Bet. 1995/96:JuU15

Justitieutskottets betänkande

1995/96:JUU15

Vissa processrättsliga frågor

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservation

Innehållsförteckning

1995/96

JuU15

Sammanfattning

I detta betänkande behandlar utskottet

ett antal motioner om processrättsliga

frågor från den allmänna motionstiden år

1995. I två fall föreslår utskottet

enhälligt tillkännagivanden till

regeringen. Det gäller dels ett

motionsyrkande om sammansättningen av

Advokatsamfundets disciplinnämnd, dels

ett motionsyrkande om återbetalning i

vissa fall av ersättning enligt lagen om

ersättning vid frihetsinskränkning. I

den förstnämnda frågan tar utskottet

ställning för en förutsättningslös

granskning av Advokatsamfundets

disciplinverksamhet. I den senare frågan

gör utskottet uttalanden av innebörd att

lagstiftningen bör ändras på ett sådant

sätt att det blir möjligt att återkräva

ersättning som utgått enligt lagen om

ersättning vid frihetsinskränkning om

den som tagit emot ersättningen senare

blir dömd för brottet.

I ärendet föreligger en reservation (v,

mp, kds) och ett särskilt yttrande

(kds).

Motionerna

1994/95:Ju210 av Alice Åström m.fl. (v)

vari yrkas att riksdagen hos regeringen

begär ett förslag till regel i

förundersökningskungörelsen som

föreskriver en skyldighet för polisen

att uppge misstanke om vilka brott

förhöret gäller.

1994/95:Ju618 av Chatrine Pålsson m.fl.

(kds) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om behovet av en översyn av

lagstiftning och rutiner så att bruk av

anabola steroider regelmässigt tas med i

häktningsundersökning och framkommer i

domstol,

3. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att rättsvårdande myndigheter

bör ges möjlighet att ingripa i alla

misstänkta fall av användning av anabola

steroider,

1994/95:Ju701 av Kurt Ove Johansson och

Ulrica Messing (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om

behovet av lagändringar vad gäller

advokatverksamhet.

1994/95:Ju704 av Jarl Lander och Anita

Jönsson (s) vari yrkas att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om sista instans i

lönegarantimål.

1994/95:Ju706 av Alice Åström m.fl. (v)

vari yrkas att riksdagen hos regeringen

begär förslag till sådan ändring i

rättegångsbalken att den som misstänks

för brott har rätt att få biträde av en

advokat innan han behöver svara på

polisens frågor enligt vad i motionen

anförts om ökad rättssäkerhet.

1994/95:Ju707 av Göthe Knutson (m) vari

yrkas att riksdagen hos regeringen begär

en översyn av rättshjälpslagen och

regler om byte av försvarare i enlighet

med vad som i motionen anförts.

1994/95:Ju709 av Krister Örnfjäder (s)

vari yrkas att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om återbetalning av skadestånd.

1994/95:Ju711 av Eva Goës m.fl. (mp)

vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om flyktingar som söker

tillflykt och skydd i kyrkor,

2. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att Birger jarls fridslagar

bör förnyas och bli gällande i Sverige,

3. att riksdagen hos regeringen begär

ett förslag till en lag om kyrkofrid.

1994/95:Ju805 av Gudrun Schyman m.fl.

(v) vari yrkas

4. att riksdagen hos regeringen begär

förslag till möjligheten av grupptalan

enligt vad i motionen anförts om grupper

av samhällsmedborgares möjlighet att

föra en gemensam process,

1994/95:Ju808 av Jerry Martinger (m)

vari yrkas att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om ersättning som utbetalats

till brottslingar enligt lagen

(1974:515) om ersättning vid

frihetsinskränkning.

1994/95:Sf611 av Rose-Marie Frebran

m.fl. (kds) vari yrkas

13. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om kyrkofriden,

1994/95:Sf637 av Gudrun Schyman m.fl.

(v) vari yrkas

26. att riksdagen hos regeringen begär

förslag om sådana ändringar av

rättegångsbalken och polislagen att

kyrkofrid ges ett lagligt stöd.

1994/95:A817 av Gudrun Schyman m.fl. (v)

vari yrkas

5. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om förslag till rätt till

grupptalan.

Utskottet

Inledning

I detta betänkande behandlar utskottet

ett antal motioner med anknytning till

processrättsliga frågor. Motionerna har

väckts under den allmänna motionstiden

år 1995.

Kyrkofrid

I motion Ju711 (mp) begärs lagändringar

så att kyrkofriden garanteras. I

motionerna Sf611 (kds) och Sf637 (v)

begärs att reglerna i rättegångsbalken

(RB) och polislagen (1984:387) ändras så

att myndigheterna i princip inte får

bereda sig tillträde till kyrkolokaler

utan huvudmannens tillstånd. Motions

önskemålen innebär att särskilda

restriktioner skulle uppställas vid

husrannsakan i kyrkolokaler enligt

rättegångsbalkens och polislagens

bestämmelser.

