Bet. 1995/96:KU22

Konstitutionsutskottets betänkande

1995/96:KU22

Riksdagens arbetsformer

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

Innehållsförteckning

1995/96

KU22

Sammanfattning

I betänkandet behandlas tolv motioner

väckta under den allmänna motionstiden

under riksmötet 1994/95 avseende

motionsrätten, ledamöternas placering i

kammaren, registrering av lobbyister,

ersättare för ledamöterna, EU-nämndens

protokoll, titeln talman/kvinna och

manifestation av Raoul Wallenbergs

gärning.

Utskottet avstyrker elva av motionerna

och tillstyrker en motion avseende en

manifestation av riksdagen av Raoul

Wallenbergs gärning. Till betänkandet

har fogats två reservationer, av

representanterna för Centerpartiet,

Vänsterpartiet och Miljöpartiet

beträffande motionsrätten och av de

moderata ledamöterna beträffande

ledamöternas placering i kammaren.

Motionerna

Motioner väckta under allmänna

motionstiden 1994/95

1994/95:K203 av Bengt Harding Olson (fp)

vari yrkas att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om registreringssy-stem för

lobbyister.

1994/95:K303 av Kia Andreasson m.fl.

(mp) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar att ändra

titeln talman till talkvinna när det är

en kvinna som innehar uppdraget,

2. att riksdagen beslutar att utesluta

orden "fru" och "herr" vid tilltal av

talmannen/talkvinnan,

3. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om ändring av övriga titlar i

det svenska samhället som har suffixet

man.

1994/95:K304 av Elisabeth Fleetwood (m)

vari yrkas att riksdagen beslutar att i

konstnärlig form manifestera riksdagens

och det svenska folkets respekt för

Raoul Wallenbergs gärning i enlighet med

vad som anförts i motionen.

1994/95:K307 av Lars Tobisson och Gunnar

Hökmark (m) vari yrkas att riksdagen

beslutar att platsfördelningen i

riksdagens plenisal skall ske efter

partitillhörighet och inte efter

valkrets.

1994/95:K309 av Gudrun Lindvall (mp)

vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om allmänna motionstiden,

2. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om budgetpropositionen.

1994/95:K310 av Bertil Persson (m) vari

yrkas att riksdagen beslutar utreda hur

motionsrätt skall kunna garanteras även

när mer omfattande lagförslag produceras

direkt i utskotten.

1994/95:K321 av Birger Schlaug (mp) vari

yrkas att riksdagen beslutar att

protokollföringen vid EU-nämndens

sammanträden organiseras så att

protokollen kan offentliggöras så fort

som möjligt efter nämndens möten.

1994/95:K322 av Martin Nilsson m.fl. (s)

vari yrkas att riksdagen beslutar att ge

talmanskonferensen i uppdrag att

återkomma till riksdagen med förslag

till en reformerad motionshantering i

enlighet med vad som anförts i motionen.

1994/95:K323 av Christel Anderberg (m)

vari yrkas att riksdagen hos regeringen

begär förslag till en tidsbegränsad

inskränkning i riksdagsledamöternas fria

motionsrätt i enlighet med vad som

anförts i motionen.

1994/95:K326 av Stig Sandström (v) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om att ge ersättarna till

riksdagsledamöterna en mer aktiv roll i

riksdagens arbete.

1994/95:K327 av andre vice talman Görel

Thurdin (c) vari yrkas att riksdagen

beslutar att ge talmanskonferensen i

uppdrag att se över den allmänna

motionsrätten och komma med förslag till

ändring.

1994/95:K328 av Sigge Godin m.fl. (fp)

vari yrkas att riksdagen beslutar ge

talmanskonferensen i uppdrag att ta upp

frågan om motionstiden i arbetet med

reformeringen av riksdagens

arbetsformer.

Utskottet

Motionsrätten m.m.

Gällande bestämmelser

Enligt 4 kap. 3 § regeringsformen får

regeringen och varje riksdagsledamot

väcka förslag i fråga om allt som kan

komma under riksdagens prövning, om ej

annat är bestämt i regeringsformen.

Även vissa riksdagsorgan får väcka

förslag inom sina ansvarsområden.

Utskott får enligt 3 kap. 7 §

riksdagsordningen väcka förslag i ämne

som tillhör dess handläggning. Förslag

som läggs fram av utskott medför till

skillnad från förslag från andra

förslagsställare inte någon

motionsmöjlighet.

De närmare bestämmelserna om

motionsinstitutet finns i

riksdagsordningen 3 kap. 9-15 §§. Enligt

9 § avger riksdagsledamot förslag till

riksdagen genom motion. Förslag i skilda

ämnen får inte sammanföras i samma

motion.

Som en konsekvens av riksdagens beslut

med anledning av Riksdagsutredningens

förslag om ändringar i riksdagsordningen

har 10 och 11 §§ riksdagsordningen fått

en ny utformning från den 1 januari

1996.

Enligt 10 § får motioner väckas en gång

om året i fråga om allt som kan komma

under riksdagens prövning (allmän

motionstid). Den allmänna motionstiden

pågår, om inte riksdagen på förslag av

talmannen bestämmer annat, från början

av riksmötet som inleds under augusti,

september eller oktober och så länge som

motioner får avlämnas med anledning av

budgetpropositionen.

Budgetpropositionen skall enligt

tilläggsbestämmelse 3.2.1

riksdagsordningen, i dess nya lydelse

från den 1 januari 1996, avlämnas senast

den 20 september. Under år då

riksdagsval hålls i september, skall

budgetpropositionen avlämnas senast en

vecka efter riksmötets öppnande. Om

hinder möter till följd av

regeringsskifte att förfara som nyss

beskrivits, skall budgetpropositionen

avlämnas inom tio dagar efter den nya

regeringens tillträde, dock senast den

15 november.

Motion med anledning av proposition

eller skrivelse från regeringen får

enligt 11 § väckas inom femton dagar

efter det att propositionen eller

skrivelsen anmäldes i kammaren.

Riksdagen kan i vissa fall besluta att

motionstiden skall förkortas eller

förlängas.

Enligt 12 § riksdagsordningen får

motion med anledning av proposition som

uppskjutits från en valperiod till nästa

väckas inom sju dagar från början av den

nya valperioden.

Enligt 15 § får motion med anledning av

händelse av större vikt väckas gemensamt

av minst tio ledamöter under vissa

förutsättningar.

