Bet. 1995/96:JuU17

Justitieutskottets betänkande

1995/96:JUU17

En ny lag om domstolsärenden

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motionen

Utskottet

Hemställan

Reservationer

1995/96

JuU17

Sammanfattning

I detta betänkande behandlar utskottet ett

regeringsförslag om en ny ärendelag som skall

reglera förfarandet vid handläggning av ärenden i

de allmänna domstolarna. Den nya lagen skall

ersätta den nuvarande ärendelagen och i huvudsak ha

samma tillämpningsområde. Den föreslagna

regleringen är betydligt mera detaljerad än den

nuvarande.

Utskottet tillstyrker förslaget utom när det

gäller en föreslagen ändring av den juridiska

terminologin. Regeringen föreslår att termen"

lagfaren domare" byts ut mot termen "juristdomare"

i bl.a. den nya ärendelagen. Förslaget avstyrks av

utskottet i denna del. Den nya regleringen föreslås

träda i kraft den 1 juli 1996.

I ärendet avstyrker utskottet vidare en motion som

väckts med anledning av förslaget. Tre

reservationer har fogats till betänkandet, varav en

från (m, c, fp, kds), en från (m, c, fp, mp, kds)

och en från (fp).

Propositionen

I proposition 1995/96:115 (Justitiedepartementet)

har regeringen föreslagit att riksdagen antar de i

propositionen framlagda förslagen till

1. lag om domstolsärenden,

2. lag om ändring i äktenskapsbalken,

3. lag om ändring i föräldrabalken,

4. lag om ändring i ärvdabalken,

5. lag om ändring i jordabalken,

6. lag om ändring i rättegångsbalken,

7. lag om ändring i utsökningsbalken,

8. lag om ändring i lagen (1845:50 s. 1) om handel

med lösören, som köparen låter i säljarens vård

kvarbliva,

9. lag om ändring i lagen (1927:56) om nedsättning

av pengar hos myndighet,

10. lag om ändring i lagen (1927:85) om dödande av

förkommen handling,

11. lag om ändring i lagen (1933:269) om ägofred,

12. lag om ändring i lagen (1941:416) om arvsskatt

och gåvoskatt,

13. lag om ändring i lagen (1958:642) om

blodundersökning m.m. vid utredning av faderskap,

14. lag om ändring i lagen (1975:605) om

registrering av båtbyggnadsförskott,

15. lag om ändring i aktiebolagslagen (1975:1385),

16. lag om ändring i lagen (1976:206) om

felparkeringsavgift,

17. lag om ändring i bötesverkställighetslagen

(1979:189),

18. lag om ändring i lagen (1981:131) om kallelse

på okända borgenärer,

19. lag om ändring i lagen (1984:649) om

företagshypotek,

20. lag om ändring i lagen (1987:232) om sambors

gemensamma hem,

21. lag om ändring i lagen (1987:813) om

homosexuella sambor,

22. lag om ändring i lagen (1988:688) om

besöksförbud,

23. lag om ändring i lagen (1988:950) om

kulturminnen m.m.,

24. lag om ändring i lagen (1991:483) om fingerade

personuppgifter,

25. lag om ändring i konkurrenslagen (1993:20),

26. lag om ändring i skuldsaneringslagen

(1994:334),

27. lag om ändring i sjölagen (1994:1009),

28. lag om ändring i lagen (1994:1811) om

disciplinansvar inom totalförsvaret, m.m.,

29. lag om ändring i marknadsföringslagen

(1995:450),

30. lag om ändring i lagen (1995:000) om

företagsrekonstruktion.

Propositionens huvudsakliga innehåll redovisas på

s. 5.

I samband med propositionen behandlar utskottet en

med anledning av propositionen väckt motion.

Motionsyrkandena redovisas på s. 2 f.

Lagförslagen, som granskats av Lagrådet, har

fogats till betänkandet, se bilaga 1.

Propositionens lagförslag nr 30 har överlämnats

till lagutskottet för beredning.

Motionen

1995/96:Ju16 av Siw Persson och Bengt Harding Olson

(fp) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till

reglering av en enskild parts rätt till ersättning

av det allmänna, när denne har en myndighet som

motpart och vinner framgång i processen,

2. att riksdagen avslår förslaget i proposition

1995/96:115 och antar följande förslag till lydelse

av 24 § i förslag till lag om domstolsärenden:

-----------------------------------------------------

Propositionens lagförslag Motionärernas förslag

-----------------------------------------------------

p24 §

-----------------------------------------------------

Vid sammanträde får Vid sammanträde får

vittnesförhör hållas. vittnesförhör hållas. I

Förhöret får hållas under fråga om vittnesförhör

ed. I övrigt tillämpas 36 tillämpas 36 kap. 1-18

kap. 1-18 och 20-25 §§ och 20-25 §§

rättegångsbalken på rättegångsbalken.

förhöret.

-----------------------------------------------------

Förhöret får hållas på telefon, om det är lämpligt

med hänsyn till bevisningens art och övriga

omständigheter eller om bevisupptagning vid ett

sammanträde inför domstolen skulle medföra kostnader

eller olägenheter som inte står i rimligt

förhållande till betydelsen av att bevisningen tas

upp på sådant sätt. Vid bevisupptagning på telefon

gäller inte rättegångsbalkens bestämmelser om

kallelser och förelägganden och om påföljder för

utevaro.

-----------------------------------------------------

3. att riksdagen avslår förslaget i proposition

1995/96:115 och antar följande förslag till lydelse

av 21 § i förslag till lag om domstolsärenden:

-----------------------------------------------------

Propositionens lagförslag Motionärernas förslag

-----------------------------------------------------

p21 §

-----------------------------------------------------

I fråga om offentlighet och ordning vid ett

sammanträde tillämpas 5 kap. 1-5 och 9 §§

rättegångsbalken.

-----------------------------------------------------

Under sammanträdet skall Under sammanträdet skall

det föras anteckningar om det föras protokoll om

vad som förekommer vid vad som förekommer vid

detta när det gäller detta när det gäller

yrkanden, medgivanden, yrkanden, medgivanden,

bestridanden, bestridanden,

åberopanden, invändningar åberopanden, invändningar

och erkännanden samt om och erkännanden samt om

den utredning som läggs den utredning som läggs

fram vid sammanträdet. fram vid sammanträdet.

Har sammanträdet Har sammanträdet

begränsats enligt 13 §, begränsats enligt 13 §,

skall även det antecknas. skall även det antecknas.

Om det är lämpligt med

hänsyn till sammanträdets

syfte och omfattning får

det, i stället för

protokoll, föras

anteckningar.

