Bet. 1995/96:JuU7

Justitieutskottets betänkande

1995/96:JUU07

Tvåpartsprocess m.m. i de allmänna

förvaltningsdomstolarna

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motionen

Utskottet

Hemställan

1995/96

JuU7

Sammanfattning

I detta betänkande tillstyrker utskottet ett

regeringsförslag som bl.a. innebär att det införs

en obligatorisk tvåpartsprocess i

förvaltningsdomstolarna, där det allmänna

företräds av den myndighet som först beslutade i

saken. Förslaget innebär att en

förvaltningsmyndighet vars beslut ändras av en

förvaltningsdomstol skall kunna överklaga

domstolens dom. Förvaltningsmyndigheten skall

vidare vara motpart om en enskild överklagar

myndighetens beslut till domstol. Den ändrade

ordningen kombineras bl.a. med utvidgade

möjligheter för domstolen att avgöra ett mål utan

att kommunicera överklagandet med företrädare för

det allmänna.

Genom ett initiativ föreslår utskottet att även

socialförsäkringsmålen skall omfattas av reformen.

I denna del lägger utskottet därför fram ett

förslag till lag om ändring i lagen (1962:381) om

allmän försäkring. Utskottet anser dock att flera

frågeställningar är olösta när det gäller de

närmare konsekvenserna av reformen för

socialförsäkringsmålens del. Utskottet, som

konstaterar att dessa frågor ligger utanför

utskottets beredningsområde, föreslår ett

tillkännagivande av innebörd dels att överväganden

i dessa frågor skall ske inom regeringskansliet,

dels att eventuella lagförslag läggs fram för

riksdagen i så god tid att de kan träda i kraft

samtidigt som reformen i övrigt. Ikraftträdandet

senareläggs till den 1 maj 1996.

Till betänkandet har fogats en reservation (v).

Propositionen

I proposition 1995/96:22 har regeringen

(Justitiedepartementet) föreslagit att riksdagen

antar de i propositionen framlagda förslagen till

1. lag om ändring i äktenskapsbalken,

2. lag om ändring i lagen (1919:426) om flottning

i allmän flottled,

3. lag om ändring i lagen (1939:608) om enskilda

vägar,

4. lag om ändring i lagen (1943:459) om tillsyn

över hundar och katter,

5. lag om ändring i lagen (1959:551) om beräkning

av pensionsgrundande inkomst enligt lagen

(1962:381) om allmän försäkring,

6. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän

försäkring,

7. lag om ändring i naturvårdslagen (1964:822),

8. lag om ändring i lagen (1966:742) om hotell-

och pensionatrörelse,

9. lag om ändring i lagen (1967:531) om tryggande

av pensionsutfästelse m.m.,

10. lag om ändring i miljöskyddslagen (1969:387),

11. lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna

förvaltningsdomstolar,

12. lag om ändring i förvaltningsprocesslagen

(1971:291),

13. lag om ändring i rennäringslagen (1971:437),

14. lag om ändring i livsmedelslagen (1971:511),

15. lag om ändring i väglagen (1971:948),

16. lag om ändring i lagen (1973:370) om

arbetslöshetsförsäkring,

17. lag om ändring i lagen (1973:371) om kontant

arbetsmarknadsstöd,

18. lag om ändring i lagen (1974:202) om

beräkning av strafftid m.m.,

19. lag om ändring i lagen (1974:203) om

kriminalvård i anstalt,

20. lag om ändring i lagen (1974:1066) om

förfarande med förverkad egendom och hittegods

m.m.,

21. lag om ändring utsädeslagen (1976:298),

22. lag om ändring i lagen (1976:371) om

behandlingen av häktade och anhållna m.fl.,

23. lag om ändring i passlagen (1978:302),

24. lag om ändring i lagen (1979:357) om

yrkesmässig försäljning av dyrkverktyg,

25. lag om ändring i renhållningslagen

(1979:596),

26. lag om ändring i epizootilagen (1980:369),

27. lag om ändring i lagen (1980:578) om

ordningsvakter,

28. lag om ändring i lagen (1980:894) om

jaktvårdsområden,

29. lag om ändring i lagen (1981:533) om

fiskevårdsområden,

30. lag om ändring i lagen (1982:636) om

anordnande av visst automatspel,

31. lag om ändring i hälsoskyddslagen

(1982:1080),

32. lag om ändring i lagen (1983:1097) med vissa

bestämmelser om larmanläggningar m.m.,

33. lag om ändring i räddningstjänstlagen

(1986:1102),

34. lag om ändring i djurskyddslagen (1988:534),

35. lag om ändring i produktsäkerhetslagen

(1988:1604),

36. lag om ändring i lagen (1989:41) om TV-

avgift,

37. lag om ändring i lagen (1990:613) om

miljöavgift på utsläpp av kväveoxider vid

energiproduktion,

38. lag om ändring i begravningslagen

(1990:1144),

39. lag om ändring i lagen (1990:1183) om

tillfällig försäljning,

40. lag om ändring i lagen (1992:1231) om

märkning av textilier,

41. lag om ändring i lagen (1992:1232) om

märkning av hushållsapparater,

42. lag om ändring i lagen (1992:1326) om

personlig skyddsutrustning för privat bruk,

43. lag om ändring i lagen (1992:1327) om

leksakers säkerhet,

44. lag om ändring i lagen (1992:1402) om

undanförsel och förstöring,

45. lag om ändring i lagen (1992:1512) om

elektromagnetisk kompatibilitet,

46. lag om ändring i lagen (1992:1514) om

måttenheter, mätningar och mätdon,

47. lag om ändring i lagen (1992:1683) om

provtagning på djur m.m.,

48. lag om ändring i lagen (1992:1684) om EEG-

handelsgödsel,

49. lag om ändring i lagen (1994:137) om

mottagande av asylsökande m.fl.,

50. lag om ändring i lagen (1994:451) om

försöksverksamhet med intensivövervakning med

elektronisk kontroll,

51. lag om ändring i stiftelselagen (1994:1220),

52. lag om ändring i lagen (1995:000) om ändring

i plan- och bygglagen (1987:10),

Propositionens huvudsakliga innehåll redovisas på

s. 7.

I samband med propositionen behandlar utskottet

en med anledning av propositionen väckt motion.

Motionsyrkandet redovisas nedan.

Lagförslagen (med undantag för förslagen 2.5 och

2.6), som granskats av Lagrådet, har fogats till

betänkandet, se bilaga 1.

Motionen

1995/96:Ju5 av Alice Åström m.fl. (v) vari yrkas

att riksdagen avslår regeringens proposition

1995/96:22 Tvåpartsprocess m.m. i de allmänna

förvaltningsdomstolarna.

Utskottet

Inledning

Domstolsutredningen avlämnade i januari 1992

betänkandet (SOU 1991:106) Domstolarna inför 2000-

talet - Arbetsuppgifter och förfaranderegler.

Förslagen i betänkandet tar sikte på

arbetsfördelningen mellan domstolar och

förvaltningsmyndigheter och mellan de allmänna

domstolarna och de allmänna

förvaltningsdomstolarna. Utredningen tar också upp

frågor om omprövning, överklagande och

instansordningen samt vissa andra processrättsliga

frågor. Betänkandet har remissbehandlats (se Ds

1993:5).

