Bet. 1995/96:KU8

Konstitutionsutskottets betänkande

1995/96:KU08

Fri- och rättigheter

Innehåll

Sammanfattning

Utskottet

Hemställan

1995/96

KU8

Sammanfattning

I detta betänkande behandlas 11

motionsyrkanden från den allmänna

motionstiden 1994/95 som tar upp frågor

som gäller grundlagsskyddet för vissa

fri- och rättigheter m.m. Det gäller

ersättning för intrång i äganderätten,

förbud mot diskriminering av

homosexuella och funktionshindrade samt

dessutom grundlagsförbud mot viss

genteknik och utbyggnad av vissa älvar

och älvsträckor. Utskottet har avstyrkt

samtliga motioner. Fem reservationer och

två särskilda yttranden fogas till

betänkandet.

Motionerna

1994/95:K206 av förste vice talman

Anders Björck m.fl. (m) vari yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om ersättning vid

rådighetsinskränkning.

1994/95:K213 av Bengt Harding Olson

m.fl. (fp, m, c, kds) vari yrkas att

riksdagen i enlighet med vad som anförts

i motionen beslutar att förstärka

grundlagens skydd för äganderätten för

att försäkra den som tvingas avstå sin

lösa eller fasta egendom genom

expropriation ersättning av staten.

1994/95:K214 av Birgitta Carlsson (c)

vari yrkas att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om full ersättning vid intrång i

den enskilda äganderätten.

1994/95:K216 av Gudrun Schyman m.fl. (v)

vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär

förslag till ändring i grundlagen så att

funktionshindrade inte diskrimineras.

1994/95:K431 av Karin Pilsäter m.fl.

(fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om förstärkt skydd mot

diskriminering av homosexuella i

regeringsformen och

tryckfrihetsförordningen.

1994/95:K612 av Ingrid Andersson och

Thomas Östros (s) vari yrkas att

riksdagen hos regeringen begär åtgärder

mot diskriminering av homosexuella inom

kyrkan.

1994/95:So294 av Rune Backlund m.fl. (c)

vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om ett allmänt förbud i grundlag

mot diskriminering av funktionshindrade.

1994/95:So422 av Birger Schlaug m.fl.

(mp) vari yrkas

3. att riksdagen hos regeringen begär

grundlagsförslag inom mandatperioden som

innefattar skydd för människans gener

enligt i motionen framförda riktlinjer.

1994/95:Jo503 av Birger Schlaug m.fl.

(mp) vari yrkas

4. att riksdagen hos regeringen begär

förslag till grundlag som innebär att

patent på liv förbjuds.

1994/95:N434 av Birger Schlaug m.fl.

(mp) vari yrkas

28. att riksdagen hos regeringen begär

förslag till grundlag som skyddar de

sista orörda älvarna och älvsträckorna.

1994/95:A702 av Stig Sandström m.fl. (v)

1. att riksdagen som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen

anförts om lagstiftning om hets mot

homosexuella.

Utskottet

Ersättning för ingrepp i äganderätten

Motionerna

Tre motioner tar upp frågan ersättning

vid ingrepp i äganderätten. I motion

K206 (yrkande 3) av Anders Björck m.fl.

(m) anförs att regeringen bör få i

uppdrag att ta de initiativ som behövs

för att garantera fastighetsägare en

rimlig ersättning vid

rådighetsinskränkningar. Enligt

motionärerna är det inte godtagbart med

den rättspraxis som utvecklat sig och

som innebär att den skada som uppstår

vid rådighetsinskränkningar måste uppgå

till 10-15 % av den berörda fastighetens

värde för att kunna ersättas. En nivå på

ca 3 % framstår som mer rättvis.

I motion K213 av Bengt Harding Olson

m.fl. (fp, m, c, kds) framhålls att

reformarbetet när det gäller

grundlagsskyddet för äganderätten bör

fortsätta för att förstärka skyddet för

dganderätten och tillförsäkra ersättning

av staten till den som tvingas avstå sin

lösa eller fasta egendom genom

expropriation. En grundprincip måste

vara att all egendom skall ges ett

likvärdigt skydd. Ersättningsrätten

måste dessutom utvidgas så att den

verkligen utgör kompensation för

förlorad egendom. Även Birgitta Carlsson

(c) tar i motion K214 upp frågan om

bättre ersättning vid intrång i

äganderätten. Så snart som intrång sker

som påverkar förutsättningarna för den

enskilde ägaren att själv bruka och

utnyttja sin mark måste enligt

motionären full ersättning garanteras

för den skada som åsamkas.

Gällande grundlagsregler

Den 1 januari 1995 fick 2 kap. 18 §

regeringsformen ny lydelse. Enligt

paragrafen är varje medborgares egendom

tryggad genom att ingen kan tvingas

avstå sin egendom till det allmänna

eller till någon enskild genom

expropriation eller annat sådant

förfogande eller tåla att det allmänna

inskränker användningen av mark eller

byggnad utom när det krävs för att

tillgodose angelägna allmänna intressen.

Den som genom expropriation eller annat

sådant förfogande tvingas avstå sin

egendom skall vara tillförsäkrad

ersättning för förlusten. Sådan

ersättning skall också vara

tillförsäkrad den för vilken det

allmänna inskränker användningen av mark

eller byggnad på sådant sätt att

pågående markanvändning inom berörd del

av fastigheten avsevärt försvåras eller

skada uppkommer som är betydande i

förhållande till värdet på denna del av

fastigheten. Ersättningen skall

bestämmas enligt grunder som anges i

lag. I paragrafen stadgas också att alla

skall ha tillgång till naturen enligt

allemansrätten oberoende av vad som

föreskrivits enligt ovan.

I de förarbeten som låg till grund för

ändringen av 2 kap. 18 § regeringsformen

(prop. 1993/94:117) framhölls att det

egendomsskydd som Europakonventionen ger

borde preciseras närmare i

regeringsformen. Förutom ett skydd mot

tvångsöverföring genom expropriation

eller annat sådant förfogande borde även

ges ett motsvarande skydd mot

inskränkningar i användningen av mark

och byggnader. Vidare borde

grundlagsskyddet utökas genom en rätt

till ersättning för förlusten vid både

tvångsöverföringar och

rådighetsinskränkningar.

Ersättningsregeln för

rådighetsinskränkningar borde utformas i

enlighet med de huvudprinciper för

ersättning som redan gällde i vanlig lag

vid inskränkningar i rätten att använda

mark och byggnader. De närmare grunderna

skulle anges i vanlig lag.

Flera remissinstanser hade ansett att

den enskilde genom grundlagsbestämmelsen

borde tillförsäkras full ersättning

eller ersättning för hela förlusten.

Enligt regeringen skulle detta dock inte

vara helt rättvisande med hänsyn till

att sådana förväntningsvärden som enligt

4 kap. 3 § expropriationslagen

(1972:719) inte är ersättningsgilla inte

omfattas av skyddet. I den bestämmelsen

tillförsäkrades den vars egendom togs i

anspråk genom expropriation eller annat

sådant förfogande ersättning för

förlusten. Detta fick enligt regeringen

anses ge uttryck för att den drabbade

skulle hållas skadeslös och att inte

enbart symboliska belopp skulle betalas

ut. Ett skydd som tillförsäkrade den

enskilde ersättning för inskränkning

utan avseende på intrångets eller

skadans storlek överensstämde enligt

regeringen inte med gällande rätt.

Inskränkningen måste ha uppnått en viss

kvalifikationsgrad för att ersättning

skulle komma i fråga. En motsvarande

begränsning borde komma till uttryck i

grundlagsbestämmelsen. Regeringen

framhöll att meningen inte var att i

grundlagen precisera beräkningsgrunderna

utan endast att ange huvudprinciperna.

Att rätten för rådighetsinskränkningar

nu gavs ett grundlagsskydd innebar

enligt regeringen således inte att

ersättningsrätten utvidgades i

förhållande till de dittills gällande

ersättningsreglerna.

Ersättning utgår således inte för den

förlust som kan bestå i att

förväntningar om ändring i markens

användningsområde inte infrias till

följd av dispositionsinskränkningar.

Ersättning utgår vidare inte för ingrepp

i form av strandskyddsförordnande eller

förordnande om naturvårdsområde.

Uteblivet tillstånd till en ny

verksamhet, t.ex. grustäkt eller

markavvattning samt vägrad

strandskyddsdispens, ersätts inte enligt

denna princip. Inte heller skall

ersättning utgå för sådana - till tid

och omfattning - mindre ingripande

inskränkningar i rätten att fritt nyttja

sin egendom. Regeringen menade att

avsikten således inte var att andra

typer av rådighetsinskränkningar i mark

eller byggnader än vad som då gällde

skulle vara förenade med rätt till

ersättning.

Konstitutionsutskottet avstyrkte en rad

motioner som gällde regeringens förslag

till ny lydelse av 2 kap. 18 §

regeringsformen (bet. 1993/94:KU24).

Utskottet ansåg det därvid inte

motiverat att låta all egendom, både

fast och lös, omfattas av grundlagens

egendomsskydd. Utskottet pekade också på

att bestämmelser om att den enskilde

tillförsäkras full ersättning eller

ersättning för hela förlusten inte

skulle vara helt rättvisande med hänsyn

till att s.k. förväntningsvärden inte är

ersättningsgilla. Utskottet underströk

vidare att införandet av ett

grundlagsskydd för

rådighetsinskränkningar i sig inte

innebar att ersättningsrätten utvidgades

i förhållande till vad som redan gällde.