-----------------------------------------------------

Utskottet

Inledning

Vid tingsrätterna handläggs vid sidan om tvistemål och

brottmål närmare

30 000 domstolsärenden per år. Förfarandet

rörande handläggningen av dessa

ärenden regleras i lagen

(1946:807) om handläggning av domstolsärenden, den

s.k.

ärendelagen. Ärendelagen har från sin tillkomst inte varit föremål för

någon mera allmän översyn. Under det senaste decenniet har lagen

dock flera

gånger varit föremål för uppmärksamhet i mer

allmänna reformsammanhang, och

flera förslag har

presenterats. Bl.a. lade Domstolsutredningen i

betänkandet (SOU 1991:106) Domstolarna inför 2000-talet fram ett

förslag

till en ny förfarandelag som skulle ersätta

inte bara den nuvarande

ärendelagen utan också den för

de allmänna förvaltningsdomstolarna gällande

förvaltningsprocesslagen (1971:291). Den föreslagna lagen skulle

alltså

vara en för de båda domstolstyperna

gemensam processlag.

Domstolsutredningens förslag

remissbehandlades (se Ds 1993:5) men ledde

inte till

lagstiftning i denna del. I stället togs frågor om en ny

ärendelag för de allmänna domstolarna upp i en inom

Justitiedepartementet

upprättad departementspromemoria.

Promemorian, som remissbehandlats, ligger

till grund för

den nu aktuella propositionen, i vilken det föreslås att en

ny ärendelag skall ersätta den nuvarande.

Vidare tas i

propositionen upp några frågor som behandlas i

Domstolsutredningens nyss nämnda betänkande. Det gäller

testamentsexekutors

uppgiftsskyldighet till tingsrätten

och handläggningen av ärenden som

gäller lösöreköp

respektive kallelse av okända borgenärer.

Bakgrund

Vid tingsrätterna förekommer dels sådan

rättsvård som innefattar

rättskipning i klassisk

mening (brottmål och tvistemål), dels annan

rättsvård.

Rättegångsbalken gäller endast rättskipningen, och balkens

regler skiljer mellan tvistemål och brottmål. Annan rättsvård omfattar

vitt

skilda ärenden, t.ex. om registrering av

bouppteckning, anordnande av

förvaltarskap, tillstånd

till adoption, dödande av förkommen handling, byte

av

släktnamn och tillstånd enligt bolagslagstiftningen. På senare tid

har

också tillkommit ärenden av en ny typ, nämligen

sådana som kommer till

tingsrätt genom överklagande av

en förvaltningsmyndighets beslut (t.ex.

enligt

utsökningsbalken).

Ärendelagen reglerar förfarandet för

ärenden angående rättsvård som

tingsrätt skall ta upp

självmant eller efter ansökan och som inte enligt

lag

eller författning skall handläggas i den ordning som föreskrivs för

tvistemål eller brottmål. Lagen är dock inte tillämplig på

ärenden som

angår straff eller annan med brott förenad

påföljd.

Ärendelagen är inte på samma sätt som

rättegångsbalken byggd på

muntlighet, omedelbarhet och

koncentration, och förfarandet är inte som

enligt

rättegångsbalken uppdelat i ett förberedande skede och ett skede för

avgörande. Endast vissa frågor regleras direkt. Beträffande

alla andra

frågor hänvisas i ärendelagen till vad som

gäller i rättegångsbalken om

tvistemål "i den mån

det är tillämpligt". Normalt är handläggningen

skriftlig. Om sökanden eller någon annan som ärendet angår bör

höras

muntligen för att ärendet skall kunna prövas,

kan domstolen dock kalla

honom eller henne att komma till

en förhandling. Bland övriga frågor som

regleras

särskilt kan nämnas vissa frågor om ansökan, om inhämtande av

yttrande och om domstolens sammansättning. Ett ärende avgörs genom

beslut,

och vid överklagande av ett domstolsbeslut

tillämpas samma regler som vid

överklagande av ett

processuellt beslut i ett tvistemål eller brottmål,

dvs.

reglerna om överklagande av beslut i 52 och 56 kap. RB. Trots att det

kan röra sig om ett materiellt beslut tillämpas alltså inte

reglerna i 50,

51 eller 55 kap. RB som vid överklagande av

en dom.

Tillämpningsområdet för ärendelagen har undan för

undan och särskilt under

senare år kommit att utvidgas.

Från att ursprungligen ha avsett endast

enklare

ärenden, främst sådana där det inte förekommer något egentligt

partsförhållande, har ärendelagen kommit att bli tillämplig också

för andra

ärenden som inte ansetts passa för en

hantering direkt enligt

rättegångsbalken. Detta

gäller bl.a. sådana fall som kommer till

tingsrätterna genom överklagande. Bakom denna utveckling ligger bl.a.

att

den primära beslutsnivån för en del ärendetyper

flyttats från domstol eller

ett domstolsliknande organ till

en förvaltningsmyndighet. Överklagande till

tingsrätt

kan numera förekomma enligt bl.a. föräldrabalken,

utsökningsbalken, aktiebolagslagen (1975:1385), lagen (1976:206)

om

felparkeringsavgift, konkurrenslagen (1993:20),

skuldsaneringslagen

(1994:334) och lagen (1994:1811) om

disciplinansvar inom totalförsvaret

m.m. Enligt

regeringen kan ytterligare lagar inom de närmaste åren

förväntas komma att innehålla regler om överklagande till tingsrätt. I

de

flesta av de nu berörda ärendena förekommer två eller

flera parter som står

mot varandra. Oftast är det en

myndighet som står mot en enskild part.

Rättegångsbalken

har de senaste decennierna på grundval främst av

betänkanden avgivna av Rättegångsutredningen (Ju 1977:06)

och

Domstolsutredningen (Ju 1989:06) varit föremål för en

omfattande översyn

och modernisering. Detta har inneburit

att ganska många bestämmelser i

balken har mjukats

upp. Det ställs exempelvis inte längre samma krav på

hållande av huvudförhandling som förut och även i många andra

hänseenden

har förfarandet gjorts enklare.

Ärendelagen har, som ovan nämnts, aldrig varit föremål för någon

mera

generell översyn, och endast vid några få

tillfällen har det skett

ändringar i den. Under det

senaste decenniet har lagen dock varit föremål

för

uppmärksamhet i mera allmänna reformsammanhang, och flera förslag har

presenterats av bl.a. Rättegångsutredningen (SOU 1982:25-26)

och, som ovan

nämnts, av Domstolsutredningen (SOU

1991:106). Inget förslag har emellertid

lett till

lagstiftning.