En stor del av Domstolsutredningens förslag har

lett till lagstiftning medan andra förslag ännu

bereds i Justitiedepartementet. Till de sistnämnda

frågorna hör bl.a. en allmän översyn av

förvaltningsprocessen.

I den nu aktuella propositionen behandlas

Domstolsutredningens förslag om införande av en

tvåpartsprocess i de allmänna

förvaltningsdomstolarna och vissa därmed

sammanhängande processrättsliga frågor. Vidare

behandlas, med några undantag, utredningens

återstående förslag om nedflyttning av mål från

kammarrätt till länsrätt och, i samband därmed, om

det skall krävas prövningstillstånd i kammarrätt

för aktuella måltyper.

Bakgrund

Partsställningen i förvaltningsprocessen m.m.

De tre centrala lagarna på förvaltningsrättens område är

lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar

(AFDL), förvaltningsprocesslagen (1971:291; FPL)

och förvaltningslagen (1986:223).

I AFDL finns grundläggande bestämmelser om de

allmänna förvaltningsdomstolarna, dvs.

Regeringsrätten, kammarrätterna och länsrätterna.

FPL innehåller förfaranderegler för

rättskipningen i dessa domstolar.

Förvaltningslagen behandlar främst förfarandet

hos förvaltningsmyndigheterna.

Verksamheten vid de allmänna domstolarna regleras

i första hand av rättegångsbalken, medan de

allmänna förvaltningsdomstolarna, som nyss

framgått, tillämpar FPL. Förfarandereglerna

skiljer sig åt på framför allt det sättet att ett

mål som handläggs enligt rättegångsbalken i regel

skall avgöras på grundval av vad som kommer fram

vid en muntlig, koncentrerad huvudförhandling

medan förvaltningsprocesslagen har skriftlig

handläggning som huvudregel. Vidare gäller

officialprincipen vid handläggningen av mål hos

förvaltningsdomstol, enligt vad som uttalades vid

lagens tillkomst. Denna princip innebär att det

ytterst är domstolen som har ansvaret för

utredningen i målet. Principen om domstolens

utredningsansvar har slagits fast i 8 § FPL. Där

föreskrivs att rätten skall se till att mål blir

så utrett som dess beskaffenhet kräver. Vidare

sägs att rätten vid behov anvisar hur utredningen

bör kompletteras. I bestämmelsen finns också en

föreskrift av innebörd att överflödig utredning

får avvisas.

I en process i förvaltningsdomstol står i de

allra flesta fall någon enskilds intressen mot

allmänna intressen. I en del måltyper företräds de

allmänna intressena av ett allmänt organ såsom

part. Därmed har processen i dessa mål

tvåpartskaraktär och betecknas som

kontradiktorisk. I vissa måltyper kan det även

finnas fler än två parter. I de flesta måltyper

där enskilda intressen står mot allmänna är de

senare inte partsrepresenterade. Det är inom

förvaltningsprocessen brukligt att benämna dessa

mål enpartsmål. I sådana mål ankommer det

uteslutande på domstolen att tillvarata de

allmänna intressena.

En statlig myndighet anses inte utan

författningsstöd kunna överklaga ett beslut av en

annan förvaltningsmyndighet, om inte myndigheten i

beslutsinstansen intagit partsställning. En

statlig myndighet saknar i regel också rätt att

utan författningsstöd överklaga ett

domstolsavgörande genom vilket myndighetens beslut

ändrats.

Exempel på tvåpartsmål i de allmänna

förvaltningsdomstolarna är taxeringsmål och mål om

administrativa frihetsberövanden. Beslut i

taxeringsärenden fattas av skattemyndighet och

beslutet får överklagas hos länsrätten av den

skattskyldige, Riksskatteverket - och i fråga om

beslut om taxering till kommunal inkomstskatt -

kommunen. När det gäller de administrativa

frihetsberövandena enligt lagen (1988:870) om vård

av missbrukare i vissa fall och lagen (1990:52)

med särskilda bestämmelser om vård av unga skall

länsrätten besluta om vård enligt respektive lag

efter ansökan av socialnämnden. Nämnden företräder

sedan de allmänna intressena under hela processen

om sådan vård. Även på

socialförsäkringslagstiftningens område finns ett

tvåpartssystem som dock är annorlunda utformat.

Till detta återkommer utskottet i det följande.

FPL ger utrymme för flexibla lösningar när det

gäller tvåpartsprocess. Domstolen kan i många fall

med stöd av 10 § andra stycket FPL avgöra ett mål

utan hörande av motparten. Möjligheterna att

underlåta kommunikation utvidgades genom en

lagändring år 1987 (prop. 1986/87:113, JuU29,

rskr. 243).

I de mål som har enpartskaraktär kan

beslutsmyndigheten genom att till domstolen ge in

sitt omprövningsbeslut faktiskt gå i svaromål på

en enskilds överklagande. Domstolen kan även med

stöd av 13 § FPL i mål som formellt har

enpartskaraktär fordra in yttrande från en

förvaltningsmyndighet som tidigare beslutat i

saken.

Frågan om rättegångskostnader i förvaltningsmål

har under lång tid varit föremål för diskussion.

Här gäller inte någon huvudregel om

ersättningsskyldighet för förlorande part och rätt

till ersättning för vinnande part som i allmän

domstol, även om det förekommer sådana ålägganden

i speciella fall i mål mellan enskilda. FPL bygger

i stället på tanken att parterna i regel skall

kunna få den hjälp de behöver utan att det uppstår

några kostnader för den enskilde.

Efter initiativ från utskottet (se t.ex. JuU

1984/85;14, rskr. 161 och 1988/89:JuU19 s. 23)

fick Domstolsutredningen i uppdrag att belysa

frågan om rättegångskostnader i

förvaltningsprocessen.

Denna fråga behandlas utförligt av utredningen. I

sitt betänkande (del A s. 619) konstaterar

utredningen att det i en förvaltningsprocess

endast sällan uppstår kostnader för enskilda

parter även om det finns undantagsfall. Med nu

gällande regler får den enskilde därvid nästan

alltid stå för sin egna kostnader, även om han

vinner processen. För en del fall är den ordningen

enligt utredningens mening stötande och det bör,

anser utredningen, finnas en reglering avseende

rättegångskostnader i förvaltningsprocesser som är

heltäckande.

Någon generell möjlighet för vinnande part att få

ersättning bör enligt Domstolsutredningen inte

införas. Utredningen föreslår att domstolen skall

få besluta att det allmänna skall svara för

enskild parts kostnader i målet om det - efter en

helhetsbedömning - med hänsyn till

omständigheterna framstår som oskäligt att han

själv skall bära dessa.

Domstolsutredningens betänkande har, som framgått

ovan, remissbehandlats. Den nu nämnda frågan är

ännu inte färdigbehandlad i Justitiedepartementet.

Det kan tilläggas att rättegångskostnader i viss

begränsad utsträckning kan ersättas enligt 3 kap.

2 § skadeståndslagen (1972:207) vid fel eller

försummelse vid myndighetsutövning och i

skatteärenden enligt lagen (1989:479) om

ersättning för kostnader i ärenden och mål om

skatt m.m. Möjligheterna att erhålla ersättning

enligt sistnämnda lag utvidgades förra året (prop.

