Bet. 1995/96:JuU23

Justitieutskottets betänkande

1995/96:JUU23

Skattebrott

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

Innehållsförteckning

1995/96

JuU23

Sammanfattning

I detta betänkande behandlar utskottet

ett regeringsförslag om ändringar i

skattebrottslagen och andra lagar på

skatteområdet. Ändringarna syftar till

att göra regleringen om skattebrott mer

enhetlig och sammanhållen.

Skattebrottslagens tillämpningsområde

föreslås utvidgat så att lagen kommer

att omfatta i stort sett samtliga

straffbestämmelser som finns på

skatteområdet. Skattebrottslagen

föreslås bli generellt tillämplig på

alla skatter. Lagen skall även tillämpas

på vissa avgifter om detta särskilt

föreskrivs. Vidare föreslås att

skattebedrägeribrottet får en ny

brottsbeteckning och benämns

skattebrott. Skattebrottet föreslås

konstrueras som ett farebrott med ett

enhetligt subjektivt rekvisit. Det

föreslås också bl.a. att den

kriminalisering som i dag regleras i

uppbördslagen, lagen om självdeklaration

och kontrolluppgifter samt vissa andra

författningar på skatte- och

avgiftsområdet överförs till

skattebrottslagen under benämningarna

skattebetalningsbrott och

skatteredovisningsbrott. Utskottet

tillstyrker regeringens förslag.

Till betänkandet har fogats fyra

reservationer (m), (c), (fp) och (v).

Propositionen

I proposition 1995/96:170 har regeringen

(Finansdepartementet) föreslagit att

riksdagen antar de i propositionen

framlagda förslagen till

1. lag om ändring i lagen (1995:1669)

om ändring i skattebrottslagen

(1971:69),

2. lag om ändring i skattebrottslagen

(1971:69),

3. lag om ändring i brottsbalken,

4. lag om ändring i uppbördslagen

(1953:272),

5. lag om ändring i

mervärdesskattelagen (1994:200),

6. lag om ändring i lagen (1990:325) om

självdeklaration och kontrolluppgifter,

7. lag om ändring i lagen (1958:295) om

sjömansskatt,

8. lag om ändring i lagen (1941:416) om

arvsskatt och gåvoskatt,

9. lag om ändring i lagen (1962:381) om

allmän försäkring,

10. lag om ändring i kupongskattelagen

(1970:624),

11. lag om ändring i bilskrotningslagen

(1975:343),

12. lag om ändring i

fastighetstaxeringslagen (1979:1152),

13. lag om ändring i lagen (1981:691)

om socialavgifter,

14. lag om ändring i lagen (1984:151)

om punktskatter och

prisregleringsavgifter,

15. lag om ändring i lagen (1984:668)

om uppbörd av socialavgifter från

arbetsgivare,

16. lag om ändring i fordonsskattelagen

(1988:327),

17. lag om ändring i lagen (1988:328)

om fordonsskatt på utländska fordon,

18. lag om ändring i lagen (1989:479)

om ersättning för kostnader i ärenden

och mål om skatt, m.m.,

19. lag om ändring i lagen (1990:613)

om miljöavgift på utsläpp av kväveoxider

vid energiproduktion,

20. lag om ändring i lagen (1990:659)

om särskild löneskatt på vissa

förvärvsinkomster,

21. lag om ändring i lagen (1990:676)

om skatt på ränta på skogskontomedel

m.m.,

22. lag om ändring i lagen (1991:586)

om särskild inkomstskatt för utomlands

bosatta,

23. lag om ändring i lagen (1991:591)

om särskild inkomstskatt för utomlands

bosatta artister m.fl.,

24. lag om ändring i lagen (1992:72) om

koncessionsavgift på televisionens

område,

25. lag om ändring i lagen (1993:672)

om skattereduktion för utgifter för

byggnadsarbete på bostadshus,

26. lag om ändring i lagen (1994:1744)

om allmänna egenavgifter,

27. lag om ändring i lagen (1994:1920)

om allmän löneavgift,

28. lag om ändring i lagen (1995:1670)

om ändring i lagen (1971:1072) om

förmånsberättigade skattefordringar

m.m.,

29. lag om ändring i lagen (1978:880)

om betalningssäkring för skatter, tullar

och avgifter,

30. lag om ändring i lagen (1985:146)

om avräkning vid återbetalning av

skatter och avgifter.

Lagförslagen, som har granskats av

Lagrådet, har fogats till betänkandet,

se bilaga 1.

I ärendet har inhämtats yttrande från

skatteutskottet, se bilaga 2.

Motionerna

1995/96:Ju23 av Isa Halvarsson (fp) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om uppföljning av

skattebrottslagen avseende effekterna av

de förkortade momsredovisningstiderna

för småföretagare.

1995/96:Ju24 av Alice Åström m.fl. (v)

vari yrkas att riksdagen beslutar att

4 § skattebrottslagen (1971:69) skall

ges följande lydelse: Om brott som avses

i 2 § är att anse som grovt, döms för

grovt skattebrott till fängelse, lägst

sex månader och högst sex år. Vid

bedömande om brottet är grovt skall

särskilt beaktas om det rört mycket

betydande belopp, om gärningsmannen

använt falska handlingar, osanna

handlingar eller vilseledande bokföring

eller om förfarandet ingått som ett led

i en brottslighet som utövats

systematiskt eller i större omfattning

eller i annat fall varit av synnerligen

farlig art.

1995/96:Ju25 av Eskil Erlandsson och

Rolf Kenneryd (c) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om att

avkriminalisera ringa förseelse och i

stället ersätta det med administrativa

avgifter.

1995/96:Ju26 av Gun Hellsvik m.fl. (m)

vari yrkas

1. att riksdagen avslår regeringens

förslag i enlighet med vad som anförts i

motionen,

2. att riksdagen hos regeringen begär

ett nytt förslag till lagstiftning i

enlighet med vad som anförts i motionen.

Utskottet

Bakgrund

Regeringen tillsatte i februari 1993 en

utredning, 1993 års

skattebrottsutredning (dir. 1993:23),

med uppgift att göra en översyn av

skattebrottslagen m.m. Utredningen

avlämnade i mars 1995 delbetänkandet

(SOU 1995:10) Översyn av

skattebrottslagen, som har

remissbehandlats. I propositionen tar

regeringen upp de förslag som

utredningen har presenterat. Regeringen

behandlar i propositionen också de

förslag som redovisats i en inom

Finansdepartementet upprättad promemoria

(dnr Fi95/2388) Ny lagteknisk utformning

av de paragrafer som anger

tillämpningsområdet för lagen

(1971:1072) om förmånsberättigade

skattefordringar m.m., lagen (1978:880)

om betalningssäkring för skatter, tullar

och avgifter samt lagen (1985:146) om

avräkning vid återbetalning av skatter

och avgifter. Även promemorian har

remissbehandlats. Regeringen tar

slutligen upp en hemställan från

Riksskatteverket om ändring i

utsökningsbalken (dnr Fi95/7094), som

också den har remissbehandlats.

Gällande rätt

Den övergripande författningen på

skattebrottsområdet är skattebrottslagen

(1971:69), som trädde i kraft den 1

januari 1972. Skattebrottslagen upptar

ett antal olika brottsformer.

Det centrala skattebrottet är

skattebedrägeri, som förekommer i tre

olika varianter: aktivt brott, passivt

brott och skattebedrägeri vid förenklad

självdeklaration. Straffet är vid

samtliga brottsformer fängelse i högst

två år.

För s.k. aktivt skattebedrägeri döms

enligt 2 § första stycket

skattebrottslagen den som till ledning

för myndighets beslut i fråga om skatt

eller avgift uppsåtligen avger handling

med oriktig uppgift och därigenom

föranleder att skatt eller avgift inte

påförs eller påförs med för lågt belopp

eller tillgodoräknas med för högt

belopp.

Skattebedrägeribrottet är konstruerat

som ett effektbrott och det aktiva

brottet fullbordas i och med att

skattemyndigheten fattat ett felaktigt

beslut till nackdel för det allmänna.

Med beslut skall därvid enligt

lagmotiven förstås själva debiterings-

eller krediteringsbeslutet och alltså

inte det materiella avgörandet av

skattefrågan.

För att ansvar skall kunna inträda vid

lämnande av oriktig uppgift krävs att

uppgiftslämnaren haft till uppsåt att

skatt skall undandras. S.k. eventuellt

uppsåt är tillräckligt för ansvar. Detta

innebär att det t.ex. inte är nödvändigt

att uppgiftslämnaren med säkerhet vet

att uppgiften är oriktig. Det räcker att

han inser att detta är möjligt och att

full visshet om uppgiftens oriktighet

inte skulle ha avhållit honom från att

lämna den.

Den andra formen av skattebedrägeri,

s.k. passivt skattebedrägeri, regleras i

2 § andra stycket. För skattebedrägeri

döms således även den som med avsikt att

skatt eller avgift inte skall påföras

eller skall påföras med för lågt belopp

underlåter att avge deklaration eller

därmed jämförlig handling och därigenom

föranleder att han eller den han

företräder inte påförs skatt eller

avgift eller påförs skatt eller avgift

med för lågt belopp.

Till skillnad från det aktiva

skattebedrägeriet fordras för ansvar för

passivt skattebedrägeri att den

skattskyldige underlåtit att deklarera

med avsikt att undandra skatt, s.k.

direkt uppsåt.

Den tredje formen av skattebedrägeri

begås av den som, med avsikt att skatt

inte skall påföras eller skall påföras

med för lågt belopp, överenskommer med

sin arbetsgivare, eller annan som är

skyldig att utan föreläggande lämna

kontrolluppgift, att denne skall

underlåta att fullgöra sin

uppgiftsskyldighet och därigenom

föranleder att skatt på grundval av

förenklad självdeklaration inte påförs

eller påförs honom med för lågt belopp.

Försök till skattebedrägeri är

straffbelagt enligt 6 §

skattebrottslagen.

Om ett skattebedrägeri är att anse som

ringa döms enligt 3 § skattebrottslagen

för skatteförseelse till böter. Vid

bedömningen av om ett skattebedrägeri är

att anse som ringa skall samtliga

objektiva omständigheter beaktas. Av

avgörande betydelse är i praxis

storleken av den undandragna skatten.

Åtal för skatteförseelse får enligt 13 §

skattebrottslagen inte väckas med mindre

det är påkallat av särskilda skäl.

Försök till skatteförseelse är inte

kriminaliserat.

Grovt skattebedrägeri bestraffas enligt

4 § skattebrottslagen med fängelse i

lägst sex månader och högst sex år.

Liksom när det gäller skatteförseelse

skall samtliga objektiva omständigheter

beaktas vid bedömningen om ett

skattebedrägeri är att anse som grovt. I

lagtexten nämns som exempel på sådana

omständigheter att brottet rört mycket

betydande belopp eller eljest varit av

synnerligen farlig art. Vad beträffar

beloppsgränsen har i praxis undandragna

skattebelopp upp emot tio basbelopp

bedömts som icke grovt brott.

Försök till grovt skatteberägeri är

straffbelagt enligt 6 §

skattebrottslagen.