I den promemoria som ligger till grund för

den nu aktuella propositionen

konstateras, i likhet med

vad Domstolsutredningen anfört, att det alltid

förekommit

vissa problem kring tillämpningen av ärendelagen, bl.a. när det

gäller gränsdragningen mot rättegångsbalkens regler. En annan

typ av

problem har gällt frågor om i vilka fall

rättegångsbalkens bestämmelser

skall tillämpas när det

saknas bestämmelser i ärendelagen. En tredje typ av

problem

har gällt frågor om vad som skall ske när det även i

rättegångsbalken saknats bestämmelser. Andra

tillämpningsproblem

accentueras av, anförs det, att det

till ärendelagen förs nya typer av

ärenden, t.ex.

utsökningsärenden, skuldsaneringsärenden och ärenden enligt

den nya konkurrenslagen. Lagstiftningen bör också, anförs det, bättre än

nu

anpassas till att det i dessa ärenden skall ske

överklaganden till

tingsrätten och till de krav på

muntlighet som följer av våra åtaganden

enligt den

europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna

och de grundläggande friheterna (Europakonventionen), som

numera är

inkorporerad i svensk rätt (prop. 1993/94:117,

1993/94:KU24, rskr. 246,

1994/95:KU5, rskr 11, SFS

1994:1219). Förekommande problem uppges bli mer

frekventa i

takt med att antalet ärendetyper ökar.

Det påvisas vidare

i promemorian flera brister i den nuvarande regleringen

bl.a. när det gäller kommunicering av processmaterialet mellan

parterna,

frågor om bevisning, muntlighet eller

skriftlighet och frågor om

rättegångskostnader.

Vidare uppges de krångliga domförhetsreglerna

återspegla vad som tidigare gällt i rättegångsbalken. Promemorian

utmynnar

i ett förslag till en ny ärendelag.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I

propositionen föreslås att en ny ärendelag skall ersätta den

nuvarande.

Förslaget innebär att regleringen av ärendenas

handläggning blir betydligt

mera detaljerad än nu. Syftet

med detta är framför allt att åstadkomma en

ordning som

bättre passar sådana ärenden som är av mer kvalificerad typ.

Förslaget bygger till betydande del på reglerna i rättegångsbalken.

Balkens

bärande principer om muntlighet, omedelbarhet och

koncentration behöver

dock inte tillämpas. Därmed

företer lagförslaget principiellt större

likheter med

förvaltningsprocesslagen än med rättegångsbalken. De regler

som gäller för processen i förvaltningsdomstol har också i

stor

utsträckning tjänat som förebilder vid utformningen av

lagförslaget.

Bland de sakliga nyheterna i förslaget kan

nämnas att den som vill inleda

ett förfarande enligt den

nya lagen normalt skall göra detta skriftligen,

eventuellt

genom telefax. Finner tingsrätten i samband med att ärendet

inleds att sökanden vänt sig till fel domstol, skall tingsrätten lämna

över

handlingarna i ärendet till en behörig domstol, om

sökanden inte har någon

invändning mot detta och det

inte heller finns något annat skäl mot

överlämnande.

Samma regler föreslås gälla för tvistemål och brottmål enligt

rättegångsbalken. Om en enskild person har överklagat ett beslut av

en

förvaltningsmyndighet till tingsrätten, skall i

åtskilliga fall

beslutsmyndigheten vara motpart till

den enskilde och även ha rätt att

överklaga ett senare

domstolsbeslut. I ett domstolsärende skall tingsrätten

i de

flesta fall vara domför med en lagfaren domare. När det finns skäl med

hänsyn till ärendets beskaffenhet skall tingsrätten dock kunna

bestå av

flera domare. Möjligheterna att delegera

arbetsuppgifter till sådana

personer som är anställda vid

tingsrätten utan att vara domare föreslås bli

utvidgade

till att gälla även enkla ärenden om bouppteckning och arvsskatt.

I förslaget till den nya ärendelagen ges också utförliga regler om i

vilka

fall handlingarna i ett ärende skall tillställas

en part (kommuniceras).

Sakligt sett syftar dessa regler

till att onödiga kommuniceringar undviks

och till att

behövliga kommuniceringar sker. Utförliga regler föreslås om

när sammanträde i ett ärende skall hållas. På den punkten föreslås

enskilda

få ett betydande inflytande med hänsyn till

de krav på muntlighet som

följer av Europakonventionen.

Ett sammanträde skall inte vara lika

formbundet som

enligt nuvarande regler, och ett sammanträde skall under

vissa förutsättningar kunna hållas på telefon.

Om ett

tingsrättsavgörande överklagas skall den nya lagen även gälla

förfarandet i hovrätt och Högsta domstolen. Den ordningen anses

särskilt

motiverad för sådana fall där det enligt

Europakonventionen krävs

muntlighet. Förslaget medför

att tillämpningen av reglerna i

rättegångsbalken

om överklagande av beslut, vilka bygger på att förfarandet

i den högre domstolen skall vara helt skriftligt, begränsas till att

i

huvudsak endast gälla överklaganden av processuella

beslut.

För vissa ärenden där en

förvaltningsmyndighets beslut med nu gällande

regler

överklagas direkt till hovrätt föreslås det att den primära

domstolsprövningen i stället skall ske i tingsrätt. Det

gäller bl.a.

ärenden enligt lagen (1927:56) om nedsättning

av pengar hos myndighet.

Lagförslagen föreslås träda i

kraft den 1 juli 1996.

Utskottets överväganden

Allmänt om förslaget

Utskottet delar

regeringens bedömning att regleringen av ärendeförfarandet i de

allmänna domstolarna bör bli betydligt mer utförlig än för

närvarande och

att en reform därför är nödvändig.

Utskottets ställningstagande skall ses

främst mot

bakgrund av det allmänna och grundläggande kravet på

förutsebarhet och likabehandling i rättstillämpningen. Även andra

skäl

talar i denna riktning. Här tänker utskottet

bl.a. på ordningen med

delegering av vissa

arbetsuppgifter från lagfarna domare till

domstolsbiträden, en ordning som utskottet vid flera tillfällen

uttalat

sitt gillande av (se 1993/94:JuU21 s. 13 f och där

gjorda hänvisningar). En

förutsättning för en sådan

delegering är givetvis att det inte skall kunna

föreligga

någon juridisk tvekan i fråga om vad som gäller beträffande

själva förfarandet. Utskottet har vidare beaktat de övriga skäl

som

regeringen anfört för reformen, bl.a. behovet av nya

och moderna regler för

att uppfylla de krav som nya

ärendetyper, t.ex. ärenden som överklagats

från en

förvaltningsmyndighet, kan ställa på förfarandet.