Motionerna

I motion 1994/95:K309 begär Gudrun

Lindvall (mp) att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad som

i motionen anförts om den allmänna

motionstiden (yrkande 1) och om

budgetpropositionen (yrkande 2). Enligt

motionären vore det en fördel om den

allmänna motionstiden som tidigare kunde

ligga kvar i början av året. Regeringen

bör undvika att lägga fram propositioner

som måste behandlas under den allmänna

motionstiden och att inte lägga fram

flera propositioner samtidigt med

budgetpropositionen. Dessutom bör enligt

motionären budgetpropositionen göras mer

tillgänglig med hjälp av

innehållsförteckning och sökordregister.

Föredragningar av berörda departement i

fackutskotten skulle underlätta

behandlingen av budgetpropositionen,

anser motionären.

I motion 1994/95:K310 yrkar Bertil

Persson (m) att riksdagen beslutar

utreda hur motionsrätt skall kunna

garanteras även när mer omfattande

lagförslag utarbetas direkt i utskotten.

Motionären hänvisar till

riksdagsbehandlingen av frågan om

registrerat partnerskap, där utskottet

lade fram ett eget förslag till

lagstiftning. Det förhållandet att

motionsrätt inte föreligger i ett fall

som detta bör enligt motionären

korrigeras på lämpligt sätt.

I motion 1994/95:K322 begär Martin

Nilsson m.fl. (s) att riksdagen uppdrar

åt talmanskonferensen att lämna förslag

till en reformerad motionshantering i

enlighet med vad som anförts i motionen.

Enligt motionärerna utgör de enskilda

motionerna ett värdefullt instrument att

kanalisera opinioner in i det politiska

livet, varför den fria motionsrätten bör

bibehållas. Den bör dock reformeras så

att den tidsmässiga begränsningen

avskaffas till förmån för en fri

motionsrätt under hela året. Denna öppna

motionsrätt bör enligt motionärerna

kombineras med ett krav på att en motion

tas upp till behandling av riksdagen

inom ett år.

I motion 1994/95:K323 yrkar Christel

Anderberg (m) att riksdagen hos

regeringen begär förslag till en

tidsbegränsad inskränkning i

riksdagsledamöternas fria motionsrätt i

enlighet med vad som anförts i motionen.

Enligt motionären bör, med hänvisning

till den samhällsekonomiska situationen,

ingen ledamot få väcka ett förslag som

medför ökade offentliga utgifter utan

att samtidigt redovisa konkreta förslag

till motsvarande besparingar inom något

område. Om ett ofinansierat förslag

väcks skall det inte tas upp till saklig

prövning vare sig i utskott eller i

kammaren. Den föreslagna regeln bör

gälla tills hela statsskulden är

eliminerad, anser motionären.

I motion 1994/95:K327 begär Görel

Thurdin (c) att riksdagen uppdrar till

talmanskonferensen att se över den

allmänna motionsrätten och lämna förslag

till ändringar vad gäller återkommande

möjligheter till allmän motionsrätt

under ett riksmöte. Motionären vänder

sig mot den rådande ordningen enligt

vilken ledamöterna måste lämna alla

tänkbara goda uppslag under en

tvåveckorsperiod respektive att de måste

invänta ett regeringsförslag för att få

en allvarlig fråga behandlad i ett

utskott.

I motion 1994/95:K328 hemställer Sigge

Godin m.fl. (fp) att riksdagen ger

talmanskonferensen i uppdrag att ta upp

frågan om motionstiden i arbetet med att

reformera riksdagens arbetsformer.

Enligt motionärerna är det olämpligt att

begränsa tiden för påverkan till endast

tre veckor om året. En bättre ordning

vore att ledamöterna hade ständig

initiativrätt. Ett alternativ till denna

rätt kan enligt motionärerna vara en

vecka per kvartal. Därmed skulle

dramatiken kring motionerandet

försvinna, riksdagen få en jämnare

arbetsfördelning och antalet motioner

minska.

Tidigare behandling

Utskottet har tidigare behandlat frågan

om olika slags begränsningar i

motionsrätten, senast under 1993/94 års

riksmöte (bet. 1993/94:KU18), då

utskottet behandlade

Riksdagsutredningens förslag om

frivillig restriktivitet vid väckandet

av motioner (1993/94:TK1). Utskottet

ansåg därvid att begränsningar i

motionsrätten skulle innebära ett

uppgivande av en viktig princip i

svenskt parlamentariskt liv och att

begränsningar i motionsrätten borde vara

frivilliga. Utskottet tillstyrkte mot

denna bakgrund utredningens förslag att

inga formella begränsningar skulle

införas.

I samma betänkande behandlades några

motioner med förslag om ändringar i

motionsrätten med inriktning på fri

motionsrätt under hela året (mot.

1992/93:K328, 1993/94:K307). Dessa

motioner avstyrktes med hänvisning till

Riksdagsutredningens överväganden.

I betänkandet behandlades även frågan

den allmänna motionstidens förläggning.

Utskottet hade därvid inga invändningar

mot utredningens förslag om att den

allmänna motionstiden förläggs till

början av riksmötet och utgår samtidigt

med motionstiden på budgetpropositionen.

Frågan om utskottsinitiativ i

lagstiftningsärenden har behandlats av

konstitutionsutskottet senast hösten

1995 (bet. 1995/96:KU6). Till grund för

ärendet låg en motion, 1994/95:K206 (m),

i vilken yrkades ett tillkännagivande om

stärkt skydd för utskottsminoriteter.

Enligt motionären borde det övervägas

bl.a. om initiativ i utskotten borde

fordra fem sjättedels majoritet för ett

positivt beslut. Utskottet hänvisade

till vad Grundlagberedningen och

utskottet självt anfört då

initiativrätten infördes för alla

utskott. Utskottet ansåg att

initiativrätten stärker riksdagens

ställning och underlättar dess

arbetsmöjligheter. Därutöver minskar

behovet av att dra en gräns mellan

begränsade och obegränsade initiativ.

Utskottet utgick från att befogenheterna

även i fortsättningen skulle begagnas

med varsamhet och att politisk enighet

skulle eftersträvas. Utskottet utgick

också från att utskotten kommer att vara

restriktiva med att själva utarbeta mera

omfattande förslag utan beredning inom

regeringskansliet. Med det anförda

avstyrktes motionen. I en reservation

(m) anfördes bl.a. att en självständig

och obegränsad initiativrätt kan

inbjuda en riksdagsmajoritet till

aktioner i syfte att hindra oppositionen

att presentera alternativförslag. Enligt

reservanterna finns det också en risk

att förslag som läggs fram av utskotten

utan underliggande förslag från

regeringen kan vara otillräckligt

beredda. Denna risk blir särskilt

påtaglig i fråga om initiativ i

grundlagsfrågor. Frågan om skyddet för

utskottsminoriteter bör ses över enligt

reservanterna.

