särskilt integritetskänsliga.

Regeringen föreslår således ingen

begränsning av de platser som får

övervakas med dolda övervakningskameror

utom de som följer av att åtgärden

endast får avse sådan plats där den

misstänkte kan antas komma att

uppehålla sig och av de allmänna

principer som gäller för all

tvångsmedelsanvändning.

Allmänna principer för

tvångsmedelsanvändning är i första hand

ändamålsprincipen, behovsprincipen och

proportionalitetsprincipen, vilka

anknyter till innehållet i 2 kap. 12 §

RF. Ändamålsprincipen innebär att en

myndighets befogenhet att använda

tvångsmedlet skall vara bunden till det

ändamål för vilket tvångsmedlet har

beslutats. Behovsprincipen innebär att

en myndighet får använda ett

tvångsmedel bara när det finns ett

påtagligt behov och en mindre

ingripande åtgärd inte är tillräcklig.

Proportionalitetsprincipen, som är

lagfäst i 24-27 kap. RB, innebär att en

tvångsåtgärd i fråga om art, styrka,

räckvidd och varaktighet skall stå i

rimlig proportion till vad som står att

vinna med åtgärden.

Regeringen finner för sin del att den

omständigheten att dolda

övervakningskameror endast får användas

för utredning av grova brott, att

åtgärden endast får avse den som är

skäligen misstänkt, att åtgärden måste

vara av synnerlig vikt för utredningen

samt att bl.a.

proportionalitetsprincipen skall

tillämpas vid tillståndsgivningen utgör

tillräckliga garantier för att

tvångsmedlet endast kommer att användas

i de fall det kan anses befogat.

Utskottets ställningstagande

När det gäller frågan om införande av

en möjlighet till användande av dolda

övervakningskameror i brottsutredande

syfte föreligger i ärendet tre

huvudlinjer. Dessa är bifall till

regeringsförslaget, bifall till

användande av dolda övervakningskameror

med ett i förhållande till

regeringsförslaget inskränkt

användningsområde och slutligen avslag

på propositionen i dess helhet.

Utskottet konstaterar inledningsvis

att den föreslagna lagstiftningen,

vilken är avsedd att vara tidsbegränsad

i avbidan på slutförandet av den

pågående översynen av lagen om

övervakningskameror m.m., har utformats

efter mönster av reglerna i 27 kap. RB

om hemlig teleavlyssning. I lagen

uppställs garantier för att tillstånd

endast ges, om åtgärden är av synnerlig

vikt för utredningen och avser

allvarligare brottslighet för vilken

någon är skäligen misstänkt, samt för

att övervakningen inte blir alltför

omfattande eller långvarig.

Utskottet vill i sammanhanget tillägga

att Lagrådet har att granska huruvida

föreslagna lagar är förenliga med

grundlagarna bl.a. med avseende på

innehåll. Det i 2 kap. 23 § RF

grundlagsfästa skyddet mot lagstiftning

som strider mot Europakonventionen

innebär att Lagrådet haft att granska

även frågan om det aktuella

lagförslaget uppfyller

Europakonventionens krav. Lagrådet har

inte funnit skäl till erinran mot

förslagen i propositionen.

Enligt utskottets mening är det från

kriminalpolitisk synpunkt angeläget att

hemliga övervakningskameror kan ingå

som ett tekniskt hjälpmedel vid

utredning av så grova brott som den

föreslagna lagstiftningen tar sikte på.

Eftersom hemlig kameraövervakning till

sin natur är starkt

integritetskränkande är det från

rättssäkerhetssynpunkt viktigt att

förutsättningarna för dess användning

är noggrant avvägda och preciserade.

Det är också angeläget att ha regler

som inte är tänjbara och att

eftersträva ett beslutsförfarande som

så långt det är möjligt garanterar en

korrekt tillståndsgivning. Regeringen

har i förslaget bemästrat uppkommande

problem rörande rättssäkerheten och den

personliga integriteten, samtidigt som

den tillgodoser intresset av att

effektivt kunna bekämpa den allvarliga

brottsligheten. Utskottet tillstyrker

således propositionen. Utskottets

ställningstagande innebär att

motionerna Ju9, Ju10 och Ju11 i nu

behandlade delar avstyrks. Till

enskildheter i förslaget återkommer

utskottet i det följande.