Den culpösa eller oaktsamma

motsvarigheten till aktivt

skattebedrägeri och försök därtill är

vårdslös skatteuppgift. Straffet för

detta brott är enligt 5 §

skattebrottslagen böter eller fängelse i

högst två år. Till skillnad från

skattebedrägeri är vårdslöshetsbrottet

konstruerat som ett farebrott. För

fullbordat brott är det således

tillräckligt att det förelegat en fara

för att det resultat som utgör rekvisit

vid aktivt skattebedrägeri skall

inträffa eller, annorlunda uttryckt, att

myndigheten med ledning av den oriktiga

uppgiften fattar ett felaktigt

skattebeslut till nackdel för det

allmänna. För att ansvar för vårdslös

skatteuppgift skall inträda erfordras

vidare att gärningen avsett ett

betydande belopp. I praxis har gränsen

satts vid ungefär ett basbelopp.

Enligt 7 § skattebrottslagen döms den

för oredlig uppbördsredovisning som

uppsåtligen underlåter att till

uppbördsmyndigheten avge föreskriven

handling avseende redovisning av skatt

eller avgift, som innehållits för annan,

eller avger en sådan handling med

oriktig uppgift och därigenom föranleder

fara för att innehållen skatt eller

avgift med orätt belopp påförs den

uppgiftsskyldige eller tillgodoräknas

annan. Straffet är fängelse i högst ett

år. Uppbördsredovisningsbrotten har en

aktiv och en passiv form. Gemensamt för

de båda formerna är att gärningen skall

föranleda fara för den angivna effekten.

Uppbördsredovisningsbrott som är ringa

bedöms enligt 8 § skattebrottslagen som

bristande uppbördsredovisning, för

vilket påföljden är böter. Till den

lindrigare formen hänförs i första hand

gärningar som rör mindre skatte- eller

avgiftsbelopp. Gränsen för när åtal

väcks torde i praxis ligga någonstans

omkring ett basbelopp. Liksom

beträffande skatteförseelse gäller

enligt 13 § skattebrottslagen att åtal

får ske endast om det är påkallat av

särskilda skäl.

Om ett uppbördsredovisningsbrott begås

av grov oaktsamhet döms enligt 9 §

skattebrottslagen för vårdslös

uppbördsredovisning till böter eller

fängelse i högst sex månader. I ringa

fall skall inte dömas till ansvar för

vårdslös uppbördsredovisning. Vid

bedömningen av om en gärning är att anse

som ringa skall samma överväganden göras

som vid avgörandet om ett uppsåtligt

brott är att bedöma som bristande

uppbördsredovisning. I praxis torde

gränsen för när åtal väcks emellertid

ligga något högre, omkring två

basbelopp.

För försvårande av skattekontroll döms

enligt 10 § första stycket

skattebrottslagen den som uppsåtligen

eller av grov oaktsamhet åsidosätter

bokföringsskyldighet eller sådan

skyldighet att föra och bevara

räkenskaper som föreskrivs för vissa

uppgiftsskyldiga, och därigenom

allvarligt försvårar myndighets

kontrollverksamhet vid beräkning eller

uppbörd av skatt eller avgift. Straffet

är böter eller fängelse i högst två år

eller, om brottet är grovt, fängelse i

lägst sex månader eller högst fyra år.

Ansvar för försvårande av skattekontroll

skall enligt 10 § andra stycket

skattebrottslagen inte ådömas om

gärningen är att bedöma som ringa.

Enligt 10 § tredje stycket

skattebrottslagen är brottet subsidiärt

till bl.a. bokföringsbrott i 11 kap. 5 §

brottsbalken (BrB).

Här skall också nämnas att det i 12 §

skattebrottslagen finns en bestämmelse

om frivillig rättelse som innebär att

den som frivilligt vidtar åtgärd som

leder till att skatt eller avgift kan

påföras eller tillgodoräknas med rätt

belopp går fri från ansvar. Vidare bör

nämnas att det i 14 § skattebrottslagen

finns särskilda bestämmelser om

preskription för skattebrott.

Straffbestämmelser på skatteområdet

finns inte bara i skattebrottslagen,

utan också i ett antal andra

författningar, bl.a. i uppbördslagen

(1953:272), mervärdesskattelagen

(1994:200), lagen (1990:325) om

självdeklaration och kontrolluppgifter,

lagen (1958:295) om sjömansskatt, lagen

(1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt,

kupongskattelagen (1970:624),

fastighetstaxeringslagen (1979:1152) och

fordonsskattelagen (1988:327).

Vid sidan av de straffrättsliga

sanktionerna finns även administrativa

sanktioner av ekonomisk art.

Bestämmelser om skatte- och

avgiftstillägg samt om

förseningsavgifter finns bl.a. i

taxeringslagen (1990:324), lagen

(1984:668) om uppbörd av socialavgifter

från arbetsgivare, mervärdesskattelagen

(1994:200), fordonsskattelagen

(1988:327) samt på punktskatteområdet.

Utskottet återkommer i det följande

närmare till bestämmelserna om

skattebedrägeri, skatteförseelse och

grovt skattebedrägeri. För en närmare

redogörelse för övriga här påtalade

straffbestämmelser m.m., se

propositionen s. 60 f.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att regleringen

om skattebrott görs mer enhetlig och

sammanhållen. Skattebrottslagens

tillämpningsområde föreslås utvidgas så

att lagen kommer att omfatta i stort

sett samtliga straffbestämmelser som

återfinns på skatteområdet.

Skattebrottslagen blir därmed generellt

tillämplig på alla skatter. Lagen

föreslås tillämpad även på vissa

avgifter om detta särskilt föreskrivs.

Skattebedrägeribrottet föreslås få en

ny brottsbeteckning och skall benämnas

skattebrott. Skattebrottet föreslås

konstrueras som ett farebrott med ett

enhetligt subjektivt rekvisit. Den

kriminalisering som i dag regleras i

uppbördslagen, lagen om självdeklaration

och kontrolluppgifter samt vissa andra

författningar på skatte- och

avgiftsområdet föreslås bli överförd

till skattebrottslagen under

benämningarna skattebetalningsbrott och

skatteredovisningsbrott.

De bestämmelser som anger vilka

författningar lagen om

förmånsberättigade skattefordringar m.m.

och lagen om betalningssäkring för

skatter, tullar och avgifter skall vara

tillämpliga på föreslås ändrade i

enlighet med förslaget till ändring i

skattebrottslagen.

I propositionen föreslås också att

indrivning hos en handelsbolagsdelägare

för ett handelsbolags skuld avseende

skatt eller avgift skall få ske i samma

ordning som gäller för skatten eller

avgiften, dvs. som allmänt mål.

Förslagen föreslås träda i kraft den 1

juli 1996.

Skattebrottet

Regeringens förslag

Den grundläggande

skattebrottsbestämmelsen återfinns som

framgått ovan i 2 § skattebrottslagen,

där det stadgas att den som uppsåtligen

lämnar en oriktig uppgift eller

underlåter att lämna deklaration eller

liknande handling som leder till att

skatt påförs med för lågt belopp eller

tillgodoräknas med för högt belopp döms

för skattebedrägeri till fängelse i

högst två år.

I propositionen (s. 88 f) föreslår

regeringen att skattebedrägeribrottet

får en ny brottsbeteckning och i

fortsättningen benämns skattebrott.

Brottet föreslås omfatta också

förfaranden som i dag bedöms som

uppbördsbrott.

Skattebrottet konstrueras enligt

förslaget som ett farebrott. Ett

skattebrott fullbordas när en oriktig

uppgift uppsåtligen lämnas till

myndighet eller när en föreskriven

uppgiftsskyldighet uppsåtligen

åsidosätts om detta ger upphov till fara

för att skatt eller avgift skall

undandras det allmänna.

Regeringsförslaget innebär i övrigt att

kravet på direkt uppsåt till

skatteundandragande slopas för den

passiva formen för skattebrott. Det

subjektiva rekvisitet blir därmed

enhetligt för skattebrottet och kommer

att omfatta samtliga uppsåtsformer. Det

s.k. specialsubjektet slopas för passivt

skattebrott, vilket innebär att

skatteeffekten inte längre behöver ha

gynnat den skattskyldige själv eller

någon som han företräder, utan kan ha

gynnat vem som helst. Begreppet

handling föreslås bli ersatt med ett

krav på att uppgifter skall ha lämnats

på annat sätt än muntligen för att

föranleda straffansvar. Regeringens

förslag innebär vidare att invändning om

kvittning i skattebrottmål i princip

inte bör tillmätas någon betydelse vid

ansvarsbedömningen. Avslutningsvis i

denna del leder övergången till

farerekvisit till att kriminaliseringen

av försök till skattebrott slopas.

Bakgrund

Genom åren har olika synpunkter anlagts

på frågan om effekt- eller farerekvisit

bör användas i

skattebrottslagstiftningen. Enligt

bestämmelserna i den lag som föregick

skattebrottslagen, skattestrafflagen

(1943:13), gällde beträffande de

centrala brotten - falskdeklaration och

vårdslös deklaration - att ett brott

ansågs fullbordat så snart en handling

med en oriktig uppgift inkommit till

beskattningsmyndigheten. Att den osanna

eller ofullständiga uppgiften medfört

ett felaktigt skattebeslut fordrades

alltså inte för att ansvar för

falskdeklaration eller vårdslös

deklaration skulle kunna utkrävas. Det

var tillräckligt att uppgiften varit

ägnad att leda till för låg skatt för

den deklarationsskyldige eller någon som

han företrädde. Ett deklarationsbrott

kunde vidare begås endast genom att en

oriktig uppgift lämnades i en formbunden

handling, en deklaration eller däremot

svarande skriftlig försäkran.

Gärningsbeskrivningarna var utformade

efter samma principer som

sanningsbrotten osann eller vårdslös

försäkran i 15 kap. 10 § BrB.

Underlåtenhet att lämna självdeklaration

bestraffades inte i skattestrafflagen

utan försummelser av detta slag

sanktionerades med penningböter enligt

120 § taxeringslagen (1956:623).

Även den utredning som år 1965

tillsattes för att se över

skattestrafflagstiftningen,

Skattestrafflagutredningen, utformade i

sitt betänkande (SOU 1969:42)

brottsbeskrivningarna med

sanningsbrotten i BrB som förebild.

Utredningen föreslog dock att det

brottsliga förfarandet inte skulle

begränsas till lämnandet av osanna eller

ofullständiga uppgifter i en skriftlig

formbunden handling. Alla oriktiga

uppgifter, såväl skriftliga som

muntliga, vilka lämnades till en

myndighet och innebar fara för att skatt

eller avgift skulle komma att undandras

det allmänna skulle i princip kunna

medföra straffansvar. Det straffbara

området föreslogs vidare utvidgat så att

vissa former av deklarationsförsummelse

skulle kunna bestraffas som centralt

skattebrott.

I den proposition (1971:10) som

utarbetades på grund av

Skattestrafflagsutredningens förslag kom

emellertid de centrala

skattebedrägeribrotten att utformas som

ett effektbrott. Departementschefen

anförde (prop. s. 229) att brotten

närmast är att uppfatta som en typ av

förmögenhetsbrott och att

straffbestämmelserna därför i första

hand bör ta sikte på att skydda det

allmänna mot den förmögenhetsskada som

kan uppstå om skatten eller avgiften

blir för lågt beräknad och orsaken är

att söka i att någon lämnat oriktig

uppgift till ledning för beslutet. I

sammanhanget anmärkte departementschefen

att vilseledandet utgör ett

karaktäristiskt drag vid brott av

bedrägerityp och att utredningens

förslag till brottskonstruktion skulle

innebära att ansvar för fullbordat brott

kunde utkrävas även om något

vilseledande inte kom till stånd.