Vissa riksdagsbeslut med anknytning till

motionsrätt m.m.

Vid riksdagens behandling av förslag

till förändringar av budgetprocessen med

anledning av betänkandet Reformera

riksdagsarbetet 2 (1993/94:TK2) våren

1994 ställde riksdagen sig bakom de

principer för budgetarbetet som

Riksdagsutredningen fört fram (bet.

1993/94:KU18).

Enligt utredningen kommer sannolikt,

som en konsekvens av att budgetarbetet

kommer att utgå från ramar, helhetssynen

på budgeten att bli mer framträdande i

de motioner som kommer att väckas i

anslutning till budgetförslaget. Partier

och enskilda motionärer som vill ändra

på medelstilldelningen på olika anslag

förutsätts på vanligt sätt framföra

yrkanden om detta men bör också föreslå

att nivån på de berörda utskottsramarna

anpassas till dessa ändringar. Om ett

partis eller en enskild motionärs

förslag innebär att resurser behöver

omfördelas från ett utskott till ett

annat bör enligt utredningen

motionärerna sålunda begära en minskning

av den ena utskottsramen och en lika

stor ökning av den andra (1993/94:TK2 s.

17).

Efter sedvanlig motionstid på 15 dagar

kommer budgetförslaget med följdmotioner

att remitteras till berörda fackutskott,

som omedelbart inleder behandlingen av

sina delar av förslaget. Regeringens och

ledamöternas förslag till budgetramar

remitteras därvid till finansutskottet,

som bereder varje fackutskott tillfälle

att yttra sig över den eller de ramar

som omfattar utskottets anslag. Det

utskott som efter en översiktlig

prövning inte anser sig kunna godta

regeringens förslag till budgetramar

skall anmäla detta till finansutskottet.

Finansutskottet har att vid sin prövning

av budgetförslaget göra en samlad

bedömning av effekterna av alla

tilläggsförslag och jämka samman dem med

övriga krav som kan ställas på budgeten,

inte minst i fråga om det tillgängliga

samhällsekonomiska utrymmet (1993/94:TK2

s. 18).

Den lagstiftning om registrerat

partnerskap som riksdagen fattade beslut

om våren 1994 och som åberopas i motion

1994/95:K310 grundades på ett förslag

som utarbetats i lagutskottet (bet.

1993/94:LU28) utan föregående

proposition från regeringen. Den

dåvarande regeringen fann för gott att

inte utarbeta någon proposition med

anledning av Partnerskapskommitténs

betänkande Partnerskap (SOU 1993:98), i

vilket förslag till lagstiftning om

partnerskap lades fram. Utskottets

initiativ grundades på motioner i

ärendet som väckts under den allmänna

motionstiden. Utskottsförslaget

baserades på kommitténs förslag till

lagstiftning med smärre ändringar.

I en gemensam reservation till

utskottsbetänkandet (kds, c, m, nyd)

hävdades att lagen om registrerat

partnerskap hade arbetats fram för

snabbt och utan ordentlig analys.

Reservanterna hänvisade också till den

kritik som Lagrådet framfört mot

lagförslaget. Reservanterna var kritiska

mot att ett lagförslag presenterades

direkt av ett utskott, vilket medfört

att enskilda riksdagsledamöter inte

kunnat väcka motioner med anledning av

förslaget.

Utskottets bedömning

Utskottet konstaterar att de beslutade

förändringarna vad avser övergången till

kalenderårsbudget och förskjutningen av

tidpunkten för budgetpropositionens

framläggande och den därtill knutna

allmänna motionstiden medför stora

förändringar i riksdagsarbetet i olika

avseenden.

Den tidrymd under vilken

budgetpropositionen och de motioner i

budgetfrågor som väcks under den

allmänna motionstiden skall behandlas

minskar i förhållande till den tidigare

ordningen. Detta medför en ökad

tidspress i riksdagsarbetet under

hösten.

Riksdagsutredningen anförde

(1993/94:TK2 s. 15) beträffande denna

ökade tidspress att det blir svårt för

riksdagen att ta sig an komplicerade

lagstiftningsfrågor och pröva dem som

ett led i budgetprocessen. Utredningen

förutsatte att höstmånaderna kommer att

ägnas åt en mer renodlad budgetprövning

medan mer långtgående förslag till

regeländringar behandlas under

vårmånaderna. De anslagsäskanden detta

arbete ger upphov till bör enligt

utredningen tas upp i den efterföljande

budgetpropositionen. En sådan ordning

kan enligt utredningens bedömning antas

ge riksdagsarbetet en bättre årsrytm.

I detta perspektiv kan det enligt

utskottets mening vara naturligt att

vissa förändringar beträffande

motionsverksamheten övervägs.

I motionerna K322 (s), K327 (c) och

K328 (fp) aktualiseras frågan om en

reformering av motionshanteringen. En

gemensam uppfattning hos motionärerna är

att det finns skäl att överväga ett

avskaffande eller en uppluckring av den

tidsmässiga begränsningen av

motionsrätten som för närvarande gäller.

De alternativ som förs fram är fri

motionsrätt under hela året eller

återkommande möjligheter att motionera

under loppet av ett riksmöte. Som

argument för en mindre restriktiv

motionsrätt anförs bl.a. att dramatiken

kring motionsverksamheten skulle minska,

att riksdagsarbetet skulle fördelas

jämnare över året och att beroendet av

propositioner som grund för

motionsinitiativ skulle minska. Även i

motion K309 yrkande 1 (mp) anförs delvis

liknande tankegångar i den meningen att

motionären efterlyser en motionstid som

är skild från behandlingen av

budgetpropositionen.

Med hänvisning till vad utskottet

anfört i det föregående anser utskottet

att det kan finnas skäl att på sikt

överväga vissa förändringar i

motionsrätten. Med hänsyn till

budgetpropositionens centrala roll i

riksdagsarbetet finns det emellertid

anledning att avvakta utfallet av den

nya ordningen under en viss tid, innan

utskottet tar ett eventuellt initiativ i

frågan om motionsrättens utformning.

Motionerna K309 yrkande 1, K322, K327

och K328 avstyrks därför.

Beträffande motion K309 yrkande 2,

enligt vilket budgetpropositionen bör

göras mera tillgänglig etc., finns det

enligt utskottets mening skäl att anta

att man inom såväl regeringskansliet som

riksdagens utskott inför övergången till

en ny budgetprocess kommer att vidta

åtgärder som på olika sätt underlättar

för riksdagens ledamöter att tillägna

sig innehållet i budgetpropositionen,

varför motionen i denna del avstyrks.