Gällande regler i annan lagstiftning

Den enskildes egendom har ett starkt

skydd i vanlig lag. Den som utan lagstöd

angriper annans egendom kan räkna med

straffrättsliga sanktioner och

skadeståndsskyldighet. Den

civilrättsliga lagstiftningen skyddar

den rådande egendomsordningen genom att

ange dess gränser.

I plan- och bygglagen (1987:10) finns

regler om rätt och plikt för det

allmänna att lösa in mark. Till

övervägande del innehåller lagen dock

bestämmelser som reglerar användningen

av mark och som således utgör hinder för

ägaren att fritt råda över sin mark. I

lagens 14 kap. finns bestämmelser om

ersättning till följd av beslut eller

åtgärder som har vidtagits med stöd av

bestämmelser i lagen och som innebär

inskränkningar i den enskildes rätt att

fritt råda över sin fastighet. Vissa

ingrepp medför inte någon

ersättningsrätt alls. Avgörande är en

avvägning mellan allmänna och enskilda

intressen. De ersättningsregler som är

av störst intresse i sammanhanget är de

som kräver en viss kvalificerad skada

för att ersättning skall utgå.

Bestämmelserna återfinns i 8 § och utgör

de centrala reglerna om ersättning vid

rådighetsinskränkningar i svensk

lagstiftning. Bestämmelserna är

utformade på olika sätt beroende på om

de åtgärder som utlöser ersättningen är

byggnadsreglerande eller markreglerande.

I fråga om byggnadsreglerande åtgärder

föreligger rätt till ersättning om skada

uppkommer till följd av att bygglov

vägras till att ersätta en riven eller

en genom olyckshändelse förstörd byggnad

med en i huvudsak likartad byggnad eller

till följd av att rivningsförbud

meddelas i en detaljplan eller i

områdesbestämmelser, eller rivningslov

vägras utan att sådant förbud har

meddelats. När det gäller en vägran att

ge bygglov för att ersätta en genom

olyckshändelse förstörd byggnad

föreligger alltid rätt till ersättning.

I övriga fall av byggnadsreglerande

åtgärder föreligger rätt till ersättning

om skadan är betydande i förhållande

till värdet av berörd del av

fastigheten.

När det gäller markreglerande åtgärder

föreligger rätt till ersättning om skada

uppkommer till följd av att

skyddsbestämmelser meddelas i detaljplan

eller i områdesbestämmelser för

byggnader som är särskilt värdefulla

från t.ex. kulturhistorisk synpunkt.

Likaså finns det en rätt till ersättning

om skadan uppkommit till följd av att

områdesbestämmelser meddelats angående

vegetation samt markytans utformning och

höjdläge i områden avsedda för

bebyggelse eller i närheten av

anläggningar (flygplatser m.m.) som

kräver ett skydds- eller

säkerhetsområde. Också om skadan

uppkommit till följd av att marklov

vägras i vissa särskilt angivna

situationer finns en rätt till

ersättning. I dessa markreglerande fall

föreligger rätt till ersättning om

skadan medför att pågående

markanvändning avsevärt försvåras inom

berörd del av fastigheten.

I samband med tillkomsten av plan- och

bygglagen gjorde bostadsutskottet vissa

kompletterande uttalanden angående

tolkningen av uttrycket "avsevärt

försvåras inom berörd del av

fastigheten". Utskottet ansåg att en

fastighetsägare endast skall behöva tåla

en skada som är bagatellartad för honom

och att därför någon fast procentsats

inte borde anges. Enligt utskottet borde

dock en toleransgräns på 10 % inom

berörd del få anses vara den högsta som

i något fall skulle behöva accepteras.

Den gränsen borde gälla endast om den

berörda delen representerade ett i

pengar litet belopp. Ett för ägaren i

absoluta tal stort belopp kunde enligt

utskottet aldrig anses bagatellartat

(bet. BoU 1986/87:1 s. 150 f).

Med stöd av bestämmelser i

naturvårdslagen (1964:822) kan på både

allmän och enskild mark bildas

naturreservat, naturminne,

strandskyddsområde och naturvårdsområde.

Också naturvårdslagens

ersättningsbestämmelser utgår från

principen att ersättning endast betalas

för sådant intrång som medför att

pågående markanvändning inom berörd del

av fastigheten avsevärt försvåras.

Ersättning lämnas inte för ingrepp i

form av strandskyddsförordnande eller

förordnande om naturvårdsområde.

Uteblivet tillstånd till grustäkt e.d.

ersätts inte heller till följd av

principen om att förväntningsvärde inte

ersätts.

Frågan om ersättning vid intrång i

äganderätten utreds för närvarande av

Plan- och byggutredningen (M 1992:03).

Utredningen fick i maj 1995 genom

tilläggsdirektiv (dir. 1995:90) i

uppdrag att bl.a. utvärdera

ersättningssystemet enligt plan- och

bygglagen. Utredningen skall bl.a.

utvärdera hur plan- och bygglagens

bestämmelser om ersättning har

tillämpats i praktiken i kommunerna,

bl.a. när det gäller ersättningarnas

storlek och vilka intrång som ersatts

samt i hur stor utsträckning frågor

rörande kulturmiljöhänsyn fallit när

ersättningsanspråk framställts. Mot den

bakgrunden skall utredningen göra en

fördjupad analys av ersättningssystemet

enligt plan- och bygglagen och lämna de

förslag som föranleds av den. Även

förhållandena inom EU bör undersökas.

Utredningens resultat bör redovisas

senast den 1 juli 1996.

Utskottets bedömning

Plan- och byggutredningen arbetar med en

utvärdering av ersättningssystemet

enligt plan- och bygglagen. Enligt

utskottets mening bör detta arbete inte

föregripas. Utskottet avstyrker därför

motionerna K203 yrkande 3, K213 och

K214.

Grundlagsskydd mot diskriminering av

homosexuella m.m.

Motionerna

I tre motioner begärs ett förstärkt

skydd mot diskriminering av

homosexuella. I motion K431 (yrkande 1)

av Karin Pilsäter m. fl. (fp) begärs ett

förstärkt skydd mot diskriminering av

homosexuella i regeringsformen och

tryckfrihetsförordningen. Motionärerna

konstaterar att det diskrimineringsskydd

som finns i dag inte är tillräckligt.

Stig Sandström m.fl. (v) begär i motion

A702 (yrkande 1) kriminalisering av hets

mot homosexuella. Motionärerna anför att

det framförts tre ohållbara argument mot

en sådan lagstiftning. Mot argumentet

att ett förbud kan tänkas drabba vissa

religiösa framställningar framhålls att

samma regler för yttrandefriheten bör

gälla vid religiösa framställningar som

i andra sammanhang, och när det gäller

bl.a. hets mot folkgrupp gäller inte

något undantag för religiösa

framställningar. Mot argumentet att det

kan ifrågasättas om det förekommer hets

mot homosexuella i tryckta skrifter sägs

att det står klart att det förekommer;

som exempel nämns skriften "Siege - för

ökat våld mot homosexuella", som spritts

i Göteborg. Mot argumentet att en

inkludering av gruppen homosexuella i

lagen om hets mot folkgrupp kan leda

till att homosexuella på ett för dem

oönskat sätt pekas ut som en speciell

grupp i samhället hävdas i motionen att

det är ett fullständigt ogrundat

påstående. Kravet på att

hetslagstiftningen skall göras mer

heltäckande och omfatta hets mot

homosexuella är enligt motionen gammalt

och välgrundat och har stöd hos de

homosexuella själva.

Ingrid Andersson och Thomas Östros (s)

tar i motion K612 upp frågan om

diskriminering inom kyrkan av

homosexuella. Motionärerna hänvisar till

uppgifter om att en biskop vägrar

prästviga personer med homosexuell

läggning. Mot bakgrund av den

kompetensfördelning som råder mellan

staten och kyrkan är det enligt

motionärerna svårt att

lagstiftningsvägen komma till rätta med

t.ex. en biskop som vägrar prästviga

någon. Av den anledningen anser

motionärerna att det är nödvändigt att

se över statens möjligheter att påverka

kyrkan så att inte diskriminering av

homosexuella sker. Regeringsformens

diskrimineringsförbud kunde enligt

motionärerna ha följande formulering:

"Lag eller annan föreskrift får ej

innebära att någon medborgare missgynnas

därför att han med hänsyn till ras,

hudfärg, etniskt ursprung eller sexuell

läggning tillhör en minoritet.

Motionärerna yrkar att riksdagen hos

regeringen begär åtgärder mot

diskriminering av homosexuella inom

kyrkan.

Gällande regler

I 1 kap. 2 § regeringsformen föreskrivs

att den offentliga makten skall utövas

med respekt för alla människors lika

värde och för den enskilda människans

frihet och värdighet. Föreskriften

tillhör RF:s program- och

målsättningsstadganden och har inte

karaktären av en rättsligt bindande

regel. Den enskilde kan inte på grundval

av den påkalla domstols ingripande

gentemot det allmänna utan den anger mål

för den samhälleliga verksamheten. Som

sådan kan den ha eller få politisk

betydelse.

Enligt 2 kap. 15 § regeringsformen får

lag eller annan föreskrift inte innebära

att någon medborgare missgynnas därför

att han med hänsyn till ras, hudfärg

eller etniskt ursprung tillhör

minoritet.

Den som i uttalande eller i annat

meddelande som sprids hotar eller

uttrycker missaktning för folkgrupp

eller annan sådan grupp av personer med

anspelning på ras, hudfärg, nationellt

eller etniskt ursprung eller

trosbekännelse döms enligt 16 kap. 8 §

brottsbalken för hets mot folkgrupp.