Brottskonstruktionen av skattebedrägeri

borde utformas med beaktande främst av

praktiska synpunkter. Med hänsyn till

den utvidgning av det straffbara området

som förslaget innebar, borde

skattebedrägeribrottet utformas som ett

effektbrott.

Något motsvarande resonemang fördes

emellertid inte då det gällde det

oaktsamma skattebrottet, benämnt

vårdslös skatteuppgift, vilket i

enlighet med

Skattestrafflagsutredningens förslag kom

att utformas med ett farerekvisit.

Skattestrafflagsutredningen framhöll i

denna del att en konstruktion med

effektrekvisit för oaktsamhetsfallen

skulle innebära att en oriktig uppgift

som upptäcktes under

taxeringsförfarandet inte skulle kunna

bestraffas. Gärningen skulle inte anses

fullbordad eftersom uppgiften inte

föranlett något oriktigt skattebeslut,

och att straffa oaktsamt försök syntes

logiskt otänkbart. Om den oriktiga

uppgiften av någon anledning förbigick

den ordinarie granskningen och

upptäcktes först därefter skulle ansvar

däremot kunna utkrävas. Effektiviteten

och noggrannheten i skattemyndighetens

granskningsarbete skulle med en sådan

konstruktion bli av avgörande betydelse

för straffbarheten.

Även brotten mot uppgiftsskyldighet i

uppbördssammanhang har konstruerats som

farebrott i skattebrottslagen. Också här

tycks lämplighetssynpunkter ha varit

utslagsgivande för valet mellan ett

effektrekvisit och ett farerekvisit.

Skattebrottsutredningen har föreslagit

att skattebrottet skall konstrueras som

ett farebrott och har lagt fram ett

förslag till ny lydelse av 2 §

skattebrottslagen i enlighet härmed.

Propositionens lagförslag överensstämmer

i denna del med utredningens.

Regeringen anför i propositionen (s. 93

f) bl.a. att förfarandereglernas

utformning på skatteområdet med

nuvarande ordning är helt avgörande för

bedömningen av om ett skattebrott är

fullbordat eller inte. Det kan enligt

regeringen vara svårt att från

rationella utgångspunkter försvara en

ordning som innebär att

förfarandereglerna i så hög grad styr om

ett skattebrott är fullbordat eller har

stannat på försöksstadiet, särskilt som

detta innebär omotiverade skillnader

mellan olika skatteslag. Att brottet kan

betraktas som fullbordat i och med att

en oriktig uppgift har lämnats till

beskattningsmyndigheten torde enligt

regeringen överensstämma med ett

naturligt betraktelsesätt och motsvarar

dessutom bättre vad som gäller för

jämförbar traditionell brottslighet.

Regeringen framhåller också att den

nuvarande ordningen får konsekvenser i

preskriptionshänseende som knappast

framstår som sakligt motiverade och

dessutom kan vålla

tillämpningssvårigheter.

Som ett ytterligare argument för en

omkonstruktion av det centrala

skattebrottet framhåller regeringen de

konsekvenser som formerna för skattekon

trollen kan få med den nu gällande

ordningen. Med den konstruktion brottet

har i dag bedöms en oriktighet i en

självdeklaration som upptäcks under

taxeringsåret som försöksbrott - med en

lindrigare straffskala - medan brottet

om det avslöjas först på ett senare

stadium anses som fullbordat. Det

förhållandet att brottet bedöms olika

beroende på när en oriktig uppgift

upptäcks kan vara svårt att motivera.

Eftersom försök till skatteförseelse är

straffritt kan emellertid, påpekar

regeringen, tidpunkten för upptäckt vara

av betydelse även för själva frågan om

straffbarhet.

Regeringen anser vidare att de

konsekvenser som enligt gällande ordning

kan bli följden av skattekontrollens

inriktning i det särskilda fallet är

otillfredsställande från

rättssäkerhetssynpunkt. Det är enligt

regeringen också svårt att rationellt

motivera den konsekvens av dagens system

som består i att en lindrigare

straffskala gäller för ett brott som har

stannat på försöksstadiet beroende på

att inget debiterings- eller

krediteringsbeslut har hunnit fattas

före lagföringen. Den skattskyldige har

ju i denna situation gjort allt som från

hans sida fordras för att brottet skall

vara fullbordat.

Det finns således enligt regeringen

beaktansvärda skäl för en omkonstruktion

av skattebrottet till farebrott.

Skattebrottsutredningen har i fråga om

farerekvisitet uttalat att det för att

ansvar skall kunna komma i fråga krävs

att det förelegat en konkret fara för

skatteundandragande. Farerekvisitet

skulle enligt utredningen få samma

innebörd som i dag gäller för

motsvarande rekvisit i 5 §

skattebrottslagen angående vårdslös

skatteuppgift.

Skattebrottsutredningen har redovisat

tre fall enligt vilket fara inte bör

anses föreligga. Ett fall är när det är

praktiskt taget uteslutet att en oriktig

uppgift undgår upptäckt, t.ex. när det

gäller uppgifter som skattemyndigheten

har tillgång till genom register som

förs av någon annan myndighet. Ett annat

fall är om en uppgift är oklar eller

tvivelaktig och därför borde ha

föranlett en närmare granskning av

myndigheten. Slutligen bör enligt

utredningen fara inte anses föreligga om

en felaktighet är av sådant slag att den

bort avslöjas vid en med normal omsorg

företagen granskning enligt föreskrivna

rutiner.

När det gäller den närmare innebörden

av farerekvisitet har regeringen en

något annorlunda uppfattning än

Skattebrottsutredningen. Regeringen

hänvisar i propositionen (s. 95)

inledningsvis till innebörden av

farerekvisitet beträffande vårdslös

skatteuppgift enligt 5 §

skattebrottslagen. Regeringen

konstaterar att det i propositionen till

skattebrottslagen (prop. 1971:10 s. 255)

härvid uttalades att åklagaren måste

göra sannolikt att förhållandena i det

enskilda fallet varit sådana att det

förelegat en beaktansvärd risk för att

skatt eller avgift skulle påföras med

ett för lågt belopp. Det borde för

ansvar vara tillräckligt att felet

sannolikt inte skulle upptäckas vid en

med normal omsorg företagen rutinmässig

granskning. Därvid angavs den

redovisningsmetod som skall användas av

den redovisningsskyldige,

kontrollapparatens utformning,

granskningstidens längd och andra

liknande faktorer vara av avgörande

betydelse vid farebedömningen. En

oriktig uppgift som kan avslöjas endast

vid en genomgång av bokföring och andra

räkenskaper skulle enligt

departementschefen så gott som

undantagslöst anses innebära fara i

lagrummets mening.

Enligt regeringen bör utgångspunkten

för innebörden av farerekvisitet även

framdeles vara att det för ansvar är

tillräckligt att felet sannolikt inte

skulle upptäckas vid den normala

rutinmässiga kontrollen.

Kontrollsystemets uppbyggnad och

funktionssätt blir därmed av avgörande

betydelse för farerekvisitets innehåll.

Regeringen redogör i propositionen för

förfarandet vid den rutinmässiga

skattekontrollen. Det anförs att

kontrollen av självdeklarationer går

till så att alla deklarationsuppgifter

registreras på data efter en kontroll

som endast görs för att kunna registrera

uppgiften. Genom samkörning av

deklarationsuppgifter med övriga i

skatteregistret tillgängliga uppgifter

sorteras befarade felaktigheter ut och

beräknas olika nyckeltal som kan ge

anledning till särskild kontroll. Den

rutinmässiga kontrollen är således

numera en maskinell kontroll. Någon

manuell kontroll av hela

deklarationsmaterialet sker inte längre.

På löntagarbeskattningens område finns

ett omfattande system med obligatoriska

kontrolluppgifter, dvs. de skall lämnas

utan föreläggande av skattemyndigheten.

Således skall uppgifter lämnas om bl.a.

inkomster av tjänst, ränteintäkter och

ränteutgifter samt reavinst respektive

reaförlust vid avyttring av andel i

värdepappersfonder. Vid avyttring av

andra värdepapper skall kontrolluppgift

lämnas om försäljningslikviden. Det

förenklade deklarationssystem som

tillämpas fr.o.m. 1995 års taxering

innebär att deklarationsblanketterna

förtrycks med uppgifter från

kontrolluppgifterna som direkt kan

läggas till grund för beskattning.

Utrymmet för skatteundandragande är

således vad gäller uppgifter som

omfattas av den obligatoriska

kontrolluppgiftsskyldigheten begränsat

till de fall en oriktig kontrolluppgift

lämnats eller kontrolluppgift inte alls

lämnats och den skattskyldige inte genom

en s.k. tilläggsuppgift rättat felet.

Vad slutligen gäller mervärdesskatt,

arbetsgivaravgifter och punktskatter

innebär systemet med s.k. automatiska

beslut att deklarationer först efter

skattebeslutet kan komma att maskinellt

sorteras ut för kontroll. Beskatt

ningsmyndigheten har därför inte

möjlighet att före skattebeslutet

reagera ens för en fullständigt apart

uppgift.

Den nu beskrivna uppbyggnaden av den

rutinmässiga skattekontrollen gör enligt

regeringen att man inte, på det sätt

utredningen föreslagit, kan anse att

fara inte föreligger om en uppgift är

oklar eller tvivelaktig och därför borde

ha föranlett en närmare granskning från

myndigheten. Fara kan enligt regeringen

tvärtom ofta föreligga även i de fall en

uppgift i och för sig är oklar eller

tvivelaktig. Regeringen anser inte

heller att man, som utredningen antagit,

kan utgå från att det praktiskt taget är

uteslutet att en oriktig uppgift undgår

upptäckt om den framgår vid kontroll mot

register som skattemyndigheten har

tillgång till men som förs av andra

myndigheter. Regeringen hänvisar här

till att Riksskatteverket i sitt

remissyttrande över utredningens

betänkande påpekat att uppgifter som

inte tillförs skatteregistret inte

automatiskt är tillgängliga för

skattemyndigheten och inte kan användas

för urvalskontroll.

Det sagda innebär enligt regeringen att

farerekvisitet med den uppbyggnad

skattekontrollen numera har får en

tämligen vidsträckt innebörd.

Sammanfattningsvis anser regeringen att

övervägande skäl talar för att

skattebrottet omkonstrueras till ett

farebrott. Därigenom vinner bestämmelsen

i sakligt och pedagogiskt hänseende, och

den blir dessutom enklare att tillämpa.