1993/94:151, SkU31, rskr. 335).

Allmän rättshjälp kan utgå i rättslig

angelägenhet, vare sig det gäller ett ärende som

behandlas av domstol eller av

förvaltningsmyndighet eller fråga är om rådgivning

eller biträde i övrigt. I praxis har man varit

restriktiv med att bevilja allmän rättshjälp i

förvaltningsärenden och mål vid

förvaltningsdomstol. Detta hänger samman med

domstolens utredningsskyldighet i förvaltningsmål.

Som framgår av Domstolsutredningens ovannämnda

betänkande (del A s. 622) utgör undantagen framför

allt mål om verkställighet enligt föräldrabalken.

Allmän rättshjälp förekommer vidare i enstaka

körkortsmål och mål om socialt bistånd. När allmän

rättshjälp beviljas för ett mål i

förvaltningsdomstol har detta inte sällan samband

med att parten har språksvårigheter. Rättshjälp

genom offentligt biträde lämnas i vissa

förvaltningsmål eller ärenden som rör enskildas

personliga rörelsefrihet eller kroppsliga

integritet, dvs. ärenden som kan vara av

synnerligen ingripande betydelse för den enskilde

(jfr 41 § rättshjälpslagen [1972:429]).

Utskottet har under senare år vid flera

tillfällen behandlat frågan om utvidgad rättshjälp

i förvaltningsprocessen (se bl.a. 1990/91:JuU27 s.

4). Utskottet har avstyrkt bifall till motionerna

och hänvisat till att Domstolsutredningens

överväganden rörande utredningsskyldigheten och

ersättning för rättegångskostnader i

förvaltningsmål borde avvaktas. Riksdagen har

följt utskottet.

Den av regeringen utsedde särskilde utredare som

sett över rättshjälpslagen har i sitt betänkande

(1995:81) Ny rättshjälpslag (s. 209 f) utvecklat

sina tankar om vad en tvåpartsprocess inom

förvaltningsprocessen skulle kunna leda till när

det gäller behovet av rättshjälp. Han konstaterar

att i takt med en sådan utveckling torde den

utredningsskyldighet som i dag präglar

förvaltningsprocessen tunnas ut, och det kan bli

svårare för den enskilde att själv ta till vara

sin rätt. Om utvecklingen fortsätter i denna

riktning kan det, anför han, ifrågasättas om inte

ett behov av rättshjälp kan uppstå i ökad

omfattning. Det finns också de, anför han vidare,

som anser att tvåpartsprocessen underlättar den

enskildes möjligheter att urskilja de relevanta

frågorna och därmed ökar hans förmåga att ta till

vara sin rätt. Han anser att det vore förmätet av

honom att redan nu redovisa någon mer bestämd

uppfattning i denna fråga. Det finns, anför han,

skäl att avvakta regeringens förslag om ändringar

i förvaltningsprocesslagen och effekterna av detta

innan man tar ställning.

Allmänt om instansordningen i de allmänna

förvaltningsdomstolarna

Principen att tyngdpunkten i rättskipningen skall ligga i

första instans samt att talan skall väckas där är

praktiskt taget helt genomförd vid de allmänna

domstolarna. Så har däremot inte varit fallet när

det gäller de allmänna förvaltningsdomstolarna.

Någon enhetlig instansordning har inte förekommit

inom denna domstolsorganisation. Den största delen

av antalet mål har visserligen prövats av länsrätt

som första domstolsinstans men merparten av de

måltyper som prövats av kammarrätt har fått sin

första domstolsprövning där.

Domstolsutredningen anförde i sitt ovannämnda

betänkande att en principiell utgångspunkt för den

fortsatta utvecklingen när det gäller denna

instansordning borde vara att den första

domstolsprövningen av ett förvaltningsärende

alltid borde ske i länsrätt. I betänkandet

lämnades förslag om nedflyttning från kammarrätt

till länsrätt av ett stort antal måltyper.

Regeringen tog i 1993 års budgetproposition

ställning för principen om att den första

domstolsprövningen skall ligga i länsrätt, och

riksdagen godkände de i propositionen angivna

riktlinjerna härom (prop. 1992/93:100 bil. 3, s.

24 f och s. 93, JuU24, rskr. 289). Reformarbetet

har skett etappvis och en första etapp trädde i

kraft den 1 oktober 1994 (prop. 1993/94:133,

JuU24, rskr. 319). En andra etapp i genomförandet

av förslagen om nedflyttning av mål i

instanskedjan beslutades av riksdagen den 20

december 1994 och trädde i kraft den 1 april 1995

(prop. 1994/95:27, JuU6, rskr. 165).

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att det införs en

obligatorisk tvåpartsprocess i

förvaltningsprocessen, där det allmänna företräds

av den myndighet som först beslutade i saken. En

förvaltningsmyndighet vars beslut ändras av en

förvaltningsdomstol skall som huvudregel kunna

överklaga domstolens dom. Förvaltningsmyndigheten

skall vara motpart om en enskild överklagar

myndighetens beslut till domstol. Generella regler

om detta tas enligt förslagen in i FPL. När det

för särskilda måltyper finns behov av en avvikande

ordning regleras detta i den aktuella materiella

lagstiftningen. Den ändrade ordningen kombineras

enligt förslaget med utvidgade möjligheter för

domstolen att avgöra ett mål utan att kommunicera

överklagandet med företrädare för det allmänna.

Reglerna om kallelse till muntlig förhandling

justeras så att beslutsmyndigheten får föreläggas

att inställa sig vid påföljd att dess utevaro inte

utgör hinder för målets vidare handläggning och

avgörande.

I propositionen föreslås också att de flesta

kvarvarande mål som överklagas direkt till

kammarrätt flyttas ner till länsrätt som första

domstolsinstans. Det gäller bl.a. mål enligt plan-

och bygglagen, hälsoskyddslagen och

djurskyddslagen. Prövningstillstånd skall krävas

för dessa måltyper i ledet länsrätt-kammarrätt.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1

februari 1996.

Överväganden

Avslag på propositionen

I motion Ju5 (v) begärs att propositionen avslås av

riksdagen. Till stöd för detta anför motionärerna

att den nu föreslagna reformen om tvåpartsprocess

i förvaltningsprocessen förutsätter att

möjligheterna för erhållande av rättshjälp i

förvaltningsmål utökas. Den föreslagna reformen

måste, anförs det, balanseras genom en utvidgning

av möjligheterna till rättshjälp. I avvaktan på

ett förslag om utökade sådana möjligheter bör,

enligt motionärerna, regeringsförslaget inte

genomföras.