Kyrkorummet och de personer som

befinner sig där ges ett visst

straffrättsligt skydd genom

bestämmelserna i brottsbalken (BrB) som

skyddar mötesfriheten. Enligt 16 kap. 4

§ kan således den som stör t.ex. en

gudstjänst eller annan allmän

andaktsövning dömas för störande av

allmän förrättning eller störande av

allmän sammankomst. Straffskyddet gäller

även profana möten av olika slag.

Straffskalan omfattar böter eller

fängelse i högst sex månader. Störande

uppträdande då det inte pågår gudstjänst

e.d. faller inte under bestämmelsen, men

det kan vara att bedöma som

förargelseväckande beteende jämlikt 16 §

samma kapitel. Att tränga in i en låst

kyrka utgör olaga intrång enligt 4 kap.

6 § andra stycket BrB och straffet är

böter eller, om brottet är grovt,

fängelse i högst två år.

Särskilda restriktioner i fråga om

tvångsåtgärder i kyrkolokaler enligt RB

eller polislagen saknas. Detsamma gäller

för övrigt även alla andra lokaler;

reglerna är alltså generellt

tillämpliga. I fråga om ingripanden

gäller emellertid alltid

proportionalitetsprincipen (se prop.

1988/89:124, s. 26 f) som innebär att

åtgärden endast får företas om skälen

för åtgärden uppväger det intrång eller

men i övrigt som åtgärden innebär för

den misstänkte eller för något annat

motstående intresse (se t.ex. 28 kap. 3

a § RB och 8 § polislagen).

Utskottet behandlade i sitt betänkande

1988/89:JuU25 regeringens proposition

1988/89:124 om ändringar av

bestämmelserna om straffrättsliga

tvångsmedel. Regeringens

ställningstagande i propositionen

innebar sammanfattningsvis att några

särregler för tvångsingripanden i

kyrkolokaler m.m. inte borde införas.

Enligt justitieministerns uppfattning

kunde det inte komma i fråga att införa

några slags frizoner, där

polisingripanden över huvud taget inte

fick ske. Något behov av att anordna en

fristad för personer som är misstänkta

för brott eller som eftersöks av annan

anledning förelåg inte. Däremot borde,

framhöll justitieministern, hänsyn så

långt som möjligt tas till kyrkorummets

helgd vid en husrannsakan eller liknande

eftersökning.

I ärendet väcktes motioner liknande de

nu aktuella, och dessa

remissbehandlades. Utskottet förhörde

sig vid de svenska ambassaderna i flera

europeiska länder om det fanns några

särregler beträffande straffprocessuella

tvångsingripanden eller

tvångsingripanden för verkställighet av

ett förvaltningsbeslut i kyrka, kloster

och liknande. Vid undersökningen, som

gällde förhållandena i

Förbundsrepubliken Tyskland, Finland,

Danmark, Nederländerna och Frankrike,

framkom att det inte i något land

förekom sådana särregler (1988/89:JuU25,

s. 32 f).

Utskottet anförde i sitt av riksdagen

godkända betänkande att utskottet delade

justitieministerns uppfattning att några

särregler inte borde införas vid

tvångsingripande i kyrkolokaler och

liknande. Utskottet ansåg att behövlig

hänsyn kunde tas till kyrkolokalernas

särprägel inom ramen för den

proportionalitetsprincip vid

tvångsmedelsanvändning som utskottet i

ärendet ställt sig bakom. Utskottet

underströk att tvångsmedel i här

aktuella situationer måste behandlas med

försiktighet och omdöme och att det som

regel borde vara lämpligt att polisen i

första hand vänder sig till den som

ansvarar för lokalen och som kan

förmedla kontakt med den som eftersöks.

Detta borde, enligt utskottets

uppfattning, kunna bidra till att

ingripandena, när de ändå måste äga rum,

kan ske på ett sätt som är godtagbart.

Motionerna avstyrktes.

Utskottet har därefter behandlat

liknande motionsyrkanden vid flera

tillfällen, senast 1993/94:JuU19 s. 46,

där utskottet vidhöll sin tidigare

uppfattning att det inte är motiverat

att införa en särreglering för

tvångsingripanden i kyrkolokaler.

Riksdagen följde utskottet.

Utskottet finner inte anledning att

frångå sina tidigare bedömningar vad

gäller de aktuella motionsyrkandena.

Utskottet avstyrker bifall till

motionerna Ju711, Sf611 och Sf637.

