Bet. 1995/96:JuU9

Justitieutskottets betänkande

1995/96:JUU09

Frister vid anhållande och häktning

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservation

1995/96

JuU9

Sammanfattning

I detta betänkade tillstyrker utskottet

ett regeringsförslag om vissa

justeringar av de tidsfrister som nu

gäller för åklagaren att begära en

anhållen person häktad och för

tingsrätten att hålla förhandling i

häktningsfrågan. Tiden mellan gripande

och förhandling skall även i

fortsättningen vara högst fyra dygn.

De föreslagna mer flexibla systemet

syftar till att ge ökad tid för

brottsutredningen före

häktningsförhandling så att underlaget

skall bli så bra som möjligt. Förslagen

syftar också till att

häktningsförhandling inte skall behöva

hållas på helgdagar i lika stor

omfattning som för närvarande.

Till betänkandet har fogats två

reservationer (mp och m).

Propositionen

I proposition 1995/96:21 har regeringen

(Justitiedepartementet) föreslagit att

riksdagen antar de i propositionen

framlagda förslagen till

1) lag om ändring i rättegångsbalken

och

2) lag om ändring i delgivningslagen

(1970:428).

Lagförslaget om ändring i

rättegångsbalken har granskats av

Lagrådet. Lagförslagen är fogade till

detta betänkande som bilaga.

Motionerna

Motion väckt med anledning av

propositionen

1995/96:Ju4 av Kia Andreasson (mp) vari

yrkas att riksdagen avslår regeringens

förslag till ändring i 24 kap. 12, 13,

17 och 19 §§ rättegångsbalken.

Motion väckt under den allmänna

motionstiden år 1995

1994/95:Ju705 av Christel Anderberg (m)

vari yrkas att riksdagen beslutar att

regeln om s.k. obligatorisk häktning

skall gälla även vid försök,

förberedelse och stämpling till brott

för vilket inte är stadgat lindrigare

straff än fängelse i två år i enlighet

med vad som anförts i motionen.

Utskottet

Inledning

Reglerna om de straffprocessuella

tvångsmedlen anhållande och häktning

ändrades år 1988 (prop. 1986/87:112,

1987/88:JuU7, rskr. 30, SFS

1987:1211-1214, 1988:27-36). Till grund

för propositionen låg 1983 års

häktningsutrednings betänkande (SOU

1985:27) Gripen, Anhållen, Häktad och

remissbehandlingen därav. De nya

reglerna berörde dels förutsättningarna

för att besluta om häktning, dels en

förkortning av de tidsfrister inom

vilka ett frihetsberövande på grund av

misstanke om brott måste prövas av

domstol.

De nya reglerna om anhållande och

häktning utvärderades år 1989 av

Domstolsverket i samarbete med

Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen.

Kriminalvårdsstyrelsen och Sveriges

advokatsamfund. Utvärderingen avsåg

framför allt vilka konsekvenser

reformen haft för rättssäkerheten, men

också organisatoriska och ekonomiska

konsekvenser togs upp. Resultatet

redovisades i en rapport (DV-rapport

1989:9).

Regeringen gav i april 1994

Domstolsverket i uppdrag, att i samråd

med de andra myndigheter m.fl. som

medverkade till den nyssnämnda

rapporten, göra en förnyad utvärdering

av häktningsreformen. Utvärderingen har

tagit sikte på vilka konsekvenser

reformen haft för rättssäkerheten i vid

mening, men även de organisatoriska och

ekonomiska konsekvenserna av reformen

har undersökts på nytt. Uppdraget

redovisades i maj i år till regeringen

i rapporten (DV-rapport 1995:2)

Häktningsreformen - en förnyad

utvärdering av 1988 års reform av

reglerna om anhållande och häktning.

Rapporten och remissbehandlingen av

den ligger till grund för den nu

aktuella propositionen.