Vid ställningstagande till propositionen vill

utskottet erinra om att frågan om behovet av ett

tvåpartsförfarande i förvaltningsprocessen fanns

med redan i 1950-talets rättssäkerhetsdebatt men

att någon samlad bedömning inte kommit till stånd

före Domstolsutredningens arbete. Mot den

bakgrunden är det nu angeläget att frågan får en

lösning. För ett tvåpartssystem talar flera skäl

och som Lagrådet anför har den föreslagna

ordningen betydande fördelar. Genom förslaget

öppnas en möjlighet för en förvaltningsmyndighet

att överklaga ett domstolsavgörande genom vilket

myndighetens beslut har ändrats. Denna ordning ger

ett vidgat utrymme för prejudikatbildning och

möjligheter öppnas för myndigheterna att få en

ändring till stånd när ett domstolsavgörande

materiellt sett har blivit oriktigt. Som framförs

i propositionen får det anses vara ett allmänt

intresse att materiellt oriktiga avgöranden inte

blir bestående trots att det i sådana fall

genomgående blir fråga om ändringar till nackdel

för den enskilde. Det är vidare, anser utskottet,

angeläget att skapa goda förutsättningar för

prejudikatbildning på förvaltningsprocessens

område. Det innebär bl.a. att man uppnår en mer

likformig rättstillämpning och att

samhällsekonomiska vinster kan göras genom en

överklaganderätt för beslutsmyndigheten, eftersom

de domstolsavgöranden det gäller av naturliga skäl

måste avvika från myndighetens beslut. Den

föreslagna ordningen gäller också redan i vissa

måltyper och kan innebära fördelar i flera andra

hänseenden. Bl.a. kan utredningsmaterialet bli

fylligare i en tvåpartsprocess genom parternas

dialog. Den enskilde kan vinna fördelar genom att

de allmänna intressena blir partsföreträdda i

målen. Framför allt kan den enskildes förståelse

för sakomständigheterna öka i och med att

beslutsmyndigheten bemöter hans överklaganden. I

och med motpartens agerande kan den enskilde också

få bättre kunskap om vad som krävs av honom för

att han skall kunna vinna processen.

Utskottet är mot bakgrund av vad som anförts ovan

i princip berett att ställa sig bakom förslagen i

propositionen. Frågan är då om vad som anförs i

motion Ju5 har sådan tyngd att man nu ändå bör

avvakta. Härom vill utskottet anföra följande.

Utskottet vill för sin del understryka att den

utredningsskyldighet som domstolen åläggs jämlikt

8 § FPL inte påverkas av reformen. Domstolens

materiella processledning och utredningsansvar

enligt FPL, som i viss utsträckning ersätter

behovet av juridisk biträdeshjälp och därmed också

behovet av rättshjälp, kvarstår även efter ett

genomförande av förslaget. Ytterst har domstolen

alltjämt alltså ansvaret för utredningen i ärendet

eller målet. Denna utredningsskyldighet kan vara

av stor betydelse för den enskilde i en process

där han som motpart får en myndighet med tillgång

till helt andra utredningsmöjligheter och resurser

än vad en enskild part normalt kan åstadkomma -

här bör dock noteras att en förvaltningsmyndighet

enligt regeringsformen är skyldig att agera

objektivt och opartiskt. Utskottet utgår således

från att domstolen, när så erfordras, ger parten

besked om att hans talan behöver kompletteras,

något som uttalades redan i förarbetena till den

nu gällande bestämmelsen (prop. 1971:30 s. 529 f).

Lagrådet har anfört (prop. s. 162) att övergången

från enparts- till tvåpartsmål i ett mycket stort

antal måltyper kommer att medföra viss

förskjutning i de praktiska handläggningsformerna

mot tillämpning av en förhandlingsprincip, till

skillnad från den nu gällande officialprincipen,

trots att någon lagändring beträffande

handlingsformerna inte föreslås. I propositionen

anförs också att genom att parterna i en

tvåpartsprocess sörjer för ett bättre

utredningsmaterial kan domstolen avlastas en del

arbete för att sakfrågorna i målet blir

tillräckligt utredda och behovet av aktivitet från

domstolens sida minskar.

Utskottet vill i anledning av sistnämnda

uttalande understryka att detta bör ses utifrån

ett praktiskt perspektiv och att domstolen

alltjämt har det yttersta utredningsansvaret i

förvaltningsprocessen. Sammantaget ger

regelsystemet således goda möjligheter för den

enskilde att av domstolen få erforderlig hjälp vid

utformandet av sin talan. Utskottet anser dock att

frågan om domstolens utredningsansvar är så

betydelsefull att den bör ägnas särskild

uppmärksamhet vid den i propositionen aviserade

utvärderingen av reformen. Resultatet härav bör

tas till vara i de fortsatta överväganden rörande

förvaltningsprocessen som alltjämt pågår i

regeringskansliet till följd av

Domstolsutredningens förslag.

Med dessa uttalanden avstyrker utskottet bifall

till motion Ju5. Till frågan om

socialförsäkringsmålen skall omfattas av reformen

samt till vissa lagtekniska frågor återkommer

utskottet strax.

Socialförsäkringsmålen

Socialförsäkringsmålen har i propositionen undantagits

från den nu föreslagna reformen med en

tvåpartsprocess. Regeringen anför i propositionen

att den har för avsikt att återkomma när det

gäller dessa mål. Enligt vad utskottet erfarit är

skälet till att denna målgrupp undantagits från

förslaget att reformens ekonomiska konsekvenser

för de allmänna försäkringskassornas del ännu inte

slutberäknats.

Socialförsäkringarna består av den allmänna

försäkringen, delpensionsförsäkringen och

arbetsskadeförsäkringen. Den allmänna försäkringen

omfattar sjukförsäkring, föräldraförsäkring,

folkpension och tilläggspension. Till

folkpensioneringen hör också olika

tilläggsförmåner såsom pensionstillskott, särskilt

pensionstillägg, handikappersättning, vårdbidrag

och kommunala bostadstillägg (jfr 1993/94:SfU12,

s. 10).

Riksförsäkringsverket (RFV) och de allmänna

försäkringskassorna svarar för administrationen av

socialförsäkringarna och vissa andra sociala

förmåner.

När det gäller socialförsäkringsmålen finns redan

i dag ett fakultativt utformat tvåpartssystem (se

20 kap. 12 § lagen [1962:381] om allmän

försäkring; AFL). Beslutsmyndighet är i första

hand allmän försäkringskassa, och överklagande kan

ske till länsrätt, kammarrätt och därefter till

Regeringsrätten. RFV kan överklaga såsom

företrädare för det allmänna intresset. I mål där

en enskild part överklagar hos domstol bestämmer

RFV om verket skall vara part i målet. Även om RFV

beslutar att inte vara part, får domstolen

förelägga verket att svara i målet, om det finns

särskilda skäl. Den omständigheten att verket inte

varit part i lägre domstolsinstans hindrar inte

att verket överklagar domstolens beslut. Om en

enskild part överklagar kammarrättens beslut är

verket alltid motpart.

Utskottet kan när det gäller

socialförsäkringsmålen konstatera att de utgör en

betydande del av länsrätternas och kammarrätternas

totala antal mål. Budgetåret 1994/95 inkom 18 877

socialförsäkringsmål till länsrätterna. Detta

utgjorde ca 16 % av det totala antalet inkomna mål

till länsrätterna. Antalet avgjorda mål ökade

under detta budgetår och uppgick till 20 353

vilket utgjorde ca 15 % av det totala antalet

avgjorda mål. Balansen av socialförsäkringsmål

uppgick vid budgetårets slut till 16 487 mål

vilket utgjorde 25 % av den totala balansen i

länsrätterna.