Vidare uppnås enligt regeringen den

betydande fördelen att kongruens erhålls

mellan det uppsåtliga och det vårdslösa

skattebrottet; det sistnämnda brottet är

som framgått utformat med ett

farerekvisit. Regeringen framhåller

vidare att det inte längre kommer att

finnas någon formell koppling mellan

skatteinstansernas och den allmänna

domstolens bedömning. Till detta kommer

enligt regeringen att man ökar

förutsättningarna för att åstadkomma en

enhetlig reglering på

skattebrottsområdet, eftersom vissa

specialstraffrättsliga

brottskonstruktioner alltjämt är

utformade enligt principerna för

farebrott. Brottet bör enligt regeringen

anses fullbordat när en föreskriven

uppgiftsskyldighet åsidosätts med uppsåt

att skatt skall undandras det allmänna

om fara för skatteundandragande

uppkommer. I princip alla oriktiga

uppgifter som lämnas annat än muntligen

och som är relevanta för

beskattningsbeslutet kan innebära att

fara föreligger. Motsvarande gäller

underlåtelse att lämna föreskrivna

uppgifter. Beträffande uppenbart

orimliga yrkanden framhåller regeringen

att om det inte framstår som sannolikt

att dessa uppgifter lämnats med uppsåt

att skatt skall undandras det allmänna

är skattebrott uteslutet redan på denna

grund. Även vid tillämpning av

bestämmelserna i 5 § skattebrottslagen

om vårdslös skatteuppgift bör

farebegreppet tolkas på sätt som nu

sagts, anser regeringen.

Motionen

I motion Ju26 (m) yrkas att

propositionen avslås och att riksdagen

uppdrar åt regeringen att återkomma med

ett nytt förslag när farebrottets

konsekvenser har analyserats.

Motionärerna pekar på att farerekvisitet

är beroende av hur skattekontrollen är

utformad, något som dessutom ligger utom

den skattskyldiges kontroll. Det kan

därför bli svårt att tillämpa

rekvisitet. Motionärerna vänder sig

också mot att regeringen i propositionen

ger farerekvisitet en vidare tolkning än

vad som framgår av

Skattebrottsutredningens betänkande utan

att föreslå någon motsvarande ändring av

utredningens förslag till lagtext i

denna del. Lagstiftningens syfte skall

enligt motionärerna framgå av tydliga

bestämmelser och inte genom att

regeringen vid sidan av lagen uttalar

sig om hur den bör tillämpas.

Skatteutskottet

Skatteutskottet anför i sitt yttrande

att man bör undvika att uppsåtliga

undandraganden som gäller stora belopp

eller som av annan anledning framstår

som straffvärda undgår kriminalisering

med hänvisning till att de hade bort

upptäckas av skattemyndigheterna.

Utgångspunkten för farerekvisitet bör

därför som regeringen framhåller vara

den faktiska risken för ett

skattebortfall. Det kan vidare enligt

utskottet påpekas att övergången till

farebrott inte innebär någon egentlig

ändring av fullbordanstidpunkten på de

områden där automatiska skattebeslut

tillämpas. Utskottet instämmer med det

anförda i regeringens ställningstaganden

och tillstyrker den av regeringen

föreslagna utformningen av

farerekvisitet. Utskottet avstyrker

således motion Ju26 om avslag på

propositionen i dess helhet på nu

aktuell grund.

Justitieutskottet

Justitieutskottet anser för sin del att

skattebrottet bör omkonstrueras till ett

farebrott, och utskottet instämmer i vad

som anförts härom av regeringen och

skatteutskottet. Utskottet vill särskilt

framhålla att förslaget i denna del är

ägnat att förenkla lagtillämpningen och

öka förutsägbarheten vid

skattebrottslighet. Utskottet ser det

också som en betydande fördel att

bedömningen av när en gärning skall

anses som fullbordad med regeringens

förslag sker med samma utgångspunkt

oavsett om det är fråga om ett

uppsåtligt eller vårdslöst skattebrott.

Utskottet har inget att erinra mot vad

regeringen anför om hur farerekvisitet

bör tillämpas. I sammanhanget vill

utskottet framhålla att det är naturligt

att det i förarbetena till en så pass

komplicerad och omfattande lagstiftning

som den nu aktuella lämnas vissa

anvisningar om tillämpningen. Detta

ligger också i linje med svensk

rättstradition. Utskottet vill här också

påpeka att det i alla för utskottet

kända rättssystem finns rättskällor vid

sidan av lagstiftningen och principer

för hur de olika rättskällorna förhåller

sig till varandra och hur de skall

tolkas.

Utskottet har inte heller i övrigt

något att invända mot regeringens

förslag beträffande skattebrottet.

Med det anförda tillstyrker utskottet i

princip regeringens förslag till

utformning av bestämmelsen om

skattebrottet. Utskottet avstyrker

således förslaget i motion Ju26 om

avslag på propositionen och fortsatt

beredningsarbete.

Utskottet återkommer nedan till

regeringens förslag till ändring av

bestämmelserna om skatteförseelse och

grovt skattebedrägeri och till vissa

andra frågor med anknytning till

propositionen.

Skatteförseelse

I motion Ju25 (c) begärs att

skattebedrägeri som är ringa skall

avkriminaliseras och ersättas med

avgifter där sådana i dag saknas.

Om ett skattebedrägeri är att bedöma

som ringa skall enligt 3 §

skattebrottslagen dömas för

skatteförseelse till böter. Till

skillnad från vad som gäller för de

övriga formerna av skattebedrägeri är

skatteförseelse inte straffbart på

försöksstadiet. Vidare gäller enligt 13

§ skattebrottslagen att åtal för brottet

endast får väckas i de fall detta är

påkallat av särskilda skäl.

Någon ändring föreslås inte i denna

del.

När det gäller gränsdragningen mellan

skattebedrägeri och skatteförseelse

uttalades i propositionen till

skattebrottslagen (prop. 1971:10 s. 250)

att till kategorin ringa brott främst

borde hänföras gärningar som rör mindre

skatte- och avgiftsbelopp. Genom

rättsfallet NJA 1984 s. 384 har gränsen

mellan skattebedrägeri och

skatteförseelse kommit att ligga vid

ungefär tre fjärdedels basbelopp i de

fall storleken av undandragen skatt är

av avgörande betydelse för brottets

rubricering.

Skattebrottsutredningen har föreslagit

att straffbestämmelsen om

skatteförseelse ges ett nytt innehåll

som bl.a. innebär att det nuvarande

ringa skattebrottet avkriminaliseras.

Regeringen anför i propositionen (s.

108 f) att det finns skäl att så långt

möjligt fullfölja den tanke som låg till

grund för förslaget till

skattebrottslag, nämligen att

överträdelser av mera ordningsmässig

karaktär i första hand endast bör

träffas av administrativa sanktioner.

Denna princip går dock enligt regeringen

inte att strikt upprätthålla, bl.a. på

grund av att administrativa sanktioner

saknas i ett flertal fall.

I sammanhanget erinrar regeringen om

att den i propositionen föreslår att

brottet oredlig uppbördsredovisning

avskaffas som ett särskilt brott och att

bestämmelsens materiella innehåll

inarbetas i den grundläggande regeln om

skattebrott. Om regeringens förslag i

den delen godtas kommer således även de

förseelser som i dag bestraffas som

bristande uppbördsredovsining att falla

under straffbudet för skatteförseelse.

Regeringen konstaterar att

straffbestämmelser med enbart böter som

påföljd förekommer på flera håll i

skatte- och avgiftsförfattningarna. Det

kan enligt regeringen visserligen

ifrågasättas om gärningar med ett så

lågt straffvärde över huvud taget bör

vara kriminaliserade när det, som på

skatteområdet, förekommer ett

administrativt sanktionssystem vid sidan

om det straffrättsliga. I många fall är

enligt regeringen avgiftssanktioner

också en tillräcklig samhällsreaktion på

överträdelser av detta slag.

Av olika skäl har det enligt regeringen

emellertid inte ansetts möjligt eller

önskvärt att införa sanktionsavgifter på

hela skatte- och avgiftsområdet.

Regeringen pekar här på att några

administrativa sanktioner för oriktiga

uppgifter inte finns på exempelvis

fastighetstaxeringsområdet eller när det

gäller arvs- och gåvoskatt. Vidare

gäller att administrativa avgifter

endast kan drabba den skattskyldige och

inte t.ex. ställföreträdaren för en

juridisk person eller en omyndig. I

dessa fall har det därför enligt

regeringen ansetts befogat att vid sidan

om avgiftssystemet straffbelägga

regelöverträdelser med böter.

En viktigare invändning är enligt

regeringen emellertid att det i många

fall ändå kan komma att handla om

betydande belopp. Regeringen framhåller,

som tidigare nämnts, att den gräns

mellan skattebedrägeri och

skatteförseelse som kommit att tillämpas

i praxis bestämts till tre fjärdedelar

av skattebeloppet. Basbeloppet uppgick

år 1995 till 35 700 kr. Det innebär,

anför regeringen, att det undanhållna

skattebeloppet för närvarande måste

uppgå till 27 000 kr för att åtal för

skattebedrägeri i praktiken skall kunna

komma i fråga. Med en skattesats på 30 %

för kapitalinkomster medför detta att en

skattskyldig kan underlåta att redovisa

t.ex. en reavinst på upp till 90 000 kr

utan att detta skulle anses utgöra ett

brott. Detta skulle enligt regeringen

framstå som stötande och den preventiva

verkan som ett åtal innebär skulle gå

förlorad. Med hänvisning till det

anförda har regeringen kommit till

slutsatsen att ringa fall även

fortsättningsvis bör vara

kriminaliserat.

Regeringen anför att dess

ställningstagande att ringa brott även

fortsättningsvis bör vara kriminaliserat

inte är avsett att innebära någon

ändring av hittillsvarande praxis för

vad som skall anses utgöra ringa brott.

Regeringen är således inte heller beredd

att genomföra Skattebrottsutredningens

förslag om en utvidgning av bestämmelsen

om skatteförseelse.

Skatteutskottet anför i sitt yttrande

att det inte alltid är möjligt eller

önskvärt att använda sig av

administrativa påföljder på

skatteområdet. Det finns därför ett

behov av att behålla möjligheten till

bötespåföljd vid ringa brott. Utskottet

pekar också på att det, som regeringen

anfört, kan framstå som stötande om

uppsåtliga brott som rör stora belopp

helt faller utanför kriminaliseringen.

När det gäller frågan om att göra

dndringar i det administrativa

sanktionssystemet anser utskottet att

Skattekontrollutredningens pågående

arbete bör avvaktas. Med det anförda

avstyrker skatteutskottet motionen och

tillstyrker propositionen i denna del.

Justitieutskottet instämmer i denna

bedömning. Även utskottet anser således

att övervägande skäl talar för att

behålla kriminaliseringen av skattebrott

som är ringa. Inte heller i övrigt har

utskottet några invändningar mot

utformningen av straffbestämmelsen om

skatteförseelse. Utskottet avstyrker

motion Ju25 och tillstyrker

propositionen i motsvarande del.

Grovt skattebrott

I motion Ju24 (v) föreslås att

användandet av osanna handlingar skall

tas med i uppräkningen av grunderna för

när ett skattebrott skall bedömas som

grovt.

Vid bedömningen av om ett

skattebedrägeri är att anse som grovt

skall, enligt 4 § skattebrottslagen,

särskilt beaktas om brottet rört mycket

betydande belopp eller eljest varit av

synnerligen farlig art. Påföljden är

fängelse, lägst sex månader och högst

sex år.

Regeringen föreslår i propositionen (s.

110 f) att det vid bedömningen av om ett

skattebrott är att anse som grovt införs

som särskilda kvalifikationsgrunder -

utöver den att gärningen rört mycket

betydande belopp - att gärningsmannen

använt falska handlingar eller

vilseledande bokföring eller att brottet

ingått som ett led i en brottslighet som

utövats systematiskt eller i större

omfattning. Ändringen är inte avsedd att

åstadkomma någon ändrad rättstillämpning

utan innebär ett förtydligande.