Beträffande motion K310, i vilken

motionären begär en utredning av hur

motionsrätt kan garanteras när utskotten

tar initiativ till mer omfattande

lagstiftning, hänvisar utskottet till

sin tidigare, i det föregående

redovisade, behandling av dessa frågor

(bet. 1995/96:KU6). Motionen avstyrks

därmed.

När det gäller den tidsmässiga

begränsningen i den fria motionsrätten

som föreslås i motion K323, hänvisar

utskottet till vad utskottet anfört i

det föregående om förändringar i

budgetprocessen. Av redovisningen

framgår bl.a. att helhetssynen på

budgeten sannolikt blir mer framträdande

i de motioner som framgent kommer att

väckas med anledning av

budgetpropositionen och att den nya

budgetprocessen i sig kommer att medföra

betydande restriktioner av det slag

motionären efterlyser. Motionen

avstyrks.

Ledamöternas placering i kammaren

Gällande bestämmelser

Enligt 2 kap. 3 § riksdagsordningen

skall för varje ledamot finnas en

särskild plats i plenisalen. Enligt

tilläggsbestämmelse 2.3.1 tar

ledamöterna plats i plenisalen

valkretsvis. Särskilda platser skall

finnas för talmannen samt för vice

talmännen.

Motionen

I motion 1993/94:K307 yrkar Lars

Tobisson och Gunnar Hökmark (m) att

riksdagen beslutar att platsfördelningen

i riksdagens plenisal skall ske efter

partitillhörighet och inte efter

valkrets. Enligt motionärerna tenderar

debatterna i riksdagen att bli utdragna

och svåröverskådliga när de förs med upp

till sju partier som deltagare. Även

ledamöternas placering i plenisalen

spelar en roll härvidlag. Enligt en

kartläggning av Interparlamentariska

unionen, som motionärerna refererar

till, hade endast 7 av 54 undersökta

länder valkretsindelningen som grund för

placeringen. I en klar majoritet av

länderna satt ledamöterna grupperade

efter politisk uppfattning. Motionärerna

anför också att kommun- och

landstingsfullmäktigeledamöter ofta

sitter partivis, liksom fallet är i

Europaparlamentet. En platsfördelning

efter partitillhörighet skulle enligt

motionärerna skänka debatten större

livfullhet och överskådlighet. Eftersom

en förändring i denna riktning inte lär

kräva någon större ombyggnad eller

installation av ny apparatur, bör

åtgärden enligt motionärerna kunna

genomföras under innevarande eller

senast inför nästa mandatperiod.

Tidigare behandling

Utskottet har vid flera tillfällen,

senast våren 1994 (bet. 1993/94:KU18),

avstyrkt motionsförslag med samma

innehåll som det nu aktuella. I ett

tidigare betänkande (bet. 1987/88:KU43)

anförde utskottet med anledning av en

motion bl.a. att en partivis placering

av ledamöterna skulle vara en markering

av den framträdande roll som de

politiska partierna numera spelar i

riksdagen. Den skulle enligt utskottet

troligen också ha vissa andra fördelar

från kontakt- och debattsynpunkt.

Emellertid fanns det enligt utskottets

bedömning inte någon tillräckligt stark

opinion bland ledamöterna för att bryta

traditionen. I ett senare betänkande

(bet. 1992/93:KU9) anförde utskottet

bl.a. att effekterna från debatt- och

kontaktsynpunkt inte skulle bli de som

avsågs i den då aktuella motionen. En

omdisponering av plenisalen måste ske,

om man vill skapa en tätare atmosfär vid

debatterna, ansåg utskottet och

avstyrkte motionen. Med hänvisning till

detta ställningstagande avstyrkte

utskottet våren 1994 ett motionsförslag

med samma innehåll som tidigare (bet.

1993/94:KU18).

Programutredning om plenisalens

inredning

Inom talmanskonferensens arbetsgrupp för

vissa riksdagsfrågor har problemet med

den låga närvaron i plenisalen

diskuterats. Arbetsgruppen har uttalat

att problemet borde utredas inom

riksdagens lokal- och bostadskommitté.

Arbetsgruppen har uttalat sig för en

modell för inredning av plenisalen

innebärande att debattdeltagarna tar

plats i rummets främre del, vilket i sin

tur kan leda till att ledamöternas

platser grupperas partivis och inte

efter valkretstillhörighet som nu är

fallet.

På lokal- och bostadskommitténs uppdrag

har en utredning genomförts syftande

till att redovisa förslag om hur en ny

inredning och gestaltning av lokalen

skall ge bättre förutsättningar för

olika former av debatter som kan

förekomma i plenisalen med särskild

hänsyn till att antalet deltagare

varierar starkt.

Det arkitektoniska förslaget, som

utarbetats av arkitekten Johan Celsing,

syftar till att göra plenum mer

inspirerande och intresseväckande både

för ledamöter och åhörare. Förslaget

innebär bl.a. att den nuvarande

inredningen med individuella pulpeter

för ledamöterna ersätts av

ledamotsplatser utmed längsgående

skrivbänkar. Vidare föreslås att

ledamotsplatserna samlas kring

talarstolen och fördelas på tre grupper

där ledamöterna är vända mot varandra.

Ledamöterna föreslås få en fri placering

på de platser som reserveras för

respektive parti.

Plenisalen föreslås få 372 platser

inklusive 23 platser för regeringen. Vid

salens främsta bänk avses placeras minst

en ledamot per i riksdagen representerat

parti. Övriga platser vid de främst

bänkarna fördelas proportionellt mot

partiernas storlek.

Partierna placeras i plenisalen efter

den traditionella vänster-höger-skalan.

Varje parti får ett platsområde i form

av en tårtbit. Regeringsplatserna

fördelas med 3 på den främsta bänken och

övriga 20 på de närmast bakomvarande

bänkarna i nära anslutning till

talmanspodiet.

Utskottets bedömning

Frågan om riksdagsledamöterna skall

placeras valkretsvis eller partivis i

plenisalen har varit föremål för

riksdagens överväganden vid åtskilliga

tillfällen. Konstitutionsutskottet - och

riksdagsmajoriteten - har hittills

avvisat förslag om en ändring i den

riktning som motion K307 förespråkar.

Utskottet finner ingen anledning att nu

frångå den ståndpunkt som utskottet

tidigare intagit i denna fråga. Motionen

avstyrks.

