Bet. 1995/96:JuU20

Justitieutskottets betänkande

1995/96:JUU20

Teleoperatörernas skyldigheter vid hemlig teleavlyssning och hemlig

teleövervakning

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motionen

Utskottet

Hemställan

Reservation

Innehållsförteckning

1995/96

JuU20

Sammanfattning

I detta betänkande behandlar utskottet

ett regeringsförslag som ålägger

teleoperatörerna en skyldighet att se

till att deras telesystem är uppbyggda

och utformade på ett sådant sätt att

tvångsmedlen på teleområdet - hemlig

teleavlyssning och hemlig

teleövervakning - alltid kan

verkställas. Utskottet tillstyrker

förslaget.

En motion, som väckts i ärendet,

avstyrks. Till betänkandet har fogats en

reservation (fp, v, mp).

Propositionen

I proposition 1995/96:180 har regeringen

(Justitiedepartementet) föreslagit att

riksdagen antar de i propositionen

framlagda förslagen till

1. lag om ändring i rättegångsbalken

och

2. lag om ändring i telelagen

(1993:597).

I samband med propositionen behandlar

utskottet en med anledning av

propositionen väckt motion.

Motionsyrkandet redovisas nedan.

Propositionens huvudsakliga innehåll

redovisas på s. 4 f.

Lagförslagen, som granskats av

Lagrådet, har fogats till betänkandet,

se bilaga.

Motionen

1995/96:Ju22 av Siw Persson och Bengt

Harding Olson (fp) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om

förslag till lagreglering av polisens

användning av överskottsinformation.

Utskottet

Inledning

Den snabba tekniska utvecklingen på

teleområdet och den avreglerade

telemarknaden har ändrat

förutsättningarna för att genomföra

beslut om hemlig teleavlyssning och

hemlig teleövervakning som är

tvångsmedlen på teleområdet. Inom

Justitiedepartementet upprättades år

1995 departementspromemorian (Ds

1995:48) Teleoperatörernas skyldigheter

vid hemlig teleavlyssning och hemlig

teleövervakning. Promemorian och

remissbehandlingen av den ligger till

grund för propositionen, som tar upp

frågan vilka skyldigheter som bör vila

på teleoperatörerna för att

möjligheterna till verkställighet av

beslut om hemlig teleavlyssning och

hemlig teleövervakning skall kunna

upprätthållas.

Bakgrund

Det har tidigare gått att klart skilja

mellan radio, TV, kabelkommunikation,

telekommunikation och datorkommunikation

med utgångspunkt från

informationsinnehåll och metoder för

användning och överföring. Dessa

skillnader har emellertid blivit alltmer

otydliga. Den nya informationstekniken

(IT) har dessutom tillfört nya former av

kommunikation där tal, text och bild

integreras. Det förekommer att

mottagaren kan påverka

informationsinnehållet, s.k. interaktiv

kommunikation. Överföringen av

telemeddelanden sker via såväl allmänt

tillgängliga telenät som privata

företagsnät. Trådlös telekommunikation

har också blivit vanlig.

Den tekniska utvecklingen på

telekommunikationsområdet har inneburit

nya och utvidgade möjligheter för

människor att kommunicera på andra sätt

än genom att tala i telefon. Framför

allt har kommunikation med hjälp av

telefax och datorer kommit att i stor

utsträckning ersätta de vanliga

telefonsamtalen. Även taltelefonin har

genomgått stora förändringar.

Utvecklingen av mobiltelefonin har varit

rekordartad, och Sverige har för

närvarande flest sådana abonnemang per

person i världen.

Vidare har ägarstrukturerna förändrats

på senare år till följd av bl.a. en fri

telemarknad och att abonnenter i stället

för operatörer i allt högre grad kommit

att äga nät, abonnentväxlar och annan

teleutrustning. Riksdagen har vid

avregleringen av telemarknaden slagit

fast bl.a. att staten skall svara för

att det finns ett sammanhållet och öppet

telenät som täcker hela landet. Vidare

har betonats vikten av att staten skapar

förutsättningar för en effektiv

konkurrens på utrustningsmarknaden och

vid utvecklingen av teletjänster (prop.