Brottet kan utgöra tryckfrihetsbrott

eller yttrandefrihetsbrott.

Den som smädar annan genom kränkande

tillmäle eller beskyllning eller genom

annat skymfligt beteende mot honom döms

enligt 5 kap. 3 § brottsbalken för

förolämpning. Förolämpning får i princip

inte åtalas av annan än målsägande. Ett

undantag från denna regel är dock bl.a.

förolämpning mot någon med anspelning på

att han har homosexuell läggning.

Åklagare får i sådana fall åtala om

målsäganden angett brottet till åtal och

åtal av särskilda skäl anses påkallat ur

allmän synpunkt. Också detta brott kan

utgöra tryckfrihetsbrott eller

yttrandefrihetsbrott.

Även uppvigling kan vara ett

tryckfrihetsbrott eller

yttrandefrihetsbrott. För uppvigling

döms enligt 16 kap. 5 § brottsbalken den

som muntligen inför menighet eller

folksamling, i skrift som sprids eller

utlämnas för spridning eller i annat

meddelande till allmänheten uppmanar

eller eljest söker förleda till bl.a.

brottslig gärning.

Enligt 16 kap. 9 § brottsbalken döms en

näringsidkare, som i sin verksamhet

diskriminerar någon på grund av hans

ras, hudfärg, nationella eller etniska

ursprung eller trosbekännelse genom att

inte gå honom till handa på de villkor

som näringsidkaren i sin verksamhet

tillämpar i förhållande till andra, för

olaga diskriminering. För olaga

diskriminering döms också den som på

samma sätt diskriminerar någon på grund

av att denne har en homosexuell

läggning.

I 25 kap. 2 § brottsbalken stadgas att

som försvårande omständighet vid

bedömandet av straffvärdet skall vid

sidan av vad som gäller för varje brotts-

typ särskilt beaktas bl.a. om ett motiv

för brottet varit att kränka en person,

en folkgrupp eller en annan sådan grupp

av personer på grund av ras, hudfärg,

nationellt eller etniskt ursprung,

trosbekännelse eller annan liknande

omständighet. Enligt förarbetena (prop.

1993/94:101, s. 22) tar bestämmelsen

sikte på inte bara på hets mot folkgrupp

utan även på t.ex. fall där ett motiv

för brottet varit att kränka någon på

grund av dennes sexuella läggning.

I detta sammanhang kan nämnas att år

1994 dömdes i hela landet sex personer

för hets mot folkgrupp. För uppvigling

dömdes fem personer. En person dömdes

för olaga diskriminering.

När det gäller åtgärder för att hindra

diskriminering inom kyrkan kan nämnas

att enligt punkten 10

övergångsbestämmelserna till

regeringsformen gäller att kyrkomötet

med stöd av lag får meddela föreskrifter

bl.a. om det kyrkliga ämbetet. Genom 29

kap. 12 § kyrkolagen (1992:300) har

riksdagen delegerat normgivningsmakten

bl.a. i fråga om det kyrkliga ämbetet

till kyrkomötet. Enligt kyrkliga

kungörelsen 1992:12 får biskop i Svenska

kyrkan till präst bara viga den som har

blivit godkänd i prästexamen.

Internationell översikt

Riksdagens utredningstjänst har på

utskottets uppdrag gjort en kartläggning

av förekomsten av lagstiftning om hets

mot homosexuella som grupp i ett antal

europeiska länder. Av denna framgår att

sådan lagstiftning finns i Spanien,

Tyskland, Island, Danmark, Nederländerna

och Norge. Lagstiftning saknas däremot i

Schweiz, Italien, Storbritannien,

Belgien, Frankrike, Österrike och

Grekland. Kartläggningen redovisas i sin

helhet i bilaga.

Frågans tidigare behandling

Utredningen om homosexuellas situation i

samhället föreslog i betänkandet

Homosexuella och samhället (SOU 1984:63)

att bestämmelserna om hets mot folkgrupp

i brottsbalken och

tryckfrihetsförordningen skulle ändras

så att anspelning på sexuell läggning

också skulle vara straffbar.

I propositionen om de homosexuellas

situation i samhället (prop.

1986/87:124) förklarade

justitieministern att han ansåg att

tillräckliga skäl inte förelåg att

föreslå en ändring av bestämmelserna om

hets mot folkgrupp. Justitieministern

konstaterade att en ändring av

brottsbalksbestämmelserna förutsatte att

även tryckfrihetsförordningen ändrades.

Han anförde att starka skäl krävs för

att göra en grundlagsändring och att den

bör vara påkallad av ett påtagligt

behov. Det gällde i särskilt hög grad

när det är fråga om att göra

inskränkningar i tryckfriheten som sedan

lång tid tillbaka har ett mycket starkt

skydd i vårt land. Enligt

justitieministern fanns det i

lagstiftningsärendet inte underlag för

någon bedömning av i vad mån kränkningar

av homosexuella förekommer i tryckta

skrifter eller eljest i de situationer

som omfattas av brottsbalksbestämmelsen.

Härtill kom att det tedde sig mycket

svårt att överblicka konsekvenserna av

en lagstiftning i enlighet med

förslaget. Justitieministern anförde att

det t.ex. var tänkbart att den skulle

drabba olika slags framställningar med

religiös bakgrund och över huvud taget

snarare bidra till en konflikt mellan de

homosexuella och samhället i övrigt än

göra någon verklig nytta.

Vid riksdagsbehandlingen beredde

socialutskottet ärendet. Med anledning

av ett motionsyrkande om ett förslag

till lagstiftning i enlighet med

utredningsförslaget förklarade sig

socialutskottet tveksamt till behovet av

regel-

ändring. Socialutskottet anslöt sig till

justitieministerns uppfattning och

avstyrkte motionsyrkandet. Med anledning

av ett annat motionsyrkande uttalade

socialutskottet att det ansåg det

självklart att regeringen skyndsamt

vidtar åtgärder och i förekommande fall

eterkommer till riksdagen med

lagförslag, om regeringen skulle få

information om att yttranden som kan

liknas vid hets mot folkgrupp sprids om

homosexuella (bet. SoU 1986/87:31).

Frågan har härefter behandlats under

riksmötena 1992/93 och 1993/94.

Konstitutionsutskottet uttalade vid

1992/93 års riksmöte att det vid

utformningen av straffbestämmelser

gäller att finna den rätta avvägningen

mellan yttrandefrihetsintresset och

skilda gruppers behov av skydd mot

nedsättande omdömen eller kritik. Enligt

konstitutionsutskottet saknades det mot

bakgrund av vikten av vidast möjliga

yttrandefrihet anledning att utvidga

straffbestämmelserna. Utskottet ville

därför inte förorda någon lagändring

(bet. 1992/93:KU2). Riksdagen följde

utskottet (prot. 1992/93:16). Vid det

påföljande riksmötet hänvisade utskottet

med anledning av ett par motionsyrkanden

till att tryckfriheten sedan lång tid

har ett mycket starkt skydd i vårt land

i tryckfrihetsförordningen och att

numera yttrandefriheten i andra medier

än det tryckta ordet fått ett liknande

grundlagsskydd genom

yttrandefrihetsgrundlagen. Utskottet

delade i allt väsentligt den uppfattning

som framförts av justitieministern i

propositionen om de homosexuellas

situation i samhället och tillfogade att

man inte heller kunde bortse från att en

lagändring kunde leda till att de

homosexuella på ett sätt som många av

dem inte önskar pekas ut som en speciell

grupp i samhället. Utskottet ville

således inte frångå sitt

ställningstagande från föregående

riksmöte och avstyrkte motionerna (bet.

1993/94:KU2).

Kartläggning av hot och våld mot

homosexuella

Folkhälsoinstitutet har regeringens

uppdrag att följa utvecklingen av de

homosexuellas situation, bl.a. när det

gäller diskriminering, och att samordna

insatser för homosexuella. För

institutets räkning har Eva Tiby och

Ingrid Lander vid Kriminologiska

institutionen, Stockholms universitet,

genomfört en pilotstudie av förekomst,

mönster och skadeverkningar av hot och

våld bland homosexuella i Stockholm.

Studien som offentliggjordes i början av

februari 1996 har titeln Hot, hat och

våld - utsatta homosexuella kvinnor och

män.

Studien omfattar en enkätundersökning

bland ca 900 homosexuella i Stockholm

samt 30 djupintervjuer med män och

kvinnor som blivit utsatta för hot och

våld. I kartläggningen har också ingått

polis och domstolsmaterial om våldsbrott

med dödlig utgång, utredda av

Norrmalmspolisen i Stockholm. Av dem som

deltagit i enkätundersökningen har 27 %

blivit utsatta för hot och våld på grund

av förmodad homosexualitet. En tredjedel

av dessa är kvinnor. Hela skalan av

brott finns representerad bland de

utsatta, allt från förolämpningar och

förtal till grovt fysiskt våld. Endast

ett fåtal homosexuella polisanmäler

brotten. Förutom att man anser att en

del av brotten varit för ringa för att

polisanmälas, finns det också en rädsla

för att polisen skall vara fördomsfull

mot homosexuella. Men majoriteten av dem

som gjort polisanmälningar har blivit

väl bemötta.