Överklagandefrekvensen på socialförsäkringsmålen

från länsrätt till kammarrätt utgjorde 39 %.

Antalet inkomna socialförsäkringsmål till

kammarrätterna var under nämnda budgetår 7 898

vilket var 24 % av det totala antalet inkomna mål.

Antalet avgjorda socialförsäkringsmål uppgick till

5 985 vilket var ca 17 % av kammarrätternas totala

antal avgjorda mål. Balansen socialförsäkringsmål

uppgick till 8 380 och utgjorde 39 % av den totala

balansen i kammarrätterna.

Utskottet har erfarit att Domstolsverket, på

uppdrag av Justitiedepartementet, inhämtat

länsrätternas ståndpunkt till frågan om

socialförsäkringsmålen bör omfattas av den

föreslagna reformen. Samtliga länsrätter framförde

att så bör bli fallet och flera pekade särskilt på

vikten av en effektiv prejudikatbildning.

Enligt utskottets mening finns det inga sakliga

skäl för att nu undanta socialförsäkringsmålen

från den föreslagna reformen med en obligatorisk

tvåpartsprocess. Tvärtom bryter man därigenom den

föreslagna principen för en mycket stor målgrupp.

De skäl som utskottet tidigare anfört för reformen

talar också med styrka för att reformen görs

generell. Det bör således krävas mycket starka

skäl för undantag. Utskottet kan för sin del inte

se att de fördelar som införandet av en

obligatorisk tvåpartsprocess för med sig med

förbättrad prejudikatbildning och möjligheter till

ändring av oriktiga avgöranden inte skulle gälla

även för socialförsäkringsmålens del. Vid sina

överväganden har utskottet beaktat att en modell

där beslutsmyndigheten automatiskt är part, vilket

är fallet vid en obligatorisk tvåpartsprocess, ter

sig betydligt enklare än den fakultativa ordning

som nu gäller. Det är praktiskt och mer

rättssäkert för alla inblandade att redan från

början veta vilka som är parter i målet. RFV bör

dock alltjämt ha kvar sin rätt att inträda i

processen. Utskottet förordar alltså, med avslag

på propositionens lagförslag i denna del, att även

socialförsäkringsmålen skall omfattas av den nu

föreslagna reformen. Utskottets nu gjorda

ställningstagande kräver en ändring i 20 kap. 12 §

AFL. När det gäller lagförslagets närmare

utformning i denna del vill utskottet nedan göra

vissa kommentarer.

Först behandlar utskottet emellertid frågan om

någon ytterligare lagreglering är nödvändig med

anledning av utskottets ställningstagande.

Utskottet tänker här på huruvida beslutsgången

inom en allmän försäkringskassa kräver en särskild

reglering av frågan vem som skall företräda

försäkringskassan i ett socialförsäkringsmål i de

allmänna förvaltningsdomstolarna och om denna

reglering måste ske i lag.

Beslut i ett socialförsäkringsärende inom

försäkringskassan sker i kassans namn och kan

fattas av en tjänsteman eller av en

socialförsäkringsnämnd. Av 18 kap. 21 § AFL

framgår vilka frågor en socialförsäkringsnämnd

skall avgöra. Det gäller ärenden om

förtidspension, särskild efterlevandepension,

handikappersättning och vårdbidrag samt även rätt

till förmåner enligt vad som föreskrivs i flera

andra författningar, t.ex. vissa arbetsskademål.

En socialförsäkringsnämnd skall vidare enligt 20

kap. 10 § AFL ompröva vissa beslut som fattats av

en tjänsteman i ärenden enligt lagen. Denna

omprövningsskyldighet föreligger också enligt

flera andra författningar.

Frågan om vem som skall företräda

försäkringskassan i ett mål i länsrätten om en

enskild part överklagat kassans beslut kan ses

från olika håll. En utgångspunkt kan vara att

socialförsäkringsnämnd alltid företräder

försäkringskassan både i de ärenden där nämnden

fattat det första beslutet och i de ärenden där

nämnden omprövat en tjänstemans beslut. Av

allmänna processrättsliga principer bör följa att

nämnden kan uppdra åt t.ex. en tjänsteman vid

kassan att utföra talan. Ett annat synsätt kan

vara att nämnden inte behöver agera ytterligare i

ett överklagat mål utan att behörigheten då kan

ges åt en tjänsteman, en modell som används i

skattemålen. I sådant fall bör också bestämmas

vilken tjänsteman på försäkringskassan som skall

få denna behörighet. Vidare bör ställning tas till

vem som skall fatta beslut om huruvida

försäkringskassan skall överklaga en dom från

länsrätten som gått kassan emot. Ställning bör

också tas till om de aktuella frågorna skall

regleras genom lag eller om det är tillräckligt

att det sker i förordningsform eller genom

föreskrifter. Dessa spörsmål, som ligger utanför

utskottets beredningsområde, kräver ytterligare

överväganden som bör göras inom regeringskansliet.

Utskottet utgår från att de eventuella lagförslag

som kan anses erforderliga föreläggs riksdagen i

så god tid att de kan träda i kraft den 1 maj 1996

samtidigt som reformen i övrigt. Vad utskottet nu

anfört bör ges regeringen till känna.

När det så gäller reformens ekonomiska

konsekvenser delar utskottet den i propositionen

framförda uppfattningen att införandet av

tvåpartsprocessen övergångsvis kan innebära ökade

kostnader för såväl domstolarna som

beslutsmyndigheterna. Såvitt gäller

förvaltningsmyndigheterna kan dessa behöva en viss

kompetensförstärkning för att klara

processföringen. Här skall dock erinras om att

myndigheternas aktiva medverkan endast kommer att

krävas i vissa fall när det skall hållas muntlig

förhandling och i övrigt i de fall när domstolen

överväger att ändra ett beslut till den enskildes

förmån. Innan en utvärdering skett är det dock

inte möjligt att göra någon närmare beräkning av

de ekonomiska konsekvenserna av tvåpartsprocessen.

Som framförs i propositionen talar dock en

sammanfattande bedömning för att förslaget på sikt

kommer att leda till inte oväsentliga

kostnadsminskningar för det allmänna.

När det gäller utskottets förslag till ändring i

lagen om allmän försäkring vill utskottet lämna

följande kommentar.

Som framgår av lagförslaget (20 kap. 12 § AFL,

bilaga 2) har RFV enligt paragrafens första stycke

att verka för att bestämmelserna om den allmänna

försäkringen tillämpas likformigt och rättvist.

Paragrafens andra stycke har justerats så att det

bättre överensstämmer med den nya

tvåpartsprocessen.