1987/88:118, TU28, rskr. 402, prop.

1990/91:87, TU28, rskr. 369, prop.

1991/92:100 bil. 7, TU20, rskr. 312 och

prop. 1992/93:200, TU30, rskr. 443).

Televerket var tidigare den enda

teleoperatören på den svenska

telemarknaden. Televerket samarbetade

med polisen när beslut om tvångsmedel på

teleområdet skulle verkställas. Som en

följd av att telemarknaden har

avreglerats finns det i dag flera bolag

som bedriver televerksamhet. Förutom det

av staten helägda aktiebolaget Telia kan

nämnas aktiebolagen Comvik GSM,

Europolitan och Tele 2.

Den grundläggande lagregleringen om

hemlig teleavlyssning och hemlig

teleövervakning finns i 27 kap. 18-25 §§

rättegångsbalken (RB).

Hemlig teleavlyssning innebär - sedan

den 1 januari 1996 (prop. 1994/95:

227, 1995/96:JuU1, rskr. 17, SFS

1995:1230) - att telemeddelanden som

befordras till eller från ett

telefonnummer, en kod eller annan

teleadress, i hemlighet avlyssnas eller

tas upp genom ett tekniskt hjälpmedel

för återgivning av innehållet i

meddelandet (27 kap. 18 § första stycket

RB). För att sådan avlyssning skall få

ske krävs att någon är skäligen

misstänkt för ett brott för vilket inte

är föreskrivet lindrigare straff än

fängelse i två år eller för försök,

förberedelse eller stämpling till sådant

brott, om sådan gärning är belagd med

straff (18 § andra stycket).

Hemlig teleövervakning innebär att

uppgifter i hemlighet hämtas in om

telemeddelanden som har expedierats

eller beställts till eller från en viss

teleadress eller att sådana meddelanden

hindras från att nå fram. Tvångsmedlet

får användas för förundersökning i

brottmål om det för brottet inte är

föreskrivet lindrigare straff än

fängelse i sex månader och vid brott

enligt 1 § narkotikastrafflagen

(1968:64) eller sådant brott enligt 1 §

lagen (1960:418) om straff för

varusmuggling som avser narkotika samt

vid försök, förberedelse eller stämpling

till brott för vilket inte är

föreskrivet lindrigare straff än

fängelse i två år, om sådan gärning är

belagd med straff (27 kap. 19 § RB).

Hemlig teleavlyssning och hemlig

teleövervakning kan också komma i fråga

vid misstanke om anstiftan eller

medhjälp till brottslighet av angivet

kvalificerat slag.

För tillstånd till sådan avlyssning

eller övervakning krävs - utöver att

någon är skäligen misstänkt för brott av

viss svårighetsgrad - att åtgärden är av

synnerlig vikt för utredningen. Vidare

får åtgärden endast avse en teleadress

som innehas eller annars kan antas komma

att användas av den misstänkte (27 kap.

20 § första stycket RB). En teleadress

till vilken den misstänkte kan antas

komma att ringa får alltså inte

avlyssnas. Från tillämpningsområdet

undantas slutligen telemeddelanden som

endast befordras inom ett telenät som

med hänsyn till sin ringa omfattning och

omständigheterna i övrigt får anses vara

av mindre betydelse från allmän

kommunikationssynpunkt (20 § andra

stycket).

För all tvångsmedelsanvändning gäller

tre allmänna principer. De tre

principerna, som anknyter till

innehållet i regeringsformens

bestämmelser om skydd för medborgarna

mot tvångsmedel från det allmänna (2

kap.), är ändamålsprincipen,

behovsprincipen och

proportionalitetsprincipen.