Bakgrund

Genom 1988 års reform förkortades de

tidsfrister som gäller vid häktning och

anhållande. Ändringarna var föranledda

av att det svenska regelsystemet

behövde anpassas till den europeiska

konventionen angående skydd för de

mänskliga rättigheterna och de

grundläggande friheterna

(Europakonventionen) och den praxis som

hade utvecklats vid tillämpningen av

konventionen av de organ som övervakar

att konventionen efterlevs. Dessa är

den europeiska kommissionen för de

mänskliga rättigheterna

(Europakommissionen) och den europeiska

domstolen för de mänskliga

rättigheterna (Europadomstolen). Denna

praxis hade gett vid handen att de

dåvarande svenska reglerna om

förfarandet i samband med

straffprocessuella frihetsberövanden

inte helt kunde anses motsvara de

rättssäkerhetskrav som konventionen

ställer upp. De dåvarande svenska

reglerna lämnade utrymme för att ett

straffprocessuellt frihetsberövande

prövades av domstol först sedan mer än

en vecka förflutit från

frihetsberövandet. I ytterlighetsfall

kunde mer än två veckor förflyta.

Enligt artikel 5 (1) i

Europakonventionen får ingen berövas

sin frihet utom i vissa särskilt

angivna fall. Ett av dessa fall är då

någon skall ställas inför vederbörlig

rättslig myndighet såsom skäligen

misstänkt för att ha förövat brott. Den

som har berövats friheten på den

grunden skall enligt artikel 5 (3)

promptly ställas inför en domare

eller annan ämbetsman som enligt lag

har beklätts med judicial power . I

den svenska översättning som gjordes i

samband med att Sverige ratificerade

konventionen (prop. 1951:165, SÖ

1952:35) översattes promptly med

ofördröjligen och judicial power

med domsmakt .

Från svensk sida ansågs före 1988 års

reform att åklagaren var en ämbetsman

beklädd med sådan judicial power som

konventionstexten nämner. Frågan om

frister för domstolsförhandlingen var

med den tolkningen ointressant eftersom

de svenska fristerna för åklagarens

anhållningsbeslut utan tvekan i de

flesta fall fyllde konventionens krav

på ofördröjlighet.

Frågan om frister i samband med

straffprocessuella frihetsberövanden

aktualiserades genom två mål mot

Sverige som togs upp till prövning i

Europakommissionen och i ett av fallen

också i Europadomstolen. I det ena av

målen slog kommissionen fast dels att

en svensk åklagare inte uppfyller

konventionens krav på att vara en

ämbetsman som har beklätts med

domsmakt, dels att en

häktningsförhandling inför domstol

först sju dagar efter frihetsberövandet

inte uppfyller konventionens krav på

inställelse ofördröjligen. Kommissionen

konstaterade att man i tidigare mål

hade godtagit fyra dagar från det

faktiska frihetsberövandet. En närmare

redogörelse för dessa fall finns i 1983

års häktningsutrednings ovan angivna

betänkande (SOU 1985:27, s. 54 f).

Konventionen har numera inkorporerats

i svensk rätt (prop. 1993/94:117,

1993/94:KU24, rskr. 246, 1994/95:KU5,

rskr. 11, SFS 1994:1219). En särskild

lag om inkorporering av

Europakonventionen har antagits och

vidare har i regeringsformen (2 kap. 23

§) intagits en ny bestämmelse som

föreskriver att lag eller annan

föreskrift inte får meddelas i strid

med Sveriges åtaganden på grund av

konventionen.

I samband med att riksdagen slutligt

antog den nämnda ändringen i

regeringsformen bifogades till

konstitutionsutskottets betänkandet en

nyöversättning av Europakonventionen

(1994/95:KU5 bil. 2). Det ovan nämnda

begreppet promptly i konventionens

artikel 5 har nu översatts med utan

dröjsmål . Här bör tilläggas att

konventionen gäller som svensk lag i

den lydelse konventionen har enligt

sina originaltexter på engelska och

franska. Den ursprungliga svenska

översättningen, som publicerats i SFS

vid inkorporeringen, är avsedd endast

som ett hjälpmedel vid tolkningen av

originaltexterna (se prop. 1993/94:117

s. 54).

