Bet. 1995/96:JuU14

Justitieutskottets betänkande

1995/96:JUU14

Vissa straffrättsliga frågor

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

Innehållsförteckning

1995/96

JuU14

Sammanfattning

I detta betänkande behandlar utskottet

olika straffrättsliga frågor som väckts

under den allmänna motionstiden år 1995.

Motionerna gäller åtgärder till skydd

för målsägande och vittnen samt

bestämmelserna om brottslighet med

vapen, egenmäktighet med barn, utlämning

av film och videogram, rasistisk

brottslighet, vissa frågor rörande

ordning och säkerhet och vissa

påföljdsfrågor.

Utskottet avstyrker samtliga motioner.

Till betänkandet har fogats 9

reservationer.

Motionerna

1994/95:Ju208 av Rune Backlund (c) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att införa obligatorisk

samhällstjänst som en del i straffsatsen

för brott där det finns bakomliggande

främlings- och invandrarfientliga motiv.

1994/95:Ju217 av Karl-Göran Biörsmark

och Elver Jonsson (fp) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om att

förbud mot att bära mask för ansiktet

vid demonstration skall kunna påbjudas

om polisen så finner lämpligt vid

tillståndsgivningen.

1994/95:Ju228 av Kurt Ove Johansson (s)

vari yrkas att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om ytterligare föreskrifter som

syftar till att motverka missbruket av

nödraketer och andra nödsignaler.

1994/95:Ju603 av Siw Persson (fp) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om behovet av åtgärder för att

komma till rätta med problematiken kring

olika mc-gäng.

1994/95:Ju622 av Lennart Fridén (m) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om behovet av ändring av

brottsbalken med avseende på bedömningen

av rån.

1994/95:Ju625 av Henrik S Järrel (m)

vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om påföljd efter brott som

utförts under akut psykisk sjukdom,

2. att riksdagen hos regeringen begär

en översyn av berörda lagrum med sikte

på en tydligare möjlighet att döma till

påföljden vård eller fängelse vid brott

som begåtts under inverkan av akut

psykisk sjukdom men där den tilltalade

återgått till ett "psykiskt

normaltillstånd" vid tiden för

rättegången.

1994/95:Ju630 av Håkan Holmberg m.fl.

(fp, s, m, c, v, kds) vari yrkas att

riksdagen hos regeringen begär att

regeringen tillsätter en utredning med

uppgift att se över lagen om hets mot

folkgrupp.

1994/95:Ju631 av Rigmor Ahlstedt (c)

vari yrkas att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att en översyn görs av

straffbestämmelserna så att straffskalan

för brott som begås av dödliga vapen

eller s.k. attrapper jämställs.

1994/95:Ju633 av Ingbritt Irhammar (c)

vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär

förslag om ändring i BrB 17:10 § i

enlighet med vad som anförts i motionen,

1994/95:Ju801 av Carl Bildt m.fl. (m)

vari yrkas

7. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om livstids fängelse för grov

narkotikabrottslighet,

13. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om psykiskt störda brottslingar.

1994/95:Ju802 av Gun Hellsvik m.fl. (m)

vari yrkas

4. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om effektivisering av de

nuvarande straffbestämmelserna i 16 kap.

10 c § brottsbalken om otillåten

utlämning av film eller videogram,

1994/95:Ju809 av Olof Johansson m.fl.

(c) vari yrkas

31. att riksdagen hos regeringen begär

lagförslag om ändring i brottsbalken

17:3, övergrepp i rättssak, i enlighet

med vad som anförts i motionen.

1994/95:K431 av Karin Pilsäter m.fl.

(fp) vari yrkas

4. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om åtgärder i syfte att motverka

våld och övergrepp mot homosexuella.

1994/95:L405 av Tuve Skånberg (kds) vari

yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om ändring i lagstiftningen vad

gäller egenmäktighet med barn.

1994/95:Sf611 av Rose-Marie Frebran

m.fl. (kds) vari yrkas

22. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om förbud mot rasistiska

organisationer, i enlighet med FN:s

konvention mot rasism.

1994/95:Kr412 av Marianne Andersson

m.fl. (c) vari yrkas

4. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om åtgärder mot våld i

anslutning till idrottsevenemang.

Utskottet

Åtgärder till skydd för målsägande och

vittnen, m.m.

I motion Ju603 (fp) begärs olika

åtgärder för att förhindra brottslighet

utförd av medlemmar i s.k. mc-klubbar.

Motionären förordar bl.a. strängare

straff för övergrepp i rättssak och

bättre stöd till målsägande och vittnen

vid rättegång. Även i motionerna Ju633

(c) och Ju809 (c) begärs skärpta straff

för övergrepp i rättssak.

Den som med våld eller hot om våld

angriper någon därför att han gjort en

polisanmälan eller vittnat vid domstol,

eller för att hindra honom från en sådan

åtgärd, döms enligt 17 kap. 10 §

brottsbalken (BrB) för övergrepp i

rättssak till böter eller fängelse i

högst ett år. Detsamma gäller för den

som med annan gärning, som medför

lidande, skada eller olägenhet, eller

med hot om sådan gärning, angriper någon

i det syftet. Är brottet grovt döms till

fängelse i lägst sex månader och högst

fyra år.

Bestämmelsen om övergrepp i rättssak

ändrades senast den 1 juli 1993 (prop.

1992/93:141, JuU16, rskr. 220) som ett

led i en genomgripande harmonisering av

BrB:s bestämmelser. Vid detta tillfälle

sänktes maximistraffet för övergrepp i

rättssak av normalgraden från två till

ett års fängelse samtidigt som den

särskilda straffskalan för grovt brott

infördes.

Utöver det nu nämnda straffstadgandet

finns vissa andra bestämmelser som

syftar till att ge stöd eller skydd för

målsägande och vittnen.

Lagen (1988:609) om målsägandebiträde,

som trädde i kraft den 1 juli 1988

(Prop. 1987/88:107, JuU33, rskr. 318),

ger en målsägande möjlighet att i vissa

fall få ett eget juridiskt biträde vid

förundersökning och rättegång. Lagens

tillämpningsområde har successivt

utvidgats, senast den 1 april 1994

(prop. 1993/94:26, JuU12, rskr. 124).

Enligt 1 § första stycket 1 i lagen

skall i mål om sexualbrott enligt 6 kap.

BrB ett målsägandebiträde förordnas

sedan förundersökning har inletts om det

inte är uppenbart att målsäganden saknar

behov av sådant biträde.

Målsägandebiträde skall enligt 1 §

första stycket 2 förordnas även i mål om

brott mot liv och hälsa eller brott mot

frihet och frid enligt 3 och 4 kap. BrB,

om fängelse kan följa på brottet, samt i

mål om rån eller grovt rån eller försök,

förberedelse eller stämpling till sådant

brott, om det med hänsyn till

målsägandens personliga relation till

den misstänkte eller andra

omständigheter kan antas att målsäganden

har behov av biträde. Slutligen anges i

1 § första stycket 3 i lagen att

målsägandebiträde skall förordnas i

samtliga mål om brott enligt BrB, om

fängelse kan följa på brottet och om det

med hänsyn till målsägandens personliga

förhållanden och andra omständigheter

kan antas att målsäganden har ett

särskilt starkt behov av biträde.

Här kan nämnas att regeringen har gett

Domstolsverket i uppdrag att undersöka

hur lagen om målsägandebiträde tillämpas

och inkomma med en redovisning senast

den 1 juni 1996.

En målsägande som skall höras med

anledning av åklagarens talan och som

inte har behov av ett målsägandebiträde

kan i stället åtföljas av en s.k.

stödperson under rättegången. En

bestämmelse härom finns i 20 kap. 15 §

rättegångsbalken (RB). En stödperson får

enligt 23 kap. 10 § tredje stycket RB

även närvara vid förhör under

förundersökning, om en sådan närvaro

inte är till men för utredningen. En

stödperson får inte företa några

rättshandlingar utan skall främst

fungera som ett moraliskt stöd för

målsäganden. Stödpersonen har inte i

denna sin egenskap rätt till ersättning

av allmänna medel (prop. 1987/88:107 s.

12). Till skillnad från en målsägande

har vittnen ingen lagstadgad rätt att

åtföljas av en stödperson under

rättegången. På några platser i Sverige

finns emellertid särskilda

vittnesledsagare som arbetar på

frivillig basis. Ett sådant

frivilligprojekt i Stockholm har fått

ekonomiskt stöd av bl.a. några

försäkringsbolag.

Den 1 juli 1994 trädde ändringar i RB i

kraft (prop. 1993/94:143, JuU25, rskr.

320) som syftar till att viss

information av personlig natur om målsäg

ande och vittnen inte skall komma till

den tilltalades kännedom. Av 45 kap. 9

och 16 §§ RB framgår således numera att

uppgifter om målsägandes och vittnes

ålder, yrke eller bostadsadress inte

skall framgå av det exemplar av

stämningsansökan som delges den

tilltalade om uppgifterna saknar

betydelse för åtalet. Detsamma gäller

enligt 51 kap. 8 och 10 §§ och 55 kap. 8

och 10 §§ RB i högre instans beträffande

överklaganden och svarsskrivelser. Lag

ändringarna innebär också att rätten

inte längre obligatoriskt skall fråga

målsäganden eller vittnet om ålder, yrke

och hemvist, utan detta skall göras

endast om det behövs. Eftersom en

misstänkt efter avslutad förundersökning

enligt 23 kap. 21 § RB har rätt att på

begäran få en kopia av

förundersökningsprotokollet, har

dessutom som en konsekvens av här nämnda

lagändringar intagits en bestämmelse i

21 § förundersökningskungörelsen

(1947:948) om att vissa personliga

uppgifter om målsägande och vittne skall

antecknas i förundersökningsprotokollet

endast om uppgiften har betydelse för

brottsutredningen. I övriga fall

antecknas uppgifterna i en särskild

handling.

Det bör också framhållas att det i 36

kap. 18 § och 37 kap. 3 § första stycket

RB finns bestämmelser som gör det

möjligt för rätten att förordna att en

part eller åhörare inte får vara

närvarande vid vittnesförhör eller

förhör med målsäganden. En anledning att

meddela ett sådant förordnande kan vara

farhågor att vittnet eller målsäganden

på grund av rädsla inte kommer att fritt

lämna sin berättelse. På så sätt kan

bestämmelsen sägas fylla en

skyddsfunktion. Detsamma kan i någon mån

sägas beträffande reglerna om

telefonförhör i 46 kap. 7 § RB, som

under vissa förutsättningar gör det

möjligt för den hörde att slippa avge

sin berättelse öga mot öga med den

tilltalade. Vidare kan ett visst skydd i

förhållande till åhörare ges genom att

rätten i enlighet med 5 kap. 1 § RB

förordnar om att förhandling skall

hållas inom stängda dörrar.