Advokatsamfundets disciplinnämnd

I motion Ju701 begärs att

disciplinnämndens sammansättning ändras

på så sätt att majoriteten av

ledamöterna skall vara offentliga

representanter samt att till ordförande

utses en högt kvalificerad domare.

Liknande motionsyrkanden har behandlats

av utskottet vid ett flertal tillfällen,

senast i betänkandet 1993/94:JuU20.

Advokatsamfundets disciplinnämnd består

av ordförande, vice ordförande samt sju

andra ledamöter. Ordföranden, vice

ordföranden och fem övriga ledamöter,

alla advokater, väljs av ordinarie

fullmäktigemöte för högst fyra år i

taget. Nämndens återstående två

ledamöter utses av regeringen för samma

tid.

Disciplinärt ingripande mot ledamot av

samfundet upptas av advokatsamfundets

styrelse, som utövar tillsyn över

advokatväsendet. Finner styrelsen att

etgärd inte är påkallad, får styrelsen

avgöra ärendet. I annat fall skall

ärendet hänskjutas till

Advokatsamfundets disciplinnämnd som

fattar beslut om disciplinära åtgärder -

erinran, varning som i kvalificerade

fall kan förenas med straffavgift, eller

uteslutning. Talan mot nämndens beslut

kan föras hos Högsta domstolen av

Justitiekanslern och, när någon har

uteslutits ur samfundet, av denne.

Grundreglerna för den disciplinära

verksamheten återfinns i 8 kap. RB. JK

granskar i efterhand samtliga

disciplinärenden. JK kan också på eget

initiativ anhängiggöra ett ärende, och

skulle JK inte finna ett disciplinärende

avgjort på rätt sätt kan han som nyss

framgått föra ärendet vidare till Högsta

domstolen för överprövning.

När den nuvarande ordningen med två

offentliga representanter i disciplin

nämnden infördes (prop. 1981/82:57,

JuU34, rskr. 181) väcktes vid

riksdagsbehandlingen en motion om

sammansättningen av disciplinnämnden.

Utskottet uttalade inledningsvis att det

är av vikt att advokatkåren har

allmänhetens förtroende. Detta talade

för att det allmänna borde ha insyn i

den disciplinära verksamheten. Utskottet

delade justitieministerns uppfattning

att denna insyn borde åstadkommas genom

att lekmän bereddes plats i det organ

som handlägger disciplinfrågorna.

När det sedan gäller antalet lekmän i

detta organ borde det enligt utskottets

mening slås fast att det inte framkommit

omständigheter som gett anledning till

kritik mot samfundets sätt att utöva den

disciplinära verksamheten. Den ändring

som utskottet anslöt sig till

motiverades således inte av behovet av

skärpt kontroll utan främst av behovet

av insyn. Motionskravet om att

majoriteten av ledamöterna i det

disciplinära organet skulle vara

samhällsrepresentanter framstod mot

denna bakgrund mindre väl underbyggt,

konstaterade utskottet. Härtill kom,

enligt utskottets mening, att det är

angeläget att upprätthålla principen att

advokatverksamheten utgör en fri

yrkesutövning; ett tillgodoseende av

motionskravet skulle kunna rubba denna

princip.

Utskottet har därefter, när det

behandlat motioner om sammansättningen

av Advokatsamfundets disciplinnämnd,

uttalat att vad som anfördes i 1982 års

ärende alltjämt äger giltighet (senast

1993/94:JuU20, s. 12).

Inom Advokatsamfundet diskuteras för

närvarande förändringar i handläggningen

av disciplinärenden som innebär att

styrelsens befattning med

disciplinfrågorna begränsas. Detta

skulle få till följd en ökad

arbetsbelastning på nämnden varvid en

utökning av antalet ledamöter kan bli

aktuell. Frågan avses bli behandlad av

samfundets fullmäktige under året.

JK föreslår i sin nyligen till

regeringen ingivna anslagsframställning

att hans ställning och uppgifter i

samband med advokattillsynen inte längre

skall utövas av honom. JK anför bl.a.

att det egentligen ter sig naturligt att

statens inflytande i frågor om den

disciplinära verksamheten skall utövas

direkt där den sker och inte indirekt i

efterhand. Erfarenheterna visar också,

anför han, att enskilda personer som är

missnöjda med Advokatsamfundets

behandling av ett disciplinärende har

svårt att förlika sig med de

förutsättningar som gäller för JK:s

granskning. Ett alternativ till dagens

system skulle enligt JK vara att

förstärka samhällsinslaget direkt i

disciplinnämnden.