Frågan om ett inlemmande av gruppen

homosexuella i lagstiftningen om hets

mot folkgrupp har inte varit i fokus vid

kartläggningen. Författarna menar dock

att det är tydligt, framför allt genom

intervjuundersökningen, att

respondenterna gör en koppling mellan

hat, hot och våld mot dem och frånvaron

av homosexuella i regelverket om hets

mot folkgrupp. Huruvida denna

omständighet direkt eller indirekt leder

till hat, hot och våld mot homosexuella

går inte att utröna genom denna

undersökning. Däremot är det troligt,

menar författarna, att trakasserier,

föraktfulla uttalanden, förolämpningar

och förtal samt hot och våld mot

homosexuella får näring i uttalanden och

skrifter som, om de gällde ras, hudfärg,

nationellt eller etniskt ursprung eller

trosbekännelse, skulle vara straffbara.

Författarna påpekar att homosexuella

finns med i regeln om olaga

diskriminering samt i regeln om

straffskärpning. Logiken att inte

inlemma homosexuella i regeln om hets

mot folkgrupp är enligt deras

uppfattning svårfunnen.

Muntlig information

Cecilia Berggren och Georg Svéd från

Riksförbundet för sexuellt

likaberättigande lämnade information

till utskottet vid sammanträdet den 9

november 1995.

Utskottets bedömning

Enligt utskottets uppfattning kan det

inte råda någon tvekan om att de

homosexuella trots en ökad tolerans och

vidsynthet i samhället alltjämt är en

utsatt grupp. Det finns alltså goda skäl

för att lagstiftningen på olika sätt ger

de homosexuella ett särskilt skydd. Så

sent som år 1994 infördes en regel i

brottsbalkens straffmätningsbestämmelser

som innebär att det är en försvårande

omständighet om motivet för ett brott

varit att kränka någon på grund av

dennes homosexuella läggning. Utskottet

anser det också värdefullt att det inom

den statliga verksamheten pågår ett

fortlöpande arbete i syfte att öka

skyddet för de homosexuella.

Folkhälsoinstitutet har regeringens

uppdrag att följa utvecklingen av de

homosexuellas situation, bl.a. när det

gäller diskriminering, och att samordna

insatser för homosexuella.

I två av motionerna begärs ett

förstärkt skydd mot diskriminering av

homosexuella i regeringsformen. Enligt

den ena av dessa motioner bör förbudet

mot diskriminering i 2 kap. 15 § RF på

grund av ras, hudfärg och etniskt

ursprung utsträckas till att också avse

sexuell läggning. I motionen berörs

särskilt frågan om diskriminering inom

kyrkan av homosexuella. Bl.a. hänvisas

till uppgifter om att en biskop vägrar

prästviga personer med homosexuell

läggning.

Utskottet vill erinra om att den

offentliga makten enligt bestämmelsen i

1 kap. 2 § RF skall utövas med respekt

för alla människors lika värde och för

den enskilda människans frihet och

värdighet. Detta är visserligen ett s.k.

programstadgande som inte kan göras

gällande i domstol, men det har likväl

stor betydelse och kan t.ex. åberopas av

JO i ärenden som gäller diskriminering

från offentliga organs eller

funktionärers sida. När det gäller

förslaget att införa ett direkt

diskrimineringsförbud i RF utgår

utskottet från att den sexuella läggning

förslaget avser är homosexualitet, inte

andra former av sexuellt beteende hos

minoriteter. Utskottet är emellertid

inte berett att biträda detta förslag.

Tillräckliga skäl har enligt utskottet

inte framkommit för att ändra

regeringsformen i detta hänseende.

Utskottet vill också erinra om att

diskrimineringsförbudet i 2 kap. 15 § RF

riktar sig till normgivaren, i första

hand riksdagen. En utvidgning av

förbudet skulle alltså inte innebära

ökade möjligheter att komma till rätta

med problem av det slag som tas upp i en

av motionerna. Med det anförda avstyrker

utskottet motion K431 i berörd del och

motion K612.

I två motioner tas frågan om en

kriminalisering av hets mot homosexuella

upp. Detta skulle förutom ändring i

brottsbalken också kräva ändringar i

tryckfrihetsförordningen och

yttrandefrihetsgrundlagen.

Utskottet tar bestämt avstånd från alla

former av nedsättande uttalanden om

homosexuella. Enligt utskottets

uppfattning finns också i lagstiftningen

tillräckliga medel för att komma åt

sådana uttalanden om homosexuella som

individer. Utskottet vill peka på

bestämmelserna i brottsbalken om

förolämpning, uppvigling och olaga

diskriminering. Denna lagstiftning måste

dock i större utsträckning omsättas i

konkret handlande. Enligt utskottet är

det en angelägen uppgift för såväl polis

som åklagare att agera effektivt och

kraftfullt mot denna typ av

brottslighet. Åklagare och domstolar bör

vara uppmärksamma på den

straffskärpningsbestämmelse som är

tillämplig i sammanhanget.

När det gäller frågan om att utsträcka

brottet hets mot folkgrupp till att

också omfatta homosexuella anser

utskottet att inga nya omständigheter

som talar för en kriminalisering kommit

fram. Utskottet vidhåller således att en

kriminalisering skulle innebära en

omotiverad inskränkning i den

grundlagsskyddade tryck- och

yttrandefriheten med svåröverblickbara

konsekvenser. Som utskottet tidigare

framhållit kan man inte heller bortse

från att en lag-

ändring kan leda till att de

homosexuella på ett sätt som många av

dem inte önskar pekas ut som en speciell

grupp i samhället. Med det anförda

avstyrker utskottet motion K431 i nu

berörd del och motion A702 yrkande 1.

Grundlagsskydd mot diskriminering av

funktionshindrade

Motionerna

I två motioner begärs med hänvisning

till Handikapputredningens

slutbetänkande Ett samhälle för alla

(SOU 1992:52) att regeringsformens

förbud mot diskriminering utvidgas till

att också gälla funktionshindrade.

Rune Backlund m.fl. (c) framhåller i

motion So294 (yrkande 1) att i botten på

de förändringar som krävs för att

förbättra funktionshindrades situation

på en rad olika områden krävs ett

allmänt förbud i grundlag mot

diskriminering av funktionshindrade. Det

skulle innebära att funktionshindrade

inte får missgynnas i lag eller annan

föreskrift. I motion 1994/95:K216 om

medborgerliga rättigheter för

funktionshindrade av Gudrun Schyman

m.fl. (v) begärs att regeringen snarast

skall förelägga riksdagen förslag på

grundval av 1989 års handikapputrednings

förslag när det gäller bl.a. en lag om

ändring i regeringsformen för att

förhindra diskriminering av personer med

funktionsnedsättningar (yrkande 1).

Bakgrund

I förarbetena till regeringsformen

framhålls att det inte är möjligt att

ställa upp en grundregel som generellt

förbjuder lagstiftning att göra skillnad

mellan olika grupper. I stället har man

valt ett stadgande som ger uttryck för

grundsatsen om likabehandling av

medborgare. Enligt 1 kap. 2 § första

stycket regeringsformen skall således

den offentliga makten utövas med respekt

för alla människors lika värde och för

den enskilda människans frihet och

värdighet. De rättsligt bindande

reglerna på fri- och rättighetsområdet

återfinns i 2 kap. regeringsformen. I 2

kap. 15 § stadgas att lag eller annan

föreskrift inte får innebära att någon

medborgare missgynnas därför att han med

hänsyn till ras, hudfärg eller etniskt

ursprung tillhör en minoritet. I 2 kap.

16 § stadgas att lag eller annan

föreskrift inte får innebära att någon

medborgare missgynnas på grund av sitt

kön, om ej föreskriften utgör led i

strävanden att åstadkomma jämställdhet

mellan män och kvinnor eller avser

värnplikt eller motsvarande

tjänsteplikt.

1989 års handikapputredning föreslog

att det skulle införas en ny paragraf i

2 kap. regeringsformen - 16 a § - med

följande lydelse:

Lag eller annan föreskrift får inte

innebära att någon medborgare missgynnas

på grund av funktionshinder.

Handikapputredningen hänvisade till att

2 kap. regeringsformen innehåller

rättsligt bindande regler på fri- och

rättighetsområdet. Kapitlet innehåller

förbud mot särbehandling på grund av

t.ex. åskådning, ras och kön. Det

framstod enligt utredningen som helt

oförenligt med svenskt rättsmedvetande

att samhället skulle behandla någon

sämre än andra på grund av dessa

omständigheter. Därför hade det ansetts

angeläget och naturligt att den svenska

grundlagen genom bindande rättsregler

ger klart uttryck för att en negativ

särbehandling på sådana grunder inte kan

godtas vare sig i fråga om de

medborgerliga fri- och rättigheterna

eller i övrigt. Utredningen hänvisade

till att ett sådant förbud enligt

lagstiftaren kan innebära en

betydelsefull förstärkning av det

rättsskydd som kan åstadkommas på annat

sätt. Utredningen ansåg att samma

resonemang borde kunna användas i fråga

om särbehandling på grund av

funktionshinder. En bestämmelse med

diskrimineringsförbud i fråga om

funktionshindrade fick ses som ett

allmänt uttryck för handikappolitiken i

samhället och kunde hindra att

diskriminerande normgivning i fråga om

funktionshindrade kom till stånd och

kunde också få betydelse som ett

incitament för utgallring av befintliga

regler om särbehandling.

Handikapputredningens förslag i denna

del bereds fortfarande inom

regeringskansliet.

Konstitutionsutskottet behandlade våren

1994 en motion om att grundlagen borde

innehålla en regel av innebörd att lagar

och föreskrifter inte får utformas så

att människor med funktionshinder

diskrimineras. Enligt utskottets mening

var ämnet mindre väl lämpat för

grundlagsreglering. Motionsyrkandet

avstyrktes. Riksdagen följde utskottet

(bet. 1993/94:KU24, prot. 1993/94:88).