Registrering av lobbyister

Motionen

I motion 1994/95:K203 begär Bengt

Harding Olson (fp) att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om registreringssystem

för lobbyister. Motionären konstaterar

att lobbyism, med vilket menas sådan

verksamhet som bedrivs av

intresseorganisationer eller särskilda

företag för att påverka politiska

instanser att fatta beslut i linje med

organisationernas eller företagens egna

önskemål, finns i både Sverige och EU. I

Sverige är det främst

intresseorganisationer som SAF, LO, TCO,

SACO och LRF som bedriver

lobbyverksamhet. I Bryssel och

Strasbourg arbetar företrädare för en

mängd organiserade intressen med samma

mål. Enligt motionären är det rimligt

att medborgarna själva eller genom

intresseorganisationer eller

lobbyföretag ökar sina kontakter mot

politiker i Sverige och EU. EU-

parlamentariker och företrädare för EU-

kommissionen har efterlyst etiska regler

för lobbyister och obligatorisk

registrering. Kommissionen har inrättat

en databas där lobbyister kan registrera

sig frivilligt. Ett sådant

registreringssystem borde enligt

motionären övervägas även i Sverige.

Lobbyverksamhet i Sverige och EU

Någon samlad, aktuell översikt över

lobbyverksamhet i Sverige finns inte

såvitt bekant. Enligt en enkät som

genomfördes 1988 av tidningen Från

Riksdag & Departement hade de

kommersiella och specialiserade

lobbyföretagen inte fått något

genombrott i kontakterna mellan

riksdagen och dess omvärld. En klar

majoritet av de svarande ansåg att de

etablerade organisationerna som LO, SAF

och LRF stod för de mest omfattande

kontakterna. Kontakterna från ad hoc-

grupper och enskilda ansågs vara mindre

vanliga, och ovanligast bedömdes

kontakter från professionella lobbyister

vara.

Frågan om lobbyism och lobbyister har

kortfattat berörts av

Personvalsutredningen som i sitt

betänkande Ökat personval (SOU 1993:21)

fört en diskussion om lobbyismens

eventuella konsekvenser för personval.

Utredningen behandlade frågan i vad mån

politiker i framtiden kommer att

utsättas för större påtryckningar från

organiserade intressen än vad som sker

för närvarande. Enligt utredningen

arbetar i dag främst företag och

organisationer med en typ av

lobbyverksamhet som tar sikte på att

förse politiker med s.k. faktaunderlag,

vilket inte antas ha lika allvarliga

följder som den lobbyverksamhet som

bedrivs i andra länder, främst USA.

Utredningen ansåg att de förslag till

förändringar beträffande möjligheter

till ökade personvalsinslag som

utredningen framlagt inte skulle leda

till ökad lobbyverksamhet, varför någon

reglering av verksamheten inte var

påkallad.

Inom Europaparlamentet har vid olika

tillfällen framlagts förslag om vissa

riktlinjer för lobbyism inom

parlamentets område. En kommitté lämnade

hösten 1995 vissa rekommendationer,

bl.a. att Europaparlamentet borde

fastställa regler för lobbyisternas

verksamhet och att en frivillig

registrering av lobbyister borde komma

till stånd. Förslaget föll vid

parlamentets behandling av frågan i

januari 1996.

Utskottets bedömning

Det finns i Sverige en lång tradition av

intressebevakning från organisationernas

sida gentemot bl.a. riksdagen och

regeringen. Kontakter i den omfattning

och i de former som förekommer mellan

organisationsföreträdare och enskilda

ledamöter, utskott etc. bör enligt

utskottets mening betraktas som ett

naturligt och legitimt inslag i den

politiska processen. Mot denna bakgrund

ifrågasätter utskottet behovet och

värdet av ett registreringsförfarande

enligt motionens förslag, varför motion

K203 avstyrks.

Ersättare för riksdagsledamöterna

Gällande bestämmelser

Enligt 3 kap. 1 § regeringsformen skall

det finnas ersättare för riksdagens

ledamöter. För varje mandat som ett

parti erhållit i riksdagsvalet utses

ersättare enligt 3 kap. 9 § RF. Enligt

vallagen skall för varje ledamot utses

lika många ersättare som partiet

erhållit mandat i valkretsen, dock minst

tre. Ersättare är följaktligen

gruppersättare, inte personliga

ersättare. Ersättare inträder enligt 4

kap. 9 § RF då riksdagsledamot är

riksdagens talman eller tillhör

regeringen. Riksdagen kan i

riksdagsordningen föreskriva att

ersättare skall träda i riksdagsledamots

ställe när denne är ledig.

Enligt 1 kap. 8 § riksdagsordningen kan

riksdagsledamot efter prövning erhålla

ledighet från sitt uppdrag. Om ledighet

beviljas för minst en månad skall

uppdraget utövas av ersättare.

Antalet vid 1994 års riksdagsval invalda

ersättare uppgår till 556.

Motionen

I motion 1994/95:K326 begär Stig

Sandström (v) att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att ge ersättarna

till riksdagsledamöterna en mer aktiv

roll i riksdagens arbete. Motionären

anför att ersättare i riksdagen i

motsats till vad som är fallet i

landsting och kommuner tilldelats en

underordnad roll i det parlamentariska

systemet. I landsting och kommuner har

förste ersättaren ofta rätt att med

ersättning närvara vid fullmäktigemöten,

delta vid gruppmöten och delta i

studieresor. Ersättaren kan för den

enskilde riksdagsledamoten vara en

viktig länk till hemmavalkretsen enligt

motionärens mening. Som lämpliga

åtgärder för att stärka ersättarnas roll

i riksdagsarbetet nämns i motionen att

de högst placerade ersättarna i

valkretsarna under t.ex. en vecka per år

kunde informera sig om de aktuella

politiska frågorna och vardagsarbetet i

riksdagen och att de för detta ändamål

fick ett par fria resor per år.

Förarbeten till lagstiftningen, tidigare

behandling m.m.

Grundlagberedningen föreslog i sitt

betänkande Ersättare för

riksdagsledamöterna (SOU 1970:17) att

det skulle finnas ersättare för

riksdagsledamot som antingen är

frånvarande eller är talman eller

tillhör regeringen. Det främsta skälet

till förslaget var enligt beredningen

att ersättarsystemet skulle bidra till

att upprätthålla den partimässiga

balansen i riksdagen.

I betänkandet tog Grundlagberedningen

kortfattat upp några aspekter på frågan

som omnämns i den här aktuella motionen.

I betänkandet anförs sålunda i samband

med en diskussion om ersättares

ställning att det kunde vara lämpligt

att i syfte att hålla ersättarna à jour

med de frågor som behandlas i riksdagen

tillställa dem eller vissa av dem

riksdagstryck eller annat material (s.

53).