Utskottet börjar med att konstatera att

den disciplinära verksamheten inom

Advokatsamfundet - med hänsyn till den

offentligrättsliga regleringen av

advokatväsendet - anses utgöra

myndighetsutövning. Detta får bl.a. till

följd att ledamöterna i samfundets

disciplinära organ omfattas av lagen

(1975:1339) om justitiekanslerns

tillsyn. Ledamöterna torde också vara

underkastade reglerna i 20 kap.

brottsbalken om tjänstefel m.m. Som nyss

framgått utövar JK också en aktiv

tillsyn över disciplinverksamheten.

Enligt utskottets mening är det önskvärt

att en samlad granskning av verksamheten

kommer till stånd. Detta ter sig

särskilt lämpligt mot bakgrund av JK:s

ovan redovisade synpunkter vilka

knappast kan leda till en nyordning

innan en utvärdering av

disciplinverksamheten skett. Därefter

kan ställning tas till om, och i så fall

hur, verksamheten skall förändras. I den

delen vill utskottet endast anmärka att

varje förändring måste ta hänsyn till de

krav rättssäkerheten ställer; såväl den

enskilde advokatens som

Advokatsamfundets självständiga

ställning i förhållande till

statsmakterna måste alltså bevaras.

Likaså måste allmänhetens förtroende för

advokatkåren upprätthållas. Utskottet

förordar således en förutsättningslös

granskning av Advokatsamfundets

disciplinverksamhet. Resultatet av

granskningen och regeringens

överväganden i anledning av JK:s

skrivelse bör redovisas för riksdagen i

ett sammanhang. Vad utskottet nu med

anledning av motion Ju701 anfört bör

riksdagen som sin mening ge regeringen

till känna.

Byte av offentlig försvarare

I motion Ju707 (m) begärs - såsom

motionen får förstås - att reglerna i

rättegångsbalken ses över i syfte att

minska möjligheterna att byta offentlig

försvarare.

Regler om den misstänkte och hans

försvar finns i 21 kap. RB. Regler om

byte av offentlig försvarare finns i 21.

kap. 6 § RB. I 21 kap. 3 a § RB, som är

den centrala bestämmelsen om rätten till

offentlig försvarare, stadgas att om den

misstänkte är anhållen eller häktad

skall offentlig försvarare förordnas för

honom, om han begär det. Offentlig

försvarare skall också på begäran

förordnas för den som är misstänkt för

ett brott, för vilket inte är stadgat

lindrigare straff än fängelse i sex

månader. Offentlig försvarare skall

därutöver förordnas om den misstänkte är

i behov av försvarare med hänsyn till

utredningen om brottet eller om

försvarare behövs med hänsyn till att

det är tveksamt vilken påföljd som skall

väljas och det finns anledning att döma

till annan påföljd än böter eller

villkorlig dom eller sådana påföljder i

förening. Offentlig försvarare kan

därutöver också förordnas om det

föreligger särskilda skäl med hänsyn

till den misstänktes personliga

förhållanden eller till vad målet rör.

Rättens tillstånd krävs för att den

misstänkte skall få byta offentlig

försvarare. Härför krävs giltiga skäl. I

flera rättsfall har den tilltalades

förtroende för sin offentliga försvarare

tillmätts särskild betydelse, i

synnerhet då långa frihetsberövanden

kommit i fråga (se bl.a. NJA 1980 s.

177, NJA 1981 s. 1080, NJA 1991 s. 244;

i NJA 1995:75 ansågs dock inte skäl för

upprepade försvararbyten föreligga).

Regeringen har gett Domstolsverket i

uppdrag att undersöka hur reglerna om

förordnande och byte av offentliga

försvarare tillämpas. Uppdraget har

nyligen redovisats i en rapport (DV

rapport 1996:1) Rätten till offentlig

försvarare.

Av rapporten framgår bl.a. att begäran

om byte görs relativt sällan och att

praxis när det gäller tillstånd till

byte är restriktiv. Domstolsverket anser

emellertid - med hänvisning till de

ökade kostnaderna som ett försvararbyte

innebär - att det finns anledning att

överväga en uttrycklig lagreglering av

när försvararbyte skall få äga rum.

Rapporten kommer nu att beredas i

Justitiedepartementet.

Utskottet finner inte skäl att göra

något uttalande i den aktuella frågan

med hänsyn till det arbete som pågår.

Utskottet avstyrker bifall till motion

Ju707.

Förundersökning

I motion Ju210 (v) begärs att en regel

införs i förundersökningskungörelsen

(1947:948) som föreskriver en skyldighet

för polisen att uppge misstanke om vilka

brott ett första polisförhör gäller och

i motion Ju706 (v) begärs att

rättegångsbalkens regler ändras så att

den som misstänks för brott har rätt att

få biträde av en advokat innan han

behöver svara på polisens frågor.