Gällande rätt

Reglerna om häktning och anhållande

finns i 24 kap. rättegångsbalken (RB)

och innebär sammanfattningsvis

följande.

Den som är på sannolika skäl misstänkt

för brott, för vilket är föreskrivet

fängelse ett år eller däröver, får

häktas om det finns risk för att han

avviker (flyktfara), undanröjer bevis

eller försvårar utredningen

(kollusionsfara) eller fortsätter sin

brottsliga verksamhet (recidivfara). Är

för brottet inte föreskrivet lindrigare

straff än fängelse i två år, skall

häktning ske, om det inte är uppenbart,

att skäl till häktning saknas.

Häktning får endast ske om skälen för

åtgärden uppväger det intrång eller men

i övrigt som åtgärden innebär för den

misstänkte eller för något annat

motstående intresse. Kan det antas att

den misstänkte kommer att dömas endast

till böter får häktning inte ske (1 §).

Häktning kan också ske vid en lägre

grad av misstanke om brott, s.k.

utredningshäktning. För

utredningshäktning krävs att någon är

skäligen misstänkt för brott och att

förutsättningarna för häktning i övrigt

är uppfyllda samt att det är av

synnerlig vikt att han tas i förvar i

avvaktan på ytterligare utredning om

brottet (3 §).

Om det finns skäl att häkta någon, får

han anhållas i avvaktan på rättens

prövning av häktningsfrågan. Finns inte

fulla skäl till häktning men är den

misstänkte skäligen misstänkt för

brottet, får han anhållas om det är av

synnerlig vikt att han tas i förvar i

avvaktan på ytterligare utredning.

Beslut om anhållande meddelas av

åklagaren ( 6 §).

De nuvarande reglerna om frister för

prövning av frihetsberövanden innebär i

huvudsak följande.

Häktningsframställning skall göras

samma dag som anhållningsbeslutet

meddelades eller senast dagen efter. Om

det finns synnerliga skäl, får

framställningen göras senast tredje

dagen efter anhållningsbeslutet. Rätten

skall samma dag eller senast dagen

därefter hålla förhandling i

häktningsfrågan. Om det finns

synnerliga skäl får förhandlingen

hållas senare, dock aldrig senare än

fyra dygn efter det att den misstänkte

greps eller anhållningsbeslutet

verkställdes. Om någon häktats i sin

frånvaro skall rätten efter anmälan om

gripandet samma dag eller senast dagen

därefter hålla förhandling i

häktningsfrågan. Om det finns

synnerliga skäl, får förhandlingen dock

hållas senare, men aldrig senare än

fyra dygn efter gripandet. Efter beslut

om utredningshäktning skall rätten

hålla ny förhandling i häktningsfrågan

samma dag eller senast dagen efter det

att åklagaren anmält att det finns

sannolika skäl för att den misstänkte

begått brottet. Om det finns synnerliga

skäl får förhandlingen dock hållas

senare men alltid inom vecka från

häktningsbeslutet. Om det då inte

framkommit sannolika skäl för misstanke

om brott skall häktningen omedelbart

hävas.

Vid beräkning av tidsfristerna för

domstolsprövning likställs lördagar,

söndagar och helgdagar med vanliga

arbetsdagar, vilket inte var fallet

enligt tidigare regler. Detta har

medfört bl.a. att domstolarna måste

vara beredda att hålla

häktningsförhandlingar under

veckosluten och på helgdagar. För

ändamålet har en beredskapsorganisation

tillskapats för domstolarna och

advokatväsendet. Beredskapsorganisation

för övriga berörda myndigheter,

polisen, åklagarna och kriminalvården,

har ändrats och utökats.