I situationer där det föreligger en

mera uttalad hotbild mot en målsägande

eller ett vittne finns möjlighet till

mera ingripande skyddsåtgärder. Enligt

lagen (1981:1064) om säkerhetskontroll

vid domstolsförhandling kan rätten

besluta om säkerhetskontroll av åhörare

och de som kallats till rätten, om det

till följd av särskilda omständigheter

finns risk för att det i samband med

domstolsförhandling kan komma att

förövas brott som innebär allvarlig fara

för någons liv eller hälsa eller frihet

eller för omfattande förstörelse av

egendom.

I sammanhanget kan också nämnas några

åtgärder som tillkommit i första hand

för att skydda kvinnor som hotas,

trakasseras eller förföljs av tidigare

partner men som kan användas även i här

aktuella situationer. Sålunda kan

domstol enligt lagen (1988:688) om

besöksförbud meddela förbud för en

person att besöka eller på annat sätt ta

kontakt med en annan person eller att

följa efter denna person. Ett sådant

besöksförbud får meddelas om det på

grund av särskilda omständigheter finns

risk för att den mot vilket förbudet

avses gälla kommer att begå brott,

förfölja eller på annat sätt trakassera

den som förbudet avses skydda. En

förutsättning för besöksförbud är att

syftet med detta inte kan tillgodoses

genom någon mindre ingripande åtgärd. I

vissa fall kan ett besöksförbud utvidgas

till att avse förbud att uppehålla sig i

närheten av en annan persons bostad

eller arbetsplats eller annat ställe där

den personen brukar vistas. För särskilt

hotade målsäganden och vittnen finns

möjlighet till fysiskt skydd i form av

livvakt som tillhandahålls av polisen.

Sådant skydd är emellertid sällsynt,

bl.a. därför att det innebär ett

betydande intrång i den berördes

privatliv.

Polisen har sedan den 1 juli 1992 också

möjlighet att utrusta hotade personer

med s.k. trygghetspaket, som bl.a.

innehåller larm och utrustning för att

snabbt komma i kontakt med polisen. I

vissa fall ingår i paketen också s.k.

skyddsspray för självförsvar. För

närvarande finns det inom polisen ca 300

trygghetspaket för utlåning.

Här kan också erinras om att det för

särskilt utsatta personer finns

möjlighet till skydd för uppgifter i

folkbokföringen, se bl.a. 16 §

folkbokföringslagen (1991:481) och lagen

(1991:483) om fingerade personuppgifter.

Frågor om skydd för målsägande och

vittnen behandlades av Våldskommissionen

i betänkandet (SOU 1990:92 s. 157 f)

Våld och brottsoffer. Kommissionen hade

bl.a. i uppgift att utreda hur vanligt

det var att parter och vittnen utsattes

för våld och hot i anslutning till

förundersökningar och rättegångar.

Kommissionens slutsats var att det rent

generellt inte förekom våld eller hot

mot vittnen i någon större omfattning

och att människors motvilja mot att

vittna och ställa upp i rättegångar

snarare berodde på en allmän olust- och

obehagskänsla än på ett reellt hot. För

vissa grupper, t.ex. inblandade i våld

inom familjer och i kriminella kretsar,

kunde man dock enligt kommissionen anta

att det fanns en högre beredskap för att

med våld eller hot om repressalier

sabotera en brottsutredning.

Kommissionen lade bl.a. fram förslag

beträffande påföljden för övergrepp i

rättssak och rätten till

målsägandebiträde som delvis har

tillgodosetts genom ny lagstiftning.

Justitieministern tillsatte hösten 1994

en arbetsgrupp med uppgift att undersöka

vilka åtgärder som kan förbättra

situationen för vittnen och målsägande i

domstol och lämna förslag på sådana

åtgärder. Arbetsgruppens överväganden

publicerades våren 1995 i promemorian

(Ds 1995:1) Vittnen och målsägande i

domstol. Promemorian har

remissbehandlats, och den bereds nu

vidare i Justitiedepartementet.

I promemorian föreslås bl.a. att böter

bör utgå ur straffskalan för

normalgraden av övergrepp i rättssak och

att maximistraffet höjs till fängelse i

två år. För vissa särskilt utsatta

vittnen bör enligt promemorian införas

en möjlighet för domstolarna att efter

framställan av åklagare förordna ett

vittnesbiträde som skall fungera som

stödperson. Vidare bör enligt

promemorian organisationer som på ideell

basis tillhandahåller vittnesledsagare

erhålla stöd från statsmakterna. I

promemorian diskuteras också hur

domstolsmiljön skall kunna göras mera

anpassad för målsägande och vittnen. Det

bör enligt promemorian inte vara

obligatoriskt för domstolarna att

inrätta särskilda väntrum för målsägande

och vittnen i de nuvarande

domstolsbyggnaderna. När

domstolsbyggnader byggs om bör man dock

dgna frågan uppmärksamhet. Tills vidare

bör enligt promemorian domstolarna ha

beredskap för att ordna ett särskilt

väntrum när behovet uppstår.

Riksdagen tog våren 1995 ställning för

ett tillkännagivande om behovet av en

utvärdering av åtgärderna för att stärka

brottsoffrens ställning (1994/95:Ju13 s.

18 f, rskr. 261). Med anledning härav

tillsatte regeringen i juni 1995 en

utredning, Brottsofferutredningen (dir

1995:94), med uppgift att utvärdera

åtgärderna på brottsofferområdet och

redovisa förslag till förändringar av

lagstiftningen och andra åtgärder som

kan vara befogade.

I utredningens direktiv anförs

beträffande hot mot målsägande och

vittnen att när sådana hot förekommer är

det ett allvarligt hinder för en

fungerande rättskipning. Hoten innebär

naturligtvis också en mycket stor

påfrestning för dem som utsätts.

Möjligheten att låta vittnen m.fl. vara

anonyma i förhållande till den

misstänkte eller tilltalade ses ofta som

den bästa lösningen på problemet.

Hittills har en sådan möjlighet enligt

direktiven dock ansetts inte kunna

förenas med principen om en parts rätt

till insyn i processmaterialet.

Det konstateras i direktiven att när

Våldskommissionen år 1990 behandlade

frågan ansågs problemen inte vara så

omfattande att någon förändring borde

göras. Förhållandena är enligt vad som

anförs i direktiven måhända annorlunda i

dag. Utredningen skall därför undersöka

om omfattningen av hot mot vittnen m.fl.

har ökat och om någon förändring har

skett när det gäller arten av de hot som

förekommer.

Enligt direktiven är det ofta så att

redan innehållet i de uppgifter som

lämnas avslöjar uppgiftlämnarens

identitet. I sådana fall måste det till

andra åtgärder än en rätt till

anonymitet för att skydda

uppgiftslämnare, t.ex. livvaktsskydd

eller identitetsbyte. Utredningen skall

undersöka i vilken omfattning de problem

som finns skulle kunna lösas med

möjligheter till anonymitet och i vilken

omfattning andra åtgärder krävs.

I sammanhanget erinras i direktiven om

regeringens ovannämnda uppdrag till

Domstolsverket att undersöka hur lagen

om målsägandebiträde tillämpas. Den

fortsatta beredningen i

regeringskansliet av förslaget om

vittnesbiträden i den ovannämnda

promemorian Vittnen och målsägande i

domstol kommer enligt direktiven att

anstå tills resultatet av

Domstolsverkets undersökning föreligger.

Riksåklagaren beslutade i december 1994

att utreda vissa frågor kring säkerhet

och skydd för målsägande och vittnen.

Utredningens överväganden publicerades i

december 1995 i rapporten (1995:2)

Säkerhet och skydd för bevispersoner.

Rapporten innehåller en bred översikt

över problemen på området, bl.a. med

utgångspunkt i brottslighet med

anknytning till mc-klubbar, och olika

förslag till åtgärder.

Rapporten kommer att under våren 1996

tjäna som underlag till ett antal

seminarier som Riksåklagaren anordnar

för åklagare och poliser. Avsikten med

seminarierna är att diskutera hur man i

den praktiska verksamheten skall kunna

öka säkerheten och skyddet för i första

hand målsägande och vittnen.

När det särskilt gäller de s.k. mc-

gängen bör slutligen nämnas att

Rikspolisstyrelsen och landets

länspolismästare vid ett möte den 27

november 1995 antog ett handlingsprogram

avseende grov mc-relaterad brottslighet.

I syfte att förbättra samordningen av

polisens insatser mot mc-brottsligheten

skall enligt handlingsprogrammet en

samordningsrupp bildas med

representanter för Riksåklagaren,

Rikskriminalpolisen samt

länspolismästarna i Stockholms, Göteborg

och Bohus, Malmöhus, Uppsala, Värmlands

och Norrbottens län. Samordningsgruppen

skall verka för enhetlighet och

långsiktighet vad gäller strategier,

metoder, utbildning och insatser för att

bekämpa mc-relaterad brottslighet.

Gruppen skall också verka för att det

finns en god handlingsberedskap och

förstärkningsresurser att tillgå för

bekämpandet av denna brottslighet. Den

skall också utvärdera

brottsutvecklingen, polisens arbete och

domstolspraxis på området.

I handlingsprogrammet förutskickas en

samordnad och förstärkt

kriminalunderrättelseverksamhet med

inriktning mot mc-kriminalitet.

Rikskriminalpolisens arbetsinsatser

skall utökas och samverkan utvecklas

mellan polismyndigheterna,

Säkerhetspolisen, Generaltullstyrelsen

och Kriminalvårdsstyrelsen samt

utländska och mellanstatliga

polisorganisationer.

Polisbyrån vid Rikspolisstyrelsen skall

enligt handlingsprogrammet i samråd med

Rikskriminalpolisen och

länspolismästarna inhämta och

sammanställa kunskap om metoder för

bekämpning av mc-relaterad brottslighet.

Vid Polishögskolan skall bedrivas

utbildning rörande insatser mot och

utredning av denna brottslighet.

Mot bakgrund av mc-brottslighetens

utbredning bör enligt

handlingsprogrammet insatserna mot denna

förstärkas också i länen. Det ankommer

på länspolismästarna att se till att så

blir fallet. Härutöver skall

Rikskriminalpolisen liksom hittills

tillhandahålla nödvändiga

spaningsresurser.

Utskottet vill framhålla betydelsen av

att samhället försvarar rättsväsendet

mot angrepp i form av t.ex. våld och hot

mot målsägande och vittnen. Utskottet

konstaterar att det ingår i uppdraget

för Brottsofferutredningen att se över

omfattningen och arten av hot mot

vittnen m.fl. och att lägga fram förslag

till förändringar av lagstiftningen och

andra åtgärder. Frågan är också

uppmärksammad genom

departementspromemorian Vittnen och

målsägande i domstol som nu bereds i

Justitiedepartementet liksom genom

Riksåklagarens nyligen genomförda

utredning och den seminarieverksamhet

som skall följa på denna. Härutöver

vidtas nu inom åklagar- och

polisväsendet åtgärder som är särskilt

riktade mot den s.k. mc-relaterade

brottsligheten, både på ett generellt

plan och när det gäller övergrepp i

samband med rättegångar m.m. Mot

bakgrund av det arbete som pågår behövs

enligt utskottets uppfattning inget

initiativ från riksdagens sida med

anledning av motion Ju603. Motionen

avstyrks.