Bestämmelser om hur förundersökning i

brottmål skall bedrivas finns i 23 kap.

RB och i förundersökningskungörelsen. Av

23 kap. 6 § RB framgår att förhör får

hållas med var och en, misstänkt eller

ej, som antas kunna lämna upplysning av

betydelse för utredningen. Normalt skall

förhöret anordnas så att minsta möjliga

olägenhet uppstår för den hörde. Denne

skall i regel kallas till förhöret,

helst i god tid. I dessa hänseenden

finns närmare föreskrifter i 5 §

förundersökningskungörelsen.

Justitieombudsmannen (JO) uttalade med

anledning av en anmälan (JO:s

ämbetsberättelse 1982/83, s. 54 f) att

var och en som hörs av polisen har rätt

att få besked om anledningen till

förhöret. JO anförde att det självfallet

inte får förekomma att någon utan

närmare förklaring hörs av polisen om

sina förehavanden, särskild i de fall då

vederbörande utan förvarning hämtats

till förhör. Att frågan gäller förhör i

kriminalärende utgör enligt JO inte en

tillräcklig förklaring. Om den hörde är

skäligen misstänkt för brottet skall

upplysningar lämnas om detta enligt 23

kap. 18 § RB. Det som förhörsledaren

sagt om anledningen till förhöret skall

antecknas i protokollet enligt 21 §

förundersökningskungörelsen vilket kan

bli av betydelse för tolkningen av

utsagan. Det sagda innebär alltså att

polisen är skyldig att uppge vad

förhöret gäller när en person skall

höras.

I 12 § förundersökningskungörelsen

stadgas att i samband med att någon

delges skälig misstanke om brott skall

denne erhålla upplysning om rätten till

biträde av försvarare. Det kan tilläggas

att den som misstänks för brott inte har

skyldighet att medverka i

brottsutredningen. Han har med andra ord

rätt att tiga under hela

utredningsförfarandet.

Utskottet konstaterar först att

lagstiftningen ger den enskilde som

kallas till förhör rätt till information

om vad förhöret gäller. Det är enligt

utskottets mening angeläget att denna

information inte bara är tydlig - se

JO:s ovan nämnda uttalande - utan även

att informationen lämnas så tidigt som

möjligt. I de flesta fallen bör detta

kunna ske redan i samband med kallelsen

till förhöret. Med dessa uttalanden

avstyrker utskottet bifall till motion

Ju210. När det sedan gäller yrkandet i

motion Ju706 vill utskottet peka på att

den ordning som motionären efterfrågar

redan gäller. Inte heller denna motion

bör föranleda någon åtgärd. Motionen

avstyrks.

Anabola steroider

I motion Ju618 (kds) begärs att

lagstiftningen ses över så att bruk av

anabola steroider regelmässigt anges i

den personundersökning som kan göras i

brottmål. Vidare begärs att

rättsvårdande myndigheter ges möjlighet

att ingripa i alla misstänkta fall av

användning av anabola steroider.

Lagen (1991:1969) om förbud mot vissa

dopningsmedel trädde i kraft den 1 juli

1992. I lagens 1 § avgränsas de aktuella

preparaten till fyra huvudgrupper;

syntetiska anabola steroider,

testosteron och dess derivat,

tillväxthormon samt kemiska substanser

som ökar produktion och frigörelse av

testosteron och dess derivat eller av

tillväxthormon. Enligt 2 § får de medel

som anges i första paragrafen endast

användas för medicinskt eller

vetenskapligt ändamål. I samma paragraf

förbjuds införsel av dylika preparat i

landet; de får inte överlåtas,

framställas, förvärvas i

överlåtelsesyfte, bjudas ut till

försäljning eller innehas. Den som

bryter mot lagen kan dömas för

dopningsbrott till fängelse i högst två

er. Även försök eller förberedelse till

dopningsbrott är förbjudet.

År 1994 tillsattes en parlamentarisk

utredning (dir. 1994:78) om dopning.

Utredningen skall ta del av tillgänglig

forskning om olika dopningsmedel och

deras verkningar samt analysera och

belysa det aktuella kunskapsläget på

området. Utredningen skall också belysa

rättsutvecklingen sedan lagen om förbud

mot vissa dopningsmedels tillkomst och

redogöra för domar och rättspraxis.

Förutom att belysa en rad andra aspekter

av dopning och dess konsekvenser skall

utredningen, om det befinns nödvändigt,

föreslå ytterligare insatser mot

missbruket av dopningsmedel. Utredningen

skall avrapportera uppdraget våren 1996.

Den misstänktes personliga förhållanden

kan i många fall vara av avgörande

betydelse för domstolens

ställningstagande i påföljdsfrågan.