Utskottet godtar vidare regeringens bedömning av att reformbehovet

bör

tillgodoses genom att det införs en

särreglering för samtliga

domstolsärendens del och att

detta sker i en helt ny lag som i huvudsak

skall ha

samma tillämpningsområde som den nuvarande ärendelagen. Utskottet

godtar således i princip regeringens förslag. Till enskildheter i

förslaget

återkommer utskottet i det följande.

Termen "lagfaren domare"

I flera

av propositionens lagförslag, t.ex. förslaget till den nya ärendelagen,

har

termen "lagfaren domare", som förekommer i

rättegångsbalkens terminologi,

byts ut mot termen

"juristdomare". Den förra termen definieras i

kungörelsen (1964:29) angående kunskapsprov för behörighet som domare,

m.m.

Där anges dels att såsom kunskapsprov för behörighet

att utöva domartjänst

gäller juris kandidatexamen eller

juristexamen, dels att vad i lag eller

författning sägs

om lagfaren eller lagkunnig avser den som avlagt sådan

examen. Termen lagfaren domare förekommer på hundratals ställen

i

lagstiftningen.

Några remissinstanser

har i ärendet uttalat att det inte i olika lagar bör

användas två termer för samma begrepp.

Regeringen anser

(prop. s. 98) att termen lagfaren domare är alltför

ålderdomlig för att passa in i en nyskriven processlag. Regeringen

anser

vidare att det knappast kan orsaka några praktiska

olägenheter av betydelse

att man tills vidare använder de

båda termerna vid sidan av varandra i

lagstiftningen.

Utskottet kan i och för sig instämma i

att termen "lagfaren domare" är

ålderdomlig.

Termen är emellertid för den skull inte otidsenlig utan

förekommer frekvent i såväl det juridisk-tekniska språket som i

mer

vardagliga sammanhang. Någon oklarhet beträffande

innebörden torde inte

föreligga. Härtill kommer att

regeringsförslaget får till konsekvens att

termerna

"lagfaren domare" och "juristdomare" kommer att

förekomma

omväxlande i lagstiftningen till synes helt

utan konsekvens. Detta

begränsar sig inte till att

gälla mellan olika lagar; även inom samma lag

kommer de

båda termerna att förekomma om förslaget genomförs, se t.ex. 15

kap. 3 § äktenskapsbalken och förslaget till 18 kap. 4 a § samma

balk.

Sammanfattningsvis finner utskottet inte

tillräckliga skäl föreligga att

frångå den gamla

terminologin.

Utskottets ställningstagande leder till

ändringar i regeringens förslag,

vilket framgår av

utskottets hemställan nedan.

Fakultativ eller

obligatorisk vittnesed

Enligt 13 § första stycket förslaget

till ny ärendelag skall ett skriftligt förfarande

vara

huvudregel i den nya ärendeprocessen. Förfarandet kan emellertid i

viss utsträckning vara muntligt. Enligt andra stycket i

den nämnda

bestämmelsen får domstolen besluta att det i

handläggningen av ett ärende

skall ingå sammanträde i de

fall där ett sådant kan vara till fördel för

utredningen

eller främja ett snabbt avgörande. Sammanträde skall också,

enligt 14 §, hållas om det begärs av en enskild part. Sammanträde

behöver

dock, enligt sistnämnda bestämmelse, inte hållas

om ärendet inte skall

prövas i sak, om avgörandet inte

går parten emot eller om ett sammanträde

på grund av

någon annan särskild omständighet inte behövs.

Vid

sammanträde får vittnesförhör hållas, och 24 § innehåller regler om

förhör med vittnen. Det föreslås att ett förhör med ett vittne

skall kunna

hållas utan att vittnet avlägger ed.

I motionen begärs att en ordning med obligatorisk vittnesed skall

gälla

även i fortsättningen. Motionärerna anför att

denna fråga inte bör få en

separat och från

rättegångsbalken avvikande reglering i den nya

ärendelagen. Frågan om vittnesförhör utan ed bör, anser motionärerna, få

en

mer fullständig genomgång i ett annat och större

sammanhang innan en

ändring införs.

Flera

remissinstanser har även riktat kritik mot förslaget i denna del.

Enligt nuvarande regler skall, om ett vittne skall höras i ett

ärende,

rättegångsbalkens regler om vittnen gälla.

Bestämmelsen där (36 kap. 11 §

RB) innebär att ett vittne

skall höras under ed utom i vissa i 36 kap. 13 §

RB angivna

undantagsfall. Undantagsfallen avser vittnen som är under 15 år

och vittnen som på grund av psykisk störning saknar erforderlig

insikt om

betydelsen av ed. Vidare får i brottmål ed inte

heller avläggas av vissa

närstående till den tilltalade.

Oriktiga uppgifter som lämnats under ed kan

föranleda

straffansvar enligt 15 kap. 1 § brottsbalken (BrB). Där stadgas

det att den som under ed lämnar osann uppgift eller förtiger sanningen

kan

dömas för mened till fängelse i högst fyra år eller,

om brottet är ringa,

till böter eller fängelse i högst

sex månader. Är brottet grovt är

maximistraffet

fängelse i åtta år. Ansvar kan också, om gärningen begås av

grov oaktsamhet, komma i fråga för ovarsam utsaga jämlikt 15 kap. 3 §

BrB.

Straffet härför är böter eller fängelse i högst sex

månader.

I förvaltningsdomstolarna är reglerna om

edsförhör fakultativa. Detta

framgår av 25 §

förvaltningsprocesslagen där det, i likhet med vad som nu

föreslås i den nya ärendelagen, stadgas att ett förhör med ett vittne

får

hållas under ed.

Regeringen redovisar

i propositionen (s. 110 f) vissa skäl för att

edsregeln i ärendeprocessen bör göras fakultativ. Här pekas

inledningsvis

på att förfarandet enligt den nya lagen

i de flesta fall skall vara

skriftligt och att

skriftliga vittnesintyg skall vara tillåtna till

skillnad mot vad som gäller i tvistemålsprocessen. Den omständigheten

att

ett vittne lämnar sina uppgifter skriftligen

befriar, anförs det, honom

inte från straffansvar för

oriktiga uppgifter då ansvar för osant intygande

jämlikt 15

kap. 11 § BrB kan komma i fråga i ett sådant fall. Regeringen

anför vidare att det dock i en del fall även framdeles behöver

hållas

vittnesförhör, och det gäller framför allt när

vittnet inte är berett att

avge någon skriftlig berättelse.