Inte heller motionerna Ju633 och Ju809

bör i rådande beredningsläge föranleda

någon riksdagens åtgärd. Även dessa

motioner avstyrks således.

Brottslighet med vapen m.m.

I motion Ju622 (m) anförs att rån som

utförs med vapen eller vapenliknande

föremål alltid bör bedömas som grovt

rån. I motion Ju631 (c) förordas att

brott som utförs med vapen respektive

vapenattrapper skall föranleda samma

straff.

Påföljden för rån är enligt 8 kap. 5 §

BrB fängelse i lägst ett och högst sex

år. Är brottet att anse som grovt döms

enligt 6 § för grovt rån till fängelse i

lägst fyra och högst tio år. Vid

bedömande av om brottet är grovt skall

särskilt beaktas om våldet varit

livsfarligt eller om gärningsmannen

tillfogat svår kroppsskada eller

allvarlig sjukdom eller om han eljest

visat synnerlig råhet eller på ett

hänsynslöst sätt utnyttjat den rånades

skyddslösa ställning.

Högsta domstolen har i rättsfallet NJA

1972 s. 323 slagit fast att rån mot

penninginrättning med skarpladdat

skjutvapen i regel bör bedömas som grovt

rån.

I rättsfallet NJA 1994 s. 732 bedömde

Högsta domstolen hur två rån som, såvitt

kunde utredas, begåtts med hjälp av

vapenattrapper skall rubriceras.

Gärningarna hade av tingsrätten bedömts

som grova rån och av hovrätten som rån

av normalgraden.

Högsta domstolen konstaterade i sina

domskäl inledningsvis att inga av de

omständigheter som enligt 8 kap. 6 § BrB

skall kunna kvalificera ett rån som

grovt förelåg i de aktuella fallen.

Domstolen anförde vidare, med hänvisning

till bl.a. det ovannämnda rättsfallet,

att såväl lagstiftning som

rättstillämpning har präglats av viss

återhållsamhet när det gällt att anse

rånbrott som grova, särskilt när

skarpladdade vapen inte kommit till

användning. De ifrågavarande gärningarna

måste visserligen enligt domstolen anses

allvarliga vid en samlad bedömning av

omständigheterna, främst planeringen,

det hot och tvång som har förekommit, de

psykiska besvär som har orsakats och de

värden som har stulits. Att utan stöd av

den - enligt domstolen i och för sig ej

uttömmande - uppräkning som ges i 6 §

rubricera gärningarna som grova ingav

emellertid betänkligheter; en

tillräckligt kraftfull reaktion kunde

också beslutas inom den straffskala som

gäller för normalbrott. En ändrad

brottsrubricering skulle enligt

domstolen föra med sig att bankrån

normalt eller i vart fall i stor och ej

preciserbar utsträckning blir att bedöma

som grova rån. För det kunde enligt

domstolen i och för sig skäl anföras,

men med tanke på att det rör sig om en

sedan lång tid mycket uppmärksammad

brottstyp är det närmast lagstiftarens

sak att ta initiativet. Med hänsyn till

det anförda och till straffrättens

legalitetsprincip som kommer till

uttryck i 1 kap. 1 § BrB, där det bl.a.

stadgas att brott är en gärning som är

beskriven i BrB eller i annan lag eller

författning, borde gärningarna enligt

Högsta domstolen bedömas som rån av

normalgraden. Två justitieråd var

skiljaktiga och fann vid en samlad

bedömning av omständigheterna i målet

att rånbrotten var så allvarliga att de

måste bedömas som grova.

I anledning av ett regeringsuppdrag

presenterade Rikspolisstyrelsen våren

1993 rapporten (RPS Rapport 1993:2)

Åtgärdsprogram mot rån i butiker och

penninginrättningar. Rikspolisstyrelsen

har i rapporten lämnat ett flertal

förslag till åtgärder som bl.a. rör

olika frågor om skydd och säkerhet i

vissa rånutsatta inrättningar samt

polisens utbildning och arbetsmetoder.

Rikspolisstyrelsen föreslår också att 8

kap. 8 § BrB tillförs ett ytterligare

rekvisit som innebär att rån med vapen

eller vapenliknande föremål skall anses

som grovt brott.

Rikspolisstyrelsens rapport

överlämnades av regeringen till

Trygghetsutredningen (dir. 1993:37), som

nyligen avlämnat sitt slutbetänkande

(SOU 1995:146) Trygghet mot brott,

rollfördelning och samverkan.

Betänkandet innehåller en bred genomgång

av olika aktörers roll när det gäller

att förhindra brott samt förslag till

åtgärder som skall kunna skapa ökad

trygghet mot brott, särskilt s.k.

vardagsbrottslighet och

ordningsstörningar. I betänkandet tas

dock inte upp frågan om utformningen av

rånbrottet.

I sammanhanget kan också nämnas att

1995 års vapenutredning har i uppdrag

att överväga om någon form av reglering

av införsel och tillhandahållande av

vapenattrapper och andra föremål som kan

förväxlas med fungerande skjutvapen bör

införas. Därvid skall beaktas såväl de

brottsförebyggande aspekterna som risken

för att nödvärnssituationer kan uppstå.

Utredningens arbete skall vara slutfört

före utgången av år 1996.

Utskottet avstyrkte i ett ärende våren

1993 (1992/93:JuU16 s. 23 f) en motion

liknande den nu aktuella med hänvisning

till den pågående beredningen inom

Justitiedepartementet av

Rikspolisstyrelsens nämnda rapport.

Våren 1994 behandlade utskottet

(1993/94:JuU19 s. 37) en motion i vilken

förordades att alla brott där vapen

används skall bedömas som grova brott.

Utskottet konstaterade att brott som

förövas med vapen ofta bedöms som grova

av domstolarna. Så är fallet med

exempelvis brottsbalksbrotten våldtäkt

(6 kap. 1 §), stöld (8 kap. 1 och 4 §§)

och rån. Det ankommer emellertid,

anförde utskottet, på domstolarna att

vid bedömandet av ett brotts

svårhetsgrad göra en sammanvägning av

samtliga omständigheter i målet av vilka

frågan om vapen kommit till användning

är en betydelsefull omständighet.

Utskottet fann inte skäl att frångå den

angivna ordningen och avstyrkte den

aktuella motionen.

Utskottet vidhåller sin tidigare

redovisade uppfattning beträffande

frågan om hur brott som utförs med hjälp

av vapen skall bedömas. Enligt

utskottets mening bör samma synsätt

anläggas på bedömningen när

vapenattrapper kommit till användning.

Även i sådana fall bör det således vara

fråga om en helhetsbedömning av

omständigheterna i målet. Utskottet vill

beträffande rånbrotten tillägga att

redan rån av normalgraden är ett

allvarligt brott som i allmänhet medför

ett långvarigt fängelsestraff. När det

särskilt gäller rekvisiten för grovt rån

konstaterar utskottet att dessa ger

utrymme för att beakta sådana

omständigheter som gärningens farlighet

och hänsynslöshet samt de effekter i

form av skada, psykiska besvär och annat

obehag som den medför för den enskilde.

Utskottet kan för närvarande inte se att

det härutöver behövs en reglering som

tar sikte på vilken typ av redskap som

kommit till användning vid gärningens

genomförande. Motionerna Ju622 och Ju631

avstyrks.

Egenmäktighet med barn

I motion L405 (kds) begärs en lagändring

så att en vårdnadshavare som gör sig

skyldig till s.k. umgängessabotage genom

att hålla ett barn undangömt skall kunna

dömas för egenmäktighet med barn.

I 7 kap. 4 § första stycket BrB stadgas

att den som obehörigen skiljer ett barn

under 15 år från någon som har vårdnaden

om barnet döms för egenmäktighet med

barn till böter eller fängelse i högst

ett år, om inte gärningen utgör brott

mot frihet. Detsamma gäller om den som

gemensamt med någon annan har vårdnaden

om ett barn under 15 år utan

beaktansvärt skäl egenmäktigt bortför

barnet eller om den som skall ha

vårdnaden obehörigen bemäktigar sig

barnet och därigenom själv tar sig rätt.

I andra stycket i samma lagrum finns en

reglering som avser egenmäktighet med

barn som vårdas med stöd av lagen

(1990:52) med särskilda bestämmelser om

vård av unga. Är brott som avses i

första eller andra stycket att anse som

grovt skall gärningsmannen enligt tredje

stycket i lagrummet dömas till fängelse

i lägst sex månader och högst fyra år.

Av 7 kap. 5 § BrB framgår att också

försök till egenmäktighet med barn är

straffbart om brottet är att bedöma som

grovt.

Som framgår av den nu gjorda

redovisningen är straffbestämmelsen om

egenmäktighet med barn inte tillämplig

på en ensam vårdnadshavare som saboterar

ett barns rätt till umgänge med den

andre föräldern. I 21 kap.

föräldrabalken (FB) finns däremot

bestämmelser om vite och hämtning av

barn som kan tillgripas mot en

vårdnadshavare som åsidosätter vad

domstol har bestämt i fråga om umgänge

mellan barnet och den andra föräldern. I

syfte att ytterligare motverka att en

vårdnadshavare saboterar umgänget

infördes den 1 mars 1991 en bestämmelse

i 6 kap. 6 a § FB av innebörd att

domstolarna vid bedömande av

vårdnadsfrågan skall fästa avseende

särskilt vid barnets behov av en nära

och god kontakt med båda föräldrarna

(prop. 1990/91:8, LU13, rskr. 53).

Enligt artikel 9.3 i FN:s konvention om

barnets rättigheter (barnkonventionen,

se prop. 1989/90:107 s. 40 och 97) skall

konventionsstaterna respektera barnets

rätt till umgänge med bl.a. den förälder

som inte är vårdnadshavare. Enligt

utskottets mening uppfyller de

bestämmelser som här redovisats det

åtagande som Sverige i denna del gjort

genom att tillträda konventionen. Det

kan tilläggas att konventionen inte

kräver att sådana förfaranden som

aktualiseras i motionerna skall

kriminaliseras.

I augusti i år avlämnade

Vårdnadstvistutredningen sitt betänkande

(SOU 1995:79) Vårdnad, boende och

umgänge. Utredningen föreslår vissa

ändringar i FB:s bestämmelser om

umgänge. Bl.a. föreslås att det skall

vara möjligt för domstol att besluta om

umgänge även i de fall föräldrarna har

gemensam vårdnad om ett barn, något som

inte låter sig göras i dag. Utredningen

föreslår också lagändringar så att det

tydligare skall framgå att det är

barnets intressen och behov som är det

centrala när utformningen av umgänget

skall bestämmas.

Vårdnadstvistutredningens betänkande

bereds för närvarande i

regeringskansliet.

Vid riksdagsbehandlingen av den

ovannämnda propositionen 1990/91:8

behandlade lagutskottet motionsyrkanden

liknande det nu aktuella. Lagutskottet,

som förordade den nämnda ändringen i FB,

ansåg att det skulle föra alltför långt

att därutöver införa en straffrättslig

sanktion för en vårdnadshavare på sätt

som begärdes i motionerna och avstyrkte

dessa.