Ändamålsprincipen innebär att en

myndighets befogenhet att använda

tvångsmedlet skall vara bunden till det

ändamål för vilket tvångsmedlet har

beslutats. Behovsprincipen innebär att

en myndighet får använda ett tvångsmedel

bara när det finns ett påtagligt behov

och en mindre ingripande åtgärd inte är

tillräcklig. Proportionalitetsprincipen,

som är lagfäst i bl.a. 27 kap. 1 §

tredje stycket RB, innebär att en

tvångsåtgärd i fråga om art, styrka,

räckvidd och varaktighet skall stå i

rimlig proportion till vad som står att

vinna med åtgärden.

Frågor om hemlig teleavlyssning och

hemlig teleövervakning prövas av rätten

på ansökan av åklagaren. I beslutet

skall det anges vilken teleadress och

under vilken tid tillståndet gäller.

Tiden, som inte får bestämmas längre än

nödvändigt, får inte överstiga en månad

från dagen för beslutet (27 kap. 21 §

första stycket RB). Vidare skall i

beslutet särskilt anges om åtgärden får

verkställas utanför allmänt tillgängliga

telenät (21 § andra stycket). Hemlig

teleavlyssning får inte ske av

telemeddelanden mellan den misstänkte

och hans försvarare. Om det framkommer

att en avlyssning avser ett sådant

meddelande, skall avlyssningen avbrytas

och upptagningar eller uppteckningar som

omfattas av förbudet skall omedelbart

förstöras (22 §). Föreskrifter ges också

om hävande av beslut (23 §) och om tid

för granskning och förstöring av

upptagningar och uppteckningar (24 §).

Vidare finns en bestämmelse om

verkställighet. Har rätten lämnat

tillstånd till hemlig teleavlyssning

eller hemlig teleövervakning, får de

tekniska hjälpmedel som behövs för

avlyssningen eller övervakningen

användas (25 §).

Regeringen redovisar varje år genom en

skrivelse till riksdagen hur reglerna i

rättegångsbalken om hemlig

teleavlyssning och hemlig

teleövervakning har tillämpats (se

senast skr. 1995/96:9, JuU1, rskr. 17).

Utöver bestämmelserna i RB om hemlig

teleavlyssning och hemlig

teleövervakning finns sådana regler

också i lagen (1952:98) med särskilda

bestämmelser om tvångsmedel i vissa

brottmål, lagen (1991:572) om särskild

utlänningskontroll och lagen (1988:97)

om förfarandet hos kommunerna,

förvaltningsmyndigheterna och

domstolarna under krig eller krigsfara

m.m.

Den i rättegångsbalken reglerade

teleavlyssningen och teleövervakningen

omfattar alla telemeddelanden som

befordras via ett telenät. Avlyssning

eller övervakning får dock inte avse

telemeddelanden som endast befordras

inom ett telenät som med hänsyn till sin

begränsade omfattning och

omständigheterna i övrigt får anses vara

av mindre betydelse från allmän

kommunikationssynpunkt. Telemeddelanden

vid datorer, telefax och mobiltelefoner

får alltså avlyssnas och övervakas på

samma sätt som vanliga telefonsamtal.

Den tekniska utvecklingen på

telekommunikationsområdet har dock

inneburit att de praktiska

förutsättningarna för att verkställa

beslut om hemlig teleavlyssning och

hemlig teleövervakning har ändrats

radikalt.

Beslut om hemlig teleavlyssning

verkställs numera i allt större

utsträckning genom en anpassning av de

datorprogram som styr

telekommunikationerna. En allmän

förutsättning för att hemlig

teleavlyssning och hemlig övervakning

sålunda skall vara möjlig är att

telekommunikationssystemet är anpassat

för detta. Anpassningen kan avse såväl

hård- som mjukvara. Det anses att det

inte går att upprätthålla acceptabel

kvalitet och effektivitet vid

användningen av tvångsmedlen på

teleområdet om sådana anpassningar inte

vidtas i systemen.