Bestämmelsen i andra stycket första meningen ger

RFV rätt att föra det allmännas talan i

socialförsäkringsmål även om behörigheten primärt

i länsrätt och kammarrätt, när enskild har

överklagat till länsrätt, ligger hos

försäkringskassan. Att försäkringskassan är att

betrakta som en förvaltningsmyndighet i detta

sammanhang framgår av förarbetena till den gamla

förvaltningslagen (prop. 1971:30 s. 317). Om en

försäkringskassa, med stöd av

förvaltningsprocesslagen, överklagar en domstols

beslut kan verket välja om det önskar överta

partsrollen eller inte. Verket har därigenom också

möjlighet att överklaga i försäkringskassans

ställe. Verket har i likhet med vad som gäller för

övriga centralmyndigheter möjlighet att genom råd

och anvisningar vägleda de lokala myndigheterna i

fråga om vilka mål som bör föras vidare. I

Regeringsrätten skall verket alltid föra det

allmännas talan. I och med att det alltid kommer

att finnas en motpart finns det inte längre något

behov av att särskilt reglera att domstolen skall

kunna förelägga RFV att svara. Vill domstolen

inhämta ett yttrande över viss fråga i ett mål där

RFV inte är part kan det göras med stöd av 24 §

FPL.

Paragrafens tredje stycke motsvarar första

styckets andra mening i paragrafens tidigare

lydelse och är endast en redaktionell förändring.

Övrigt

Under detta avsnitt tar utskottet upp några frågor som bör

beaktas när det gäller de framlagda lagförslagen.

I propositionens lagförslag 2.3 föreslås en

ändring i bl.a. 93 § lagen (1939:608) om enskilda

vägar. För att bestämmelsen skall överensstämma

med den nu gällande ordalydelsen bör en språklig

justering ske vid genomförandet på sätt som

framgår av utskottets hemställan nedan.

I lagförslag 2.7 föreslås en ändring i 40 §

naturvårdslagen (1964:822). Vid genomförandet av

ändringen bör beaktas att lagrummet från den 1

juli i år givits ny lydelse (SFS 1995:829). Detta

bör ske på sätt som framgår av bilaga 3 till

utskottets betänkande.

Lagförslag 2.12 innehåller förslag till ändring i

bl.a. 14 § förvaltningsprocesslagen (1971:291). En

mindre språklig justering bör vidtas vid

genomförandet på sätt som framgår av utskottets

hemställan nedan.

I lagförslag 2.47 föreslås en ändring i 11 §

lagen (1992:1683) om provtagning på djur, m.m.

Genom en lagändring som trädde i kraft den 1 juli

1995 har den nu föreslagna ändringen redan

vidtagits (prop. 1994/95:175, JoU19, rskr. 335,

SFS 1995:552). Lagförslaget bör därför avslås.

I lagförslag 2.51 föreslås en ändring i 9 kap. 11

§ stiftelselagen (1994:1220). En motsvarande

ändring bör ske i 10 kap. 13 § denna lag på sätt

framgår av bilaga 2 till utskottets betänkande.

Stiftelselagen skall enligt lagen (1994:1221) om

ikraftträdande av stiftelselagen träda i kraft den

1 januari 1996. De nu föreslagna lagändringarna

bör träda i kraft vid samma tidpunkt. Skäl för

övergångsbestämmelser saknas då enligt utskottets

mening.

Beträffande lagförslag 2.52 vill utskottet anföra

följande. Den bestämmelse i plan- och bygglagen

(1987:10) som ändringen avser (13 kap. 4 §)

erhåller ny lydelse från den 1 januari 1996 (prop.

1994/95:230, 1995/96:BoU1). Med hänsyn till

utskottets ställningstagande angående

ikraftträdande för den nu aktuella reformen bör

den nu föreslagna ändringen inte ske i

ändringslagen utan i plan- och bygglagen på sätt

framgår av bilaga 2 till utskottets betänkande.

Med hänsyn till den tid som krävs för

myndigheternas arbete med föreskrifter m.m. på

grund av den nya lagstiftningen bör

ikraftträdandet för den senareläggas till den 1

maj 1996.

I övrigt har utskottet inte något att anföra i

anledning av propositionen eller motionen.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande avslag på

propositionen

att riksdagen avslår motion 1995/96:Ju5

res.1 (v)

2. beträffande

socialförsäkringsmålen

att riksdagen med avslag på det i proposition 1995/96:22

framlagda förslaget till lag om ändring i

lagen (1962:381) om allmän försäkring dels

antar av utskottet i bilaga 2 upprättat

förslag till lag om ändring i nämnda lag, dels

som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

3. beträffande lagförslag 2.3

att riksdagen antar regeringens förslag till lag om

ändring i lagen (1939:608) om enskilda vägar,

dock med de ändringarna dels att i 93 § fjärde

stycket ordet "skrivit" byts ut mot

"föreskrivit", dels att

ikraftträdandetidpunkten bestäms till den 1

maj 1996,

4. beträffande lagförslag 2.7

att riksdagen antar regeringens förslag till lag om

ändring i 40 § naturvårdslagen (1964:822)