Justitieutskottet avstyrkte en motion

liknande den nu aktuella i ett ärende

våren 1993 (1992/93:JuU16 s. 16 f).

Utskottet anförde i ärendet att det

delade den uppfattning i frågan som

framförts av lagutskottet. Utskottet ser

ingen anledning att nu inta en annan

ståndpunkt. Motion L405 avstyrks.

Otillåten utlämning av film och

videogram

I motion Ju802 (m) anförs att regeringen

bör få i uppdrag att verka för att

bestämmelsen om straff för otillåten

utlämning av film eller videogram följs

av videouthyrare.

I 16 kap. 10 c § BrB första stycket

stadgas att den som uppsåtligen eller av

grov oaktsamhet i yrkesmässig verksamhet

eller annars i förvärvssyfte till den

som är under femton år lämnar ut en

film, ett videogram eller en annan

upptagning av rörliga bilder med

ingående skildringar av

verklighetstrogen karaktär som återger

våld eller hot om våld mot människor

eller djur döms för otillåten utlämning

av film eller videogram till böter eller

fängelse i högst sex månader. Det

anförda gäller enligt andra stycket i

bestämmelsen inte filmer eller videogram

som Statens biografbyrå har godkänt för

visning för någon åldersgrupp av barn

under femton år. Det gäller inte heller

en upptagning av rörliga bilder med

samma innehåll som en film eller ett

videogram som har godkänts av

biografbyrån. Vidare gäller första

stycket inte offentlig förevisning av

filmer eller videogram. Av tredje

stycket av bestämmelsen framgår att om

en upptagning av rörliga bilder försetts

med ett intyg om att en film eller ett

videogram med samma innehåll har

godkänts av Statens biografbyrå för

visning för någon åldersgrupp av barn

under femton år, skall inte dömas till

ansvar enligt första stycket. Detta

gäller dock inte om intyget var oriktigt

och den som lämnat ut upptagningen har

insett eller bort ha insett detta.

För att allmänt åtal skall få väckas

för brott mot 16 kap. 10 c § BrB krävs

enligt 16 kap. 19 § BrB medgivande av

Statens biografbyrå. Enligt 10 § lagen

(1990:886) om granskning och kontroll av

filmer och videogram utövar Statens

biografbyrå också tillsyn över

efterlevnaden av bl.a. bestämmelsen i 16

kap. 10 c § BrB. För detta ändamål finns

under biografbyrån en regional

tillsynsorganisation med 21

kontrollanter, främst anställda vid

länsstyrelserna, med uppgift att ha

tillsyn över videomarknaden i länen.

Biografbyrån för också ett register över

samtliga videodistributörer i landet.

Regeringen tillsatte i juni 1990 ett

råd mot skadliga våldsskildringar, det

s.k. Våldsskildringsrådet, (dir.

1990:40) med uppgift att följa

utvecklingen på videomarknaden och att i

ett nära samarbete med

utbildningsväsendet, folkrörelser och

andra grupper påverka och förändra

utbudet av videogram. Detta skall enligt

direktiven ske genom opinionsbildning,

kunskapsutbyte och information.

Våldsskildringsrådets uppdrag är inte

tidsbegränsat. Rådet genomför för

närvarande en utvärdering av Statens

biografbyrås tillsynsverksamhet över

videomarknaden. Resultatet av

utvärderingen kommer att publiceras i

rådets egen skriftserie under våren

1996.

Vid en pressträff den 12 december 1995

presenterade kulturministern en inom

Kulturdepartementet utarbetad Handbok om

våldsskildringar. Handboken riktar sig

till allmänheten och innehåller bl.a. en

redogörelse för de bestämmelser som

gäller beträffande våldsskildringar i

olika medier och vart man kan vända sig

för att få information om man vill

anmäla brott mot bestämmelserna.

Handboken distribueras genom

Kulturdepartementet,

Våldsskildringsrådet och ett antal

myndigheter och organisationer.

Vid pressträffen informerade

kulturministern också om vissa kommande

åtgärder mot våldsskildringar i

medierna. Således har inom Kultur- och

Utbildningsdepartementen bildats en

arbetsgrupp, Kultur i skolan, som under

år 1996 skall ta upp olika frågor om

medieutbildning för i första hand barn

och ungdomar. En arbetsplan för gruppen

är för närvarande under utarbetande.

Kultur- och Utbildningsdepartementen

avser enligt kulturministern också att

under det kommande året uppdra åt ett

forskningsinstitut att fungera som ett

internationellt dokumentations- och

forskningscentrum vad gäller

våldsskildringar. Även i denna fråga

pågår arbete inom de berörda

departementen. Kulturministern uttalade

vidare bl.a. att Kulturdepartementet

avser att i någon form se över de

myndigheter som har till uppgift att

bevaka och granska våldsskildringar. Det

har ännu inte fattats beslut om i vilken

form denna översyn skall ske.

Kulturministern förutskickade också

vissa andra åtgärder på området, bl.a.

ekonomiskt stöd via Allmänna arvsfonden

till studieverksamhet och konferenser

etc.

I sammanhanget kan också nämnas att

Radiolagsutredningen i betänkandet (SOU

1994:105) Ny lagstiftning om radio och

TV har lagt fram ett förslag om en radio-

och TV-lag i vilken bl.a. skall tas in

en bestämmelse om att

våldsframställningar eller pornografiska

bilder inte får sändas i TV under sådan

tid och på ett sådant sätt att det finns

en betydande risk att barn kan se

programmen, om det inte av särskilda

skäl ändå är försvarligt. Enligt vad

utskottet inhämtat kommer en proposition

i ärendet att föreläggas riksdagen under

denna vår.

Utskottet konstaterar att det statliga

Våldsskildringsrådet för närvarande

genomför en utvärdering av Statens

biografbyrås tillsynsverksamhet över

videomarknaden och att kulturministern

nyligen har presenterat en rad olika

åtgärder som syftar till att begränsa

våldsskildringarna i media och att

förbättra tillsynen över media i detta

hänseende. Det saknas mot denna bakgrund

enligt utskottets mening skäl för

riksdagen att ta något initiativ med

anledning av motion Ju802. Motionen

avstyrks.

Rasistisk brottslighet, m.m.

De grundläggande bestämmelserna om skydd

mot etnisk diskriminering finns i

regeringsformen. I 1 kap. 2 § slås fast

att den offentliga makten skall utövas

med respekt för alla människors lika

värde och för den enskilda människans

frihet och värdighet, liksom att

etniska, språkliga och religiösa

minoriteters möjligheter att behålla och

utveckla ett eget kultur- och

samfundsliv bör främjas. I 2 kap. 15 §

sägs att lag eller annan föreskrift inte

får innebära att någon medborgare

missgynnas därför att han med hänsyn

till ras, hudfärg eller etniskt ursprung

tillhör en minoritet. Vidare stadgas i 2

kap. 22 § första stycket 7 att utlänning

här i riket är likställd med svensk

medborgare i fråga om skydd mot

missgynnande på grund av ras, hudfärg

eller etniskt ursprung.

Utöver dessa grundläggande bestämmelser

finns ett flertal straffstadganden i BrB

som direkt eller indirekt tar sikte på

handlingar eller yttringar som är

rasistiska eller diskriminerande på

något annat sätt. Dessa bestämmelser är

tillämpliga även när brottsligheten

ingår som ett led i en organiserad

verksamhet.

Utskottet behandlade utförligt frågor

rörande rasistisk brottslighet i ett

ärende våren 1994 (prop. 1993/94:101,

JuU13, rskr. 298). För bakgrund m.m.

hänvisas dit.

Hets mot folkgrupp

I motion Ju630 (fp, s, m, c, v, kds)

förespråkas en översyn av lagstiftningen

om hets mot folkgrupp. I motionen anförs

att ett förnekande av de nazistiska

förbrytelserna mot judarna konsekvent

bör bedömas som hets mot folkgrupp i

linje med innehållet i punkt 12

Europaparlamentets resolution (B4-

1239/95) i vilken Europaparlamentet

bl.a. dels uttalar att alla teorier som

förnekar förintelsen bör rubriceras som

brott, dels anmodar samtliga

medlemsstater att anpassa sin

lagstiftning i enlighet därmed.

I den svenska lagstiftningen mot rasism

och annan diskriminering är bestämmelsen

om hets mot folkgrupp (16 kap. 8 § BrB)

av central betydelse. Den brottsliga

gärningen består i att någon, i ett

uttalande eller annat meddelande som

sprids, hotar eller uttrycker

missaktning för folkgrupp eller annan

sådan grupp av personer med anspelning

på ras, hudfärg, nationellt eller

etniskt ursprung eller trosbekännelse.

Straffet är fängelse i högst två år

eller, om brottet är ringa, böter. Det

är enligt bestämmelsen straffbart såväl

att göra ett uttalande som att sprida

vad man hört av någon annan.

Bestämmelsen omfattar inte endast

muntlig och skriftlig framställning utan

även t.ex. framställning i bild som inte

kan anses som skrift samt åtbörder. En

motsvarande bestämmelse om hets mot

folkgrupp finns i 7 kap. 4 § 11

tryckfrihetsförordningen (TF). Gärningen

är således straffbelagd även när den

begås i tryckt skrift. Genom en

hänvisning i 5 kap. 1 §

yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) omfattas

även andra massmedier.

Den 1 januari 1989 trädde den senaste

ändringen av bestämmelsen om hets mot

folkgrupp i kraft (se prop. 1986/87:151,

1987/88:KU36, rskr. 290, SFS 1988:835).

Syftet med ändringen var att ytterligare

försvåra eller förhindra verksamhet i

rasistiska organisationer. Det är numera

tillräckligt för straffbarhet att ett

hot eller ett uttalande av aktuellt slag

över huvud taget sprids. Det är således

otillåtet att annat än inom den helt

privata sfären sprida yttranden som

uttrycker hot eller missaktning mot en

folkgrupp. Också spridning inom en

förening eller annan avgränsad grupp av

personer är efter ändringen

straffbelagd. Skärpningen var avsedd att

försvåra för rasistiska organisationer

att nå ut med sitt budskap.

Utskottet behandlade ett motionsyrkande

liknande det nu aktuella i det ovan

angivna ärendet rörande rasistisk

brottslighet våren 1994 (prop.

1993/94:101, JuU13 s. 12). I ärendet

avstyrkte utskottet det då aktuella

motionsyrkandet under hänvisning till

konstitutionsutskottets behandling av

ett liknande motionsyrkande våren 1992

(1992/93:KU2 s. 29).