I anslutning till behandlingen av

frågan om en eventuell sänkning av

antalet ledamöter i riksdagen vid ett

införande av ett ersättarsystem anfördes

att ersättare kan sägas fylla uppgiften

att förmedla kontakter och impulser med

väljaropinionen på ungefär samma sätt

som de ordinarie ledamöterna (s. 73).

Grundlagberedningen föreslog att

ersättare för ledamot skulle kallas in

om frånvaron uppgick till minst femton

dagar eller, vid kortare frånvaro, om

minst tio av riksdagens ledamöter

begärde det. I propositionen (prop.

1972:66) anfördes att ersättarsystemet

borde komma till användning under sådana

förhållanden att ersättaren kunde göra

en meningsfull insats i riksdagsarbetet.

Mot denna bakgrund tillbakavisades

beredningens förslag både vad gäller den

minsta tiden för att ersättare skulle

inkallas och att ett visst antal

ledamöter skulle kunna påkalla att

ersättare kallades in även vid kortare

frånvaro.

Förmåner och service åt ersättare

Ersättare i riksdagen har under den tid

han eller hon tjänstgör samma ekonomiska

förmåner och service som en ordinarie

ledamot.

I början av en ny mandatperiod

kontaktar riksdagsförvaltningen varje

ersättare och översänder ett s.k.

välkomstpaket, innehållande bl.a. en

hälsning från riksdagsdirektören och

allmän information om riksdagen och dess

arbete. Ersättare får också ett reskort

av samma slag som ledamöterna, vilket

berättigar till fria resor som har

samband med uppdraget med tåg, flyg och

taxi. De som önskar får en

gratisprenumeration på tidningen Från

Riksdag & Departement. Ersättare som

inte tjänstgör i riksdagen har rätt att

efter rekvisition få sig tillsänd

riksdagstrycket i de delar som

ersättaren av sitt parti fått i uppgift

att bevaka. Härutöver står tre till fyra

bostadsrum ständigt i beredskap i

förvaltningshuset för ersättarnas

räkning.

Ersättarna får dock inte någon

utbildning av det slag som de ordinarie

ledamöterna får i form av introduktion

för nyvalda.

Utskottets bedömning

Utskottet konstaterar att ersättarnas

möjligheter att allmänt hålla sig à jour

med riksdagsarbetet är goda och att de

därmed utan alltför stora svårigheter

kan komma in i riksdagsarbetet för den

händelse de kallas in för tjänstgöring.

Utskottet vill erinra om att de

politiska partierna i riksdagen givetvis

har ett ansvar för att ersättarna får

det stöd som de, utöver den service de

får från riksdagsförvaltningen, behöver

för att fullt ut kunna fungera i rollen

som ersättare.

Ersättare kan enligt utskottets mening

inte, på det sätt som motionären anser,

jämställas med kommunalt förtroendevalda

när det gäller förmåner av olika slag.

Det hänger bl.a. samman med de stora

skillnaderna i arbetsförhållanden mellan

riksdagen och de kommunala organen.

Med hänvisning till vad utskottet anfört

avstyrks motion K326.

EU-nämndens protokoll

Gällande bestämmelser och praxis

Enligt 8 kap. 19 § riksdagsordningen

förs protokoll över sammanträde med EU-

nämnden. Vid sammanträde med nämnden

skall föras stenografiska uppteckningar

över vad som yttras vid nämndens

överläggningar med regeringen.

Den sistnämnda bestämmelsen gäller när

regeringen rådgör med nämnden i fall som

avses i 8 kap. 15 § riksdagsordningen,

dvs. i frågor som avses bli behandlade i

Europeiska unionens råd (ministerrådet).

Regeringen skall också rådgöra med

nämnden om hur förhandlingarna i rådet

skall föras inför beslut som regeringen

bedömer som betydelsefulla och i andra

frågor som nämnden bestämmer.

Bestämmelserna i 8 kap. 15 och 19 §§

trädde i kraft den 1 januari 1995 i

enlighet med lagen 1994:1651. Bakom

denna lagstiftning låg ett initiativ

från konstitutionsutskottet

(1994/95:KU22), som ansåg att det

förslag som utarbetats av

talmanskonferensen arbetsgrupp inte var

tillräckligt långtgående. Arbetsgruppens

förslag gick ut på att samma regler för

protokollföring som gäller för

riksdagens utskott skulle gälla också

för EU-nämnden.

Enligt EU-nämndens kansli har praxis

vad gäller tiden för justering av

nämndens protokoll och de stenografiska

uppteckningarna av nämndens

överläggningar med regeringen hittills

varit fyra veckor.

Motionen

I motion 1994/95:K321 begär Birger

Schlaug (mp) att riksdagen beslutar att

protokollföringen vid EU-nämndens

sammanträden organiseras så att

protokollen kan offentliggöras så fort

som möjligt efter nämndens möten. Enligt

motionären är detta inte fallet för

närvarande. Att det tar fyra veckor

mellan nämndens möte och

offentliggörandet är enligt motionären

inte rimligt.

Hantering av protokoll och stenografiska

uppteckningar vid nämndens kansli

Enligt uppgift från EU-nämndens kansli

bestäms tiden mellan nämndens

sammanträden och offentliggörandet av

protokoll och stenografiska

uppteckningar, som hittills varit fyra

veckor, av rent fysiska omständigheter.

Nämnden håller sina sammanträden på

fredagar veckan före överläggningarna i

Europeiska unionens råd. Eftersom

berörda statsråd befinner sig i Bryssel

under veckan efter EU-nämndens

sammanträde, kan granskning och

godkännande av utskrifterna från deras

sida ske först under andra veckan efter

nämndens sammanträde. Efter statsrådens

och ledamöternas granskning av

uppteckningarna sammanställs dessa av

kammarkansliet. Därefter vidtar prövning

av innehållet mot aktuella

sekretessbestämmelser. Justering av

protokollet och de stenografiska

uppteckningarna, som utgör separata

dokument, sker därefter vid nästa

sammanträde. Denna process tar i

allmänhet fyra veckor under den tid

riksdagen är samlad, längre tid under

övrig tid. Enligt kansliets bedömning är

en absolut nedre tidrymd för att

genomföra godkännande- och

justeringsprocessen tre veckor, vilket

kansliet eftersträvar framgent.

Utskottets bedömning

Utskottet delar motionärens uppfattning

att det inte är acceptabelt att det tar

fyra veckor efter ett sammanträde innan

EU-nämndens protokoll och stenografiska

uppteckningar kan offentliggöras.

Utskottet utgår från att det finns stora

möjligheter att rationalisera

hanteringen av protokoll m.m. och därmed

avsevärt minska tidsutdräkten. Det bör

enligt utskottets mening ankomma på EU-

nämnden själv att vidta de åtgärder som

behövs. Med detta får önskemålet i

motion K321 anses tillgodosett.