dels med den ändringen att lagrummet erhåller

i bilaga 3 såsom Utskottets förslag betecknade

lydelse, dels att ikraftträdandetidpunkten

bestäms till den 1 maj 1996,

5. beträffande lagförslag 2.12

att riksdagen antar regeringens förslag till lag om

ändring i förvaltningsprocesslagen (1971:291),

dock med de ändringarna dels att i 14 § orden

"för målet" byts ut mot "för målets", dels

att ikraftträdandetidpunkten bestäms till den

1 maj 1996,

6. beträffande lagförslag 2.47

att riksdagen avslår regeringens förslag till lag om

ändring i lagen (1992:1683) om provtagning på

djur, m.m.,

7. beträffande lagförslag 2.51

att riksdagen dels antar regeringens förslag till lag om

ändring i 9 kap. 11 § stiftelselagen

(1994:1220) utom såvitt avser ikraftträdande-

och övergångsbestämmelsen, dels antar av

utskottet i bilaga 2 framlagt förslag till lag

om ändring i nämnda lag,

8. beträffande lagförslag 2.52

att riksdagen dels avslår regeringens förslag till lag om

ändring i lagen (1995:000) om ändring i plan-

och bygglagen (1987:10), dels antar av

utskottet i bilaga 2 upprättat förslag till

lag om ändring i sistnämnda lag,

9. beträffande övriga lagförslag

att riksdagen, med den ändringen att ikraftträdandet

bestäms till den 1 maj 1996, antar följande i

propositionen framlagda förslag till

1. lag om ändring i äktenskapsbalken,

2. lag om ändring i lagen (1919:426) om flottning

i allmän flottled,

3. lag om ändring i lagen (1943:459) om tillsyn

över hundar och katter,

4. lag om ändring i lagen (1959:551) om beräkning

av pensionsgrundande inkomst enligt lagen

(1962:381) om allmän försäkring,

5. lag om ändring i lagen (1966:742) om hotell-

och pensionatrörelse,

6. lag om ändring i lagen (1967:531) om tryggande

av pensionsutfästelse m.m.,

7. lag om ändring i miljöskyddslagen (1969:387),

8. lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna

förvaltningsdomstolar,

9. lag om ändring i rennäringslagen (1971:437),

10. lag om ändring i livsmedelslagen (1971:511),

11. lag om ändring i väglagen (1971:948),

12. lag om ändring i lagen (1973:370) om

arbetslöshetsförsäkring,

13. lag om ändring i lagen (1973:371) om kontant

arbetsmarknadsstöd,

14. lag om ändring i lagen (1974:202) om

beräkning av strafftid m.m.,

15. lag om ändring i lagen (1974:203) om

kriminalvård i anstalt,

16. lag om ändring i lagen (1974:1066) om

förfarande med förverkad egendom och hittegods

m.m.,

17. lag om ändring utsädeslagen (1976:298),

18. lag om ändring i lagen (1976:371) om

behandlingen av häktade och anhållna m.fl.,

19. lag om ändring i passlagen (1978:302),

20. lag om ändring i lagen (1979:357) om

yrkesmässig försäljning av dyrkverktyg,

21. lag om ändring i renhållningslagen

(1979:596),

22. lag om ändring i epizootilagen (1980:369),

23. lag om ändring i lagen (1980:578) om

ordningsvakter,

24. lag om ändring i lagen (1980:894) om

jaktvårdsområden,

25. lag om ändring i lagen (1981:533) om

fiskevårdsområden,

26. lag om ändring i lagen (1982:636) om

anordnande av visst automatspel,

27. lag om ändring i hälsoskyddslagen

(1982:1080),

28. lag om ändring i lagen (1983:1097) med vissa

bestämmelser om larmanläggningar m.m.,

29. lag om ändring i räddningstjänstlagen

(1986:1102),

30. lag om ändring i djurskyddslagen (1988:534),

31. lag om ändring i produktsäkerhetslagen

(1988:1604),

32. lag om ändring i lagen (1989:41) om TV-

avgift,

33. lag om ändring i lagen (1990:613) om

miljöavgift på utsläpp av kväveoxider vid

energiproduktion,

34. lag om ändring i begravningslagen

(1990:1144),

35. lag om ändring i lagen (1990:1183) om

tillfällig försäljning,

36. lag om ändring i lagen (1992:1231) om

märkning av textilier,

37. lag om ändring i lagen (1992:1232) om

märkning av hushållsapparater,

38. lag om ändring i lagen (1992:1326) om

personlig skyddsutrustning för privat bruk,

39. lag om ändring i lagen (1992:1327) om

leksakers säkerhet,

40. lag om ändring i lagen (1992:1402) om

undanförsel och förstöring,

41. lag om ändring i lagen (1992:1512) om

elektromagnetisk kompatibilitet,

42. lag om ändring i lagen (1992:1514) om

måttenheter, mätningar och mätdon,

43. lag om ändring i lagen (1992:1684) om EEG-

handelsgödsel,

44. lag om ändring i lagen (1994:137) om

mottagande av asylsökande m.fl.,

45. lag om ändring i lagen (1994:451) om

försöksverksamhet med intensivövervakning med

elektronisk kontroll.

Stockholm den 21 november 1995

På justitieutskottets vägnar

Gun Hellsvik

I beslutet har deltagit: Gun Hellsvik (m), Lars-

Erik Lövdén (s), Birthe Sörestedt (s), Göran

Magnusson (s), Sigrid Bolkéus (s), Göthe Knutson

(m), Märta Johansson (s), Ingbritt Irhammar (c),

Margareta Sandgren (s), Anders G Högmark (m), Siw

Persson (fp), Ann-Marie Fagerström (s), Alice

Åström (v), Pär Nuder (s), Maud Ekendahl (m) och

Kia Andreasson (mp).

Reservation

Avslag på propositionen (mom. 1)

Alice Åström (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 8

som börjar med "Utskottet är" och på s. 9 slutar

med "utskottet strax" bort ha följande lydelse:

Utskottet kan för sin del mot bakgrund av det

ovanstående se att förslaget i propositionen har

fördelar och stöder därför i princip detta. I

likhet med vad som framförs i motion Ju5 anser

utskottet emellertid att reformen måste balanseras

med ökade möjligheter till rättshjälp i

förvaltningsmålen. Bakgrunden härtill är följande.

Domstolens utredningsansvar enligt

förvaltningsprocesslagen kan i viss utsträckning

ersätta behovet av juridisk biträdeshjälp och

därmed också behovet av rättshjälp. Rättshjälp

beviljas också restriktivt i förvaltningsmålen med

hänvisning till denna utredningsskyldighet.

Urholkas utredningsskyldigheten uppstår givetvis

ett ökat behov av biträde och rättshjälp. Den nu

föreslagna ordningen kommer, enligt utskottets

mening, helt klart att medföra detta vilket också

framkommit i ärendet. Den särskilde utredare som

sett över rättshjälpslagen har uttryckt, som

redovisats ovan, att en tvåpartsprocess kan tunna

ut domstolens utredningsskyldighet i

förvaltningsmålen. Vidare har Lagrådet i ärendet

uttryckt farhågor om att ett tvåpartssystem inom

förvaltningsprocessen kommer att leda till en

förskjutning i de praktiska handläggningsformerna

mot tillämpning av en förhandlingsprincip till

skillnad från den nu gällande officialprincipen,

trots att några lagändringar härvidlag inte

föreslagits i propositionen.

Det anförda visar sammantaget att den nu

föreslagna reformen med nödvändighet måste

balanseras genom utvidgade möjligheter till

rättshjälp så att inte principen om allas likhet

inför lagen begränsas. En enskild, som till

motpart får en myndighet med helt andra

utredningsmöjligheter och resurser än vad en

enskild part normalt har tillgång till, är i stort

behov av ett rättsligt biträde. Utskottet är

därför för närvarande inte berett att ställa sig

bakom förslagen i propositionen. Utskottet utgår

från att regeringen genast överväger vad utskottet

nu uttalat och återkommer med de lagförslag som

kan anses erforderliga. Vad utskottet här med

anledning av motion Ju5 uttalat bör riksdagen som

sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 1 bort

ha följande lydelse:

1. beträffande avslag på propositionen

att riksdagen med bifall till motion 1995/96:Ju5 dels

avslår proposition 1995/96:22, dels som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört.

4

Utskottets lagförslag

1. Förslag till lag om ändring i lagen

(1962:381) om allmän försäkring

Härigenom föreskrivs att 20 kap. 12 § lagen

(1962:381) om allmän försäkring skall ha följande

lydelse.

-------------------------------------------------

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

-------------------------------------------------

-------------------------------------------------

20 kap.

12 §[1]

-------------------------------------------------

Riksförsäkringsverket Riksförsäkringsverket

har att verka för att har att verka för att

bestämmelserna om den bestämmelserna om den

allmänna försäkringen allmänna försäkringen

tillämpas likformigt tillämpas likformigt

och rättvist. Verket och rättvist.

får, även till förmån

för enskild part,

överklaga domstols och

allmän

försäkringskassas

beslut samt begära

ändring enligt 10 a §.

-------------------------------------------------

I mål, där en enskild Riksförsäkringsverket

part hos länsrätten får överta allmän

överklagar en allmän försäkringskassas

försäkringskassas uppgift att i

beslut, bestämmer länsrätten och

Riksförsäkringsverket kammarrätten föra det

om verket skall vara allmännas talan.

part i målet. Detsamma Riksförsäkringsverket

gäller i mål i för det allmännas talan

kammarrätten, där en i Regeringsrätten.

enskild part överklagat

länsrättens beslut.

Även om

Riksförsäkringsverket

beslutat att inte vara

part, får domstolen

förelägga verket att

svara i målet, om det

finns särskilda skäl.