I sammanhanget framhåller regeringen

bl.a. att Högsta domstolen vid flera

tillfällen haft att ta ställning till om

ett skattebedrägeri varit att anse som

grovt, och därvid givit till känna att

avgörandet skall bygga på en bedömning

av samtliga omständigheter i målet (se

t.ex. NJA 1974 s. 194, 1979 s. 286, 1980

s. 359 II och 1987 s. 201).

Skattebrottsutredningen tog inte upp

begagnandet av osanna handlingar bland

rekvisiten för grovt brott. Vid

remissbehandlingen av utredningens

betänkande framförde Riksåklagaren

däremot att även begagnandet av osanna

handlingar borde nämnas vid uppräkningen

av vad som särskilt skall beaktas vid

bedömningen av om brottet är grovt.

Osanna handlingar är enligt

Riksåklagaren vanligt förekommande i mål

om skattebedrägeri.

Här kan kort något nämnas om skillnaden

mellan falska och osanna handlingar. Med

en falsk handling eller urkund avses i

allmänhet ett bevismedel, sant eller

osant, som helt eller delvis icke är

framställt av den person, från vilket

bevismedlet ger sken av att härröra.

Förfalskningsåtgärden kan t.ex. bestå i

att skriva en annan persons namnteckning

eller att ändra en uppgift i ett

dokument som utfärdats av någon annan

(s.k. positiv materiell förfalskning).

En osann handling eller urkund däremot

kan sägas vara ett bevismedel med ett

innehåll som ger sken av att bevisa

något som inte överensstämmer med

verkligheten. Ett typiskt fall är att

någon i ett intyg lämnar en oriktig

uppgift.

I remissen till Lagrådet föreslog

regeringen att även begagnandet av

osanna handlingar skulle ingå i

uppräkningen i 4 § skattebrottslagen.

Lagrådet konstaterade i anslutning

härtill att förslaget innebar en

avvikelse från utredningsbetänkandet.

Det innebar också en skillnad gentemot

bestämmelserna om grovt bedrägeri i 9

kap. 3 § BrB, där det bara talas om

falsk handling. Enligt Lagrådets

mening kunde det ifrågasättas, om man i

den nu diskuterade paragrafen borde tala

om osanna handlingar. Den föreslagna

lagtexten kunde enligt Lagrådet läsas

så, att varje användning av en osann

handling, t.ex. inlämnandet av en

oriktig självdeklaration, kunde

kvalificera ett skattebrott som grovt,

något som uppenbarligen inte var

meningen. Lagrådet förordade därför att

osanna handlingar fick utgå ur

uppräkningen i lagrummet. Fall då någon

begagnar sig av osanna handlingar, t.ex.

oriktiga fakturor, på ett sätt som gör

att gärningen vid en helhetsbedömning

bör bedömas som grov, kunde enligt

Lagrådet hänföras under 4 §, även om

inte osanna handlingar nämns särskilt i

lagtexten.

Regeringen gör i propositionen inte

någon annan bedömning än Lagrådet.

Skatteutskottet har i denna del inte

någon annan åsikt än den som redovisats

av Lagrådet, och utskottet avstyrker

motionsyrkandet och tillstyrker

propositionens förslag.

Justitieutskottet har samma

uppfattning. Utskottet avstyrker bifall

till motion Ju24 och tillstyrker

propositionen i motsvarande del.

Redovisning av mervärdesskatt

Den 1 januari 1996 infördes nya regler

för redovisning av mervärdesskatt som

bl.a. innebar att tidpunkten för

redovisning och betalning flyttades från

den 5 i andra månaden efter

redovisningsperioden till den 20 i

första månaden efter

redovisningsperioden. Ändringen gällde

för skattskyldiga med ett

beskattningsunderlag som beräknas

överstiga 10 miljoner kronor (prop.

1995/96:19, SkU11, rskr. 16). I

proposition 1995/96:198 har regeringen

föreslagit att de nya

redovisningsreglerna från den 1 juli

1996 bara skall gälla skattskyldiga vars

beskattningsunderlag beräknas överstiga

40 miljoner kronor.

I motion Ju23 (fp) anförs att

tillämpningen av skattebrottslagen bör

följas upp med avseende på de nya

reglerna för redovisning av

mervärdesskatt. Enligt motionären ökar

de nya bestämmelserna risken för att

småföretagare av tidsbrist lämnar

felaktiga redovisningar.

Liknande synpunkter som i motionen har

under remissbehandlingen av

Skattebrottsutredningens betänkande

framförts av Svenska

Arbetsgivareföreningen,

Industriförbundet och Lantbrukarnas

Riksförbund (se prop. s. 113, 124 och

138).

I propositionen berörs inte särskilt

frågan om de nya reglerna för

redovisning av mervärdesskatt.

Skatteutskottet konstaterar i sitt

yttrande att det under hösten 1995

behandlade och tillstyrkte förslaget om

en omläggning av betalnings- och

redovisningstiderna för mervärdesskatt.

Enligt utskottet har motionären inte

anfört något som föranleder utskottet

att ändra sitt ställningstagande.

Utskottet avstyrker motionsyrkandet.

Justitieutskottet konstaterar att

regeringen i en proposition nyligen har

föreslagit en lagändring som innebär att

de nya reglerna för redovisning och

betalning av mervärdesskatt endast skall

gälla skattskyldiga med ett

beskattningsunderlag som överstiger 40

miljoner kronor. Därmed skulle en än

större del av de mindre företagen komma

att undantas från de ändrade

redovisningsreglerna. Utskottet

förutsätter i övrigt att regeringen

följer tillämpningen av

skattebrottslagstiftningen och

återkommer till riksdagen med förslag

till ändringar om så skulle vara

nödvändigt. Det saknas anledning för

riksdagen att ta något initiativ med

anledning av motion Ju23. Motionen

avstyrks.

Övrigt

I 14 § skattebrottslagen föreslås en

särskild preskriptionsregel avseende

brotten i 3 och 6-8 §§ i samma lag.

Denna regel bör även gälla för brottet

vårdslös skatteuppgift i lagens 5 §.

Utskottet har beaktat detta i sin

hemställan.

Vidare har utskottet uppmärksammats på

att ändringar bör ske i riksdagens

beslut med anledning av regeringens

proposition om säkerhetsskydd (prop.

1995/96:129, JuU19, rskr. 232).

Ändringarna bör ske på sätt som framgår

av bilaga 3 till utskottets betänkande.

Utskottet har i övrigt ingenting att

anföra med anledning av propositionen

och motionerna.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande avslag på

propositionen m.m.

att riksdagen avslår motion

1995/96:Ju26,

res. 1 (m)

2. beträffande skatteförseelse

att riksdagen med avslag på motion

1995/96:Ju25 antar regeringens

förslag till lag om ändring i

skattebrottslagen (1971:69) såvitt

avser 3 §,

res. 2 (c)

3. beträffande grovt

skattebrott

att riksdagen med avslag på motion

1995/96:Ju24 antar regeringens

förslag till lag om ändring i

skattebrottslagen (1971:69) såvitt

avser 4 §,

res. 3 (v)

4. beträffande redovisning av

mervärdesskatt

att riksdagen avslår motion

1995/96:Ju23,

res. 4 (fp)

5. beträffande preskription

att riksdagen antar 14 § i

regeringens förslag till lag om

ändring i skattebrottslagen (1971:69)

med den ändringen att orden 6-8 §

ersätts med orden 5-8 §§,

6. beträffande skattebrottslagen

i övrigt

att riksdagen antar regeringens

förslag till lag om ändring i

skattebrottslagen (1971:69) i den mån

det inte omfattas av utskottets

hemställan i det föregående,

7. beträffande säkerhetsskydd

att riksdagen

a) med upphävande av sitt tidigare

beslut (1995/96:JuU19, rskr. 232)

såvitt avser lagen om ändring i lagen

(1987:813) om homosexuella sambor

antar det av utskottet i bilaga 3

framlagda förslaget till lag om

ändring i lagen (1996:262) om ändring

i lagen (1987:813) om homosexuella

sambor,

b) med ändring av sitt tidigare

beslut (1995/96:JuU19, rskr. 232)

såvitt avser 22 §

säkerhetsskyddslagen (1996:000)

beslutar att lagrummet skall ha i

bilaga 3 som Utskottets förslag

betecknade lydelse,

8. beträffande övriga

lagförslag

att riksdagen antar regeringens

förslag till

1) lag om ändring i lagen (1995:1669)

om ändring i skattebrottslagen

(1971:69),

2) lag om ändring i brottsbalken,

3) lag om ändring i uppbördslagen

(1953:272),

4) lag om ändring i

mervärdesskattelagen (1994:200),

5) lag om ändring i lagen (1990:325)

om självdeklaration och kontroll

uppgifter,

6) lag om ändring i lagen (1958:295)

om sjömansskatt,

7) lag om ändring i lagen (1941:416)

om arvsskatt och gåvoskatt,

8) lag om ändring i lagen (1962:381)

om allmän försäkring,

9) lag om ändring i kupongskattelagen

(1970:624),

10) lag om ändring i

bilskrotningslagen (1975:343),

11) lag om ändring i

fastighetstaxeringslagen (1979:1152),

12) lag om ändring i lagen (1981:691)

om socialavgifter,

13) lag om ändring i lagen (1984:151)

om punktskatter och

prisregleringsavgifter,

14) lag om ändring i lagen (1984:668)

om uppbörd av socialavgifter från

arbetsgivare,

15) lag om ändring i

fordonsskattelagen (1988:327),

16) lag om ändring i lagen (1988:328)

om fordonsskatt på utländska fordon,

17) lag om ändring i lagen (1989:479)

om ersättning för kostnader i ärenden

och mål om skatt, m.m.,

18) lag om ändring i lagen (1990:613)

om miljöavgift på utsläpp av

kväveoxider vid energiproduktion,

19) lag om ändring i lagen (1990:659)

om särskild löneskatt på vissa

förvärvsinkomster,

20) lag om ändring i lagen (1990:676)

om skatt på ränta på skogskontomedel

m.m.,

21) lag om ändring i lagen (1991:586)

om särskild inkomstskatt för

utomlands bosatta,

22) lag om ändring i lagen (1991:591)

om särskild inkomstskatt för

utomlands bosatta artister m.fl.,

23) lag om ändring i lagen (1992:72)

om koncessionsavgift på televisionens

område,

24) lag om ändring i lagen (1993:672)

om skattereduktion för utgifter för

byggnadsarbete på bostadshus,

25) lag om ändring i lagen

(1994:1744) om allmänna egenavgifter,

26) lag om ändring i lagen

(1994:1920) om allmän löneavgift,

27) lag om ändring i lagen

(1995:1670) om ändring i lagen

(1971:1072) om förmånsberättigade

skattefordringar m.m.,

28) lag om ändring i lagen (1978:880)

om betalningssäkring för skatter,

tullar och avgifter,

29) lag om ändring i lagen (1985:146) om

avräkning vid återbetalning av skatter

och avgifter.

Stockholm den 21 maj 1996

På justitieutskottets vägnar

Gun Hellsvik

I beslutet har deltagit: Gun Hellsvik

(m), Lars-Erik Lövdén (s), Birthe

Sörestedt (s), Göran Magnusson (s),

Sigrid Bolkéus (s), Göthe Knutson (m),

Märta Johansson (s), Ingbritt Irhammar

(c), Margareta Sandgren (s), Anders G

Högmark (m), Siw Persson (fp), Ann-Marie

Fagerström (s), Alice Åström (v), Pär

Nuder (s), Maud Ekendahl (m), Kia

Andreasson (mp) och Michael Stjernström

(kds).