1995 års utvärdering av 1988 års

häktningsreform

Domstolsverkets senaste utvärdering av

1988 års häktningsreform har

sammanfattningsvis visat att

utredningsmaterialet i

häktningsärendena i genomsnitt blivit

mer knapphändigt än tidigare. Vidare

har omläggningen kommit att kosta

mycket pengar och avsevärt mera än vad

som beräknades när reformen beslutades.

Utvärderingen innehåller statistik som

visar att de flesta

häktningsframställningar kommer in till

tingsrätten samma dag som eller dagen

efter gripandet. Endast drygt 16 %

kommer in senare, dvs. två eller tre

dagar efter gripandet.

Häktningsförhandling hålls samma dag i

23 % av fallen och dagen efter i 73 %

av fallen. I 27,5 % av fallen hålls

häktningsförhandling under

beredskapstid. Sammanställda visar

siffrorna att den enligt lagen tillåtna

fyradygnstiden av frihetsberövande före

häktningsförhandling nästan aldrig

utnyttjas.

Utvärderingen tyder sammantaget inte

på att rättssäkerheten påverkats

nämnvärt sedan 1989 års utredning. Det

anförs dock att det finns en utbredd

uppfattning att polis och åklagare har

problem med att hinna med den utredning

som behövs inför

häktningsförhandlingarna och att detta

kan tolkas på så sätt att viss risk

finns för att rättssäkerheten påverkas

negativt.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås vissa

justeringar av de frister som nu gäller

för åklagaren att begära en anhållen

person häktad och för tingsrätten att

hålla förhandling i häktningsfrågan.

Enligt förslaget i propositionen skall

åklagaren göra framställning om

häktning utan dröjsmål och senast

klockan tolv tredje dagen efter

anhållningsbeslutet. Tingsrätten skall

utan dröjsmål hålla förhandling i

häktningsfrågan och förhandlingen får

aldrig hållas senare än fyra dygn efter

gripandet. Om någon har häktats i sin

frånvaro och sedan grips, skall

domstolen hålla förhandling med denne i

häktningsfrågan utan dröjsmål efter

anmälan om gripandet och senast inom

fyra dygn efter gripandet. Efter beslut

om utredningshäktning skall rätten

hålla ny förhandling i häktningsfrågan

utan dröjsmål efter det att åklagaren

anmält att det finns sannolika skäl för

att den misstänkte begått brottet.

Liksom i dag måste ny förhandling

hållas senast inom en vecka från det

första häktningsbeslutet.

De föreslagna mera flexibla fristerna

syftar till att ge ökad tid för

brottsutredningen före

häktningsförhandling så att underlaget

skall bli så bra som möjligt. Förslagen

syftar också till att

häktningsförhandling inte skall behöva

hållas på helgdagar i lika stor

omfattning som nu.

I propositionen föreslås också en

justering av 3 § delgivningslagen

(1970:428), som genom ett förbiseende i

ett tidigare lagstiftningsärende fått

en felaktig lydelse.

Lagändringarna föreslås träda i kraft

den 1 februari 1996.

Överväganden

Europakonventionens krav

I motion Ju4 (mp) begärs att

regeringens förslag till lag om ändring

i rättegångsbalken, som rör

tidsfristerna vid anhållande och

häktning, skall avslås av riksdagen.

Enligt motionären uppfyller de nya

reglerna inte Europakonventionens krav.

