Bet. 1995/96:JuU12

Justitieutskottets betänkande

1995/96:JUU12

Ny vapenlag

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

1995/96

JuU12

Sammanfattning

I detta betänkande behandlar utskottet

ett regeringsförslag om en ny, språkligt

och systematiskt omarbetad, vapenlag som

anpassats till internationella krav.

Utskottet tillstyrker förslaget med

vissa justeringar av lagteknisk natur.

Till betänkandet har fogats sju

reservationer varav två från (c) och fem

från (mp).

Propositionen

I proposition 1995/96:52 har regeringen

(Justitiedepartementet) föreslagit att

riksdagen antar de i propositionen

framlagda förslagen till

1. vapenlag,

2. lag om ändring i lagen (1988:254) om

förbud beträffande knivar och andra

farliga föremål,

3. lag om ändring i lagen (1992:1300)

om krigsmateriel,

4. lag om ändring i lagen (1994:122) om

ändring i lagen (1992:1300) om

krigsmateriel,

5. lag om ändring i tullagen

(1994:1550).

Lagförslagen, som granskats av

Lagrådet, har fogats till betänkandet,

se bilaga 1.

Motionerna

Motioner väckta med anledning av

propositionen

1995/96:Ju6 av Kia Andreasson m.fl. (mp)

vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär

förslag till sådan ändring i vapenlagen

att sikten som utnyttjar strålning

utanför ögats känslighetsområde skall

omfattas av vapenlagen och tillstånd

skall krävas för innehav,

2. att riksdagen hos regeringen begär

förslag till sådan ändring i vapenlagen

att paintballvapen skall vara

tillståndspliktiga enligt samma regler

som för annat målskytte,

3. att riksdagen hos regeringen begär

förslag till sådan ändring i vapenlagen

att tillstånd för handel med skjutvapen

av typ hel- eller halvautomatiska

handeldvapen endast prövas av regeringen

enligt krigsmateriellagen,

4. att riksdagen hos regeringen begär

förslag till sådan ändring i vapenlagen

att skytteklubbar till polismyndighet

skall anmäla vilka medlemmar som slutar

vara aktiva i klubben,

5. att riksdagen hos regeringen begär

förslag till sådan ändring i vapenlagen

att det till medlemmar i skytteklubbar

endast utfärdas tidsbegränsade licenser

som måsta styrkas vartannat år,

6. att riksdagen hos regeringen begär

förslag till sådan ändring i vapenlagen

att behörighetskrav skall inrättas för

att få tillstånd att handla med vapen,

7. att riksdagen hos regeringen begär

förslag till sådan ändring i vapenlagen

att rapportering av en vapenhandlares

import detaljerat skall rapporteras av

tullen till polisdistrikt,

8. att riksdagen hos regeringen begär

förslag till sådan ändring i vapenlagen

att alla legala vapen skall förvaras i

godkända säkerhetsskåp enligt SS 3492

och vara SIS-certifierade.

1995/96:Ju7 av Gullan Lindblad (m) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om behovet av en ny lagstiftning

rörande soft air guns.

1995/96:Ju8 av Eskil Erlandsson och

Birgitta Carlsson (c) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar att 3 kap. 8

§ vapenlagen avslutas med följande

mening: "Vad nu har sagts hindrar dock

inte att ett vapen lånas ut av en

skyttesammanslutning för övning eller

tävling på bana eller annan anläggning

som ägs eller drivs av

skyttesammanslutningen",

2. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att ge kvinno- och

brottsofferjourer möjlighet att bevilja

licenser för pepparspray.

Motioner väckta under allmänna

motionstiden 1995

1994/95:Ju602 av Barbro Andersson m.fl.

(s) vari yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om en skärpning av

lagstiftningen vad gäller såväl militära

som civila vapen.

1994/95:Ju621 av Roland Larsson (c) vari

yrkas att riksdagen hos regeringen begär

förslag till sådan ändring av den s.k.

knivlagen att den även omfattar

stålhättade skor och kängor.

1994/95:Ju623 av Bengt Silfverstrand och

Bo Nilsson (s) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om behovet av

skärpning av reglerna för vapeninnehav

m.m.

1994/95:Ju629 av Sigge Godin (fp) vari

yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär

en skyndsam totalgenomgång av

vapenhandeln,

3. att riksdagen hos regeringen begär

förslag till ett program som begränsar

den illegala tillgången till vapen.

1994/95:Ju809 av Olof Johansson m.fl.

(c) vari yrkas

14. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om olaga vapeninnehav och

vapenanvändning vid våldsbrottslighet,

15. att riksdagen hos regeringen begär

förslag till ändring i lagen (1988:254)

om förbud beträffande knivar och andra

farliga föremål som föreslås i motionen,

1994/95:A807 av Ingbritt Irhammar m.fl.

(c) vari yrkas

50. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om innehav av vapenlicens för

dem som döms för våldsbrott.

Utskottet

Bakgrund

Den nu gällande vapenlagen (1973:1176,

omtryckt 1991:1181), som trädde i kraft

år 1974, innehåller bestämmelser om

enskildas och organisationers m.fl.

befattning med vapen och ammunition.

Lagen kompletteras av vapenförordningen

(1974:123, omtryckt 1991:1257) och av

Rikspolisstyrelsen utgivna föreskrifter

och allmänna råd till

vapenlagstiftningen (RPS FS 1992:2 FAP

551-3). Vad gäller tillverkning och

utförsel av vissa skjutvapen och viss

ammunition finns bestämmelser i lagen

(1992:1300) om krigsmateriel och i

förordningen (1992:1303) om

krigsmateriel. Regler om hantering och

import av ammunition finns även i lagen

(1988:868) om brandfarliga och explosiva

varor.

Utanför vapenlagen faller knivar, andra

stick- och skärvapen samt vissa andra

föremål som, utan att vara skjutvapen,

är ägnade att användas som vapen vid

brott mot liv eller hälsa. Bestämmelser

om sådana föremål finns i lagen

(1988:254) om förbud beträffande knivar

och andra farliga föremål

(knivförbudslagen) och, såvitt avser

införsel, i förordningen (1990:415) om

tillstånd till införsel av vissa farliga

föremål.

Vapenlagen har ändrats vid ett flertal

tillfällen sedan den trädde i kraft. Den

senaste övergripande genomgången av

lagen företogs av 1987 års

vapenutredning som år 1989 lade fram

sitt slutbetänkande (SOU 1989:44)

Översyn av vapanlagstiftningen.

Utredningens förslag ledde bl.a. till

att bestämmelserna om förvärv och

innehav av ammunition skärptes, att det

ställdes högre krav på förvaring av

vapen och ammunition samt att reglerna

om återkallelse av vapentillstånd

förtydligades och i viss mån skärptes

(prop. 1990/91:130, JuU33, rskr. 300).

I ärendet uttalade justitieutskottet

(bet. s. 32) att vapenlagen knappast

kunde sägas uppfylla de krav på

överskådlighet och tillgänglighet som

kan ställas på en modern lagstiftning.

Enligt utskottet borde lagen därför vid

ett lämpligt tillfälle - exempelvis i

samband med en anpassning till en

framtida EG-reglering - ingående ses

över både systematiskt och språkligt.

Vad utskottet anfört gav riksdagen som

sin mening regeringen till känna.

En anpassning av vapenlagen till

internationella krav aktualiserades

sedan EG:s ministerråd i juni 1991

utfärdade ett direktiv (991/477/EEG) om

kontroll av förvärv och innehav av vapen

inom medlemsstaterna, nedan benämnt

vapendirektivet. I direktivet, som

blivit bindande för Sverige i och med

Sveriges inträde i EU den 1 januari

1995, föreskrivs att medlemsstaterna

skall anpassa sin lagstiftning så att

kontrollen av enskildas förvärv och

innehav av vapen och ammunition

uppfyller i vart fall vissa minimikrav.

I direktivet finns också anvisningar om

hur vapen och ammunition skall få föras

över mellan medlemsstaterna och om hur

information om sådana överföringar skall

utbytas.

I ett motionsärende hösten 1992

(1992/93:JuU4) behandlade utskottet ett

antal motioner rörande bl.a.

prövningsförfarandet enligt vapenlagen,

rätten att inneha lasersikten, rätten

att förvärva och inneha ammunition,

behovet av en översyn av

vapenlagstiftningen, förutsättningarna

för att återkalla vapentillstånd,

tillstånd för innehav av samlarvapen

samt förvaringsbestämmelserna

beträffande ammunition. Utskottet, som

hade inhämtat att en utredning om EG-

anpassning m.m. av vapenlagen var

förestående, fann inte skäl att ta

ställning till de yrkanden som

framställts i motionerna. I stället

förutsatte utskottet att de i motionerna

aktualiserade spörsmålen i erforderlig

omfattning skulle tas upp i det kommande

utredningsarbetet.

I det senaste lagstiftningsärendet på

området våren 1993 skärpte riksdagen

straffskalan för olaga vapeninnehav,

respektive överlåtelse eller upplåtelse

av ett skjutvapen till någon som inte är

berättigad att inneha det, genom att en

särskild straffskala om grovt brott

infördes (prop. 1992/93:141, JuU16,

rskr. 220). I detta ärende infördes

också den tidsbegränsade lagen

(1993:206) om ansvarsfrihet vid olaga

vapeninnehav, s.k. vapanamnesti. Genom

denna lag gavs möjlighet för den som

olovligen innehade vapen eller

ammunition att under en begränsad period

lämna in vapnen eller ammunitionen till

polisen utan att därvid dömas till

ansvar. Vapenamnestin ledde till att en

stor mängd vapen och ammunition lämnades

in.

Regeringen tillsatte i mars 1993 en

utredning (dir. 1993:12) med uppdrag att

göra en översyn av vapenlagen

(1973:1176). Utredningen antog namnet

Vapenlagsutredningen. I januari 1994

lade utredningen fram betänkandet (SOU

1994:4) Vapenlagen och EG. Betänkandet

innehåller ett förslag till en ny,

språkligt och systematiskt omarbetad

vapenlag, vari även tagits in bl.a.

sådana förändringar som bedömts

nödvändiga vid ett svenskt inträde i

Europeiska unionen (EU). I betänkandet

behandlas också vissa andra frågor om

vapenlagstiftningens utformning, främst

de som aktualiserades av utskottet i

det ovan nämnda betänkandet

1992/93:JuU4. Utredningens betänkande,

som ligger till huvudsaklig grund för

förslagen i propositionen, har

remissbehandlats.