Konstitutionsutskottet underströk i

sammanhanget vikten av att värna om

yttrandefriheten och en allmän och fri

debatt. Också påståenden som allmänt

uppfattas som stötande måste enligt

konstitutionsutskottet kunna få föras

fram i den allmänna debatten så länge

det inte är fråga om hot eller

missaktning i sådana avseenden som anges

i bestämmelsen om hets mot folkgrupp

eller om annat tryckfrihetsbrott som

t.ex. förtal. Konstitutionsutskottet

anförde vidare att det understrukits i

bl.a. förarbetena till

förtalsbestämmelsen i 5 kap. 1 § första

stycket BrB (prop. 1962:10) att en

vidsträckt yttrandefrihet i den

offentliga diskussionen i vårt land bör

upprätthållas i såväl tal som skrift och

att denna yttrandefrihet är grundvalen

för ett fritt samhällsskick.

Utskottet finner inte skäl till någon

annan ståndpunkt än den utskottet

tidigare intagit i frågan. Motion Ju630

avstyrks.

Rasistiska organisationer

I motion Sf611 (kds) yrkas ett

riksdagens tillkännagivande om behovet

av ett förbud mot rasistiska

organisationer i enlighet med FN:s

konvention om rasism.

Sverige tillträdde år 1971 FN-

konventionen om avskaffandet av alla

former av rasdiskriminering.

Konventionen syftar till faktisk

jämlikhet mellan människor utan

åtskillnad på grund av ras, hudfärg

eller nationellt eller etniskt ursprung.

Konventionsstaterna har åtagit sig att

förbjuda och med alla lämpliga medel,

däribland den lagstiftning som

omständigheterna påkallar, göra slut på

rasdiskriminering från personers,

gruppers eller organisationers sida

(artikel 2 1 d). Staterna skall, i syfte

att avskaffa rasdiskrimineringen och med

vederbörligt beaktande av de principer

som omfattas av den allmänna

förklaringen om de mänskliga

rättigheterna och av de rättigheter som

uttryckligen anges i artikel 5, bl.a.

olagligförklara och förbjuda

organisationer och organiserad och annan

propaganda som främjar och uppmanar till

rasdiskriminering samt förklara

deltagande i dylika organisationer eller

dylik verksamhet som en brottslig

handling, straffbar enligt lag (artikel

4 b). I artikel 5 nämns bl.a. rätten

till åsikts- och yttrandefrihet samt

till församlings- och föreningsfrihet i

fredligt syfte.

Den fullständiga konventionstexten

finns tillgänglig bl.a. som bilaga till

betänkandet (SOU 1989:14) Mångfald mot

enfald, lagstiftning och rättsfrågor.

Den svenska lagstiftningen innehåller

inte något direkt förbud mot att bilda

eller vara medlem i organisationer som

ägnar sig åt rasistisk verksamhet. Det

är heller inte möjligt att tvångsvis

upplösa sådana organisationer.

Utskottet behandlade frågan om ett

förbud mot rasistiska organisationer i

det ovan angivna ärendet våren 1994

(prop. 1993/94:101, JuU13 s. 10 f). I

propositionen anförde regeringen bl.a.

att enskilda ledamöter i FN:s

rasdiskrimineringskommitté hade

kritiserat Sverige och hävdat att vi,

för att uppfylla konventionens krav, är

skyldiga att införa ett uttryckligt

förbud mot rasistiska organisationer.

Enligt regeringen har dock Sverige,

liksom flera andra stater, hittills

ansett att konventionen inte innebär en

absolut plikt att lagstifta om ett

sådant förbud, utan att varje stat har

rätt att själv bestämma vilka metoder

som skall användas för att uppfylla

konventionens syfte. Trots att Sverige

saknar ett uttryckligt

organisationsförbud har enligt

regeringen också vår inställning varit

att vår lagstiftning uppfyller

konventionens krav. Skälet till detta

ställningstagande är, anförde

regeringen, att vår lagstiftning medför

att varje yttring av rasism är

förbjuden; lagstiftningen är därför

tillräcklig för att i praktiken tvinga

organisationer som främjar

rasdiskriminering till passivitet.

Enligt regeringens mening hade det inte

framkommit något som gav anledning att

ändra den svenska inställningen att vi

uppfyller konventionens krav.

I propositionen (s. 24) påpekade

regeringen särskilt att bestämmelsen om

hets mot folkgrupp sedan den 1 januari

1989 är tillämplig i fall då rasistiska

eller liknande uttalanden sprids inom en

förening. Härigenom har rasistiska

organisationer i praktiken betagits

möjligheten att verka utan att bryta mot

lagen. Regeringen anförde vidare att den

föreslagna kriminaliseringen avsåg ett

visst samröre med en organisation, i

vilken medlemmarna förutsätts göra

sådant som redan är kriminaliserat. Man

kan alltså, anförde regeringen, på goda

grunder anta att de föreslagna

straffbestämmelserna skulle träffa

personer som redan i dag i de allra

flesta fall kan straffas.

Vidare anförde regeringen i

propositionen (s. 24 f) att de

sammanslutningar som den ifrågavarande

straffbestämmelsen tog sikte på inte

torde vara registrerade och lätt kan

ombildas. De behöver inte ha någon

styrelse eller några stadgar. I

praktiken torde det vara fråga om löst

sammansatta grupperingar utan någon

egentlig organisationsstruktur.

Svårigheten att tillämpa

straffbestämmelser av detta slag kunde

enligt propositionen leda till att

bestämmelserna blir ineffektiva och

därigenom utgör ett dåligt hjälpmedel i

kampen mot rasismen. En rasistisk

organisation kan nämligen, anförde

regeringen, oförtjänt komma att

uppfattas som godkänd av samhället i

fall då inget rättsligt förfarande

inleds eller, om så sker, detta inte

leder till fällande dom. Det framhölls

också att det inte är önskvärt att ge de

aktuella organisationerna ökad

uppmärksamhet, bl.a. därför att

allmänheten kan få en överdriven

föreställning om deras betydelse.

Regeringen ansåg mot denna bakgrund att

det fanns en påtaglig risk för att ett

genomförande av förslaget till

kriminalisering inte skulle få den

avsedda effekten.

En ytterligare aspekt som togs upp i

propositionen är att det är svårt att

utforma straffbestämmelser av denna typ

utan att eftersätta grundläggande

rättssäkerhetskrav vad gäller

förutsebarhet och avgränsning av det

straffbara området. Osäkerheten gällde

enligt regeringen både vilka

sammanslutningar som bestämmelsen är

tillämplig på och vilken befattning med

sammanslutningen som är avsedd att

medföra ansvar. Eftersom de i den

aktuella propositionen diskuterade

straffbestämmelserna skulle föra med sig

en inskränkning av den grundlagsfästa

föreningsfriheten talade enligt

regeringen det anförda med särskild

styrka mot att genomföra förslaget om

kriminalisering av organiserad rasism

m.m.

Sammanfattningsvis ansåg regeringen att

utredningsförslaget om förbud mot

rasistiska organisationer och stöd till

sådana organisationer inte borde

genomföras.

Utskottet instämde i regeringens

bedömning och avstyrkte bifall till de

då aktuella motionerna.

Utskottet, som vidhåller denna

inställning, avstyrker bifall till

motion Sf611.

I sammanhanget noterar utskottet att

det i Justitiedepartementet pågår en

översyn av lagen om förbud mot politiska

uniformer. Utskottet har inhämtat att

översynen beräknas bli slutförd under

innevarande år.

Påföljd för rasistisk brottslighet

I motion Ju208 (c) föreslås att

samhällstjänst skall vara en

obligatorisk del av påföljden för

rasistiska brott.

I svensk rätt saknas bestämmelser som

ålägger domstolarna att välja en viss

påföljd för ett visst slag av

brottslighet. I stället har det

överlåtits åt domstolarna att - inom

tillämpliga straffskalor - välja lämplig

påföljd med hänsyn till den gärning som

har begåtts och den tilltalades

personliga förhållanden.

Utskottet noterar först att riksdagen,

i det ovan nämnda ärendet rörande

rasistisk brottslighet, våren 1994

(prop. 1993/94:101, JuU13, rskr. 298)

beslutade om införande den 1 juli 1994

av en särskild straffskärpningsgrund i

29 kap. 2 § 7 p BrB (SFS 1994:306) med

innebörd att det vid bedömningen av ett

brotts straffvärde särskilt skall

beaktas om ett motiv för brottet varit

att kränka en person, en folkgrupp eller

en annan sådan grupp av personer på

grund av ras, hudfärg, nationellt eller

etniskt ursprung, trosbekännelse eller

annan liknande omständighet. En

tillämpning av bestämmelsen kan leda

till att fängelse framstår som ett

lämpligare straff än en icke

frihetsberövande påföljd som t.ex.

samhällstjänst.

Enligt 1 § lagen (1989:928) om

samhällstjänst får rätten, i stället för

att döma till fängelse, i vissa fall

meddela dom på skyddstillsyn med

föreskrift om samhällstjänst i lägst 40

och högst 200 timmar. En förutsättning

för att samhällstjänst skall kunna

utdömas är att den tilltalade förklarat

sig villig att följa en sådan

föreskrift.

Straffsystemkommittén förelår i sitt

betänkande (SOU 1995:91) Ett reformerat

straffsystem att samhällstjänst skall

infogas som ett permanent inslag i

påföljdssystemet. Kommittén föreslår

därvid bl.a. att den dömdes samtycke

även i framtiden skall vara en

förutsättning för att döma till

samhällstjänst.

Utskottet behandlade en fråga liknande

den nu aktuella i det tidigare nämnda

ärendet våren 1994 (prop. 1993/94:101,

JuU13 s. 9 f). Utskottet uttalade i

ärendet att det måste få ankomma på

domstolarna att inom tillämpliga

straffskalor välja lämpliga påföljder

för brott. Utskottet var inte berett att

i det då aktuella ärendet förorda en

reglering av innebörd att samhällstjänst

alltid skall utdömas som påföljd vid

rasistisk brottslighet. Utskottet

vidhåller denna uppfattning och

avstyrker bifall till motion Ju208.

Brott mot homosexuella

I motion K431 (fp) framhålls vikten av

att samhället reagerar starkt på

övergrepp mot homosexuella.

Utskottet behandlade i det ovan nämnda

ärendet om rasistisk brottslighet (prop.

1993/94:101, JuU13 s. 13 f)

motionsyrkanden liknande det nu

aktuella. Utskottet anförde i ärendet

bl.a. att justitieministern i ett

interpellationssvar den 12 november 1993

omtalat att regeringen gett

Folkhälsoinstitutet i uppdrag att följa

utvecklingen av de homosexuellas

situation och överväga i vilka former

diskriminering av homosexuella kan

motverkas. Folkhälsoinstitutet skulle,

anförde statsrådet, återkommande lämna

regeringen rapporter på detta område.

Utskottet hänvisade också till ett

tidigare ärende (1993/94:JuU2 s. 7) vari

utskottet förutsatte att den aktuella

frågan bevakades av berörda myndigheter.

Utskottet avstyrkte bifall till den då

aktuella motionen.

Vid ett frågesvar den 14 november 1995

rörande hets och våld mot homosexuella

(prot. 1995/96:22 s. 3) anförde

justitieministern att i princip varje

form av diskriminerande angrepp på

enskilda homosexuella är kriminaliserat.