Reservationer

1. Avslag på propositionen m.m. (mom. 1)

Gun Hellsvik, Göthe Knutson, Anders G

Högmark och Maud Ekendahl (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande

som på s. 12 börjar med

Justitieutskottet anser och slutar med

fortsatt beredningsarbete bort ha

följande lydelse:

Justitieutskottet kan på föreliggande

underlag inte acceptera en konstruktion

av skattebrottet med ett farerekvisit

som innebär att det för ansvar är

tillräckligt att en felaktig uppgift

sannolikt inte skulle upptäckas vid den

normala rutinmässiga skattekontrollen.

Den rutinmässiga skattekontrollen är

numera datoriserad, och någon manuell

kontroll av hela deklarationsmaterialet

förekommer inte längre. Med regeringens

förslag kommer kontrollsystemets

utformning att få avgörande betydelse

för bedömningen av om en straffbar

gärning föreligger. Denna bedömning är

samtidigt beroende av omständigheter som

ligger helt utanför den skattskyldiges

kontroll. Enligt utskottets bedömning

kan farerekvisitet såsom det utformats i

propositionen komma att medföra

betydande tillämpningssvårigheter. Det

leder också till en betydande utvidgning

av det straffbara området. Mot denna

bakgrund är det nödvändigt att förslaget

i denna del blir föremål för närmare

analys i syfte att klargöra vilka

effekter som kan komma att uppstå om det

genomförs.

Utskottet vänder sig också mot det sätt

på vilket regeringen nu önskar

lagstifta. Regeringens förslag till

straffbestämmelse om skattebrott är

detsamma som har lagts fram av

Skattebrottsutredningen. Regeringen har

emellertid en annan syn än utredningen

på hur farerekvisitet i den nya

bestämmelsen skall tolkas. Lagtexten kan

alltså tolkas på olika sätt, och

regeringen förutsätter att dess tolkning

skall vara vägledande för domstolarna.

Här är att märka att propositionen

endast utgör ett av flera lagförarbeten

som kan användas vid lagtolkningen.

Förfarandet är därför olämpligt -

skillnaden i tolkning hade bort komma

till uttryck i lagtexten.

Sammanfattningsvis anser utskottet att

regeringens förslag måste bli föremål

för ytterligare beredning i de avseenden

som här angivits och att propositionen

därför bör avslås av riksdagen. Det

ankommer på regeringen att ge direktiv

för det fortsatta utredningsarbetet.

dels att utskottets hemställan under

moment 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande avslag på

propositionen m.m.

att riksdagen med bifall till motion

1995/96:Ju26 dels avslår proposition

1995/96:170, dels som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet

anfört.

2. Skatteförseelse (mom. 2)

Ingbritt Irhammar (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande

som på s. 14 börjar med

Justitieutskottet instämmer och slutar

med motsvarande del bort ha följande

lydelse:

Utskottet har den principiella

uppfattningen att kriminalisering som en

metod för att söka hindra överträdelser

av olika normer i samhället bör användas

med försiktighet. Skattebrott i form av

skatteförseelse är enligt utskottets

mening en överträdelse av mera

ordningsmässig karaktär som - i likhet

med vad som anförts av flertalet

remissinstanser - bör avkriminaliseras

och i stället beivras med hjälp av

administrativa sanktioner.

Skatteförseelser av mera allvarligt slag

bör dock i stället kunna bedömas som

skattebrott av normalgraden. Det får

ankomma på regeringen att återkomma till

riksdagen med ett förslag som beaktar

vad utskottet nu har anfört. Det anförda

bör riksdagen med anledning av motion

1995/96:Ju25 som sin mening ge

regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under

moment 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande skatteförseelse

att riksdagen dels antar regeringens

förslag till lag om ändring i

skattebrottslagen såvitt avser 3 §,

dels med anledning av motion

1995/96:Ju25 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet

anfört.

3. Grovt skattebrott (mom. 3)

Alice Åström (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande

som på s. 15 börjar med

Justitieutskottet har och slutar med

motsvarande del bort ha följande

lydelse:

Utskottet konstaterar att osanna

handlingar är vanligt förekommande i mål

om skattebedrägeri. Utskottet anser

därför i likhet med Riksåklagaren att

osanna handlingar bör nämnas i

uppräkningen av vad som särskilt skall

beaktas vid bedömningen av om ett

skattebrott är grovt. I sammanhanget

vill utskottet framhålla att den

föreslagna ändringen skall ses som ett

förtydligande och inte tolkas på det

sättet att varje användning av en osann

handling, t.ex. inlämnandet av en

felaktig självdeklaration, skall leda

till att skattebrottet bedöms som grovt.

dels att utskottets hemställan under

moment 3 bort ha följande lydelse:

3. beträffande grovt skattebrott

att riksdagen med bifall till motion

1995/96:Ju24 antar 4 § i regeringens

förslag till lag om ändring i

skattebrottslagen med den ändringen

att paragrafen erhåller följande

lydelse:

Regeringens förslag Utskottets förslag

4 §

Om brott som avses i 2 § är att anse

som grovt, döms för grovt skattebrott

till fängelse, lägst 6 månader och högst

6 år.

Vid bedömande om Vid bedömande om

brottet är grovt brottet är grovt

skall särskilt skall särskilt

beaktas om det rört beaktas om det rört

mycket betydande mycket betydande

belopp, om belopp, om

gärningsmannen gärningsmannen

använt falska använt falska

handlingar eller handlingar, osanna

vilseledande handlingar eller

bokföring eller om vilseledande

förfarandet ingått bokföring eller om

som ett led i en förfarandet ingått

brottslighet som som ett led i en

utövats brottslighet som

systematiskt eller utövats

i större omfattning systematiskt eller

eller i annat fall i större omfattning

varit av eller i annat fall

synnerligen farlig varit av

art. synnerligen farlig

art.

4. Redovisning av mervärdesskatt (mom.

4)

Siw Persson (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande

som på s. 16 börjar med

Justitieutskottet konstaterar och

slutar med Motionen avstyrks bort ha

följande lydelse:

Riksdagens beslut om kraftigt förkortad

tid för redovisning och betalning av

mervärdesskatt ökar risken för att

näringsidkare på grund av

arbetsanhopning och tidsbrist skall göra

sig skyldiga till felaktigheter i

redovisningsförfarandet. Denna

problematik har inte uppmärksammats vid

utformningen av förslagen i

propositionen. Det bästa vore enligt

utskottets mening att återgå till den

tidigare ordningen för momsredovisning.

I avvaktan på en sådan ordning måste en

uppföljning ske av hur skattebrottslagen

tillämpas vid överträdelser av

redovisningsreglerna. Regeringen bör se

till att en sådan uppföljning kommer

till stånd och snarast återkomma till

riksdagen med förslag till ändringar om

orimliga straffrättsliga konsekvenser

skulle uppstå för småföretagare. Vad

utskottet nu har anfört bör riksdagen

med anledning av motion Ju23 som sin

mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 4

bort ha följande lydelse:

4. beträffande redovisning av

mervärdesskatt

att riksdagen med anledning av motion

1995/96:Ju23 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet

anfört.

Regeringens lagförslag

Skatteutskottets yttrande

1995/96:SkU6y

Översyn av skattebrottslagen

Till justitieutskottet

Utskottet har beretts tillfälle att

yttra sig över proposition 1995/96:170

om översyn av skattebrottslagen och de

motioner som väckts i ärendet. Utskottet

får anföra följande.

I propositionen föreslås att regleringen

om skattebrott görs mer enhetlig och

sammanhållen. Skattebrottslagens

tillämpningsområde utvidgas så att lagen

kommer att omfatta i stort sett samtliga

straffbestämmelser som återfinns på

skatteområdet. Skattebrottslagen blir

generellt tillämplig på alla skatter.

Lagen tillämpas även på vissa avgifter

om detta särskilt föreskrivs. Skatte

bedrägeribrottet får en ny

brottsbeteckning och benämns

skattebrott. Skattebrottet konstrueras

som ett farebrott med ett enhetligt

subjektivt rekvisit. Den kriminalisering

som i dag regleras i uppbördslagen,

lagen om självdeklaration och

kontrolluppgifter samt vissa andra

författningar på skatte- och

avgiftsområdet förs över till

skattebrottslagen under benämningarna

skattebetalningsbrott och

skatteredovisningsbrott. I propositionen

föreslås också att indrivning hos en

handelsbolagsdelägare för ett

handelsbolags skuld avseende skatt eller

avgift skall få ske i samma ordning som

gäller för skatten eller avgiften, dvs.

som allmänt mål. Förslagen föreslås

träda i kraft den 1 juli 1996.

Skattebrottet

I propositionen föreslås att

skattebrottet konstrueras som ett

farebrott. Ett skattebrott fullbordas

när en oriktig uppgift uppsåtligen

lämnas till myndighet eller när en

föreskriven uppgiftsskyldighet

uppsåtligen åsidosätts om detta ger

upphov till fara för att skatt skall

undandras det allmänna. Fara för

undandragande bör enligt regeringen

anses föreligga om det är sannolikt att

felet inte skulle ha upptäckts vid den

normala rutinmässiga kontrollen.

I motion Ju26 av Gun Hellsvik m.fl. (m)

hemställer motionärerna att

propositionen i sin helhet avslås och

att ett nytt förslag läggs fram när

farebrottets konsekvenser analyserats.

Farerekvisitet är enligt motionärerna

avhängigt den allmänna utformningen av

skattekontrollen och kan därför komma

att medföra betydande

tillämpningssvårigheter. Regeringen har

vidare givit farerekvisitet en vidare

tolkning än vad som framgår av Skatte

brottsutredningens redovisning utan att

föreslå någon motsvarande ändring i

lagtexten. Detta sätt att lagstifta

genom motivuttalanden är enligt motionä

rerna oacceptabelt.

Skattebrottsutredningen har uttalat att

det krävs en konkret fara för att ansvar

skall kunna komma i fråga. Tre fall då

någon fara inte bör anses föreligga

redovisas av utredningen. Ett fall är

när det är praktiskt taget uteslutet att

en oriktig uppgift undgår upptäckt som

t.ex. när det gäller uppgifter som

skattemyndigheten har tillgång till

genom register som förs av någon annan

myndighet. Ett annat fall är om en

uppgift är oklar eller tvivelaktig och

därför borde ha föranlett en närmare

granskning. Slutligen bör enligt utred

ningen fara inte anses föreligga om en

felaktighet är av sådant slag att den

bort avslöjas vid en med normal omsorg

företagen granskning enligt föreskrivna

rutiner.