Enligt 46 kap. 9 § RB skall domstolen,

när det är fråga om att ådöma annan

påföljd än böter, se till att det finns

utredning om de straff som den

tilltalade tidigare dömts till och om

hans levnadsomständigheter och andra

personliga förhållanden som kan antas

vara av betydelse. För att tillgodose

behovet av utredning i den delen har

domstolen bl.a. möjlighet att förordna

om personutredning beträffande den

misstänkte.

Enligt lagen (1991:2041) om särskild

personutredning i brottmål, m.m. skall

domstolen inhämta yttrande från

frivårdsmyndigheten, om det i ett

brottmål behövs en särskild utredning om

den misstänktes personliga förhållanden

eller om åtgärder som kan antas bidra

till att den misstänkte avhåller sig

från fortsatt brottslighet. Något

yttrande behöver dock inte inhämtas, om

domstolen redan har tillräcklig

utredning eller inhämtar sådan på annat

sätt. I personutredningen ingår två

typer av undersökningar, dels en social

utredning som utförs av

frivårdsmyndigheten, dels i vissa fall

en medicinsk undersökning (läkarintyg).

Vad gäller personutredningen får

domstolen inhämta yttrande från

frivårdsmyndigheten så snart allmänt

åtal är väckt mot den misstänkte. I de

fall då allmänt åtal ännu inte är väckt,

liksom när det gäller enskilt åtal, får

yttrande inhämtas endast om den

misstänkte har erkänt gärningen eller om

det annars finns sannolika skäl för

misstanke att han har begått brottet.

Den misstänkte är skyldig att inställa

sig hos frivårdsmyndigheten för

utredning. De sociala utredningarna

används i första hand när skyddstillsyn,

kontraktsvård eller samhällstjänst kan

komma i fråga.

Enligt 7 § får rätten när det finns

skäl till det förordna en läkare med

rättspsykiatrisk kompetens att avge

läkarintyg om en misstänkt. Om rätten

särskilt anger det i förordnandet skall

intyget omfatta de medicinska

förutsättningarna för att överlämna den

misstänkte till rättspsykiatrisk vård

utan särskild utskrivningsprövning.

Normalt ingår uppgifter om missbruk i

personutredningen.

Utskottet konstaterar först att

praktiskt taget all icke-medicinsk

befattning med anabola steroider är

straffbar och att det pågår ett

omfattande utredningsarbete om dopning.

Detta arbete bör inte föregripas.

Utskottet konstaterar vidare att

reglerna för personutredningar syftar

till att i största möjliga utsträckning

uppdaga sådana förhållanden som kan ha

betydelse för påföljdsbestämningen,

t.ex. missbruk. Förändringar av dessa

regler är inte påkallade för närvarande.

Någon riksdagens åtgärd med anledning av

motionen Ju 618 behövs således inte.

Utskottet avstyrker bifall till

motionen.

Grupptalan

I motionerna Ju805 (v) och A817 (v)

begärs att möjlighet till grupptalan

införs i vissa fall.

Regeringen beslutade år 1991 att

tillkalla en särskild utredare för att

utreda om det går att förbättra

möjligheterna att i svensk domstol driva

anspråk som är gemensamma eller

likartade för en större grupp människor

(dir. 1991:59).

Grupptalanutredningen har nu avlämnat

sitt betänkande Grupprättegång (SOU

1994:151, del A, B och C). Med

grupptalan avses att någon utan särskilt

uppdrag för talan för medlemmarna i en

grupp. Gruppmedlemmarna är inte parter i

rättegången och behöver inte medverka

aktivt. Ändå gäller en dom i processen

för och mot alla som ingår i gruppen.

I enlighet med direktiven har

utredningen inriktats på konsument- och

miljörätten samt på könsbunden

lönediskriminering. Utredningen har

funnit att det på dessa och sannolikt på

många andra rättsområden föreligger

påtagliga svårigheter att uppnå

processuellt rättsskydd för

gruppanspråk. Rättegångssystemet kan

inte fullgöra sina reparativa,

preventiva och rättsutvecklande

uppgifter på ett samhälls- och

processekonomiskt godtagbart sätt,

konstaterar utredningen. Därigenom

uppkommer skador för många

samhällsmedborgare. Även om skadan för

varje enskild individ ibland är liten

kan den totala skadan för gruppen uppgå

till mycket stora belopp, vilket enligt

utredningen leder till obehöriga vinster

för näringsidkare som utnyttjar

rättssystemets brister. Detta leder till

snedvriden konkurrens.

Det föreligger därför, sägs det,

påtagliga behov av att förbättra det

processuella rättsskyddet för

gruppanspråk. Även om det finns

möjlighet att tillgodose behoven genom

traditionella inom- och utomprocessuella

medel är dock inte dessa åtgärder

tillräckliga, enligt utredningen.