I propositionen behandlas också ett

förslag som lagts fram i betänkandet

(SOU 1995:53) Samverkan för fred - den

rättsliga regleringen och som avser

regleringen i vapenlagen om vad som

skall gälla för främmande stats militära

styrka som besöker Sverige inom ramen

för internationellt samarbete i

fredsbevarande verksamhet. Detta

betänkande remissbehandlas för

närvarande. Med anledning av en

skrivelse från Svenska jägareförbundet

till regeringen (dnr Ju95/539) tas i

propositionen även upp frågan om

utlåning av skjutvapen till personer som

inte fyllt 18 år.

Närmare om EU:s vapendirektiv

EG:s ministerråd har som framgått ovan

utfärdat ett direktiv (91/477/EEG) om

kontroll av förvärv och innehav av vapen

inom medlemsstaterna, vanligen benämnt

vapendirektivet, vilket blev bindande

för Sverige genom inträdet i EU den 1

januari 1995.

Vapendirektivet syftar till att få till

stånd en delvis harmoniserad

lagstiftning i dessa frågor mellan

medlemsstaterna. I direktivets ingress

deklareras att det kan vara lämpligt att

bestämma vilka kategorier av skjutvapen

som privatpersoner inte alls får

förvärva eller inneha eller som de får

inneha endast med tillstånd eller efter

anmälan. Vidare anförs att det i princip

inte bör vara tillåtet att ta med

skjutvapen mellan länderna, men att

detta kan medges om ett förfarande antas

som ger staterna möjlighet att få

underrättelse om att ett skjutvapen förs

in i respektive land. Smidigare regler

bör dock antas för jakt eller

tävlingsskytte för att inte inkräkta på

den fria rörligheten mer än nödvändigt.

Vapendirektivet berör inte

medlemsstaternas rätt att vidta åtgärder

mot illegal vapenhandel. Inte heller

berörs staternas rätt att utfärda

nationella bestämmelser om tillstånd att

inneha vapen eller om jakt och tävling

med vapen. Direktivet gäller inte heller

sådana förvärv och innehav av vapen som

är förenliga med nationell rätt och som

avser de väpnade styrkorna, polisen

eller offentliga myndigheter och inte

heller sådana vapensamlare och

kulturella historiska institutioner som

har statens godkännande för sin

verksamhet. Direktivet tar inte upp

kommersiella överlåtelser av krigsvapen

och ammunition till sådana vapen.

Vapendirektivet anger det minsta krav

som medlemsstaternas lagstiftning skall

uppfylla men tillåter dessa att hålla en

högre skyddsnivå. Den speciella procedur

med europeiska skjutvapenpass som avser

jägare och tävlingsskyttar och som

behandlas i direktivet skall dock alltid

kunna tillämpas med i direktivet angivna

begränsningar.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen läggs fram förslag till

en ny, språkligt och systematiskt

omarbetad, vapenlag. I huvudsak bygger

förslaget på bestämmelserna i den nu

gällande vapenlagen.

Propositionen innehåller förslag till

sådana ändringar av vapenlagstiftningen

som behövs för att i svensk rätt

genomföra EG:s vapendirektiv.

Anpassningen innebär en viss skärpning

av bestämmelserna om innehav av

ammunition samt vissa ändringar av

bestämmelserna om införsel av skjutvapen

och ammunition till Sverige. För att

uppfylla direktivets krav föreslås

vidare att regeringen skall bemyndigas

föreskriva att tillstånd skall krävas

för överföring av skjutvapen och

ammunition till ett annat land.

Därigenom ges också regeringen möjlighet

att meddela bestämmelser om utsläppande

på marknaden och övervakning av

explosiva varor för civilt bruk

(95/15/EEG). Den höga skyddsnivån som

gäller i Sverige beträffande innehav av

vapen och ammunition förändras inte på

grund av förslagen.

Bestämmelserna om överklagande av

beslut enligt vapenlagen föreslås

ändrade så att polismyndighetens beslut

skall överklagas till länsrätten i

stället för som i dag till

länsstyrelsen. Kammarrätten skall pröva

ett överklagande från länsrätten endast

om kammarrätten meddelat

prövningstillstånd.

Vidare föreslås att polismyndigheten

undantagsvis skall få bevilja tillstånd

att skjuta med ett vapen för vilket

tillstånd till innehav meddelats för

annat ändamål än skjutning.

Det föreslås också att den som har

särskilt tillstånd att inneha extra

vapendelar skall få byta ut dessa mot

nya likadana utan att söka nytt

tillstånd.

Härutöver behandlas i propositionen

frågor om lasersikten, signalvapen,

tårgassprayer och andra liknande sprayer

samt frågor om s.k. paintballvapen.

Lagändringarna föreslås träda i kraft

den 1 april 1996.

Överväganden

Inledning

Utskottet kan konstatera att den nu

gällande vapenlagen är över 20 år gammal

och att den sedan ikraftträdandet har

ändrats vid ett stort antal tillfällen.

Vapenlagen framstår i dag som både

ålderdomlig och svårtillgänglig. Den har

heller inte anpassats till relevanta

direktiv inom EG. Utskottet anser därför

att det nu är dags att besluta om en ny

vapenlag som anpassats till EG:s

bestämmelser och som i språkligt och

systematiskt hänseende uppfyller de krav

som bör ställas på en modern

lagstiftning.

Utskottet ser i princip positivt på de

förslag som läggs fram i propositionen.

Med anledning av ett antal

motionsyrkanden som väckts i anslutning

till propositionen återkommer utskottet

i det följande till vissa enskildheter i

de framlagda förslagen.

I ärendet föreligger även ett antal

motionsyrkanden som väckts dels med

anledning av propositionen, dels under

den allmänna motionstiden 1995 och som

inte direkt tar sikte på propositionens

förslag utan främst berör frågor om hur

vapenkontrollen skall kunna förbättras.

Dessa motionsyrkanden behandlas i den

avslutande delen av betänkandet.

Lasersikten

I motion 1995/96:Ju6 (mp) begärs att

lasersikten och liknande sikten skall

bli tillståndspliktiga enligt den nya

vapenlagen.

Ett lasersikte är ett riktmedel som kan

monteras på olika typer av skjutvapen.

Det är så konstruerat att det sänder en

kompakt ljusstråle i vapnets

skottriktning. Ljusstrålen skapar en

lysande röd punkt på det föremål den

träffar. Det är meningen att siktet

skall ställas in så att den röda punkten

överensstämmer med den punkt där ett

skott från vapnet träffar. Eftersom

punkten blir svårare att se på ett

längre avstånd ingår ofta en kikare i

siktet.

Det kan i sammanhanget nämnas att olika

laserinstrument har ett betydande

användningsområde i yrkeslivet, t.ex.

som riktinstrument vid

anläggningsarbeten, i medicinsk

verksamhet och som s.k. laserpekare till

overheadapparater.

Riktmedel för vapen såsom t.ex.

kikarsikten och lasersikten omfattas

inte av bestämmelserna i vapenlagen och

de är således inte tillståndspliktiga

enligt denna lag. Något förslag om

tillståndsplikt läggs inte heller fram i

propositionen, jfr 1 kap. 3 § i

förslaget till ny vapenlag. För

laseranordningar finns däremot särskilda

bestämmelser i strålskyddslagen

(1988:220). Laser klassbestäms enligt

Statens strålskyddsinstituts

författningssamling med hänsyn till

strålningsegenskaperna. För de högre

klasserna gäller krav på tillstånd. De

lasersikten som finns i handeln är

emellertid klassade i någon av de lägsta

klasserna och är i princip ofarliga för

det oskyddade ögat.

Vapenlagsutredningen föreslår i sitt

betänkande (s. 99 f) att lasersikten

skall omfattas av vapenlagen och att

tillstånd skall krävas för innehav.

Utredningen motiverar sin ståndpunkt med

att det inte råder någon tvekan om att

lasersikten kan användas vid allvarlig

brottslighet och att samhällets

uppmärksamhet därför är påkallad samt

att behov av lasersikten endast kan

föreligga under mycket speciella

förhållanden.

Flera av remissinstanserna, bl.a.

Riksåklagaren och Rikspolisstyrelsen,

har ifrågasatt eller avstyrkt

utredningens förslag i denna del. De

framhåller att lasersikten inte utgör

något problem ur polisiär synpunkt och

att införandet av tillståndsplikt skulle

skapa en ökad byråkrati som inte är

motiverad. Även Statens kriminaltekniska

laboratorium, SKL, har ställt sig

tveksamt till utredningens förslag och

bl.a. påpekat att användbarheten av ett

lasersikte är störst på korta avstånd

och under dåliga ljusförhållanden. I

sådana sammanhang är enligt SKL en

tillståndsfri laserpekare lika

användbar. SKL framhåller också att

lasersikten kan vara svåra att särskilja

från laserpekare och att utredningens

förslag därför inte skulle få den effekt

som eftersträvades.

Enligt vad regeringen anför i

propositionen (s. 64) bör utredningens

förslag i denna del inte genomföras. Vid

detta ställningstagande hänvisar

regeringen till vad SKL anfört om

gränsdragningsproblem till instrument

som rimligen inte bör falla under

vapenlagstiftningens område och

möjligheten att ersätta lasersikten med

annan liknande utrustning. Regeringen

avser dock att mycket noga följa

utvecklingen på detta område och

eterkomma till riksdagen om det skulle

visa sig att det finns ett mer påtagligt

behov av tillstånd för innehav av

lasersikten.

Utskottet instämmer i regeringens

uppfattning att lasersikten inte bör

omfattas av tillståndsplikt enligt

vapenlagen. Utskottet noterar att

regeringen avser att mycket noga följa

utvecklingen på området och vid behov

återkomma till riksdagen. Motion

1995/96:Ju6 i nu aktuell del avstyrks.

Beviljande av vapentillstånd för

pepparspray

I motion 1995/96:Ju8 (c) föreslås att

kvinno- och brottsofferjourer skall få

möjlighet att bevilja tillstånd för

innehav av pepparspray.

Frågor om tillstånd enligt vapenlagen

handläggs enligt 7 § i lagen (2 kap. 2 §

förslaget till ny vapenlag) exklusivt av

polismyndigheten.

Vapenlagens bestämmelser omfattar,

förutom skjutvapen i egentlig mening,

även vissa andra föremål som räknas upp

i 1 § andra stycket vapenlagen (1 kap. 3

§ förslaget till ny vapenlag). Bland

dessa föremål nämns särskilt

tårgasanordningar. Med tårgasanordningar

torde avses även andra anordningar som

till verkan och ändamål är jämförliga

därmed (jfr prop. 1973:166 s. 134).