Titeln talman/talkvinna

Motionen

I motion 1994/95:K303 begär Kia

Andersson m.fl. (mp) att riksdagen

beslutar dels att ändra titeln talman

till talkvinna när det är en kvinna som

innehar uppdraget (yrkande 1), dels att

utesluta orden "fru" och "herr" vid

tilltal av talmannen/kvinnan (yrkande

2), dels också att övriga titlar i det

svenska samhället med ändelsen -man bör

ändras i enlighet med vad som föreslås

beträffande titeln talman (yrkande 3).

Enligt motionärerna krävs en utökning av

titeln talman till talkvinna med hänsyn

till att också kvinnor numera innehar

ordförandeskapet för riksdagen. Det är

enligt motionärerna ett språkfel att

kalla en kvinna för en man även om det

härrör från en gammal titel och en

svunnen tid då det endast fanns män att

välja. Även artighetsfraserna "fru" och

"herr" bör uteslutas vid tilltal av den

kvinnliga resp. den manliga talmannen,

eftersom den i det första fallet ger

uttryck för ett ålderdomligt synsätt och

i det andra fallet inte har några

sociala aspekter.

Språkvetenskapliga aspekter på titlar

och yrkesbeteckningar

I en språkvetenskaplig uppsats (Ritva

Himanen: Kvinnliga ombudsmän och manliga

sjuksköterskor, Ord och stil, 1990)

behandlas bl.a. förekomsten av titlar

och yrkesbeteckningar i nutida svensk

dagspress.

Av uppsatsen framgår bl.a. att ordet

riksdagsman enligt Svenska akademiens

ordbok (SAOB) finns belagt från 1723 och

att betydelsen då var enbart man i

bokstavlig mening. Bruket av termen

riksdagsledamot har enligt Himanen vuxit

fram på ett naturligt sätt: när antalet

kvinnor i riksdagen ökade, blev det

vanligt att använda benämningen

riksdagsledamot om kvinnor och

riksdagsman om män. Ordet riksdagskvinna

finns enligt SAOB belagt första gången

år 1866, men enligt Himanen förefaller

det som om ordet först under senare år

börjat användas i dagstidningarna.

Av en enkätundersökning, som redovisas i

uppsatsen, framgår bl.a. att ordet

talman bland ett trettiotal liknande ord

med slutleden -man ansågs vara mest

könsneutralt som benämning på kvinnor.

Drygt 70 % av de svarande ansåg ordet

talman helt användbart som benämning på

kvinnor, medan mindre än 10 % ansåg det

omöjligt att använda. Resterande knappt

20 % av de svarande ansåg ordet

tillfälligt användbart eller att det

kunde tänkas vara användbart. Andra ord

som ansågs i hög grad könsneutrala var

rådman, överman, förman, talesman,

nämndeman, förtroendeman och sagesman.

Som minst könsneutrala betraktades bl.a.

idrottsman, yrkesman, PR-man, kyrkoman

och språkman.

Tradition och praxis i den svenska

riksdagen

När det gäller sättet på vilket

ledamöterna uttrycker sig när de talar i

parlamentet, finns det en anglosachsisk

tradition, som fått genomslag även i den

svenska riksdagen. Enligt denna

tradition apostroferar man vid

anföranden talmannen, och man talar

följaktligen genom talmannen, då man

vänder sig till en enskild ledamot i

debattsammanhang. Skälet till detta är

att en formalisering beträffande

tilltalet avses skapa en viss ordning

och disciplin i parlamentet.

Praxis i den svenska riksdagen är att

man vid tilltal av talmannen använder

herr eller fru som prefix, vilket

dokumenteras i protokollet. Om talaren

inte använder uttrycken herr och fru,

tillförs dessa protokollet. Även

uttrycket värderade talman accepteras

och tas in i protokollet. Om en talare

tilltalat en ledamot med du ,

korrigeras detta genom att namnet på den

tilltalade sätts in i protokollet.

Utskottets bedömning

Som framgått av redovisningen i det

föregående uppfattas uttrycket talman

från språklig synpunkt som en acceptabel

könsneutral benämning på en kvinna som

utövar talmansrollen. Det gäller även

vissa andra benämningar där ändelsen -

man ingår. Mot denna bakgrund avstyrker

utskottet motionen vad avser förslaget

att ändra titeln talman till talkvinna

när en kvinna innehar uppdraget (yrkande

1) och förslaget om ändring av övriga

titlar med ändelsen -man (yrkande 3).

Vad gäller förslaget i motionen att

utesluta orden fru och herr vid

tilltal av talmannen, vill utskottet

erinra om att användningen av titlarna

herr, fru och fröken vid formellt

tilltal av ledamöterna upphörde fr.o.m.

1977/78 års riksmöte. Däremot har, som

redovisats i det föregående, bruket att

använda titeln herr och fru vid tilltal

av talmannen stannat kvar.

Utskottet finner ingen anledning att

föreslå några förändringar i rådande

praxis, varför motionen även i denna del

(yrkande 2) avstyrks.

Manifestation av Raoul Wallenbergs

gärning

Motionen

I motion 1994/95:K304 begär Elisabeth

Fleetwood (m) att riksdagen beslutar att

i konstnärlig form manifestera

riksdagens och det svenska folkets

respekt för Raoul Wallenbergs gärning i

enlighet med vad som anförts i motionen.

Motionären hänvisar till den sammankomst

i Sveriges riksdag som talmannen

inbjudit till med anledning av att 50 år

förflutit sedan Raoul Wallenberg

försvann under sin tjänsteutövning vid

den svenska legationen i Budapest.

Motionären erinrar även om de motioner

som väckts i riksdagen med krav på

manifestation i någon konstnärlig form

som bevis på riksdagens respekt,

beundran och tacksamhet för Raoul

Wallenbergs gärning, motioner som

emellertid avslagits med hänvisning till

rådande praxis enligt vilken endast

avlidna personer kan bli föremål för

hedersbevisningar av det aktuella

slaget. Enligt motionären är det

påkallat och angeläget att återkomma

till riksdagen i frågan i samband med

högtidlighållandet av 50-årsdagen av

försvinnandet.