I propositionen anförs att övervägande

skäl talar för en övergång från det

nuvarande effektbrottet till ett

farebrott. Bestämmelsen vinner i sakligt

och pedagogiskt hänseende, och den blir

dessutom enklare att tillämpa. Vidare

uppnås den betydande fördelen att

kongruens erhålls mellan det uppsåtliga

och vårdslösa skattebrottet. Den

formella kopplingen mellan

skatteinstansernas och den allmänna

domstolens bedömningar kommer också att

frånfallas. Till detta kommer att man

ökar förutsättningarna för att

åstadkomma en enhetlig reglering på

skattebrottsområdet, eftersom vissa

specialstraffrättsliga

brottskonstruktioner alltjämt är

utformade enligt principerna för

farebrott. Innebörden av farerekvisitet

bör enligt regeringen vara att det skall

vara sannolikt att felet inte skulle ha

upptäckts vid den normala rutinmässiga

kontrollen. Kontrollsystemets uppbyggnad

och funktionssätt blir därmed av

avgörande betydelse för rekvisitets

innehåll. I propositionen konstateras

att någon manuell kontroll av hela

deklarationsmaterialet på löntagarsidan

inte längre görs och att systemet med

automatiska beslut gör att

mervärdesskatt, arbetsgivaravgifter och

punktskatter över huvud taget inte blir

föremål för någon granskning innan

skatten bestäms. Uppbyggnaden av den

rutinmässiga kontrollen gör enligt

regeringen att man inte kan anse att en

fara inte föreligger om en uppgift är

oklar eller tvivelaktig och därför borde

ha föranlett en närmare granskning. Inte

heller kan man enligt regeringen utgå

ifrån att det praktiskt taget är

uteslutet att en oriktig uppgift undgår

upptäckt om den framgår av ett register

som skattemyndigheten har tillgång till

men som förs av andra myndigheter. Med

den uppbyggnad som skattekontrollen har

får således farerekvisitet enligt vad

som anförs i propositionen en tämligen

vidsträckt innebörd.

Enligt skatteutskottets mening bör man

undvika att uppsåtliga undandraganden

som gäller stora belopp eller som av

annan anledning framstår som straffvärda

undgår kriminalisering med hänvisning

till att de hade bort upptäckas av

skattemyndigheterna. Utgångspunkten för

farerekvisitet bör därför som regeringen

framhåller vara den faktiska risken för

ett skattebortfall. Det kan vidare

påpekas att övergången till farebrott

inte innebär någon egentlig ändring av

fullbordanstidpunkten på de områden där

automatiska skattebeslut tillämpas.

Utskottet instämmer med det anförda i

regeringens ställningstaganden och

tillstyrker den av regeringen föreslagna

utformningen av farerekvisitet.

Utskottet avstyrker motion Ju26 om

avslag på propositionen i dess helhet på

nu aktuell grund.

Skatteförseelse

Skattebrottsutredningen har föreslagit

att ringa skattebrott (skatteförseelse)

avkriminaliseras.

I propositionen föreslås att

kriminaliseringen av ringa brott

(skatteförseelse) inte ändras.

I motion Ju25 av Eskil Erlandsson och

Rolf Kenneryd (c) begär motionärerna ett

tillkännagivande om att en översyn bör

genomföras i syfte att avkriminalisera

ringa skattebrott och i stället införa

administrativa avgifter.

Regeringen anför i propositionen att

det visserligen kan ifrågasättas om

gärningar med ett så lågt straffvärde

att endast böter stadgas som påföljd

över huvud taget bör vara

kriminaliserade när det förekommer ett

administrativt sanktionssystem vid sidan

av det straffrättsliga. Av olika skäl

har det emellertid inte ansetts möjligt

eller önskvärt att införa

avgiftssanktioner på hela skatte- och

avgiftsområdet. Exempel på detta är

fastighetstaxeringsområdet och när det

gäller arvs- och gåvoskatt. Vidare

gäller att de administrativa avgifterna

endast kan drabba den skattskyldige och

inte t.ex. ställföreträdaren för en

juridisk person eller för en omyndig.

Mot tanken på en avkriminalisering kan

alltså enligt regeringen invändas att

den uppgiftsskyldige i vissa situationer

helt skulle undgå sanktion. En viktigare

invändning är dock enligt regeringen att

det i många fall ändå kan komma att

handla om betydande belopp. Gränsen mot

det nuvarande skattebedrägeribrottet går

i praxis vid 75 % av basbeloppet. År

1995 motsvarar detta 27 000 kr, vilket

vid en kapitalskattesats på 30 % innebär

att en skattskyldig kan underlåta att

redovisa en reavinst på upp till 90 000

kr utan att detta anses utgöra brott.

Detta skulle enligt regeringen framstå

som stötande för många, och den

preventiva verkan som ett eventuellt

åtal innebär skulle gå förlorad. Någon

ändring föreslås därför inte.

Skattekontrollutredningen (Fi 1995:05)

har i uppdrag att se över vissa frågor

med anknytning till de administrativa

sanktionerna på skatteområdet.

Skattekontrollutredningen skall bl.a. se

över vissa bestämmelser om skattetillägg

vid skönstaxering och skönsbeskattning

på grund av utebliven deklaration. En

annan viktig fråga är att analysera hur

den enskildes uppgiftsskyldighet

förhåller sig till artikel 6 i den

europeiska konventionen den 4 november

1950 angående skydd för de mänskliga

rättigheterna och de grundläggande

friheterna (SFS 1994:1219) och till hans

rätt att förhålla sig passiv vid

brottsutredningar.

Enligt skatteutskottets mening är det

inte alltid möjligt eller önskvärt att

använda sig av administrativa påföljder

på skatteområdet. Det finns därför ett

behov av att bibehålla möjligheten till

bötespåföljd vid ringa brott. Som

regeringen anför kan det också framstå

som stötande om uppsåtliga brott som rör

stora belopp helt faller utanför

kriminaliseringen.

När det gäller frågan om att göra

ändringar i det administrativa sanktions

systemet anser skatteutskottet att

Skattekontrollutredningens pågående

arbete bör avvaktas.

Med det anförda avstyrker utskottet

motionen och tillstyrker propositionen i

denna del.

Grovt skattebrott

I propositionen föreslås att lagtextens

hänvisning till betydande belopp som en

grund för att bedöma ett skattebrott som

grovt kompletteras med fall då

gärningsmannen använt falska handlingar

eller vilseledande bokföring eller

brottet ingått som ett led i en

brottslighet som utövats systematiskt

eller i större omfattning. Någon saklig

ändring är inte avsedd utan tanken är

att den nya utformningen skall

återspegla gällande praxis på området.

I motion Ju24 av Alice Åström m.fl. (v)

yrkar motionärerna att även osanna

handlingar anges som en uttrycklig grund

för att bedöma ett skattebrott som

grovt.

Riksåklagaren har i sitt remissyttrande

över Skattebrottsutredningens betänkande

föreslagit att uppräkningen även skall

omfatta begagnande av osann handling

eftersom det är vanligt med osanna

handlingar i mål om skattebedrägeri.

Lagrådet har emellertid avstyrkt en

sådan utformning av lagtexten med

följande motivering.

Att användningen av "osanna" handlingar

uttryckligen nämns utgör en avvikelse

från utredningsbetänkandet. Det innebär

också en skillnad gentemot

bestämmelserna om grovt bedrägeri i 9

kap. 3 § brottsbalken, där det bara

talas om "falsk" handling. Enligt

Lagrådets mening kan det ifrågasättas,

om man i den nu diskuterade paragrafen

bör tala om osanna handlingar. Den

föreslagna lagtexten kan läsas så, att

varje användning av en osann handling,

t.ex. inlämnandet av en oriktig

självdeklaration, kan kvalificera ett

skattebrott som grovt, något som

uppenbarligen inte är meningen. Lagrådet

förordar därför att "osanna"

handlingar får utgå ur uppräkningen i

andra stycket. Fall då någon begagnar

sig av osanna handlingar, t.ex. oriktiga

fakturor, på ett sätt som gör att

gärningen vid en helhetsbedömning bör

bedömas som grov, kan hänföras under 4

§, även om inte osanna handlingar nämns

särskilt i lagtexten.

Skatteutskottet har i denna del inte

någon annan åsikt än den som redovisats

av Lagrådet. Utskottet avstyrker

motionsyrkandet och tillstyrker proposi

tionen i denna del.

Omläggning av

mervärdesskatteredovisningen

I motion Ju23 av Isa Halvarsson (fp)

anförs att den nyligen genomförda

omläggningen av

mervärdesskatteredovisningen har medfört

en ökad fara för felaktigheter som inte

beaktats tillräckligt i det

straffrättsliga eller administrativa

sanktionssystemet. I avvaktan på en

återgång till tidigare regler bör en

uppföljning av just dessa fall

genomföras.

Skatteutskottet har under hösten

behandlat och tillstyrkt en omläggning

av betalnings- och redovisningstiderna

för mervärdesskatt. Riksdagen har

bifallit förslaget och de nya reglerna

tillämpas sedan den 1 januari 1996.

I proposition 1995/96:198 om ekonomisk-

politiska åtgärder på skatte- och

avgiftsområdet föreslås en höjning av

den omsättningsgräns som gäller för

redovisning och betalning av

mervärdesskatt den 20 i månaden efter

redovisningsperiodens utgång. Ändringen

föreslås gälla fr.o.m. den 1 juli 1996.

Förslaget kommer att behandlas av

riksdagen senare i vår.

Enligt skatteutskottets mening har

motionärerna inte anfört något som för

anleder att utskottet bör ändra sitt

ställningstagande när det gäller utform

ningen av beslutet om nya tidpunker för

redovisning och betalning av

mervärdesskatt. Utskottet avstyrker

motionsyrkandet.

I övrigt har skatteutskottet utifrån de

synpunkter som utskottet har att bevaka

inte funnit någon anledning till erinran

mot de förslag som läggs fram i

propositionen. Utskottet tillstyrker

propositionen.

Stockholm den 23 april 1996

På skatteutskottets vägnar

Lars Hedfors

I beslutet har deltagit: Lars Hedfors

(s), Bo Lundgren (m), Anita Johansson

(s), Sverre Palm (s), Lisbeth Staaf-

Igelström (s), Rolf Kenneryd (c), Björn

Ericson (s), Carl Fredrik Graf (m),

Inger Lundberg (s), Lars Bäckström (v),

Ulla Rudin (s), Jan-Olof Franzén (m),

Ronny Korsberg (mp), Holger Gustafsson

(kds), Lars U Granberg (s), Carl Erik

Hedlund (m) och Karin Pilsäter (fp).

Avvikande meningar

1. Skattebrottet

Bo Lundgren, Carl Fredrik Graf, Jan-Olof

Franzén och Carl Erik Hedlund (alla m)

anför:

Regeringens förslag att konstruera det

nya skattebrottet som ett farebrott

innebär en återgång till den gamla

konstruktionen som gällde före 1971 års

skattebrottsreform, då effektbrottet

infördes. Ett argument för en om

konstruktion är att en oriktighet i en

självdeklaration som upptäcks under

taxeringsåret bedöms som ett

försöksbrott, medan en oriktig uppgift

som upptäcks först senare bedöms som ett

fullbordat brott. Liksom regeringen

anser vi att det från

rättssäkerhetssynpunkt kan vara svårt

att motivera att brott bedöms olika

beroende på när den oriktiga uppgiften

avslöjas. Vi anser emellertid inte att

dessa skäl i dagsläget framstår som

tillräckliga.

Enligt regeringens förslag bör

innebörden i farerekvisitet vara att det

för ansvar är tillräckligt att felet

sannolikt inte skulle upptäckas vid den

normala rutinmässiga kontrollen. Vi

måste här starkt ifrågasätta om det är

lämpligt att hålla fast vid ett

synsätt som i grunden bygger på hur

skattekontroll bedrevs för 25 år sedan.