I propositionen (s. 69) anförs att

tårgasanordningar sedan lång tid

tillbaka omfattats av vapenlagen och

varit underkastade samma krav på

tillstånd m.m. som skjutvapen. Det

saknas enligt regeringen skäl att i

detta sammanhang överväga att ändra

denna ordning. Även om risken är liten

att någon skall tillfogas allvarliga

skador av tårgas, har

tårgasanordningarna enligt propositionen

karaktär av vapen. Syftet är att under

en begräsad tid fysiskt sätta en person

ur spel. Utöver de polisiära

användningsområdena är tårgas

anordningarna avsedda att användas i

självförsvar. Enligt propositionen är de

emellertid lika effektiva som

angreppsvapen. Det har bl.a. visat sig

att tårgassprayer ofta kommer till

användning vid rån och liknande

överfall.

Sprayer för försvarsändamål kan enligt

SKL och Försvarets forskningsanstalt,

FOA, delas in i fyra kategorier.

Sprayer i kategori A innehåller tårgas

och är alltså direkt hänförliga till

tårgasanordningar.

Sprayer i kategori B innehåller andra

tårretande ämnen än tårgaser. Hit hör de

s.k. pepparsprayerna. Den aktiva

substansen i pepparspray, capsaicin, har

en liknande verkan som tårgas.

Till kategori C hänförs sprayer som

innehåller ämnen som inte är direkt

irritationsframkallande och som enligt

FOA kan förmodas ha låg giftighet.

Sprayer i denna kategori har ofta till

syfte att märka ut en angripare för

framtida identifiering. De skiljer sig

således väsentligt i fråga om verkan och

ändamål från tårgasanordningarna.

Sprayer i kategori D slutligen ger

temporär bedövning eller förlamning. De

kan därför, även utan att irritera ögon,

hud eller slemhinnor, ha en kraftigt

prestationsnedsättande effekt.

Enligt propositionen bör, förutom

sprayerna i kategori A, även sprayerna i

kategori B, bl.a. pepparspray, och D

falla under vapenlagen och vara

tillståndspliktiga. Därmed skulle det

direkt av lagtexten framgå att bl.a.

pepparspray omfattas av vapenlagens

tillståndsbestämmelser.

För att klargöra vapenlagens omfattning

när det gäller olika skyddssprayer och

för att undvika eventuella tveksamheter

i legalitetshänseende föreslås i

propositionen en justering av

uppräkningen 1 § andra stycket

vapenlagen (1 kap. 3 § förslaget till ny

vapenlag) genom att ett förtydligande

tillägg görs i paragrafen.

Regeringen har inte funnit skäl att i

propositionen ta upp frågan om i vilken

utsträckning tillstånd bör beviljas för

tårgasanordningar eller andra

tillståndspliktiga sprayer. I

Rikspolisens föreskrifter och allmänna

råd till vapenlagstiftningen (avsnitt

6.2) anges att tillståndsgivningen

beträffande gaspistoler och andra

likartade vapen - exempelvis spray - bör

vara mycket restriktiv och att tillstånd

endast bör beviljas undantagsvis, när

ett synnerligen starkt behov föreligger.

Frågan om tillståndsgivningens

omfattning har fått ökad aktualitet

genom att Rikspolisstyrelsen har inlett

en försöksverksamhet där hotade kvinnor

som komplement till s.k. trygghetspaket,

som innehåller olika larmanordningar,

efter vederbörlig tillståndsprövning i

varje enskilt fall också utrustats med

pepparspray eller tårgasspray.

Regeringen har genom ett beslut den 18

november 1993 uppdragit åt

Rikspolissstyrelsen att utvärdera

försöksverksamheten. Utvärderingen

beräknas av Rikspolisstyrelsen vara

färdig i början av september 1996.

Utskottet konstaterar att frågor om

vapentillstånd enligt vapenlagen för

närvarande handläggs av

polismyndigheten. Utskottet finner detta

vara en ändamålsenlig ordning. Förslaget

i motion 1995/96:Ju8 om att även vissa

fristående organisationer skulle få

handlägga vissa typer av vapenärenden är

enligt utskottets mening inte

acceptabelt ur bl.a. kontroll- och

säkerhetssynpunkt. Utskottet ser däremot

positivt på den försöksverksamhet med

att förse vissa hotade kvinnor med

skyddsspray som nu bedrivs av

Rikspolisstyrelsen. Med det anförda

tillstyrker utskottet propositionen i

denna del och avstyrker bifall till

motion 1995/96:Ju8.

Paintballvapen

I motion 1995/96:Ju6 (mp) föreslås att

s.k. paintballvapen skall vara

tillståndspliktiga enligt vapenlagen.

Paintballvapen är benämningen på en typ

av kolsyredrivna vapen som till utseende

påminner om stridsvapen. Dessa vapen

laddas med ampuller som består av ett

gelatinskal och har ett innehåll av

flytande färg. Vapnen och amunitionen

används vid stridsliknande spel och

lekar.

Enligt 5 § andra stycket vapenlagen (2

kap. 1 § andra stycket förslaget till ny

vapenlag) krävs inte tillstånd för den

som fyllt 18 år att inneha, driva handel

med eller föra in ett kolsyre-, luft-

eller fjädervapen som är avsett för

målskjutning eller ett harpungevär, allt

under förutsättning att vapnet har en i

förhållande till andra vapen begränsad

effekt.

Enligt 1 a § vapenförordningen skall

ett kolsyre- luft- eller fjädervapen

anses ha en sådan begränsad effekt om en

projektil från vapnet fyra meter från

pipans mynning har en anslagsenergi som

är mindre än 10 joule. När det gäller

hel- eller halvautomatiska vapen av

dessa slag är motsvarande gräns 3 joule.

Statens kriminaltekniska laboratorium,

SKL, testar kolsyre-, luft- och

fjädervapen för att avgöra om dessa

skall anses vara effektbegränsade eller

inte. På de paintballvapen som

undersökts av SKL har en anslagsenergi

på mellan fem och nio joule uppmätts.

Hel- och halvautomatiska vapen används

på grund av den låga tillåtna

anslagsenergin inte i stridslekarna.

I sitt remissyttrande i ärendet har SKL

bl.a. påpekat att paintballvapen på ett

enkelt sätt kan ändras så att hastighet

och anslagsenergi uppnår ett högre

värde. Det finns enligt SKL anledning

att tro att de vapen som finns på

marknaden kan ha högre prestanda än det

vapen som klassificerats. Ett sådan

förhöjt värde ökar emellertid

projektilens farlighet endast

marginellt. Risken för en framtida

allmän prestandahöjning för

paintballvapen torde enligt SKL inte

heller vara speciellt stor beroende på

att det finns praktiska faktorer hos

vapnen och ammunitionen som naturligt

begränsar prestandan.

SKL anser på de anförda skälen att

klassificeringen av paintballvapen inte

är meningsfull i sin nuvarande form. SKL

föreslår att man föreskriver antingen

att alla hel- och halvautomatiska

skjutvapen skall vara tillståndspliktiga

och de övriga tillståndsfria för den som

fyllt 18 år eller att samtliga

paintballvapen skall vara tillståndsfria

för personer som fyllt 18 år. Enligt

SKL:s uppfattning finns det ur

vapenteknisk synvinkel ingen större

anledning till särbehandling av de olika

typerna av paintballvapen; eldhastighet

och projektilens farlighet skiljer sig

inte åt.

Enligt propositionen (s. 72) torde det

andra kravet för att vapnen skall anses

tillståndsfria för personer över 18 år -

att de är avsedda för målskjutning - i

praktiken ha kommit att anses uppfyllt

när det gäller paintballvapen. I varje

fall har såvitt regeringen känner till

ingen myndighet ingripit mot att

personer som fyllt 18 år utan tillstånd

importerat, sålt eller innehaft

paintballvapen med begränsad effekt.

I propositionen anförs vidare att

utgångspunkten vid fastställande av

tillståndspliktens omfattning bör vara

den direkta farligheten hos

paintballvapen och risken i övrigt för

att dessa skall komma att användas som

hjälpmedel vid allvarlig brottslighet.

Det har enligt propositionen inte

framkommit att paintballvapen i sig

skulle ha orsakat några allvarliga

skador. Det hänvisas också till att

penetreringsförmågan hos projektilen

från ett paintballvapen är väsentligt

mindre än hos projektilen från ett

effektbegränsat luftgevär. Luftgevär av

denna typ har sedan länge varit

tillståndsfria för personer som fyllt 18

år. Det finns enligt propositionen

heller inget stöd för att paintballvapen

skulle utgöra en fara i

brottssammanhang; vapnen har ett

relativt särpräglat utseende och kan

svårligen förväxlas med ordinära

handeldvapen.

När det sedan gäller aspekten att

aktiviteter med paintballvapen i vissa

fall skulle kunna ge intryck av att

förhärliga utövandet av våld anförs i

propositionen att ingenting har

framkommit som tyder på att det skulle

föreligga något samband mellan utövande

av paintballskytte och och

våldsbenägenhet i övrigt. Även om man

enligt propositionen kan anföra

invändningar från etiska utgångspunkter

mot att anordna stridsliknande spel och

lekar med paintballvapen så finns det

knappast skäl att ingripa mot dessa med

stöd av vapenlagstiftningen. Man bör,

anförs det, hålla i minnet att också

flera etablerade sporter är inspirerade

av verklig våldsutövning mellan

människor. Enligt propositionen finns

det anledning att tro att

paintballskyttet med tiden i allt större

utsträckning kommer att bedrivas i

organiserade former och att

tävlingsmomentet därvid kommer att bli

mer framträdande än likheterna med en

verklig eldstrid.

Med hänsyn till bl.a. det anförda

förordar regeringen att paintballvapen i

princip bör vara tillståndsfria för

personer som fyllt 18 år. Mot bakgrund

av vad SKL uttalat om

paintballprojektilernas anslagsenergi

och vapnens prestanda i övrigt anser

regeringen dessutom att de i

vapenförordningen uppställda

effektgränserna bör avskaffas såvitt

gäller paintballvapen. Dessutom bör

enligt regeringen såväl hel- som

halvautomatiska och övriga

paintballvapen anses ha en sådan

begränsad effekt som avses i 5 § andra

stycket vapenlagen. En föreskrift om

detta bör tas in i vapenförordningen.