Vittnesförhöret har vidare, anförs det,

den stora

fördelen att det kan ställas frågor till vittnet. Regeringen

påpekar att vittnet, vid ett vittnesförhör som avges utan

edsavläggelse,

inte har något ansvar för oriktiga

uppgifter. Detta medför, anför

regeringen, att ett

förhör med vittnet måste hållas under ed i de fall där

trovärdigheten av vittnets uppgifter kan sättas i fråga. Bevisvärdet

av

vittnesutsagan blir dock, anförs det vidare, med

hänsyn till den i svensk

rätt gällande principen om fri

bevisvärdering, endast i undantagsfall högre

av

edsavläggelsen eller straffansvaret. Enligt regeringen kan det

tyckas

att det inte skulle bereda några större

problem med att låta alla

vittnesförhör ske under ed.

Risken med detta är emellertid, anförs det, att

parterna

överskattar värdet av sådana förhör och underlåter att ta till

vara möjligheterna att åstadkomma tillräcklig bevisning genom

skriftliga

vittnesberättelser. Därmed skulle det finnas

en risk för att onödiga

sammanträden i ärendena skulle

behöva hållas. Regeringen pekar slutligen på

att den

föreslagna ordningen redan gällt under ett kvarts sekel inom

förvaltningsprocessen utan att det synes ha riktats någon

kritik mot

systemet. Sammanfattningsvis anför

regeringen att även om det genom

förslaget uppstår en

skillnad mellan bevisningsreglerna för tvistemål och

motsvarande regler för ärenden så bör detta godtas.

Utskottet, som delar regeringens uppfattning, tillstyrker propositionen

i

nu berörd del. Motionen avstyrks i motsvarande del.

Ersättning för rättegångskostnad

Den

nuvarande ärendelagen innehåller inga bestämmelser om en parts

ansvar för

motpartens kostnader för förfarandet. I

rättegångsbalken finns däremot i 18

kap. relativt

utförliga bestämmelser i ämnet. Grundprincipen enligt de

bestämmelserna är att en förlorande part skall ersätta motparten

dennes

rättegångskostnader.

Av

propositionen (s. 117 f) framgår att det i dag förekommer ärenden i

vilka rättegångsbalkens bestämmelser om rättegångskostnader

tillämpas, även

om dessa torde vara mindre vanliga. Redan

Processlagberedningen uttalade

att bestämmelserna, vilka

förutsätter att ett partsförhållande föreligger,

endast i

begränsad omfattning skulle komma till användning i domstols-

ärendena (se NJA II 1947 s. 92 och 113). Enligt beredningen borde

beaktas

olika ärendens beskaffenhet och syftet med de

bestämmelser om vilka var

fråga. I propositionen redogörs

för flera rättsfall som rör frågor om

ersättning för

rättegångskostnader i ärenden.

Enligt 32 § förslaget

till ny ärendelag skall domstolen kunna förplikta

den ena

parten eller dennes ställföreträdare, ombud eller biträde att

ersätta den andra parten för dennes kostnader i ärendet eller det

som i

ärendet betalats av allmänna medel. I sådana fall

skall reglerna i 18 kap.

RB tillämpas. En förutsättning är

att ärendeprocessen förs mellan enskilda

parter.

I motionen begärs att riksdagen genom ett tillkännagivande

till

regeringen begär förslag till reglering av enskilds

rätt till ersättning

för rättegångskostnader av det

allmänna, när en myndighet är motpart och

den enskilde

vinner ärendeprocessen.

I propositionen föreslås

inte någon sådan regel. Frågan om

kostnadsansvaret i ärenden där en enskild part står mot det allmänna

har

lämnats utanför reformen. Regeringen anför i

propositionen (s. 118) att

detta spörsmål har

en ojämförligt större betydelse för

förvaltningsdomstolarnas mål än för domstolsärendena. Mycket talar för

att

svaret på frågan bör vara detsamma för

förvaltningsmålen och

domstolsärendena, och ett

ställningstagande till frågan bör därför, anförs

det,

inte ske isolerat för ärendenas del utan får övervägas i annat

sammanhang. Regeringens ställningstagande innebär att

rättegångskostnader

inte kan dömas ut i ett ärende mellan

en allmän part och en enskild annat

än om det för en viss

ärendetyp finns särskilda regler. Exempel på sådana

särbestämmelser ges bl.a. i lagen (1989:479) om ersättning för kostnader

i

ärenden och mål om skatt, m.m. såvitt gäller

arvsskatteärenden.

Frågan om rättegångskostnader i

förvaltningsmål har varit aktuell för

detta utskott vid

flera tillfällen. Efter initiativ av utskottet (se t.ex.

JuU 1984/85:14, rskr. 161 och 1988/89:JuU19 s. 23) fick

Domstolsutredningen

i uppdrag att belysa frågan. I sitt

betänkande (del A s. 619 f) konstaterar

utredningen att

det i en förvaltningsprocess endast sällan uppstår

kostnader för enskilda även om det finns undantagsfall. Med nu

gällande

regler får den enskilde därvid nästan alltid stå

för sina egna kostnader,

även om han vinner processen. För

en del fall är den ordningen stötande och

utredningen

anser att det bör finnas en reglering avseende

rättegångskostnader i förvaltningsprocessen som är heltäckande.

Någon

generell möjlighet för vinnande part att få

ersättning bör enligt

utredningen inte införas, men

utredningen föreslår att domstolen skall få

besluta att det

allmänna skall svara för enskild parts kostnader i målet om

det - efter en helhetsbedömning - med hänsyn till omständigheterna

framstår

som oskäligt att han själv skall bära dessa.

Domstolsutredningens betänkande har, som framgått ovan,

remissbehandlats.

Den nämnda frågan är ännu inte

färdigbehandlad i Justitiedepartementet där

det pågår en

översyn av förvaltningsprocessen. Översynen skall ske etappvis

och rättegångskostnadsspörsmålet kommer inte att tas med i den

första

etappen.

Utskottet, som saknar

anledning att nu inta annan ståndpunkt än regeringen

när

det gäller frågan om rättegångskostnader i ärendeprocessen, tillstyrker

i denna del propositionen. Motionen avstyrks i motsvarande

del. Utskottet

utgår emellertid från att

regeringen i ett sammanhang överväger

rättegångskostnadsfrågorna i ärendeprocessen resp.

förvaltningsprocessen

och att detta sker inom en inte

alltför avlägsen framtid.

Protokoll vid

sammanträde

Enligt den nuvarande ärendelagen (10 §)

förordnar regeringen om vad som gäller om

protokoll i

ärenden. Detta sker i protokollkungörelsen (1971:1066; 2 §) där

det hänvisas till reglerna om protokoll i 6 kap.

rättegångsbalken.

Utgångspunkten är att alla

handläggningsåtgärder skall dokumenteras i

protokoll men

undantagen är många. När förhandling hålls skall protokoll

dock alltid föras.