I sammanhanget konstaterar utskottet

att den aktuella lagstiftningen torde

vara tillämplig såväl när tullen som

när polisen biträder åklagaren vid en

förundersökning.

Mot bakgrund av dold

kameraövervaknings starkt

integritetskränkande natur vill

utskottet avslutningsvis understryka

den utomordentliga vikten av att

användningen av tvångsmedlet begränsas

så långt det är möjligt beträffande

såväl omfattning som den tid som

åtgärderna pågår. Av särskild betydelse

i sammanhanget är, såsom regeringen

också understrukit i propositionen, att

personer som är ovidkommande för en

brottsutredning i möjligaste mån inte

drabbas av tvångsmedlet.

Parlamentarisk kontroll

I motion Ju11 (fp) yrkas ett riksdagens

tillkännagivande om att regeringens

redovisning till riksdagen om de

brottsutredande myndigheternas

tillämpning av bestämmelserna i lagen

om hemlig kameraövervakning skall ske

kvartalsvis i stället för årligen som

föreslås i propositionen. I motionen

understryks även vikten av att

regeringens redovisning också belyser i

vilken omfattning personer som är

ovidkommande för en brottsutredning har

drabbats av tvångsmedlet.

I enlighet med riksdagens önskemål

(JuU 1981/82:54, rskr. 298 och prop.

1988/89:124 s. 55, JuU25, rskr. 313)

redovisar regeringen årligen hur

reglerna i RB om hemlig teleavlyssning

och hemlig teleövervakning har

tillämpats (se senast skr. 1995/96:9,

JuU1, rskr. 17). Detsamma gäller

tillämpningen av lagen (1991:572) om

särskild utlänningskontroll (se senast

skr. 1994/95:132, JuU10, rskr. 197).

I propositionen anför regeringen att

den redovisning som lämnas till

riksdagen angående hemlig

teleavlyssning och hemlig

teleövervakning allmänt sett torde vara

av stort värde. Regeringen anser därför

att motsvarande redovisning bör lämnas

när det gäller det nya tvångsmedlet

hemlig kameraövervakning och att

redovisningen bör omfatta uppgifter om

bl.a. antalet ärenden och meddelade

tillstånd, vilka brott det varit fråga

om, vilka tillståndstider som har

förekommit, hur länge

tvångsmedelsanvändningen i det enskilda

fallet rent faktiskt har pågått samt i

vilken utsträckning hemlig

kameraövervakning har fyllt avsett

ändamål. Därutöver bör redovisningen

enligt regeringen också belysa i vilken

omfattning personer som är ovidkommande

för en brottsutredning har drabbats av

tvångsmedlet.

I det ovannämnda ärendet från våren

1982 (JuU 1981/82:54) rörande

parlamentarisk kontroll i fråga om

teleavlyssning upprepade utskottet ett

uttalande som utskottet gjort i ett

ärende rörande telefonavlyssning

tidigare samma år (JuU 1981/82:35),

bl.a. att det är ett viktigt intresse

från demokratisk synpunkt att

diskussionen om enskildas integritet i

förhållande till myndigheterna alltid

hålls levande, inte minst mot bakgrund

av den utveckling som enligt utskottet

hade lett till teknik som innebar

betydligt större risker för

integritetskränkningar än tidigare.

Utskottet anförde vidare att en minskad

vaksamhet när det gäller

integritetsfrågor kan leda till en

avtrubbning i den allmänna

uppfattningen att

integritetskränkningar endast

undantagsvis kan godtas i ett samhälle

av den typ vi har. Utskottet förordade

att den parlamentariska insynen när det

gällde telefonavlyssning borde ske i

form av en årlig redovisning i

proposition eller skrivelse till

riksdagen.

Utskottet, som i sammanhanget återigen

vill slå fast att betydelsen av

vaksamhet i integritetsfrågor inte nog

kan understrykas, anser att regeringens

redovisningar när det gäller

tillämpningen av reglerna om hemlig

teleavlyssning och hemlig

teleövervakning varit mycket värdefulla

och nödvändiga för att den

parlamentariska kontrollen skall kunna

upprätthållas.