Avslutningsvis anförs att skytte med

paintballvapen bör anses utgöra

målskytte. Alternativet, att skapa en

särreglering för paintballvapen, finner

regeringen inte befogat. I denna del

anförs att paintballvapen inte syftar

till att åstadkomma annan effekt än att

markera en träff på en motspelare, som

får förutsättas vara införstådd med

denna konsekvens av spelet. Även om det

således är fråga om skytte mot levande

mål anser regeringen att paintballvapen

i vapenlagens mening - där avsikten

främst är att utesluta andra

användningsområden - bör anses vara

avsedda för målskjutning.

Utskottet instämmer i regeringens

bedömningar beträffande paintballvapen

och avstyrker bifall till motion

1995/96:Ju6 i denna del.

Utlåning av vapen i vissa fall

I motion 1995/96:Ju8 (c) föreslås en

ändring i förslaget till vapenlag av

innebörd att det vid övnings- eller

tävlingsskytte hos en

skyttesammanslutning skall vara tillåtet

att utan särskilt tillstånd av

polismyndigheten låna ut skjutvapen till

den som fått ett skjutvapen förklarat

förverkat eller ett vapentillstånd

återkallat.

Ett skjutvapen får enligt 23 § andra

stycket vapenlagen (3 kap. 2 § förslaget

till ny vapenlag) inte lånas ut till den

som kan antas komma att missbruka

vapnet. Enligt 23 § första stycket

vapenlagen (3 kap. 8 § förslaget till ny

vapenlag) får skjutvapen som huvudregel

inte heller lånas ut till den som fått

skjutvapen förklarat förverkat eller

tillstånd till innehav av skjutvapen

återkallat. Som ett undantag från den

sistnämnda regeln gäller att vapen

efter särskilt tillstånd av

polismyndigheten får lånas ut för övning

eller tävling som äger rum under uppsikt

av en skyttesammanslutning.

Bestämmelserna om hinder för

vapenutlåning är straffsanktionerade i

37 § vapenlagen (9 kap. 1 § förslaget

till ny vapenlag). Straffregleringen

innebär att den som uppsåtligen innehar,

överlåter eller lånar ut ett skjutvapen

till någon som inte har rätt att inneha

vapnet döms till fängelse i högst ett

år. Är brottet grovt döms till fängelse

i lägst sex månader och högst fyra år.

Om gärningen har begåtts av oaktsamhet

eller om brottet är ringa är påföljden

böter eller fängelse i högst sex

månader.

Av intresse i sammanhanget är

möjligheterna för en enskild att få del

av polismyndighetens uppgifter om

beviljade och återkallade vapentillstånd

m.m. Enligt 5 kap. 5 § sekretesslagen

(1980:100) gäller sekretess hos

polismyndighet i verksamhet, som avser

förande av eller uttag ur vapenregister,

för uppgift som har tillförts registret,

om det inte står klart att uppgiften kan

röjas utan fara för att vapen eller

ammunition kommer till brottslig

användning. Under samma förutsättning

gäller sekretess i verksamhet som avser

folkbokföringen för uppgift som hänför

sig till vapenregister.

I den proposition som föregick

införandet av denna sekretessbestämmelse

nämndes, förutom brottsspaning, seriös

forskning som ett berättigat skäl att

hämta uppgifter ur vapenregistret och

folkbokföringsregistret (prop.

1990/91:130 s. 50).

Vid remissbehandlingen av betänkandet

Vapenlagen och EG har Svenska

jägareförbundet hänvisat till ett

tidigare avfattat remissyttrande i

vilket förbundet anför att det inte är

rimligt att kräva att de ansvariga för

vapenutlåning vid

skyttesammanslutningarna - provledare

för jägarexamen, skjutledare och

instruktörer - i varje enskilt fall

skall göra en kontroll av om utlåning av

vapen får ske. Som exempel nämns att

vver 30 000 personer avlägger prov för

jägarexamen varje år. Jägareförbundet

påpekar också bl.a. att vapenutlåningen

vid skjutbanor sker under sträng

kontroll och att det såvitt bekant

aldrig förekommit något missbruk vid

sådan utlåning. Mot denna bakgrund anser

jägareförbundet att kravet på tillstånd

av polismyndigheten inte bör gälla vid

utlåning av vapen av

skyttesammanslutning för övning eller

tävling på bana eller annan anläggning

som ägs eller drivs av sammanslutningen.

Utskottet konstaterar att syftet med

motionsönskemålet synes vara att en

skjutledare inte skall behöva riskera

straffrättslig påföljd för den utlåning

av vapen som sker inom ramen för en

skyttesammanslutnings övnings- eller

tävlingsverksamhet.

Problemet torde här vara att inte bara

uppsåt utan också oaktsamhet vid

utlåningen kan föranleda straffansvar.

Utskottet har förstått att den aktuella

lagregleringen har lett till en viss

osäkerhet inom skyttesammanslutningarna

när det gäller en skjutledares ansvar i

nu aktuellt hänseende. Utskottet anser

emellertid att det skulle föra för långt

att på det sätt som motionärerna

föreslår vidga möjligheterna till

vapenutlåning till den krets av personer

som det här är fråga om.

I sammanhanget vill utskottet framhålla

att en skjutledares ansvar för att

kontrollera om det i det enskilda fallet

erfordras särskilt tillstånd för

utlåning av vapen vid övning eller

tävling inom en skyttesammanslutning

måste ses i belysning av att en

skjutledare har mycket begränsade

möjligheter att i praktiken efterforska

hur det förhåller sig härmed.

Vad som enligt utskottets mening kan

krävas i fråga om aktsamhet av

skjutledaren är att han med hjälp av

frågor till den som vill låna ett

skjutvapen försöker utröna om det

föreligger någon omständighet som gör

att det behövs tillstånd av

polismyndigheten för att utlåning skall

få ske. Om så visar sig vara fallet bör

naturligtvis ett tillstånd uppvisas. I

annat fall finns det enligt utskottets

mening inte skäl för skjutledaren att

försöka göra ytterligare

efterforskningar eller att vägra att

låna ut skjutvapnet såvida det inte

föreligger någon särskild omständighet

som ger honom anledning att misstänka

att utlåning inte får ske.

Utskottet tillstyrker regeringens

förslag i nu aktuell del och hemställer

att riksdagen med anledning av motion

1995/96:Ju8 godkänner vad utskottet nu

har anfört.

Propositionen i övrigt

Utrikesutskottet har i sitt denna dag

justerade betänkande 1995/96:UU3

behandlat en proposition (1995/96:31) om

en ny myndighet för kontroll över

krigsmateriel och andra strategiskt

känsliga produkter. Regeringens förslag

i det ärendet beträffande lagen

(1992:1300) om krigsmateriel måste

samordnas med det i detta ärende

föreliggande förslaget till lag om

ändring i dels denna lag, dels lagen

(1994:112) om ändring i lagen om

krigsmateriel.

Vissa andra vapenfrågor

Skärpning av vapenlagstiftningen m.m.

Som framgått ovan är avsikten med

propositionen inte primärt att lägga

fram förslag som skall förbättra

kontrollen av vapen utan att få till

stånd en språklig och systematisk

modernisering av vapenlagen och att

anpassa denna till EG:s vapendirektiv.

För att få underlag för kommande

förslag som skall förbättra

vapenkontrollen tillsatte regeringen i

mars 1995 en utredning (dir. 1995:39)

med uppgift att göra en genomgripande

översyn av vapenlagstiftningen med

inriktning på att förebygga våldsbrott.

Utredningen har tagit namnet 1995 års

vapenutredning. I utredningens översyn

skall ingå dels en utvärdering av de

ändringar i vapenlagen som företogs på

förslag av 1987 års vapenutredning, dels

en utvärdering av lagen om förbud

beträffande knivar och andra farliga

föremål. Utredningen skall därutöver på

en rad olika punkter överväga om

lagstiftningen om skjutvapen, knivar och

andra farliga föremål kan förbättras.

Dessutom skall utredningen bedöma

möjligheterna till ett utökat

internationellt samarbete mot illegal

spridning av skjutvapen, särskilt inom

EU.

Utredningsuppdraget ingår enligt

regeringen som ett led i en bred

satsning mot våldet i samhället där ett

av målen är att skapa ett samhälle där

endast legal hantering av vapen

förekommer.

Utredningen skall i ett delbetänkande

under hösten 1995 ta sig an frågan om en

utvärdering av knivförbudslagen samt

utformningen av ett förbud mot att

medföra skjutvapen på allmän plats.

Utredningens arbete i övrigt skall

redovisas före utgången av år 1996.

I sammanhanget bör också nämnas att

Rikspolisstyrelsen hösten 1992 tillsatte

en projektgrupp med uppdrag att efter en

kartläggning presentera en samlad bild

av vilka åtgärder som bör vidtas för att

motverka en fortsatt spridning av

illegala vapen i samhället. I mars 1995

publicerade projektgruppen rapporten

(RPS Rapport 1995:2) Illegala vapen, i

vilken läggs fram en rad förslag för att

minska förekomsten av illegala vapen i

samhället.

De förslag som lagts fram i

Rikspolisstyrelsens rapport och som

gäller civila vapen skall beredas vidare

av 1995 års vapenutredning.

I motionerna 1994/95:Ju602 (s),

1994/95:Ju623 (s) och 1994/95:Ju809 (c)

begärs mot bakgrund av

våldsbrottslighetens omfattning en

skärpning av vapenlagstiftningen. I

motion 1994/95:Ju629 (fp) begärs mot

samma bakgrund att den legala handeln

med vapen utvärderas och att regeringen

skall lägga fram ett handlingsprogram

för hur antalet illegala vapen skall

minskas.

Utskottet ser med oro på det ökande

våldet i samhället och på den stora

användningen av skjutvapen och andra

vapenanordningar i brottslig verksamhet.

Mot denna bakgrund är det enligt

utskottets mening tillfredsställande att

regeringen har tillsatt en utredning med

uppgift att göra en genomgripande

översyn av vapenlagstiftningen med

inriktning på att förebygga våldsbrott.

Genom det pågående utredningsarbetet får

önskemålen i motionerna 1994/95:Ju602,

1994/95:Ju623, 1994/95:Ju629 och

1994/95:Ju809 om en skärpning av

vapenlagstiftningen m.m. anses vara

väsentligen tillgodosedda. Motionerna

avstyrks.

I det följande behandlar utskottet ett

antal motionsyrkanden som innehåller

förslag om olika åtgärder för att skärpa

vapenkontrollen och som har bäring på

det nu nämnda utredningsarbetet.

Avsnittet avslutas med en samlad

bedömning av de olika frågorna.