Rent allmänt kan utskottet ställa sig

bakom förslagen i propositionen i denna

del. Med anledning av motionen vill

utskottet anföra följande. I

propositionen framförs att det är

angeläget att Europakonventionens krav

på skyndsam domstolsprövning inte

åsidosätts. Detta uppfylls enligt

utskottets mening genom den i

lagförslaget intagna föreskriften att

häktningsframställning och

häktningsförhandling skall ske utan

dröjsmål. I sammanhanget vill utskottet

betona att det inte är meningen att

fyradygnsfristen genomgående skall

utnyttjas, utan det viktiga är att ett

mera flexibelt system skapas. Det står

för utskottet klart att

skyndsamhetskravet i förslaget gör att

åklagaren, om utredningen nått en

tillräcklig grad av fullbordan, inte

kan dröja med sin framställning bara i

syfte att en förhandling på en helgdag

möjligen skall kunna undvikas; i fallet

med utredningshäktning kan som anförs i

propositionen särskilda överväganden

dock behöva göras. När det gäller

tidsfristen för domstolen finns det

inte några utredningsskäl att ta hänsyn

till. Utskottet anser dock i likhet med

vad som framförs i propositionen att

även för domstolarnas del bör det

ställas upp samma allmänna

skyndsamhetskrav att hålla

häktningsförhandling. Mot denna

bakgrund och med hänsyn till det syfte

som ligger bakom reformen - att skapa

bättre förutsättningar för ett gott

beslutsunderlag i häktningsfrågan - kan

utskottet inte finna annat än att det

aktuella lagförslaget uppfyller

Europakonventionens krav. Utskottet

vill i sammanhanget understryka att det

är ett rättssäkerhetsintresse för den

misstänkte att utredningen är av god

kvalitet, eftersom detta kan förebygga

onödiga häktningar och onödiga

restriktioner i häktet.

Utskottet vill utöver det anförda

tillägga att det grundlagsfästa skyddet

mot lagstiftning som strider mot

Europakonventionen innebär att Lagrådet

har att granska denna fråga. Lagrådet

har inte funnit skäl till erinran mot

förslagen i propositionen.

Utskottet, som alltså delar

regeringens bedömning när det gäller de

föreslagna tidsfristerna för anhållande

och häktning, tillstyrker bifall till

propositionen i denna del och avstyrker

bifall till motion Ju4.

S.k. obligatorisk häktning vid

försöksbrott m.m.

I motion Ju705 (m) begärs att riksdagen

beslutar att regeln om s.k.

obligatorisk häktning skall gälla även

vid försök, förberedelse och stämpling

till brott för vilket inte är stadgat

lindrigare straff än fängelse i två år

i enlighet med vad som anförts i

motionen.

Som framgått ovan finns en särskild

regel om häktning när det gäller de

grövsta typerna av brott. Är

straffminimum för brottet fängelse i

två år eller mer skall enligt 24 kap. 1

' andra stycket RB häktning ske, om det

inte är uppenbart att skäl till

häktning saknas. Regeln innebär således

en presumtion för häktning. Till

skillnad från vad som gäller enligt

huvudregeln i paragrafens första stycke

krävs alltså vid de grövsta brotten att

det skall vara uppenbart att ingen av

de särskilda häktningsförutsättningarna

föreligger för att den misstänkte skall

undgå häktning.

Regeln grundar sig i första hand på

det faktum att det nästan alltid finns

anledning att räkna med risk för i vart

fall flykt eller kollusion vid sådana

brott. I förarbetena till bestämmelsen

nämndes emellertid också att den ger

möjlighet till häktning vid mycket

grova brott, då det skulle vara

stötande för allmänheten om

gärningsmannen lämnades på fri fot,

även om något direkt stöd för något av

häktningsskälen inte visats. Här kan

nämnas att häktning var obligatorisk i

Sverige vid svåra brott före

ikraftträdandet av RB år 1948.

Den aktuella bestämmelsen kan inte

tillämpas på försöksbrott m.m. Detta

sammanhänger med straffminimum för

sådana brott. Straffet för försöksbrott

m.m. bestäms enligt regler som finns i

23 kap. brottsbalken (BrB). Enligt 23

kap. 1 § BrB bestäms straffet för

försök högst till vad som gäller för

fullbordat brott. Straffet får inte

sättas under fängelse, om lägsta straff

för det fullbordade brottet är fängelse

i två år eller däröver. Minimistraffet

för försök till nu aktuella brott är

således straffminimum för fängelse,

nämligen fängelse 14 dagar.

Straff för förberedelse och stämpling

bestäms jämlikt 23 kap. 2 § BrB.