Möjlighet till grupprättegång skulle

medföra påtagliga förbättringar och

besparingar i viktiga fall. Utredningen

föreslår därför ett komplement till det

vanliga rättegångsförfarandet genom att

införa en särskild lag om grupprättegång

vid allmän domstol och särskilda regler

om grupprättegång vid fastighetsdomstol

och i Arbetsdomstolen.

Utredningen har remissbehandlats och

beredning pågår inom

Justitiedepartementet.

Utskottet konstaterar att den pågående

beredningen inte bör föregripas.

Utskottet avstyrker bifall till

motionerna Ju805 och A817.

Lönegarantimål

I motion Ju704 (s) begärs att frågor om

lönegarantitvister, sedan de avgjorts av

tingsrätt, i sista instans skall prövas

av arbetsdomstolen.

Regler om statlig lönegaranti vid

konkurs har funnits på den svenska

arbetsmarknaden sedan 1970-talets

början. Lagen (1970:741) om statlig

lönegaranti vid konkurs trädde i kraft

den 1 januari 1971 och gällde fram till

den 1 juli 1992, då den ersattes av vår

nuvarande lönegarantilag (1992:497).

Både 1970 års lag och den nu gällande

lönegarantilagen har samma

grundkonstruktion. Garantin innebär

således att staten upp till ett visst

maximibelopp svarar för arbetstagarens

löne- och pensionsfordringar mot en

arbetsgivare som har försatts i konkurs.

Att arbetsgivaren har försatts i konkurs

är därför en första förutsättning för

att garantibelopp skall kunna utgå.

Förmånsrättslagen (1970:979) reglerar

den företrädesordning enligt vilken

olika fordringar skall ha utdelning i en

konkurs. Endast lönefordringar som har

förmånsrätt kan ersättas genom

lönegarantin.

Handläggningen av lönegarantifrågor

utgör en integrerad del av förvaltarens

arbete med konkursboet.

Lönegarantilagens regler om beslut i

lönegarantifrågor m.m. är därför

utformade med hänsynstagande till hur

konkurser handläggs. Enligt den nu

gällande konkurslagen handläggs alla

konkurser efter samma huvudlinje. Efter

det att tingsrätten har beslutat om

konkurs förordnar rätten en

konkursförvaltare och bestämmer tid för

edgångssammanträde. Förvaltaren övertar

därefter handhavandet av konkursboet,

vilket innebär att han sätter sig in i

konkursboets förhållanden och påbörjar

dess avveckling. Handläggningen av

lönegarantimål skiljer sig något åt

beroende på om det är en konkurs med

eller utan bevakning, men oavsett

konkursform gäller rättegångsbalkens

tvistemålsregler och målen handläggs i

de allmänna domstolarna.

Utskottet konstaterar att frågorna om

handläggningen av lönegarantimål är

intimt förknippade med hur frågor om

konkurser handläggs. Utskottet avstyrker

bifall till motion Ju704.

Ersättning vid frihetsinskränkning

I motionerna Ju709 (s) och Ju808 (m)

yrkas att personer som efter att ha

beviljats ersättning för att de suttit

häktade och släppts i brist på bevis,

genom nya uppgifter kunnat bindas vid

och dömas för samma brott, skall bli

återbetalningsskyldiga för den felaktigt

utbetalda ersättningen.

Enligt lagen (1974:515) om ersättning

vid frihetsinskränkning har den som

varit häktad eller föremål för annan

frihetsinskränkning på grund av

misstanke om brott rätt till ersättning

av staten bl.a. om frikännande dom

meddelas. Rätten till ersättning är

enligt 4 § begränsad bl.a. så till vida

att ersättning kan vägras eller sättas

ned om det i det enskilda fallet är

oskäligt att ersättning utgår; dock får

ersättning inte vägras eller sättas ned

på den grunden att misstanke om brott

kvarstår utan att skuldfrågan är

klarlagd. Lagen reglerar inte frågan om

återbetalning av på felaktiga grunder

utbetalad ersättning. Beslut i

ersättningsärenden fattas av JK som dock

i sin nyligen till regeringen ingivna

anslagsframställning förordar en annan

ordning.

Lagen om ersättning vid

frihetskränkning har varit föremål för

översyn i betänkandet (SOU 1993:55) Det

allmännas skadeståndsansvar (se s. 86

och 182). I betänkandet föreslås lagen

ersatt med en ny lag om skadestånd på

grund av vissa myndighetsåtgärder. Inte

heller i förslaget tas frågan om

återbetalning upp. Beredning av

förslagen i betänkandet pågår i

Justitiedepartementet och en proposition

förväntas under hösten.