Utskottets bedömning

Som framgår av vad utskottet framhållit

under föregående avsnitt gäller enligt 1

kap. 2 § regeringsformen att den

offentliga makten skall utövas med

respekt för alla människors lika värde.

Utskottet är inte berett att föreslå att

det utöver detta skydd görs en

utvidgning av diskrimineringsförbudet i

2 kap. 15 § regeringsformen till att

också omfatta funktionshindrade.

Tillräckliga skäl har enligt utskottet

inte angetts för att motivera en

grundlagsreglering av denna fråga.

Utskottet avstyrker följaktligen

motionerna K216 yrkande 1 och So294

yrkande 1.

Grundlagsskydd mot viss genteknik

Motionerna

I två motioner av Birger Schlaug m.fl.

(mp) begärs grundlagsreglering i vissa

gentekniska frågor. I motion So422

(yrkande 3) begärs ett grundlagsförslag

inom mandatperioden från regeringen som

innefattar skydd för människans gener. I

motion Jo503 (yrkande 4) yrkas att

riksdagen hos regeringen begär förslag

till grundlag som innebär att patent på

liv förbjuds.

Motion So422 tar upp risken för att

gentekniken används i rashygieniskt

syfte. Motionärerna menar att människans

arvsanlag, hennes gener, är unika för

henne och att grundlagens krav på

respekt för den enskilda människans

integritet (frihet och värdighet) också

måste omfatta hennes genuppsättning.

Motionärerna vill därför, så fort det är

tekniskt möjligt, i grundlagen föra in

ett skydd för människans gener, så att

t.ex. ingrepp på könsceller, zygoter och

blastem med bl.a. ärftliga effekter blir

olagliga. - Med könscell avses sädescell

och äggcell, med zygoter avses

befruktade ägg och med blastem

cellbildningarna från tvåcellstadiet

till dess de fastnat vid livmoderväggen,

vilket sker cirka tio dagar från

befruktningen.

I motion Jo503 framhåller motionärerna

att det ur ett ekologiskt perspektiv är

en absurd tanke att patent skall kunna

gälla livsformer i direkta eller

indirekta former (genom patent på

metoder). Syftet med patent är enligt

motionen att stimulera den gentekniska

forskningen genom att få fram ett

riskvilligt kapital som kan förräntas på

ett optimalt sätt. Motionärerna anser

inte att denna forskning bör stimuleras

utan begär att patent på liv och

livsformer skall förbjudas i en ny

svensk grundlag.

Bakgrund

Gentekniken grundar sig på upptäckten av

strukturen hos deoxiribonukleinsyra,

DNA. Denna syra är bärare av den

genetiska information som finns i

cellerna hos allt levande. Med hjälp av

den viktigaste gentekniken, hybrid-DNA-

tekniken, är det möjligt att föra över

enskilda arvsanlag från en individ, en

ras eller en art till en annan. På så

vis kan organismer utrustas med en

kombination av egenskaper som normalt

inte förekommer i naturen. Egenskaperna

kan, till skillnad från vad som normalt

är fallet vid traditionell förädling,

även hämtas från andra organismer än den

egna arten. Den vedertagna benämningen

på organismer som fått det genetiska

materialet ändrat på ett sätt som inte

förekommer naturligt är genetiskt

modifierade organismer. Ett viktigt

användningsområde för gentekniken är det

medicinska området.

Grundläggande och övergripande regler

om bl.a. tillståndskrav och tillsyn

finns i lagen (1994:100) om genetiskt

modifierade organismer. Mer detaljerade

bestämmelser finns i förordning och i

myndighetsföreskrifter. Lagen är

tillämplig på innesluten användning och

avsiktlig utsättning av genetiskt

modifierade organismer, och när

produkter som innehåller eller består av

sådana organismer släpps ut på

marknaden. Lagen innehåller i 4 § ett

aktsamhetskrav som omfattar all sådan

verksamhet. Den försiktighet skall

iakttas som behövs för att undvika

negativa effekter på människors och

djurs hälsa och på miljön.

Aktsamhetskravet innebär också att

etiska hänsyn skall tas. Det anges

därför att det därvid skall beaktas att

naturen har ett skyddsvärde, att

människans rätt att förändra och bruka

naturen är knuten till ett

förvaltaransvar. En innesluten

användning och en avsiktlig utsättning

av genetiskt modifierade organismer

skall enligt 5 § föregås av en utredning

som kan läggas till grund för en

tillfredsställande bedömning av vilka

hälso- och miljöskador som organismerna

kan orsaka. För avsiktlig utsättning och

utsläppande på marknaden krävs

tillstånd¸ som får lämnas endast om

verksamheten är godtagbar från hälso-

och miljöskyddssynpunkt och etiskt

försvarbar. En särskild nämnd,

Gentekniknämnden, skall följa

utvecklingen på genteknikområdet, bevaka

de etiska frågorna och ge råd om

användningen av gentekniken.

Genom lagen om genetiskt modifierade

organismer har två EG-direktiv

implementerats i svensk lagstiftning.

Dessa är direktiven 90/219/EEG om

innesluten användning av genetiskt

modifierade organismer och 90/220/EEG om

avsiktlig utsättning av genetiskt

modifierade organismer. Båda direktiven

är föremål för revideringsarbete. I

skrivelse 1994/95:167 har regeringen

framhållit att flera andra frågor som

gäller bioteknik också för närvarande

behandlas inom EU. Enligt skrivelsen

avser regeringen att ta fram en samlad

svensk syn på EU:s arbete med

bioteknikfrågan.

Den 1 oktober 1991 trädde lagen

(1991:113) om användning av viss

genteknik vid allmänna

hälsoundersökningar och lagen (1991:115)

om åtgärder i forsknings- och

behandlingssyfte med befruktade ägg från

människa i kraft. För att undersöka

människors arvsmassa med utnyttjande av

DNA eller RNA (ribonukleinsyra) fordras

särskilt tillstånd, om undersökningen

utgör eller ingår som ett led i allmän

hälsoundersökning. Vid

tillståndsprövningen skall beaktas bl.a.

om undersökningen har en klar,

medicinskt motiverad målsättning och om

den insamlade genetiska informationen

åtnjuter ett effektivt skydd. Deltagande

i sådan undersökning skall bygga på

frivillighet, och deltagares skriftliga

samtycke skall inhämtas. Frågor om

tillstånd prövas av Socialstyrelsen.

Åtgärder med befruktade ägg från

människa förutsätter samtycke av kvinnan

och, om det kan inhämtas, även av

mannen. Försök på befruktade ägg får

inte ske senare än 14 dagar räknat från

dagen för befruktningen. Försök får inte

syfta till utveckling av metoder för att

åstadkomma genetiska effekter som kan gå

i arv. Om ett befruktat ägg varit

föremål för försök för en sådan

verksamhet skall det befruktade ägget

inte få föras in i en kvinnas kropp.

I förarbetena till dessa lagar (prop.

1990/91:52) framhålls att forskning och

försök som syftar till genterapi på

mänskliga kroppsceller är etiskt

godtagbara. Vid försök till genterapi på

kroppsceller måste förebyggas att

oönskade effekter samtidigt fås på

könsceller. Forskning och försök som

syftar till genterapi på könsceller hos

människa kan enligt propositionen inte

anses godtagbara. Ett förbud borde

därför införas mot sådana försök på

befruktade ägg från människa som syftar

till utveckling av metoder för att

åstadkomma genterapi på könsceller.

När det gäller patent på liv kan nämnas

att ett patent som meddelas av en

nationell patentmyndighet blir gällande

endast i den staten. Önskas patentskydd

i mer än ett land måste patent sökas i

varje land. Genom Europeiska

patentkonventionen har skapats en

ordning som medger att en patentsökande

samtidigt kan få patent i flera länder,

s.k. Europeiskt patent. Sådana patent

söks hos Europeiska patentverket i

München. I likhet med vad som gäller

enligt den svenska patentlagen

(1967:837) kan Europeiskt patent inte

meddelas på uppfinningar som avser

växtsorter, djurraser eller väsentligen

biologiska förfaranden för framställning

av växter eller djur. Mikrobiologiska

förfaranden liksom alster härav får dock

patenteras. Genom att Sverige tillträtt

konventionen kan Europeiska patentverket

meddela patent som blir gällande i

Sverige på samma sätt som om patentet

beviljats av det svenska patentverket.

Den debatt som förts i Sverige och även

utomlands har särskilt gällt frågan om

patent kan och bör meddelas på genetiskt

förändrade djur, exempelvis möss, samt

växter och mikroorganismer. Inte minst

de etiska aspekterna på patentering av

levande organismer har därvid stått i

förgrunden. Inom Europeiska patentverket

har en utveckling skett i praxis dithän

att patent i ökad utsträckning meddelas

för uppfinningar som avser levande

organismer. Bl.a. har patent meddelats

på en genetiskt förändrad växt liksom på

ett med genetiska förändringar

framställt djur (den s.k. onkomusen).

Också vid det svenska patentverket har

en utveckling skett som i huvudsak kan

sägas innebära en anpassning till

Europeiska patentverkets praxis.

Lagutskottet uttalade 1992 i ett

yttrande till EES-utskottet (bet.