Handel med vapen

I motion 1995/96:Ju6 (mp) föreslås att

tillstånd för handel med hel- och

halvautomatiska vapen skall beviljas av

regeringen i enlighet med bestämmelserna

i krigsmateriellagen. I samma motion

förordas restriktivare bestämmelser för

tillstånd att bedriva handel med vapen i

övrigt.

Tillståndsärenden enligt vapenlagen

handläggs enligt 7 § i lagen (2 kap. 2 §

förslaget till ny vapenlag) av

polismyndigheten.

I lagen (1992:1300) om krigsmateriel

finns särskilda bestämmelser om

krigsmateriel och andra strategiskt

känsliga produkter. Tillstånd för

utförsel m.m. enligt lagen beviljas av

ett statsråd eller, i vissa viktigare

ärenden, av regeringen. Syftet med lagen

är att säkerställa att utrikes-,

säkerhets- och försvarspolitiska

överväganden görs vid tillståndsprövning

rörande vissa särskilt känsliga

produkter.

I sammanhanget kan nämnas att

regeringen i den tidigare nämnda

propositionen (1995/96:31) om en ny

myndighet för kontroll över

krigsmateriel och andra strategiskt

känsliga produkter har föreslagit att

Krigsmaterielinspektionen skall ombildas

till en ny myndighet, Inspektionen för

strategiska produkter, som skall pröva

merparten av de ärenden om kontroll över

krigsmateriel m.m. som regeringen eller

ett statsråd i dag har till uppgift att

pröva.

Tillstånd att driva handel med

skjutvapen får enligt 18 och 19 §§

vapenlagen (2 kap. 10 § förslaget till

ny vapenlag ) meddelas den som är

berättigad att driva handel i allmänhet,

har de kunskaper som behövs samt är

ordentlig och pålitlig. Tillstånd får

meddelas endast för handel som skall

bedrivas yrkesmässigt. Tillståndet

medför rätt att inneha skjutvapen. Det

får begränsas till att omfatta vissa

typer av skjutvapen eller ett visst

antal vapen åt gången.

För handel med skjutvapen som bedrivs

av en juridisk person skall enligt 25 §

vapenförordningen finnas en föreståndare

som är godkänd av polismyndigheten och

som ansvarar för att rörelsen bedrivs

riktigt.

I Rikspolisstyrelsens föreskrifter och

allmänna råd till vapenlagstiftningen

(avsnitt 12) finns närmare anvisningar

om vad polismyndigheten skall beakta vid

tillståndsprövningen när det gäller den

sökandes kunskaper, ordentlighet och

pålitlighet samt yrkesmässighet.

1995 års vapenutredning har i uppdrag

att bl.a. se över reglerna om handel med

skjutvapen och om automatiska vapen. I

utredningens direktiv anförs att en

fråga som uppmärksammats i olika

sammanhang är förutsättningarna för att

få bedriva handel med skjutvapen och

kontrollen av sådan verksamhet. Ett

relativt stort antal personer har enligt

direktiven tillstånd till vapenhandel.

En fråga som enligt direktiven bör

uppmärksammas är om kraven på säker

förvaring av skjutvapen hos

vapenhandlare är tillräckligt högt

ställda. I direktiven konstateras vidare

att många vapenhandlare har tillstånd

att bedriva handel även med automatiska

skjutvapen. Med hänsyn till den

restriktivitet som bör gälla för

beviljande av tillstånd till innehav av

sådana vapen och den begränsning av

marknaden som följer därav, kan det

enligt direktiven ifrågasättas om

generella tillstånd till handel med

automatiska vapen alls bör beviljas.

Kontrollen av vapenhandlares vapenimport

I motion 1995/96:Ju6 (mp) anförs att

tullen bör rapportera till

Rikspolisstyrelsen den import av vapen

som görs av vapenhandlare.

Av 20 § vapenlagen (2 kap. 16 §

förslaget till ny vapenlag) framgår att

den som har rätt att bedriva handel med

skjutvapen får meddelas tillstånd att

till Sverige föra in sådana skjutvapen

som omfattas av handelstillståndet.

När ett sådant tillstånd utfärdats får

vapenhandlaren utan att ansöka om

tillstånd i det enskilda fallet föra in

den typ av vapen och det antal vapen som

handelstillståndet omfattar. Någon

begränsning av hur många gånger införsel

får ske finns inte. I praktiken

inskränks dock möjligheterna till

vapeninförsel av att vapenhandlaren vid

ett och samma tillfälle inte får inneha

fler vapen än vad tillståndet omfattar.

Enligt 27-30 §§ vapenförordningen skall

en vapenhandlares förvärv av vapen ske

efter skriftlig rekvisition. Över

rekvisitionerna skall handlaren föra en

särskild inköpsförteckning. Handlaren är

även skyldig att föra anteckningar i en

särskild försäljningsförteckning över

försålda vapen. Det åligger

polismyndigheten att minst en gång om

året låta granska en handlares

inköpsförteckningar och

försäljningsförteckningar samt, när

anledning finns till det, hans lager av

vapen.

Vid införsel till Sverige av skjutvapen

svarar tullen för nödvändiga

kontrollåtgärder i samband med

förtullningen. Tullen rapporterar inte

till polisen den vapenimport som sker.

När den enskilda polismyndigheten

kontrollerar en vapenhandlares inköps-

och försäljningsförteckningar m.m. vet

den således inte om samtliga importerade

vapen tagits upp i dessa förteckningar.

I Rikspolisstyrelsens rapport Illegala

vapen föreslås att Rikspolisstyrelsen

inleder förhandlingar med

Generaltullstyrelsen för att nå en

överenskommelse om att tullen skall ta

kopior av samtliga inköpshandlingar när

en vapenhandlare för in skjutvapen i

landet. Kopiorna skulle sedan

tillställas den lokala polismyndigheten

för att användas vid kontroll av att

vapenhandlaren inte tar in fler vapen i

landet än handelstillståndet omfattar

och att samtliga införda vapen ingår i

den lagliga verksamheten.

Enligt vad utskottet inhämtat avser

Rikspolisstyrelsen att inom kort ta upp

den aktuella frågan till diskussion med

Generaltullstyrelsen.

I sammanhanget bör också nämnas att det

i 3 kap. i EG:s vapendirektiv finns

bestämmelser om formaliteter för

förflyttning av vapen inom gemenskapen.

Dessa bestämmelser innebär bl.a. att

myndigheterna i det land från vilket

överföring av vapen sker skall ha lämnat

tillstånd till detta - antingen för det

enskilda fallet eller i form av ett

generellt tillstånd - och att varje

medlemsstat skall lämna alla relevanta

upplysningar om slutliga överföringar av

skjutvapen till den medlemsstat till

vars territorium överföringen har skett.

För Sveriges del är Rikspolisstyrelsen

den myndighet som har att mottaga sådana

upplysningar. Såvitt är bekant för

utskottet tillämpas vapendirektivets

bestämmelser i nu nämnt avseende ännu så

länge bara i begränsad omfattning av

berörda stater.

Som nämnts ovan ingår det i uppdraget

för 1995 års vapenutredning att se över

reglerna om handel med skjutvapen. I

denna del anförs i utredningens direktiv

bl.a. att det har ifrågasatts om

kontrollen av vapenhandlares import av

skjutvapen är tillräcklig. Utredningen

skall också överväga och ta ställning

till de förslag som lagts fram i

Rikspolisstyrelsens rapport Illegala

vapen. Under arbetet skall utredningen

samråda med Rikspolisstyrelsen och med

de övriga myndigheter som kan vara

berörda av de olika sakfrågorna.

Vapentillstånd för målskytte m.m.

I motion 1995/96:Ju6 (mp) föreslås att

vapentillstånd för målskytte endast

skall beviljas för begränsad tid och att

en skytteförening skall vara skyldig att

anmäla till polismyndigheten när en

medlem går ur föreningen.

Av 10 § vapenlagen (2 kap. 5 §

förslaget till ny vapenlag) framgår att

ett tillstånd att inneha vapen får

tidsbegränsas om det med hänsyn till

särskilda omständigheter kan förutses

att behovet av vapnet inte kommer att

bli varaktigt. Ett tillstånd får enligt

29 § (6 kap. 1 § förslaget till ny

vapenlag) återkallas, förutom vid

misskötsamhet, om förutsättningarna för

tillståndet inte längre finns eller det

annars finns någon skälig anledning att

återkalla tillståndet.

Möjligheten att tidsbegränsa ett

tillstånd att inneha ett vapen bör

enligt Rikspolisstyrelsens föreskrifter

och allmänna råd (avsnitt 7) tillämpas

restriktivt, särskilt när det gäller

jaktvapen. Bestämmelsen tar i första

hand sikte på tillstånd att inneha

enhandsvapen och automatiska vapen. En

tidsbegränsning av tillstånd att inneha

sådana vapen för målskjutning bör dock

enligt Rikspolisstyrelsens anvisningar

inte ske generellt utan efter prövning i

varje enskilt fall.

I Rikspolisstyrelsens anvisningar

framhålls också (avsnitt 17.1.2) att den

som inte är aktiv medlem i en

skytteförening normalt inte kan anses ha

behov av att inneha målskyttevapen och

att återkallelse kan komma i fråga i

denna situation.

I betänkandet Översyn av

vapenlagstiftningen (SOU 1989:44 s. 169)

lades fram ett förslag om skyldighet för

skytteföreningar att till

polismyndigheten rapportera vilka

medlemmar som lämnat föreningen.

Förslaget togs emellertid inte upp i den

efterföljande propositionen om ändringar

i vapenlagen m.m. (prop. 1990/91:130 s.

47). I propositionen anfördes att man

bör undvika att ålägga enskilda

organisationer att rapportera

förhållanden till myndigheter som kan

föranleda åtgärder mot en enskild

person. Särskilt gällde detta enligt

propositionen i förhållande till

medlemmar eller tidigare sådana.

I Rikspolisstyrelsens rapport Illegala

vapen (s. 76 f) föreslås att

skytteföreningar skall vara skyldiga att

rapportera till polismyndigheten när en

medlem lämnar föreningen utan att gå med

i någon ny. I rapporten (s. 69 f)

föreslås också att den som för första

gången ansöker om vapentillstånd för

målskjutning skall få ett tillstånd som

är tidsbegränsat till två år. Efter

denna prövotid skall den sökande för att

få ett permanent tillstånd visa att han

fortfarande är aktiv målskytt och i

övrigt uppfyller ställda krav.