Formerna för skattekontrollen har

avsevärt förändrats sedan

skattebrottslagens tillkomst. Den

största skillnaden består i att den

rutinmässiga skattekontrollen numera är

datoriserad och att någon manuell

kontroll av hela deklarationsmaterialet

således inte längre förekommer. Med

regeringens förslag kommer

kontrollsystemets utformning att få

avgörande betydelse för bedömningen om

en straffbar handling föreligger

samtidigt som de omständigheter det här

är fråga om ligger helt utanför den

skattskyldiges kontroll. Enligt vår

bedömning kan farerekvisitet såsom det

utformats i förslaget komma att medföra

betydande tillämpningssvårigheter. Mot

denna bakgrund är det enligt vår

uppfattning nödvändigt att förslaget

blir föremål för en närmare analys i

syfte att klargöra vilka effekter som

kan komma att uppstå med förslagets

nuvarande utformning. Dessförinnan är vi

inte beredda att ta slutgiltig ställning

till förslaget.

I sammanhanget bör också erinras om att

skälet till att det centrala skatte

brottet 1971 ombildades till ett

effektbrott framför allt var att det

inte ansågs förenligt med berättigade

rättssäkerhetskrav att den enskilde

skulle kunna drabbas av såväl

kriminalisering som administrativa

påföljder när det straffbara området

utökades så väsentligt som skedde i och

med skattebrottslagens införande.

Avslutningsvis vill vi också beröra det

sätt på vilket regeringen valt att

lagstifta. Regeringen har i

propositionen uttalat att farerekvisitet

måste tolkas på ett annat och mer

vidsträckt sätt än vad

Skattebrottsutredningen förespråkar men

har ändå valt att hålla fast vid den

lagtext som utredningen föreslagit. Det

är enligt vår uppfattning oacceptabelt

att regeringen på detta sätt styr över

rättstillämpningen genom egna

motivuttalanden. Det resultat

lagstiftaren vill uppnå skall uppnås

genom klar och tydlig regelgivning och

inte genom att regeringen vid sidan av

själva lagtexten uttalar sig om hur den

önskar att domstolarna tillämpar lagen.

Vi är kritiska både mot regeringens

framlagda förslag och mot det sätt varpå

regeringen valt att lagstifta.

Regeringens förslag i de delar som

berörts bör bli föremål för ytterligare

beredning och analys. Först därefter är

vi beredda att ta slutlig ställning till

förslaget i dess helhet.

2. Skatteförseelse

Rolf Kenneryd (c) anför:

Skattebrottsutredningen föreslog att

ringa skattebrott skulle

avkriminaliseras. Avkriminaliseringen av

ringa brott tillstyrktes av flertalet

remissinstanser. Regeringen väljer dock

att bibehålla kriminaliseringen av ringa

brott. Samtidigt ställer sig regeringen

bakom principen att så långt möjligt

fullfölja den tanke som låg till grund

för förslaget till skattebrottslag,

nämligen att överträdelser av mera

ordningsmässig karaktär i första hand

bör träffas av administrativa

sanktioner. Enligt regeringen går dock

inte denna princip att strikt

upprätthålla, bl. a. på grund av att

administrativa sanktioner saknas i ett

flertal fall. Några administrativa

sanktioner för oriktiga uppgifter finns

exempelvis inte på

fastighetstaxeringsområdet och inte

heller när det gäller arvs- och

gåvoskatt.

Vi anser att det ringa skattebrottet

bör avkriminaliseras. Det bör i stället

införas avgifter eller andra sanktioner

i de fall där detta i dag ej förekommer.

Vidare bör praxis beträffande gränsen

för skattebedrägeribrottet ändras till

ett lägre belopp.

3. Grovt skattebrott

Lars Bäckström (v) anför:

Vänsterpartiet ser positivt på att

regeringen nu gör en mer enhetlig och

sammanhållen reglering om skattebrott

och att skattebrottslagens tillämp

ningsområde utvidgas.

Vi ställer oss dock kritiska till att

regeringen inte vill skriva in användan

det av osanna handlingar i lagtexten.

Eftersom osanna handlingar är vanligt

förekommande i mål angående

skattebedrägerier, så bör även dessa

nämnas i lagtexten. Risken är minimal

att detta får till följd att varje

användning av en osann handling, t.ex.

inlämnande av en oriktig

självdeklaration, leder till att

skattebrottet bedöms som grovt.

4. Mervärdesskatten

Karin Pilsäter (fp) anför:

Riksdagen har - mot bl.a. Folkpartiets

vilja - beslutat om ändring av före

tagens momsredovisning. Numera skall

momsdeklarationer inges oftare och med

kraftigt förkortade redovisnings- och

inbetalningstider. Detta medför stor

tidspress för företagen och har redan

förorsakat stora problem för många

småföretagare. Arbetsanhopning,

personliga problem och andra liknande

förhållanden drabbar ofta särskilt

näringsidkare. Faran för att

felaktigheter skall uppstå ökar med det

nya momssystemet. Detta synes inte ha

tillräckligt uppmärksammats vare sig i

det straffrättsliga eller det

administrativa sanktionssystemet.

Det bäste vore om man omedelbart

avskaffade det nya momssystemet och

återgick till den gamla ordningen.

I avvaktan på en sådan återgång måste

särskild uppföljning ske av främst

skattebrottslagens tillämpning i just

dessa momsfall mot bakgrund av den nya

situation som uppkommit genom de

förkortade redovisningstiderna för moms

och dess följder för småföretagarna.

Jag förutsätter att regeringen

skyndsamt återkommer till riksdagen med

förslag till förändringar av

skattebrottslagen, om orimliga

straffrättsliga konsekvenser skulle

uppstå för småföretagare.

Särskilt yttrande

Mervärdesskatten

Bo Lundgren, Carl Fredrik Graf, Jan-Olof

Franzén och Carl Erik Hedlund (alla m)

anför:

Vi anser att den skärpning av kravet

redovisning och inbetalning av

mervärdesskatt som trätt i kraft den 1

januari 1996 är oacceptabel. Den innebär

bl.a. att mervärdesskatt skall redovisas

och betalas till staten innan

företagaren erhållit motsvarande belopp.

Vi har därför motsatt oss omläggningen.

Som anförs av Karin Pilsäter (fp)

(avvikande mening 4) innebär den nya

ordningen att näringsidkarna utsätts för

en stor tidspress, och detta medför att

faran för felaktigheter ökar. Vi anser

att detta bör beaktas om propositionens

förslag om skärpta skattebrottsregler

genomförs.

Vår inställning är dock att även detta

problem bäst löses genom att förslaget

om ett nytt skattebrott avslås.

Utskottets förslag

1. Förslag till lag om ändring i lagen

(1996:262) om ändring i lagen (1987:813)

om homosexuella sambor

Härigenom föreskrivs att lagen

(1987:813) om homosexuella sambor i dess

lydelse enligt lagen (1996:262) om

ändring i nämnda lag skall ha följande

lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Om två personer bor tillsammans i ett

homosexuellt förhållande, skall vad som

gäller i fråga om sambor enligt följande

lagar och bestämmelser tillämpas även på

de homosexuella samborna:

1. lagen (1987:232) om sambors

gemensamma hem,

2. ärvdabalken,

3. jordabalken,

4. 10 kap. 9 § rättegångsbalken,

5. 4 kap. 19 § första stycket

utsökningsbalken,

6. 19 § första stycket, punkt 1 nionde

stycket och punkt 3 sjunde stycket av

anvisningarna till 31 § samt punkt 3 a

av anvisningarna till 33 §

kommunalskattelagen (1928:370),

7. lagen (1941:416) om arvsskatt och

gåvoskatt,

8. bostadsrättslagen (1991:614),

9. 9 § rättshjälpslagen (1972:429),

10. lagen (1981:131) om kallelse på

okända borgenärer,

11. 5 kap. 18 § tredje stycket

fastighetsbildningslagen (1970:988),

12. 10 § insiderlagen (1990:1342),

13. 11 kap. 3 § första och andra

styckena och 5 § andra stycket vallagen

(1972:620),

14. 36 § första stycket lagen (1972:704)

om kyrkofullmäktigval, m.m.,

15. 2 § andra stycket lagen (1993:1404)

om brevröstning i Förbundsrepubliken

Tyskland och i Schweiz,

16. lagen 16. lagen

(1993:1469) om (1993:1469) om

uppskovsavdrag vid uppskovsavdrag vid

byte av bostad, byte av bostad,

samt

17. 10 kap. 18 §,

17. 10 kap. 18 §, 11 kap. 2, 15 och

11 kap. 2, 15 och 16 §§, 12 kap. 7

16 §§, 12 kap. 7 och 8 §§ samt 16

och 8 §§ samt 16 kap. 7 och 9 §§

kap. 7 och 9 §§ föräldrabalken,

föräldrabalken. samt

18.

säkerhetsskyddslage

n (1996:000).

Förutsätter dessa lagar eller

bestämmelser att samborna skall vara

ogifta, gäller det också de homosexuella

samborna.

2. Förslag till ändring i riksdagens

beslut om säkerhetsskyddslag (1996:000)

Lydelse enligt riks Utskottets förslag

dagens beslut

(rskr. 1995/96:232)

22 §

Vid registerkontroll enligt 14 § får

utlämnandet omfatta alla uppgifter om

den kontrollerade som finns i

Säkerhetspolisens register samt de

uppgifter om den kontrollerade som finns

i person- och belastningsregistret hos

Rikspolisstyrelsen om dom eller

misstanke om brott som avses i

- 3 kap. 1, 2, 5 och 6 §§ brottsbalken,

- 4 kap. 1 - 6, 8 och 9 §§

brottsbalken,

- 6 kap. 1 och 2 §§ brottsbalken,

- 8 kap. 4 - 6 §§ brottsbalken,

- 9 kap. 3 och 4 §§ brottsbalken,

-12 kap. 3 och 5 §§ brottsbalken,

- 13 kap. 1 - 5b och 7 §§ brottsbalken,

- 16 kap. 1 - 3, 5, 6 och 8 §§

brottsbalken,

- 17 kap. 1 § brottsbalken,

- 18 kap. 1 och 3 - 5 §§ brottsbalken,

- 19 kap. brottsbalken,

- 1 och 3 §§ narkotikastrafflagen

(1968:64), och

- 37 § vapenlagen - 9 kap. 1 §

(1973:1176). vapenlagen

(1996:67).

Även uppgift om försök och förberedelse

till dessa gärningar får lämnas ut.

Innehållsförteckning

Sammanfattning 1

Propositionen 1

Motionerna 2

Utskottet 3

Bakgrund 3

Gällande rätt 3

Propositionens huvudsakliga

innehåll 6

Skattebrottet 6

Regeringens förslag 6

Bakgrund 7

Motionen 11

Skatteutskottet 11

Justitieutskottet 12

Skatteförseelse 12

Grovt skattebrott 14

Redovisning av mervärdesskatt 15

Övrigt 16

Hemställan 16

Reservationer 18

1. Avslag på propositionen (mom. 1) 18

2. Skatteförseelse (mom. 2) 19

3. Grovt skattebrott (mom. 3) 20

4. Redovisning av mervärdesskatt

(mom. 4) 21

Bilagor

1. Regeringens lagförslag 22

2. Skatteutskottets yttrande 73

3. Utskottets lagförslag81

Gotab, Stockholm 1996