-------------------------------------------------

Den omständigheten att

Riksförsäkringsverket

inte varit part i

domstolen hindrar inte

verket att överklaga

domstolens beslut. Om

en enskild part

överklagar

kammarrättens beslut,

är verket alltid

motpart.

-------------------------------------------------

Riksförsäkringsverket

får, även till förmån

för enskild part,

överklaga domstols och

försäkringskassas

beslut samt begära

ändring enligt 10 a §.

-------------------------------------------------

-------------------------------------------------

-------------------------------------------------

Denna lag träder i kraft den 1 maj 1996. För

beslut som har meddelats av försäkringskassan

före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.

-------------------------------------------------

**FOOTNOTES**

[1]: Senaste lydelse 1991:215.

5

2. Förslag till lag om ändring i plan-

och bygglagen (1987:10)

Härigenom föreskrivs att 13 kap. 4 § i plan-

och bygglagen (1987:10) skall ha följande

lydelse.

-------------------------------------------------

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

-------------------------------------------------

-------------------------------------------------

13 kap.

4 §[2]1

-------------------------------------------------

Länsstyrelsens beslut enligt 12 kap. 2 §

huruvida prövning skall ske eller ej och

länsstyrelsens förordnande enligt 12 kap. 4 §

första stycket samt länsstyrelsens beslut enligt

12 kap. 4 § andra stycket att lov eller

förhandsbesked inte skall gälla får inte

överklagas.

-------------------------------------------------

Andra beslut av Andra beslut av

länsstyrelsen enligt länsstyrelsen enligt

denna lag än de som denna lag än de som

anges i första stycket anges i första stycket

får överklagas hos får överklagas hos

kammarrätten om allmän

beslutet avser förvaltningsdomstol om

beslutet avser

-------------------------------------------------

1. bygglov eller förhandsbesked inom område med

detaljplan,

-------------------------------------------------

2. bygglov eller förhandsbesked inom område som

inte omfattas av detaljplan och överklagandet

avser frågan om åtgärderna utgör

kompletteringsåtgärder enligt 8 kap. 13 §,

uppfyller kraven i 3 kap. eller strider mot

områdesbestämmelser,

-------------------------------------------------

3. rivningslov eller marklov och överklagandet

avser frågan om åtgärderna strider mot en

detaljplan eller områdesbestämmelser,

-------------------------------------------------

4. förordnanden enligt 6 kap. 19 § att avstå

eller upplåta mark eller enligt 6 kap. 22 § om

skyldighet att bekosta anläggande av gator och

vägar samt anordningar för vattenförsörjning och

avlopp,

-------------------------------------------------

5. fråga enligt 9 kap.,

-------------------------------------------------

6. påföljder och ingripanden enligt 10 kap.,

-------------------------------------------------

7. debitering av avgifter som anges i 11 kap. 5

§,

-------------------------------------------------

hos regeringen i övriga fall.

-------------------------------------------------

Prövningstillstånd

krävs vid överklagande

till kammarrätten.

-------------------------------------------------

______________

Denna lag träder i kraft den 1 maj 1996 men

tillämpas inte i de fall där det första

beslutet i ärendet fattats dessförinnan.

**FOOTNOTES**

[2]:1 Lydelse enligt bet. 1995/96:BoU1.

6

3. Förslag till lag om ändring i

stiftelselagen (1994:1220)

Härigenom föreskrivs att 10 kap. 13 §

stiftelselagen (1994:1220) skall ha följande

lydelse.

-------------------------------------------------

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

-------------------------------------------------

-------------------------------------------------

10 kap.

13 §

-------------------------------------------------

Registreringsmyndighetens

Registreringsmyndighetens

beslut enligt denna lag beslut enligt denna lag

får överklagas till får överklagas hos

kammarrätten. allmän

förvaltningsdomstol.

-------------------------------------------------

Om Om

registreringsmyndighetens

registreringsmyndighetens

beslut överklagas skall beslut överklagas skall

registreringsmyndigheten registreringsmyndigheten

föra talan för det föra talan för det

allmänna. Överklagas allmänna. Överklagas

kammarrättens beslut av domstolens beslut av

registreringsmyndigheten,

registreringsmyndigheten,

skall överklagandet ha skall överklagandet ha

kommit in inom tre kommit in inom tre

veckor från den dag då veckor från den dag då

det överklagade det överklagade

beslutet meddelades. beslutet meddelades.

-------------------------------------------------

Vad som sägs i första och andra styckena om

registreringsmyndigheten och dess beslut gäller

länsstyrelsen i Stockholms län och dess beslut

när det är fråga om beslut enligt 12 §.

-------------------------------------------------

Prövningstillstånd

krävs vid överklagande

till kammarrätten.

-------------------------------------------------

Utskottets förslag till ändring i

regeringens förslag

Lag om ändring i naturvårdslagen

(1964:822)

-------------------------------------------------

Nuvarande lydelse Utskottets förslag

-------------------------------------------------

-------------------------------------------------

40 § [3]1

-------------------------------------------------

En kommunal myndighets beslut enligt denna lag

får överklagas hos länsstyrelsen.

-------------------------------------------------

Beslut av annan statlig Beslut av annan statlig

myndighet än regeringen myndighet än regeringen

i ärende enligt 13 §, i ärende enligt 13 §,

14 b §, 17 §, 20 § 14 b §, 17 §, 20 §

andra stycket, 21 §, 22 andra stycket, 21 §, 22

§, 24 §, 24 a §, 39 § §, 24 §, 24 a §, 39 §

såvitt avser annat än såvitt avser annat än

handräckning eller 47 § handräckning eller 47 §

får överklagas hos får överklagas hos

kammarrätten. Beslut i allmän

övrigt enligt denna lag förvaltningsdomstol.

av annan statlig Beslut i övrigt enligt

myndighet än regeringen denna lag av annan

får överklagas hos statlig myndighet än

regeringen. regeringen får

överklagas hos

regeringen.

Prövningstillstånd

krävs vid överklagande

till kammarrätten.

-------------------------------------------------

Statens naturvårdsverk får överklaga beslut

enligt denna lag eller enligt bestämmelser som

meddelats med stöd av lagen.

Finner en myndighet att den inte kan helt

bifalla en framställning från

Fortifikationsverket eller Vägverket om dispens

som avses i 16 a § första stycket, skall ärendet

hänskjutas till regeringens prövning.

-------------------------------------------------

-------------------------------------------------

-------------------------------------------------

-------------------------------------------------

-------------------------------------------------

**FOOTNOTES**

[3]:1 Senaste lydelse 1995:829.

Innehållsförteckning

Sammanfattning...................................1

Propositionen....................................1

Motionen.........................................3

Utskottet........................................3

Inledning......................................3

Bakgrund.......................................4

Partsställningen i förvaltningsprocessen m.m.4

Allmänt om instansordningen i de allmänna

förvaltningsdomstolarna

6

Propositionens huvudsakliga innehåll...........7

Överväganden...................................7

Avslag på propositionen......................7

Socialförsäkringsmålen.......................9

Övrigt......................................12

Hemställan....................................13

Reservation.....................................15

Bilaga 1 Regeringens lagförslag.................17

Bilaga 2 Utskottets lagförslag..................77

Bilaga 3 Utskottets förslag till ändring i

regeringens förslag.............................80