Erfarenheterna av den kontroll

riksdagen utövar, vilken sträcker sig

över en lång följd av år, har dock

givit vid handen att de förändringar av

antal tillstånd m.m. som förekommit

skett så långsamt över tiden att det

enligt utskottets uppfattning inte står

något att vinna på att införa en

ordning med tätare redovisningar än vid

ett tillfälle årligen. Enligt

utskottets uppfattning torde samma

förhållanden kunna förväntas när det

gäller hemlig kameraövervakning.

Utskottet delar regeringens

uppfattning rörande redovisningens

omfattning och innehåll samt att den

bör ske vid ett tillfälle årligen.

Utskottet tillstyrker således

propositionen också i denna del.

Utskottets ställningstagande innebär

att utskottet avstyrker bifall till

motion Ju11 i nu behandlad del.

Lagteknisk utformning

I motion Ju11 (fp) yrkas riksdagens

tillkännagivande att det fortsatta

utredningsarbetet bör inriktas på att

reglerna om hemlig kameraövervakning

skall införas i RB i stället för att

giltighetstiden för den aktuella

lagstiftningen skall förlängas.

Regeringen anför i propositionen (s.

37) bl.a. att den naturliga platsen för

en reglering av hemlig

kameraövervakning skulle vara RB. Med

hänsyn till lagstiftningens

provisoriska karaktär och till att den

föreslås få begränsad giltighetstid är

en sådan placering enligt regeringen

dock mindre lämplig. Med tanke på att

utredningen om användningen av

övervakningskameror fortsätter sitt

arbete rörande den kameraövervakning

som inte sker dolt, vilket kan påverka

regleringen om den dolda

kameraövervakningen, kommer frågan om

användning av sådana

övervakningskameror enligt regeringen

emellertid att få behandlas på nytt i

ett större sammanhang.

Regeringen anför vidare att det för

närvarande också pågår en relativt

omfattande översyn av olika

straffprocessuella tvångsmedel.

Resultatet av denna översyn kan få

betydelse även för regleringen av

hemlig kameraövervakning. När

utredningsarbetet är avslutat kan

beslut fattas i frågan huruvida

lagstiftningen skall permanentas eller

giltighetstiden för densamma förlängas.

Utskottet delar regeringens

uppfattning såväl i fråga om att den

aktuella regleringen rörande hemlig

kameraövervakning naturligen hör hemma

i RB som att den tills vidare bör vara

intagen i en särskild lag med begränsad

giltighetstid. I likhet med regeringen

anser utskottet att det först när det

pågående utredningsarbetet m.m. har

avslutats är aktuellt att ta ställning

till om, och i sådant fall hur,

regleringen skall permanentas.

Utskottet avstyrker bifall till motion

Ju11 också i nu behandlad del.

Kameraövervakning utanför post- och

banklokaler

I motion Ju712 (fp) förespråkas att

kameraövervakning skall tillåtas

utanför bank- och postlokaler så att

det bl.a. skall kunna vara möjligt att

identifiera rånare som utanför lokalen

förberett sig för brottet.

Banker och postkontor som ansöker om

att få sätta upp en övervakningskamera

inne i lokalen får regelmässigt

tillstånd till det. För områdena

utanför lokalen medges i dag normalt

inte tillstånd att använda

övervakningskamera.

Utskottet behandlade liknande

motionsyrkanden i ett ärende hösten

1993 (1993/94:JuU4 s. 5f). Utskottet

anförde då att syftet med gällande

lagstiftning är att ge enskilda skydd

mot integritetskränkningar. Kravet på

tillstånd för att använda

övervakningskameror hade, anförde

utskottet, tillkommit för att garantera

integritetsskyddet. Utskottet

konstaterade att införandet av lagen om

övervakningskameror innebar, i

förhållande till vad som tidigare

gällt, att integritetsskyddet för den

enskilde hade stärkts, bl.a. genom att

tillståndskravet hade utvidgats. Denna

förstärkning hade enligt utskottet dock

medfört nya avgränsningsproblem av den

typ som nu aktualiseras i motion Ju712.

Enligt utskottets mening borde frågor

härom tas upp i lämpligt sammanhang.

Utskottet avstyrkte de då föreliggande

motionerna.

I direktiven till den översyn av lagen

om övervakningskameror, vilka utskottet

i det föregående redovisat, sägs bl.a.

att utgångspunkten för uppdraget är att

rätten att använda övervakningskameror

bör utvidgas i sådana fall där

intresset av att bekämpa brott väger

särskilt tungt. I direktiven nämns

bl.a. frågan om kameraövervakning av

närområdet utanför bank- och

postkontor. Utredningen skall vara

avslutad före utgången av maj månad

1996.