Justitieministern pekade även på den i

BrB den 1 juli 1994 införda särskilda

straffskärpningsgrunden för sådana fall

där ett motiv för brottet varit att

kränka någon på grund av ras, hudfärg,

nationellt eller etniskt ursprung,

trosbekännelse eller annan liknande

omständighet. Skyddet enligt

straffskärpningsgrunden begränsas inte

bara till dem som bestämmelsen om hets

mot folkgrupp tar sikte på utan omfattar

också andra diskriminerande motiv av

jämförligt slag, t.ex. fall där ett

motiv för brottet varit att kränka någon

på grund av hans eller hennes sexuella

läggning. Bestämmelsen innebär enligt

statsrådet ett förstärkt straffrättsligt

skydd för personer som tillhör utsatta

grupper, exempelvis homosexuella, mot

att bli utsatta för brott just för att

de tillhör en sådan grupp. Polis,

åklagare och domstolar skall alltså ägna

särskild uppmärksamhet åt motiv av detta

slag och ge prioritet åt dessa typer av

brott. Polisens problemorienterade

arbetssätt bör enligt Justitieministern

också vara en god grund för att utveckla

insatser mot denna typ av brottslighet.

I Folkhälsoinstitutets regi har nyligen

genomförts en kartläggning av brott mot

homosexuella i Stockholm. Avsikten med

studien har varit att vinna kunskap om

hur situationen ser ut när det gäller

hot och våld mot homosexuella för att

bedöma vilka eventuella insatser från

myndigheter m.fl. som kan förbättra

situationen. Studien omfattar en

enkätundersökning bland homosexuella i

Stockholm samt 30 djupintervjuer med män

och kvinnor som blivit utsatta för hot

eller våld.

I den rapport över studien, Hat, hot,

våld - utsatta homosexuella kvinnor och

män. En pilotstudie i Stockholm

(1996:84), som Folkhälsoinstitutet

nyligen presenterat konstateras att

drygt en fjärdedel (141 personer) av dem

som deltagit i studien (527 personer)

blivit utsatta för brott - alltifrån

förolämpningar till grovt våld - på

grund av sin homosexualitet. Av

rapporten framgår vidare att endast en

mindre andel av de utsatta polisanmält

brotten. Orsakerna härtill har i vissa

fall uppgivits vara att man ansett

brotten vara alltför ringa för att

polisanmälas, medan orsaken i andra fall

uppgivits vara rädsla för att polisen

skall vara fördomsfull mot homosexuella.

I rapporten anförs att en absolut

majoritet av dem som har gjort

polisanmälan har blivit väl bemötta av

polisen men att det förekommit att vissa

upplevt att poliser varit föraktfulla,

fördomsfulla och nedsättande. I

rapporten föreslås bl.a. att polisen och

övrig personal inom rättsväsendet bör få

utbildning om homosexuella som utsatt

grupp.

Utskottet vill först uttala att det är

helt oacceptabelt att personer som

vänder sig till polisen i något ärende

bemöts med förakt eller ett fördomsfullt

uppträdande. Utskottet utgår från att

det inom polisen omgående vidtas

nödvändiga åtgärder för att för

framtiden förhindra detta.

Utskottet vidhåller sin tidigare

redovisade uppfattning att frågan om

brott m.m. mot homosexuella bör bevakas

av berörda myndigheter, och utskottet

utgår från att så sker även framgent.

Utskottet avstyrker med dessa uttalanden

bifall till motion K431.

Ordning och säkerhet

Maskerade demonstranter

I motion Ju217 (fp) pekas på att det

förekommer att demonstranter döljer sin

identitet genom att bära huvor eller

masker för ansiktet. I motionen framförs

att ett demonstrationstillstånd bör

kunna medges med villkor att deltagarna

uppträder utan maskering.

När utskottet senast behandlade ett

liknande motionsyrkande våren 1993

(1993/94:JuU1, rskr. 1) hänvisade

utskottet till att varje medborgare

enligt 2 kap. 1 § RF gentemot det

allmänna är tillförsäkrad bl.a.

yttrandefrihet, mötesfrihet och

demonstrationsfrihet. Utskottet uttalade

att demonstrationsfriheten innebär

frihet att anordna och delta i en

demonstration på allmän plats. Yttrande-

, mötes- och demonstrationsfriheterna

brukar med ett gemensamt uttryck

benämnas opinionsfriheter. Utskottet

konstaterade att begränsningar av de

olika opinionsfriheterna endast får ske

för att tillgodose för varje frihet

särskilt angivna syften. Mötes- och

demonstrationsfriheterna får enligt 2

kap. 14 § första stycket RF begränsas av

hänsyn till ordning och säkerhet vid

sammankomsten eller demonstrationen

eller till trafiken. I övrigt får dessa

friheter begränsas endast av hänsyn till

rikets säkerhet eller för att motverka

farsot. Utskottet avstyrkte den då

aktuella motionen med hänvisning till

denna reglering.

Utskottet vidhåller alltjämt denna

ståndpunkt och avstyrker bifall till

motion Ju217.

Missbruk av nödraketer m.m.

I motion Ju228 yrkas föreskrifter som

syftar till att motverka missbruket av

bl.a. nödraketer. I motionen framförs

tanken på en pantavgift på sådana

raketer.

Utskottet har inhämtat att

Sprängämnesinspektionen inom kort kommer

att utfärda föreskrifter som bl.a.

innebär att den som importerar eller

försäljer explosiva varor åläggs att

upprätta ett retursystem för sådana

varor som har en begränsad livslängd,

t.ex. nödraketer.

Något riksdagsinitiativ i frågan är

obehövligt. Utskottet avstyrker bifall

till motion Ju228.

Vissa påföljdsfrågor

Påföljden för grovt narkotikabrott

I motion Ju801 (m) förordas att

maximistraffet för grovt narkotikabrott

höjs till livstids fängelse.

Påföljden för grovt narkotikabrott är

fängelse i lägst två och högst tio år.

När fråga är om flera brott får enligt

26 kap. 2 § BrB fängelse sättas över det

svåraste av de högsta straff som kan

följa på brotten. Detta innebär, när det

gäller grovt narkotikabrott, att

påföljden som högst kan bestämmas till

fängelse i 14 år. Vid återfall kan

härutöver den särskilda

straffskärpningsbestämmelsen i 26 kap. 3

§ BrB tillämpas. Maximistraffet blir då

fängelse i 18 år.

Utskottet behandlade i ett ärende våren

1994 en motion om skärpning av straffet

för grovt narkotikabrott (1993/94:JuU19

s. 42 f). Utskottet hänvisade till

möjligheterna att utdöma fängelsestraff

för detta brott och konstaterade att de

straff som mäts ut vid grovt

narkotikabrott regelmässigt är långa.

Något behov av ytterligare

straffskärpning förelåg enligt

utskottets mening inte. Motionen

avstyrktes.

Utskottet vidhåller sin tidigare

uppfattning i fråga om straffet för

grovt narkotikabrott och avstyrker

bifall till motion Ju801.

Påföljden för psykiskt störda

lagöverträdare

I motion Ju625 (m) anförs att oklarhet

råder när det gäller påföljden för den

som begått brott under inverkan av

psykisk sjukdom.

I motion Ju801 (m) yrkas att förbudet

mot att döma psykiskt störda

lagöverträdare till straff avskaffas. I

motionen anförs att det endast i de fall

gärningsmannen är så störd att han inte

är medveten om vad han gör sig skyldig

till bör vara aktuellt att förklara att

vederbörande skall vara fri från straff

och att inte utdöma fängelsestraff. I

övriga fall bör fängelse utdömas, och om

så är nödvändigt får den dömde avtjäna

hela eller delar av straffet på

psykiatrisk vårdinrättning under

kriminalvårdens ansvar.

Sedan gammalt gäller regler om

straffrättslig särbehandling av personer

som gjort sig skyldiga till brottslig

gärning under inflytande av en allvarlig

psykisk sjukdom. Före BrB:s

ikraftträdande innebar särbehandlingen

att den skyldige av domstol kunde

förklaras fri från straff. Beslut om

tvångsvård ankom härefter på

sjukvårdsmyndigheterna. I BrB föreskrevs

ursprungligen att för brott som någon

begått under inflytande av

sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan

själslig abnormitet av så djupgående

natur att den måste anses jämställd med

sinnessjukdom, inte fick tillämpas annan

påföljd än överlämnande till särskild

vård, böter eller skyddstillsyn. Vidare

föreskrevs i BrB att som brottspåföljd

kunde tillämpas överlämnande till sluten

psykiatrisk vård inte bara beträffande

den som vid brottstillfället handlat

under inflytande av sinnessjukdom eller

ett därmed jämställt tillstånd utan

också den som i annat fall vid

domstillfället bedömdes vara i behov av

sådan vård.

Efter ändringar i BrB som trädde i

kraft den 1 januari 1992 (prop.

1990/91:58 bil. 2, JuU34, rskr. 330, SFS

1991:1138) gäller följande. Den som

begått ett brott under påverkan av en

allvarlig psykisk störning får enligt 30

kap. 6 § inte dömas till fängelse.

Enligt 31 kap. 3 § kan rätten i stället

besluta att den dömde skall överlämnas

till rättspsykiatrisk vård, om det med

hänsyn till hans psykiska tillstånd och

personliga förhållanden i övrigt är

påkallat att han är intagen i en

sjukvårdsinrättning för psykiatrisk

vård, som är förenad med

frihetsberövande och annat tvång. För

sådant fall kan rätten vid allvarliga

brott besluta att vårdens upphörande

skall vara beroende av en särskild

utskrivningsprövning genom domstols

försorg. Överlämnande till

rättspsykiatrisk vård kan enligt samma

paragraf komma i fråga också beträffande

den som visserligen inte begått brottet

under påverkan av en allvarlig psykisk

störning men som likväl behöver vården

på grund av en sådan störning, dock att

för detta fall särskild

utskrivningsprövning inte får

föreskrivas. Ändringen i BrB innebar

bl.a., förutom en grundläggande reform

av utskrivningsförfarandet, att den

kategori lagöverträdare vars psykiska

tillstånd tidigare betecknats som

jämställt med sinnessjukdom till största

delen lämnats utanför den

straffrättsliga särbehandlingen.

Grundläggande för den straffrättsliga

särbehandlingen enligt såväl gällande

regler som äldre lagstiftning är sålunda

att den som är allvarligt psykiskt sjuk

och behöver kvalificerad vård för sin

sjukdom inte skall dömas till fängelse.

Enligt BrB föreligger det således i

princip inget hinder mot att fälla den

som begått brott under påverkan av

allvarlig psykisk störning till ansvar.

Han får emellertid inte dömas till

fängelse. Många gånger sker i stället

ett överlämnande till rättspsykiatrisk

vård enligt 31 kap. 3 § BrB.