Som tidigare nämnts ingår det i

uppdraget för 1995 års vapenutredning

att följa upp de förslag som lagts fram

av Rikspolisstyrelsen för att förbättra

vapenkontrollen. Av direktiven framgår

också bl.a. att utredningen skall

överväga hur polismyndighetens

möjligheter att få information om sådana

förhållanden som kan föranleda

återkallelse av tillstånd skall kunna

förbättras.

Förvaring av skjutvapen

I motion 1995/96:Ju6 (mp) efterfrågas

föreskrifter om att vapen skall förvaras

i vissa typgodkända säkerhetsskåp.

I 26 § vapenlagen (5 kap. 1 och 2 §§

förslaget till ny vapenlag) stadgas som

huvudregel att den som innehar ett

skjutvapen eller ammunition är skyldig

att ta hand om egendomen och hålla den

under sådan uppsikt att det inte är fara

för att någon obehörig kommer åt den.

Skjutvapen skall enligt bestämmelsen

förvaras under säkert lås eller på annat

lika betryggande sätt. Om förvaringen

inte sker i säkerhetsskåp eller i annat

lika säkert förvaringsutrymme skall, om

detta är möjligt utan avsevärd

svårighet, en vapendel tas bort från

vapnet så att det inte kan användas.

Vapen, vapendel och ammunition skall

förvaras var för sig.

Vad gäller vapenhandlare får enligt 19

§ vapenlagen (2 kap. 10 § förslaget till

ny vapenlag) i deras handelstillstånd

föreskrivas att vapnen skall förvaras på

visst sätt.

Rikspolisstyrelsen meddelar enligt 21 §

vapenförordningen särskilda föreskrifter

om bl.a. vapenhandlares förvaring av

tillståndspliktiga vapen och vad som

skall gälla för förvaring hos andra

vapeninnehavare.

I Rikspolisstyrelsens föreskrifter och

allmänna råd till vapenlagstiftningen

(avsnitt 16) finns förskrifter om bl.a.

vilka krav som skall ställas på

säkerhetsskåp i nu aktuellt hänseende.

För vapenhandlare och andra som förvarar

ett större antal vapen gäller särskilda

föreskrifter om förvaringen.

I direktiven till 1995 års

vapenutredning anförs att det nu är dags

att utvärdera bl.a. bestämmelserna om

förvaring av skjutvapen och kontrollen

av reglerna om förvaring. Utredningen

bör enligt direktiven även överväga om

kraven på säker förvaring av skjutvapen

hos vapenhandlare är tillräckligt högt

ställda.

Soft air guns

I motion 1995/96:Ju7 (m) begärs ett

förbud mot att saluföra s.k. soft air

guns.

Under den senaste tiden har en ny typ

av luft- eller gasdrivna enhandsvapen

börjat marknadsföras under namnet soft

air guns. Dessa är avsedda för målskytte

med en plastkula och har en relativt

ringa effekt. Till det yttre är de

emellertid mycket lika ordinära

handeldvapen.

Flertalet soft air guns torde utgöra

sådana effektsvaga vapen som enligt 5 §

vapenlagen (2 kap. 1 § andra stycket

förslaget till ny vapenlag) får innehas

utan tillstånd av den som är över 18 år.

Marknadsdomstolen har nyligen avgjort

ett mål där Konsumentombudsmannen, KO,

med stöd av bestämmelserna i

produktsäkerhetslagen (1988:1604) yrkade

att Marknadsdomstolen med hänsyn till

risken för personskador på barn och

ungdomar skulle förbjuda ett företag att

tillhandahålla bl.a. soft air guns.

Marknadsdomstolen konstaterar i sin dom

(Dnr B 1/95) att för att det skall vara

möjligt att meddela säljförbud för soft

air guns enligt produktsäkerhetslagen

fordras att det inte i annan författning

har meddelats särskilda bestämmelser om

varan med samma ändamål som förbudet

skulle fylla. Enligt marknadsdomstolen

får vapenlagens bestämmelser, som ju

innebär att soft air guns endast får

överlåtas till den som är över 18 år, i

aktuellt avseende anses fylla samma

ändamål i säkerhetshänseende som ett

säljförbud enligt produktsäkerhetslagen

skulle göra. Produktsäkerhetslagen är

sålunda inte tillämplig. Förbud för det

aktuella företaget att sälja soft air

guns fick därför inte meddelas och KO:s

talan lämnades därmed utan bifall.

I direktiven till 1995 års

vapenutredning anförs att det har

förekommit incidenter, där polisen

uppfattat ett soft air gun såsom ett

allvarligt hot och stått i begrepp att

använda sina tjänstevapen i nödvärn.

Risken är enligt direktiven också stor

för att denna vapentyp skall komma att

användas vid rån. Förekomsten av soft

air guns ger enligt direktiven anledning

att överväga om någon form av reglering

av införsel och tillhandahållandet av

vapenattrapper och andra föremål som kan

förväxlas med fungerande skjutvapen bör

införas. Därvid skall beaktas såväl de

brottsförebyggande aspekterna som risken

för att nödvärnssituationer kan uppstå.

Återkallelse av vapentillstånd vid

våldsbrottslighet

I motion 1994/95:A807 (c) anförs att det

är angeläget att vapentillstånd

återkallas vid våldsbrott.

I 29 § vapenlagen (6 kap. 1 § förslaget

till ny vapenlag) stadgas att ett

tillstånd till att inneha eller införa

skjutvapen får återkallas bl.a. om

tillståndshavaren missbrukat vapnet,

visat oaktsamhet med vapnet, på annat

sätt visat att han är olämplig att

inneha vapen eller det annars finns

någon skälig anledning att återkalla

tillståndet.

För återkallelse av ett tillstånd att

driva handel med vapen finns särskilda

bestämmelser i 31 § vapenlagen (6 kap. 3

§ förslaget till ny vapenlag).

Enligt Rikspolisstyrelsens föreskrifter

och allmänna råd till

vapenlagstiftningen (avsnitt 17.1.1) bör

frågan om en persons fortsatta

vapeninnehav regelmässigt omprövas när

innehavaren dömts för grovt brott, i

första hand där vapen kommit till

användning, dömts för frihetsstraff för

brott mot jaktlagstiftningen, missbrukat

vapen, grovt åsidosatt regler för

förvaring av vapen, förfallit till

allvarlig asocialitet eller missbrukat

alkohol, narkotika m.m., dömts för grovt

rattfylleri eller drabbats av sådan

allvarlig sjukdom att hans lämplighet

kan ifrågasättas.

Som exempel på gärningar som kan leda

till återkallelse av tillstånd att

inneha vapen nämns bl.a. brott som

innefattar brukande av våld mot annan

person såsom mord, dråp och misshandel

och andra hänsynslösa beteenden mot

annan person såsom människorov, olaga

frihetsberövande och olaga hot.

Särskilda anvisningar lämnas för

ärenden som gäller återkallelse av

tillstånd att bedriva handel med vapen.

Inom polismyndigheterna finns vissa

rutiner för att följa upp

brottsutredningar så att det i

förekommande fall sker en omprövning av

vapentillståndet när någon döms för

brott av det slag som nämnts ovan. När

flera polismyndigheter är inblandade kan

dock brister i rapporteringen uppstå.

För att underlätta för en

polismyndighet att få information om

förhållanden som kan ligga till grund

för återkallelse av vapentillstånd m.m.

finns i vapenlagstiftningen vissa

bestämmelser om underrättelseskyldighet.

I 46 § vapenlagen (6 kap. 6 § förslaget

till ny vapenlag) stadgas att om den som

är intagen på sjukvårdsinrättning för

vård av en psykisk störning innehar

eller kan tänkas inneha skjutvapen och

det kan antas att han inte bör inneha

ett sådant vapen, skall den läkare som

är ansvarig för den psykiatriska vården

omedelbart anmäla förhållandet till

polismyndigheten i den ort där patienten

är folkbokförd.

Vidare framgår av 54 §

vapenförordningen bl.a. att om domstol

har funnit någon skyldig till brott mot

vapenlagen eller vapenförordningen eller

till annat brott vid vilket skjutvapen

använts eller om högre rätt har avgjort

ett mål vari sådan dom meddelats, skall

kopia av domen eller beslutet samma dag

sändas till polismyndigheten i den

dömdes folkbokföringsort. Samma

underrättelseskyldighet gäller när

domstol har lämnat yrkande om

förverkande enligt vapenlagen helt eller

delvis utan bifall.

I uppdraget för 1995 års vapenutredning

ingår att överväga om bestämmelserna om

återkallelse av tillstånd enligt

vapenlagen är utformade på ett

ändamålsenligt sätt med beaktande både

av rättssäkerhetsaspekten och intresset

av att kunna förebygga missbruk av

skjutvapen. I det sammanhanget skall

utredningen även överväga hur

polismyndighetens möjligheter att få

information om sådana förhållanden som

kan föranleda återkallelse av tillstånd

skall kunna förbättras.

Knivförbudslagen

I motion 1994/95:Ju809 (c) föreslås att

knivförbudslagens bestämmelser skall

gälla även på restauranger och i

liknande lokaler, och i motion

1994/95:Ju621 (c) föreslås att det i

lagen intas ett förbud mot stålhättade

skor och kängor.

I lagen (1988:254) om förbud

beträffande knivar och andra farliga

föremål (knivförbudslagen) föreskrivs

som huvudregel att knivar, andra stick-

och skärvapen och andra föremål som är

ägnade att användas som vapen vid brott

mot liv eller hälsa inte får innehas på

allmän plats eller inom skolområde där

grundskole- eller gymnasieundervisning

bedrivs.

I samband med att knivförbudslagen

dndrades i ett ärende våren 1990 (prop.

1989/90:129, JuU35, rskr. 287) tog

utskottet bl.a. ställning för att

knivförbudslagen borde utvärderas. Detta

gav riksdagen som sin mening regeringen

till känna.

1995 års vapenutredning har i uppgift

att se över knivförbudslagen och att

presentera sina överväganden beträffande

denna i ett delbetänkande denna höst. I

utredningens översyn skall ingå att göra

en utvärdering av lagen i enlighet med

vad justitieutskottet uttalat.

Utredningen skall bl.a. överväga om

knivförbudet bör utvidgas till att gälla

också på andra platser än i dag, t.ex. i

myndigheters lokaler dit allmänheten har

tillträde, eller om ett generellt förbud

att inneha vissa föremål bör införas.