1992/93:LU1y) att Sverige inte utan

tungt vägande skäl borde isolera sig

från utvecklingen på patentområdet. Det

förtjänade enligt lagutskottet att

påpekas att det inom det patenträttsliga

systemet fanns utrymme att beakta

invändningar av etisk natur som kan

riktas mot att gener och levande

organismer var patenterbara, främst

genom den möjlighet som finns i den

svenska patentlagen och i bl.a. den

europeiska patentkonventionen att vägra

patent om utnyttjandet av en uppfinning

skulle strida mot goda seder eller

allmän ordning.

Justitieminister Laila Freivalds har

den 14 februari 1995 i ett frågesvar i

riksdagen anfört att utgångspunkten i

patenträtten är att någon skillnad inte

skall göras mellan olika teknologier och

att patent har beviljats för åtskilliga

biotekniska uppfinningar. Gällande

svensk rätt innehåller inte något förbud

mot patentering av uppfinningar som

tagits fram med hjälp av mänskligt

material. Djurraser kan enligt ett

uttryckligt undantag i patentlagen inte

patenteras. Men Europeiska patentverket

har beviljat patent för genetiskt

modifierade djur. Verkets beslut är

gällande också i Sverige. Den etiska

gränsdragningen i lagstiftningen har

hittills endast gjorts genom ett

generellt förbud mot patent på

uppfinningar vars utnyttjande skulle

strida mot goda seder eller allmän

ordning. Först och främst går det inte

att få patent på människor, djur eller

kroppsdelar. Den som påträffar en okänd

substans eller gen i människors eller

djurs kroppar gör inte någon uppfinning

utan en upptäckt. Redan på grund av

detta är det uteslutet att få patent på

sådant material, eftersom patent

förutsätter en uppfinning.

Utskottets bedömning

Riksdagen har år 1991 beslutat om två

lagar som noga reglerar användningen av

genteknik. Enligt utskottets mening ges

härigenom ett tillräckligt starkt skydd

för mänskliga gener. Utskottet är inte

berett att härutöver förorda ett

grundlagsskydd. Inte heller när det

gäller frågan om patent på liv anser

utskottet att en grundlagsreglering

behövs. Utskottet vill hänvisa till det

skydd som finns genom att patent inte

får beviljas på uppfinningar vars

utnyttjande skulle strida mot goda seder

eller allmän ordning och genom det

förhållandet att upptäckter av gener hos

människor och djur inte är uppfinningar

och därigenom inte kan patenteras.

Motionerna So422 yrkande 3 och Jo503

yrkande 4 avstyrks.

Grundlagsskydd för outbyggda älvar och

älvsträckor

Motionen

I motion N434 (yrkande 28) av Birger

Schlaug m.fl. (mp) framhålls att

vattenkraften genom de redan utbyggda

kraftverken skall användas effektivt.

Motionärerna ser dock vattenkraften som

färdigutbyggd i Sverige och begär

grundlagsskydd för de sista orörda

älvarna och älvsträckorna i Sverige.

Bakgrund

Riksdagen beslutade år 1984 om en plan

för utbyggnad av vattenkraften (bet.

1983/84:BoU30). Planen reviderades året

därpå (bet. 1984/85:BoU25). Den

reviderade planen omfattade nya projekt,

effektivisering och förnyelse samt

byggande av små kraftverk om tillsammans

3,8 terawattimmar per år i syfte att

säkerställa en utbyggnad av

vattenkraften om minst 2,5 terawattimmar

till mitten av 1990-talet. En del

projekt i planen har i praktiken senare

bortfallit genom avslag på ansökningar

enligt vattenlagen och genom

riksdagsbeslut om skydd enligt

naturresurslagen (1987:12). I såväl

propositioner som utskottsbetänkanden

har framhållits att den omständigheten

att ett projekt finns med i

vattenkraftsplanen inte automatiskt

medför att det kommer att genomföras.

Samma prövning enligt vattenlagen skall

göras oberoende av om projektet är

upptaget i planen eller inte.

Naturresurslagen trädde i kraft 1987. I

lagen undantas vissa älvar och

älvsträckor från vattenkraftsutbyggnad.

Våren 1993 beslutade riksdagen att

ytterligare 13 älvar och älvsträckor

skulle skyddas från

vattenkraftsutbyggnad (prop. 1992/93:80,

bet. 1992/93:BoU7). Frågan om skydd för

älvarna har vidare behandlats i

utredningsbetänkandet Vilka vattendrag

skall skyddas? (SOU 1994:59). Med

undantag för fyra vattenområden i södra

Sverige lämnade utredningen inte något

slutligt förslag till skydd. Utredningen

har getts tilläggsdirektiv och

fortsätter sitt arbete.

Bostadsutskottet behandlade hösten 1994

motioner om ett utökat älvskydd (bet.

1994/95:BoU3). Utskottet kunde inte

finna att något väsentligt skulle stå

att vinna på en omprövning av den plan

som redan finns för bedömningen av

ärenden om utbyggnad av vattenkraft.

Tvärtom fick det anses vara av värde att

den plan som finns och som vägleder

samhällets åtgärder har en viss fasthet.

Ett sådant synsätt fick emellertid

enligt bostadsutskottet inte hindra att

det beträffande enskilda projekt från

tid till annan finns anledning att

revidera planen. Utskottet underströk

också att den omständigheten att ett

projekt inte finns med i planen inte är

ett hinder för att aktualisera det, och

att motsatsen också gäller, den

omständigheten att ett projekt finns i

planen innebär inte automatiskt att den

kommer att genomföras. Ytterst beror

ställningstagandet på den prövning som

görs främst enligt vattenlagen.

Utskottet erinrade slutligen om att

såväl effektiviseringar som utbyggnad av

små vattenkraftverk utgör en inte

oväsentlig del av planen.

Utskottets bedömning

Konstitutionsutskottet behandlade hösten

1991 ett par motionsyrkanden om

grundlagsskydd för älvar (bet.

1991/92:KU10). Utskottet hänvisade till

att riksdagen genom naturresurslagen

beslutat om skydd för de outbyggda

älvarna och att detta skydd inte kan

brytas på annat sätt än genom

riksdagsbeslut. Utskottet fann inte skäl

att i grundlagen införa bestämmelser på

området och avstyrkte motionsyrkandena.

Utskottet gör fortfarande samma

bedömning. Motion N434 yrkande 28

avstyrks följaktligen.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande ersättning för

ingrepp i äganderätten

att riksdagen avslår motionerna

1994/95:K206 yrkande 3, 1994/95:

K213 och 1994/95:K214,

2. beträffande grundlagsskydd

mot diskriminering av homosexuella

att riksdagen avslår motionerna

1994/95:K431 yrkande 1, såvitt nu är i

fråga, och 1994/95:K612,

res. 1 (v)

3. beträffande kriminalisering

av hets mot homosexuella

att riksdagen avslår motionerna

1994/95:K431 yrkande 1, såvitt nu är

i fråga, och 1994/95:A702 yrkande 1,

res. 2 (fp, c, v, mp)

4. beträffande grundlagsskydd

mot diskriminering av

funktionshindrade

att riksdagen avslår motionerna

1994/95:K216 yrkande 1 och 1994/95:

So294 yrkande 1,

res. 3 ( v)

5. beträffande grundlagsskydd

mot viss genteknik

att riksdagen avslår motionerna

1994/95:So422 yrkande 3 och 1994/95:

Jo503 yrkande 4,

res. 4 (mp)

6. beträffande grundlagsskydd

för outbyggda älvar och älvsträckor

att riksdagen avslår motion

1994/95:N434 yrkande 28.

res. 5 (mp)

Stockholm den 22 februari 1996

På konstitutionsutskottets vägnar

Birgit Friggebo

I beslutet har deltagit: Birgit Friggebo

(fp), Kurt Ove Johansson (s), Catarina

Rönnung (s), Ingvar Johnsson (s), Widar

Andersson (s), Birger Hagård (m), Tone

Tingsgård (s), Björn von Sydow (s),

Jerry Martinger (m), Barbro Hietala

Nordlund (s), Kenneth Kvist (v), Inger

René (m), Peter Eriksson (mp), Håkan

Holmberg (fp), Nils-Göran Holmqvist (s),

Henrik S Järrel (m) och Kenneth

Johansson (c).

Reservationer

1. Grundlagsskydd mot diskriminering av

homosexuella (mom. 2)

Kenneth Kvist (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande

som på s. 10 börjar med Utskottet

vill och på s. 11 slutar med motion

K612 bort ha följande lydelse:

Utskottet vill erinra om att den

offentliga makten enligt bestämmelsen i

1 kap. 2 § RF skall utövas med respekt

för alla människors lika värde och för

den enskilda människans frihet och

värdighet. Detta är ett s.k.

programstadgande som inte kan göras

gällande i domstol. Utskottet anser

därför att denna bestämmelse inte ger de

homosexuella tillräckligt skydd mot

diskriminering. Därför bör det övervägas

att i regeringsformen införa ett direkt

förbud mot att i lag eller annan

föreskrift särbehandla homosexuella.