I direktiven till den utredning som har

till uppgift att utreda vissa frågor

inom den allmänna straffrätten

(Straffansvarsutredningen, dir. 1994:39)

anförs bl.a. att den ordning som nu

gäller på området är behäftad med flera

svagheter. En är att det är ologiskt att

den som är mera permanent förvirrad ofta

fälls till ansvar för brott medan den

tillfälligt sinnesförvirrade, om han

inte har någon skuld till förvirringen,

går fri från ansvar. Vidare stämmer det

enligt direktiven dåligt med

legalitetsprincipen att det

straffrättsliga ansvaret för tillfälligt

sinnesförvirrade är oreglerat. Det är

också ibland förenat med svårigheter att

göra en sådan bedömning av den psykiskt

stördes uppsåt som fordras för att han

skall kunna dömas för uppsåtligt brott.

Vidare anförs att verkningarna av 1991

års reform när det gäller de psykiskt

störda lagöverträdarna måste beaktas i

sammanhanget. Reformen innebar bl.a. en

begränsning av den grupp lagöverträdare

som särbehandlas när det gäller

påföljdsbestämningen. En utvärdering av

reformen har på regeringens uppdrag

utförts av Socialstyrelsen och

rapporten, Psykiatrisk tvångsvård -

effekter av ny lagstiftning,

överlämnades i december 1993 till

regeringen. Till Straff

ansvarsutredningens uppgifter hör att

belysa det nuvarande regelsystemets

effekter för bedömning av uppsåtsfrågan

vid brott som någon begått under

påverkan av psykisk störning. När det

gäller brott som begåtts av personer som

varit tillfälligt sinnesförvirrade utan

egen skuld eller drabbade av en

allvarlig psykisk störning skall

utredningen överväga vilka åtgärder som

kan komma i fråga för att skapa en

ordning som tillgodoser de krav på

lagstöd som legalitetsprincipen ställer

upp samtidigt som den leder till ett

logiskt och ändamålsenligt resultat i

olika situationer. Utgångspunkten för

övervägandena skall vara att tillfälliga

och permanenta förvirringstillstånd

principiellt bör behandlas på samma sätt

i ansvarshänseende. Utredningsuppdraget

skall redovisas senast den 1 juli 1996.

Utskottet anser att resultatet av

Straffansvarsutredningens arbete bör

avvaktas och avstyrker bifall till

motionerna Ju625 och Ju801.

Våld vid idrottsevenemang

I motion Kr412 (c) yrkas ett riksdagens

tillkännagivande att ungdomar som

återfaller i våldsbrott vid

idrottsevenemang bör få samhällets

reaktion snabbt så att kopplingen mellan

brott och påföljd blir tydligare än i

dag.

Utskottet behandlade hösten 1994 frågor

rörande förfarandet vid lagföring av

ungdomar som misstänks för brott (prop.

1994/95:12, JuU1, rskr. 39, SFS

1994:1760). Lagändringarna, som i allt

väsentligt rörde lagen (1964:167) med

särskilda bestämmelser om unga

lagöverträdare, syftade bl.a. till att

förbättra samarbetet mellan

myndigheterna vid ungdomsmål och att öka

snabbheten vid förfarandet hos polis,

eklagare och domstol. Vidare skall domar

i ungdomsmål normalt avkunnas muntligen

i samband med huvudförhandlingen, och de

ungas vårdnadshavare och företrädare för

socialtjänsten skall i ökad utsträckning

medverka i samband med lagföringen.

Härutöver begränsades möjligheterna att

meddela åtalsunderlåtelse vid återfall.

I sammanhanget noterar utskottet att

frågor om polisingripanden bl.a. vid

s.k. läktarvåld m.m. var föremål för

överväganden av Polisrättsutredningen.

Utredningen föreslog i sitt

delbetänkande (SOU 1993:60) Polisens

rättsliga befogenheter bl.a. regler

syftande till att ge polisen förbättrade

möjligheter att ingripa mot

ordningsstörande folksamlingar och den

som deltar i en sådan folksamling.

Utredningens förslag är föremål för

beredning i Justitiedepartementet.

En översyn av rollfördelningen mellan

polisen, kommunerna och de enskilda när

det gäller att skapa trygghet mot brott,

särskilt vardagsbrottslighet och

ordningsstörningar, har som tidigare

nämnts nyligen genomförts av

Trygghetsutredningen (dir. 1993:37). I

sitt slutbetänkande Trygghet mot brott -

Rollfördelning och samverkan (SOU

1995:146) konstaterar

Trygghetsutredningen (s. 239) bl.a. att

ordningsstörningar som uppstått i

samband med matcher och andra

idrottstävlingar inte synes ha varit

lika omfattande som tidigare beroende på

de omfattande och verksamma insatser som

gjorts av idrottsrörelsen m.fl.

Trygghetsutredningens förslag i denna

del innebär bl.a. att möjligheterna att

förordna ordningsvakter för tjänstgöring

på offentliga platser väsentligt utökas

och att kända bråkstakar skall kunna

utestängas från matcher och liknande.

Utredningen understryker i sammanhanget

vikten av att polisen och andra

myndigheter nära samverkar med

idrottsrörelsen i det förebyggande

arbetet. Trygghetsutredningens

slutbetänkande är föremål för

remissbehandling.

Riksdagen har nyligen beslutat om

lagändringar syftande till bl.a. dels

snabbare handläggning av ungdomsmål,

dels tydligare signaler till unga

lagöverträdare. Vidare är frågor om

åtgärder på olika områden mot våld m.m.

i samband med idrottsevenemang föremål

för beredning m.m. i regeringskansliet.

Enligt utskottets uppfattning saknas

anledning till något riksdagsinitiativ i

frågan. Utskottet avstyrker bifall till

motion Kr412.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande mc-relaterad

brottslighet

att riksdagen avslår motion

1994/95:Ju603,

res. 1 (fp)

2. beträffande påföljden för

övergrepp i rättssak

att riksdagen avslår motionerna

1994/95:Ju633 yrkande 1 och

1994/95:Ju809 yrkande 31,

res. 2 (c)

3. beträffande brottslighet med

vapen

att riksdagen avslår motionerna

1994/95:Ju622 och 1994/95:Ju631,

4. beträffande egenmäktighet med

barn

att riksdagen avslår motion

1994/95:L405 yrkande 2,

5. beträffande otillåten

utlämning av film eller videogram

att riksdagen avslår motion

1994/95:Ju802 yrkande 4,

res. 3 (m, c)

6. beträffande hets mot

folkgrupp

att riksdagen avslår motion

1994/95:Ju630

res. 4 (fp, v, mp,

kds)

7. beträffande förbud mot

rasistiska organisationer

att riksdagen avslår motion

1994/95:Sf611 yrkande 22

res. 5 (mp, kds)

8. beträffande påföljden för

rasistisk brottslighet

att riksdagen avslår motion

1994/95:Ju208,

9. beträffande brott mot

homosexuella

att riksdagen avslår motion

1994/95:K431 yrkande 4,

res. 6 (fp, v, mp)

10. beträffande maskerade

demonstranter

att riksdagen avslår motion

1994/95:Ju217,

11. beträffande missbruk av

nödraketer

att riksdagen avslår motion

1994/95:Ju228

12. beträffande påföljden för

grovt narkotikabrott

att riksdagen avslår motion

1994/95:Ju801 yrkande 7,

res. 7 (m)

13. beträffande påföljden för

psykiskt störda lagöverträdare

att riksdagen avslår motionerna

1994/95:Ju625 och 1995/96:Ju801

yrkande 13,

res. 8 (m)

14. beträffande våld vid

idrottsevenemang

att riksdagen avslår motion

1994/95:Kr412 yrkande 4.

res. 9 (c)

Stockholm den 15 februari 1996

På justitieutskottets vägnar

Gun Hellsvik

I beslutet har deltagit: Gun Hellsvik

(m), Lars-Erik Lövdén (s), Birthe

Sörestedt (s), Göran Magnusson (s),

Sigrid Bolkéus (s), Göthe Knutson (m),

Märta Johansson (s), Ingbritt Irhammar

(c), Margareta Sandgren (s), Anders G

Högmark (m), Siw Persson (fp), Ann-Marie

Fagerström (s), Alice Åström (v), Kia

Andreasson (mp), Rolf Åbjörnsson (kds),

Helena Frisk (s) och Jeppe Johnsson (m).

Reservationer

1. Mc-relaterad brottslighet (mom. 1)

Siw Persson (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande

på s. 7 som börjar med Utskottet vill

och slutar med Motionen avstyrks bort

ha följande lydelse:

Utskottet anser att den brottslighet

som utförs av medlemmar i s.k. mc-

klubbar nu har nått en sådan omfattning

att samhället skyndsamt måste vidta

ytterligare åtgärder för att bekämpa

den. Enligt utskottets mening måste

straffen för övergrepp i rättssak och

våld mot tjänsteman skärpas.

Straffvärdet för denna typ av

brottslighet är sådant att påföljden

typiskt sett bör bli fängelse. Utskottet

efterlyser också bättre stöd och skydd

för målsägande och vittnen i samband med

rättegång. Domstolslokalerna måste

anpassas bättre till de s.k.

bevispersonernas behov och önskemål, och

domstolarnas kallelseblanketter och

rutiner för att ta hand om dem som

kallats till en rättegång behöver ses

över. Regeringen får återkomma till

riksdagen med erforderliga lagförslag

och i övrigt vidta nödvändiga åtgärder.

Det anförda bör riksdagen med anledning

av motion Ju603 som sin mening ge

regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under

moment 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande mc-relaterad

brottslighet

att riksdagen med anledning av motion

1995/96:Ju603 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet

anfört,

2. Påföljden för övergrepp i rättssak

(mom. 2)

Ingbritt Irhammar (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande

på s. 7 som börjar med Inte heller och

slutar med avstyrks således bort ha

följande lydelse:

Utskottet anser att bestämmelsen om

övergrepp i rättssak behöver skärpas.