Utskottets bedömning

Utskottet konstaterar när det gäller

förslagen i motion 1995/96:Ju6

beträffande reglerna om handel med

vapen, kontroll av vapenhandlares

vapenimport, vapentillstånd för

målskytte m.m. samt förvaring av

skjutvapen att detta är frågor som 1995

års vapenutredning har i uppdrag att se

över. Utskottet vill i sammanhanget

särskilt peka på betydelsen av att

frågan om en skärpt kontroll av

vapenhandlarnas införsel av skjutvapen

närmare övervägs. Utskottet noterar med

tillfredsställelse att RPS inom kort

avser att ta upp diskussioner med

Generaltullstyrelsen i denna fråga.

Utredningens överväganden och de

förestående överläggningarna på

myndighetsnivå bör inte föregripas av

riksdagen med något initiativ i de

aktuella spörsmålen. Motion 1995/96:Ju6

i denna del avstyrks.

Inte heller önskemålet i motion

1995/96:Ju7 om en lagreglering av

handeln med soft air guns bör mot

bakgrund av det pågående

utredningsarbetet bli föremål för någon

åtgärd från riksdagens sida. Utskottet

avstyrker motionen.

Utskottet instämmer i vad som påpekas i

motion 1994/95:A807 om att det är

viktigt att det vid våldsbrott görs en

prövning av om vapentillstånd skall

återkallas. Även i denna fråga pågår

utredningsarbete. Utskottet utgår från

att man i det sammanhanget ser över

rapporteringsrutinerna inom polisen när

det gäller brott som bör föranleda

återkallelse av vapentillstånd. Motionen

avstyrks i nu aktuell del.

Vidare konstaterar utskottet att det

ingår i uppdraget för 1995 års

vapenutredning att se över

bestämmelserna i knivförbudslagen. Inte

heller motion 1994/95:Ju809 bör därför

föranleda något initiativ från

riksdagens sida. Motionerna avstyrks

således.

Avslutningsvis konstaterar utskottet

att det skulle föra alltför långt att ge

knivförbudslagen ett så vidsträckt

tillämpningsområde som föreslås i motion

1994/95:Ju621. Utskottet kan således

inte ställa sig bakom ett införande av

ett förbud mot stålhättade skor och

kängor i knivförbudslagen. Även denna

motion avstyrks.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande lasersikten

att riksdagen med avslag på motion

1995/96:Ju6 yrkande 1 antar det i

proposition 1995/96:52 framlagda

förslaget till vapenlag såvitt avser

1 kap. 3 §,

res. 1 (mp)

2. beträffande vapentillstånd

för skyddsspray

att riksdagen med avslag på motion

1995/96:Ju8 yrkande 2 antar

regeringens förslag till vapenlag

såvitt avser 2 kap. 2 §,

3. beträffande paintballvapen

att riksdagen med avslag på motion

1995/96:Ju6 yrkande 2 antar

regeringens förslag till vapenlag

såvitt avser 2 kap. 1 §,

res. 2 (mp)

4. beträffande utlåning av vapen

i vissa fall

att riksdagen dels med anledning av

motion 1995/96:Ju8 yrkande 1 godkänner

vad utskottet anfört, dels antar

regeringens förslag till vapenlag

såvitt avser 3 kap. 8 §,

5. beträffande förslaget till

vapenlag i övrigt

att riksdagen antar regeringens

förslag till vapenlag i den mån det

inte omfattas av utskottets hemställan

i det föregående,

6. beträffande lagen om

krigsmateriel

att riksdagen med anledning av

regeringens förslag till lag om

ändring i lagen (1992:1300) om

krigsmateriel och lag om ändring i

lagen (1994:122) om ändring i lagen

(1992:1300) om krigsmateriel antar det

av utskottet i bilaga 2 framlagda

förslaget till lag om ändring i den

förstnämnda lagen,

7. beträffande övriga

lagförslag

att riksdagen antar regeringens

förslag till

a) lag om ändring i lagen (1988:254)

om förbud beträffander knivar och

andra farliga föremål,

b) lag om ändring i tullagen

(1994:1550),

8. beträffande skärpning av

vapenlagstiftningen

att riksdagen avslår motionerna

1994/95:Ju602, 1994/95:Ju623,

1994/95:Ju629 yrkandena 1 och 3 och

1994/95:Ju809 yrkande 14,

9. beträffande handel med vapen

m.m.

att riksdagen avslår motion

1995/96:Ju6 yrkandena 3, 4, 5, 6, 7

och 8,

res. 3 (mp)

10. beträffande soft air guns

att riksdagen avslår motion

1995/96:Ju7,

res. 4 (mp)

11. beträffande återkallelse av

vapentillstånd vid våldsbrottslighet

att riksdagen avslår motion

1994/95:A807 yrkande 50,

res. 5 (c)

12. beträffande

knivförbudslagen

att riksdagen avslår motion

1994/95:Ju809 yrkande 15,

res. 6 (c)

13. beträffande förbud mot

stålhättade skor och kängor

att riksdagen avslår motion

1994/95:Ju621.

res. 7 (mp)

Stockholm den 5 december 1995

På justitieutskottets vägnar

Gun Hellsvik

I beslutet har deltagit: Gun Hellsvik

(m), Birthe Sörestedt (s), Göran

Magnusson (s), Sigrid Bolkéus (s), Märta

Johansson (s), Ingbritt Irhammar (c),

Margareta Sandgren (s), Anders G Högmark

(m), Ann-Marie Fagerström (s), Alice

Åström (v), Pär Nuder (s), Maud Ekendahl

(m), Kia Andreasson (mp), Helena Frisk

(s), Jeppe Johnsson (m) och Bengt

Harding Olson (fp).

Reservationer

1. Lasersikten (mom. 1)

Kia Andreasson (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande

på s. 7 som börjar med Utskottet

instämmer och slutar med del avstyrks

bort ha följande lydelse:

Utskottet konstaterar att lasersikten

och liknande sikten, t.ex. sådana som är

avsedda för skjutning i mörker, har

speciella egenskaper som gör att de kan

komma att användas vid brottslig

verksamhet. Sikten av angivet slag bör

enligt utskottets mening därför vara

tillståndspliktiga enligt vapenlagen.

Det får ankomma på regeringen att

snarast återkomma till riksdagen med ett

lagförslag i enlighet härmed. Vad

utskottet har anfört bör riksdagen med

anledning av motion 1995/96:Ju6 i denna

del som sin mening ge regeringen till

känna.

dels att utskottets hemställan under 1

bort ha följande lydelse:

1. beträffande lasersikten

att riksdagen dels antar det i

proposition 1995/96:52 framlagda

förslaget till vapenlag såvitt avser 1

kap. 3 §, dels med anledning av motion

1995/96:Ju6 yrkande 1 som sin mening

ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

2. Paintballvapen (mom. 3)

Kia Andreasson (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande

på s. 11 som börjar med Utskottet

instämmer och slutar med denna del

bort ha följande lydelse:

Skjutning med paintballvapen mot andra

människor är enligt utskottets

uppfattning en verksamhet som inte kan

accepteras ur etisk synpunkt. De

stridsliknande spel och lekar som äger

rum med vapnen leder till att våld

uppmuntras och förhärligas.

Paintballskyttet kan dessutom antas ha

en särskild lockelse på unga människor.

Eftersom vapnen i dag säljs i den

vanliga handeln finns det stor risk för

att de kommer i händerna på ungdomar

under 18 års ålder. Utskottet finner mot

bl.a. denna bakgrund att det bör krävas

tillstånd enligt vapenlagen för innehav

av paintballvapen. Utskottet delar inte

heller regeringens uppfattning att

skjutning med paintballvapen mot

människor i vapenlagens mening skall

bedömas som målskjutning. I vapenlagen

bör föreskrivas att tillstånd till

innehav av paintballvapen endast får

beviljas medlemmar i föreningar som i

likhet med vanliga skytteföreningar

endast bedriver skjutning mot måltavlor.

Utskottet anser att regeringen snarast

bör återkomma till riksdagen med ett

lagförslag i enlighet med vad utskottet

här har anfört. Detta bör riksdagen med

anledning av motion 1995/96:Ju6 i denna

del som sin mening ge regeringen till

känna.

dels att utskottets hemställan under 3

bort ha följande lydelse:

3. beträffande paintballvapen

att riksdagen dels antar regeringens

förslag till vapenlag såvitt avser

2 kap. 1 §, dels med anledning av

motion 1995/96:Ju6 yrkande 2 som sin

mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

3. Handel med vapen m.m. (mom. 9)

Kia Andreasson (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande

på s. 20 som börjar med Utskottet

konstataerar och slutar med denna del

avstyrks bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att det är angeläget

att en rad åtgärder snarast vidtas för

att minska förekomsten av såväl legala

som illegala vapen i samhället. För att

polisen skall få bättre kontroll över

den import av vapen som görs av

vapenhandlare bör tullen rapportera

denna import till polisen. Regeringen

bör övervaka att de överläggningar som

nu skall äga rum mellan polisen och

tullen i denna fråga snabbt leder till

positivt resultat. Om så inte skulle bli

fallet bör regeringen skyndsamt besluta

om nödvändiga föreskrifter eller

lagförslag. Vidare bör enligt utskottets

mening tillstånd till innehav av hel-

och halvautomatiska vapen i

fortsättningen beviljas av regeringen

och bestämmelser härom tas in i lagen om

krigsmateriel. Bestämmelserna i övrigt

för att driva handel med vapen bör

skärpas så att färre personer får

bedriva sådan handel. Utskottet anser

också att det måste bli lättare att

återkalla vapentillstånd för målskyttar

som inte längre bedriver

målskytteverksamhet. I

vapenlagstiftningen bör således intas

bestämmelser om att vapentillstånd för

målskjutning endast skall beviljas för

begränsad tid och att en

skyttesammanslutning skall vara skyldig

att anmäla till polismyndigheten när en

medlem går ur sammanslutningen. Dessutom

bör föreskrivas att alla vapen skall

förvaras i säkerhetsskåp som godkänts

enligt Svensk Standard SS 3492 och är

certifierade av

Standardiseringskommissionen i Sverige

(SIS). Det ankommer på regeringen att

snarast återkomma till riksdagen med

lagförslag eller besluta om ändringar i

vapenförordningen i enlighet med de

riktlinjer som utskottet här har dragit

upp. Vad utskottet anfört bör riksdagen

med anledning av motion 1995/96:Ju6 i

denna del som sin mening ge regeringen

till känna.

dels att utskottets hemställan under 9

bort ha följande lydelse:

9. beträffande handel med vapen m.m.

att riksdagen med anledning av motion

1995/96:Ju6 yrkandena 3, 4, 5, 6, 7

och 8 som sin mening ger regeringen

till känna vad utskottet anfört,

4. Soft air guns (mom. 10)

Kia Andreasson (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande

på s. 20 som börjar med Inte heller

och slutar med avstyrker motionen bort

ha följande lydelse:

När det gäller soft air guns

konstaterar utskottet att deras likhet

med riktiga vapen har medfört att de

kommit till användning vid rån och olika

brott som innefattar hot mot person. Det

har också förekommit incidenter där

polisen uppfattat soft air guns som

riktiga vapen och stått i begrepp att

använda sina tjänstevapen i nödvärn.