I propositionen (21 § andra

stycket i förslaget till ny ärendelag)

föreslås att

det under ett sammanträde skall föras anteckningar bl.a. om

vad som förekommer vid detta när det gäller yrkanden,

medgivanden,

bestridanden, åberopanden, invändningar

och erkännanden samt om den

utredning som läggs fram

vid sammanträdet. Ordet protokoll används inte i

den

föreslagna bestämmelsen utan det lämnas öppet i vilken form

anteckningarna skall ske.

Enligt

författningskommentaren till den berörda bestämmelsen (prop. s.

163) finns det flera användbara sätt att föra sådana anteckningar

på. En

möjlighet kan enligt regeringen vara att

anteckningarna förs på en särskilt

upprättad handling, dvs.

att de protokollförs i hävdvunnen mening. Andra

möjligheter kan vara att de behövliga uppgifterna antecknas på

dagboksblad

eller i ett ADB-behandlat målregister.

Anteckningar kan vidare, anförs det,

givetvis behöva föras

även utan sammanhang med ett sammanträde, t.ex. när

flera

domare deltar i en prövning och skiljaktig mening förekommer. De

särskilda bestämmelser som behövs om anteckningar enligt den

föreslagna

bestämmelsen bör, anför regeringen, tas in i en

förordning.

I motionen begärs att propositionen

avslås i denna del. Enligt

motionärerna bör

huvudregeln alltjämt vara att ett protokoll skall

upprättas vid ett sammanträde. Motionärerna anser att regelrätta

protokoll

är det säkraste sättet att bevisa vad som

har förekommit vid ett

sammanträde. Domstolen bör dock,

anser motionärerna, ges möjlighet att, när

det är

lämpligt med hänsyn till sammanträdets syfte och omfattning,

begränsa skyldigheten att föra protokoll.

Utskottet, som i sammanhanget bl.a. noterat att det även enligt

gällande

rätt i vissa enklare brottmål finns möjligheter

att i stället för protokoll

föra anteckningar (se 6 kap. 1

§ tredje stycket RB), saknar anledning att

inta annan

ståndpunkt än regeringen såvitt gäller dokumentationen av vad

som förekommit vid ett sammanträde i ett ärende. Utskottet vill

understryka

att den föreslagna regleringen innebär att det

åligger domstolen att sörja

för att bevisning föreligger

om vad som förekommit vid ett sammanträde.

Utskottet

tillstyrker således bifall till propositionen i denna del och

avstyrker motionen i motsvarande del.

Övrigt

Regeringen föreslår i propositionen (lagförslag 30)

en ändring i 4 kap. 1 och 2 §§ i

den i proposition

1995/96:5 föreslagna lagen om företagsrekonstruktion.

Vidare föreslås (lagförslag 8) en ändring i bl.a. 3 § lagen (1845:50 s.

1)

om handel med lösören, som köparen låter i säljarens

vård kvarbliva i den

lydelse bestämmelsen föreslagits ha

i proposition 1995/96:5. Denna

proposition bereds av

lagutskottet och enligt vad justitieutskottet erfarit

är

ärendet bordlagt och för närvarande är det inte fastställt någon

tidpunkt vare sig för utskotts- eller kammarbehandling av

propositionen.

Med anledning härav har lagförslag 30

överlämnats till lagutskottet för

beredning. Vidare

föreslår justitieutskottet att den i lagförslag 8

föreslagna ändringen såvitt avser 3 § sker i nämnda paragrafs nu

gällande

lydelse. Utskottet anmärker vidare att den

ändring i 8 kap. 12 a § i

jordabalken (lagförslag 5)

som föreslås i propositionen sker i den lydelse

som

paragrafen har från den 1 januari 1996 (SFS 1995:1474).

I

övrigt har utskottet inte något att anföra med anledning av

propositionen eller motionen.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande fakultativ eller obligatorisk vittnesed

att riksdagen med avslag på motion 1995/96:Ju16 yrkande 2 antar

det i

proposition 1995/96:115 framlagda förslaget till

lag om domstolsärenden

såvitt avser 24 §,

res. 1 (m, c, fp, kds)

2. beträffande ersättning för rättegångskostnad

att riksdagen avslår motion 1995/96:Ju16 yrkande 1,

res. 2 (m, c, fp, mp, kds)

3. beträffande protokoll vid sammanträde

att

riksdagen med avslag på motion 1995/96:Ju16 yrkande 3 antar det i

moment 1 nämnda lagförslaget såvitt avser 21 §,

res. 3 (fp)

4.

beträffande förslaget till lag om domstolsärenden i

övrigt

att riksdagen antar det i moment 1

nämnda lagförslaget såvitt det inte

omfattas av

utskottets hemställan ovan, dock med den ändringen att i 3 §

ordet "juristdomare" byts ut mot "lagfaren domare",

5. beträffande lagförslag 8

att riksdagen antar förslaget till lag om ändring i lagen (1845:50 s.

1)

om handel med lösören, som köparen låter i

säljarens vård kvarbliva,

dock med den ändringen

att 3 § erhåller i bilaga 2 som utskottets

förslag

betecknade lydelse,

6. beträffande

termen juristdomare i regeringens

lagförslag

att riksdagen antar 18 kap. 4 a §

förslaget till lag om ändring i

äktenskapsbalken, 20

kap. 1 § förslaget till lag om ändring i

föräldrabalken, 19 kap. 21 a §, 20 kap. 12 § och 23 kap. 6 §

förslaget

till lag om ändring i ärvdabalken, 15 §

förslaget till lag om ändring i

lagen (1927:85) om

dödande av förkommen handling, 34 § förslaget till

lag

om ändring i lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt, 13 §

förslaget till lag om ändring i bötesverkställighetslagen

(1979:189), 20

a § förslaget till lag om ändring

i lagen (1987:232) om sambors

gemensamma hem, 64 c §

förslaget till lag om ändring i konkurrenslagen

(1993:20), 53 § förslaget till lag om ändring i lagen (1994:1811)