Bakgrunden till en inom EU antagen

resolution om tvångsmedlen på

teleområdet (9529/95 ENFOPOL 90) är just

risken för att de moderna

telekommunikationssystemens utformning

kan hindra hemlig teleavlyssning såvida

de inte anpassas för det ändamålet. Till

resolutionen (prop. bilaga 5) har fogats

en bilaga som innehåller en uppställning

över polisens krav i olika hänseenden i

anslutning till användningen av de

berörda tvångsmedlen. Denna

specifikation anger bl.a. vilka

åtaganden som operatören bör uppfylla

vid verkställighet av tvångsmedlen.

Resolutionen syftar till att åstadkomma

en internationell gemensam lösning som

skall gälla i samtliga medlemsländer.

Propositionen

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås lagändringar

som ålägger teleoperatörerna en

skyldighet att se till att deras

telesystem är uppbyggda och utformade på

ett sådant sätt att tvångsmedlen på

teleområdet - hemlig teleavlyssning och

hemlig teleövervakning - alltid kan

verkställas. De teleoperatörer det

gäller är sådana som beviljas tillstånd

enligt 5 § telelagen (1993:597) att inom

ett allmänt tillgängligt telenät

tillhandahålla telefonitjänst, mobil

teletjänst eller fasta teleförbindelser.

Detta innebär att teleoperatörerna

kontinuerligt, t.ex. vid byte till ny

teknik, måste se till att möjligheter

finns till hemlig teleavlyssning och

hemlig teleövervakning. Innebörden av

förpliktelsen är i praktiken ett krav på

att telesystemet skall innehålla

särskilda hårdvaror och särskilda

datorprogram. Teleoperatörerna föreslås

vidare svara för att innehållet i och

uppgifter om telemeddelanden som

avlyssnas eller hämtas in görs

tillgängliga så att informationen enkelt

kan tas om hand. Det skall också åligga

teleoperatörerna att se till att

systemen är utformade så att

verkställandet av beslut om hemlig

teleavlyssning och hemlig

teleövervakning inte röjs.

Teleoperatörerna skall svara för de

kostnader som hänför sig till

anpassningarna av telesystemen medan

polisen även i fortsättningen skall

ersätta teleoperatörerna för de

kostnader som uppkommer vid varje

enskild verkställighet.

De nya bestämmelserna föreslås träda i

kraft den 1 juli 1996. För att de

teleoperatörer som före ikraftträdandet

har fått tillstånd att driva

televerksamhet skall få tillfälle att

anpassa de befintliga systemen till de

nya reglerna föreslås en övergångsperiod

fram till den 1 juli 1997.

Teleoperatören skall dock alltid ha

minst sex månader på sig från det att

Post- och telestyrelsen fastställt de

närmare villkoren.

Utskottets överväganden

Utskottet delar regeringens uppfattning

att hemlig teleavlyssning och hemlig

teleövervakning är betydelsefulla

straffprocessuella tvångsmedel bl.a. i

kampen mot narkotikan, den organiserade

brottsligheten och allvarligare

ekonomisk brottslighet samt vid brott

mot rikets inre och yttre säkerhet.

Tvångsmedlen är i dessa fall, som

utskottet tidigare strukit under (se

1995/96:JuU1 s. 5), oumbärliga verktyg i

den brottsutredande verksamheten. Med

fog kan hävdas att avancerade

brottslingar som har tillgång till

kommunikationsvägar som inte kan

avlyssnas eller övervakas ökar sina

möjligheter att bedriva kriminella

aktiviteter utan att avslöjas. Det är

därför enligt utskottets mening

angeläget att möjligheterna till

verkställighet av tvångsmedlen på

teleområdet upprätthålls.