Utskottet, som anser att resultatet av

det pågående utredningsarbetet bör

avvaktas innan ställning tas till den

aktuella frågan, avstyrker bifall till

motion Ju712.

Övrigt

I övrigt har utskottet ingenting att

anföra med anledning av proposition

1995/96:85 och till denna hänförliga

motioner.

Proposition 1995/96:14

Lagen (1952:98) med särskilda

bestämmelser om tvångsmedel i vissa

brottmål innehåller tilläggs- och

undantagsbestämmelser till den

grundläggande regleringen i RB i fråga

om straffprocessuella tvångsmedel.

Lagen, som är tidsbegränsad, gäller vid

förundersökning angående vissa brott

mot rikets säkerhet och vissa andra

grova brott. Efter den senast gjorda

förlängningen gäller lagen till

utgången av år 1995 (prop. 1994/95:33,

JuU4, rskr. 42, SFS 1994:1489).

1952 års lag gäller vid

förundersökning angående dels

allmänfarliga brott, t.ex. mordbrand

och sabotage, dels vissa högmålsbrott

såsom uppror och olovlig kårverksamhet,

dels vissa brott mot rikets säkerhet,

t.ex. spioneri. Lagen gäller också

försök, förberedelse och stämpling till

dessa brott om sådan gärning är

straffbar. I förhållande till

regleringen i RB innebär lagen

utvidgade möjligheter att använda

tvångsmedlen häktning, beslag,

kvarhållande av postförsändelse m.m.

samt hemlig teleavlyssning och hemlig

teleövervakning.

SÄPO-kommittén kom i sitt

slutbetänkande (SOU 1990:51)

Säkerhetspolisens arbetsmetoder,

personalkontroll och meddelarfrihet

fram till slutsatsen att det föreligger

ett permanent behov av sådana särskilda

möjligheter till tvångsmedelsanvändning

som 1952 års lag tillhandahåller. På

sikt borde, ansåg kommittén,

bestämmelserna arbetas in i RB.

Säkerhetspolisen har genom en

skrivelse den 1 september 1995 till

regeringen, under åberopande av att

1952 års lag är av utomordentlig vikt

för Säkerhetspolisens verksamhet,

hemställt om att lagen ges fortsatt

giltighet. Säkerhetspolisen har därvid

anfört att lagen alltjämt utgör en

nödvändig grund för Säkerhetspolisens

verksamhet för bekämpning av brott mot

rikets säkerhet och att de möjligheter

till tvångsmedel i särskilda fall som

lagen ger också har utnyttjats i stor

omfattning.

I likhet med Säkerhetspolisen anser

regeringen att lagen, som gäller till

utgången av år 1995, fortfarande

behövs.

Av propositionen framgår bl.a. att

Polisrättsutredningens slutbetänkande

(SOU 1995:47) Tvångsmedel enligt 27 och

28 kap. RB samt polislagen, som bl.a.

innehåller förslag till ändringar av

reglerna om beslag och kvarhållande av

postförsändelse m.m., bereds inom

Justitiedepartementet.

Regeringen gör i propositionen den

bedömningen att resultatet av det

pågående översynsarbetet kan vara

avgörande för frågan om, och i sådant

fall hur, bestämmelserna i 1952 års lag

skall permanentas.

I propositionen föreslås att 1952 års

lag skall fortsätta att gälla till

utgången av år 1996.

Motionerna

I motionerna Ju2 (mp) och Ju3 (v) yrkas

avslag på propositionen. I motion Ju2

anförs bl.a. att en tvångslagstiftning

bör grundas på sakliga förhållanden och

permanentas om behovet av den inte är

övergående. I motion Ju3 kritiseras den

redovisning som lämnas i propositionen

beträffande tillämpningen av 1952 års

lag. Motionärerna, som efterlyser en

redovisning av i vilken utsträckning

lagen använts och varför den behövs,

anser att det bristfälliga

beslutsunderlaget bör leda till att

propositionen avslås.

Utskottets överväganden

Utskottet vill för sin del beträffande

behovet av den reglering som 1952 års

lag innehåller i likhet med föregående

år erinra om SÄPO-kommitténs ovan

redovisade ställningstagande.