Det aktuella brottet är enligt

utskottets mening av så allvarlig natur

att fängelse bör vara den regelmässiga

påföljden. Straffskalan bör enligt

utskottets mening skärpas, och det bör

införas en noggrann precisering av

förutsättningarna för när grovt brott

skall anses föreligga. I sammanhanget

bör även övervägas om det skall införas

särskilda mer ingripande bestämmelser om

gripande, anhållande och häktning vid

brott som innebär angrepp på

rättsordningen. Det ankommer på

regeringen att vidta nödvändiga åtgärder

med anledning av vad utskottet nu anfört

och därefter återkomma till riksdagen

med förslag. Det anförda bör utskottet

med anledning av motionerna Ju633 och

Ju809 i denna del som sin mening ge

regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under

moment 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande påföljden för

övergrepp i rättssak

att riksdagen med anledning av

motionerna 1994/95:Ju633 yrkande 1 och

1994/95:Ju809 yrkande 31 som sin

mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

3. Otillåten utlämning av film eller

videogram (mom. 5)

Gun Hellsvik (m), Göthe Knutson (m),

Ingbritt Irhammar (c), Anders G Högmark

(m) och Jeppe Johnsson (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande

på s. 12 som börjar med Utskottet

konstaterar och slutar med Motionen

avstyrks bort ha följande lydelse:

Utskottet är av uppfattningen att det

behövs ytterligare åtgärder för att

begränsa spridningen av våldsskildringar

i media. Många av de grövsta

våldsskildringarna återfinns på

videogram, och det är därför särskilt

viktigt att videobranschen respekterar

den åldersgräns som finns för utlämning

av våldsvideor. Regeringen bör enligt

utskottets mening vidta nödvändiga

åtgärder för att se till att de gällande

bestämmelserna på området följs och

därefter återkomma till riksdagen med en

redovisning. Vad utskottet nu har anfört

bör riksdagen med anledning av motion

Ju802 som sin mening ge regeringen till

känna.

dels att utskottets hemställan under

moment 5 bort ha följande lydelse:

5. beträffande otillåten utlämning

av film eller videogram

att riksdagen med anledning av motion

1994/95:802 yrkande 4 som sin mening

ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

4. Hets mot folkgrupp (mom. 6)

Siw Persson (fp), Alice Åström (v), Kia

Andreasson (mp) och Rolf Åbjörnsson

(kds) anser

dels att den del av utskottets yttrande

på s.14 som börjar med Utskottet

finner och slutar med Ju630 avstyrks

bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets uppfattning syftar

förnekanden av den nazistiska

förintelsen av judar under andra

världskriget till att utså missaktning

mot judarna som grupp. Dessa förnekanden

utgör också en huvudingrediens i den

nynazistiska propagandan. Målet är att

undanröja de spärrar mot en återgång

till 30- och 40-talens antisemitism som

förintelsen såsom historiskt faktum

utgör. Om tvivel på att förintelsen ägt

rum kan utsås och judarna därmed kan

framställas som lögnaktiga och

konspiratoriska kan dessa spärrar

försvagas.

I flera europeiska länder utgör det ett

brott att förneka förintelsen. Utskottet

finner det inte tilltalande att Sverige

skall ha en svagare lagstiftning härom

än resten av Europas demokratier.

Utskottet, som delar den uppfattning i

frågan som kommer till uttryck i motion

Ju630, anser att lagen om hets mot

folkgrupp bör ses över i linje med vad

som anges i Europaparlamentets

resolution om rasism,

främlingsfientlighet och antisemitism så

att förnekande av förintelsen

kriminaliseras. Det ankommer på

regeringen att snarast lägga fram

förslag till lagstiftning med denna

inriktning. Vad utskottet nu med

anledning av motion Ju630 anfört bör

riksdagen som sin mening ge regeringen

till känna.

dels att utskottets hemställan under

moment 6 bort ha följande lydelse:

6. beträffande hets mot folkgrupp

att riksdagen med anledning av motion

1994/95:Ju630 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet

anfört,

5. Förbud mot rasistiska organisationer

(mom. 7)

Kia Andreasson (mp) och Rolf Åbjörnsson

(kds) anser

dels att den del av utskottets yttrande

på s. 16 som börjar med Utskottet, som

och slutar med innevarande år bort ha

följande lydelse:

Utskottet anser att denna uppfattning

nu bör modifieras. Erfarenheter från

många länder visar att rasism och

främlingsfientlighet inte kan motverkas

utan en effektiv lagstiftning.

I sammanhanget noterar utskottet med

tillfredsställelse att det i

Justitiedepartementet pågår en översyn

av lagen om förbud mot politiska

uniformer, vilken beräknas bli slutförd

under innevarande år.

Detta är emellertid inte tillräckligt.

Enligt utskottets mening måste

härutöver, i linje med FN:s konvention

om rasism, övervägas ett direkt förbud

mot organisationer som uppenbart har som

sitt viktigaste syfte att sprida ett

rasistiskt och diskriminerande budskap.

Det ankommer på regeringen att snarast

lägga fram förslag till lagstiftning med

denna inriktning. Vad utskottet med

anledning av motion Sf611 nu anfört bör

riksdagen som sin mening ge regeringen

till känna.

dels att utskottets hemställan under

moment 7 bort ha följande lydelse:

7. beträffande förbud mot rasistiska

organisationer

att riksdagen med anledning av motion

1994/95:Sf611 yrkande 22 som sin

mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

6. Brott mot homosexuella (mom. 9)

Siw Persson (fp), Alice Åström (v) och

Kia Andreasson (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande

på s. 18 som börjar med Utskottet

vidhåller och slutar med motion K431

bort ha följande lydelse:

Utskottet konstaterar att de

homosexuella är en mycket utsatt grupp i

samhället, och utskottet delar den

uppfattning som framförs i motion K431

att det är av stor vikt att samhället

reagerar starkt och beslutsamt mot

övergrepp på dem. Det är nödvändigt att

problemet nu med kraft lyfts fram inom

polisen m.fl. berörda myndigheter och

samhället i övrigt. Den kartläggning som

nyligen genomförts på uppdrag av

Folkhälsoinstitutet visar också tydligt

att det nu är angeläget att kraftfulla

åtgärder omgående vidtas till skydd för

de homosexuella. Det ankommer på

regeringen att snarast till riksdagen

återkomma med förslag till den

lagstiftning och de andra åtgärder som

är nödvändiga för att denna brottslighet

skall kunna bemästras. Vad utskottet med

anledning av motion K431 nu anfört bör

riksdagen som sin mening ge regeringen

till känna.

dels att utskottets hemställan under

moment 9 bort ha följande lydelse:

9. beträffande brott mot

homosexuella

att riksdagen med anledning av motion

1994/95:K431 yrkande 4 som sin mening

ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

7. Påföljden för grovt narkotikabrott

(mom. 12)

Gun Hellsvik, Göthe Knutson, Anders G

Högmark och Jeppe Johnsson

(alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande

på s. 19 som börjar med Utskottet

vidhåller och slutar med motion Ju801

bort ha följande lydelse:

Utskottet konstaterar att

narkotikahanteringen är ett av vår tids

största samhällsproblem. Inom

narkotikahandeln finns enorma vinster

att göra för dem som är tillräckligt

samvetslösa. De grova

narkotikabrottslingarna profiterar

hänsynslöst på andra människors beroende

och olycka, och deras verksamhet medför

också stora skadeverkningar för

samhället i stort. Mot denna bakgrund,

och för att lagstiftningen skall stå i

bättre samklang med det allmänna

rättsmedvetandet, bör livstids fängelse

kunna utdömas för grovt narkotikabrott.

Det får ankomma på regeringen att

återkomma till riksdagen med ett

lagförslag. Vad utskottet har anfört bör

riksdagen med anledning av motion Ju801

i nu behandlad del som sin mening ge

regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under

moment 12 bort ha följande lydelse:

12. beträffande påföljden för grovt

narkotikabrott

att riksdagen med anledning av motion

1994/95:Ju801 yrkande 7 som sin mening

ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

8. Påföljden för psykiskt störda

lagöverträdare (mom. 13)

Gun Hellsvik, Göthe Knutson, Anders G

Högmark och Jeppe Johnsson

(alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande

på s. 21 som börjar med Utskottet

anser och slutar med och Ju801 bort

ha följande lydelse:

Den som överlämnats till psykiatrisk

vård blir inte sällan försatt på fri fot

efter betydligt kortare tid än den som

dömts till fängelse trots att många av

de farligaste brottslingarna finns i

denna grupp. Enligt utskottets

uppfattning står påföljden för den som

bedöms som psykiskt störd i många fall

inte i någon proportion till vad

påföljden skulle ha blivit om han i

stället hade dömts till fängelse.

Utskottet delar den kritiska inställning

till detta förhållande som redovisas i

motion Ju801.

Enligt utskottets uppfattning måste

medborgarnas berättigade intresse av

skydd sättas mera i förgrunden.

Utskottet anser i likhet med vad som

föreslås i motion Ju801 att det

nuvarande förbudet mot att döma psykiskt

störda brottslingar till fängelse bör

avskaffas. Endast i de fall

gärningsmannen är så störd att han inte

är medveten om vad han gör sig skyldig

till bör det enligt utskottets mening

vara aktuellt att döma till vård i

stället för straff. I övriga fall bör

fängelse utdömas. Den psykiatriska vård

som den dömde har behov av kan därefter

tillgodoses honom inom kriminalvårdens

ram. Det ankommer på regeringen att

snarast lägga fram förslag till

lagstiftning med denna inriktning. Vad

utskottet med anledning av motion Ju801

nu anfört bör riksdagen som sin mening

ge regeringen till känna. Motion Ju625

bör däremot inte föranleda någon

riksdagens åtgärd.

dels att utskottets hemställan under

moment 13 bort ha följande lydelse:

13. beträffande påföljden för

psykiskt störda lagöverträdare

att riksdagen med anledning av motion

1994/95:Ju801 yrkande 13 och med

avslag på motion 1994/95:Ju625 som sin

mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

9. Våld vid idrottsevenemang (mom. 14)

Ingbritt Irhammar (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande

på s. 22 som börjar med Enligt

utskottets och slutar med motion

Kr412 bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets uppfattning är detta

emellertid inte tillräckligt. Utskottet

delar den mening som framförs i motion

Kr412 att den reaktion som våldsbrott

eller skadegörelse vid idrottsevenemang

leder till måste komma ännu snabbare så

att kopplingen mellan brott och påföljd

ytterligare tydliggörs. Det ankommer på

regeringen att vidta nödvändiga åtgärder

så att vad utskottet nu har anfört

kommer till utförande. Vad utskottet med

anledning av motion Kr412 nu anfört bör

riksdagen som sin mening ge regeringen

till känna.

dels att utskottets hemställan under

moment 14 bort ha följande lydelse:

14. beträffande våld vid

idrottsevenemang

att riksdagen med anledning av motion

1994/95:Kr412 yrkande 4 som sin mening

ger regeringen till känna vad utskottet

anfört.

Innehållsförteckning

Sammanfattning 1

Motionerna 1

Utskottet 3

Åtgärder till skydd för målsägande

och vittnen, m.m. 3

Brottslighet med vapen m.m. 8

Egenmäktighet med barn 10

Otillåten utlämning av film och

videogram 11

Rasistisk brottslighet, m.m. 12

Hets mot folkgrupp 13

Rasistiska organisationer 14

Påföljd för rasistisk

brottslighet 16

Brott mot homosexuella 16

Ordning och säkerhet 18

Maskerade demonstranter 18

Missbruk av nödraketer m.m. 18

Vissa påföljdsfrågor 19

Påföljden för grovt

narkotikabrott 19

Påföljden för psykiskt störda

lagöverträdare 19

Våld vid idrottsevenemang 21

Hemställan 22

Reservationer 23

1. Mc-relaterad brottslighet (mom.

1) 23

2. Påföljden för övergrepp i

rättssak (mom. 2) 23

3. Otillåten utlämning av film

eller videogram (mom. 5) 24

4. Hets mot folkgrupp (mom. 6) 24

5. Förbud mot rasistiska

organisationer (mom. 7) 25

6. Brott mot homosexuella (mom. 9) 26

7. Påföljden för grovt

narkotikabrott (mom. 12) 26

8. Påföljden för psykiskt störda

lagöverträdare (mom. 13) 27

9. Våld vid idrottsevenemang (mom. 14)

27

Gotab, Stockholm 1996