Bakom utskottets ställningstagande

ligger uppfattningen att det är

oacceptabelt att låta den snabba

utvecklingen på teleområdet leda till

att möjligheterna till telekontroll

tunnas ut eller försvinner. Det kan inte

anses försvarbart att mer eller mindre

ge upp tvångsmedlen på teleområdet bara

därför att, som påpekats under

remissbehandlingen, teknikutvecklingen

lett till alltmer lätthanterliga

krypteringsprogram. De farhågor som

framförts om att utvecklingen av

krypteringslösningar mer eller mindre

skulle innebära slutet för tvångsmedlen

på teleområdet anser dock utskottet i

likhet med regeringen överdrivna. Denna

bedömning hindrar emellertid inte att

det kan finnas skäl att noga följa

utvecklingen på teleområdet.

I likhet med regeringen kan utskottet

konstatera att förekomsten av enskilda

från staten fristående teleoperatörer

och den snabba tekniska utvecklingen

innebär försämrade möjligheter för

polisen att verkställa beslut om hemlig

teleavlyssning och hemlig

teleövervakning, och att det inte utan

vidare går att räkna med att alla nya

teleoperatörer på marknaden frivilligt

kommer att medverka i den utsträckning

som erfordras. Den tekniska utvecklingen

på teleområdet och den avreglerade

telemarknaden har således skapat ett

behov av regler om telesystemens

utformning för att bibehålla hemlig

teleavlyssning och hemlig

teleövervakning som effektiva

tvångsmedel på teleområdet. Utskottet

anser mot denna bakgrund, i likhet med

regeringen, att en reform är nödvändig.

Utskottet kan således ställa sig bakom

förslagen i propositionen innebärande

att vissa teleoperatörer är skyldiga att

se till att telesystemen är så uppbyggda

och utformade att beslut om hemlig

teleavlyssning och hemlig

teleövervakning kan verkställas. Enligt

den föreslagna ordningen skall de

grundläggande kraven på teleoperatörerna

framgå av lag och den närmare innebörden

av teleoperatörernas skyldigheter

formuleras genom tillståndsvillkor och

föreskrifter, som bestäms av Post- och

telestyrelsen efter samråd med

teleoperatören, Riksåklagaren och

Rikspolisstyrelsen. Med en sådan

reglering kan, som regeringen anför, de

telepolitiska målen balanseras mot de

kriminalpolitiska.

Utskottet har inte något att erinra mot

regeringsförslaget när det gäller

avgränsningen av ansvaret, dvs. vilka

teleoperatörer som skall omfattas av

denna skyldighet, skyldighetens närmare

innebörd och vem som skall svara för

kostnaderna för anpassningen av

telesystemen. Utskottet tillstyrker

således regeringsförslaget.

Överskottsinformation

Motionen

I motion Ju22 (fp) begärs att riksdagen

hos regeringen begär ett lagförslag som

reglerar polisens användning av

vverskottsinformation.

Bakgrund

I samband med att man använder

tvångsmedel vid förundersökning rörande

ett brott kan det komma fram uppgifter

som inte har samband med den aktuella

förundersökningen men som kan vara av

betydelse för utredning av ett annat

brott eller för att hindra något brott

som är å färde. Det kan också röra sig

om uppgifter som inte har samband med

något brott men som är av betydelse i

annat sammanhang, t.ex. för utmätnings-

eller taxeringsändamål. Frågan i vad mån

sådan s.k. överskottsinformation skall

få utnyttjas är inte reglerad i lag.

Frågan har emellertid varit aktuell i

olika sammanhang.

I samband med riksdagsbehandlingen av

proposition 1975/76:202 med förslag till

nya regler om telefonavlyssning vid

förundersökning i brottmål m.m.

uppmärksammades spörsmålet i vad mån

material som framkommer vid

telefonavlyssning fick utnyttjas i fråga

om annan brottslighet än den som hade

föranlett tillståndet till avlyssningen.

Utskottet (JuU 1976/77:20) begärde

yttrande från Lagrådet. Lagrådet

ifrågasatte huruvida det berörda

förfarandet kunde anses förenligt med

regeringsformen utan direkt stöd i lag.