I fråga om redovisningen i

propositionen för lagens tillämpning

vill utskottet påminna om utskottets

ställningstagande i det initiativärende

våren 1982 rörande parlamentarisk

kontroll i fråga om telefonavlyssning

som utskottet nämnt i det föregående. I

ärendet efterlyste utskottet en årlig

redovisning till riksdagen i fråga om

telefonavlyssning. Utskottet undantog

emellertid sådana brottmål som avses i

1952 års lag från redovisningskravet.

Utskottet uttalade att utskottet

härvidlag liksom eljest självt kan

inhämta den information som anses

behövlig (JuU 1981/82:54 s. 5; jfr

1988/89:JuU21 s. 9 f och 1990/91:JuU6

s. 3). Det bör också nämnas att

utskottet regelmässigt och med viss

periodicitet brukar inhämta

upplysningar i här aktuella hänseenden

vid besök hos Säkerhetspolisen eller

vid utfrågning med företrädare för

Säkerhetspolisen.

Utskottet, som konstaterar att

reglerna om straffprocessuella

tvångsmedel för närvarande undergår

betydande förändringar samtidigt som

regelsystemet delvis fortfarande är

föremål för översyn, delar regeringens

uppfattning att resultatet av

översynen, i likhet med vad som gäller

för hemlig kameraövervakning, kan vara

avgörande för frågan om och i så fall

hur bestämmelserna i 1952 års lag skall

permanentas. Ett ställningstagande i

denna fråga bör därför anstå tills

detta arbete har avslutats. I avvaktan

därpå bör giltighetstiden för 1952 års

lag förlängas. Utskottets

ställningstagande innebär att utskottet

avstyrker bifall till motionerna Ju2

och Ju3.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande hemlig

kameraövervakning

att riksdagen med bifall till

proposition 1995/96:85 och med avslag

på motionerna 1995/96:Ju9,

1995/96:Ju10 och 1995/96:Ju11

yrkandena 1 och 2 antar regeringens

förslag till

a) lag om hemlig

kameraövervakning,

b) lag om ändring i lagen

(1952:98) med särskilda bestämmelser

om tvångsmedel i vissa brottmål,

c) lag om ändring i

sekretesslagen (1980:100),

d) lag om ändring i lagen

(1988:97) om förfarandet hos

kommunerna, förvaltningsmyndigheterna

och domstolarna under krig eller

krigsfara m.m.,

e) lag om ändring i lagen

(1990:484) om övervakningskameror

m.m.,

res. 1 (v, mp)

res. 2(fp)

2. beträffande den

parlamentariska kontrollen

att riksdagen avslår motion

1995/96:Ju11 yrkande 3,

res. 3 (fp)

3. beträffande lagteknisk

utformning

att riksdagen avslår motion

1995/96:Ju11 yrkande 4,

res. 4(fp)

4. beträffande kameraövervakning

utanför post- och banklokaler

att riksdagen avslår motion

1994/95:Ju712,

5. beträffande fortsatt

giltighet av 1952 års lag

att riksdagen med bifall till

proposition 1995/96:14 och med avslag

på motionerna 1995/96:Ju2 och

1995/96:Ju3 antar det i propositionen

framlagda förslaget till lag om

fortsatt giltighet av lagen (1952:98)

med särskilda bestämmelser om

tvångsmedel i vissa brottmål.

res. 5 (v, mp)

Stockholm den 5 december 1995

På justitieutskottets vägnar

Gun Hellsvik

I beslutet har deltagit: Gun Hellsvik

(m), Birthe Sörestedt (s), Göran

Magnusson (s), Sigrid Bolkéus (s),

Märta Johansson (s), Margareta Sandgren

(s), Anders G Högmark (m), Ann-Marie

Fagerström (s), Alice Åström (v), Pär

Nuder (s), Maud Ekendahl (m), Kia

Andreasson (mp), Helena Frisk (s),

Jeppe Johnsson (m), Görel Thurdin (c)

och Bengt Harding Olson (fp).

Reservationer

1. Hemlig kameraövervakning (mom. 1)

Alice Åström (v) och Kia Andreasson

(mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande

på s. 11 som börjar med Enligt

utskottets och slutar med av

tvångsmedlet bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets uppfattning kan

åtgärder som kränker medborgarnas

integritet endast undantagsvis godtas.