Detta bör riksdagen med anledning av

motion K431 i berörd del och motion K612

som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 2

bort ha följande lydelse:

2. beträffande grundlagsskydd mot

diskriminering av homosexuella

att riksdagen med anledning av

motionerna 1994/95:K431 yrkande 1,

såvitt nu är i fråga, och 1994/95:K612

som sin mening ger regeringen till

känna vad utskottet anfört,

2. Kriminalisering av hets mot

homosexuella (mom. 3)

Birgit Friggebo (fp), Kenneth Kvist (v),

Peter Eriksson (mp), Håkan Holmberg (fp)

och Kenneth Johansson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande

som på s. 11 börjar med När det och

slutar med A702 yrkande 1 bort ha

följande lydelse:

När det gäller frågan om att utsträcka

brottet hets mot folkgrupp till att

också omfatta homosexuella anser

utskottet att omständigheter som talar

för en kriminalisering kommit fram bl.a.

i den rapport som nyligen publicerats av

Folkhälsoinstitutet. Utskottet anser

således att det finns ett behov av att

se över lagstiftningens skydd av

homosexuella som grupp. Ett sådant

utökat skydd innebär också en

inskränkning i den grundlagsskyddade

tryck- och yttrandefriheten. En sådan

översyn måste ske med stor respekt för

de svåra avvägningsfrågor som uppkommer

mellan behovet av att skydda en utsatt

grupp och samhällets intresse av vidast

möjliga tryck- och yttrandefrihet. Vad

utskottet här anfört bör med anledning

av motionerna K431 i nu berörd del och

A702 yrkande 1 riksdagen som sin mening

ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 3

bort ha följande lydelse:

3. beträffande kriminalisering av

hets mot homosexuella

att riksdagen med anledning av

motionerna 1994/95:K431 yrkande 1,

såvitt nu är i fråga, och 1994/95:A702

yrkande 1 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet

anfört,

3. Grundlagsskydd mot diskriminering av

funktionshindrade (mom. 4)

Kenneth Kvist (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande

som på s. 12 börjar med Som framgår

och på s. 13 slutar med So294 yrkande

1 bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening kan en

bestämmelse med diskrimineringsförbud i

fråga om funktionshindrade ses som ett

allmänt uttryck för handikappolitiken i

samhället. Grundlagsbestämmelser i detta

avseende skulle förhindra att

diskriminerande normgivning i fråga om

funktionshindrade kom till stånd.

Införandet av ett sådant

diskrimineringsförbud skulle också

innebära att det görs en genomgång av

gällande lagstiftning i syfte att få

fram vilka föreskrifter som kan anses

vara diskriminerande mot

funktionshindrade och därför bör tas

bort. Det är enligt utskottets mening

angeläget att negativ särbehandling av

funktionshindrade på detta sätt

undanröjs. Utskottet anser att

regeringen bör bereda frågan om

diskrimineringsförbud i regeringsformen

i fråga om funktionshindrade och lämna

ett förslag till riksdagen i sådan tid

att en grundlagsändring kan träda i

kraft den 1 januari 1999. Detta bör med

bifall till motionerna K216 yrkande 1

och So294 yrkande 1 ges regeringen till

känna.

dels att utskottets hemställan under 4

bort ha följande lydelse:

4. beträffande grundlagsskydd mot

diskriminering av funktionshindrade

att riksdagen med bifall till

motionerna 1994/95:K216 yrkande 1 och

1994/95:So294 yrkande 1 som sin mening

ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

4. Grundlagsskydd mot viss genteknik

(mom. 5)

Peter Eriksson (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande

som på s. 16 börjar med Riksdagen har

och slutar med yrkande 4 avstyrks bort

ha följande lydelse:

Utskottet delar motionärernas

uppfattning att grundlagens krav på

respekt för den enskilda människans

frihet och värdighet (1 kap. 2 § RF)

också måste omfatta hennes

genuppsättning. Därför bör det föras in

ett skydd för människans gener så att

t.ex. ingrepp på könsceller, zygoter och

blastem med bl.a. ärftliga effekter icke

kan tillåtas. Skyddet bör vara utformat

så att patent på liv och livsformer

också blir förbjudet i grundlag. Detta

bör riksdagen med bifall till motionerna

1994/95:So422 yrkande 3 och

1994/95:Jo503 som sin mening ge

regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 5

bort ha följande lydelse:

5. beträffande grundlagsskydd mot

viss genteknik

att riksdagen med bifall till motionerna

1994/95:So 422 yrkande 3 och

1994/95:Jo503 yrkande 4 som sin mening

ge regeringen till känna vad utskottet

anfört,

5. Grundlagsskydd för outbyggda älvar

och älvsträckor

(mom. 6)

Peter Eriksson (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande

som på s. 17 börjar med

Konstitutionsutskottet behandlade och

slutar med avstyrks följaktligen bort

ha följande lydelse:

De outbyggda älvar och älvsträckor som

anges i naturresurslagen representerar

enligt utskottet oersättliga värden. Det

skydd dessa älvar har i den vanliga

lagstiftningen är inte tillräckligt.

Utskottet vill därför föreslå riksdagen

att begära ett förslag från regeringen

om grundlagsskydd för de outbyggda

älvarna och älvsträckorna. Motion

1994/95:N434 yrkande 28 tillstyrks

alltså.

dels att utskottets hemställan under 6

bort ha följande lydelse:

6. beträffande grundlagsskydd för

outbyggda älvar och älvsträckor

att riksdagen med bifall till motion

1994/95:N434 yrkande 28 som sin mening

ger regeringen till känna vad utskottet

anfört.

Särskilda yttranden

1. Ersättning för ingrepp i äganderätten

(mom. 1)

Birger Hagård, Jerry Martinger, Inger

René och Henrik S Järrel (alla m) anför:

Ett välkommet resultat av den

partipolitiska överenskommelsen i olika

grundlagsfrågor hösten 1993 var att

rätten till ersättning vid

rådighetsinskränkningar genom

lagstiftning och myndighetsbeslut

avseende mark och byggnader numera

omfattas av grundlagsskydd. Ersättning

skall dock utgå bara om den skada som

uppkommer är betydande i förhållande

till värdet av den berörda delen av

fastigheten. I praxis har som betydande

ansetts en skada som uppgår till mellan

10 och 20 % av värdet av den berörda

delen av fastigheten. Detta innebär en

långtgående inskränkning i

ersättningsrätten som inte är godtagbar

från den enskildes synpunkt.

Vi anser i och för sig att regeringen

borde få i uppdrag att ta de initiativ

som behövs för att garantera

fastighetsägare en rimlig ersättning vid

rådighetsinskränkningar men vi har

avstått att yrka bifall till motion

1994/95:

K206 i avvaktan på resultatet av den

pågående utvärderingen av

ersättningssystemet enligt plan- och

bygglagen.

2. Ersättning för ingrepp i äganderätten

(mom. 1)

Kenneth Kvist (v) och Peter Eriksson

(mp) anför:

Som vi framförde vid utskottets

behandling av det vilande förslaget till

ändring av 2 kap. 18 § RF (se

1994/95:KU5 särskilda yttrandena 1 och

2) är vi motståndare till den

förstärkning av egendomsskyddet som

skedde i samband med 1994 års val.

Särskilt kritisk finns det anledning att

vara till det stadgande som innebär att

egendomsägare skall ersättas för

förlusten om pågående markanvändning

inom berörd del av fastigheten avsevärt

försvåras . Detta innebär att en

markägare skall kompenseras för att han

exempelvis inte får fortsätta med att

fördärva svårersättliga naturvärden

eller om han tvingas upphöra med en

verksamhet som visar sig miljöfarlig.

Vi har inte i detta ärende kunnat

föreslå riksdagen att avskaffa denna

bestämmelse eftersom denna fråga inte är

föremål för riksdagens behandling i

detta sammanhang. Vi avser emellertid

återkomma med förslag med denna

innebörd.

PM 1995-11-21

Hets mot folkgrupp - Skydd för

homosexuella i andra länder

Riksdagens utredningstjänst (RUT) har

sänt en förfrågan till ett antal

europeiska länder om man har någon

straffrättslig lagstiftning om hets mot

homosexuella som grupp.

Sådan lagstiftning finns i Spanien,

Tyskland, Irland, Danmark, Nederländerna

och Norge.

Lagstiftning i denna fråga saknas i

Schweiz, Italien, Storbritannien,

Belgien, Frankrike, Österrike och

Grekland.

Spanien

I den nya spanska strafflagen (Código

Penal), som antogs hösten 1995, finns en

bestämmelse om skydd mot förföljelse av

homosexuella som grupp. Lagen kommer att

träda i kraft i maj 1996. I en

inofficiell engelsk översättning har

bestämmelsen (Kap IV, avd 1, § 510) om

hets mot folkgrupp följande lydelse:

1. Any person who incites to

discrimination, hatred or violence

against any group or association on

racist or antisemitic grounds or on

other grounds relating to ideology,

religion or beliefs, to family

situation, to the fact that members

thereof belong to a given race or

ethnical description, to their

national origin, to their sex, to

their sexual orientation, to a given

illness or to a given disability,

shall be liable to imprisonment for a

term from one year to three years and

with a fine from six months to twelve

months.

2. The same penalties shall be

inflicted on any person who, knowing

that it is against the truth or

recklessly disregarding the truth,

disseminates injurious information

against groups or associations in

relation with their ideology,

religion or beliefs, with the fact

that members thereof belong to some

race or ethnical description, to

their national origin, their sex or

sexual orientation, to a given

illness or to some disability.

(RUT:s kursivering)

Tyskland

I § 130 i den tyska strafflagen

(Strafgesetzbuches) finns bestämmelser

om hets mot folkgrupp. I paragrafen

nämns inte uttryckligen homosexuella men

enligt det tyska justitieministeriets

åsikt omfattas även homosexuella av

paragrafen. Skyddet enligt paragrafen

gäller nämligen delar av befolkningen

(Teile der Bevölkerung) och med detta

skall förstås en grupp av befolkningen

som kan urskiljas från övrig befolkning

(eine von der übrigen Bevölkerung

unterscheidbare Bevölkerungsgruppe).