Lagrådet lade fram ett lagförslag som

reglerade frågan om utnyttjande av

överskottsinformation.

I ärendet inhämtade utskottet yttrande

från konstitutionsutskottet och vidare

remitterades Lagrådets yttrande till

flera instanser.

Konstitutionsutskottet yttrade, att

även om grundlagsreglerna inte

uppställde ett direkt krav i berört

hänseende, det fick anses bäst

överensstämma med syftet med

integritetsskyddet i regeringsformen att

grundläggande bestämmelser gavs i lag om

hur och i vilken omfattning information

som erhållits genom telefonavlyssning

fick utnyttjas.

Justitieutskottet ansåg (JuU 1976/77:20

s. 16 f) att flera skäl kunde åberopas

för att godta den av Lagrådet förordade

lösningen. Härtill kom emellertid att

problematiken med överskottsinformation

inte var begränsad till telefon

avlyssning, utan samma svårigheter kunde

uppkomma vid andra tvångsmedel såsom

brevkontroll, husrannsakan eller

ingripande enligt bevissäkringslagen.

Här borde, anförde utskottet,

eftersträvas en generell lösning för

olika typer av tvångsmedel. I denna del

fick ärendet återgå till regeringen för

översyn och ytterligare överväganden.

Regeringen gav år 1978 en utredning

(Tvångsmedelskommittén; dir. 1978:57) i

uppdrag att närmare se över bl.a. dessa

frågor. Kommittén föreslog i sitt

betänkande (SOU 1984:54)

Tvångsmedel-Anonymitet-Integritet att

möjligheten att utnyttja sådan

överskottsinformation som kommer fram

vid tvångsmedelsanvändning skulle

begränsas. Enligt kommittén skulle

överskottsinformation få användas bara

om vissa förutsättningar var uppfyllda,

t.ex. då informationen gällde annan

brottslighet av sådan svårhetsgrad att

tvångsmedlet fått användas. Kommittén

var dock inte enig utan ordföranden och

en ledamot reserverade sig mot förslaget

och ansåg att några särskilda regler

inte skulle införas.

Även Narkotikakommissionen (PM nr 5

Polisens insatser mot narkotikan s. 65

f) och Edenmankommissionen (SOU 1988:18

s. 128 f) berörde frågan. De båda

kommissionerna ansåg att det inte

behövdes någon särskild lagstiftning som

reglerar rätten att utnyttja

överskottsinformation.

Samtliga nu berörda utredningsarbeten

remissbehandlades av regeringen. En stor

majoritet av remissinstanserna intog en

negativ hållning till en lagreglering.

I proposition 1988/89:124 Vissa

tvångsmedelsfrågor (s. 29 f) redovisade

regeringen sin inställning i frågan och

anförde att några lagregler som

begränsar rätten att utnyttja

överskottsinformation i samband med

utredning om brott inte skulle införas

eftersom detta var en fråga som lämpade

sig mindre väl för lagstiftning.

Departementschefen konstaterade

inledningsvis bl.a. att problemet med

överskottsinformation gäller huruvida de

brottsutredande organen har rätt att

utnyttja sig av upplysningar om ett

brott som de fått tillgång till genom

att - helt lagligt - använda tvångsmedel

vid utredning om ett annat brott. Hon

utgick från att tvångsmedlet användes

inom ramen för den s.k.