Stora värden äventyras om samhället

flyttar fram sin toleransgräns vad

gäller användning av olika tvångsmedel.

Det anförda innebär att det, innan ett

nytt tvångsmedel kan införas, krävs

mycket noggranna analyser av såväl

behovet härav som utformningen av

regelsystemet och de konsekvenser som

användning av tvångsmedlet kan leda

till.

I jämförelse med vad som är fallet

beträffande den hemliga

telefonavlyssningen föreligger i fråga

om hemlig kameraövervakning ett

betydligt större mått av

integritetsinskränkning och därmed en

konflikt med bestämmelserna i 2 kap. 6

§ RF om skydd mot hemlig avlyssning

eller upptagning av telefonsamtal eller

annat förtroligt meddelande. Enligt 2

kap. 12 § RF får begränsningar av detta

skydd endast göras för ändamål som är

godtagbara i ett demokratiskt samhälle

och får aldrig gå utöver vad som är

nödvändigt med hänsyn till det ändamål

som föranlett den. En prövning av

huruvida dessa förutsättningar

föreligger har inte skett i

propositionen.

I 2 kap. 23 § RF stadgas att lag eller

föreskrift inte får meddelas i strid

med Sveriges åtaganden på grund av den

europeiska konventionen till skydd för

de mänskliga rättigheterna och de

grundläggande friheterna. Denna

konvention får därmed karaktären av att

vara en del av den svenska grundlagens

fri- och rättighetskatalog och skall

därmed beaktas vid införandet av ny

lagstiftning. Artikel 8 i konventionen

stadgar att envar har rätt till skydd

för sitt privat- och familjeliv, sitt

hem och sin korrespondens. I

propositionen saknas överväganden om

förenligheten mellan den föreslagna

lagstiftningen och ifrågavarande

artikel.

Utskottet anser, i linje med vad som

anförs i motionerna Ju9 och Ju10, att

det inte är klarlagt att det föreligger

något behov av hemlig

kameraövervakning. Inte heller har

utformningen av regleringen eller de

konsekvenser som kan bli följden av ett

införande av tvångsmedlet blivit

föremål för tillräckligt genomgripande

analyser. Lagstiftningen bör enligt

utskottets uppfattning inte genomföras

i avsaknad av sådana analyser.

Utskottet är således kritiskt till

förslaget och inte berett att

tillstyrka bifall till propositionen.

dels att utskottets hemställan under

moment 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande hemlig

kameraövervakning

att riksdagen med bifall till

motionerna 1995/96:Ju9 och

1995/96:Ju10 samt med avslag på

motion 1995/96:Ju11 yrkandena 1 och

2 avslår proposition 1995/96:85,

2. Hemlig kameraövervakning (mom. 1)

Bengt Harding Olson (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande

på s. 11 som börjar med Enligt

utskottets och slutar med av

tvångsmedlet bort ha följande lydelse:

Mot bakgrund av den grova

brottsligheten och de allvarliga

samhällsproblem som denna ger upphov

till måste, enligt utskottets

uppfattning, hemlig kameraövervakning i

någon form accepteras trots de risker

från integritetssynpunkt som därvid gör

sig gällande. Huruvida regeringens

förslag skall godtas eller inte är

således en fråga om utformningen av den

föreslagna regleringen.

Vid en bedömning härav finner

utskottet att det av regeringen

föreslagna kravet i fråga om anknytning

mellan den misstänkte och den plats där

övervakningen skall äga rum är så lågt

satt att det innebär en påtaglig risk

för att övervakningen huvudsakligen

kommer att omfatta personer som inte

har något som helst samband med

brottsutredningen. Enligt utskottets

uppfattning måste möjligheterna att

använda hemlig kameraövervakning

begränsas mer än regeringen föreslagit.

Sambandet mellan den misstänkte, hans

brottslighet och den plats där

övervakning får ske bör förstärkas.

Utskottet anser, i linje med vad som

framförs i motion Ju11, att

användningsområdet för det aktuella

tvångsmedlet måste begränsas till

miljöer som typiskt sett kan betraktas

som kriminella, dvs. platser där grov

brottslighet mera generellt bedrivs.