om

disciplinansvar inom totalförsvaret, m.m. och 48 §

förslaget till lag om

ändring i marknadsföringslagen

(1995:450) med den ändringen att i

samtliga nu

nämnda paragrafer ordet "juristdomare" i olika

böjningsformer byts ut mot "lagfaren domare" i motsvarande

böjningsform,

7. beträffande lagförslagen i övrigt

att riksdagen antar följande i propositionen framlagda

lagförslag i den

mån de inte omfattas av vad utskottet

hemställt ovan

1. lag om ändring i äktenskapsbalken,

2. lag om ändring i föräldrabalken,

3. lag om

ändring i ärvdabalken,

4. lag om ändring i

jordabalken,

5. lag om ändring i rättegångsbalken,

6. lag om ändring i utsökningsbalken,

7. lag om

ändring i lagen (1927:56) om nedsättning av pengar hos

myndighet,

8. lag om ändring i lagen (1927:85) om

dödande av förkommen handling,

9. lag om ändring i lagen

(1933:269) om ägofred,

10. lag om ändring i lagen

(1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt,

11. lag om ändring

i lagen (1958:642) om blodundersökning m.m. vid

utredning av faderskap,

12. lag om ändring i

lagen (1975:605) om registrering av

båtbyggnadsförskott,

13. lag om ändring i aktiebolagslagen

(1975:1385),

14. lag om ändring i lagen (1976:206) om

felparkeringsavgift,

15. lag om ändring i

bötesverkställighetslagen (1979:189),

16. lag om ändring i

lagen (1981:131) om kallelse på okända borgenärer,

17. lag

om ändring i lagen (1984:649) om företagshypotek,

18. lag

om ändring i lagen (1987:232) om sambors gemensamma hem,

19. lag om ändring i lagen (1987:813) om homosexuella sambor,

20. lag om ändring i lagen (1988:688) om besöksförbud,

21. lag om ändring i lagen (1988:950) om kulturminnen m.m.,

22. lag om ändring i lagen (1991:483) om fingerade personuppgifter,

23. lag om ändring i konkurrenslagen (1993:20),

24. lag om ändring i skuldsaneringslagen (1994:334),

25. lag om ändring i sjölagen (1994:1009),

26. lag om

ändring i lagen (1994:1811) om disciplinansvar inom

totalförsvaret, m.m.,

27. lag om ändring i

marknadsföringslagen (1995:450).

Stockholm den 5

mars 1996

På justitieutskottets vägnar

Gun Hellsvik

I beslutet har deltagit: Gun

Hellsvik (m), Lars-Erik Lövdén (s), Sigrid

Bolkéus (s),

Märta Johansson (s), Margareta Sandgren (s), Anders G Högmark

(m), Siw Persson (fp), Ann-Marie Fagerström (s), Alice Åström (v),

Pär

Nuder (s), Maud Ekendahl (m), Kia Andreasson (mp),

Helena Frisk (s), Jeppe

Johnsson (m), Christin Nilsson

(s), Görel Thurdin (c) och Michael

Stjernström

(kds).

Reservationer

1.

Fakultativ eller obligatorisk vittnesed (mom. 1)

Gun

Hellsvik (m), Anders G Högmark (m), Siw Persson (fp), Maud Ekendal (m),

Jeppe Johnsson (m), Görel Thurdin (c) och Michael Stjernström

(kds) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s.

9 som börjar med "Utskottet,

som" och slutar med

"motsvarande del" bort ha följande lydelse:

Utskottet delar inte regeringens uppfattning i frågan om att

vittneseden

skall göras fakultativ i ärendeprocessen. Det

finns visserligen argument

för och emot att vittnen skall

avlägga ed, och obligatorisk vittnesed är,

som framförs

i motionen, långt ifrån självklart i andra länder. Tvärtom

tycks det finnas en tendens att frångå den obligatoriska vittneseden,

t.ex.

i länder som Danmark och Tyskland. I dessa

länder kan emellertid

straffansvar komma i fråga även för

utsagor som inte beedigats.

Utskottet anser för sin del

att denna fråga är av utomordentlig vikt och

att det

för närvarande inte finns förutsättningar för att i den nya

ärendelagen införa en separat och från rättegångsbalken avvikande

ordning.

Frågan om vittnesförhör utan ed bör i stället

få en mer fullständig

genomgång i ett annat och

större sammanhang innan en ändring genomförs i

den nu

föreslagna riktningen.

Mot den avgivna bakgrunden kan

utskottet inte tillstyrka propositionen i

nu behandlad

del. I stället bör, som begärs i motionen, obligatorisk

vittnesed alltjämt gälla i ärendeprocessen.

dels att

utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande fakultativ eller obligatorisk vittnesed

att riksdagen med bifall till motion 1995/96:Ju16 yrkande 2 antar 24 §

i

det i proposition 1995/96:115 framlagda förslaget

till lag om domstols-

ärenden med den ändringen att

paragrafen erhåller följande som

Utskottets förslag

betecknade lydelse:

-----------------------------------------------------

Regeringens förslag Utskottets förslag

-----------------------------------------------------

p24 §

-----------------------------------------------------

Vid sammanträde får Vid sammanträde får

vittnesförhör hållas. vittnesförhör hållas. I

Förhöret får hållas under fråga om vittnesförhör

ed. I övrigt tillämpas 36 tillämpas 36 kap. 1-18

kap. 1-18 och 20-25 §§ och 20-25

§§

rättegångsbalken på rättegångsbalken.

förhöret.

-----------------------------------------------------

Förhöret får hållas på telefon, om det är lämpligt

med hänsyn till bevisningens art och övriga

omständigheter eller om bevisupptagning vid ett

sammanträde inför domstolen skulle medföra kostnader

eller olägenheter som inte står i rimligt

förhållande till betydelsen av att bevisningen tas

upp på sådant sätt. Vid bevisupptagning på telefon

gäller inte rättegångsbalkens bestämmelser om

kallelser och förelägganden och om påföljder för

utevaro.

-----------------------------------------------------

2. Ersättning för rättegångskostnad (mom. 2)

Gun Hellsvik (m), Anders G Högmark (m), Siw Persson (fp), Maud

Ekendal (m),

Kia Andreasson (mp), Jeppe Johnsson (m), Görel

Thurdin (c) och

Michael Stjernström (kds) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 10 som börjar med

"Utskottet,

som" och slutar med "avlägsen

framtid" bort ha följande lydelse:

Utskottet anser

för sin del att frågan om ersättning för

rättegångskostnader i ärendeprocessen inte fått en

tillfredsställande

lösning i den nya ärendelagen

eftersom lagen inte reglerar frågan om

kostnadsansvaret i

ärenden där en enskild står mot det allmänna. I varje

fall i vissa sådana ärenden är det uppenbart att en enskild måste ha

rätt

till ersättning, nämligen om en myndighet överklagat

ett tingsrättsbeslut

men inte vunnit framgång i

hovrätten. Den enskilde kan i sådana fall

orsakas

rättegångskostnader vid de båda domstolarna som denne rimligen

måste få ersättning för.

Enligt utskottets

uppfattning bör således utgångspunkten vara att en

enskild part skall ha rätt att utfå ersättning för rättegångskostnader

av

det allmänna i de ärenden där en myndighet är motpart

och där myndigheten

är tappande. Det får ankomma på

regeringen att upprätta förslag till

lagstiftning i den

riktning som utskottet nu förordat och snarast lägga

fram detta för riksdagen. Vad utskottet här med anledning av motion

Ju16

uttalat bör riksdagen som sin mening ge regeringen

till känna.