§ 130 har följande lydelse i

inofficiell översättning:

1 mom. Den som på ett sätt som är

ägnat att störa den allmänna

ordningen

1. uppviglar till hat mot delar av

befolkningen eller som uppmanar till

våldsåtgärd eller egenmäktig handling

mot dem eller

2. angriper andras människovärde

genom att förolämpa, illvilligt för-

tala eller kränka delar av

befolkningen bestraffas med

frihetsberövande från tre månader upp

till fem år.

2 mom. Med frihetsstraff upp till tre

år eller med böter blir den

bestraffad som

a) sprider,

b) offentligt ställer ut, affischerar

om, förleder med eller annars gör

tillgängliga,

c) erbjuder en person som är under 18

år, överlåter eller gör tillgängliga,

d) framställer, förmedlar genom

prenumeration, levererar, förvarar,

bjuder ut, tillkännager, gör reklam

för eller åtar sig att importera

eller exportera för att med

skrifterna eller delar av dem enligt

a-c använda eller möjliggöra för

någon annan en sådan användning

1. skrifter (§ 11:3) som uppviglar

till hat mot delar av befolkningen

eller mot en utifrån nationalitet,

ras, religion eller nationell egenart

bestämd grupp, som uppmanar till

våldsåtgärd eller egenmäktigt

förfarande mot dem eller skadar

andras människovärde, så att delar av

befolkningen eller en nämnd grupp

skymfas, illvilligt förtalas eller

kränks eller

2. erbjuder innehållet i punkt 1

genom att sprida det via radion.

3 mom. Med frihetsstraff upp till fem

år eller med böter bestraffas den som

offentligt eller i en församling

stöder, bestrider eller förringar en

handling, begången under inflytande

av nationalsocialismen av det slag

som beskrivs i § 220a:3, vilken är

ägnad att störa den allmänna

ordningen.

4 mom. Mom. 2 gäller också för

skrifter (§ 11:3) med i mom. 3

betecknat innehåll.

5 mom. I de fall som rör mom. 2, även

i förbindelse med mom. 4, och i de

fall som rör mom. 3 gäller § 86:3 på

motsvarande sätt.

(RUT:s kursivering)

Nämnas kan också att det i § 186 i

strafflagen finns bestämmelser om

förtal. Talan enligt denna paragraf kan

också väckas kollektivt av en grupp.

Irland

Lagen om förbud mot instiftan till hat

(Prohibition of Incitement to Hatred

Act, 29th Nov 1989) avser att skydda

grupper av personer med anspelning på

ras, hudfärg, nationalitet, religion,

etniskt eller nationellt ursprung, den

kringresande befolkningen ( membership

of the travelling community ) eller

sexuell inriktning (sexual orientation).

Endast lagtextens inledande förklaring

har bifogats svaret från Irland men av

förklaringen kan utläsas att förbudet

torde gälla instiftan till hat i tryckta

skrifter och andra medier som riktar sig

mot allmänheten eller grupp av

allmänhet.

Danmark

I Danmark finns bestämmelser om skydd

för homosexuella som grupp dels i § 266

b i strafflagen (Straffeloven), dels i

lagen om förbud mot särbehandling på

grund av ras m.m. (lov om forbud mod

forskelsbehandling på grund av race

m.v., lb nr 626 af 29.9.87).

I strafflagen har alltsedan 1939

funnits ett förbud mot förföljelse på

grund av ras (reviderat 1971). År

1987 infördes även uttrycket sexuell

inriktning (seksuelle orientering).

Paragrafen har följande lydelse:

Den, der offentligt eller med forsæt

til udbredelse i en videre kreds

fremsætter udtalelse eller anden

meddelelse, ved hvilken en gruppe af

personer trues, forhånes eller

nedværdiges på grund av sin race,

hudfarve, nationale eller etniske

oprindelse, tro eller seksuelle

orientering, straffes med bøde, hæfte

eller fængsel indtil 2 år.

Stk. 2. Ved straffens udmåling skal

det betragtes som en skærpende

omstændighed, at forholdet har

karakter af propagandavirksomhed.

(RUT:s kursivering)

Den straffbara gärningen består således

i att göra offentliga uttalanden eller

på annat sätt meddela sig i syfte att ge

spridning i en vidare krets med ett

sådant innehåll att en grupp av personer

hotas, hånas eller nedvärderas på grund

av sin ras, hudfärg, nationella eller

etniska ursprung, tro eller sexuella

inriktning. Bestämmelsen kan även

tillämpas om uttalandet rör en enskild

om det till sitt innehåll innebär t. ex.

nedvärdering av den enskildes folkgrupp.

Lagen om förbud mot diskriminering på

grund av ras m.m. värnar om samma

grupper som strafflagens § 266b men

handlar direkt om kränkning av enskilda

i förvärvsmässig eller allmännyttig

verksamhet.

Nederländerna

I § 137e i den holländska strafflagen

(Wetboek van Strafrecht) finns

bestämmelser om hets mot grupp av

personer med hetero- eller homosexuell

inriktning (hetero- of homoseksuele

gereichtheid) som grupp. Bestämmelsen

infördes, såvitt kan utläsas av den

holländska lagtexten, år 1991. Samtidigt

ändrades andra stadganden i strafflagen

om diskriminering så att diskriminering

på grund av sexuell inriktning i flera

avseenden jämställdes med diskriminering

på grund av ras.

Norge

I § 135a i den norska straffeloven finns

bestämmelser om hets mot folkgrupp.

Bestämmelsen gäller även kränkningar av

en person eller grupp på grund av deras

homosexuella läggning, levnadsform eller

inriktning.

Paragrafen har följande lydelse:

Med bøter eller fengsel inntil 2 år

straffes den som ved uttalelse eller

annen meddelelse som framsettes

offentlig eller på annen måte spres

blant allmennheten, truer, forhåner

eller utsetter for hat, forfølgelse

eller ringeakt en person eller en

gruppe av personer på grunn av deres

trosbekjennelse, rase, hudfarge eller

nasjonale eller etniske opprinnelse.

Tilsvarende gjelder slike krenkelser

overfor en person eller en gruppe på

grunn av deres homofile legning,

leveform eller orientering.

På samme måte straffes den som

tilskynder eller på annen måte

medvirker til en handling som nevnt i

første led.

Schweiz

I den schweiziska strafflagen, § 261,

finns bestämmelser om hets mot

folkgrupp. Homosexuella omfattas dock

ej. Skyddet omfattar diskriminering och

hets mot individer eller grupper på

grund av deras ras, etniska ursprung

eller religion. Även förnekande av

folkmord är straffbart. Bestämmelsen

antogs 1993 och trädde i kraft 1995.

Italien

Italien har ingen lagstiftning som

skyddar homosexuella som grupp.

Storbritannien

Storbritannien har ingen lagstiftning

som skyddar homosexuella som grupp. Den

diskrimineringslagstiftning som finns

gäller dels olaga diskriminering i

arbetslivet och annan verksamhet (varu-

och tjänstesektorn m. m.) på grund av

ras (Race Relations Act 1976), dels

olaga könsdiskriminering (Equal Pay Act

1970 och Sex Discrimination Act 1975).

Det finns också bestämmelser om hets mot

folkgrupp med anspelning på hudfärg,

ras, nationalitet eller etniskt och

nationellt ursprung (Public Order Act

1986).

Belgien

Belgien har ingen lagstiftning som

skyddar homosexuella som grupp. Man har

en lagstiftning liknande den svenska om

hets mot folkgrupp men homosexuella

inkluderas inte i lagen.

Frankrike

Frankrike har ingen lagstiftning om

skydd för homosexuella som grupp.

Österrike

Bestämmelserna om hets mot folkgrupp i §

238 i den österrikiska strafflagen

omfattar inte homosexuella som grupp.

Grekland

Grekland saknar lagstiftning om hets mot

folkgrupp.

Innehållsförteckning

Sammanfattning...........................

.........................................

.......................... 1>B

Motionerna 1

Utskottet 2

Ersättning för ingrepp i

äganderätten 2

Motionerna 2

Gällande grundlagsregler 3

Gällande regler i annan

lagstiftning 4

Utskottets bedömning 6

Grundlagsskydd mot diskriminering

av homosexuella m.m. 6

Motionerna 6

Gällande regler 6

Internationell översikt 8

Frågans tidigare behandling 8

Kartläggning av hot och våld mot

homosexuella 9

Muntlig information 10

Utskottets bedömning 10

Grundlagsskydd mot diskriminering

av funktionshindrade 11

Motionerna 11

Bakgrund 11

Utskottets bedömning 12

Grundlagsskydd mot viss genteknik 13

Motionerna 13

Bakgrund 13

Utskottets bedömning 16

Grundlagsskydd för outbyggda älvar

och älvsträckor 16

Motionen 16

Bakgrund 16

Utskottets bedömning 17

Hemställan 17

Reservationer 18

1. Grundlagsskydd mot

diskriminering av homosexuella

(mom. 2) 18

2. Kriminalisering av hets mot

homosexuella (mom. 3) 18

3. Grundlagsskydd mot

diskriminering av

funktionshindrade (mom. 4) 19

4. Grundlagsskydd mot viss

genteknik (mom. 5) 20

5. Grundlagsskydd för outbyggda

älvar och älvsträckor

(mom. 6) 20

Särskilda yttranden 21

Bilaga 22

Hets mot folkgrupp - Skydd för

homosexuella i andra länder 22

Gotab, Stockholm 1996