Tidigare behandling

Utskottet har tidigare vid flera

tillfällen behandlat motioner om Raoul

Wallenbergs minne. Senast skedde detta

hösten 1990 (bet. 1990/91:KU8) då

utskottet med anledning av en motion

bl.a. framhöll att det utöver Raoul

Wallenberg finns ett flertal tänkbara

personer och företeelser som har eller

haft stor betydelse för landet eller

någon internationell uppgift som är

värda att hedras med t.ex. ett

minnesmärke. Det kunde därför enligt

utskottet komma att göras flera

framställningar om att få placera

monument och minnesmärken inom eller i

direkt anslutning till riksdagens

byggnader. Enligt utskottet borde det

ankomma på förvaltningsstyrelsen att ta

ställning till den typen av

framställningar och avgöra vilka

monument och minnesmärken som kan fogas

in i den konstnärliga helhet som man

eftersträvat vid utsmyckningen av husen

på Helgeandsholmen. Utskottet avstyrkte

på denna grund motion 1989/90:K324.

Utskottets bedömning

Utskottet delar motionärens uppfattning

att det finns ett allmänt intresse av

att i konstnärlig form manifestera

riksdagens och det svenska folkets

respekt för Raoul Wallenbergs gärning.

Utskottet hemställer därför, med bifall

till motion K304, att riksdagen uppdrar

åt förvaltningsstyrelsen att vidta

lämpliga åtgärder. Det får ankomma på

förvaltningsstyrelsen att utforma en

konstnärlig utsmyckning av detta slag

med hänsyn till den speciella miljön på

Helgeandsholmen.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande motionsrätten

m.m.

att riksdagen avslår motionerna

1994/95:K309, 1994/95:K310,1994/95:

K322, 1994/95:K323, 1994/95:K327 och

1994/95:K328,

res. 1 (c, v, mp)

2. beträffande ledamöternas

placering i kammaren

att riksdagen avslår motion

1994/95:K307,

res. 2 (m)

3. beträffande registrering av

lobbyister

att riksdagen avslår motion

1994/95:K203,

4. beträffande ersättare för

riksdagsledamöterna

att riksdagen avslår motion

1994/95:K326,

5. beträffande EU-nämndens

protokoll

att riksdagen avslår motion

1994/95:K321,

6. beträffande titeln

talman/talkvinna

att riksdagen avslår motion

1994/95:K303,

7. beträffande manifestation av

Raoul Wallenbergs gärning

att riksdagen med bifall till motion

1994/95:K304 uppdrar åt

förvaltningsstyrelsen att vidta lämpliga

åtgärder.

Stockholm den 8 februari 1996

På konstitutionsutskottets vägnar

Birgit Friggebo

I beslutet har deltagit: Birgit Friggebo

(fp), Kurt Ove Johansson (s), Catarina

Rönnung (s), Anders Björck (m), Ingvar

Johnsson (s), Birger Hagård (m), Tone

Tingsgård (s), Björn von Sydow (s),

Jerry Martinger (m), Barbro Hietala

Nordlund (s), Kenneth Kvist (v), Pär-

Axel Sahlberg (s), Inger René (m), Peter

Eriksson (mp), Nils-Göran Holmqvist (s)

och Sivert Carlsson (c).

Reservationer

1. Motionsrätten m.m. (mom. 1)

Sivert Carlsson (c), Kenneth Kvist (v)

och Peter Eriksson (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande

som på s. 7 börjar med Med hänvisning

till och slutar med avstyrks därför

bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att det nu finns skäl

att överväga en ny, mindre restriktiv

ordning beträffande motionsrätten så att

den allmänna motionstiden utökas till

att omfatta någon eller några perioder

utöver den motionstid som är knuten till

budgetpropositionen. Utskottet

hemställer därför att riksdagen beslutar

uppdra åt talmanskonferensen att utreda

frågan om en utökning av den allmänna

motionstiden med den inriktning

utskottet här angett. Motionerna K309

yrkande 1, K322, K327 och K328

tillstyrks.

dels att utskottets hemställan under 1

bort ha följande lydelse:

1. beträffande motionsrätten m.m.

att riksdagen med avslag på motionerna

1994/95:K309 yrkande 2, 1994/95:K310

och 1994/95:K323 och med bifall till

motionerna 1994/95:K309 yrkande 1,

1994/95:K322, 1994/95:K327 och

1994/95: K328 uppdrar till

talmanskonferensen att utreda frågan

om en utökning av den allmänna

motionstiden med den inriktning

utskottet här angett.

2. Ledamöternas placering i kammaren

(mom. 2)

Anders Björck, Birger Hagård, Jerry

Martinger och Inger René (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande

som på s. 9 börjar med Utskottet

finner och slutar med Motionen

avstyrks bort ha följande lydelse:

Utskottet konstaterar att det i dag

finns ett ökat intresse för en partivis

placering av ledamöterna i plenisalen.

Med hänsyn till detta och till de

argument som tidigare framförts och som

utvecklas i motion K307 tillstyrks

motionen, innebärande en omgruppering av

ledamöterna utan föregående ombyggnad av

plenisalen.

dels att utskottets hemställan under 2

bort ha följande lydelse:

2. beträffande ledamöternas

placering i kammaren

att riksdagen bifaller motion

1994/95:K307.

Innehållsförteckning

Sammanfattning 1

Motionerna 1

Motioner väckta under allmänna

motionstiden 1994/95 1

Utskottet 2

Motionsrätten m.m. 2

Gällande bestämmelser 2

Motionerna 3

Tidigare behandling 4

Vissa riksdagsbeslut med

anknytning till motionsrätt m.m. 5

Utskottets bedömning 6

Ledamöternas placering i kammaren 7

Gällande bestämmelser 7

Motionen 7

Tidigare behandling 8

Programutredning om plenisalens

inredning 8

Utskottets bedömning 9

Registrering av lobbyister 9

Motionen 9

Lobbyverksamhet i Sverige och EU 9

Utskottets bedömning 10

Ersättare för riksdagsledamöterna 10

Gällande bestämmelser 10

Motionen 11

Förarbeten till lagstiftningen,

tidigare behandling m.m. 11

Förmåner och service åt ersättare 11

Utskottets bedömning 12

EU-nämndens protokoll 12

Gällande bestämmelser och praxis 12

Motionen 13

Hantering av protokoll och

stenografiska uppteckningar vid

nämndens kansli 13

Utskottets bedömning 13

Titeln talman/talkvinna 14

Motionen 14

Språkvetenskapliga aspekter på

titlar och yrkesbeteckningar 14

Tradition och praxis i den

svenska riksdagen 14

Utskottets bedömning 15

Manifestation av Raoul Wallenbergs

gärning 15

Motionen 15

Tidigare behandling 16

Utskottets bedömning 16

Hemställan 16

Reservationer 17

1. Motionsrätten m.m. (mom. 1) 17

2. Ledamöternas placering i

kammaren (mom. 2) 17

Gotab, Stockholm 1996