Utskottet konstaterar först att det är

stötande att ersättning som utbetalats

inte blir återbetalningspliktig om den

misstänkte senare döms för brottet.

Frågan bör enligt utskottets mening få

en lösning inom ramen för den pågående

översynen av lagstiftningen. Vad

utskottet nu med anledning av motionerna

Ju 709 och Ju 808 anfört bör riksdagen

som sin mening ge regeringen till känna.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande kyrkofrid

att riksdagen avslår motionerna

1994/95:Ju711, 1994/95:Sf611 yrkande

13 och 1994/95:Sf637 yrkande 26,

res. (v, mp, kds)

2. beträffande Advokatsamfundets

disciplinnämnd

att riksdagen med anledning av motion

1994/95:Ju701 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet

anfört,

3. beträffande byte av

offentlig försvarare

att riksdagen avslår motion

1994/95:Ju707,

4. beträffande förundersökning

att riksdagen avslår motionerna

1994/95:Ju210 och 1994/95:Ju706,

5. beträffande anabola

steroider

att riksdagen avslår motion

1994/95:Ju618 yrkandena 2 och 3,

6. beträffande grupptalan

att riksdagen avslår motionerna

1994/95:Ju805 yrkande 4 och 1994/95:

A817 yrkande 5,

7. beträffande lönegarantimål

att riksdagen avslår motion

1994/94:Ju704,

8. beträffande ersättning vid

frihetsinskränkning

att riksdagen med anledning av

motionerna 1994/95:Ju709 och

1994/95:Ju808 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet

anfört.

Stockholm den 14 mars 1996

På justitieutskottets vägnar

Gun Hellsvik

I beslutet har deltagit: Gun Hellsvik

(m), Lars-Erik Lövdén (s), Birthe

Sörestedt (s), Göran Magnusson (s),

Sigrid Bolkéus (s), Göthe Knutson (m),

Märta Johansson (s), Margareta Sandgren

(s), Anders G Högmark (m), Siw Persson

(fp), Ann-Marie Fagerström (s), Alice

Eström (v), Pär Nuder (s), Maud Ekendahl

(m), Kia Andreasson (mp), Rolf

Åbjörnsson (kds) och Görel Thurdin (c).

Reservation

Kyrkofrid (mom. 1)

Alice Åström (v), Kia Andreasson (mp)

och Rolf Åbjörnsson (kds) anser

dels att den del av utskottets yttrande

som på s. 4 börjar med Utskottet finner

inte och slutar med Sf611 och Sf637

bort ha följande lydelse:

Flyktingar, asylsökande och andra

grupper som skall avvisas bör kunna söka

skydd i kyrkolokaler där de inte

riskerar att gripas eller omhändertas av

polis eller andra myndigheter. Det finns

flera exempel som visar hur avvisade

flyktingar kommit att förföljas och

torteras i sitt hemland trots att

ansvariga myndigheter i Sverige gjort

bedömningen att detta inte skulle bli

fallet. Enligt utskottets mening talar

starka skäl således för en ordning som

innebär att husrannsakan och liknande

åtgärder endast får företas efter

medgivande av huvudmannen. Det får

åligga regeringen att lägga fram

lagförslag som beaktar vad utskottet

anfört. Detta bör riksdagen med

anledning av motionerna Ju711, Sf611 och

Sf637 som sin mening ge regeringen till

känna.

dels att utskottets hemställan under 1

bort ha följande lydelse:

1. beträffande kyrkofrid

att riksdagen med anledning av

motionerna 1994/95:Ju711, 1994/95:

Sf611 yrkande 13 och 1994/95:Sf637

yrkande 26 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet

anfört.

Särskilt yttrande

Anabola steroider (mom. 5)

Rolf Åbjörnsson (kds) anför:

Enligt min mening bör det pågående

utredningsarbetet syfta till att all

befattning - även bruket - med anabola

steroider kriminaliseras om inte

befattningen har ett medicinskt eller

vetenskapligt syfte. Även i övrigt bör

inriktningen på utredningsarbetet vara

sådan att hanteringen av anabola

steroider försvåras och polisens arbete

underlättas.

Innehållsförteckning

Sammanfattning 1

Motionerna 1

Utskottet 2

Inledning 2

Kyrkofrid 3

Advokatsamfundets disciplinnämnd 4

Byte av offentlig försvarare 6

Förundersökning 6

Anabola steroider 7

Grupptalan 9

Lönegarantimål 9

Ersättning vid frihetsinskränkning 10

Hemställan 11

Reservation 12

Kyrkofrid (mom. 1) 12

Särskilt yttrande 12

Anabola steroider (mom. 5) 12

Gotab, Stockholm 1996