Straffet skall sättas under den högsta

och får sättas under den lägsta gräns

som gäller för fullbordat brott. Högre

straff än fängelse i två år får inte

utdömas om inte fängelse i åtta år

eller däröver kan följa på det

fullbordade brottet.

I lagstiftningsärendet rörande 1988

års häktningsreform prövades frågan om

eventuell ändring av presumtionsregeln

för häktning. Departementschefen

konstaterade att bestämmelsen inte

syntes ha medfört några problem från

rättssäkerhetssynpunkt. Den borde

därför finnas kvar i sak oförändrad

(prop. 1986/87:112, s. 33 f). Utskottet

anslöt sig till denna uppfattning (JuU

1987/88:7 s. 28).

Utskottet gör följande bedömning. Det

råder en bred enighet om att det måste

föreligga starka skäl för att få beröva

en person friheten och att det är

angeläget att begränsa användningen av

tvångsmedlen till sådana situationer då

de måste tillgripas av hänsyn till

starka intressen. Å andra sidan synes

det svårt att kunna avstå från

tvångsmedel av detta slag. Behovet av

att kunna skydda samhället och

medborgarna mot brottslighet av olika

slag och intresset av en effektiv

lagföring gör sig här gällande. Mot

denna bakgrund är en given målsättning

vid utformandet av de personella

tvångsmedlen att hitta en balanspunkt

mellan å ena sidan den misstänktes

intresse av att inte i onödan vara

berövad friheten och å andra sidan

intresset av samhällsskydd och

effektivitet i den brottsutredande och

brottsbeivrande verksamheten. Enligt

utskottets mening utgör den nuvarande

regleringen i allt väsentligt en riktig

avvägning av de motstående intressena.

Utskottet är mot denna bakgrund för

närvarande inte berett att förorda en

utvidgning av tillämpningsområdet för

presumtionsregeln om häktning vid grova

brott. Motionen avstyrks.

Övrigt

Utskottet har ingen erinran mot

förslaget till ändring i

delgivningslagen. Härutöver har

utskottet inte något att anföra med

anledning av propositionen och

motionerna.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande häktning m.m.

att riksdagen med bifall till

proposition 1995/96:21 och med

avslag på motion 1995/96:Ju4 antar

regeringens förslag till lag om

ändring i rättegångsbalken,

res. 1 (mp)

2. beträffande

delgivningslagen

att riksdagen antar regeringens

förslag till lag om ändring i

delgivningslagen (1970:428),

3. beträffande häktning vid

grova försöksbrott m.m.

att riksdagen avslår

motion1994/95:Ju705

res. 2 (m)

Stockholm den 23 november 1995

På justitieutskottets vägnar

Gun Hellsvik

I beslutet har deltagit: Gun Hellsvik

(m), Lars-Erik Lövdén (s), Birthe

Sörestedt (s), Göran Magnusson (s),

Sigrid Bolkéus (s), Göthe Knutson (m),

Märta Johansson (s), Ingbritt Irhammar

(c), Margareta Sandgren (s), Anders G

Högmark (m), Siw Persson (fp), Ann-

Marie Fagerström (s), Alice Åström (v),

Pär Nuder (s), Maud Ekendahl (m) och

Kia Andreasson (mp).

Reservation

1. Häktning m.m. (mom. 1)

Kia Andreasson (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande

på s. 6 som börjar med Rent allmänt

och slutar med motion Ju4 bort ha

följande lydelse:

Utskottet delar här motionärens

uppfattning som har stöd hos flera

tunga remissinstanser. Förslaget i

propositionen kan, när det gäller

tidsfristerna vid häktning, således

inte anses förenligt med

Europakonventionen, som innehåller krav

på ofördröjligt handlande från

myndigheternas sida. Här har utskottet

noterat att förebilden för den nu

föreslagna ordningen är ett finländskt

system. Finland tillhör de länder i

Europa som har de mest generösa

tidsfristerna vid häktning. Andra

nordiska länder har system med

betydligt snävare regler.