Soft air guns kan dessutom förorsaka

t.ex. ögonskador när de avfyras. Mot

denna bakgrund, och för att minska

risken för spridning av soft air guns

till barn och ungdomar, anser utskottet

att dessa vapen skall vara

tillståndspliktiga enligt vapenlagen.

Regeringen bör snarast förelägga

riksdagen ett lagförslag i enlighet

härmed. Detta bör riksdagen med

anledning av motion 1995/96:Ju7 som sin

mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 10

bort ha följande lydelse:

10. beträffande soft air guns

att riksdagen med anledning av motion

1995/96:Ju7 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet

anfört,

5. Återkallelse av vapentillstånd vid

våldsbrottslighet

(mom. 11)

Ingbritt Irhammar (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande

på s. 20 som börjar med Utskottet

instämmer och slutar med aktuell del

bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att det är av yttersta

vikt att det vid våldsbrott görs en

prövning av om vapentillstånd skall

återkallas. För att säkerställa att en

sådan prövning vid behov kommer till

stånd behövs enligt utskottets

uppfattning en förbättrad rapportering,

inte minst inom polisen, när det gäller

brottslighet som kan föranleda

återkallelse av vapentillstånd. Det får

ankomma på regeringen att se till att

nödvändiga åtgärder vidtas i detta

hänseende. Vad utskottet anfört bör

riksdagen med anledning av motion

1994/95:A807 i denna del som sin mening

ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 11

bort ha följande lydelse:

11. beträffande återkallelse av

vapentillstånd vid våldsbrottslighet

att riksdagen med anledning av motion

1994/95:A807 yrkande 50 som sin mening

ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

6. Knivförbudslagen (mom. 12)

Ingbritt Irhammar (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande

på s. 20 som börjar med Vidare

konstateras och slutar med avstyrks

således bort ha följande lydelse:

Utskottet konstaterar att knivar och

andra stick- och skärvapen allt oftare

kommer till användning vid våldsbrott i

samband med nöjesliv på restauranger och

dansställen.

Möjligheten att förebygga denna

brottslighet begränsas bl.a. av att

knivförbudslagen inte är tillämplig i

nöjeslokaler, utan endast på allmän

plats och inom vissa skolområden.

Utskottet anser att det nu finns skäl

att utvidga knivförbudslagens

tillämpningsområde till restauranger och

liknande där nöjesliv bedrivs.

Regeringen bör återkomma till riksdagen

med ett förslag i enlighet med

utskottets önskemål. Vad utskottet nu

har anfört bör riksdagen med anledning

av motion 1994/95:Ju809 i denna del som

sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 12

bort ha följande lydelse:

12. beträffande knivförbudslagen

att riksdagen med anledning av motion

1994/95:Ju809 yrkande 15 som sin

mening ger regeringen till känna, vad

utskottet anfört,

7. Förbud mot stålhättade skor och

kängor (mom. 13)

Kia Andreasson (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande

på s. 20 som börjar med Avslutningsvis

konstateras och slutar med motionen

avstyrks bort ha följande lydelse:

När det gäller stålhättade skor och

kängor konstaterar utskottet att sådana

skodon, om de inte används under

utövande av viss yrkesverksamhet,

normalt inte kan ha något annat

användningsområde än att fungera som ett

vapen att hota med eller använda i

gatuslagsmålsliknande situationer. Det

har ju också visat sig att skor av detta

slag bl.a. kommit till användning av

s.k. skinnskallar vid oprovocerad

gatumisshandel. Utskottet anser mot

denna bakgrund att det finns skäl att i

knivförbudslagen införa ett förbud mot

stålhättade skor och kängor. Förbudet

bör utformas så att legitim användning

inom t.ex. yrkeslivet av sådana skor

inte förhindras. Regeringen bör snarast

återkomma till riksdagen med ett förslag

i enlighet med vad som här skisserats.

Det anförda bör riksdagen med anledning

av motion 1994/95:Ju621 som sin mening

ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 13

bort ha följande lydelse:

13. beträffande förbud mot

stålhättade skor och kängor

att riksdagen med anledning av motion

1994/95:Ju621 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet

anfört.

Regeringens lagförslag

Utskottets lagförslag

Förslag till lag om ändring i lagen

(1992:1300) om krigsmateriel

Härigenom föreskrivs att 3, 4 och 6 §§

lagen (1992:1300) om krigsmateriel skall

ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse1 Föreslagen lydelse

3 §

Krigsmateriel får inte tillverkas här

i landet utan tillstånd.

Regeringen får meddela föreskrifter

om undantag från detta tillståndskrav

för

1. ändring eller 1. ändring eller

ombyggnad av ombyggnad av

skjutvapen i de skjutvapen i de

fall som avses i fall som avses i

24 § första 4 kap. 1 §

stycket vapenlagen vapenlagen (1996:

(1973:1176), 0000),

2. tillverkning av enstaka skjutvapen

och av ammunition för tillverkarens

eget bruk,

3. årlig tillverkning för medicinska

eller farmaceutiska ändamål eller för

forskningsändamål av högst 100 gram

kemiska produkter som klassificeras

som krigsmateriel.

Bestämmelsen i första stycket gäller

inte för sådana statliga myndigheter

som inte är affärsverk.

4 §

Verksamhet som avser

tillhandhållahållande av

krigsmateriel, uppfinningar rörande

krigsmateriel och metoder för

framställning av sådan materiel får

inte bedrivas här i landet utan

tillstånd.

Svenska myndigheter, svenska företag

samt den som är bosatt eller

stadigvarande vistas här får inte

heller utom landet bedriva sådan

verksamhet utan tillstånd.

Bestämmelserna i första och andra

styckena gäller inte för sådana

statliga myndigheter som inte är

affärsverk.

Tillstånd enligt första eller andra

stycket behövs inte för verksamhet som

avser tillhandahållande av

krigsmateriel till svenska statliga

myndigheter eller sådana tillverkare

som har tillstånd att tillverka

krigsmateriel av det slag

tillhandahållandet gäller. Inte heller

behöver innehavare av

tillverkningstillstånd ha tillstånd

enligt första eller andra stycket, om

verksamheten avser tillhandahållande

av krigsmateriel som tillhör

tillståndshavaren och som finns inom

landet eller tillhandahållande av

uppfinning eller metod för

framställning av krigsmateriel till

svenska statliga myndigheter eller

sådana tillverkare som har tillstånd

att tillverka krigsmateriel av det

slag tillhandahållandet gäller.

Regeringen får Regeringen får

meddela meddela

föreskrifter om föreskrifter om

undantag från undantag från

tillståndskravet tillståndskravet

enligt första och enligt första och

andra styckena i andra styckena i

fråga om sådan fråga om sådan

handel med handel med

skjutvapen som skjutvapen som

regleNuvarande regleFöreslagen

lydelse lydelse

ras genom ras genom

föreskrifterna i föreskrifterna i

vapenlagen vapenlagen

(1973:1176) eller (1996:0000) eller

sådan hantering av sådan hantering av

ammunition eller ammunition eller

annan explosiv annan explosiv

vara som regleras vara som regleras

genom genom

föreskrifterna i föreskrifterna i

lagen (1988:868) lagen (1988:868)

om brandfarliga om brandfarliga

och explosiva och explosiva

varor. varor.

6 §

Krigsmateriel får inte föras ut ur

landet utan tillstånd, om inte annat

följer av denna lag eller annan

författning. I fråga om programvara

likställs med utförsel överföring till

utlandet genom telekommunikation eller

på annat liknande sätt.

Regeringen eller den myndighet som

regeringen bestämmer får meddela

föreskrifter om utförsel av

1. skjutvapen och tillhörande

ammunition för enskild persons räkning

samt skjutvapen och därtill hörande

ammunition för användning vid jakt,

tävling eller övning utom riket,

2. skjutvapen för reparation, översyn

eller annan liknande åtgärd,

3. skjutvapen som förts in i landet

för åtgärd som avses i 2,

4. sådana jakt- 4. sådana jakt-

och och

tävlingsskjutvapen tävlingsskjutvapen

och tillhörande och tillhörande

ammunition som har ammunition som har

förts in i landet i förts in i landet i

enlighet med enlighet med

bestämmelserna i 16 bestämmelserna i 2

§ 2 vapenlagen kap. 13 § b

(1973:1176). vapenlagen

(1996:0000).

______________

Denna lag träder i kraft den 1 april

1996.

Innehållsförteckning

Sammanfattning 1

Propositionen 1

Motionerna 1

Motioner väckta med anledning av

propositionen 1

Motioner väckta under allmänna

motionstiden 1995 2

Utskottet 3

Bakgrund 3

Närmare om EU:s vapendirektiv 4

Propositionens huvudsakliga

innehåll 5

Överväganden 6

Inledning 6

Lasersikten 6

Beviljande av vapentillstånd för

pepparspray 7

Paintballvapen 9

Utlåning av vapen i vissa fall 11

Propositionen i övrigt 12

Vissa andra vapenfrågor 12

Skärpning av vapenlagstiftningen

m.m. 12

Handel med vapen 14

Kontrollen av vapenhandlares vapenimport 15

Vapentillstånd för målskytte m.m.16

Förvaring av skjutvapen 17

Soft air guns 17

Återkallelse av vapentillstånd vid våldsbrottslighet

18

Knivförbudslagen 19

Utskottets bedömning 20

Hemställan 20

Reservationer 22

1. Lasersikten (mom. 1) 22

2. Paintballvapen (mom. 3) 22

3. Handel med vapen m.m. (mom. 9) 23

4. Soft air guns (mom. 10) 24

5. Återkallelse av vapentillstånd

vid våldsbrottslighet (mom.11) 24

6. Knivförbudslagen (mom. 12) 24

7. Förbud mot stålhättade skor och

kängor (mom. 13) 25

Bilagor:

1. Regeringens lagförslag 26

2. Utskottets lagförslag44

_______________________________

1 Lydelse enligt bet 1995/96:UU3.