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha

följande lydelse:

2. beträffande ersättning för

rättegångskostnad

att riksdagen med anledning av

motion 1995/96:Ju16 yrkande 1 som sin

mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört.

3.

Protokoll vid sammanträde (mom. 3)

Siw Persson (fp)

anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 11 som

börjar med "Utskottet,

som" och slutar med

"motsvarande del" bort ha följande lydelse:

Utskottet delar här motionärernas uppfattning. Huvudregeln bör

alltså

alltjämt vara att det vid sammanträden i

ärendeprocessen förs protokoll och

detta bör, menar

utskottet, framgå direkt av lagtexten. Som motionärerna

framför är regelrätta protokoll det säkraste sättet att bevisa vad

som

förekommit vid ett sammanträde. Den nya ärendelagen

bör dock ge domstolen

möjlighet att begränsa skyldigheten

att föra protokoll när så är lämpligt

med hänsyn till

sammanträdets syfte och omfattning. Utskottets

ställningstagande föranleder ändringar i regeringsförslaget enligt vad

som

framgår av hemställan nedan.

dels att

utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:

3. beträffande protokoll vid sammanträde

att riksdagen

med bifall till motion 1995/96:Ju16 yrkande 3 antar 21 § i

det i proposition 1995/96:115 framlagda förslaget till lag om

domstols-

ärenden med den ändringen att paragrafen

erhåller följande som

Utskottets förslag betecknade

lydelse:

-----------------------------------------------------

Regeringens förslag Utskottets förslag

-----------------------------------------------------

p21 §

-----------------------------------------------------

I fråga om offentlighet och ordning vid ett

sammanträde tillämpas 5 kap. 1-5 och 9 §§

rättegångsbalken.

-----------------------------------------------------

Under sammanträdet skall Under sammanträdet skall

det föras anteckningar om det föras protokoll om

vad som förekommer vid vad som förekommer vid

detta när det gäller detta när det gäller

yrkanden, medgivanden, yrkanden, medgivanden,

bestridanden, bestridanden,

åberopanden, invändningar åberopanden, invändningar

och erkännanden samt om och erkännanden samt om

den utredning som läggs den utredning som läggs

fram vid sammanträdet. fram vid sammanträdet.

Har sammanträdet Har sammanträdet

begränsats enligt 13 §, begränsats enligt 13 §,

skall även det antecknas. skall även det antecknas.

Om det är lämpligt med

hänsyn till sammanträdets

syfte och omfattning får

det, i stället för

protokoll, föras

anteckningar.

-----------------------------------------------------

Utskottets förslag till ändring i regeringens förslag till lag

om ändring i lagen (1845:50 s. 1) om handel med lösören, som

köparen låter i säljarens vård kvarbliva

-----------------------------------------------------

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

-----------------------------------------------------

-----------------------------------------------------

p3 §[1]

-----------------------------------------------------

Är köpeavhandling så Är köpeavhandling så

upprättad och behandlad, upprättad och behandlad,

som i 1 § sägs, men som i 1 § sägs, men

inträffar utmätning inom inträffar utmätning inom

trettio dagar efter det trettio dagar efter det

avhandlingen inför rätten avhandlingen gavs in till

företeddes, eller kronofogdemyndigheten i

försätts säljaren i det län där egendomen

konkurs efter ansökning, finns, eller försätts

som gjorts inom sagda säljaren i konkurs efter

tid, är den sålda ansökning, som gjorts

egendomen ej fredad från inom sagda tid, är den

att utmätas eller att sålda egendomen ej fredad

räknas till konkursboet. från att utmätas eller

Detsamma gäller, när att räknas till

ansökan om förordnande av konkursboet. Detsamma

god man enligt gäller, när ansökan om

ackordslagen (1970:847) förordnande av god man

gjorts inom nämnda tid enligt ackordslagen

och konkurs följt på (1970:847) gjorts inom

ansökan, som gjorts inom nämnda tid och konkurs

tre veckor från det att följt på ansökan, som

verkan av gjorts inom tre veckor

godmansförordnandet från det att verkan av

förföll eller, när godmansförordnandet

förhandling om offentligt förföll eller, när

ackord följt, förhandling om offentligt

ackordsfrågan avgjordes. ackord följt,

Görs efter utgången av ackordsfrågan avgjordes.

den i första punkten Görs efter utgången av

angivna tiden jäv mot den i första punkten

köpeavhandling, vilken är angivna tiden jäv mot

så upprättad och köpeavhandling, vilken är

behandlad, som nyss så upprättad och

sagts, är, om jävet görs behandlad, som nyss

vid utmätningstillfälle, sagts, är, om jävet görs

fordringsägaren skyldig vid utmätningstillfälle,

att, om han vill fordringsägaren skyldig

fullfölja jävet, inom en att, om han vill

månad därefter väcka fullfölja jävet, inom en

talan mot såväl säljaren månad därefter väcka

som köparen vid den talan mot såväl säljaren

tingsrätt som avses i 1 som köparen vid

§. Gör han inte det, har tingsrätten i den ort där

han förlorat sin talan. egendomen finns. Gör han

Godset skall genast inte det, har han

beläggas med kvarstad och förlorat sin talan.

sökanden skall, om han Godset skall genast

vill att åtgärden skall beläggas med kvarstad och

bestå, inom fjorton dagar sökanden skall, om han

efter vill att åtgärden skall

utmätningsförrättningen bestå, inom fjorton dagar

hos kronofogdemyndigheten efter

ställa full borgen för utmätningsförrättningen

den kostnad och skada, hos kronofogdemyndigheten

som kan orsakas av ställa full borgen för

kvarstaden. Var säljarens den kostnad och skada,

egendom avträdd till som kan orsakas av

konkurs, skall vad om kvarstaden. Var säljarens

återvinning av lös egendom avträdd till

egendom till konkursbo är konkurs, skall vad om

stadgat i 4 kap. 19 och återvinning av lös

20 §§ konkurslagen egendom till konkursbo är

(1987:672) äga stadgat i 4 kap. 19 och

motsvarande tillämpning. 20 §§ konkurslagen

(1987:672) äga

motsvarande tillämpning.

-----------------------------------------------------

Vad som nu sagts om konkurs äger motsvarande

tillämpning om i stället offentligt ackord

fastställes. I fråga om talan med anledning av

ackordsförhandling äga 17 och 18 §§ ackordslagen

(1970:847) motsvarande tillämpning.

-----------------------------------------------------