ändamålsprincipen och att polisen

således får tillgång till överskotts

informationen oavsiktligt. Hon hade för

sin del svårt att se logiken i att

polisen fritt skall kunna använda

information som kommer till dess

kännedom utan något som helst samband

med tvångsmedelsanvändning och utan att

använda något tvångsmedel över huvud

taget, men att polisen skulle förhindras

att använda samma information enbart av

det skälet att informationen åtkommits

vid användandet av en laglig rätt att

använda en viss typ av tvångsmedel i

fråga om ett helt annat brott. Vidare

ansåg hon att ett genomförande av

Tvångsmedelskommitténs förslag skulle

kunna få negativa följder för

möjligheterna att komma till rätta med

allvarlig brottslighet i vissa fall. Som

exempel nämnde hon att det enligt

förslaget skulle vara förbjudet för

polisen att vidta åtgärder, om man i

samband med telefonavlyssning rörande

ett grovt narkotikabrott fick klart för

sig vem som hade begått ett allvarligt

misshandelsbrott, ett rån eller en grov

stöld. Hon pekade vidare på att en

sådan reglering som föreslagits rimligen

måste följas upp med en begränsning av

rätten för åklagaren att åberopa

förbjuden information i en efterföljande

rättegång, eller kanske rättare sagt med

en regel som ålägger domstolen att vid

sitt ställningstagande till skuldfrågan

bortse från sådan information. En sådan

ordning skulle, anförde hon, radikalt

bryta mot den princip om fri

bevisprövning som är djupt rotad i

Sverige och som enligt allmän

uppfattning garanterar de bästa

materiella resultaten. I stället skulle

man anknyta till de regler som finns i

den anglosaxiska bevisrätten och som

innebär att ett aldrig så viktigt bevis

kan komma att avvisas om det inte kommit

fram i formellt oantastlig ordning.

Därmed riskerar man att hamna i en

ordning där intresset för själva

sakfrågorna överskuggas av argumentation

rörande frågan om en viss upplysning

skulle vara tillåten att ta hänsyn till

eller ej. Och till sist skulle man ändå

stå inför den avgörande faktorn,

nämligen den mänskliga naturens

begränsningar; hur skulle man kunna

garantera att en tjänsteman - det må

vara en polis, en åklagare eller en

domare - verkligen underlåter att ta

hänsyn till vad han faktiskt vet.

I riksdagen väcktes motioner med

begäran om förslag till bestämmelser om

hur överskottsinformation vid

tvångsmedelsanvändning skulle hanteras.

Utskottet, som delade regeringens

uppfattning, avstyrkte i sitt av

riksdagen godkända betänkande bifall

till motionerna (1988/89:JuU25 s. 20 f).

Polisrättsutredningen har i sitt

slutbetänkande (SOU 1995:47) Tvångsmedel

övervägt frågan om överskottsinformation

(s. 196 f). Sammantaget anser

utredningen att det inte finns skäl att

reglera polisens rätt att använda sådan

information. Betänkandet har

remissbehandlats och övervägs nu i

Justitiedepartementet.

Utskottets överväganden

I propositionen (s. 20) redovisas att

flera remissinstanser i det nu aktuella

ärendet efterlyst överväganden om frågan

att använda överskottsinformation.

Regeringen hänvisar till att denna fråga

senast tagits upp av

Polisrättsutredningen i det ovannämnda

betänkandet Tvångsmedel. Enligt

regeringen är det närmast i ett sådant

brett sammanhang som frågan bör

övervägas. Eftersom den i propositionen

föreslagna reformen endast avser att

återställa telekontrollens effektivitet

och inte att utöka polisens tillgång

till information anser regeringen att

problematiken kring användandet av s.k.

överskottsinformation inte bör hindra en

sådan begränsad reform som den nu

föreslagna. Regeringen tar således inte

ställning till frågan om användande av

överskottsinformation i detta ärende.

Utskottet har för närvarande inte något

att invända mot nuvarande ordning och

vill här hänvisa till vad

departementschefen anförde i 1989 års

ärende. Utskottet finner ingen anledning

att nu aktualisera frågan. Utskottet

avstyrker bifall till motion Ju22.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande lagförslagen

att riksdagen antar regeringens

förslag till lag om ändring i

rättegångsbalken och lag om ändring i

telelagen (1993:597),

2. beträffande

överskottsinformation

att riksdagen avslår motion

1995/96:Ju22.

res. (fp, v, mp)

Stockholm den 25 april 1996

På justitieutskottets vägnar

Gun Hellsvik

I beslutet har deltagit: Gun Hellsvik

(m), Lars-Erik Lövdén (s), Birthe

Sörestedt (s), Sigrid Bolkéus (s), Märta

Johansson (s), Margareta Sandgren (s),

Anders G Högmark (m), Siw Persson (fp),

Ann-Marie Fagerström (s), Alice Åström

(v), Pär Nuder (s), Maud Ekendahl (m),

Kia Andreasson (mp), Helena Frisk (s),

Jeppe Johnsson (m), Görel Thurdin (c)

och Michael Stjernström (kds).