Utskottet vill också särskilt peka på

det som uttalats i utvärderingarna,

nämligen att rättssäkerheten inte

påverkats nämnvärt genom 1988 års

reform utan tvärtom har en klar

förbättring åstadkommits genom den

snabbare domstolsprövningen. Mot denna

bakgrund kan det ifrågasättas om det

finns skäl att nu ändra ett i stort

sett väl fungerande system. Det kan

även starkt ifrågasättas om de

föreslagna ändringarna leder till att

prövningen av en häktningsframställning

efter en helg kommer att grundas på ett

fylligare utredningsmaterial. För att

undvika förhandling under lördag-söndag

kan det bli nödvändigt att forcera

såväl utredning som avlämnande av

häktningsframställning så att

förhandling kan hållas senast under

fredagen. Om utredningsresurserna hos

polisen är neddragna under helgen

återkommer motsvarande problem under

måndagen, vilket kan komma att innebära

att underlaget för prövning av en

häktning blir än mer bristfälligt än

för närvarande. Utskottet kan i likhet

med motionären inte tillstyrka ett

förslag som i huvudsak motiveras av

besparingsskäl och som kan äventyra

rättssäkerheten.

Mot bakgrund av vad nu anförts och med

bifall till motion Ju4 avstyrker

utskottet bifall till propositionen i

nu behandlad del.

dels att utskottets hemställan under

moment 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande häktning m.m.

att riksdagen med bifall till motion

1995/96:Ju4 avslår det i proposition

1995/96:21 framlagda förslaget till lag

om ändring i rättegångsbalken.

2. Häktning vid grova försöksbrott m.m.

(mom. 3)

Gun Hellsvik, Göthe Knutson, Anders G

Högmark och Maud Ekendahl (alla m)

anser

dels att den del av utskottets yttrande

på s. 7 som börjar med Utskottet gör

och slutar med Motionen avstyrks

bort ha följande lydelse:

Utskottet anser emellertid, i likhet

med motionären, att det nu är hög tid

att vidga tillämpningsområdet för

regeln om s.k. obligatorisk häktning

till att gälla försök, förberedelse och

stämpling till sådana brott för vilket

inte är stadgat lindrigare straff än

fängelse i två år. Bakom detta ligger

att utskottet anser att den rådande

ordningen i den praktiska

rättstillämpningen har lett till

oacceptabla konsekvenser. Som exempel

på detta vill utskottet anföra

följande.

Om den som gjort sig skyldig till

t.ex. försök till våldtäkt av

överfallstyp har fast bostad och inte

kan antas försöka påverka bevisningen i

målet kan han inte häktas om han är

ostraffad och det alltså inte kan anses

föreligga risk för fortsatt

brottslighet. Detta gäller trots att

han visat prov på svår

samhällsfarlighet och att det bara

berott på yttre, tillfälliga

omständigheter att brottet inte

fullbordats. Att häktning inte kan ske

i dessa fall måste, enligt utskottets

mening, anses stötande för allmänheten.

Det måste likaledes kännas svårt och

otryggt för målsäganden. I sådana

situationer gör sig behovet av att

skydda samhället och medborgarna mot

brottslighet starkt gällande.

Regelsystemet måste, anser utskottet,

förändras om det ger upphov till

ohållbara situationer i verkligheten.

Utskottet anser att regeringen snarast

bör upprätta ett lagförslag med den

innebörd som utskottet nu efterlyst.

Här kan regeln om hemlig teleavlyssning

enligt 27 kap. 18 § rättegångsbalken

tjäna som förebild. Vad utskottet nu

med anledning av motion Ju705 uttalat

bör ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under

moment 3 bort ha följande lydelse:

3. beträffande häktning vid grova

försöksbrott m.m.

att riksdagen med bifall till motion

1994/95:Ju705 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet

anfört.

Regeringens lagförslag

Innehållsförteckning

Gotab, Stockholm 1995