Med en sådan ordning blir det möjligt

med övervakning där det verkligen

behövs, t.ex. i MC- och spelklubbar

samt den misstänktes hem m.m. medan

kameraövervakning undviks i andra fall.

Utskottet är således inte berett att

tillstyrka att riksdagen antar

regeringens förslag på denna punkt. I

stället bör en justering göras i

lagtexten i enlighet med vad utskottet

nu anfört.

dels att utskottets hemställan

under moment 1 bort ha följande

lydelse:

1. beträffande hemlig

kameraövervakning

att riksdagen med bifall till

motion 1995/96:Ju11 yrkande 1 och

med avslag på motionerna

1995/96:Ju9, 1995/96:Ju10 och

1995/96:Ju11 yrkande 2 antar

regeringens förslag till

a) lag om hemlig kameraövervakning

med den ändringen att 3 § erhåller

följande som utskottets förslag

betecknade lydelse:

Regeringens Utskottets

förslag förslag

3 §

Hemlig kameraövervakning får användas

endast om

1. någon är skäligen misstänkt för

brottet,

2. åtgärden är av synnerlig vikt för

utredningen samt

3. skälen för åtgärden uppväger det

intrång eller men i övrigt som åtgärden

innebär för den misstänkte eller för

något annat motstående intresse.

Åtgärden får Åtgärden får

endast avse sådan endast avse sådan

plats där den plats där det kan

misstänkte kan antas att den

antas komma att misstänkte kan

uppehålla sig. komma att

uppehålla sig och

grov brottslighet

bedrivs.

b) lag om ändring i lagen

(1952:98) med särskilda

bestämmelser om tvångsmedel i

vissa brottmål,

c) lag om ändring i sekretesslagen

(1980:100),

d) lag om ändring i lagen

(1988:97) om förfarandet hos

kommunerna,

förvaltningsmyndigheterna och

domstolarna under krig eller

krigsfara m.m.,

e) lag om ändring i lagen

(1990:484) om övervakningskameror

m.m.,

3. Den parlamentariska kontrollen (mom.

2)

Bengt Harding Olson (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande

på s. 12 som börjar med Erfarenheterna

av och slutar med behandlad del bort

ha följande lydelse:

Utskottet delar regeringens

uppfattning rörande redovisningens

omfattning och innehåll. Utskottet vill

dock ytterligare understryka att det i

redovisningen skall belysas i vilken

omfattning personer som är ovidkommande

för brottsutredningen har drabbats av

tvångsmedlet.

När det gäller hur ofta regeringen

skall inkomma till riksdagen med

redovisning måste det enligt utskottets

uppfattning skapas möjligheter för

riksdagen att reagera snabbare på

felaktig tillämpning av reglerna än som

är möjligt om redovisningen sker en

gång årligen. Med tätare redovisningar

kan riksdagen omgående vidta

korrigerande åtgärder. Utskottet delar

den uppfattning som framförs i motion

Ju11 att regeringens redovisning bör

äga rum kvartalsvis. Vad utskottet nu

anfört bör riksdagen som sin mening ge

regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan

under moment 2 bort ha följande

lydelse:

2. beträffande den parlamentariska

kontrollen

att riksdagen med bifall till

motion 1995/96:Ju11 yrkande 3 som

sin mening ger regeringen till

känna vad utskottet anfört,

4. Lagteknisk utformning (mom. 3)

Bengt Harding Olson (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande

på s. 13 som börjar med Utskottet

delar och slutar med behandlad del

bort ha följande lydelse:

Utskottet delar regeringens

uppfattning att regleringen rörande

hemlig kameraövervakning naturligen hör

hemma i RB. Enligt utskottets mening är

det angeläget att sådan lagstiftning

som behövs också är permanent. Detta är

särskilt betydelsefullt i fråga om

tvångsmedelslagstiftning. Utskottet

anser, i likhet med vad som framförs i

motion Ju11, att det pågående

utredningsarbetet rörande

kameraövervakning och den översyn av de

straffprocessuella tvångsmedlen som för

närvarande äger rum bör bedrivas med

inriktning på att regleringen om hemlig

kameraövervakning skall föras in i RB i

stället för att i nuvarande form bli

föremål för en förlängning. I

utredningsarbetet bör enligt utskottets

uppfattning vidare noggrant bedömas

verkningarna och nyttan av hemlig

kameraövervakning samt åtgärdens

förenlighet med Europakonventionen om

skydd för de mänskliga rättigheterna

och grundläggande friheterna. Det

ankommer på regeringen att under år

1996 till riksdagen återkomma med

förslag i enlighet med vad utskottet nu

anfört. Detta bör riksdagen med bifall

till motion Ju11 som sin mening ge

regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under

moment 3 bort ha följande lydelse:

3. beträffande lagteknisk

utformning

att riksdagen med bifall till

motion 1995/96:Ju11 yrkande 4 som

sin mening ger regeringen till

känna vad utskottet anfört,

5. Fortsatt giltighet av 1952 års lag

(mom. 5)

Alice Åström (v) och Kia Andreasson

(mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande

som på s. 15 börjar med Utskottet,

som och på s. 16 slutar med och Ju3.

bort ha följande lydelse:

1952 års tvångsmedelslag innehåller

bestämmelser om straffprocessuella

tvångsmedel som innebär att den

enskildes rättsliga skydd är väsentligt

svagare än vad som gäller enligt

rättegångsbalkens regler. Lagen är

bl.a. på grund härav tidsbegränsad.

I propositionen redovisas på några

rader att Säkerhetspolisen anser lagen

vara nödvändig, att den utnyttjas i

stor omfattning samt att det är av

utomordentlig vikt att giltighetstiden

förlängs. Även om utskottet i och för

sig har möjligheter att självt inhämta

information om lagens tillämpning m.m.

anser utskottet att det underlag som

redovisas i propositionen för den

föreslagna förlängningen av lagens

giltighetstid är otillräckligt. Med

tanke bl.a. på att insynen i hur lagen

används är begränsad, vilket utgör ett

hot mot rättssäkerheten, och på att

tillämpningen innebär stora risker för

integritetskränkningar, anser utskottet

att beslut om en förlängning av

giltighetstiden inte kan fattas utan

att regeringen närmare redovisar i

vilken utsträckning lagen använts och

mera ingående utvecklar skälen till att

den behövs. Utskottet är sålunda

kritiskt mot regeringsförslaget, och

utskottet är, i linje med vad som

framförs i motionerna Ju2 och Ju3, inte

berett att tillstyrka förslaget i

propositionen om en förlängning av 1952

års lag.

dels att utskottets hemställan

under moment 5 bort ha följande

lydelse:

5. beträffande fortsatt

giltighet av 1952 års lag

att riksdagen med bifall till

motionerna 1995/96:Ju2 och

1995/96:Ju3 avslår det i

proposition 1995/96:14 framlagda

förslaget till lag om fortsatt

giltighet av lagen (1952:98) med

särskilda bestämmelser om

tvångsmedel i vissa brottmål.

Särskilt yttrande

Hemlig kameraövervakning (mom. 1)

Bengt Harding Olson (fp) anför:

Av tekniska skäl ställde det sig inte

möjligt att anmäla reservation till

förmån för andrahandsyrkandet i motion

1995/96:Ju11 om avslag på

propositionen. För det fall

förstahandsyrkandet i motionen om

ändringar i propositionen (se

reservation 2) inte skulle vinna

kammarens gillande kommer Folkpartiet

liberalerna i stället att stödja

reservation 1 om avslag på

propositionen.

Innehållsförteckning

Sammanfattning 1

Propositionerna 1

Motionerna 2

Motioner väckta med anledning av

proposition 1995/96:14 2

Motioner väckta med anledning av

proposition 1995/96:85 2

Motion väckt under den allmänna

motionstiden 1995 2

Utskottet 2

Inledning 2

Proposition 1995/96:85 4

Bakgrund 4

Propositionens huvudsakliga

innehåll 7

Utskottets överväganden 7

Övrigt 14

Proposition 1995/96:14 14

Motionerna 15

Utskottets överväganden 15

Hemställan 16

Reservationer 17

1. Hemlig kameraövervakning (mom. 1)17

2. Hemlig kameraövervakning (mom. 1)18

3. Den parlamentariska kontrollen

(mom. 2) 19

4. Lagteknisk utformning (mom. 3) 20

5. Fortsatt giltighet av 1952 års lag

(mom. 5) 20

Särskilt yttrande 21

Hemlig kameraövervakning (mom. 1)21

Gotab, Stockholm 1995