Reservation

Överskottsinformation (mom. 2)

Siw Persson (fp), Alice Åström (v) och

Kia Andreasson (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande

på s. 9 som börjar med Utskottet har

och slutar med motion Ju22 bort ha

följande lydelse:

Utskottet vill när det gäller

användande av överskottsinformation

anföra följande. Som framgått ovan

uttalade Lagrådet redan för tjugo år

sedan i ett yttrande till

justitieutskottet (jfr JuU 1976/77:20)

att det kunde ifrågasättas huruvida det

kan anses förenligt med regeringsformen

(RF) att man utan direkt stöd i lag

skulle få utnyttja avlyssnat material

för annat ändamål än det som föranlett

tillståndet till avlyssningen. Lagrådet

anförde också en rad skäl av mera

praktisk natur för en lagreglering.

Utskottet delar den bedömning som

Lagrådet gjorde då och anser att ett

starkt stöd finns för att

regeringsformen (2 kap. 6 § jämförd med

8 kap. 3 §) skall tolkas på så sätt att

lagstöd krävs för polisens utnyttjande

av överskottsinformation.

I det nu aktuella ärendet har flera

remissinstanser, bl.a. Post- och

telestyrelsen samt Juridiska

fakultetsnämnden vid Stockholms

universitet, efterlyst överväganden i

frågan om användandet av

överskottsinformation vid hemlig

teleavlyssning, vilket visar att frågan

är ytterst aktuell. Här kan också

tilläggas att införandet det nya

straffprocessuella tvångsmedlet hemlig

kameraövervakning har gjort att nya

vverväganden bör äga rum. Problematiken

med användning av överskottsinformation

uppstår ju vid användandet av flertalet

tvångsmedel.

Som motionärerna anför karaktäriseras

ett rättssamhälle av en rättssäker

balans mellan effektivitet i

brottsbekämpningen och skyddet för den

personliga integriteten. Att polisen

skall ha möjlighet att använda effektiva

tvångsmedel vid misstanke om grova brott

är en nödvändighet. Detta måste dock

ställas mot integritetsaspekterna, som

väger extra tungt om den inhämtade

informationen avser annan brottslighet

än den som avlyssningen gäller.

Sammanfattningsvis anser utskottet i

likhet med vad som framförs i motionen

att särskilda bestämmelser som reglerar

frågan om hanteringen av s.k.

överskottsinformation måste införas. En

sådan reglering bör avse förhållandena

vid användningen av samtliga

straffprocessuella tvångsmedel. Det får

ankomma på regeringen att återkomma till

riksdagen med närmare förslag till

sådana bestämmelser. Vad utskottet nu

med anledning av motion Ju22 anfört bör

riksdagen som sin mening ge regeringen

till känna.

dels att utskottets hemställan under

moment 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande överskottsinformation

att riksdagen med anledning av motion

1995/96:Ju22 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet

anfört.

Regeringens lagförslag

Innehållsförteckning

Sammanfattning 1

Propositionen 1

Motionen 1

Utskottet 1

Inledning 1

Bakgrund 2

Propositionen 4

Propositionens huvudsakliga

innehåll 4

Utskottets överväganden 5

Överskottsinformation 6

Motionen 6

Bakgrund 6

Utskottets överväganden 8

Hemställan 9

Reservation 9

Överskottsinformation (mom. 2) 9

Bilaga

Regeringens lagförslag 11

Gotab, Stockholm 1996